Jag vet inte varför...
men jag fick bara lust att dela med mig...
Det jag har kallar jag för ett dolt handikapp för jag tycker att det är det...

Jag har sedan 12år tillbaka (efter en häst olycka då kag fick en 2årig kallblods hingst över mig) en skada i ryggen. Det är så att jag har 2 diskar som har "flytit ut" så att dom ligger och trycker på nervkanalerna på båda sidorna av ryggraden. Doktorn sa att det var tackvare att jag var så vältränad (pga ridningen, hästar, mm) som det gick så pass bra iaf. Han sa att om jag inte varit så vältränad så hadde jag trolgtvis blivit förlamad vid olyckan.
Doktorerna vill inte operera pga att det ligger så "dåligt till" att jag kan permanent förlora kännseln eller blir förlamad om nått skulle gå fel. Så dom säger att det blir operation när jag inte har nått att förlora.
Detta innebär i sin tur att väldigt ofta (typ varje dag) har jag mer eller mindre ont i ryggen. Ibland är det så illa att jag tappar nästan all kännsel i det ena eller båda benen och får svårt att gå.
Jag har haft häst hela mitt liv och jag har det fortfarande (ett arab sto som nu är 9år och jag har ägt henne sedan hon var 2år)trots min skada.
Alla i stallet och alla mina vänner vet om att jag har denna skada men...
När jag väl får jätte ont i ryggen och tex behöver hjälp i stallet så tror folk att jag fejkar (känns det som iaf). Varför ska det vara så svårt att förstå dolda handikapp?

Åh...välkommen i klubben, minst sagt...:bow:

Jag har jätteproblem med ryggen (ocks pga ridolycka :crazy:), och behöver variera mig hela tiden. Kan varken stå/ligga/gå/stå stilla några längre stunder utan att få jätteont. Det är dock inte många som tar det på allvar...
Jag tyckte tack och lov stall för två månader sen. Stallägaren är Gudago!! Hon förstår hur jag har det och vi har det fruktansvärt bra...hon mockar och fixar vatten mm. till mig, jag sopar. Hon g ör alltså allt tungt till mig, och är det någon dag som jag har jätteont...då är det bara att höra av sig. En liten stund senare är hästen inne, borstad och käkar havre :).

Tyvärr är det så som du skriver; folk har förbannat svårt att se OCH förstå dolda handikapp.
Det är synd att människor inte kan förstå hur det är att ha sådär förbannat ont. Frågade en tjej i gamla stallet (som tyckte att jag överdrev) om hon (om det skulle funkat alltså ;)) hade velat byta rygg med mig en vecka? Näää...men, jga har ju ont. Ja, PRECIS! Varför då inte acceptera att jag HAR ont, inte gå och gnälla hos andra och säga att jag fejkar.
De som inte har haft ordentligt ont, de vet inte vad smärta är...
Hoppas du slipper det mesta skitsnacket av de andra i stallet, tråkigt när det ska behöva bli så :(.
Bor du i nv skåne är du välkommen till mig, vi har massor av boxplatser över - och vi förstår, och är Jättetrevliga! :D

Kram Jenny

I morgon är det fyra år sen, mitt "nya liv" började. Jag är född med handikapp, men då blev jag nockad under hakan och fick en bestående ryggmärgsskada. Jag är olika fräsch från dag till dag. Vissa dagar orkar jag cykla till och från stallet, mocka, borsta och rida... Andra dagar får jag vara glad om jag orkar åka bussen ut och mocka... Då är det inte så kul att få höra... "Du borde rida din häst lite mer"... Ursäkta, jag rider min häst oftast 4-5 dagar i veckan.. och jag köpte henne som PROMENADHÄST inget annat. Förra ägaren ville sälja henne någonstans, där hon gick i skogen ett par dagar i veckan och sen i övrigt mest hade det bra i hagen.

Det är jobbigt när folk inte förstår att man kan se någorunda pigg ut, men att det oftast bara är en mask och att man egentligen känner sig som en "mindre pigg 95-åring" i kroppen just den dagen.

Stå på dig, annars gör någon annan det. :bump:

Jag har också hört det *suck*...
Du borde kanske rida din häst mer...
Varför tar det så lång tid för dig att mocka...
med mera...
Jag försöker också hålla humöret upp även om jag har skit ont och mår skit dåligt. Man vill ju inte gå omkring som värsta sur skiten, vad skulle det då bli för snack i stallet?????
Ibland blir man så jävla less på allt folk som är så tröga och inte kan sätta sig in i hur andra människor har det.
Men vad ska man gör för att folk runt omkring en ska fatta?
Jag har förklarat för alla hur min skada är mm...
Men dom tror att man överdriver och fejkar!!! :(
Ibland får man lust att endera flytta ut i skogen där det inte finns nå folk eller så bara lägga av med hästar...
Men hus kul skulle livet vara då????? :cry:


:banana: :bump: :banana:

Hej!
Jag förstår hur ni har det fast jag inte har något sånt problem.

I Mitt förra stall fanns det en tjej som var handikappad.
Eller ena bennet var lite felskapt så hon behövde hjälp ganska mycket.
Tyvärr så tyckte ju hon att vi mindre kunde göra det åt henne.
Hon sa åt oss att mocka, borsta och sen leda ut hennes häst till ridhusetså hon kunde rida för hon inte orakde.
Vi som stod där har ju också egna hästar och en skola att tänka på så när vi sa nej så sa hon alltid att det var pg henne och hennes handikapp.
Efter det har jag haft ganska svårt med folk med handikapps besvär.

Nu vet jag att alla inte är sånna men tyvärr så finns det folk som utnyttjar sin handikapp..

Inte för att jag tror att ni gör det. :crazy:

lina

I förra stallet, där jag hade min häst, hade vi inhyrningar hand om hela stallet vissa helgfodringar och även kvällsfodringar. De gånger som stallägaren och hennes skötare var sjuka, mockade vi hela stallet, MINST fyra boxar var sju dagar i veckan, stallägaren och hennes skötare mockade boxarna en eller två gånger i veckan vanligtvis. När man hade fodring, så skulle man täcka av, eller på 5-8 hästar, fodra, vattna en häst med hink, släppa ut eller in hästarna som sprang lösa direkt från boxarna ut i genomgångshagen till hagen och viceversa när de skulle in. Det kunde leda till att jag blev både översprungen och sparkad. Så nää... Jag är inte sån att jag ber om hjälp i onödan. Men nu när jag har flyttat till ett mindre stall, där jag har min häst och ett par har varsin häst, så får jag knappt lyfta ett finger. När jag kommer till stallet har hästarna fodrats, släppts ut i hagen, tagits in, fodrats, vattenhinkarna är fyllda och ibland är till och med MIN box mockad. Så både jag och min häst tror att vi är i himmelriket. Men jag VILL inte känna mig som femte hjulet under vagnen. Men det är skönt att orka med att både borsta och rida sin häst numera, det orkade jag inte i förra stallet alla dagar.

Vill bara säga att du inte är ensam :)... Jag har också ryggproblem och ibland tror inte folk på mig då jag brukar göra så mycket som jag klarar av.. Vad jag klarar av för dagen är dock väldigt olika.. Vissa veckor kan jag rida 5 dagar i veckan för att nästa kanske bara kunna rida 2 dagar ordentligt, beroende på vad jag har gjort innan jag for till stallet.. Vissa dagar är jag glad om jag alls kommer upp ur sängen, då jag har gjort för mycket dagen innan..

Jag börjar dock lära mig lite mer om vars mina gränser går och därför går det väl bättre och bättre.. Jag kan fortfarande inte sadla själv då westernsadeln är för tung.. Men jag kan i alla fall sitta upp själv numera..

Mvh Anna :)

Jag har ju haft min skada i ca 12år...
Från början(när den var ny "läkt" så visste jag givet vis inte mina gränser och tog ofta i för mycket.
Före skadan så var jag "HULKEN" stark. Jag är inte så stor... 165cm 58kg och jag tog 60kg(flera lyft) i bänkpress(utan att hålla på och träna) jag red utan större problem 3-4hästar/dag+ nästan all annan skötsel som är i ett stall.
Efter skadan jag klarar bra precis att rida 1 häst/dag jag kan mocka 1 box/dag. Jag får inte(för doktorerna) lyfta mer än 4-5kg. Bänkpress.....Det har jag inte ens vågat prova... Om jag skulle göra det så skulle jag förmodligen känna mig som en svag "räka".
I hela mitt liv har jag velat jobba med hästar på alla sätt som bara är möjligt och det gjorde jag tills jag blev skadad. Mitt "nya liv" efter skadan blev inte i närheten av vad jag hadde tänkt att mitt liv skulle vara innan jag skadade mig. Jag är gla att jag fortfarande kan hålla på med hästar..... Men jag vill så jä*** mycket mer än bara vara fritids ryttare. Har kollat på möjligheterna att arbeta med hästar trots min skada..... Men det finns som inget jag kan göra. *SUCK*

Hej.
Jag tänkte svara på din undran från den andra sidan så att säg. Jag är reumatiker och har då värk och sönder värkta stora leder så som handlederna.Dessutom en höft utbytt för 1 år sedan. Jag har 3 shettisar efter att jag insett att jag inte kan/orkar med kallbloden längre.Det funkar mycket bra med mina pluttisar då de är medgörliga och mjuka.
Men min svägerska säger sig ha problem med ryggen imellanåt. Hon har ett halvblod på ca 170 i mkh och ett fullblods sto på 165 nåt.Stoet är 5 år och inte färdig inriden osv.Halvblodet är ca 17år och går mest och strosar.
Men det konstiga är: Hon kan inte mocka själv,inte bära hö eller halm.Inget av de tyngre sysslorna som har med hästarna att göra däremot så kan hon göra allt annat obehindrat.Om det gäller ridning,eller andra sysslor i hem och trädgård.
Kan ni förstå min misstro om hennes ryggproblem då?
Nu säger jag inte att det är latmasken för er andra men ibland kan man tvivla om man kan göra andra tyngre sysslor men inte de "skitigaste" förstår ni?
Sedan beror det lite på hur man pratar, är man gnällig så blir man trött och ingen orkar göra något åt den människan eftersom man då "riskerar" få höra en hel sjukjournal mot ens vilja.
Men jag menar att det kan vara den anledning som en del råkar ut för när de inte förstår er dolda värk eller sjukdom.Tyvärr har jag själv råkat ut för det ibörjan av min sjukdom men allteftersom har de förstått och nu funkar allt bra.Jag tar hand om mina hästar på alla sätt för det mesta ändå.Jag förstår er som tycker det är jobbigt med oförtående medmänniskor men ibland blir det för mycket sjukdom.

Jag vet hur du har det!
Råkade utför en häst olycka för snart 5 år sedan.
Sen dess är jag fast med ett dolt handikapp.
Har rygg problem och nersatt känsel i min ena arm.
Och jag har väldigt ofta ont.
Men ingen ser ju att det gör ont.
Ingen ser hur svårt man har det ibland,
och jag är inte sån som vill påpeka att jag faktiskt är handikappad.
Men jag har turen att ha hästen i ett stall där vi alla har våra skavanker.
Så alla förstår vi varandra om det skulle vara så att någon inte kan rida, fodra eller i övrigt sköta om sin häst.
Vi hjälps åt allihopa!!!
Helt underbart faktiskt!!! :love:

Problemet är att de friska bara ser en när man är
någorlunda. Dom ser ju inte mej dagen efter när
man tagit i förmycket, för då kommer man ju knappast
ur sängen och inte ut överhuvudtaget.

De tror att allt rullar på i samma takt hela dagen.

Dom förstår ju inte att ens liv till stor del går
ut på att ständigt prioritera vilka och hur stora
smällar man orkar eller kan ta dagen efter.

Men man ska inte utnyttja andra utan då får
man faktiskt godta ett nej utan trams och
i stället betala för fullskötsel eller
skaffa sej en personlig assistent.

Sen tycker jag det är bedrövligt att folk ska
komma med en massa påpekanden om att man ska
rida/träna mera. Alla har ju häst och andra
aktiviteter under olika premisser men det
brukar de ju inte begripa heller. :smirk:

Ibland undrar man om deras hjärnor slutar fungera
när de träffar någon med dålt handikapp. :mad:

De har väl ingen anledning att vara otåliga med
vad jag och min häst gjör.

Speciellt inte när det kommer från någon som äger
ett antal hästar som inte ridits eller körts på år.

Ja livet har verkligen förändrats tillräckligt ändå
när man fått ett handikapp.

*suckar med dej*

Det där med dolda handikapp är etts å stort problem att jag faktiskt skrev en artikel om det(se hemsidan för artiklarna)
Och människan fungerar nu så att det den inet ser,kan den inte förstå på ett sätt.
Jag tar fta min rullis som exempel.Folk tror jag är jättedålig bara för att jag har rullstol.Men rullstolen är ju inet problemet,rullstolen är ju hjälpmedlet
jag orkar tex mer nu än när jag gick(fast å andra sidan har jag blivit sämre så jag vet inet omd et gills längre) men mina problem är också dolda handikapp.
jag har istället problemet at folk tror att efters om jag klarar det och det så klarar jag det också och mina assistenter är bara lyx.

Nu är dte ju så att assistenter är inet något man skaffar sig eller får.
Att ha personlig assistans är inet kul,men nödvändigt för 9000 av oss som har omfattande funktionshinder.
Och att få godkänt för personlig assistns föregås av enorma utredningar där de bokstavligen tar reda på hur länge du tänker skita per gång..bland annat...

jag har dessutom valt att vara chef för mina assistneter så det ökar på arbetsbördan ytterligare,men ger också större frihet.
men dte är svårta tt förklara för folkatt jag väljer att göra vissa saker trots att jag kommer att må dåligt i dagaribland veckor efteråt.Vissa andra saker tvingas jag att göra för att jag inet har något val.Och att jag tex får prioritea mellan hemmets skötsel eler ridningen ,som råkar vara mitt arbete. Då rider jag,och assistenterna assisterar mig i hemmets skötsel.
Jag måste väja för min smärtnivå är extremt hög och min ork är väldigt liten. Men dte syns inet på mig när jag jobbar.
När jag jobbar håller jag masken till varje pris.
Så fastän det "syns" att det är något galet,så är fortfarande mian problem osynliga,och gör att jag kan förstå hur illa det kan vara för er som då ser ut som folk göt mest,men dras med massa saker som kan verka förvirrande för andra.
Inga lätta saker det här..Och hur förklarar man enkelt såna saker som prioriteringar tex?

Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Kan bara hålla med.

Har en del vänner och anhöriga som har från
mindre handikapp till att vara totalförlamade
med full assistans.

Har även varit med på planeringsmöten om assistent
för nära anhörig så jag vet att det inte är något
man bara får.

Har ingen egen och hoppas jag ska klara mej så länge
det går, man är ju envis. ;)

Och dessa prioriteringar.*suck*
Bara att hålla masken bland folk är ett hårt jobb.

Vill man för en gångs skull försöka gjöra något
roligt men krävande så får jag kanske räkna med
att jag inte kan handla eller laga mat den dagen.

Man får klara sej utan tills smärtorna lättar
och orken återvänder.

Eller om någon har dragit åt kranen i duschen för
hårt och sen åkt till jobbet. Ja då blir det ingen
dusch då, eller så får man be någon om hjälp med
en sån för andra larvig grej.

Man försöker ju klara sej utan att vända sej till arb.ter
för något som andra orsakar av glömska.

Tyvärr är det ju så att många tror att "alla" som åker
rulle är förlamade och inte känner smärtor + har full
ork. :(

Har kollat och läst en del på din sida de senaste åren
och du har verkligen mycket vettiga artiklar som
borde komma flera till del. :)

Är föreningen verksam ännu?

En annan hör ju till ryggklubben också med liknande "ej lämpligt att operera diskproblem" vilket också gör att ichiasnerven kommer rejält i kläm ibland och det gör ondare än ont - ajajajajaj och lite annat smått och gott som div utslitna leder genom för mycket balettdansande bla.

Jag har haft tur och träffat på förstående folk i stallet, eller rättare sagt jag berättar hur det står till och har inte haft några problem få hjälp när det behövs.

Måste alltid kliva upp på hästen från pall, trots att våra hästar är små (islandshästar), behöver hjälp med balar och fodersäckar osv.

Jag vill gärna rida kurser och förkovra mig, men det är däremot jobbigt. Även om jag berättat om mina problem så glömmer ofta instruktören det och jag känner mig så gnällig när jag måste påpeka att "det där kan jag inte utföra". Speciellt när man rider kurs och fler ryttare är med samt ofta även publik.
Ibland blir jag så irriterad att jag haltar mer än jag behöver när jag klivit av hästen för att slippa förklara varför jag är en gnällig "kan inte" :angel:

Trots detta har jag lyckats rida in flera unghästar själv, det får bara ta lite längre tid ibland. Klarar av att mocka hela stallet själv när hästarna stått inne (oftast har vi dem dock på lösdrift, men då skall ju hagen mockas). Mockar i spån med en stallbetjänt där jag bytt ut "påpetaren" mot en bättre lättmetallkratta med långt skaft, så slipper jag böja mig och slipper vridningar.

Nu till anledningen att jag skriver. Hade så förb :devil: annat ont i mina höftleder i våras så jag kunde inte ens gå en kort promenad med hunden och gubben som spelar golf hade stora problem med artros i fingerlederna. Smärtstillande är ju inte kul att äta, glucosamin har vi testat - noll resultat, men så läste jag en forskningsrapport om GRÖNLÄPPAD MUSSELOLJA.

Har nu ätit det hela sommaren och till min förvåning blivit mycket bättre i höftlederna och gubben har fått lindring i fingerlederna. Inte blir man helt symtomfri, men värsta smärtan har kapats och det är mycket vunnet.

Men, nu kommer det fina i kråksången - jag fick på köpet, till min förvåning, betydligt mindre ont i ryggen :banana: Fråga mig inte varför, för det vet jag inte, kan bara konstatera effekten. Det tog ungefär 2½-3 månader innan jag kände av någon effekt i ryggen och 1½-2 månader för höftlederna. Gubben däremot, han kände effekt redan efter 2 veckor och han är verkligen av den skeptiska sorten som inte alltid tror på sk hälsokostpreparat (=läkare).

Ville gärna nämna detta, kanske kan någan annan kan få lite lindring på samma sätt som jag.

HÄR (http://www.lyprinol.com/home.htm) finns det lite att läsa.

Visst kan det vara ett problem detta med dolda handikapp. Många inbyggda motsättningar. Jag vet uppriktig inte om jag själv skulle klara att behandla mej som jag vill bli behandlad.

Jag vill ha förståelse för mina fysiska hinder men inte att folk ska tycka synd om mej.

Jag vill ha hjlp med sånt jag inte klarar men ändå att folk ska behandla mej som alla andra.

Jag vill ha rätten att vara lite tvär när det värker precis överallt utan att folk antingen säger "Ryck upp dej" eller "stackare".

Jag vill, vill, vill så himla mkt och har ingen att skylla eller skälla på eg för att min egen kropp är den som sviker mej mest.

För mej är kontentan att andra ska behandla mej som vem som helst, ingen ssärbehandling, varken positiv eller negativ och sen hoppas man att man omges av så goda vänner och goda människor att vi alla ger varandra ett handtag då och då när man ser att det behövs UTAN att väga in ev handikapp.

Inte måste väl en person vara försedd med "varningstext", rulle el blindkäpp för att man ska t ex hjälpa till att bära nåt om en kompis har fullt i bägge händer. Svårare än så behöver det ju inte vara.

För egen del vet jag att jag måste tänka på att inte i alla lägen dölja mitt handikapp. Det är ju omöjligt för människor att gissa sej till vad jag kan och orkar när jag inte visar det.

För övrig instämmer jag till 100% i detta att dom dagar vi orkar - det är då vi syns. Men alla dom där andra dagarna, när man kravlar sej ur sängen för väl ransonerade toalettbesök och absolut inget annat eftersom sjukdom och smärta gör det omöjligt. Dom dagarna är det enbart dom allra närmaste som ser (och tom inför dom försöker jag hålla masken).

Min mask har blivit en så naturlig del av mej att jag måste jobba med att lägga av den.

/Loriley

hej..
ja de e inte så kul att ha ont i ryggen, jag ramla av föra året fick åka till akuten kunde inte gå på en vecka..min ryggrad trycktes ihop en kota blev halft krossad och jag fick en spricka i svanskotan.. o jag har skit ont inu..ska faktiskt till sjukhuset o kolla den igen idag. om jag ramlar av igen o slår ryggen riktigt en gång till så kan jag aldrig rida mer... så jag vet hur de är..typ :bump:

Satt inatt med en ångestfylld kompis och föröskte bena utsaker så hon skulle slippa skära sig igen..Vi talar väldigt lite omd et som är mentalt funktionshindrade,psykiskt sjuka.Min kompis är en ung,otroligt vacker tjej somär jätteduktig på hästar.Och skogstokig,bindgalen.
Ochjag kan säga det därför att vi båd aär medvetna om det.
jag vet att det enda som håller henne fungerande är henens hästar och jag vet också att hon vill ge de med psykiska sjukdomar ett ansikte,för det talas så lite omd et,det är svårt att förstå.

Jag har sett under den tidne jag känthenne hur otroligt stark hon är,och hur hon utvecklats och jag är inte det minsta tveksam om att hon kommer att få ordning på det hon skall.
men det hade varit intressant att vet amer om de med psykiska sjukdomar,de som inet syns,de som inet "får finnas".
Min kompis tar plats,hon syns och hon är en av de modigaste människor jag vet.
Skogstokig eller inte-det mans er av hennes autentiska jag,henne sfriska kärna,det önskar man folkhade mer av rent generellt.

Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Det svåra är ju att alla sjukdomar med fysisk elleräpsykisk smärta är individuell och näst omöjlig för andra att förstå.
Det man kan gjöra är att finnas, lyssna, stöta utan
pekpinnar. Vet inte mycket om de problem din kompis har
annat än det man läst och sett av intervjuer.

Har vänner som många år kämpat med bla aneroxi och fobier.
Man har insett att de har stora hinder att jobba emot.
Deras sjukdom gjör ju att hela deras liv försvåras.
Arbete, familj, socialt, ja allt är en stor kamp.

En del har det gått bra för medan andra fortfarande kämpar.
Båda dessa grupper har ju även de tillfällen med själv-
destruktivt beteende.

Tyvärr är det få som har förståelse och insikt om vad de
går igenom.

Håller med om att dessa människor ofta besitter kvaliteer
som man gjärna såg hos andra. I alla fall mina kämpande
vänner. :)

Hej alla!
Det var "kul" att det var så många som hadde så mycket att säga om detta ämne...
Jag trodde inte att det var så många som skulle ha liknande problem som jag.
Det jag undrar är...
Hur många är det som har medicinskt bevisat en skada i ryggen?
Tydligen är detta med ryggproblem en väldigt vanlig grej bland oss häst folk......
Men det jag funderar på då är....
Varför är det så liten förståelse då från dom "friska"?
Det var någon som hadde skrivit om en svägerska som (av texten att dömma) fejkar sina rygg problem.
Såna som verkligen inte har problem utan bara fejkar gör ju givet vis att det är MYCKET svårt för oss som verkligen har problem att bli förstådda....
Jag kan förstå att en "frisk" person som kanske ställt upp och hjälpt någon med ryggproblem och efter en tid att det uppenbart bara var fejk så förstår jag att den hjälpsamma personen tänker igen innan dom hjälper en till med ryggproblem.
Ingen tycker ju om att känna sig lurad!

Jag måste bara berätta om en sak som jag varit med om nyligen...
Jag är mamma ledig och hadde varit iväg en sväng med min dotter i vagnen.
Vi åkte med pendeltåget och när jag är påväg av tåget brakar ryggen ihop....
Jag tappar kännsekn i ena benet och har så ont i ryggen så att jag håller på att svimma och jag har fått ner vagnen på första trappsteget...
Det är massor av folk bakom mig som ska av och massor av folk som ska på....
Jag ber om hjälp flera gånger, men får ingen....
Precis när jag är påväg att tappa grepper om vagenen så suckar en gubbet till och lyfter ner vagnen det sissta trappsteget.
Han mummlar nått och går iväg.
(pendeltåget blev ca 2 min försenat pga mig)
DETTA VAR DET OBEHAGLIGASTE JAG NÅGONSIN VARIT MED OM!
Jag höll på att tappa mitt barn...
Gissa om jag kämpade....
Det slutade med att jag blev tvungen att ringa min man på jobbet och han fick sluta tidigare och komma och hämta mig.
Jag vågade inte åka pendeltåg hem.
Hoppas att ni slipper vara med om detta!!!

:bump:

Hua!
Kan inte föreställa mej hur hemskt det måste ha varit.
Tycker det är tillräckligt när man tappar sej själv.

Man ligger där och det finns inget i närheten som man kan
ta tag i. (Förstörda knän så man måste upp direkt på fötterna, om ryggen pallar.) Bara att vänta och hoppas att någon kommer förbi.

Det otäckaste hände mej en vinter då jag snubblade på en frusen iskant och stöp rakt ut i gatan. Slog sönder mina redan trasiga knän. Glashalt så det gick inte att dra sej en milimeter åt något håll. Till råga på det en hundvalp som undrar vad det är för ny lek matte hittat på.

Bäcksvart ute, sen kväll, kallt.

Bara väntade på att bli överkörd i halkan.(Ingen mobil.)

Lyckan var att valpen hade reflex på sej och att bilen som kom körde sakta. Lite krångel att få upp mej då valpen skulle skydda mej mot den okände hjälparen.

Tog mej sakta in till min mamma som jag var på väg till.
Sen fick jag ringa min man för att få hjälp hem.

En annan gång fällde hunden mej i ödeskogen där ingen mobilteckning finns förutom 112. Men där var det mjuk mossa precis vid vägen så det gick. Sen var hunden så lydig och stöttade mej hem resterande kilometrar hem.

Dumt att kanske ge sej ut på sådana ställen tycker nog många men, pja, man vill ju inte gjöra sej mera isolerad och handikappad än man är och man tänker oftast på sej själv som man var förut, frisk.

Hej allihop, skriver detta med en hel del "dåligt samvete" eftersom jag faktiskt varit hemma från jobbet både igår och idag. Jag har något så prosaiskt som influensa med kass mage och MASSOR av ledvärk.

Problemet är att många människor som själva alltid är kärnfriska och starka har så svårt att förstå att andra kan vara trötta ELLER HA ONT.

Kanske man skulle slå dom i huvudet/ryggen med en spade så att dom hade rejält ont i en vecka (och inte visste vart dom skulle bli av???)

Själv har jag av och till problem med ryggen. För ett par
år sedan (typ 5 år sedan) var jag sjukskriven i fem veckor pga ryggskott. Jag hade så ont att jag nästan "blev galen". Fick träningsschema hos sjukgymnasten....

Kunde bara kasa mig upp på min snälla welshponny med hjälp av stol, och skritta långsamt långsamt. Om han tog ett ojämt steg skrek jag för det gjorde snor- ont.(Jag tvingade mig till att rida eftersom mitt ryggont brukar försvinna om jag rider långa skritturer! (I slutet av sjukskrivningen red jag tre till fyra timmar om dagen i skritt och gissa vilken fin kondis pållen fick! Och mitt ryggont försvann.)

Det finns ju många olika smärtor och tröttheter.

Oj vad jag svamlar! :o

När man pratar med doktorn och sjukgymnasten får jag iregel höra att a/ jag är lat b/ för tjock c/ måste träna mera..

Alternativt att jag är kärnfrisk???? Hypokondriker???

Typ inbillar jag mig alltihopa???? Skulle inte tro det? Mutter.....mutter..... :crazy:

Känner ni igen det?????

Beundrar Thina och alla ni andra därute som har orken att kämpa mot alla knäppisar i er omgivning med bristande empati! (Tag fram spaden!)

Skulle jag träna mera fanns det ju inte tid att jobba alls??? Och vad skulle jag då LEVA på?? Snylta till 100% på min sambo och tappa självrespekten helt???

Vissa dagar , veckor är jag stark som en björn! Och sedan kan jag vara en liten svag "kanin" ibland. (Som i fredags när denna flunsa började och jag inte kunde hålla med händerna i bilratten när jag körde bilen utan styrde med att hålla underarmarna tryckta mot ratten....)

Jobbar en ungefärlig halvtid nu.

Jag har full förståelse för alla er därute.....

Jaha vad är mina problem???

Nästan alltid jädrigt trött...ledvärk ofta (mer sista halvåret), ofta sjuk influensor förkylningar....dålig koncentrationsförmåga, ibland ryggont, behöver gå ner en del i vikt (typ 10 kilo).

Äh lika bra jag går och skjuter mig? (Obs ...inte allvarligt menat...)

/Kung Tulle

ps/ Jag e gnällig jag vet! :D

:love: Tack så jättemkt för att du berättade om detta. Jag är beredd att prova allt!

Kram Tuaphua

Jag är 23 år och har en whiplash-skada och en fibromyalgi. Jag har ständigt ont och kräks ibland av smärtan. Det gör så ont att jag inte kan sova. Jag går på narkotika-klassade insomningstabletter, sömnmedel, lugnande, orosdämpande, antidepressiva. Dessa mediciner gör att jag i alla fall får några timmars sömn per natt, ca 4 tim. Jag är väldigt mån om mitt yttre och sminkar över alla trötthetstecken i ansiktet. Utan smink ser jag ut som en panda, så svart är jag runt ögonen. Jag får ofta höra från folk som inte känner mig så bra att jag ska rycka upp mig. "Så där kan du ju inte hålla på, vara sjukskriven och sånt". Jag visar aldrig när jag mår dåligt. Jag tycker inte det blir bättre bara för att jag gnäller. Det känns som om jag måste bevisa för alla att jag är sjuk. Det verkar som om många tror att man VILL vara sjukskriven. Jag vill inget hellre än plugga och skaffa mig en utbildning. Det vore en sån trygghet. Och tänk att kunna gå ut och festa med kompisarna. Det känns som om jag är instängd i en 80-årings kropp. Det här ska ju vara bästa tiden i mitt liv.. :confused:

Du har rätt attityd och med den komer du att försätta berg,tro mig...
Du kommer att ändra ditt liv tilll det bättre,bara du inet hamnar i hjälplöshet..Det är tufft nu,jag vet,för nästan 6 år sen var jag så dålig att folk inte trodde jag skulle överleva mycket längre.
jag har komit tillbaka,kanske inte som jag tänkt mig,menbra mycket mer än jag någonsin trott.jag känner igend en verklighet du beskriver och var och enbehöver hitta sin väg genonm smärtor och problem.Själv började jag morgonen ed feber oh astmaanfall,tog medicin men gav upp efter lunch och petade i mig cortison ..igen... nu öär jag piggare men har ont så jag sklal gå och ta mina små pilleknarkare...igen...

Livet blir så här iblandbetyder bara annorlunda,inte sämre om man kan hitta en väg igenom det
lycka till

Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Jag vet hur det är! Jag har psoriasis artrit och just nu mest problem med ryggen. Många har mycket svårt att förstå att allt man gör när man är sjuk får konsekvenser, och att man måste prioritera. Man vill ju vara människa även nästa dag.
Jag fick diagnos när jag var nio år (16 nu) och hade då ridit ca 3 år. Vissa ridlärare har haft svårt att förstå och sagt saker som "Du får väl skänkla mera", fast man redan gör så gott man orkar. Men de flesta, både ridskolepersonal och elever har förstått rätt bra, att få hjälp att kratsa hovar t.ex har inte varit något problem. För mig har det jobbigaste varit att ridskolehästar ju ofta är... ja, just ridskolehästar. Har de gått lektion år ut och år in blir de ofta antingen "skänkeldöva" eller "tygeldöva" (eller både och) Många är gångerna jag gråtit :cry: och svurit :devil: över att jag inte lyckats ge tillräckligt tydliga hjälper. Och det blir ju inte direkt bättre av att jag alltid lyckas förälska mig i sk problemhästar som behöver nån som är tydlig och stark och som orkar jobba i flera timmar.... :bump:

Just nu letar jag efter en trevlig, helst lite westernriden häst att rida nån gång i veckan, så om nån råkar känna till nån i närheten av södertälje.... ;)

//Sara

Man får verkligen perspektiv på sina egna små krämpor när man läser alla era inlägg. Jag blir lite förstummad och imponerad av att så många orkar hålla på med hästar och ridning trots så svåra problem.
Själv har jag rygg/ledproblem som kommit med åldern. Det är något som jag nog till viss del kan träna bort. Jag har svårt att mocka mer än en box och har dessutom haft problem med tryck över bröstet när jag lyft flera höbalar. Jag är inte helt säker på att svägerskan som någon skrev om fejkar sina problem. Det kan vara så att man har svårigheter med vissa saker och inte med andra. Jag menar med det att jag inte egentligen har något handikapp, men ändå känns det ofta tungt att ständigt känna av ryggen.

Jag är också en "hästrelaterad ryggskada" jag bröt ryggen och krossade två kotor när hästen jag körde fick in en för hög växel. Det vet ni väl att det oftast killar som bryter ryggen, men när en tjej gör det är det oftast en häst inblandad.
Jag har mycket svårt att se mina begränsningar, jag blir vansinnig när jag inte kan dra ner höet från skullen eller tömma upp fodersäckar.
Ibland lyfter jag på tok för mycket (får lyfta max 10 kg) och sen får jag tillbringa resten av dagen i sängen.
Jag undrar när folk ska inse att jag faktiskt är lycklig när jag kan mocka och städa själv? För så är det, klarar jag stallskötseln själv är jag PIGG!
Vi har eget stall så jag behöver inte ha andra som tycker, men bekanta tycker att jag inte ska slita ut mig i stallet.
Men i samråd med min sjukgymnast har vi kommit överens om att det är bättre träning för mig att dona i stallet eftersom det gör mig bra mycket gladare än gymmet.

Men jag kan se skillnaden i hur man blir bemött när jag fortfarande satt i rulle då var jag sjuk - nu är jag gående och då tror alla som inte känner mig att jag är frisk.
Att jag får äta tabletter och ransonera mitt liv det tänker ingen på, de ser mig som en frisk människa, jag går ju! Som om gående är ett mått på hur bra man mår!

Normalt sett brukar jag svara lite undvikande på de frågor som ställs, men det har hänt när jag varit på affären och blivit stoppad av någon som tycker jag ser frisk ut att jag räknar upp alla problem:
*Ständig värk som hålls i schack med starka tabletter
*ingen känsel i ena benet och den sidan av bålen/ryggen
*ständiga urinvägsinfektioner eftersom jag inte kan tömma blåsan riktigt och att det tar en halvtimme att "gå och kissa"
*att jag har nervsmärtor i benet som jag måste medicinera mot
*att balanssinnet inte fungerar i mörker
*att jag har droppfot på det dåliga benet vilket gör att jag snubblar jämnt och samt
*att jag lider av en huvudvärk som gör mig närmast medvetslös timmar i sträck eftersom den hjärnskakning jag fick vid olyckan inte kunde följas upp,
men annars mår jag bra brukar jag avsluta med.
Nyfiken i en strut brukar drypa av rätt snabbt efter den harangen och förhoppningsvis kanske de frågar lite mindre dumt mot nästa skröppel de frågar hur de mår.

Kanske är det sättet man ska använda mot de som inte förstår när man inte klarar allt, inte elakt som jag har gjort mot nyfikna utan att lugnt redovisa sina problem och hur det känns och att det skiljer på olika dagar vad man klarar?
Vi som har problem kanske är så noga med att försöka dölja problemen att vi inte får den sympati vi har rätt till, för att ingen förstår vidden av problemet?

wow...
Du är fantastisk!

Jag kan relatera till rullis problemet.Nuförtidne tror alla att jag är så himla mycket sämre.Dte är jag ju,i musklernasom inet fungerar och jag är väl lite virrigare i o me at jag har mkt att göra o smärtor.men balanssinnet och orken är faktiskt bättre tack vare rullen bla.jag behöver ju inet at ut mig på att föröska gå när jag inte kand et!

men dte är som om folk glor sig stinna på -hjälpmedlet- istället för på -problemet-

Och sen finsn det folk som tror man brutit ryggen och thats it,inga andr aproblem. Du sre ju frisk ut kan de säga..jaja...

Och en del gående som har en sjukdom eller besvär som de kommer och vill att jag skall hjälpa dem sörja över,de vill gnälla ur sig helt enklet."jag du som sitter i rullstol har det så bra,du får ju allt du behöver ,men stackars mig som har....,jag är så trött och orka inte det och det"
tja,skal vi byta?otrevlig överraskning blir det för dem kan jag säga...
Jag förösker ju jobba med att ha en "frisk " attityd,att leva med mina problem men inet ha dem som identitet.Jag vill inet ha en sju k identitet,jag vill att jags om människa skal vara något annat.Och då möter man sådana som bara koncxentrerar sig på det sjuka,och vill att alla andra gör det också.Inte blir de glada när jag net köper attd e är offer..
Däför är dte så befriand att se era inlägg här tycker jag för ni har sån kämpaglöd oc sån härlig individualitet och förösker och lyckas faktiskt med det ni gör!
Ni r såna förebilder,var och en av er.Se till att folk kan lära sig av er,det behövs,tro mig!

Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Jag blir alldeles upplyft av att läsa era inlägg! Det ger mig hopp om att jag oxå kanske kan leva mitt liv som jag har drömt om. Jag har fibromyalgi och är deprimerad, fast just nu har jag mest besvär från fibron. har ridit lektion en gång i veckan i nästan tre terminer och känner att det klarar jag inte av om jag ska orka något annat just den dagen jag rider. Visst, jag kanske klarar av att rida, men just lektionsridningen upplever jag som så påfrestande. Förutom att jag får värk när jag anstränger musklerna har jag oxå koncentrationsproblem och jag tycker att jag inte kan hänga med tillräckligt fort för att träna olika saker. Det känns ofta som om jag skulle vilja bara sitta på hästen, KÄNNA hur jag sitter och hur hästen rör sig. Men att det inte finns tillräckligt med tid till det.

jag har en dröm om att bo i hus på landet, ha djur och odla lite grönsaker. Kanske skulle jag kunna ha hästar om jag hade hjälp att sköta dom. Hur har ni löst det problemet, ni som har eget stall? Hjälper era anhöriga er, har ni medryttare el dyl?

Känner mig ganska glad :) över att ha läst den här tråden och skulle gärna fortsätta diskutera om nån vill det. Håller väl på som bäst och försöker anpassa mig till mitt "nya" liv men kan känna mig rätt ensam ibland med alla tankar som far runt i skallen.

varfrö rider du inet privatlektion istället?
du får mer för pengarna och kan styra ditt inlärand epå ett helt annat sätt!
Är dte något du skulle proa så är det centrerad ridning,där tror jag du hittar rätt..
jag har eget stall(gård som jag ...lånar) med tre hästar och så har jag två hundar och en katt,snart tre hundar om jag hittar rätt material till nästa servicehund.

jag får hjälp av stallägaren att fodra kväll och han tar hästarna om jag skal bort.
Jag har ju sedan 6 år personliga assistenter(vilket maninet -får- utan ansöker om och man måste vara en av de 9000 svårast funktionshindrade i Sverige för att ens kunna ansöka och ansökan är inge kul,de mäter på fullaste allvar hur länge du sitter på toa,hur länge det tar att torka sig i röven osv)

och dessa assistenter gör att jag kan klara av det liva jag vill ha,och "alltid" har haft.
Ramlar jag ihop,vilket händre lite då och då,så måste livet fortsätta som om jag fortfarande var med.Altså har mina assitenter ett konstigt jobb med ridning,träning av häst o hund ´för hand,höbärgning,ja,allt som förekommer på en gård.
Vissa dagar klarar jag att mocka re boxar själv(är man svag o har ont så lär man sig att ha -väldigt- effektiv smärtlindring i form av starka piller,massage,träning o värme,man lär sig också att utnyttja kroppens muskler som funkar hyfsta maximalt såd et mest ajag gör går på ren teknik och inet på styrka.trots det tar det tex 20 minuter att få på hästen has natttäcke(tunt fleecetäcke) med hjälp av diverse pinnar o peta med.)
Man lär sig att hushålla extremt effektivt med energin,att prioritea bort precis allt annat som inet är livsnödvändigt etc.

jag gör väldigt mycket i stallet när jag orkar,men det är ofta dagar då jag inet kommer ur sängen alls.och det retar livet ur mig för för mig är dte -farligt-att inte träna,jag får tillslut ryggskott,kan inet håll aup nacken utan stöd,kan inet andas om jag ligger ner etc.Och jag får väldigt ont,domningar i händer o armar som inet gå rbort etc.Så jag håller igång allt jag orkar.
man behöver ju inte(har jag som sitter irulle upptäckt) stå och kost aenergi på att stå och göra saker.kman kans itta o mocka,sitta o bortsa,sitta och verka hovar.
Hästar o hundar får lära sig hjälpa till o ta ansvar,annars funkar inte det här.
och man får vara jättekreati v och okonventionell för att fixa problemen.ch planera en hel del.


Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Jag har också Fibromyali (och en Whiplash-skada) och fick hemskt ont av ridning. Jag löste det så att jag slutade rida dressyr-hästar med "bra" steg och köpte en Islandshäst-korsning med otroligt mjukt steg. Då gick ridningen bra!

Jag har även börjat rida Akademisk Dressyr. Och finner den ridningen mjukare. Där går man inte heller vidare och börjar trava förrän man behärskar skritten. Kanske kan vara ngt? Jag såg att du bor i Sthlm. Lite norr om Sthlm finns en Akademisk Tränare som även har hästar till förfogande (dock inte Islandshästar). Säg till om du vill veta mer om det. Jag kan PM:a dig mer info.

Annars kanske du kan ta privatlektion i vanlig dressyr och försöka förklara för ridläraren hur du känner.

Min träning har hjälpt mig mkt psykiskt också. Jag har ngt roligt att se fram emot, ngt som jag klarar av. Så även själva kontakten med hästen. Men jag orkar inte vara i stallet varje dag. Så när jag inte klarar av det har jag medryttare. Fast jag mår bättre både i kropp och själ av att vara i stallet. Jag märker att jag blir mkt sämre i kroppen om jag inte rider. Jag får mkt mer låsningar i ryggkotorna.

Jag har funderat på att börja rida friridning istället för lektion, det finns ett mindre stall i närheten där jag bor som har den verksamheten. Det kan löna sig för mig att ta privatlektioner oxå så du ska ha tack för tipset. Det är verkligen trist när man inte klarar av att rida "som vanligt". Centrerad ridning tror jag absolut kan vara någonting för mig, håller på och läser om just det och det verkar överensstämma med hur jag tycker att jag skulle kunna rida.

Tack för alla tips!

Hej! Jag förstår dig verkligen, jag har dels skolios och olika långa ben (=ryggont varje dag) samt ett svårt medfött hjärtfel som jag aldrig kommer att bli helt frisk från såvida jag inte får ett nytt hjärta. :(

Tro det eller ej - men så sent som imorgon läggs jag in för min fjärde stora hjärtoperation!! Efter att den är klar hoppas jag på att äntligen vara så frisk att jag kan klara av en egen häst. Har tänkt importera en islänning från just Island till våren!! :love:

Ja, det är ju så när man är envis, man slutar aldrig att hoppas :) Jag tänker varje dag på mina drömmar och dom får mig att kämpa på fast det är så jobbigt ibland.

Detta var en väldigt intressant tråd tycker jag.

Jag har själv en ryggskada som jag fick -95 av min första ponny, jag har haft ont i ryggen sedan dess mer eller mindre men först nu det senare året har det blivit så pass dåligt att jag har fått välja bort vissa saker, tex ridning.

Jag har alltid varit envis så jag har trots ryggont gjort allting själv även om jag har haft så ont i ryggen så jag knappt kunnat gå så har jag tagit mig upp och motionerat min häst varje dag. Mina föräldrar och mina vänner har vetat om att jag har ryggont men verkar inte på fullt allvar tro att jag har så ont i ryggen, bara för att jag går normal och inte visar någon smärta så tror folk att man bara ljuger, det är otroligt jobbigt.
Mitt sto är dock väldigt påhittig när man rider, släger sig hitoch dit tvärstannar osv så nu har min ryggskada förvärrats så pass att jag har svårt att sitta längre än 20-30 min för benen gör ont och nästan domnar av, jag kan inte röra mig på något sätt utan att jag får ont och jag har svårt att somna ibland bara för att det gör så otroligt ont. Så jag bestämde mig för att lämna bort mitt sto då jag kom fram till att just nu så klarar jag itne av att sköta henne pga smärtor så jag lånade ut henne och min årshingst behöll jag på lösdrift för att kunna hålla på med undertid min rygg fick återhämta sig.
Tyvärr så har min rygg inte blvit något bättre utan snarare ännu sämre så nu ska lillemannen också säljas.

Nu som först har folk i min omgivning börjat förstå att jag faktiskt har ont, dom vet ju att jag älskar hästarna och ridningen och ändå ger jag upp det, tillfälligt. Synd bara att det krävdes att jag var tvungen att göra mig av med hästarna för att få ärligt stöd från dem.

Tro nu inte att jag har gett upp, för det har jag definitivt inte gjort, jag ska skaffa en lugn och snäll häst och börja rida igen, dock får det nog ta 1-2 år innan jag kan börja leta.
Jag läste en tråd på ridning om Centrerad ridning så jag har inhandlat boken och börjat läsa och har insett att jag kan ändra mycket i mitt ridsätt för att avlasta ryggen, Jag har flera goda vänner med hästar som jag kan få låna nån gång då och då för att prova och se vad som fungerar för mig.

Någon berättade att de brukar ta flera timmars skritt turer för att "hjälpa" ryggen, det ska jag testa, för har man en häst med mjukt steg som inte snubblar så gungar man ju med hästen och kan då mjuka upp ryggen... ska provas så fort min rygg känns bättre.

Känns skön att veta att man inte är ensam om sina problem, både ens fysiska och med sin familj/vänner och övriga personer.

kan du inte skriva detta inlägg till expresen eller något??? så folk som inte fattar gör det??? :D

håller med i allt du skriver...
vet egentligen int evad jag ska skriva...

känner igen mig i det du skriver... har också gammla skador, och värk som jag int evet vad den kommer ifrån.
Inte ens läkarna tror mig, min egen mamma säger bar aen sak när jag förösker berätta hur ont jag har... "det är la ingen fara, kan man sitta å skära sigsjälv så får man la stå ut med annat värk också". Så bara för att jag råka ha några ärr på armarna (gammla) så ska jag kunna stå ut med hur mycket smärta som helst. sedan får jag ju höra "varför skulle läakrna bry sig om de får se att du skadat dej själv?".
Och endå så är inte jag den typen som "klagar" har eget stall där jag sköter, mockar, fodrar, motionerar, rider in och tävlar fyra hästar. skulle egentligen gå i skolan (är 16) men varken hinner eller orkar.
det är ofta som jag "ramlar ihop" när jag håller på, och det svartnar för ögonen av utmattning, både från marken och på hästryggen.

Även om smärtan är stor, så tror jag inte den är den värsta, det värsta är det som du så bra beskrev, att ingen tror på en, att folk ser en som en som "bara vill slippa eller få uppmärksamhet".

Lycka till i fortsättningen!!!!!!

/Joiz

Jag har fibromyalgi och eget stall utan hjälp. Dagar då jag är ruggigt dålig, skippar jag mockningen, då vattenhämtning och utfodring är viktigare. Jag går på alla möjliga piller vid behov och nu för en vecka sen fick jag börja med antidepressiva medel. Jag har inga större problem med sömnen, mer än att jag kan vakna av att jag har så in i helsicke ont i ryggen. Men jag känner av det dåliga samvetet över hästarna, en arab och en shettis, då jag är dålig. Det jag helst av allt skulle vilja ha är en medryttare, men hur hittar man pålitliga medryttare. NU är det såpass illa att jag faktiskt överväger på att skicka dom på foder eller nåt, då allt känns så tungt. Men jag vet att vi går mot ljusare tider och hästarna har ju inte dött av vila heller...
MEn det gemensamma som vi alla har är det dåliga samvetet över att man MÅSTE be om hjälp ibland. Att dessutom att bli misstrodd då är inte kul...
Det vore inte fel om problemet skulle uppmärksammas för att underlätta för oss som har dolda handikapp....

TILL ALLA SOM GÅR OMKRING MED OUTREDDA RYGGPROBLEM!

Enligt mina erfarenheter när det gäller sjukgymnaster, doktorer mm...

Visst har det hännt att nån doktor har behandlat mig som om jag bara fejkade mina problem och samma gäller sjukgymnaster.
Om ni känner så...
BYT DOKTOR/SJUKGYMNAST!
Tillslut hittar du någon som kan hjälpa dig!

Det har tagit VÄLDIGT lång tid för mig att lära mig KRÄVA av doktorerna, sjukgymnasterna och alla andra som varit inblandade när det gäller min rygg.
Som patient har du RÄTT ATT KRÄVA vissa saker!
Om allmändoktorn inte får dig frisk på ca 2-3veckor så ska man få komma till en sjukgymnat om det går ytterligare ett par veckor så är det dax att koppla in specialister typ ortopeder och göra en tex magnetröntgen.
Detta ha man RÄTT ATT KRÄVA!

Jag vet att det är svårt att kräva...
Men om du nån gång ska få veta vad det är som är fel så måste man KRÄVA!

Jag tycker att det är hemskt att man som patient ska måsta "ligga på" doktorerna för att nått ska hända, men så är det(tyverr).

Jag håller med om att man måste ligga på för att komma nån vart med läkarna. Som jag sagt i nåt inlägg förr så måste man vara frisk för att vara sjuk... :bow:

Hej allihopa!

Har varit hos privatläkare pga min ledvärk, trötthet etc...

Skickades att röntga nacke,halsrygg, ländrygg och knän...(plus att det togs div prover som jag ej fått besked om än...).

Det visar sig att min ländrygg antagligen skulle få en osteolog att hurra sig blå om den hade hittats i en arkeologisk utgrävning. (Och nacken hade skavanker den med om än inte särskilt allvarliga).

Bla två kotor förskjutna i förhällande till varandra (1 cm). Samt ena disken hoptryckt. Ja en massa rader på röntgenutlåtandet.

Läkaren en stor bullrig dansk deklarerade att jag skulle omedelbart kontakta en bra sjukgymnast, samt att han var säker på att det var det faktum att jag red som hade skadat ryggen????????

Alla kvinnor som red hade skador i ländryggen enligt honom.

Dessutom rekommenderade han mig att sluta jobba med mitt jobb för det brukade ju vara så mycket tunga lyft inom det yrket??? Jag försökte förklara för honom att just där jag jobbar är det ganska sällan tunga lyft! Dessutom jobbar jag bara ca en halvtid.

Han sa att jag skulle sluta att rida! IDIOT! Jag talade om för honom att sluta rida blir det sista jag gör...(om jag så ska tejpas fast i sadeln med byggtejp).

Varför är läkare så himla snabba med att förbjuda allt som är kul? :mad:

Han fyrade bla av att: "om du inte slutar att rida så sitter du i värsta fall i rullstol om fem år!!!!"

Sjysst pedagogiskt må jag säga, och så sa han att han skulle fixa tid på magnetröntgen oxå snarast möjligt. Och sedan skickade han hem mig.

Gissa om man hade liten chock! Ja egentligen fortfarande...

/Kung Tulle

För att glädja er alla så är mina knän enligt röntgen perfekta! (Även om det minsann värker rätt bra i dom ganska ofta...).

/.KT

Min ortoped tyckte att ridning var bra för mig och min rygg och det var bra att rida men jag fick lova att inte ramla av. :cool:

Vad lustigt...den enda stället jag sitter rak i ryggen på är just i sadeln. Ok, jag har problem med ländryggen, men det är värre när jag inte rider. Som tur är så har jag en läkare som har häst och förstår att man kan må bra av ridning också. Vilken tur att läkare är så olika. :bump:

Ja jag har ju själv märkt att jag har MINDRE ont när jag rider samt ett par timmar efteråt. Om ridningen var skadlig skulle jag väl få MER ont?

Eller????

/Kung Tulle

ps/ har fått tid hos sjukgymnast på torsdag! Red min underbara nordishingst i ridhuset idag (men bara i skritt). Han e SÅåå! Söt....särskilt när han stajlar sig för speglen! :)

Enligt min sjukgymnast så är ridning lika skonsamt mot kroppen som simning. Oftast är det dåliga magmuskler som är boven till dålig ryggmuskulatur. Men det stämmer inte alltid.

Jag har en whiplashrelaterad skada pga en bilolycka, som tur är väldigt lindrig om man jämför med er andra här.
Men mina läkare har alltid tyckt det är bra att jag rider, just för att man bygger ju upp rygg och axlar ganska bra.

Däremot vill läkaren att jag bara rider lugna hästar, och min är väl inte riktigt vad man kan kalla lugn alla dagar. Och om jag ramlar av så kan skadan bli mycket värre.

Jag tycker ni alla gör det jättebra som kämpar på.

Sen är det ju så att ibland kanske man inte borde rida pga riskerna, men samtidigt så måste man få tänka på hur man mår psykiskt.
Utan min häst skulle jag inte alls vara lika lycklig som jag är idag.

Skickar en kram till er alla bara för att ni kämpar på så bra! :bow:

Att läkare "förbjuder" en att rida tror jag hanlar om okunskap. Mina senaste ortopeder (högt utbildade och forskare) förespråkar ridning allihop!
Jag har själv en whiplash-skada, ihoptryckta kotor och fibromyalgi. Då min häst nu varit sjuk har jag inte kunnat rida på några v. Och jag är så dålig i kroppen! Det var länge sedan jag mådde så här dåligt. Nu ser jag fram emot att börja rida igen. Jag blir alltid så mkt bättre.

Och precis som Mirjada säger: Kräv en ordentlig utredning. Det har ni rätt till!

Jag blev opererad som liten, då jag hade en "bula" i svanken, och när de operared så såg de att en kota fortfarande var öppen, men att den nog skulle sluta sig.
En läkare höll senare på att göra ett mistag (om min mamma inte hade stoppat honom), vilket hade kunnat leda till en fistel som hade gått rakt till ryggmärgen...
Som tur är så är läkarvåden bättre nu.

Men när jag som äldre runt år 1999 (19 år), började jag få väldigt ont i min rygg. En del orsak var väll att unghästen jag skaffade då hopade otroligt mkt med sin rygg så det blev "knyckar" i min rygg.

Men det är bara det att jag har ont exakt där jag har blivit operared, slår jag mig lite lätt där så känner jag hur smärtan bara sprider sig ut åt sidorna.
Nu flera år senare har jag vant mig vid att ha ont, så jag känner inte av det lika mkt längre, men då i början så kunde det göra så ont att tårarna kom.

Förra året när min ichiasnerv komm i kläm och domnade av mitt ena ben så sökte jag läkare. Jag berättade om mina problem och om vad de som om kotan när jag var liten, så jag blev skickat till rögten. men bilderna visade ingeting onormalt.

Fick komma till en sjukgymnast som konstaterade att jag hade scoliosen, diskar som inte låg där de skulle och förmodligen för långa ledband i ryggen.

Men jag tycker det är ytterst kontigt att jag har ont i länryggen precis där jag har blivit opererad..
Desutom, ska inte en läkare kunna se det sjukgymnasten såg???

Funderar på att söka en annan läkare, eller ska man gå runt och ha ont i ryggen hela livet??

Som tur är så är det inte så ofta det gör otroligt ont, men det gör alltid ont.
Och nu när jag för någon dag sedan red i säkerhetsväst så kändes det inte bra i ryggen *suck*.

dumheter!
fortsätt du med idn viktnedgång,ju mer du går ner i vikt detso lättar eblir dte för leder och diskar!
ju rörligare du blir,dets o mer kan du bygga upp muskleran att hålla din skadade rygg på plats..Dte är KNAPPAST så at du kommer att haman i rullstol av att rida den ridningen du gör,och absolut inte av ditt jobb,då jag ju milt sag är insatt i vad du jobbar med.

och hamnar du i rullstol så gör du väl det men knappast av den orsaken...

Folk har så mycket fördomar åt ala håll..själv fick jag inet gå i nrheten av mina djur pga av allergi för en läkare.Mn husläkare blev jättearg så nog har jag dem i sängen som vanligt..läkare..suck....

viktnedgången och träningen är dte som är allra,allra viktigast för tat du skal hålla.Du har ju gjort ett jättejobb hittlls!


Thina

och hamnar du i rullstol så gör du väl det men knappast av den orsaken...






Tja allvarligt talat så skrämde mig det där med rullstol rätt litet...det vore nog värre om man får något som slår sig på hjärnan.

Isåfall fick jag väl skaffa mig en stadig(are) sadel

Asfaltera bort nivåskillnaderna i stallet

Ha en ramp vid ytterdörren.

Köket e ju redan rulleanpassat eftersom tanten som bodde här innan satt i rulle tidvis pga dåliga höfter.

Och asfaltera gångar mellan hagarna så det var lätt att släppa in och ut pållarna.

Samt gräva en grop som jag kunde leda ner hästen i och kava mig upp från kanten på hästryggen :)

Och använda ev assistenttimmar till att mocka och diska vilket redan nu är det tråkigaste som jag vet! :p

/KT