Jag stelopererade 13 kotor för en och en halv månad sedan. Har fruktansvärt ont och kan bara vara uppe ur sängen korta stunder. Nu undrar jag, är det någon mer här som har gjort något likande men för lite längre sedan? Jag är stolt hästägare och åtminstonde var jag seriöst satsande dressyrryttare innan operationen. Skulle vilja veta om det går att komma tillbaka till "vanlig" ridning efter en så omfattande operation och i vilken grad det går. Jag inser att jag inte kommer att kunna rida på mycket länge, först måste ju ryggen läka, men sen kanske?
Jättetacksam om du ville dela med dig av dina erfarenheter.
//Renée

OJ! 13 kotor!! Vad föranledde denna omfattande steloperation?

Ryggkotorna hade växt ihop och var dessutom missformade. Det påmminde lite om "kissing spines". Tanken var att de skulle operera 5-7, men efter att de sövt mig upptäckte de att de var tvugna att ta några till. :( Men, men, jag är på bättringsvägen och det går åt rätt håll iallafall. Men jag undrar när och om och hur jag kommer att kunna rida igen. Var och hälsade på min häst för första gången igår efter operationen och nu är jag ju mer ridsugen än någonsin.

Oj, det lät inte kul....

Jag är en sån där som väntar på att jag ska bli så dålig så att dom kan operera. Dom vill inte operera mig förrän jag inte har nått att förlora.
Och min operation skulle ev vara att steloperera 3 kotor....
Om dom måste göra detta så kommer jag troligast inte att kunna forsätta rida...
Men det kanske beror på var det sitter...
Min skada sitter långt ner i ryggen L4-L5 + S1....

Men 13 kotor är jätte mycket...
Vad har doktorerna sagt om ridning åt dig?

Hej!
Äntligen en tråd som jag kan svara på!
Jag har opererat sammanlagt 16 ryggkotor på grund av min scolios (-95, -96 och -99).
Idag rider jag två hästar om dagen (med motionsrider mest) och det går bra. Det jag kan uppleva som lite svårt är att sitta ner i sadeln i trav då det ibland kan stöta i ryggen pg.a bortopererade diskar mellan kotorna. Men har man en häst med bra gångarter och tänker på att slappna av, så brukar det lindra lite.

Min doktor rekommenderade mig 6 månaders vila innan jag fick sätta igång på "riktigt". Under tiden jag väntade så var jag ute och gick mycket med hästen och fick på så sätt motion, för det är ofta bättre att röra på sig, då ryggen läker fortare och man känner att man är igång lite.

Och jag anser att det går att komma tillbaka. Visst, jag har ont och det värker om jag är uppe en hel dag. Men jag mockar och bär hö som vanligt. Det man kan tänka på är att man inte ska ta i för mycket, utan man känner ungefär hur mycket man klarar av.

En positiv sak är att man blir rak i ryggen, så man sitter inte och säckar på hästen.

Hoppas du har fått lite hopp om framtiden och det går bra att PM:a eller maila om du har fler frågor.

mvh Frida

Hej Mirjada!

Varför skall du steloperera tre kotor? Vad är felet? Vad har du för bekymmer av "felet"? Hur mycket sämre måste du bli?

Jag har en disk förstörd långt ner (mellan L4 och L5) och det är också tal om steloperation.

Har en bekant som har steloperarat en par kotor efter en olycka där han bl.a. krossade (?) en kota och han är i full gång och tävlingskör med sin snöskoter och han är ändå en bit över 40 så jag tar för givet att det då skall gå bra att fortsätta rida.

Jag har 3 kotor som är komprimerade 2 v dessa är även missformade. Diskarna mellan dessa kotor har "jäst ut" typ som ett rejält disk bråck men det kommer aldrig att bli bra av sig själv.
Vad jag har för bekymmer...
Jag tappar kännseln i låret och foten såfort jag blir lite sämre än vad jag är normalt, diskarna trycker på nervkanalerna på båda sidor men det är höger sida som jag är sämst i. När jag är "normal" så känns det som om jag har små kryp på fötterna hela tiden.
Jag har ont i ryggen hela tiden(mer eller mindre), men jag blir ännu sämre om jag inte rider eller om jag rider med skänklarna.
Så jag kämpar med att skola min häst efter min förmåga, och just nu har jag väldiga motgångar.
På nått sätt så har denna skada även lyckats sprida sig uppåt så jag är även svag i höger arm och har domningar i fingrarna och ont i nacke och axel.
Jag har kronisk muskelinflammation från låret och upp i nacken.
Ortopeden sa: Vi vill inte operera dig förrän du inte har nått att förlora på en operation. När jag har konstant kännsel bortfall eller blir förlamad tappar kännskan för att veta när jag behöver gå på toa mm
Han sa också att jag kommer att måsta operera mig tillslut efter som att jag kommer att bli sämre och sämre men hur lång tid det kommer att ta innan jag är så dålig kan dom inte säga. När jag skadade mig så trodde dom att jag skulle måsta operera mig inom 5år och nu har jag hållt mig fungerande i 12år.
Ännu så länge så har det iaf inte blivit nå skador(som dom kan se) på nervkanalerna. Men det kan dom inte svara på om det kommer att bli eller inte. Ortopeden trodde inte att det skulle vara möjligt för mig att fortsätta att rida efter en operation, men jag fick inte nån riktig förklaring på varför.

Hej! När jag var 14 år opererade jag ryggen för min scolios. Större delen av ryggen är stelopererad (jag är opererad från nacken till svanskotan) men jag vet inte hur många kotor extakt, men rätt många! Idag är jag 26 och rider varje dag. Jag har ridit sedan 4 årsålder och jag trodde aldrig att jag skulle kunna rida igen efter operationen. Men 2 år efter operationen provade jag och det gick bra, om än väldigt ringrostig men det gick. Jag blev lite trött i ryggen men jag blev så glad över att jag visst kunde rida igen och skaffade då medryttarhäst och succesivt byggdes musklerna i ryggen upp igen och när jag kom på efterkoll till min läkare sa hon att jag var rörligare i ryggen än jag borde, mycket tackvare ridningen så hon tyckte jag skulle fortsätta. Idag har jag egen häst, eller har han på foder än men går det som planerat blir han min efter sommaren :love: Jag får ju alltid sitta upp från en pall etc och jag är väl inte supersmidig men jag har järnvilja så det har gått bra för mig och jag klarar allting själv. Så visst finns det hopp, jag tror att du kan komma tillbaka, absolut! :)

Hoppas det kommer gå lika bra för dig! :) Och du ge inte upp i första taget! Lycka till!

Såg att detta är en äldre tråd, men detta var intressant.

Jag tillbringade mitt liv fram till 25 år som "normal" människa, sedan bytte jag till "onormal" efter en frontalkrock med bil och utan bälte. Jag har fått lite kotor skadade i nacken efter det, men är inte opererad alls på dessa 11 år.

Jag var skolad ryttare sedan barnsben, och som sådan har jag även blivit avslängd många gånger av pållar, eller själv trillat av av ren utmattning i benen på långritter, det har varit ridhusväggar, hoppbanehinder, stenmur, oljefat, träd och så vanlig paddockmark.

Strax efter olyckan var jag i Halland och ute och motionsred en springgalen f.d ridskoleponny på landsorten. Han tog bettet på grusraksträcka och hade tygtyglar som jag bokstavligen blödde ifrån så som de skavde. Dagen efter var det motionsridning av en gigantisk hög juniordressyrhäst. De var som natt och dag i uppfostran och gång. Han hoppade jag över en mur med, och jag höll andan för om jag åkte av visste jag att det skulle göra jädrans ont i nacken. Nu behövde jag inte oroa mig, för han var som att åka buss på även i hoppen.

Två år efter olyckan började jag på skola igen för skoj skull och allt gick bra tills jag fick gamlingen Mustang, som bestämde sig för att leva upp till namnet just den dagen. På volten fann jag mig uppe på hans hals, han bockade lite snygg mitt upp i allt. Jag kunde ju inte hänga på halsen, så jag bestämde mig för att låta mig glida ner och av honom, och ta markkänningen med vänster sida av kroppen. Det var inte bekvämt att göra det, för jag var lite paralyserad i överarmarna och nacken ett tag efter. :-)

Jag har då kommit fram till att det går utmärkt att rida, så länge hästen inte skickar av mig. Nu talas det också om operation av mina nackkotor, och jag har frågat för det innebär att rörligheten blir inskränkt, och den behöver jag ju för att kunna vända på huvudet så man ser saker.

Hur många av er har åkt av med operationer? Och hur har det gått då?

Jag har fått femte halskotan utbytt mot plugg från höften och är stelopererad 4-6 halskotan. Men eftersom jag har haft överrörliga leder och ben sen födseln, så är jag NÄSTAN ordinär i mina rörelser ändå.

Min neurokirurg blev grön i ansiktet när jag sa att jag tänkte skaffa häst. Men han gick med på det, bara jag ger sjutton i att ramla av eller hoppa. Jag kan bli totalförlamad från halskotorna och nedåt, eller bli nedgrävd en meter under mark.

Jag har ännu inte blivit avkastad. Men Tima hoppar och studsar rätt bra, när man tvingar igenom något hon inte tycker är kul. Det går bra. Härom året kom det en moped bakom rumpan på oss när vi var ute och skrittade med en unghäst som tömkördes. Unghästen drog iväg och Tima hängde på. Eftersom jag visste att det fanns taggrådshärvor, plogar, harvara och diverse besvärliga saker uppe på stallplan, valde jag att lägga mig på mage över Timas hals, glida ur sadeln och släppa taget. Tima bromsade upp ett halvt steg och jag dumpade i backen. Det kändes inte mer än de gångerna jag glömmer lyfta fötterna i skogen och blir liggande över en granruska. Iofs, var jag öm och blålila på ena höften och axeln i ett par dagar.

:bow:

Det är väl tänkt att öppna mig framtill och sätta en platta på framsidan över C4, kanske då från C3 till C5. Jag har inte träffat någon än med plattor fram, bara sådana med plattor bak.
Vet inte om han ville ta ut disken där emellan, och sätta in korg eller vad han arbetar med för material. Denna kirurg är dock bra, för jag tror att om jag säger att jag har tänkt att ha detta och detta livet efteråt, och då måste det vara si och så stötdämpande material du byter ut disken med - så tror jag att han kollar igenom vad det finns för material. Han är i Tyskland denna.

Ja, hörrudu, hur kan man undvika att ramla av om det händer?
Jag halkade i snön när jag skulle göra något så oskyldigt som att slänga sopor här hemma!
Och slänga sopor skall ju vara riskfritt!

Är det Tima som är på din bild?

Jajamen. Om du går in under min användarpresentation hittar du till min hemsida. Och där kan du läsa om hästar, och olyckan, operationen och livet därefter i min dagbok.

Oj, jag har läst så mycket jag orkar ... jösses, vilken historia, först kotorna, sedan en 17 årig häst med idéer och så en fölunge på det ... och så mockar du, longerar, hanterar hö och åker buss också. :-)

Jag skall erkänna att mocka det går fortfarande, men inte fort och ännu långsammare om det är bädd och inte halm. Sedan är sadlar lite jobbiga, tunga, att få upp om det är en hög häst. Jag har gått något som heter Kroppbalansering för häst på GGI och vi övade på travhästar. Eftersom jag redan är kort fick jag stå på en drickaback så jag nådde ryggen på en som var ganska så hög, men så flyttade den på sig medan jag knådade :cool:

Detta var dock väldigt intressant och nu har jag lite att fundera över.

Jag har ramlat av en 4-5 gånger sen jag opererades. En gång fick jag en spricka i en ryggkota men det läkte av sig själv. Har aldrig fått ont de andra gångerna dock!

Skall bara säga att det är härligt att se så många jklar-anamma-personer, om jag får uttrycka mig så.

Herregud, inte nog med att jag då och då varit ute och hopplat runt med skadorna, utan operationer, så fick jag även för mig en så där 5 år efter att jag också skulle börja i Kung Fu. Och det gjorde jag! En aningens mycket koordineringsproblem i början, men sedan gick det bättre. Samma år höll jag i en biljardpinne för första gången, och inte nog med att jag blev riktigt duktig på det, så gjorde även det susen för koordinering, och så började jag spela softboll (påminner om baseboll).
Allt det där har varit tokigt, men bra, för jag har lärt mig hur jag fungerar numera - och även lärt mig att "lyssna" på min rörelse och musklerna, och hur jag liksom programmerar in i muskelminnet en rörelse genom att göra långsamt och upprepat.
Öva upp "tryggheten" i kroppen igen, eller vad man skall kalla det för.

Många har tyckte jag är galen, och många har jag träffat som avstår för det kan ju göra ont eller gå galet.
Jag är lite tvärtom, jag skall alltid prova först, det är ju först när jag provat som jag kan säga något om det.

Man får nog bli lite egensinnig och ta tiden på sig att arbeta ut/komma fram till sitt eget sätt.

Så det är superhärligt att läsa att det finns de som är ute och hopplar runt de med :)

Får ideligen höra det, "klarar du det verkligen med din rygg", "vänta så ska jag hjälpa dig med det där". Har alltid vart sån att om jag behöver hjälp så frågar jag om det. Älskar att prova på nya saker, och ser inte ryggen som något jinder, jag menar man får ju prova, går det inte så går det inte! ;) :)

Tack så mycket för alla svar. Skönt att höra att det finns fler där ute som har gjort ungefär samma sak som jag och som fortfarande rider efter det. Det har nu snart gått 10 månader sen min operation och jag har ganska nyligen fått hem min häst igen och vi har redan varit ute och tävlat i dressyr tom. Tävlingsnarkoman som jag är... :cool:Klart att allt har blivit mycket svårare och det gör ju fortfarande väldigt ont, men jag tror faktiskt att ryggen mår bra av att rida. Det känns som att det går åt rätt håll nu iallafall. Vi har ju tom blivit placerade. Än så länge har jag ioförsig inte åkt av, vi får se hur det går när den dagen kommer. Men jag ska försöka klammra mig fast så gott det går för även om läkarna säger att jag blir totalförlamad eller som någon så fint utryckte det "nedgrävd en meter under jorden" om jag åker av eller om det händer något annat så tänker jag inte ge upp ridningen. Det är ju den som är mitt liv. Det blev ett riktigt svamligt inlägg det här. Hoppas ni får ut något vettigt av det iallafall. Och alla ni som har gjort illa er på något sätt och fått höra att ni aldrig mer kommer att kunna rida. Ge inte upp! Det gjorde inte jag och det funkar faktiskt.
Kram/BambiRenée

Hejsan! Nu är det exakt 2 veckor sedan jag blev opererad. 4 kotor stelopererade. Th12-L3.
Jag är väldigt förvånad över hur bra jag mår! Trodde att första tiden skulle vara hemsk, inte klara av att ta sig ur sängen själv, inte kunna gå utan hjälp osv.
Men jag går upp vid 8 varje morgon, utan hjälp. Sköter mig helt själv. Går utan kryckor, inte helt ok hållning än men jag jobbar på det. Jag är uppe från 8 till 13-14 nån gång, då vilar jag ca 2 timmar, sen är jag uppe till 20 ungefär sen ligger jag i sängen och tittar på tv resten av kvällen. Under tiden jag är uppe är jag i stallet, går runt i huset och plockar, lagar lite mat, idag gick jag en litenlitenliten runda med hunden.
Självklart har jag ont, men det är ändå så pass bra att jag tycker det är ok! Det är lite krångligt att plocka upp saker från golvet, men tar jag bara det lugnt och sätter mig på huk så är det inga problem!
I morse gav jag hö till hästarna, överlycklig!
Hade aldrig klarat av att ta mig upp på hästen och inte heller klarat av att rida.
Har åkt bil flera gånger, visst det är ingen överdrivet trevlig upplevelse, men jag lider absolut inte!
Ville bara skriva av mig lite, då det känns som jag är väldigt förvånad. Hade ju trott att första tiden skulle vara hemsk och jag knappt skulle kunna vara uppe.

grattis till att operationen gick så bra! Två veckor efter min operation låg jag fortfarande kvar på sjukhuset neddrogad mot smärtorna. Jag kunder fortfarande inte ta mig ur sängen själv och knappt gå med hjälp av gåstol. Önskar att det gått lika bra för mig som för dig. Första gången jag kunde åka bil var 2,5 månad efter op. Och det var ingen kul upplevelse. Men nu är jag tillbaka i sadeln igen. Hoppas du kommer upp på pållen du också snart. Men med den takten du verkar ha så är du uppe på nolltid. :) Lycka till i fortsättningen!

grattis till att operationen gick så bra! Två veckor efter min operation låg jag fortfarande kvar på sjukhuset neddrogad mot smärtorna. Jag kunder fortfarande inte ta mig ur sängen själv och knappt gå med hjälp av gåstol. Önskar att det gått lika bra för mig som för dig. Första gången jag kunde åka bil var 2,5 månad efter op. Och det var ingen kul upplevelse. Men nu är jag tillbaka i sadeln igen. Hoppas du kommer upp på pållen du också snart. Men med den takten du verkar ha så är du uppe på nolltid. :) Lycka till i fortsättningen!

Tackar! Jag du, är själv väldigt förvånad över hur bra och snabbt allting gått! Första veckan var hemsk!! Har aldrig varit med om något värrre. Trodde aldrig jag skulle kunna gå igen.... Men allt vände väldigt fort. Men det borde ju vara ganska stor skillnad på att operera så många kotor som du gjorde, jag har "bara" stelopererat 4 st. Nu är det 3 veckor sen jag opererades och jag mår faktiskt ganska bra. Kan väl inte påstå att jag mår så bra som jag brukar, men med tanke på omständigheterna så kunde jag nog inte mått bättre.
Fick för dåligt smärtstillande på sjukhuset. Hade fått information om att jag skulle få morfinpump, men det blev ingen. De tyckte jag mådde för bra. Fick morfin i benet några gånger om dagen + att jag fick nån sorts tabletter. Det var totalt omöjligt att ta sig upp själv, jättejobbigt att gå och sitta, hade väldigt ont hela tiden. Dagen innan hemfärd kom de på att jag hade "för" ont så då fick jag nya tabletter, oxycontin och nån annan. Dessa gjorde underverk!

Hur länge gick du på smärtstillande?

Jag går fortfarande på smärtstillande. Nobligan och citodon, men inte så mycket som förut förståss. oxycontin har jag inte hört talas om. Är de starka? Mina tabletter hjälper inte så mycket, kanske ska fråga min läkare om de du äter. Hm, fick du morfin i benet? Varför just där? Hade du inte dropp i händerna som det var lättare att spruta in i? Jag hade en epidralkateter i ryggen med ett konstant dropp av morfin och något annat som förstärkte morfinet. Men det vet jag inte vad det var. Och så hade jag morfinpump + att jag fick extra morfinsprutor ibland när jag svimmade av att det gjorde så ont. Men morfinpumpen hade jag bara i 2,5 vecka, sen tog de bort den. Kommer inte ihåg när de tog bort epidralkatetern i ryggen, men det måste ha varit strax innan de tog bort pumpen för jag vet att det råkade bli någon slags överdosering eftersom jag fick andra mediciner också och den slangen satt för högt upp över lungorna eller hur det nu var, så andningen slogs ut. Blev lite dramatiskt ett tag, men det gick bra tillslut. Det är svårt med medicinering på sjukhus. Jag fick också för lite (hm, det låter inte som det när jag räknar upp allt. Låter mer som att man vore någon slags narkoman...) men jag tror att det beror på att man håller tyst för mycket om hur ont det egentligen gör. Läkarna har ju aldrig gått igenom någonting liknande själv och de träffar en så lite att det är svårt för dem att bedöma. Oftast så träffar man dem ju på förmiddagen när de går ronden och det är ju då man mår som bäst. När de tagit bort allt morfin som man kunde injecera så sa min läkare att nu skulle jag äta 4 citodon om dagen istället. Det är lite skillnad på ett konstant dropp av morfin och 4 citodon... Provade några dagar och försökte förklara att det inte funkade, men han förstod inte tills sköterskorna på avdelningen kontaktade en smärtläkare istället eftersom jag hade blivit okontaktbar pga smärtorna tillslut. Han återinsatte morfinsprutorna och höjde dosen och gav mig några andra tabletter istället. Vilken lycka, helt plötsligt kunde man andas igen istället för att bara ligga och hyperventilera som jag gör när jag får för ont. Den läkaren fick jag tyvärr inte träffa igen, men han kommer för alltid att vara min hjälte. :) Oj, väldigt långt inlägg blev det. Hoppas du orkar läsa.

//BambiRenée

Citodin fick jag också på sjukhuset, tyckte inte de hjälpte alls. Men jag var tyst och snäll så de trodde att det funkade. När jag väl gick över till oxycontin blev jag som en helt ny person. Andningen gick MYCKET lättare, jag kunde ta mig upp ur sängen lättare än innan men behövde fortfarande en hjälpande hand. Det blev en stor vändpunkt för min del när jag bytte medicin.
Oxycontin är nog ganska starka, de på sjukhuset sa iallafall att de är typ morfin, på förpackningen står det att det har kraftigt smärtsillande effekt + att det används vid långvarig svår smärta såsom smärta vid cancer. Sjävklart är det röd triangel på förpackningen. Får inte köra bil heller. Tar även oxynorm vid behov.

Jag fick först morfinet i händerna, men sen övergick de till att ge det i låret. För om de sprutade direkt in i ett blodkärl i handen så kom effekten mkt snabbt men höll inte i så länge. Om de satte nålen direkt i låret så tog det lite längre tid innan det började verka, men det höll i sig längre. Jag vet inte om det stämde, men så sa dom iallafall.

Det gör inget för min del att du skriver långt, jag tycker bara att det är intressant att läsa!

Den 7 oktober var jag på Heden och tittade på Levade Noble Horse galan. Om någon såg den, vad tror ni? Kan man rida så antingen som lite "sned" utan operation eller fastspikad lite här och där efter operation???
Jag blev så inspirerad.

Jag var i stallet efteråt och talade med hästarna. Friserhästarna var inte så stora som jag trodde de skulle vara (jag trodde Shire storlek), och de var väääldigt gulliga och snälla. Andalusierna! däremot, vad föder de upp dem på, spansk anabola??? Jag trodde det var en lagom liten häst, men ojdå vad de var både höga i manken och nästan runda som ardennerhästar. Jag tänkte, undrar hur jag skall komma upp på en sådan :-)

Sedan, den 12 september, innan det ringde jag Karolin på galoppbanana här i Göteborg, hon var tävlingsledare för Point-to-Point tävlingar. Man kan ställa upp i dem med en häst som kan fälttävlan så den hoppar som den skall över hindrena. Men det är för glada amatörer och en del nybörjarhäckhästar, och även ett masterlopp för de som inte tycker om att åka så fort :-)
Åh, jag vill, sade jag till henne!

Och nu i september gjorde en neuroradiolog en avhandling om ligament osv skador i occi-atlanto delen. Hans forskning ger stöd för instabilitet osv som varit väääldigt omdiskuterat här i Sverige. Men eftersom han är norsk kanske det blir lite bättre nu, de skall ha en stor internationell läkar(typ)konferens på Gävle universitet nu i oktober kring specifikt nackkotornas skador osv efter olyckor.
Tyvärr blev det inte jag heller i min familj som blev först med operaras med metall osv. Jag körde in min gamla far (69 år) till Sahlgrenskas ortopeder och i måndags opererade kirurg Lind honom. Tog ut en disk och satt in korg med höftben i, filade av en massa sådana benväxter som blivit av belastningar. Disken hade gått in i ryggmärgen och två andra diskar hade smällt ut i ryggmärg och det där andra hålet som är viktigt. Så på detta fixerade de då x-antal kotor. Han jagades upp på tisdag morgon och hade sjukgymnastik osv. Jag har inte träffat honom än, vi skall dit onsdag kväll.
De gick in framifrån halsen, så struphuvudet fick väl sättas åt sidan, så han var hes och hade ont i halsen, och var allmänt öm överallt. Nu trodde inte jag att de skador som blivit i ryggmärgen av delarna som gått in där, att det kommer bli bra pga detta, det är ut till hans armar och händer då. Jag kan fråga hur långt de kommit med stamcellsforskningen på detta.
Alla möjliga konstiga grejer har jag trakasserat sjukhuset med, om de har defribillirator i operationsalen, att det inte finns en på avd 16 utan i mitten på avd 17 och då hinner ju folk dö, om han fick hjärtstillestånd under operationen, om han kommer få sjukhussjukan i såren ..... Man måste ju veta sådant ju!

Jag tycker ni alla andra är modiga, pappas operation har inte botat mig från min operationsskräck, bara någon nämner narkos så svimmar jag. Och dropp, då svimmar jag ännu mer. På andra har jag absolut inga problem, bara med mig själv.

Vad de sade där på sjukhuset till pappa, var att 6 veckor skall han ha en krage och han får inte ens bära lite mjölk, sedan får han ta det lugnt i 3 månader ungefär, att man är väldigt belastningskänslig och inte får kånka och ha sig och bära tungt.
Å andra sidan har jag hört 12 månader osv också att man får ta det lugnt på?
Vad är det som gäller tro?


Hej hopp på er och ring mig när vi skall ha rodeo show! :-)
Ann

Måste också bara få säga att det låter gött (gott på Värmländska... ;) ) att det är så många som fortsätter rida trots ryggproblem. Nu känner jag mig lite mindre orolig för min egen del. Har förslitningsskador i ländkotor och bäcken och har alltid mer eller mindre ont. Tyvärr känner jag at det blir värre när jag ridit ett lite tuffare pass, men jag biter oftast ihop. Smärtan gör ibland att jag spänner mig, och då är det lika bra att sitta av. Jag måste alltid ha pall att sitta upp från och en häst som står blickstilla för jag måste använda tygelhanden till att lyfta upp mitt ben in i stigbygeln. Min doktor säger att jag kommer att steloperera mig själv med tiden och då kommer jag inte längre att ha ont. Men hur länge det tar kan han inte säga.... Inget kul att gå på piller, men det är alternativet just nu. Har gått på sjukgympa en massa men tyckte inte att det blev bättre, snarare sämre. Nu tränar jag lite på egen hand. Vad har ni för erfarenhet av sjukgymnastik och träning?

:devil: jag hade skrivit en massa till dig Tussemaja men när jag skulle skicka det var jag inte inloggad och all text försvann ...

örk int skriva om det just nu, men ...

steloperera dig själv med tiden? vill han att du skall ta en risk att det blir felväxt eller?
Vad är detta för doktor du har, Tussemaja?

Vaaaa, vad är det du säger....!!!!!! :confused: Kan det bli felväxt om det sköter sig själv??? Det har jag aldrig själv tänkt på, och min läkare har inte heller sagt det! Jag ska på återbesök om en månad och då ska jag ta upp det här med honom.
Tack för ditt svar!

Hej allihopa
Först gången inne på denna tråd. Kul med så många strävsamma och kämpande människor trots smärtor och problem, och läsa att det går "att komma tillbaka".
Jag trillade själv av en unghäst för 2 år 3mån sedan, låg still i 7 månader med tävlingshästar stampande i stallet !!! är helt tillbaka nu och rider och tävlar, vissa saker får man ju göra med eftertänksamhet dock!!!
Men tror att hästarna gjorde att man "måste tillbaka"...

Sjukgymnastiken och träningen upplevde jag som mkt seg och lite givande, men det är nog beroende på skada.....jag "tränade" i stallet i stället, mocka på rätt sätt, lyfta foder hö på rätt sätt etc..

Men en sak kan jag varmt rekommendera till er med "ständiga" smärtor som inte bara vill gå på tabletter... en TENS apparat... som ger elektriska impulser., plattor man fäster på rygger och ger smärtlindring..... :bow:

Tussemaja, ostefyter eller vad benpiggarna heter. Det var sådana som växt fel på min far från skador i nacken vilket nu efter en ca 10 år resulterade i att de fick ta bort alla tre diskarna, vid C3-C4, C4-C5 och C5-C6. Det var ingen vacker syn de gamla röntgens för ca 10 år sedan, och nu när han bidde lam i armarna förra sommaren och jag fick tvingat in honom på röntgens igen, såg det till och med så illa ut i ryggmärg som diskarna och det andra gått in i och en massa annat inte bra.
Gubbe har det inte så kul nu, när han går runt med sin nya fina grisrosa post-operations kraghistoria.

Vad jag menar är, skall det gå så långt tycker läkarna? Skall man inte stoppa det innan det går så långt?
Nu rider ju inte han (han kan körning dock), men han hämtade mig från Halland en gång, en hästgård. Jag skulle ta in två pållar - från en lervällingsrasthage och de hade käk inne som väntade. Min far satt i bilen och väntade för jag ryckte bara på axlarna som för att säga - de där två tror vi har rodeo tydligen. Jag insåg att det vore väääldigt dumt av mig att gå in i leran och slänga mig på en vildbatting och den stack iväg - med tanke på att min nacke inte är i superform.
Det var leran som gjorde det lite mer våghalsigt.
Det var 10 vi skulle ha in för mat och natten, och de andra var inget problem även om de var STORA och mer gick uppe i luften än på marken, för de stod i alla fall på fast mark, och därmed jag med. Det var bara de där två i lerbassängen och som spritt språngande helgalna som jag kände att där var jag allt ute på hal is så att säga!
Om min far hade fått för sig att han skulle fånga galningarna hade jag sagt å nej, för då han slutat illa det året istället för några år efter.
Min kompis tog dem istället - och så gick jag och tog de två sista, för de var smååå och lite lättare att få tag på. :-)

Tala med din läkare. Min far skall ha sin grisrosa krage på i 6 veckor och får inte ens lyfta pyttelite. Inte köra bil osv. Sedan skall han på återbesök och ta ny röntgen för att se om benen och allt de gjort osv fortfarande ligger rätt, så han inte gjort som fått det att läka snett osv. Beroende på hur det då utvecklar sig för honom, så skall jag ta mig en funderare och tala med läkarna igen om mig och fråga vad de ger mig för utvecklingsprognos om inget görs - får jag sådant som min far fick, benutväxter och trasiga diskar. En är redan på väg bakåt mot ryggmärgen på mig - var skall den sluta, i ryggmärgen?
En kille i pappas patientrum hade fått skena från skallen och ner, pga skolios. Han var i dålig shape när vi kom in i söndags, ganska nyopererad då, men i onsdags såg han finfin ut och idag hämtade vi min fader och då väntade killen på att få skjuts hem också.
Det var en hel avdelning där på Ortopedkirurgen Sahlgrenska med opererade personer, diskar, stabiliseringar osv. En fick var där längre, hans operation gick bra, men han fick lunginflammation tyvärr och får vara kvar tills han är helt ok.

Nu skall jag sova, det har varit jobbigt med pappas operation och nu har vi 6 veckor framöver att vänta innan man kan säga bu eller bä kanske. Gubben är nästan 70 år! Om de kan operera sådana gamla gubbar så bra, så borde det väl gå bra på oss "ungdomar" så vi kan fortsätta med sådant vi tycker är roligt!??

Ann

Vad roligt att det gått så bra för dig och att du kunnat komma tillbaka med ridningen! Men den inställningen du har kommer du långt! Man ska inte se hinder, man ska över dom! :bump:

Har nu varit på första återbesöket efter operationen. Det har gått ca 6 veckor. Allt såg bra ut. Doktorn sa även att jag får lov att hantera hästarna redan nu, ska inte rida men jag kan gå med dom om jag vill! Han sa att det är tre månaders tid man inte får utföra nån fysisk aktivitet, inte heller lyfta eller vrida sig. Han menade att efter 3 månader kan jag rida igen, sen om jag klarar det är ju en annan femma....

Har dragit ner på smärtstillande på egen hand då jag blev väldigt dålig av den förra. Nu tar jag 10 mg av oxycontin dvs 1 tablett på kvällen, annars klarar jag mig utan. Visst gör det ont men jag har hellre fysisk smärta än mår dåligt psykiskt.

Åh vad skönt för dig, taccotad, det måste ha känts att få höra att det såg bra ut!

Förhoppningvis kanske lite stärkande promenader med dem nu några månaderna framöver och lite annat pyssel, gör att du håller igång den nära kontakten med dem, och då tror jag du klarar lite lättare att klara av att rida sedan, kan ju börja med att sitta så du vänjer dig vid en ny sittkänsla som du kanske får.
Om du inte får vrida på dig nu ett tag, kanske du kan ha någon annan att gå med huvudgreppet om tyglar eller vad du har, utifall de skulle dra iväg för något så du inte vrids till om du är ensam.
Bara förslag.

Lyckosam fortsättning på resten av vägen!

Hej

Jag hittade hit genom google när jag var ute efter något forum som behandlade frågor i just det här ämnet ryggoperation men trillade in på ett hästforum.

Är en av de få killar som har skolios och nu blivit rekommenderade en omfattande operation av ryggen. Ligger nu på blyga ~55 grader (men i huvudet känner man sig ju rak).
Har lite frågor till de som gjort en opertion av ryggen ifrån överdel höft till mitten av skulderbladen. Just nu är opertionen planerad till FEB -05, men man kan ju ändra sig tills de sätter kniven i en :eek:

Hur kändes det efter opertionen i värker och jsut rörligheten?
(Har gått med 3st frakturer i ryggen och fått värdelös citodon under tiden så värk vet jag vad det är :devil: )
Läste att vissa inte kunde åka bil på närmare 2,5 mån efter.
Jag har egen bil och kör varje dag så det skulle ju vara en katastrof precis som för er med hästarna.
Ställningen i ryggen förändrades den? då tänker jag främst på höften om den tippades.
Hur påverkades gången? (som att gå med korsett?)
Har haft korsett i 3 år (15-18år) sen har jag gått utan till idag då jag är 20år och fått acc. krök, kan man jämföra opertion med korsett fast utan skalet runt kroppen och skavsåren?

Kom gärna med vilka tips/kommentarer som helst i ämnet :cool:

Mvh Johan

Hej! Jag opererade mig '92 för min scolios. Jag är opererad från mellan nacken och skulderbladen ner till lite längre ner än höften ungefär. Jag var sängliggande i 4 månader, fick under den tiden vara uppe 4 timmar om dagen, 1h i stöten. (Är dock inte 100% på att det var så länge som 4 månader, är trots allt 12½ år sedan ;) ). Fick under den tiden åka liggandes på mina veckokontroller. Hade plastkorsett från september '92 då jag opererades till april '93. Hatade den, fick skav och kände mig otymplig. När jag slapp den kändes det som en befrielse, jag var smal igen och kunde ha vanliga byxor etc!

Jag hade aldrig ont i ryggen, förrutom i ärret i början.

Upplever i dag inga problem, är ju stelopererad en bit men har inga problem med det. Aldrig haft ont sen op. Blir inte mer trött i ryggen än någon annan med frisk rygg. Kan vara stel vissa mornar men det försvinner såfort jag kliver upp typ.

Hoppas du fick svar på någon av dina funderingar, fråga bara om det är något mer du vill veta!