Har läst på tidigare trådar att det finns en hel del av er här som har diagnosen fibromyalgi. Det har jag också sen flera år tillbaka och har länge mått bra, upp och ner, lite sämre, lite bättre.
Men... nu har jag ont överallt, kan inte sova, har hjärtklappning, varit sjukskriven ett tag och mår urdåligt.
Har ridit på ridskola i 3 terminer ihop med min dotter, sista tiden 2 ggr i veckan men har nu köpt ponny till dottern. Ponnyn har vi i ett kollektivstall där det finns mycket trevliga människor men där vi alla ska, naturligtvis, hjälpas åt med fodringar och utsläpp.
Jag har funderat så mycket på hur jag ska fixa allt detta, barn häst jobb, osv. En av de saker jag känner mest ångest över just nu är utsläppen. Har satt upp mig på 4 st denna månad och 3 av dem känns okej då de är tillsammans med en kompis och jag dessutom har med min dotter och hennes kusin. Men ett av dem är jag själv, visserligen med "bara" halva stallet, men ensam. Jag känner inte hästarna, man ska ta täcke av, täcke på och gå till hagen. Den hagen som ligger längst bort ta nästan en kvart att gå till. Sen tillbaka, nästa häst osv ca 10 ggr. Jag känner att jag inte fixar det och från en del håll får jag stor förståelse får detta men sen finns ju några till..."ta inte du utsläpp ska inte jag", "jag gör inte mer än hon/han" osv. När jag får sådana kommentarer känner jag att jag måste försöka i alla fall, sen kommer jag hem och ligger hela natten med ångest över att jag inte fixar det, och när ångesten ändå är där så slår den lite till "du fixar inte att ha en ponny, hur ska du fixa att ha en till?"
:confused:HUR fixar alla ni andra det? Snälla, hjälp för jag mår så :devil: dåligt :cry:

Kan du inte komma överens med dom andra i stallet på nå sätt. Kanske du kan betala en lite högre stallhyra och på så sätt inte behöva hjälpa till lika mycket. :)

Ditt problem är nog långt ifrån ovanligt. Har själv fibro och känner igen att man vill göra mer än man vet att kroppen tål. Håller med om att försöka betala lite mer och slippa den gången.

Eller kanske prata med någon så ni är fler som hjälps åt vid tex utsläppet.

Hej!

Att betala mer kan jag inte och de flesta gånger har jag lyckats fixa så jag har utsläpp tillsammans med någon starkare och säkrare vän. Men sen kommer alltid det dåliga samvetet, "försök lite till" "gnäll inte så mycket" osv Jag vet att jag måste acceptera mina brister och sänka mina krav och för det mesta gör jag det men ibland blir jag så.... :cry: :mad: Har du själv fibro tror jag du vet hur jag menar. sen är det ju lite upp och ner, man mår bättre man mår sämre. Just nu är det mest sämre men det blir väl bättre bara det blir lite varmare :)
Vore intressant att höra lite om hur du och andra med fibro fixar allt, hur ni rider och tränar osv. Själv slutade jag ridskolan i julas pga att det alltid skulle hoppas och galoppera på volterna och min kropp har lite ;) svårt att fixa det. Men så var jag på kurs i Akademisk Ridkonst som fotfolk och kände att det här passar mej! :)Letar nu efter en lugn och fin foderhäst till mej så jag kan sätta igång.
Då kommer vi också att ta hem ponnyn (och byggt om fårhuset!) och då kommer jag att ha 20 m till stallet! :D Det blir nog lite lättare att släppa ut 2 hästar istället för 20!

Mvh Mia

Har haft problem med övervikt och fibron sedan tonåren. Har arbetat med mest travhästar sådana som andra gett upp med. Det är 5 år sedan jag tvingades sluta pga fibron.

När fibron blev värre och jag fick svårare att röra mig så gick jag knappast ner i vikt utan upp. Men nu i december gjorde jag en överviktsoperation och har redan tappat 20kg.

Går allt som det ska så tänkte jag börja på ridskola (för första gången)till hösten. Men tyvärr verkar det vara så att ridklubben där jag bor inte inte direkt tillmötes gående när man har någon form av handikapp.

Deras variant av handikappridning är är visst att leda runt någon några varv i ridhuset. Nä nu var jag elak :crazy:. Hörde det av en tjej med rematism som åker till grannkomunen istället.

Har under åren haft ett ställe med nordsvenskar, tinkers och shire där jag kan komma när jag orkar och göra det jag känner för. Men det blir tyvärr allt för sällan då det känns så dumt att göra det roliga och lätta jobbet och lämna det andra till dom som arbetar där.

Det måste vara underbart att få hem hästen. Är det en snäll rackare eller?

Att vilja vara hästmänniska och att vara en hästmänniska är en stor skillnad, som jag ser det.
Skillnaden ligger i att man tar ett beslut. Livet består av val och ansvar.
Antingen är man hästmänniska och strävar efter att utveckla sin kommunikation och kunskap gentemot hästen. Detta genom att acceptera dom dom fel och brister som man har, utvärderar dessa och ser hur detta påverkar hästen. Utvecklar sig själv mot ett helare hälsotillstånd eller låter sjukdomar och andra hinder stå ivägen för en utveckling. Självransakan är nyckelordet innom Akademisk Ridning.
Visserligen så kan det vara mycket krävande som ett slag i ansiktet eller en spark i magen, men när man väl accepterar och kan ändra på fysiska eller mentala blockeringar så resulterar detta i positiva resultat som man inte vill vara utan.
Är man inte beredd på att syna sig själv i sömmarna och ta tag i det man ser och dom tankar man snubblar över så uteblir en friktionsfri utveckling tillsammans med hästen eftersom hästen refleterar människans brister både på ett fysiskt och ett mentalt plan.

Lev i nuet!, istället för att grubbla på saker som kan hända.

Jag skulle bli tokig ifall jag låt oron ta över mitt tänkande.
Jag vet att mina hästar mår mentalt uselt ifall jag själv är deprimerad eller mår dårligt. Det skulle driva mig till sjukdom. Jag skulle inte orka hålla på med hästarna överhuvudtaget eftersom jag ser hur jag påverkar dom indirekt.

Hästen kan ge oss en inblick till frihet, och den fantastiska känslan att liksom djuren kunna ta vara på stunden. Att dela sin tid med hästen är något dyrbart som framkallar ett välbehag, en hälsa som är svår att bryta ner. En hälsa som jag antar att många av oss behöver för att bygga och upprätthålla en harmoniskt tillvaro i dag.
Låt hästarna få en chans att visa dig sina fantastiska egenskaper som ger oss glädje och harmoni, istället för att låta dina bekymmer dränka dig.

Och av detta svar så slår det mig att jag inte länger funderar på hur hästen påverkar mig, eller på ifall jag vill vara en hästmänniska. Ja är, är en hästmänniska, jag kan inte tänka mig ett annat sätt att leva eftersom det medför så mycket positivt. Jag kan inte förstå hur andra kan undgå detta?

Visst kan du, precis som alla andra, säga vad du vill och tala om för andra var dina gränser går. Känner du att du tagit på dig för mycket, så kan du väl alltid ändra ditt beslut? :confused: Just Do It. :bow:

Glömde som vanligt att skriva allt *ler*. Stallet ligger nämligen 6 km bort och jag har ingen bil så det blir en lång promenad. Men nu när jag börjar att piggna i efter operationen ska jag börja gå igen. Länktar verkligen.

Tyvärr blev det förra meddelandet väldigt negativt. Behövde skriva av mig.

Känner igen mej i mycket du skriver och förstår om du behöver skriva av dej. Det var ju det jag också gjorde!

Har också lyckats gå ner ca 14 kg :bump: Hurra för oss!

Tyvärr är det nog så på flera ridskolor att det inte finns flera alternativ av handikapps-ridning. Tänk om det kunde finnas olika grader av lektioner i handikapp-ridning? Där du kunde rida utifrån de förutsättningar du har, och just idag. Vi som har fibro vet ju att det kan växla rätt mycket dag för dag.

Hästen som vi kommer att få hem är dotterns lilla ponny, söt, kelen, pigg, mycket motor. Hoppas på att hitta en snäll foderhäst till mej själv.
Kram på dej!

Mvh Mia

Hej!

Har läst ditt svar ett par gånger och håller med i mycket av det du skriver, även om jag inte riktigt förstår allt. :confused:

Men min första tanke när jag läste det var att "Aha, ytterligare en människa som inte har en aning om hur det är att ha ständig värk och att allt går att lösa bara man sluta gnälla"

Riktigt så enkelt är det inte, livet är inte svart-vitt, utan en massa olika gråskalor och förhoppningvis även i färg.
Att umgås med hästar, att lära mej mer om dem och att med deras hjälp bli starkare, fysikt och mental är de klaraste färgerna, de bästa stunderna i mitt liv och utan dem skulle mitt liv vara tråkgrått! :love: :love:

Även om jag, pga min klena lekamen, är rädd och osäker inför hästar jag inte känner så är det mest andra människor runt omkring hästarna som jag känner mej ångest inför. Människor som inte har någon som helst empati och förståelse för att andra kanske inte har de förutsättningar som de själva har, människors fördomar och uttalen som "Klarar hon inte av att släppa ut 20 hästar ska hon inte ha häst" "Fixar hon inta hoppa bana får hon sluta rida i vår grupp, hon kan väl skritta runt på handikapp-lektionerna" Och jo, sådana kommentarer har jag fått och vissa ännu mer elaka och personliga så småsinta människor finns det överallt. :mad: :cry:

Som tur är så är de inte så många, de empatiska och sympatiska är så många fler! :banana: :bump:

Mvh Mia

Grattis till viktminskningen!!!!

Jag har ett litet motsatt problem än du verkar ha. Jag håller gärna på med hästar med problem då jag gillar utmaningar. Men tyvärr får man äta upp det efteråt, som alltid *ler*

Visst är de små ponnyerna härliga. Har alltid sagt att jag ska skaffa mig några shettisar i framtiden.

Har du någon foderhäst på gång?

Du är en fördomsfull rackare! ;)

Livet är enkelt -om vi låter det vara så. Aldrig sagt att det ska vara svart eller vitt. Livet är blir komplicerat om vi låter oro, ångest och rädslor ta överhand speciellt ifall kroppen sliter med krämpor och blockeringar. Det kan vara trixit att acceptera oss själva mentalt och fysiskt, men jag vill påstå att det är värt mödan och resultatet blir att vi kan förbättra vår situation och bli tydligare mot oss själva i vad vi vill och vad vi kan och klarar av.

Det är väl därför vi lever, för att lära oss och utveckla oss mot något positivt?

Jag har svårt att förstå varför "fibro" människor väljer att leva på grubblerier om vad andra ska uppfatta?
Varför jämföra sig med andra? Varför leva efter andra människors spekulationer? Varför inte leva i nuet?

Min morsa har haft "fibro" och jag höll på att kvävas av alla emotionella kortslutningar som studsade omkring henne. Lyckligtvis så klarade hon att bli frisk, och hon ändrade sin tillvaro.

Jag har svårt att förstå varför "fibro" människor väljer att leva på grubblerier om vad andra ska uppfatta?
Varför jämföra sig med andra? Varför leva efter andra människors spekulationer? Varför inte leva i nuet?





Det är inte något som bara fibro-människor gör!! Utan jag känner flera "friska" som tänker som du beskriver

Jag tvivlar inte på det,
men kan inte låta bli att tänka på hur sjuka dom "friska" då måste vara....
Inte dirket svårt att välja att spendera tiden med hästar istället för människor.

Hej!

Har svårt att se mej som en fördomsfull människa men den största fördomen av dem alla är ju att vi inte har några fördomar, så.... :smirk:. Därimot möts jag ständigt av fördomar mot dolda handikapp och mot fibro.

Håller helt med dej om att det är den därför vi lever; att utvecklas mot en positivare och helare liv, att lära oss mer. Jag tycker nog att jag i det stora perspektivet har kommit en liten bit på väg. För 4 år sen gick jag på kryckor t ex och jag tror att jag inte kunnat slänga kryckorna om inte min mentala utveckling också gått framåt.

Men...ibland drabbas man av bakslag och man trillar på ändan ett tag. Kan ta en stund innan man kan resa sig upp igen men det viktigaste när man ligger där är att se till att man inte trillar ner i "det stora djupa svarta Hålet". Ett sätt för mej är att få en chans att prata av mej och diskutera med andra hur jag ska gå vidare, hur andra gjort i liknande situationer. Det var bl a det jag trodde handikapp-forum var till för.

Jag har svårt att tror på att din mamma har blivit "frisk" från fibro då min läkare och även den forskning jag läst säger att helt frisk kan man (jag) inte räkna med att bli. Men kämpa på för att bli så bra som möjligt gör jag varje dag och jag tänker inte ge upp! Just nu har jag fått ta ett steg tillbaka även i min träning och fått börja om med min andning och få ner fokus och tyngdpunkt i magen. Det kanske kan låta som en barnlek för andra men är i dagsläget min prioritering nr 1 och svårt p gr av revbeninflammation.

Aj, Aj...ont!

Och det är möjligt att livet är enkelt men människor är komplicerade! :D

Mvh Mia

Tack!!

Dotterns ponny är en B-ponny av okänd härstamning och nej, ingen foderhäst på gång än. Letar för fullt, vet du någon?

Du var fördomsfull i ditt sätt att tänka om mig och du skrev det. Du trodde att jag inget förstod, nått i stil med att livet var svart och vitt.

Jag har försökt ge dig råd men du vill bara haka upp dig på detaljer som du inte gillar.

Andningen är det viktigaste av allt vi gör! och absolut ingen barnlek.
Jag har tränat andning och Yoga i flera år och det hjälper mig att vara harmonisk, stark, fokuserad och i balans.

Att det jag vet om fibro skiljer sig från det du vet är inte konstigt, men det jag har erfarit med dom människor som jag träffat som har fibro är att dom alla mår bra av att kunna rensa bort menatala hinder, som blockerar deras väg mot ett tillfrisknande.
Jag har inte svårt att tro att det var därför som sjukdomen för en tid sedan hette "gnällkärrings sjukan".
Eftersom många lever med ett omänsligt mentalt och fysiskt tryck på sin kropp och att dom ofta ventilerar detta i sin omgivning.

Att vara handikappad innebär inte att man uteslutande tycker synd om sig själv, så mycket vet jag.

Jag upplever att det förekommer eh hel del "tycka synd om mig" "jag är inte som dom andra" trådar här inne, istället för att konstruktivt utväxla en dialog.
:)

Det första du ska göra är att låta bli att ta på dig så mycket. Jag menar, först 6km promenad och sen utsläpp av halva stallet känns som mycket för dig just nu. Jag har stallet ca200m bort och hagen ytterligare ca 500m bort så det blir promenade varje dag morgon och kväll. Jag har räknat ut att dom dagarna jag går som mest går jag 4km/dag och jag orkar inte mer än så om hästarna ska ridas på det. Nu bor jag hemma hos mamma igen och har min dotter varannan helg, men han som äger stallet sköter om att bära vatten och morgonfodringen åt mig. Utan hans hjälp så skulle jag inte vara såpass pigg som jag är nu. Utan folk omkring som har förståelse för en fungerar det inte, men drar jag på mer än vad jag klarar av så blir jag liggandes. Det man ska göra är att lyssna på sin kropp och inte bry sig om vad andra säger.

:confused: :confused: :confused:

Varför gå till angrepp mot en hel grupp av människor?

Återigen, ibland, så där 1 eller 2 gånger/år kan man behöva "gnälla av sej" och få lite positiv respons av andra i liknande situationer. Inget fel i det, tycker jag, bara man inte stannar där!! Det gäller ju att ta till sig goda råd och gå vidare. Återigen, få lite empati och förståelse, inte råd typ "sluta gnäll och ta dej i kragen, gnällkärring", det får vi så ofta ändå och det får bara negativa konsekvenser.

Det är ingen här som "tycker synd om" sig själv, vill bara ha en dialog om hur andra fixar allt.

Fibro har aldrig kallats "gnällkärrings-sjukan". Därimot har vissa fördomsfulla läkare kallat sina patienter för SVBK (Sveda Värk Bränn Kärring) och det är ofta dubbelarbetande, överambitiösa människor som drabbas av fibro och/eller trötthetssyndrom.

Jag är bara en för det mesta harmonisk, balanserad, positiv människa i en svag kropp som ibland tar i för mycket.

Tack för ditt svar!

Jag vet att jag inte ska ta på mej för mycket för då blir jag liggandes, precis som du. Men ibland har jag svårt att säga ifrån För träna lite på det! :D
Jag tror att det hela blir lite enklare när vi får hem ponnyn. Och de flesta är mycket förstående och hjälpsamma så utsläppen denna månad har löst sej!
"Lyssna på min kropp och inte bry mej om vad andra säger", så sant, så enkelt och så SVÅRT! :D

Mvh Mia

(Nu undrar jag om du verkligen har läst vad jag skrivit eller om du blockerar dig så gravt att du inte ser vad som står, eller är det så att du lägger till betydningar som min text inte innehåller?)

Vad tycker då en människa som gnäller -om inte synd om sig själv? Förklara, tack.

Jag hänger inte med i ditt resonemang.
Folk som gnäller får sällan positiv respons eller sann förståelse, ofta är det heller inte positivitet dom är ute efter -eftersom "gnäll" faktiskt är en negativ företeelse.

Det är bara du som kan ändra ditt liv, din kropp och din inställning.

Det är helt upp till dig hur du vill tolka inläggen och tydligen så väljer du att dra allt över en kam och se det som negativt. Att ställa frågor är inte det samma som att kritisera. I fall jag har en åsikt så behöver du inte ta den personligt, -om du inte vill.
Det kan i mina ögon verka som du väljer att ta allt det jag sagt som negativt, -ditt eget val.

Enligt min mor som hade "fibro" för många år sedan, när det saknades stödföreningar och "fibro" inte ansågs som en "riktig" sjukdom, så kallade det precis som jag skrev, gnällkärringsjukan. Varför skulle jag hitta på något sådant? :confused:

Å, visst har det varit gnäll, gråt och tandagnissel på denna sidan, flera gånger om. Det gör mig uppgiven eftersom det inte för till någon utveckling för någon.

Jodå, jag har läst men jag förstår dej inte.

Du kan (eller vill) inte förstå mej och jag kan inte förstå dej. För mej känns dina inlägg som pekpinnar och jag saknar empati och ödmjukhet i dem. (Bara min åsikt, se inte "rött" för det.) Vad du tycker om mina inlägg struntar jag i.

Låt oss vara ense om att vi är oense och inte förstår varandra och sätter punkt nu för denna diskussion. Den leder inte nån vart och känns meningslös eftersom vi så tydligt pratar helt olika språk.

Finns det någon möjlighet för dig att byta till ett annat stall där antingen allt ingår eller där det är kortare sträckor och mindre antal djur, alternativt en liten lösdrift där allt ingår?

Tycker i första hand att du och din dotter behöver ändra stallrutinerna, för det märks tydligt att du inte alls känner dig bekväm och säker och det i sig spär ju bara på smärtan man redan bär på. Ju mer vi tänker och funderar i psyket desto sämre mår vi fysiskt.

Jag har inte diagnostiserad fibro, men det finns inget annat kvar att välja på. Jag har hittils mått sämst framåt sensommaren/hösten. Detta p.g.a. att jag under sommaren inte har ridit så mkt. som jag gör under vintern och jag har inte mockat, bärt vatten och hö med samma frekvens. Så när man sedan skall igång så är det ett halvt helvete i smärtor, men jag forsätter för jag har lärt mig att ju mer jag arbetar kontinuerligt med min kropp fysiskt desto mindre ont får jag.
Sedan så gick jag över till Akademisk ridning för ca två år sedan och det har gjort smärtan ur ridsynpunkt mycket mindre, jag hade då kände jag att välja på att sluta rida eller byta inriktning, det kunde lika gärna ha blivit western men jag fann AR.

Så arbete och stå ut samt ändrad ridinriktning har hjälpt mig samt att jag har lärt mig att slå näven i bordet och säga nej till andra som ibland behöver min hjälp, jag har lärt mig bli lite mer egoistisk för att må bra utan att för den skull vara dum och ha dåligt samvete. Även släppt på alla krav och blivit lite latare överlag för att må bättre psykiskt.

MVH/

Wow - vad jag blir imponerad av dig! Du verkar vara jätteduktig och verkligen kämpa! Det är ju visst så, att vi fibromyalgiker måste lära oss att begränsa oss.. :( Tråkigt men sant. Hoppas du kan hitta en lösning!

Jag har fibro, från och med igår igår, kan man väl säga. :smirk: Själv har jag vetat det några månader nu (när jag läste om det första gången började jag gråta, allt stämde så skrämmande väl och det var så skönt efter år av ovisshet), men igår satte en läkare "diagnos" på mig. Enormt skönt.

Sedan september har jag inte ridit, eller ens varit i närheten av hästar. Och det gör ont i mig, men jag har helt enkelt inte orkat. Till stor del pga fibron, men även pga skolarbete och andra bollar i luften. Jag ska dock börja snart, har kanske en medryttarhäst på gång. Och nu när jag läser här kommer jag att tänka på att det finns en ridlärare som utövar akademisk ridkonst här i närheten, kanske något värt att kolla upp..? :) För jag längtar verkligen efter hästarna!

När jag läser vad Rikkan säger, förstår jag tillv viss del vad du menar, men jag vill gärna att du också tänker på att en människa som mår dåligt, måste få ventilera sina känslor ibland. Få beröm, alla människor behöver positiv respons. Att bara gå runt i det tysta gör en vansinnig, och dessutom gör det en ännu mer vansinnig när ingen i omgivningen förstår varför man inte orkar saker. Man behöver berätta för omgivningen att man är sjuk. Och man behöver positiv respons.
Dessutom brukar man säga att fibro-människor är de som har varit duktiga och ambitiösa, de älskar att ha bollar i luften. Att inte orka göra allt man vill och har gjort, gör en fruktansvärt frustrerad och ledsen.

Det kan absolut vara värt att kolla upp!

Jag har själv Fibromyalgi (och en del annat) och har även jag bytt från vanlig dressyr till Akademisk dressyr. Det har gjort under för mig. Jag mår så otroligt mkt bättre i kroppen.
Så kolla du!

Jag tror att många gånger så är forum och listor den sjuka eller skadade människans end autlopp för att få förståelse,både fråna dra och sig själv,ochatt kunan få andras erfaenheter.
Som ett naturöligt led i detta ligger sorgen övera tt bli sjuk/skadad,och jisses,då kan man bli gnällig.Dte är först när dte här tillståndet inte upphör,när maninet nyorienterar sig och accepterar en ny identitet,som problemen är av den art att man bör söka hjälp.

jag har varit på mnga olika listor pga multidiagnoser och jaghar inte sett mer gnällisar på fibrolistan(nej,jag hade inet fms visade det sig sedan) än på whiplashlistan el ngn anna lista.Nya brukar vara förvirrade och arga.Vi gamlingar är antingen i en fas av acceptans och har gått vidare,ellerfast i offerrollen...Så jag tycker inet man kan tillskriva emn sjukdomsgrupp ett beteende,ävenom jag faktiskt sett samma sak som Rikkan...

Folk som måste vara offer finsn i dagliga livet också,och man kan ju funder apå vad de får ut av det-för ngot är det..jag är ju så lite offer som möjligt,i likhet med Rikkan,och våra åsikter kan reta gallfeber på folk som hänger fast i den rollen eller inte kan se det som vi ser det.
Dte betyder inte att jag tror på andningsterapi som Rikkan,ochhon kanske inet tror på något jag tycker funkar(Dr Phil tex),men dte betyder bara att vi iakktagit vissa saker och funderat runt det...

Min rolli det hela anser jag vara att ge stöttning,säga att det går att gå vidare om man vill och vågar,och föröska ge hjälp på vägeni den mån jag kan(dvs se tillatt de söker den hjälp som finsn att få på olika sätt)

Dte är viktigt för "nyisar" att ha oss gamla veteraner,men dte kräver också av oss att vi kan se tillbaka på hur det kändes och förstå processen...

jag var tex aldrig arg för att jagvar sjuk,la inet ner end ag på att vara offer där,men jisses vad förbannad jag bev när jag upptäckte att Sverige inet var end emokrati och jag var inet skyddad mot diskriminering för att jag var funktionshindrad,jag kudne inet överklaga felaktigabeslut,kommunnen kudne göta som den ville etc..

Ur den islskan föddes en vilja att tala för dem somkommer efter och som inet kan .. Och jag harvari framgångsrik där,men dte har också kostat på.. Det var mn väg att hantera det som hände,jag vände alltihop till något mycket positivt för mig för andra...
Det var det enda jag kudne göra för att se någonmening i det hela....

Så mankan se dte här på olika sätt och välja olika vägar utifrån hur man är som människa och vad man lärt sig om livet och kärlek och trygghet tex.


Fortsätt skriv ni som är förvirrad eoch behöver stöttning och hjälp!
Men ta ibland att vi tycker annorlunda,att vi ser annorlund apåd et.Vi har passerat stadiet där ni är nu,förösk och tänk på det,och vi är kanske annorlund asom personligheter också.

Ni behöver ju inte -tycka-som oss,men vi blir hemskt glad aom ni kan tänka er att åtminstone reflektera ens mual över det inna ni förkastar det... hoppas på fler intressant mail framöver!

Thina
www.alsterfeldt.nu (http://www.alsterfeldt.nu)

Nu när jag dessutom börjat jobba så är det ännu viktigare att jag lyssnar på min kropp. Jag får göra som du. Träna på att säga ifrån när kroppen säger stopp.

Jag förstår inte riktigt hur du menar, om du invänder mot mina åsikter eller om du håller med.
Vad jag ville få fram var att jag upplevde Rikkans inlägg som en aning "aggressiva" (DOCK är det mycket lätt att missförstå på internet), och ville att hon skulle förstå hur jag trodde att zuper menade.
Jag håller med dig i mycket av det du skriver, och precis som du så känner jag mig inte arg över att jag är sjuk, jag vet inte ens om jag är ledsen. Det känns mest skönt att få veta vad man har, och nu vet jag vad jag kan göra åt det.
Ang folks gnällighet, ja, i början måste man nog få reflektera och "gnälla", men det får inte gå för långt. Man får inte gå ner sig helt i gnällighet, utan kämpa!

Jag vet verkligen vad du talar om - ständig värk, men på olika nivå, sen över 20 år. Utöver en reumatisk sjukdom har jag åkt på en hel hög sekundärsjukdomar, samt att jag för att mer def ställa till det för mej missade källartrappen när jag skulle slänga ner tvätt för snart tre år sen och ramlade före tvätten ner på cementgolvet en våning längre ner. Mitt högra ben krossades och jag ska operera igen - tror det blir 4e el 5e gn nu, om en månad.

Nej det var inte gnäll, bara "varudeklaration". Jag och min man har 10 hästar idag, är bäst att säga för två små fölisar ska ut under Maj och då är dom 12 igen, och vi som skulle dra ner :confused:

Jag gör inte riktigt samma saker idag som innan jag blev sjuk, men vem gör samma sak 20 år i rad - hu så trist. Det jag gör i stallet och med hästarna har jag fått anpassa. Jag kan inte göra lika dant på ett ben som på två, men om man har fantasi och även accepterar att vissa dagar går det bara inte, så blir livet betydligt enklare.

Jag har omskolat mina ridhästar till HK-hästar och inte lufsar dom runt med mej i handtag och ledare för den skull, HK-ridning blir vad man gör den till, nåt som tyvärr många ridskolor inte har fattat.

Gör det du orkar och försök att få till ändrig i stallet kanske... man kan ju ändra så att man alltid är två som tar ut hästarna. Många "friska" kanske oxå känner att 20 är för mkt för en person och skulle uppskatta förslaget.

Hör gärna av dej om du vill maila etc.

/Lori