Oj! Ett helt tomt forum! Mååste bli den första här inne!

Jag börjar med....ja läs Rubriken! Som ofrivilligt barnlös vid snart 35 års ålder verkar övriga världen, MED barn, anse att man varken vet eller kan något om barn! Att man vare sig kan kommunicera med småttingar eller har en aning om den mest grundläggande barnuppfostran. Oavsett vad man kommer med så "förstår man ändå inte".

Det här gör mig nästan tokig ibland! För det första så kommer man inte från någon annan planet bara för att man inte haft barn själv ännu. För det andra så kan man ju ändå ha erfarenhet! Ta mig tex, när jag var först 10 och sen 12 fick jag två nya bröder. Jag fick ta så mycket ansvar för dem att de, när de lärde sig prata, de första åren kallade mig Mamma! De trodde helt enkelt att de hade två Mammor. Sen, när de förstod att det var nån skillnad på mamma och mig (även om de inte kunde reda ut hur) så fick jag heta MammaXX (dvs mitt namn). Efter ytterligare några år insåg de hur landet låg och jag fick heta enbart XX (mitt namn). Det jag inte kan om bebisar och småbarn har nog inte uppfunnits ännu. Eller hur tonårspojkar kan vara. Visst, det var ett tag sen, men det man lär sig tidigt minns man ju för livet. Alla ni som får barn tidigt och det sen går mååååånga år och det kommer en Sladdis...har ni då förlorat förmågan?

Tycker det är fet-fel att bara för att man inte har egna barn ska bli idiotförklarad på det här viset. Medan de som aldrig haft erfarenhet av barn tidigare helt plötsligt blir experter bara för att de tryckt ut ett eller två!

Fram för mer ödmjukhet bland alla föräldrar! Sluta ta för givet att barnlösa är inkompetenta idioter!

:bow:

Tänk, tom jag (som förresten bara är 17 så barn är jag aningen för unga för att skaffa :p) som fullkomligt HATAR barn ibland vet att man ska stötta huvet när de är små och att man måste byta blöja ibland :D

Hålla med =)

Instämmer!

Även om man själv inte har barn så har vi ju alla varit barn en gång i tiden!

Det är väl självklart att barnlösa vet saker om barn och säkert lika mycket som "vi andra" ibland! Alla har ju varit ett någongång. Däremot är det inte heeeeeelt ovanligt att folk som inte har barn många gånger gör obetänksamheter med andras ungar. Kan ju nämna som exempel en sak som hände igår i vårt stall. En 30 års brutta bad en liten tjej på 11 år att hjälpa till att lasta sin galna häst med lina och pisk. Jag rusade ut och frågade om hon inte var riktigt klok med tanke på ungens ålder och hästens beteende, kan ju bli ganska så farligt. Till svar får jag att " Jamen, hon får ju akta sig om han sparkar mot henne" :o .
Barn har som bekant inte riktigt samma perspektiv utav säkerhets seende och förnuft som en äldre person har, och detta glömmer ofta personer som inte har så mycket med barn att göra bort.

Med detta menar jag inte att barnlösa vet mindre än icke barnlösa, men ibland har man inte sina kunskaper lika a´jour som en barnförälder.

Kul med ett nytt forum!

Instämmer där så fort man ploppat ut en bebis så blir man helt plötsligt expert. Jag har trots allt inga egna barn men har suttit barnvakt många gånger i mitt liv och därigenom fått en del erfarenhet.

Jag har också haft yngre syskon som jag tagit hand om, men ändå var det en helt ny värld när jag fick egna barn. Allting var inte så "lätt" eller svart-vitt som jag trott. Saker jag sagt var sååå enkla, eller "det är bara att göra si eller så" visade sig inte alls vara så.

Min mamma kan en del om barn (hon har ju trots allt haft 2 själv, plus sin lillebror som hon var "mamma" åt) och hon kan ändå inte bara kliva in och veta hur allt ska lösas med mina barn. Alla barn är individer!

Äsch, bry dig inte! Det är bara ett sådant där fjantargument som folk tar till när de desperat vill täppa till munnen på någon.

Det finns inga regler. En del utan barn vet massor, vissa som har barn har inte fattat någonting ändå!

Själv lyckades undvika att lära mig någonting alls om småbarn, trots att jag hade fyra småsyskon.

Tror dock att jag har tagit mig en del sedan jag fick egna. Hoppas det ...

Det där är min styvsons mamma expert med att påpeka!
"Du har inga egna barn, du kan omöjligt förstå/veta/känna"

Hur trist som helst att höra, jag har småsyskon..varit barnvakt i evigheter osv. Någon som helst koll borde jag väl iaf ha? :cool:

Jag är också 35 och barnlös. Har inte samma erfarenheter som du, men ändå en hel del tankar kring barn, föräldraskap och barnuppfostran. Har många gånger blivit bemött med ett hånleende och "har du egna barn?" när jag har åsikter i frågan. Då är jag absolut inte en person som tror jag kan allt - inte på långa vägar. Men jag kan ändå se att det finns föräldrar som kan ÄNNU mindre än mig om mänsklig psykologi som faktiskt funkar även på barn. :crazy:

De som verkar bli mest fientligt inställda och har den attityden gentemot barnlösa är de som själva har ungar med noll uppfostran, som inte alls har lärt barnen något om konsekvenser, som absolut INTE verkar förstå att DERAS egen attityd faktiskt till stor del har format deras barn. Tjatiga ungar som inte förstår ett nej där föräldrarna säger "jamen, hon ÄR så" och inte alls verkar förstå att det oftast beror på att de själva inte LÄRT barnet att nej är nej utan viker efter för tjatet titt som tätt. Vips har de skapat en unge som lär sig att tjat lönar sig. Det där med curlingföräldrar är rätt intressant. Jag känner några sådana, men ingen av dem tycks ens vara intresserade av sin roll som föräldrar eller av att ändra metoder för att få barnen att lyssna, ta ansvar osv. Verkar som om en del bara "blir" föräldrar och inte har någon som helst genomtänkt tanke av HUR de vill vara som föräldrar eller VAD de vill ge sina barn för värderingar.....

En av mina bästa vänner är trebarnsmamma till en tonårig flicka, en tonårspojke och en pojke som just börjat skolan. Vi har VÄLDIGT givande diskussioner om barn och barnuppfostran och delar åsikter helt i frågan. Hennes barn och hon (samt sambon förstås som är pappa till minsta pojken) har en underbar relation. Barnen är superbra på alla sätt - trevliga, sociala, verbala med en stark känsla för rättvisa och en självkänsla som lyser igenom (de förstår att de ÄR någon bara för att de är den de är). Och; ja, faktiskt så tror jag att det beror MYCKET på henne och hennes vettiga inställning till föräldraskap och barn. Och eftersom jag delar hennes åsikter ifrågan så inbillar jag mig faktiskt att jag trots min barnlöshet KAN ha en del poänger i mina "tyckanden".

Vill bara tillägga en sak: jag skulle ALDRIG "gå på" folk som har barn mästra om hur de ska göra. Och jag inser att det inte är så lätt när det redan börjat bli ett problem. Däremot är det trist när man i allmänna ordalag diskuterar barnfostran eller tex föräldraledighet - här eller irl - och blir totaldissad för att man inte har barn. Å andra sidan blir jag glad för alla föräldrar som faktiskt kan föra en allmän diskussion utan att ta det personligt och utan att få det till att jag "inte fattar" pga att jag (ännu) inte har barn själv.

Det är väl självklart att barnlösa vet saker om barn och säkert lika mycket som "vi andra" ibland! Alla har ju varit ett någongång. Däremot är det inte heeeeeelt ovanligt att folk som inte har barn många gånger gör obetänksamheter med andras ungar. Kan ju nämna som exempel en sak som hände igår i vårt stall. En 30 års brutta bad en liten tjej på 11 år att hjälpa till att lasta sin galna häst med lina och pisk. Jag rusade ut och frågade om hon inte var riktigt klok med tanke på ungens ålder och hästens beteende, kan ju bli ganska så farligt. Till svar får jag att " Jamen, hon får ju akta sig om han sparkar mot henne" :o .
Men en sån person har ju heller inte påstått sig kunna något om barn, eller?? Det låter för mig som en människa som inte har särskilt mycket kunskaper om barn alls. Och såna finns ju.

Vi som däremot inser att det du berättar är helt vansinnigt kanske inte riktigt tillhör samma kategori bara för att vi är utan barn?

Barn har som bekant inte riktigt samma perspektiv utav säkerhets seende och förnuft som en äldre person har, och detta glömmer ofta personer som inte har så mycket med barn att göra bort.

Med detta menar jag inte att barnlösa vet mindre än icke barnlösa, men ibland har man inte sina kunskaper lika a´jour som en barnförälder.
De finns som du beskriver, men jag tror det mer har att göra med intresse för barn och människor i allmänhet än med att de inte har barn. Förmodligen skulle de inte vara så "sunda" i sitt förhållningssätt ens mot sina egna barn (om de får några).

Äsch, bry dig inte! Det är bara ett sådant där fjantargument som folk tar till när de desperat vill täppa till munnen på någon.

Sant! Ungefär som när man säger "jaja, du kommer nog förstå när du blir ÄLDRE". Det argumentet tycker jag faller direkt. Hade faktiskt en lärare på gymnasiet som talade om för oss att vi INTE skulle köpa det som argument. Han menade att det bara är ett sätt att slippa argumentera för sin ståndpunkt.

Sen förstår jag att man som förälder naturligtvis har stått inför många fler situationer än den som inte är förälder och att man innan barnskaffandet kanske har högre målsättningar än vad man alltid kan leva upp till. Man är ju inte mer än människa och därmed inte perfekt. Dock känns det för min del väldigt bra att jag skaffat mig dessa målsättningar och i alla fall har en "vision" av hur jag vill vara som förälder. Jag kommer naturligtvis inte (??) nå den visionen, men kanske kommer jag en bit på vägen när jag i alla fall har någon slags filosofi som jag tror på.

Tillägg: OM jag nu får barn någon gång.... det får framtiden utvisa.

Det gäller ju att båda vill och att förhållandet känns stabilt nog först. I alla fall för mig. Och sen vet man ju aldrig om man ens KAN få barn. Det visar sig

Dock känns det för min del väldigt bra att jag skaffat mig dessa målsättningar och i alla fall har en "vision" av hur jag vill vara som förälder. .

Jag hade VÄLDIGT höga målsättningar som tillämpades stenhårt på barn nummer 1, 2:an fostrades en smula mer lättvindigt och 3:an helt på en höft ...

Fast en sak tycker jag iaf. En del barnlösa vänner i min ålder (ja, och även såna med bara ett barn) kan säga saker som "ni borde verkligen låta era barn delta i den och den och den aktiviteten, den är ju sååå bra". Det är ju lätt att säga men ibland tar jag nästan illa upp. För när man jobbar heltid som man ju nästan måste göra, och har flera barn med allt vad det innebär av hushållsjobb, läxläsning och så har de ju givetvis ett antal aktiviteter också. I den bästa av världar så hade jag givetvis tyckt att mina barn ska få ta del av ett stort utbud av intressanta grejer. Men dels så orkar inte jag/min man stötta hur många aktiviteter som helst per barn (vi har 5 barn), dels har man inte råd, dels så orkar barnen inte med hur många aktiviteter som helst för skolan tar ju också en massa tid och ork.

jag tror inte det är illa ment av era vänner. Har man 5 barn är det rätt självklart att man inte hinner låta alla 5 få prova på precis alla sporter/aktiviteter som man kanske skulle kunna göra om man bara har ett barn. Det kanske är en negativ sak som följer av att ha många barn men å andra sidan är det säkert väldigt positivt att ha en stor familj. Det går inte att få det helt perfekt utan man får göra så gott man bara kan. Era vänner tänker nog inte så långt som att både ekonomi, tid och ork påverkar om man verkligen kan göra allt för sina barn. även om viljan finns där. Jag tror dock barn mår bättre av utvilade föräldrar :D som orka umgås med barnen än att ha två utslitna föräldrar :eek: som inte orkar med sina barn, men å andra sidan tar med dem på varje aktivitet som överhuvudtaget anordnas.

I huvudsak håller jag med. Även om föräldraskapet innebar betydligt mer än jag själv hade fattat. MEN däremot blir jag ytterst irriterad när barnexperter (med eller utan egna barn) vill påskina att dom vet mer om MIN son än jag. Jag är ingen barnexpert men jag är expert på MITT barn.

Hehe, oj vad sur jag låter, det var inte riktigt meningen, vill bara göra ett inlägg i debatten.

Nej, inte precis illa ment, det tror jag inte heller men det kan bli lite "irriterande" med goda råd, hihi! Sen så håller jag med dig som skrev här ovanför att målsättningarna kan vara höga men man måste "dämpa sig". När jag föddes så tänkte min mamma att jag skulle bli flerspråkig redan som barn men det slutade med att det var bra om hon orkade prata _ett_ språk med mig (var rätt, hm, vild som barn).

Precis, jag tror inte att barnlösa inte vet något om barn, men ingen annan än jag vet precis hur min dotter fungerar, jo till viss del hennes pappa men jag ser snabbare de signaler hon sänder än vad han gör.
Samma sak gäller andra som har egna barn, det vet ialla fall inte hur min dotter fungerar. Men på det stora hela kan nog "vem som helst" ta hand om ett barn utan att det tar skada. Men som tex. så åt våran dotter ersättning enbart om hon låg på ena sidan, annars var det katastrof, men det kan man ju inte gissa utan man får lov att lära sig.

Även om man inte har egna barn så har man ju ögon att se med och en hjärna att fatta slutsatser med.
Enda skillnaden är kanske att de inte kan utforska sina teorier på samma sätt som en som har barn!
Jag tycker oftast inte att ett råd är sämre bara för att det kommer från någon som inte har barn, så länge det känns genuint och genomtänkt!

Men så är det väl inte.

Ingen vet INGENTING och ingen vet ALLT.

Teoretiskt vet de flesta en hel massa.

Jag tycker det är skitjobbigt med folk som vet PRECIS hur man skall göra oavsett om de har barn eller inte. Barn är faktiskt individer och man kan sällan följa en mall.

Egentligen kanske det är precis som med hästar. Det finns inte mycket till facit, däremot en massa olika kunskap som man kan välja att ta till sig eller inte för att forma sin egen hästhantering.

Skaffar man häst blir man måltavla för en massa människors teorier, samtidigt som man är osäker och vill skaffa sig kunskap. På samma sätt blir man måltavla när man skaffar barn - och på samma sätt är man osäker.

Så det bästa är väl att försöka göra med barnhållningen som med hästhållningen: man ber om råd från dem man tror på och de övriga stänger man öronen för.

Lika lätt att ha barn som häst, alltså :crazy:

Hmmmm
Jag var riktig bra med andras barn innan jag fick egna....
och det är jag fortfarande - bra med andras alltså - mina egna gör mig oftast skogstokig och mitt normala förfaringssätt fungerar inte....

Oj! Ett helt tomt forum! Mååste bli den första här inne!

Tycker det är fet-fel att bara för att man inte har egna barn ska bli idiotförklarad på det här viset. Medan de som aldrig haft erfarenhet av barn tidigare helt plötsligt blir experter bara för att de tryckt ut ett eller två!

Fram för mer ödmjukhet bland alla föräldrar! Sluta ta för givet att barnlösa är inkompetenta idioter!

:rofl: :rofl: Faktum är att det beror på vilken attityd du har. Jag har några barnlösa vänninor som tjatar om att bla:

-jag ska minsann vara konsekvent alltid, har jag sagt något så är det det som gäller oavsett!
-jag skulle minsann aldrig tillåta mitt barn vara så smutsigt
-Mina barn ska inte få äta godis förrän de är 5 år

När man står där efter en heltids arbetsdag men en trött 2 åring som skriker rätt ut om glass, snoret rinnande i näsan och huset ser ut som ett bombnedslag.. då är det det sista man vill höra :D :D :p

I huvudsak håller jag med. Även om föräldraskapet innebar betydligt mer än jag själv hade fattat. MEN däremot blir jag ytterst irriterad när barnexperter (med eller utan egna barn) vill påskina att dom vet mer om MIN son än jag. Jag är ingen barnexpert men jag är expert på MITT barn.


Väl talat!!!! :bow:
Så är det ju alltid - det är ju alltid föräldern som känner sitt barn allra bäst!

:rofl: :rofl: Faktum är att det beror på vilken attityd du har. Jag har några barnlösa vänninor som tjatar om att bla:

-jag ska minsann vara konsekvent alltid, har jag sagt något så är det det som gäller oavsett!
-jag skulle minsann aldrig tillåta mitt barn vara så smutsigt
-Mina barn ska inte få äta godis förrän de är 5 år

När man står där efter en heltids arbetsdag men en trött 2 åring som skriker rätt ut om glass, snoret rinnande i näsan och huset ser ut som ett bombnedslag.. då är det det sista man vill höra :D :D :p

:D
Ja, ingen är ju mer än människa! Och det faktumet kommer väl dina vänninor att upptäcka när/om de får barn. Det är nog som du säger: att vara snusförnuftig och tro att man själv kommer vara perfekt - då är det klart att man som förälder knappast kan ta såna människor på allvar. Men om man däremot med lite ödmjukhet har en hög målsättning och "idé" kring barnfostran som man hoppas kunna leva upp till; då blir det liksom en annan femma. Då kan man närma sig och lära sig av varann istället.

Oj vad många som har svarat, kul!

Till alla er som skriver att barn är individer: visst är de det! MEN det är barnlösa med! Det är DEN poängen jag vill få fram.

Och naturligtvis känner en förälder (oftast i alla fall) sitt/sina egna barn allra bäst. Men det är inte det saken handlar om, eller hur? Det handlar om att man som barnlös sätts på undantag av de med barn, man är mindre värd som människa/kvinna i andra kvinnors (m barn) ögon. Har upplevt det själv flera gånger. Helt plötsligt förvandlas trevliga tjejer till nedlåtande bitchar när det handlar om diskussionsämnet "barn". Väldigt skumt och jag hoppas innerligen jag inte blir sån själv den dagen jag får barn (om vi nu skulle lyckas...).

Varför ska folk med barn göra allt till en tävling? Vem som har det smartaste barnet? Vems barn som går först? Vems barn som har största ordförrådet? Varför denna hemska hysteri? Varför inte bara vara glada över att man har ett barn och att avdelningen för normal utveckling har ett mycket stort spann! Och framför allt: varför skryta om hur snabbt man blev gravid när man VET att personen man skryter för inte har lyckats bli gravid under flera års försök??? Snacka om slag under bältet!

ankans: nej, det beror inte på MIN attityd! Jag är INTE den som sitter och berättar för andra hur man SKA uppfostra barn. Men vissa saker är så otroligt självklara, oavsett om det handlar om barnuppfostran eller hund/häst...som att om ett barn kasar av stolen och blir lite rädd (inte ens slått sig eller nåt) och börjar gnälla lite för säkerhets skull (och KOLLAR på föräldrarna för att se hur farligt det var) och där ena föräldern genast börjar trösta och tala med hög, gäll röst "oh, hur GICK det!", "SLOG du dig?", "Kom ska Mamma TRÖSTA!" och då börjar ungen gallskrika, för helt plötsligt berättade ju mamma att det var livsfarligt! Suck.

Eller, när man får höra att barnet är rädd för hundar och de vet inte varför men det är nog medfött eller så har nåt hänt på dagis...och man SER hur föräldern själv skyggar och drar ihop sig bara h*n SER en hund på avstånd. Fattar inte folk hur mycket de påverkar sina barn??? Och om man då är så dum att man kommenterar sina iakttagelser så får man såklart höra att man ändå inte fattar nåt eftersom man inte har barn själv!

Eller, där man skämmer bort barnet så totalt att det verkligen tror att det är universums mittpunkt (första barnet) och faktiskt ÄR en princessa! (när tösen blev liiiite kladdig på fingrarna vid middagen hör man mamma säga att "sådär GÖR inte PRINSESSOR"). När sen tösabiten får ett syskon så uteblir helt plötsligt en hel del uppmärksamhet och blir då "oregerligt"...då får man höra att ungen är si och så och bara såååå besvärligt...men SJÄLVA har de tydligen INGET ansvar för utvecklingen! Men, säger man något om deras medverkan i det hela så fattar man naturligtivs ingenting eftersom man fortfarande inte har några egna barn...

Det handlar alltså inte om att jag på något sätt ser mig som expert i barnuppfostran och handhavande av barn. Expert blir man aldrig och förmodligen inte heller med sina egna barn. Det ser man ju exempel på dagligdags.

Det är synd att du är ofrvilligt barnlös ! Jag tror att du skulle bli en alldeles utmärkt mamma ! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer att få bli mamma på ett eller annat vis !

Dina iaktagelser är väl inte specifika för en som har eller inte har barn ? De är rent sunt bondförnuft !

Jag tror att ALLA har åsikter om barn och hur man skall hantera barn, men man lever inte alltid som man lär - det är väl likadant med hästarna/hundarna också. Det är mänskligt.

Visst har man en ambition om att inte föra över sin skit på barnen, men om man gör det ändå, vad tyder det på ? Kanske bara att man är mänsklig ?

Precis, jag tror inte att barnlösa inte vet något om barn, men ingen annan än jag vet precis hur min dotter fungerar, jo till viss del hennes pappa men jag ser snabbare de signaler hon sänder än vad han gör.


Nu måste jag få säga emot dig lite! Inte vet du precis hur ditt barn fungerar. Det där är inte sant.

Jag blir hjärtligt trött på välmenta BVC-propaganda där man säger att föräldrarna VET hur barnen fungerar. Det finns alltför många missförstådda barn för att jag skall köpa det. Det finns dessutom många, många föräldrar som faktiskt inte vet hur barnen fungerar. Hur kan de veta det - om de knappt umgås? (jag tänker närmast barn till heltidsarbetande föräldrar)

Jag anser att jag vet hur mina barn fungerar, eftersom jag tillbringar otroligt mycket tid med dem. Jag måste ändå ödmjukt erkänna att de bästa råden jag fått ang. mina barns fostran, kommer från goda vänner utan barn! De ser individen klarare och är inte så fördomsfulla som andra med barn, som vet hur deras unge var en speciell ålder och de är inte förblindade av kärlek, som jag själv... :crazy:

Det är så lätt att bli hemmablind och barn är experter på att utnyttja föräldrarnas svaga punkter. Det är inte alldeles lätt att se i vilken mån och i vilka situationer barnen manipulerar en.

Tänk efter - anser du att din mamma visste/vet precis hur du fungerade/fungerar?

Oj vad många som har svarat, kul!

Till alla er som skriver att barn är individer: visst är de det! MEN det är barnlösa med! Det är DEN poängen jag vill få fram.

Och naturligtvis känner en förälder (oftast i alla fall) sitt/sina egna barn allra bäst. Men det är inte det saken handlar om, eller hur? Det handlar om att man som barnlös sätts på undantag av de med barn, man är mindre värd som människa/kvinna i andra kvinnors (m barn) ögon. Har upplevt det själv flera gånger. Helt plötsligt förvandlas trevliga tjejer till nedlåtande bitchar när det handlar om diskussionsämnet "barn". [...]

Och framför allt: varför skryta om hur snabbt man blev gravid när man VET att personen man skryter för inte har lyckats bli gravid under flera års försök??? Snacka om slag under bältet!

[...] Eller, när man får höra att barnet är rädd för hundar och de vet inte varför men det är nog medfött eller så har nåt hänt på dagis...och man SER hur föräldern själv skyggar och drar ihop sig bara h*n SER en hund på avstånd. Fattar inte folk hur mycket de påverkar sina barn??? Och om man då är så dum att man kommenterar sina iakttagelser så får man såklart höra att man ändå inte fattar nåt eftersom man inte har barn själv!

Eller, där man skämmer bort barnet så totalt att det verkligen tror att det är universums mittpunkt (första barnet) och faktiskt ÄR en princessa! (när tösen blev liiiite kladdig på fingrarna vid middagen hör man mamma säga att "sådär GÖR inte PRINSESSOR"). När sen tösabiten får ett syskon så uteblir helt plötsligt en hel del uppmärksamhet och blir då "oregerligt"...då får man höra att ungen är si och så och bara såååå besvärligt...men SJÄLVA har de tydligen INGET ansvar för utvecklingen! Men, säger man något om deras medverkan i det hela så fattar man naturligtivs ingenting eftersom man fortfarande inte har några egna barn...



:bow: :bow:

Du har många bra poänger! Det var det jag försökte få fram i mitt tidigare inlägg. Föräldrar är långt ifrån klarsynta när det gäller de egna barnen. Självklart är det komplicerat för i de flesta fall hyser föräldern en villkorslös, intensiv och alldeles överväldigande kärlek för barnet.

Denna kärlek kan ställa till det som du beskriver när barnet får ett syskon. Ofta får då barnet epitetet "envis", "kärlekstörstande" eller annat och ofta (enligt min erfarenhet), så är dessa "labels" bara projektioner från föräldern själv.

OM alla föräldrar var kunniga, duktiga, sansade, empatiska och helt fullt friska mentalt så ja, då kanske man kan säga att föräldrar vet bättre och mer än sina barnlösa medsystrar och medbröder.

Nu är det inte så att man blir en god förälder bara för att man får barn, ibland kan barnen till och med trigga gamla ouppgjorda känslor och göra föräldern mindre lämplig.

Så, om det är någon tröst. Vi är många med barn som tar råd från vettiga vuxna alldeles oavsett om de har barn eller ej. Jag vet till exempel ett par personer här på Buke (som jag känner mer personligen :love: ) som skulle vara otroligt bra mammor. Jag lyssnar hellre på dem om jag har bekymmer med mina barn än på en del mammor som bevisligen har noll förmåga till reflektion.

Lycka till - jag hoppas innerligt att du får bli mamma en dag!

Visst är dina exempel bra, de är tydliga, visst gör föräldrarna "fel".

Men so what, egentligen? Vem säger att man automatiskt ska göra rätt hela tiden, bara för att man är förälder? Det är klart att man gör fel, ibland är man medveten om det, ibland omedveten - men det händer. Att vara förälder är dessutom ingen semester och det är heller ingen 18-årig parad i medveten Uppfostran av Det Kommande Släktet - föräldrar är också människor.

Jag har också saker som jag tycker varit hårresande fel i barnhantering i bekantskapskretsen. Men jag skulle aldrig säga exempelvis "Se inte så rädd ut, då blir lillen också rädd för hundar" - föräldern kanske ÄR rädd för hundar och rädsla är irrationell.

Hade jag däremot sagt det, så hade jag förmodligen riskerat ett fräsande. "Lätt för dig att säga som inga barn har".

Därför har jag i stället valt att försöka bete mig själv mot barnet som jag tycker att man ska bete sig - för att se var det landar. Jag har faktiskt just ett hundexempel i bekantskapskretsen: föräldrarna avskyr hundar och säger "usch, en äcklig hund" när en hund kommer i närheten. Följaktligen blev deras barn hundrädda.

När jag varit med och det funnits hundar med i bilden har jag därför INTE engagerat mig i barnen utan i hundarna. Jag har lekt, klappat och gosat för att visa ungarna att det finns ett annat förhållningssätt till hundar, att hundar är mysiga djur. Det är det enda jag tycker att jag kan göra, dessutom blir jag inte ovän med föräldrarna ;) .

Visst är dina exempel bra, de är tydliga, visst gör föräldrarna "fel".

Men so what, egentligen? Vem säger att man automatiskt ska göra rätt hela tiden, bara för att man är förälder? Det är klart att man gör fel, ibland är man medveten om det, ibland omedveten - men det händer. Att vara förälder är dessutom ingen semester och det är heller ingen 18-årig parad i medveten Uppfostran av Det Kommande Släktet - föräldrar är också människor.

Jag har också saker som jag tycker varit hårresande fel i barnhantering i bekantskapskretsen. Men jag skulle aldrig säga exempelvis "Se inte så rädd ut, då blir lillen också rädd för hundar" - föräldern kanske ÄR rädd för hundar och rädsla är irrationell.
[...]

När jag varit med och det funnits hundar med i bilden har jag därför INTE engagerat mig i barnen utan i hundarna. Jag har lekt, klappat och gosat för att visa ungarna att det finns ett annat förhållningssätt till hundar, att hundar är mysiga djur. Det är det enda jag tycker att jag kan göra, dessutom blir jag inte ovän med föräldrarna ;) .

Hmm... jag uppfattar det inte som om Francess har tagit på sig rollen som världsförbättrare. De situationer hon beskriver handlar inte om att hon skriver föräldrarna på näsan.

Jag är kanske udda, men jag tycker om att höra andra människors synpunkter. Jag är tex orolig i hissar och på höga platser. Jag vet att det påverkar barnen och ett välmenande råd från dig - om du hade sagt/hjälpt mig att upptäcka att jag ser rädd ut - det hade faktiskt varit ett stöd.

Men det är väldigt lätt att få ovänner, eftersom barnen och djuren är familjemedlemmar. de flesta föräldrar, mattar och hussar är också pinsamt medvetna om sina fel och brister.

Men din inställning är sund, tycker jag. Om du gullar med mina barn på höga höjder så skall du få medalj av mig!! :love: :love:

Ajdå, det var bra att du skrev... Jag menar alltså inte att stämpla Francess som världsförbättrare. Jag är mer ute efter principen: att man, som utomstående, ofta ser "fel" när föräldrar hanterar sina barn men att man kanske inte ska döma det man ser så hårt.

(Därmed inte sagt att Francess dömer särskilt hårt, det ser jag inget av i hennes inlägg och det var bra att jag fick tillfälle att påpeka det).

Alltså, Francess - no hard feelings?

-----

Är det barntillåtet i baren på Gothia? I så fall skulle jag visa dina ungar - särskilt den där minsta :love: - att utsikt är nåt underbart ;)

När jag var ung så hade jag ingen erfarenhet av små barn alls.
Och jag hade massor av ideér om hur det skulle vara och hur jag skulle göra.

Och vet ni, allting stämde precis!
Det var som jag hade trott och mina teorier fungerar.

Så jag tycker inte att egna barn är något villkor för att veta något.
Jag är övertygad om att intelligens och förnuft fungerar här som överallt annars.

Du kan väl ta med dig mina också ?

Jag gillar inte höjder (har varit med om en RIKTIGT läskig grej). Och jag VET att det påverkar mina barn. Men jag kan fanimej inte göra mycket åt det. Å andra sidan så kanske man påverkar dem till något positivt också !

När jag var ung så hade jag ingen erfarenhet av små barn alls.
Och jag hade massor av ideér om hur det skulle vara och hur jag skulle göra.

Och vet ni, allting stämde precis!
Det var som jag hade trott och mina teorier fungerar.

Så jag tycker inte att egna barn är något villkor för att veta något.
Jag är övertygad om att intelligens och förnuft fungerar här som överallt annars.

:bow:

Jag instämmer med dig! Jag fick alltid höra - "vänta tills du får egna barn!". Det gjorde jag och jag ser att mina principer fungerar ganska bra - om än inte exakt så som jag tänkt.

Men jag tror det beror på vem som yttrar orden "vänta tills du har egna barn/blir vuxen". Min egen mamma sade det för att täppa till truten på mig. Hon tålde inte kritik och jag tror hon VISSTE att jag hade rätt. sanningen är svår att möta, som bekant... :crazy:

Jag aspirerar inte själv på att vara en perfekt förälder, men jag tillhör nog kategorin (enl. Smulis27's test), som ställer höga krav på mig själv. Jag vill vara en god förälder och försöker att lära mig så mycket jag kan om barnen och inte minst mig själv. Jag är också villig att modifiera några av mina idéer om det visar sig att de inte fungerar.

Jag hoppas och tror dock att mina ambitioner skall hjälpa mina barn att utvecklas till goda och ansvarstagande människor. Men fel gör jag så klart. Jag är pinsamt medveten om mina största brister! :o Jag kan bara hoppas att bristerna inte skadar mina barn för resten av livet...

De stora principerna, som jag tycker fungerar, de kan vi diskutera en annan gång! :D

Är det barntillåtet i baren på Gothia? I så fall skulle jag visa dina ungar - särskilt den där minsta :love: - att utsikt är nåt underbart ;)

Be my guest! Det finns väl någon slags bar på nedre botten? Där kan jag sitta och vara nervös när ni åker.

Har du lust att flyga med dem också? (smider medans järnet är varmt). Jag kan erbjuda långa vistelser hos svärmor... ;)

Nöjesparker är ett annat hett tips! Skulle du gilla att ta med dem på pariserhjul, högt torn, farliga roller coasters (äsch, vad heter det? :crazy: ) etc?

Jag är allmänt dålig på farliga upplevelser med barnen, så du får gärna vara stunt-förälder! :)

Tack!!! :love:

mandalaki: nejdå, det är ingen fara. Speciellt inte som jag läste dina följande inlägg. Men du missförstod mig nog lite ändå, mina exempel var menade som exempel på att man trots allt idiotförklaras även när man har "bättre" koll på barnuppfostran... Det handlar inte om att man som förälder måste göra "rätt" hela tiden, för vem gör det?, utan att vara ödmjuk och öppen för att man faktiskt inte alltid GÖR/HAR "rätt" bara för att man har barn och tex jag (eller någon annan) inte har det.

Eftersom jag varit med som "mamma" åt mina yngsta bröder så har jag fått prova på hur det är, i väldigt olika situationer. Jag VET ganska bra hur jag är vg barnuppfostran pga erfarenhet, åtminstone de grundläggande aspekterna. Dvs mina exempel ovan är inte bara iakttagelser, utan det är så jag själv reagerar när barn hasar av stolar (dvs INTE som mamman ovan gjorde!). Trots detta ses jag ändå som inkompetent eftersom jag inte har "bevis" dvs egna barn! Men, men, sånt är livet.

xeline: tack för dina fina ord! Jag blev rörd när jag läste dem. Tyvärr är det ju inte så fiffigt att de som är olämpliga som föräldrar inte får barn eller tvärtom...det finns det ju allt för många exempel på.

Ibland kan det kännas väldigt ironiskt när man läser om såna som tex knarkar och skiter i sina barn, men som ständigt blir gravida med nya män, samtidigt som socialen får ta hand om ungarna efter hand som de kommer ut. Men det går ju inte att hänga upp sig på heller, är bara slöseri med energi. Blir det inga barn så lär man sig leva med det.

Annu en ofrivilligt barnlos har!

Haller med till 100%. Och det mest irriterande av allt ar som du sager, nar folk skryter om hur snabbt de blev gravida trots att de vet att man forsokt i flera ar. En av mina vanner klackte ur sig (under ett telefonsamtal dar jag just beklagat mig over att mensen kommit igen och att jag kande mig deprimerad): "Vet du, det ar nagot jag vill beratta for dig, egentligen tankte jag inte saga nagot forran 3 manader passerat, men jag ar GRAVID! Och det gick pa forsta forsoket!" :eek: :mad:

Jag tror att det är otroligt svårt att "hålla inne" när man blivit gravid. Tyvärr för alla dem som har svårt att bli det. Det är INTE på något vis illa ment, men man blir så glad att man vill skrika ut det till hela världen och tänker helt enkelt inte på dem som INTE kan få barn. Det är urtaskigt, men det är inte så någon menar.

Har du lust att flyga med dem också? (smider medans järnet är varmt). Jag kan erbjuda långa vistelser hos svärmor... ;)

*host* Du får nog kolla med dem om de kan tänka sig nån grekisk ö
:angel:

Xeline: okej, jag tar dina också. Tant mandalaki på barrunda med en massa bukebarn :rofl:

På allvar: hur gör man för att ens rädslor inte ska gå i arv till barnen :confused: ? Jag dras med tandläkarskräck och jag har alltid varit rätt medveten om varifrån den kommer. Båda mina föräldrar är rädda - och det var mamma som alltid var med mig hos tandläkaren. Jag kan faktiskt komma ihåg hur jag kände mammas rädsla inne i behandlingsrummet, trots att hon satt på en stol vid dörren. Naturligtvis blev jag också rädd.

Och vad skulle hon ha gjort? I dag skulle kanske en medveten förälder säga "Jag tycker att det här är otäckt men du behöver inte tycka det". Det är ju bullshit, barn gör som man gör, inte som man säger :crazy: .

Som vuxen tycker jag man har ett visst ansvar att nte påverka barnen med vare sej sina förutfattade meningar eller fobier. Min morsa har hysterisk ormskräck och jag blev naturligtvis påverkad av det. Det är först i vuxen ålder som jag kunnat tycka om ormar på en normal nivå, och hoppas att jag inte påverkar min son med min MASK-skräck istället....

Jag vet allvarligt talat inte.

jag har panisk flygrädsla och barnen tycker inte om att flyga med mig. Jag blir blev och darrar och svettas och fryser om vartannat och är knappt kontaktbar, jag kan inte göra ett skit åt det. Mer än att inte flyga tillsammans med dem...jag har även problem med höjder, jag har berättat för barnen VARFÖR och de förstår. Men det gäller ju att inte de blir smittade.... så jag försöker undvika höjder när de är med, typ Pariserhjul och annat otäckt.

Det går inte att komma ifrån, att det är skillnad på att ha barn eller inte, när det gäller uppfostran.

Det är inte alltid så lätt att vara en konsekvent förälder, när man själv är inne i ett föräldraskap, som det verkar när man är utomstående.
Barn har ofta en förmåga att utsätta sina föräldrar för hårda prövningar.

Man föds som en egen individ med egna behov, ingen unge den andra lik.

Jag har dock mest råkat ut för andra föräldrar som tror sig vara experter, för de har minsann varit så duktiga med sina barn, de berättar gärna om hur välartade barnen är på alla sätt och vis.
Fast man många gånger ser bakom fasaden att det inte är så perfekt, som människor ofta vill påskina.
Men det är väl en annan sak kanske.

Även om man har haft med många barn att göra, så tror jag bestämt att det är inte förrän man är förälder själv, som man vet vad föräldraskap går ut på,därmed inte sagt att man är en bra förälder.

Men för det är man väl ingen idiot om man är barnlös, man kan säkert ha många bra idéer om barnuppfostran eller ha god hand med barn, kanske till och med bättre än endel föräldrar.

Jag har ett praktexempel på en förälder i min närhet, som många med mig anser att föräldraskapet har gått snett.
Det är en flicka på elva år, som är så överbeskyddad av sin mor att hon inte har några kompisar.
Enligt modern så är det alla andra barn som är orsaken till hennes ensamhet, men jäntan har lyckats manipulera mamman till alltid ta hennes parti och lägga sig i det minsta lilla.
Det har till och med hänt att hon gått in till grannar och läst lusen av andras barn, inte konstigt att de andra barnen undviker henne.
Jäntan får dock säga att den och den vill jag inte vara med och den och den får inte följa med och bada osv. och mamman lyder blint...

Ja, nu flummade jag iväg, men kontentan är den att även som förälder kan man bete sig som en idiot och inte veta något om barnuppfostran.
(Nu tycker jag ändock om den här mamman på andra sätt, men hon ser inte helheten och det gör man inta alltid när man själv sitter i en situation, oavsett om det gäller barnuppfostran eller något annat.)

Visst har man en ambition om att inte föra över sin skit på barnen, men om man gör det ändå, vad tyder det på ? Kanske bara att man är mänsklig ?

Absolut! Men poängen är ju som hon skriver att vissa verkar väldigt ofta frångsäga sig sin egen del i "skitöverföringen" ;)
De förstår inte alls hur barnet kan vara hundrädd - "hon bara är så" som Francess tog som ett bra exempel!

MEN; som jag sa tidigare (tror jag): föräldrar med just det perspektivet (dvs utan insikt att de själva ens KAN påverka att barnet blivit hundrädd) är ju just de som oftast är just såna som säger "vänta du tills du fått egna barn" med ett (som Francess sa) ganska överlägset leende. Jag kan känna igen mig precis i det hon beskriver - det finns tyvärr föräldrar som gör sig själva till "bättre människor" än tex mig (som inte har barn).

Fast å andra sidan finns ju alla TOPPföräldrar eller kanske snarare toppmänniskor i största allmänhet. De som är såpass starka i sin egen roll som förälder, som förstår att de faktiskt gör "skitöverföringar" till sina barn (tex hundrädsla) - just den gruppen känner jag faktiskt aldrig den attityden ifrån....

Nu måste jag få säga emot dig lite! Inte vet du precis hur ditt barn fungerar. Det där är inte sant.

Jag blir hjärtligt trött på välmenta BVC-propaganda där man säger att föräldrarna VET hur barnen fungerar. Det finns alltför många missförstådda barn för att jag skall köpa det. Det finns dessutom många, många föräldrar som faktiskt inte vet hur barnen fungerar. Hur kan de veta det - om de knappt umgås? (jag tänker närmast barn till heltidsarbetande föräldrar)

Jag anser att jag vet hur mina barn fungerar, eftersom jag tillbringar otroligt mycket tid med dem. Jag måste ändå ödmjukt erkänna att de bästa råden jag fått ang. mina barns fostran, kommer från goda vänner utan barn! De ser individen klarare och är inte så fördomsfulla som andra med barn, som vet hur deras unge var en speciell ålder och de är inte förblindade av kärlek, som jag själv... :crazy:

Det är så lätt att bli hemmablind och barn är experter på att utnyttja föräldrarnas svaga punkter. Det är inte alldeles lätt att se i vilken mån och i vilka situationer barnen manipulerar en.

Tänk efter - anser du att din mamma visste/vet precis hur du fungerade/fungerar?
Hmmm, jag som instämde med snurrfian...
men nu ser jag ju att prinsessfeminist har helrätt i sitt resonemang. Så jag ändrar mig och skriver under på det du sagt istället! :D

På allvar: hur gör man för att ens rädslor inte ska gå i arv till barnen :confused: ? Jag dras med tandläkarskräck och jag har alltid varit rätt medveten om varifrån den kommer. Båda mina föräldrar är rädda - och det var mamma som alltid var med mig hos tandläkaren. Jag kan faktiskt komma ihåg hur jag kände mammas rädsla inne i behandlingsrummet, trots att hon satt på en stol vid dörren. Naturligtvis blev jag också rädd.

Jag är lite småfjantig med vatten. Jag kan simma o bada, men inte så gärna. Jag dyker aldrig, men skulle kanske klara det med ena handen för näsan om jag var "tvungen". Jag känner inte panikpanikpanik, men är ändå lite sådär småskraj i badsjöar o annat. DOppar jag huvudet så är fingrarna för näsan.

Jag har tänkt som så att dessa fjanterier ska mina (eventuella) barn inte få. Lösningen blir att antingen får sambon eller någon annan som är mindre fjantig med vatten vara mer aktiv med barnen när det gäller den biten. Jag får sitta på stranden och titta och framförallt hålla käften!

Har man SKRÄCK för något så tror jag det är bättre om man låter någon annan introducera och ta med barnet på sådan aktivitet. När de väl fått sin mening klar för sig "tandläkaren är inte farlig" - DÅ kanske man själv kan gå med. Sambo, väninna, simskola (i mitt fall) eller hundägare (om man är hundrädd).... bara någon annan gör det som INTE är rädd.

Jag har en jobbarkompis som sa en dag att hon ju fått båda sina döttrar (som nu är vuxna) till åskrädda. Hon var själv så rädd att hon så fort det åskade satte sig med dem i trappan i huset tätt intill varann. Om man nu inte har sambo/make hemma och absolut vill slippa överföra sin åskrädsla (eller tandläkarskräck eller vattenrädsla) på dem - tja, kanske skulle man gå i egen terapi för att slippa sin fobi? Då slipper man själv fortsätta må uselt vid de tillfällena och slipper dessutom överföra detta på sina barn.

Jag har ett praktexempel på en förälder i min närhet, som många med mig anser att föräldraskapet har gått snett.
Det är en flicka på elva år, som är så överbeskyddad av sin mor att hon inte har några kompisar.
Enligt modern så är det alla andra barn som är orsaken till hennes ensamhet, men jäntan har lyckats manipulera mamman till alltid ta hennes parti och lägga sig i det minsta lilla.
Det har till och med hänt att hon gått in till grannar och läst lusen av andras barn, inte konstigt att de andra barnen undviker henne.
Jäntan får dock säga att den och den vill jag inte vara med och den och den får inte följa med och bada osv. och mamman lyder blint...



:(
Får direkt tankar på en kusin till mig. När han var liten hittade hans mamma alltid del på hans kompisar. "Han är så dum mot J", "han retade J och sa att han var tjock" "nej,usch honom ska du inte vara med - han tog ju din bil igår" osv osv osv. Fast det bara rörde sig om helt normala ungar som ibland bråkade med varandra (och min kusin). Resultatet blev att eftersom killen i sin personlighet var lite blyg började han dra sig undan vänner. Troligen eftersom ingen "dög" enligt mamma. Han svarade knappt på tilltal ens när vi i släkten träffade honom. Var ensam jämt och vågade knappt titta någon i ögonen.... han har nu (tackolov) bott själv ett tag (han är väl 27 nu, flyttade från mamma som 25-åring) och har förändrats till liiiite mer utåtriktad. Det läskiga är att hans mamma gav honom ett mycket sämre självförtroende (att kunna välja egna vänner) och mycket värre blyghet än vad som hade varit nödvändigt om hon istället "peppat" honom och försökt få honom att söka FLER vänner istället för att bara sitta hemma med henne.... Sorgligt...

Den här jäntan har förvandlats till ett "monster", hon är så bortskämd och ska alltid hänga sin mor i kjolarna.
Hon avbryter vuxna i samtal och skall alltid synas och höras, ska alltid vara med sin mor och bestämmer vad mamma ska och inte ska göra, det är hemskt att se... jag blir illamående.
Nästa år börjar hon i sexan, på högstadiet, i en lite större by, hon kommer sannolikt att få ett helvete, för hon är som en jätte-bebis.
Vi är väl några mammor som på ett lite fint vis försökt få mamman att fatta att jäntan är stor och måste stå lite mer på egna ben.
Men mamman menar att flickan bara har henne som vän, och det utnyttjar ungen till max.

Ja, det är verkligen sorgligt att se sånt här, det finns liksom inget vanligt sunt bondförnuft.

A pro pos överföringar...det är verkligen inget enkelt ämne! Jag är själv ett praktexempel på överkänslig(?) unge. Mina föräldrar har alltid varit väldigt förnuftiga och down-to-earth när det gäller grejor som att ramla av en stol...eller en häst. Inget pjåskande liksom och jag är likadan. Handlar det inte om livsfarliga grejor anser jag att barn klarar mer än man tror (med viss övervakning såklart, men inte ständig uppmärksamhet typ "fingret-i-ögat"). Mina föräldrar har även varit noga med att inte överdriva saker, men så har de nog inte heller varit särskilt rädda för nåt själva...när jag tänker efter så har de inga uttalade fobier.

Däremot, EN gång när jag var ca 8-10 år och vi var nere på stranden så berättade mamma att hon blev nypt av en krabba som liten. Innan dess var jag totalt orädd i vattnet. Men efteråt blev jag rent glöttig! Började oroa mig för krabbor och funderade mycket på hur ont det skulle göra om man blev nypt etc. Jag lyckades skrämma upp mig själv såpass att jag fortfarande tycker det är mycket otäckt att simma över tångpartier i vattnet! Och jag oroar mig även för krokodiler och hajar....japp, här på Västkusten. T.o.m. i en djup damm som vi brukade bada i när pappa hade sprungit sin runda (och vi med när vi blev större) skrämde jag upp mig själv med fantasier om krokodiler och ormar som skulle komma upp från djupet och äta upp mig, efter att ha lemlästat mig ordentligt först. Livlig fantasi? Nej, varför tror ni det? Hehe.

Jag VET att jag är urfånig och även har sett alldeles för många skräckfilmer (som är lite av en favoritgenre!) men jag kan inte hjälpa det. Inte så att jag simmar skrikande upp på land så fort det är en skugga i vattnet, men jag känner mig obehaglig till mods om jag kommer för långt ut. Likadant vågar jag inte gå och kissa ensam om jag vaknar från en ruskig mardröm, utan väcker min man som får följa med och hålla vakt. Otroligt pinsamt! Tack och lov händer det inte så ofta. Jag var iofs väldigt mörkrädd som barn och det har inte gått över med åldern, vilket man ju tror att det ska göra.

Tur är att jag är betydligt tuffare när barn är med! DÅ vågar jag ALLT! Kan t.o.m ta upp ålar med bara händerna ur mörka tunnor. Supertuffa Jag! Men är jag ensam och drömmer mardröm vågar jag inte ens titta under sängen...

Eftersom jag vet hur jag själv reagerade vet jag att man ska vara väldigt försiktig med vad och hur man säger saker till barn. Och jag lever som jag lär! Vare sig det gäller barn i släkten eller andras ungar.

I övrigt tycker jag Björk har en bra lösning när det gäller ren skräck/uttalad fobi hos någon av föräldrarna.

Herregud, det där du skrev om åskrädda, det var lite äckligt, för PRECIS så gjorde min svärmor med sina barn ( två döttrar och tre söner) och båda döttrarna är åskrädda. När det kommer en rejäl smäll så hoppar de till och skriker i högan sky så min son på 2 år är nu lite åskrädd. Sist det åskade gjorde jag så att vi tittade på blixtarna i stället och "hoppades" att det skulle komma en högre smäll än den första. Min son skrattade gott och förhoppningsvis tycker han att farmor och fastrarna är lite mesig som sitter och skriker.

Samma unga herre har älskat spindlar och inte alls varít rädd för dem. Jag är normalt inte spindelrädd, fast jag tycker de är äckliga. Farmor är LIVRÄDD för spindlar och istället för att bita ihop så har hon skrikit rakt ut och sagt att de är äckliga. Nu tycker han att det är äckliga och skriker och fjantar sig så fort han fått syn på en. Förhoppningsvis går det att motverka.

Min man är annars ett lysande exempel på hur lättpåverkade barn är. Hans syskon har inbillat honom en massa som han trodde på när vi blev i hopa. Han äter tex inte bredbar ost för hans syskon har sagt att den är sur eftersom den ju är bredbar, i de runda makrillburkarna är makrillen med hjärna och ben helt söndermald så det är äckligt. ALLA syskonen HATADE äggula och slapp äta det. Nu äter i stort sett alla äggula för det är ju egentligen inte alls äckligt, det var bara något de fått för sig. Det finns mycket mer, jag kan hålla på till i kväll!! Nu som vuxen har min man förstått hur fjantigt det har varit, och nu skrattar han gott åt syskonen försök att tuta i honom en massa. Men vad hade hänt om han hade träffat en likasinnad tjej?? Jag har fått lära mig att tex äta HELA ägget eller vara utan. Och det är ganska vettigt. Alla barn har perioder där man inte tycker om det eller det och om föräldrarna då låter barnen slippa det så utvecklas det verkligen till att man inte alls tycker om. Min mamma ansåg att vi åtminstone skulle smaka lite och om det efter ett tag ändå visade sig att man mådde riktigt dåligt avatt äta det så slapp man. Men jag kan inte säga att det finns en ända sak som jag verkligen inte kan äta, jag tycker mer eller mindre om något, men äter allt om jag blir bjuden. Min man däremot har mycket som han inte tycker om och jag vet att han alltid har sluppit äta sånt.

Det är tufft att vara förälder, man påverkar ju oftast barnet för livet. Vilket ansvar det är!

Fast åt andra sidan har jag en kompis som inte är ett dugg rädd för åska men livrädd för spindlar. Hennes dotter kunde acceptera åska utan att gråta först då hon var 3 år gammal och spindlar är gulliga enlig denna nu 7 åring.
Själv är jag inte ett dugg rädd för spindlar och inte heller min man men min dotter skriker när hon ser en :)
Så kan det gå när inte haspen är på.

Sedan är jag rätt kräsen så det är mycket jag inte äter och har aldrig dolt det på något sätt medans min dotter äter stort sätt allt och älskar sådant som broccoli *ryser*, lever mm men jag har aldrig bråkat om maten.
Idag skall vi ha stek och då ville jag och dottern ha ris medans maken vill ha potatis så det blir båda delarna. Känner jag min dotter rätt vill hon nog ha potatis också + ris :D

Det viktiga tror jag är en dialog mellan barn och vuxen. Bara för att jag inte tycker om något så måste inte min dotter tycka samma och bara för att jag tycker något är läskigt så är det fullt ok att tycka annorlunda. Att folk har fobier och att det är hjärnan som bråkar med en vet min dotter om för det är så jag har förklarat för henne hur det funkar.

*knapplån*

Tänkte på det där med mat. Jag o min bror äter ALLT. Tycker långtifrån OM allt, men nog smakar jag på allt (och är jag bortbjuden äter jag upp oavsett smak...). Vår mor hade filosofin att man ska smaka, men tycker man inte om så får man äta tex limpmacka med smör istället (som alltid fanns framme på bordet). Hon hade filosofin att man aldrig ska tvinga barn att äta sånt de inte gillar. Av den enkla anledningen att hennes fröken i skolan tvingat henne äta upp en hel portion lappskojs som 11-åring. Vad lärde hon sig av det? JO; att få spykänslor när hon såg lapskojs och att aldrig, aldrig äta det igen.... :crazy:

Vi vuxna väljer ju vad vi vill äta. Får vi kräkkänslor så låter vi bli. Vi lagar bara mat hemma som vi själva tycker om (antar jag??! :smirk: ). Så därför tycker jag inte barn ska tvingas äta som någon slags "princip" "baraföratt". Men smakaprincipen - den skriver jag under på!

Sen har ju alla barn sina perioder: "äckligt" om allt! Men dessa går ju över. Under tiden får det väl bli hårt bröd eller limpa med smör. Till slut lessnar väl de flesta ungar på det...?

Ha, det är väl de som inte har barn som vet bäst hur barn ska skötas! :D

Nu måste jag få säga emot dig lite! Inte vet du precis hur ditt barn fungerar. Det där är inte sant.

Jag blir hjärtligt trött på välmenta BVC-propaganda där man säger att föräldrarna VET hur barnen fungerar. Det finns alltför många missförstådda barn för att jag skall köpa det. Det finns dessutom många, många föräldrar som faktiskt inte vet hur barnen fungerar. Hur kan de veta det - om de knappt umgås? (jag tänker närmast barn till heltidsarbetande föräldrar)

Jag anser att jag vet hur mina barn fungerar, eftersom jag tillbringar otroligt mycket tid med dem. Jag måste ändå ödmjukt erkänna att de bästa råden jag fått ang. mina barns fostran, kommer från goda vänner utan barn! De ser individen klarare och är inte så fördomsfulla som andra med barn, som vet hur deras unge var en speciell ålder och de är inte förblindade av kärlek, som jag själv... :crazy:

Det är så lätt att bli hemmablind och barn är experter på att utnyttja föräldrarnas svaga punkter. Det är inte alldeles lätt att se i vilken mån och i vilka situationer barnen manipulerar en.

Tänk efter - anser du att din mamma visste/vet precis hur du fungerade/fungerar?

Gah jag förstår mig inte på Buke för tillfället! Jag hänger inte med!!!! ;) Nåja förhoppningsvis blir det här rätt... ;)
Jag tror att jag skrev lite slarvigt, det jag menar är att jag vet precis hur min dotter reagerar på vissa saker och situtioner. Ibland fungerar det inte att säga ifrån för då blir det tio gånger värre, tex när hon är över trött och börjar riva bland skaer enbart för att hon inte ska somna. Börjar man då med att tala om att hon gör fel och blir arg så blir hon tio gånger värre. Om man då istället tar upp henne i famnen och antigen åker hem eller sätter sig ner med henne så hon blir lugn/somnar så har man kommit ifrån problemet. Men om är tvärs imot bara på trots och testar gränser, då måste jag säga ifrån på skarpen och ibland kanske bli väldigt mycket argare än vad som det ser ut att krävas men att annars fortsätter hon bara.
Men självklart gör jag inte alltid rätt, och jag vet med mig att hon är något bortskämd. Men jag vet oxå att hon fungerar att ta med överallt, att hon tycker om att träffa nya människor om hon får göra det i sitt tempo. Hon gillar inte att någon okänd/länge sedan hon träffa kliver inpå henne och lyfter upp hur som helst och varför skulle hon göra det? Jag tillåter inte vem som helst att krama och pussa på mig heller...
Ang heltidsarbetande mammor som inte träffar sina barn, det tycker jag oxå är fel men det är knappast mammornas fel... Och våran dotter är på dagis 15 timmar i veckan, så jag tror inte att hon hinner med så mycket personlig utveckling under den tiden som jag inte märker... ;)

Min mamma om hon visst allt om mig, ja till viss del, men jag tror att pappa visste mer när jag var riktigt liten. Mamma berätta själv att hon tyckte att små barn var ointressanta och tycker fortfarande. Men jag kände mig aldrig sviken av mamma före tonåren... ;) Som tonåring tror jag inte många föräldrar förstår... ;)

Har skummat igenom den här tråden och vill komma med (vad jag tror) en annan infallsvinkel.

Jag tror inte heller att man inte begriper något om barn bara för att man inte har några egna. MEN däremot är jag av den bestämda uppfattningen att VISSA SAKER som gäller barn kan man omöjligt veta hur det fungerar innan man sjölv gått igenom graviditeten och fött sitt eget lilla barn. För det ÄR skillnad på egna barn och andras ungar... :p
(på samma sätt resonerar jag för övrigt när det gäller hästar och hästhållning - man kan inte bli bra på detta utan att ha egen häst (inkluderat foderhäst o.d), vissa saker lär man sig bara på detta sätt.

Jag tror inte heller att man inte begriper något om barn bara för att man inte har några egna. [/I]

Det tror inte jag heller. Däremot tror jag att man begriper mindre om föräldrar om man inte själv varit en ;) .

Instämmer där så fort man ploppat ut en bebis så blir man helt plötsligt expert.


:confused: :confused: :confused: Inte är man nån expert inte, det är det sista man är, skulle jag vilja säga...! Jösses, det är rätt mycket att hålla reda på när det gäller de här små individerna. Visserligen blir man ganska snabbt medveten om hur ens eget barn fungerar, men det dyker hela tiden upp nåt nytt :smirk: Att sitta barnvakt åt andras barn, eller ta hand om småsyskon, ger inte samma perspektiv på saker och ting som när det handlar om ens egna barn, för då har du känslorna inblandade som du inte har när det gäller de andra barnen.

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

Jag kan nästan svära på att det är skillnad på det där i allafall... Iofs har jag inga syskon, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen, men min spontana känsla är att det är något alldeles speciellt med ens eget barn. Du har ansvar för det på ett annat sätt, ingen back up om det skulle gå snett, inga föräldrar att lämpa över på.

Jag tror inte heller att man nödvändigtvis behöver ha varit gravid och fött barnet själv utan att man får samma instinkt för t ex ett adopterat barn.

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

Nä det vet jag ju inte förståss, men du har ju heller ingen erfarenhet på hur det känns att föda egna barn... så jämföra kan du inte heller göra.

Jag tror säkert att du har väldigt starka känslor för dina syskon, men dem har/hade DU inte ensamt ansvar för 100% av tiden, det ansvaret delade du med dina föräldrar, och DE hade huvudansvaret. Det är mycket du sluppit tänka på, kan jag lova ;)

*lånar knapp*

Jag tycker att det är synd att generalisera, för ingen mer än Francess vet vad hon kände/känner inför sina syskon.

Alla mödrar känner inte heller det det som man "ska" känna, instinkten - som många så vackert kallar den.

Vi är alla individer och människan har ett komplext känsloliv. Att säga att man inget vet därför att man inte fött barn själv är ett hån mot alla älskande adoptivföräldrar.

Vi vet inte heller i vilken utsträckning Francess tog på sig rollen som vårdare över sina syskon. Kanske fungerade hon som en mamma som adopterat ett barn? Kanske fanns inga biologiska föräldrar att lämpa över barnen på? (möjligen fysiskt, men känslomässigt?)

Alla som haft och har djur vet hur otroligt viktiga djuren är för oss. Vi har varken fött dem eller delar deras art - ändå är banden så oerhört starka.

Varför skulle inte Francess känna detsamma för sina älskade syskon?

Älskar man djur, så tror jag att man kan föreställa sig hur det känns att älska barn! Alla ni som hade en älskad häst, katt, hund eller kanin som barn - var era känslor för djuren oäkta eftersom ni hade föräldrar att förlita er på om ni tröttnade?

Förlåt om jag kanske talar för Francess nu (egentligen borde hon skriva själv), men jag kan inte hjälpa att jag reagerar på generaliseringarna. Det finns så många usla föräldrar så biologi betyder ingenting. Jag ger inte mycket för "instinktiva" beteenden. Jag tror vi är mer formade av socialt tryck och psykologiska faktorer.

*lånar knapp*

Jag tycker att det är synd att generalisera, för ingen mer än Francess vet vad hon kände/känner inför sina syskon.

Alla mödrar känner inte heller det det som man "ska" känna, instinkten - som många så vackert kallar den.

Vi är alla individer och människan har ett komplext känsloliv. Att säga att man inget vet därför att man inte fött barn själv är ett hån mot alla älskande adoptivföräldrar.

Vi vet inte heller i vilken utsträckning Francess tog på sig rollen som vårdare över sina syskon. Kanske fungerade hon som en mamma som adopterat ett barn? Kanske fanns inga biologiska föräldrar att lämpa över barnen på? (möjligen fysiskt, men känslomässigt?)

Alla som haft och har djur vet hur otroligt viktiga djuren är för oss. Vi har varken fött dem eller delar deras art - ändå är banden så oerhört starka.

Varför skulle inte Francess känna detsamma för sina älskade syskon?

Älskar man djur, så tror jag att man kan föreställa sig hur det känns att älska barn! Alla ni som hade en älskad häst, katt, hund eller kanin som barn - var era känslor för djuren oäkta eftersom ni hade föräldrar att förlita er på om ni tröttnade?

Förlåt om jag kanske talar för Francess nu (egentligen borde hon skriva själv), men jag kan inte hjälpa att jag reagerar på generaliseringarna. Det finns så många usla föräldrar så biologi betyder ingenting. Jag ger inte mycket för "instinktiva" beteenden. Jag tror vi är mer formade av socialt tryck och psykologiska faktorer.

Du har många bra poänger med det du skriver, och jag håller med dig i mångt och mycket. Men för min del (obs att jag skriver för "min" del nu!) så ställdes många saker på sin spets när jag själv fick barn. En JÄTTEKLYSCHA, jag VET, men icke desto mindre sant. Jag hade väldigt klart för mig precis hur barn funkar, hur de skulle skötas, vad man skulle och inte skulle göra, men många saker har jag redan fått äta upp... Principer och åsikter har jag fortfarande, och jag strävar efter att göra saker så "rätt" som möjligt (för mig och min familj), men jag kan ändå inte komma ifrån att mycket saker har jag lärt mig efter att barnet kom, som jag inte förstod eller visste innan. Och dessa saker, hävdar jag, kan man inte veta eller förstå, innan man egna barn har/får. Det är min åsikt. Rätt eller fel, vet jag inte. Djur och syskon i all ära, och instinkter till höger eller vänster, en del ändrar sig inte, andra till 100% när de får barn, det är helt individuellt precis som du skriver!

Du har många bra poänger med det du skriver, och jag håller med dig i mångt och mycket. Men för min del (obs att jag skriver för "min" del nu!) så ställdes många saker på sin spets när jag själv fick barn. En JÄTTEKLYSCHA, jag VET, men icke desto mindre sant. Jag hade väldigt klart för mig precis hur barn funkar, hur de skulle skötas, vad man skulle och inte skulle göra, men många saker har jag redan fått äta upp... Principer och åsikter har jag fortfarande, och jag strävar efter att göra saker så "rätt" som möjligt (för mig och min familj), men jag kan ändå inte komma ifrån att mycket saker har jag lärt mig efter att barnet kom, som jag inte förstod eller visste innan. Och dessa saker, hävdar jag, kan man inte veta eller förstå, innan man egna barn har/får. Det är min åsikt. Rätt eller fel, vet jag inte. Djur och syskon i all ära, och instinkter till höger eller vänster, en del ändrar sig inte, andra till 100% när de får barn, det är helt individuellt precis som du skriver!


Det är klart att man lär sig! Jag var absolut ingen supermamma när jag fick mitt första barn. Snarare tvärtom :crazy:

Men det jag syftade på är att Francess kanske har erfarenheter på ett djupare plan, på ett sätt som vi "vanliga dödliga" inte fått oss till del. jag har tex. aldrig passat barn eller varit särskilt intresserad innan jag fick egna. den som hyser ett intresse lär sig ofta mycket! :)

Sedan är klart att man får rucka på principer, prova sig fram osv - men det kallar jag finlir. Jag hoppas att Francess får bli mamma en dag. Hon verkar ha både erfarenhet och engagemang som många (inklusive jag själv) saknar/de så där i starten av det nya livet som förälder.

Jag tror jag reagerade som jag gjorde på ditt och Smulis27s inlägg eftersom det kan kännas väldigt sårande - att man "inget vet" trots brinnande intresse och önskan om barn.

Det är klart att man lär sig! Jag var absolut ingen supermamma när jag fick mitt första barn. Snarare tvärtom :crazy:

Men det jag syftade på är att Francess kanske har erfarenheter på ett djupare plan, på ett sätt som vi "vanliga dödliga" inte fått oss till del. jag har tex. aldrig passat barn eller varit särskilt intresserad innan jag fick egna. den som hyser ett intresse lär sig ofta mycket! :)

Sedan är klart att man får rucka på principer, prova sig fram osv - men det kallar jag finlir. Jag hoppas att Francess får bli mamma en dag. Hon verkar ha både erfarenhet och engagemang som många (inklusive jag själv) saknar/de så där i starten av det nya livet som förälder.

Jag tror jag reagerade som jag gjorde på ditt och Smulis27s inlägg eftersom det kan kännas väldigt sårande - att man "inget vet" trots brinnande intresse och önskan om barn.

Francess skrev ett mycket bra första inlägg och hon kommer verkligen bli en bra mamma om/när (?) hon får förmånen. Och jag känner så väl igen mig i det hon skriver, men det är ändå inte förrän nu när jag själv fått barn som jag fått insikt i vad mångt och mycket handlar om... :crazy: Det är bara ett faktum.

[QUOTE=Francess]
Det jag inte kan om bebisar och småbarn har nog inte uppfunnits ännu.

Fram för mer ödmjukhet bland alla föräldrar!

Dessa två uttalanden får jag inte riktigt ihop... :confused:

Själv känner jag inte en enda person som kan allt om något! SOm Bamse sa i ett nummer jag läste när jag var liten: "Ingen kan veta allt om allt, men någon kan veta lite om något."

Jag är storasyster till 7 syskon varav flera av dom upplevts från babystadium och jag minns mycket tydligt alla utom dom 2 första under just när dom var baby + att jag har en egen dotter och skillanden i känslan är stor.
Det är så rent kemiskt av den enkla anledningen att man inte skall gå ifrån sitt barn innan det är stort nog att klara sig. En överlevnadsprocess som arten människan (homo sapiens) hade dött ut totalt utan.
Det är faktiskt till viss del en skrämmande och hissnande känsla. Det är mycket lättare att klara av andra barn som skadar sig (inkl. syskon) än sitt egna barn.
Därför är det lättare att säga "gör bara så och så", "det är väl inte så svårt", om man inte har/har haft egna barn (been there done that). Det var inte det minsta svårt att stå emot mina syskon och inte heller dom barn jag har jobbat med utan det har varit rätt lätt men min dotter oj vad jag har fått lägga band på mitt modershjärta när hon gråtit av besvikelse när hon inte fått det hon velat ha.
Det är också lättare att förstå den frustration som har lett till att föräldrar har skadat sina barn för det finns inget som kan göra en så frustrerad och få en att känna sig så maktlös som det egna barnet just pga dom starka känslorna man har för det.

Jag anser att dom som inte har egna barn har svårare att sätta sig in i känslan hur maktlös man känner sig när det egna barnet gråter och är besviken. Varför man som förälder så lätt ger efter ibland.
Däremot så blir man inte automatiskt bra på barn bara för man har egna, det är bara att se på min mamma som är mamma till 6 och fortfarande inte bra på att förstå och fostra barn (fast det anser hon själv).
Det finns folk utan barn som är bra mycket bättre på barn än dom som har egna barn och ibland kan man behöva lite hjälp att se saker objektivt vilket kan vara svårt när man är mitt i.
Dom som har egna barn men inte jobbat med dom har ofta den begränsingen att dom har erfarenhet på väldigt få barn men i ett djupare spektrum medans dom utan barn som jobbar med barn har ett bredare spektrum men går inte in på samma djup i varje barn. Gäller även dom som umgås mycket med barn i största allmänhet.
Det bästa är när man har både bredd och djup givetvis och inte ens det hjälper ibland då det även krävs en vilja att förstå och en ödmjukhet att se när man gör fel och ändra på sig och sin uppfattning när barnet visar en vägen. För visar när man gör rätt och fel gör den så det är bara vår förmåga som vuxen att se/förstå den som begränsar.