Förhållandet avancerar framåt och separationen väntar kring hörnet. Med i bilden finns 3-årig son :( Sambon (sen -98) borde jag ha separerat från redan -99 för min egen skull så att "vänja av" mig vid honom borde inte bli något större sorgearbete. Men delad vårdnad om sonen; hur klarar ett modershjärta sånt? Vänjer man sig vid att bara träffa sonen varannan vecka? Just nu känns den delen tyngst av alla.

Snälla kloka livserfarna Bukefalister; ge mig synpunkter och erfarenheter!!

Man vänjer sig tyvärr inte kan jag säga efter 8 år. Men det går och måste gå. Kan säga att det är en fördel att bo nära sitt ex och vi har även ett bra samarbete kring barnen vilket är en stor fördel.
Blir ledsen när folk säger "ja JAG skulle då ALDRIG kunna vara utan MINA barn varannan vecka" (underförstått: de är minsann BRA mammor, men jag som klarar det är en mindre bra mamma??)
Så - trots att man inte vänjer sig, varken mamma, pappa eller barn, så går det!

Jag vet inte hur man klarar det. Framför allt förstår jag inte hur mina barns far står ut, han träffar dem bara varannan helg. De bor hos mig, pappan sex mil bort, så det är inte ens ett alternativ att de bor varannan vecka.

När jag säjer att jag inte skulle klara det så menar jag just att JAG inte skulle klara det, ingenstans lägger jag in att jag tycker att ni är sämre mammor!
Tvärtom, jag tycker att ni är enastående som fixar det!

Det finns väl ofta inga andra alternativ än att fixa det?? Inte fasen för att jag nu kan se hur det skall vara möjligt.

Jag tror inte att jag egentligen skulle klara av det så bra om jag skulle hamna i den situationen, samtidigt måste man ju se till barnets bästa samt behovet att ha en aktiv relation till båda föräldrarna.

Men hur mår barnet som måste byta miljö varnannan vecka? Skulle inte sonen kanske må bättre av att bo där varannan helg istället? Han är ju bara 3 år gammal annars kanske man kan lösa det med att ha honom 2 veckor var?

Har en bekant som har sin 4 årige son varannan vecka och dom första dagarna efter att han varit hos sin pappa är det jobbigt, han har lite svårt att ställa om sig.

Ett par som jar känner ( han har barn sedan tidigare) som tillämpar att ha barnen 2 veckor i stöten istället för 1 vecka och det fungerade mycket bättre, dom fick lugnare barn och mycket bättre samanhållning och det vart mindre stressigt.

Anneli

Jag har så med mitt ex. Det fungerar bra och vi bor nära varandra.
Barnen kan alltid ringa och säga att de vill komma till mig eller tvärtom.
Vi har haft så i fyra år.
Jag har lärt mig att leva så här och är 110% mamma när de är här och tycker nästan att det är bra att ha en barnfri vecka då jag kan ägna mer tid åt barnen när de väl är här och tar tvätt och städ i större utsträckning när de är hos pappan.
/Cetzy

Jag har flera i bekantskapskretsen som har barnen hos sej varannan vecka. Nåt barn mår riktigt dåligt av det, men de andra verkar inte må direkt dåligt av det. Problemet är när de är lite större, typ 8-årsåldern så är det svårt för dem att leka med sina kompisar för att de är hos mamma i andra änden av stan varannan vecka.

SÄmst mår nog föräldrarna, det är vad jag tyckt mej se.

När jag säjer att jag inte skulle klara det så menar jag just att JAG inte skulle klara det, ingenstans lägger jag in att jag tycker att ni är sämre mammor!
Tvärtom, jag tycker att ni är enastående som fixar det!

Precis! Det har snarare att göra med att fler kanske skulle göra det om de kände att de kunde vara utan sina barn. Istället sitter de fast i ett trist äktenskap för att få vara nära sina barn varje dag.

Jag och min man har redan bestämt att om vi skiljer oss så ska vi ha barnen boendeshos oss 2 veckor i stöten. Eftersom vi har två barn så har vi också bestämt att det äldsta ska vara skrivet hos min man och den yngsta hos mig för att underlätta det här med barnbidrag och så för att det ska vara rättvist för oss båda. Och efterspm v i har satt barn till världen får vi ta vårt ansvar och bo nära varandra. Det tycker i alla fall vi är viktigt. Jag kan inte flytta till Stockholm och han till Malmö. Då fungerar det inte.
Jag tror inte att i alla fall våra barn tar någon skada.

Jag kommer at få det så inom kort. Sepererade från sambon för någon månad sen men han får ingen bostad förrän om en månad och då är det tänkt att vi ska ha dem varannan vecka. Är jag egoistisk om jag erkänner att jag ser fram emot att ha det så?
Jag tycker att det ska bli skönt att ha en vecka för mig själv och kunna städa och tvätta och dona och läsa och mysa och gå och träna och sen ha en vecka där jag ägnar barnen all min tid.
Visar det sig att barnen mår dåligt av det så får vi givetvis ha en annan lösning.

Vi tänkte först att ha det så men jag kännde i stället att jag inte vill ebo kvar där vi bor nu pga att jag inga vänner har här (trots 8 år på stället)
Så just nu ligger vi i en liten vårdnads tvist och sk atill kommun och prata med deras familjerätt...

Jag tyckte först att det verkade bra att hah varannanvecka men efter mera funderíngar så känns det bättre att barnen får en fast botad och
r his den andra föräldern varnannan helg...

Jag skulle aldrig klara att vara utan dem så såklart hoppas jag på att jag får dom å heltid. (vilket jag inte tvekar över)

Jag tror att det är mycket upp till både föräldrar och barn hur man ska göra och hur man bor.
Jag/vi kommer att bo 10 mil från barnens pappa.

Jag tycker inte att det är ett egoistiskt tänkande utan ett väldigt realistiskt tänkande, dessutom tror jag att det är bra för barnen på det sättet att de känner sig välkomna eftersom man är pigg fräsh och förhoppningsvis hyfsat utvilad när de kommer, samt att man han hunnit undan allt vardagsbök som kan göras undan, då blir det ju mer tid över till dem!

Jag tyckte också att det var skönt när pojken var borta hos sin pappa ( vi har varit speparerade i ca 1½ år). Vi hade dock inta varannan vecka då pojken våran inte fixade det.

Det är ju inte så att du per automatik blir en dålig mamma bara för att man tycker att det är skönt att få vara själv.

Anneli

Det är ju svårt att på förhand säga hur era barn kommer att reagera på att bo hos er växelvis men jag tror iallafall att det är lättare för barnen att ställa om sig när man har dom 2 v var.

Hoppas allt går bra för

Anneli

Hur gammalt är barnet?

Det är det jag hoppas också, att jag sist och slutligen skall tycka att det är rätt skönt att vara barnfri emellanåt. Som "hästflicka" med jobb och hus utöver häst och stall och hagar så blir man ju inte direkt sysslolös heller.

Ja visst skulle det vara skönt att få bara rå sig själv också!! Kunna gå och träna och inte behöva passa diverse tider och kunna klippa gräsmattan utan att först fixa barnvakt etc. Förutom att vara länge i stallet!!

Kanske det bara är ren och skär vanesak det här med att träffa sonen varje dag? Mycket också ligger det kanske i att sonen är så väldigt mammig och föredrar mamma i alla situationer där så är möjligt.

Jag skulle nog tycka likadant om vi skulle separera. Jag är inte helyllemamman men skulle kunna vara det i en vecka för att vara mig själv i nästa vecka. Men visst skulle det kännas konstigt att inte få ha barnen när man vill, men man vänjer sig nog vid det också.

Mina barn tycker det är rätt OK med varannan vecka. De tycker det är bättre än 2 veckor i stöten/kortare perioder. Men de är ju rätt vana nu och inte så små längre. Då de var små så hade jag dem alltid typ en halv dag mitt i "hans" veckor och det var också bra (inte så att jag åkte hem med dem, men jag hämtade dem och gjorde ngt roligt några timmar). De skulle inte vilja vara här hos mig mindre än varannan vecka och de vill också vara med sin pappa betydligt mer än varannan helg. Men jag tror det är en fördel om föräldrarna är hyfsat sams, och givetvis att man bor nära varann (vi bor 20 min från varann och de kan ha samma kompisar hos båda, i princip).

Om föräldrarna är sams så är det toppen ,även en pappa saknar sina barn ,man får försöka att se det ur barnets synvinkel som älskar både mor och far .Men visst vill man vara egoist .Det bara att vända på det hela, hur skulle det vara att bara få träffa den var annan helg? Det är inte länge självklart att det är mamman som har den huvudsakliga vårdnaden.

Han var 1 ½ år gammal och fruktansvärt mammaig toch ändå är det pappa som har varit pappaledig med honom större delen av tiden. Han är fortfarande mammig men det börjar bli bättre ( han är nu 4½), jag gick hos en barnpsykolog under den tiden för att jag inte ville att han skulle ta för mycket skada och hon trodde då att han led av separationsångest.



Anneli

Nej sysslolös kommer du absolut inte att vara. Jag hade aldrig så många saker som skulle göras som då jag var barnledig.

Anneli

När jag säjer att jag inte skulle klara det så menar jag just att JAG inte skulle klara det, ingenstans lägger jag in att jag tycker att ni är sämre mammor!
Tvärtom, jag tycker att ni är enastående som fixar det!


Men om du inte har något val så är du ju tvungen :confused:

Jag tycker inte att man ska dela varannan vecka. Det blir alldeles för mycket flyttning runt runt för barnen. Barnet ska ha ETT hem. Om jag och min man skulle gå isär då blir det 2-1 troligtvis. 2 veckor i "hemmet" och en vecka hos den andre föräldern. Det kan nog bli tufft men barnets bästa måste komma först. Jag kan dock inte tänka mig att 2 veckan skulle bli hos min man... :angel:

Varför har du automatiskt rätt till ditt barn framför din man? För att du har fött honom? För att du har burit honom?

Jag tycker att män har lika stor rätt till sitt barn som kvinnan har! Jag tycker att det är fel när kvinnan tror att hon är det bästa för sitt barn. Många gånger är det så, och jag vet inte hur det är just i er familj, men det BEHÖVER ju inte vara så per automatik! Jag KRÄVER att min man har sina barn 2 veckor i månaden, alltså lika mycket som jag! Han har k****** sig till dem och då får han baskemig också ta hand om dem lika mycket som jag! Och samma sak gäller mig!
Barnen behöver inte må dåligt av att ha TVÅ hem, bara de har trygghet på båda ställena så brukar det gå bra. Och känner de sig trygga med sin pappa så varför beröva dem och honom rätten att träffas lika mycket som barnen träffar mamman?!

Vet inte om jag svarar rätt nu men det ska till enya.
Jag tror inte att jag är bättre än min man MEN jag älskar min son och vill därför ha honom mest givetvis.
Vad gäller 2-1 så är det ur barnets perspektiv alltså.

Vet inte om jag svarar rätt nu men det ska till enya.
Jag tror inte att jag är bättre än min man MEN jag älskar min son och vill därför ha honom mest givetvis.
Vad gäller 2-1 så är det ur barnets perspektiv alltså.


MEN älskar inte din man barnet?

Anneli

ainasoja och Enya, jag tror att ni svarar på nåt annat än det Daydream faktiskt skriver. Hon skriver inte att hon har mer rätt än sin man, och hon skriver inte att hon älskar barnet mer och därmed har mer rätt - vad jag läser är att hon älskar sin son så mycket att hon inte kan föreställa sig att bara ha honom varannan vecka.

För mig är det "bara" ett sätt att uttrycka en känsla, inte ett statement om att "jag tänker minsann inte lämna bort barnet till pappan varannan vecka"

Jag har aldrig påstått att hon inte tänker lämna bort sin son varannan vecka pga egoism.

Jag undrar bara om inte barnets pappa också älskar barnet? Är det så att han inte gör det så skulle han inte ens få ha barnet 1 dag! Älskar han honom så borde han ( och även hon ) kunna kompromissa så att barnet inte far illa av en separation och växelvisboende.

Hur umgänget kommer att se ut kan man aldrig säga på förhand eftersom alla barn är olika och reagerar olika.

Anneli

Men om du inte har något val så är du ju tvungen :confused:

Inte alls! Du kan göra som min mamma som flyttade mig till mormor i småstaden på grund av turnerande. Det finns andra som gör även utan turnéjobb, bara man är sådan som har kontakt med sina föräldrar och de i sin tur orkar.

Jag tycker att det är att vara en aning egoistisk att tänka att du vill ha barnet mest. Men så länge det stannar vid tanke och inte handling...
För mig är det viktigt att mina barn träffar sin pappa lika mycket som de träffar mig. Jag vill inte ha dem mer än vad han har för det är inte rättvist mot någon, allra minst barnen. De flesta barnen klarar faktiskt 2 veckor hos mamma och 2 veckor hos pappa så länge de är trygga med sina båda hem. Pappa är minst lika viktig för barnen som mamma är.

Jag förstår hennes text som att om de skiljer sig så blir det troligtvis så att hon har barnet i 2 veckor och sedan har pappan barnet i 1 vecka. Det var detta jag reagerade mot! VARFÖR ska just HON ha barnet i två veckor och inte hennes man? Som jag skrev tidigare så är det idealiska att även pappan har barnet i två veckor. I alla fall tycker jag att man ska utgå ifrån det och sedan ändra på ett eller annat sätt om det inte går. Det är möjligt att jag har förstått henne fel, men det är så jag har tolkat hennes text.
Jag blir bara så upprörd över den här frågan. Kan inte hjälpa det , men jag tycker att det är hemskt att mammor anser sig vara det bästa för sitt barn, att barnet far illa av att ha två hem osv och jag tycker att det är rent ut sagt för ******* att vissa pappor bara har sina barn varrannan helg! Jag kan bara hoppas att fler pappor tar sitt ansvar och verkligen kämpar för sin rätt till sitt barn och sin skyldighet att ta hand om dem!! Och jag hoppas att mammorna vaknar och förstår att pappan är viktig på samma sätt som mamman.

Men du, jag har anfört i mitt första inlägg att jag inte tror att det är BRA för barn att fara runt som de får göra vid 1-1 därför så ser jag alternativet 2-1.
Och det handlar inte om föräldrarnas känslor utan barnens.
Sedan kan man tro vad man vill om saken men så tror jag.

Vad tror du?
Tror du inte att min man älskar vår son? Varför skulle han inte göra det?

Härligt, vilken förmåga att direkt förstå essensen av ett inlägg.
Tackar och bockar.

Där kan jag iofs hålla med, det blir mycket snurr vid 1-1, så varför inte 2-2? Det är ju dessutom mindre flyttningar än 2-1? Och så hinner barnet att vänja sig vid att vara hos mamma eller pappa så två veckor var borde vara lagom. Varför gillar du inte det?

Jag tror att det är viktigt för barnet att ha en "bas".
Däremot så är det ju jättebra om den andre föräldern kan hälsa på och göra roliga saker med barnet på den andres vecka/veckor.
Men givetvis måste allt ske med barnets bästa för ögonen.
Min kusins tjej har barn från ett tidigare förhållande. Barnet var tre år när föräldrarna separerade och det är först nu när han är 13 år som han vill sova över hos pappan. Han har varit mkt osäker och mammig hela sin uppväxt och som tur är så har föräldrarna haft stor förståelse för det även om pappan givetvis inte tycker att det är så roligt. Umgåtts har de gjort men pojken har alltid velst åka "hem" och sova.

Vad tror du?
Tror du inte att min man älskar vår son? Varför skulle han inte göra det?

Jag tror inte att jag är bättre än min man MEN jag älskar min son och vill därför ha honom mest givetvis.
Vad gäller 2-1 så är det ur barnets perspektiv alltså.

Jag reagerade bara på vad du skrev inget annat! Det är du som skriver MEN jag älskar min son..... Det är därför jag undrar om din man inte älskar sonen?

Jag reagerar inte på att du vill ha din son mest det är solklart att man vill det.

Anneli

Det bästa är väl om barnet har en bas hos bägge föräldrarna ? Mina flickor har alltid bott hos mig och varit varannan helg hos pappan. Jag önskar att det vart annorlunda, men han bor i ena änden av stan och jag i andra, för att det skulle ha varit praktiskt möjligt så hade en av oss varit tvungen att flytta, och jag erkänner att jag inte är beredd att ge upp vår gård etc för att ´de skulle kunna bo hos honom varannan vecka. Han har påtagligen inte heller varit beredd att flytta. Men tjejerna har inte lidit, de har två ställen de kallar för hemma.

Där kan jag iofs hålla med, det blir mycket snurr vid 1-1, så varför inte 2-2? Det är ju dessutom mindre flyttningar än 2-1? Och så hinner barnet att vänja sig vid att vara hos mamma eller pappa så två veckor var borde vara lagom. Varför gillar du inte det?

Men eftersom barnen bara kan gå i en skola så är det där de kommer att ha alla sina vänner. Det är mycket de missar av vad "gänget" håller på med om de är borta två veckor i taget för att den ena föräldern bor i andra änden av stan och inte kan köra dem till kompisar jämt under sina veckor...

Då FÅR faktiskt föräldrarna bosätta sig nära varandra så att barnen kan ha samma kompisar och dylikt.

Det kanske inte går? Om man inte kan få ett vettigt arbete i närheten?

Det kanske inte går? Om man inte kan få ett vettigt arbete i närheten?

Precis. Än värre är det faktiskt med bostad. OK om man bor i en småstad men i Stockholm, Göteborg och Malmö är du glad om du överhuvudtaget får en lägenhet idag...

Men alla föräldrar bor inte så, för det flesta föräldrar är det egentligen inga problem att bosätta sig så att barnet kan vara hos båda föräldrarna lika mycket.
Om man bara försöker fixa så att det går så räcker det långt, men om man inte ens kollar upp om man kan få en lägehet lite närmre sitt ex så att man KAN ha sitt barn lika mycket, det tycker jag är fel. Att bara säga: nä det går inte för jag måste ha gångavstånd till jobbet, kan inte åka buss eller köra bil, och jag kan absolut inte ringa bostadsbolagen och ställa mig i kö för en lägenhet som liggter nära mitt ex. DET tycker jag är fel, men om man har försökt så har man ju det, eller hur?

:crazy: :cry:
Ua! Jag vill inte ens tänka den tanken, om vi skulle separera!

Ändå så har min sambo två barn sen förut som vi har då varannan vecka. Det funkar bra nu. Det var lite jobbigt för yngsta flickan i början men nu funkar det bra för alla.
Innan vi fick vårat gemensamma barn tyckte jag att det var väl bäst så med varannan vecka. Tyckte mamman till barnen var "knäpp" som motsatte sej.
Men nu, när jag själv är mamma så förstår jag så väl! :(
VILL INTE lämna ifrån mej min lille pojk! :cry:
Nu är han så liten än men sen när han blir äldre...
Tänk om han tom vill vara hos sin pappa mer! :eek:

Usch nej! Nu lämnar jag denna tråd... vill inte tänka mera... :(

För mig som utomstående känns det som om många av de "lösningar" som finns är för att döva föräldrarnas dåliga samvete i första hand. Inte för att det är den bästa lösningen för barnet, tyvärr :o

Föräldrarnas RÄTT till att ha barnet lika mycket.

Spekulerar nu: Kan det handla om att slippa betala en massa i underhåll också? Är absolut inte insatt men den känslan har jag fått ibland när ämnet har varit uppe.

Skulle inte kräva min sambo på underhåll om jag hade sonen.
Den 1000-lappen klarar jag mej utan... OM det nu bara hade varit det som de satt i...

Hej

Har inga egna erfarenheter av delnad vårdnad. En bekant till oss (som är psykolog) har löst det på ett lite annorlunda sätt. De har ett löpande 3/4 dagars schema.
Han påstår att det är väldigt viktigt för barn att inte vara från sina föräldrar långa stunder (en vecka). Detta gäller speciellt när de är mindre. Jag tycker det låter vettigt.

/pewa - som tror att hon nog skulle prova ett 3/4 om/när det blir aktuellt

Känner till ett separerat par som löste situationen med att skaffa varsin ny lägenhet och behålla den gamla. Barnen behövde inte flytta utan det fick istället föräldrarna göra. Det fungerade rätt bra ända till dess (tror det var två år) att den ena föräldern inledde ett nytt förhållande.

Att bara säga: nä det går inte för jag måste ha gångavstånd till jobbet, kan inte åka buss eller köra bil, och jag kan absolut inte ringa bostadsbolagen och ställa mig i kö för en lägenhet som liggter nära mitt ex. DET tycker jag är fel, men om man har försökt så har man ju det, eller hur?

Det där vet jag ingen som säger. Gångavstånd till jobbet kan nog de flesta stockholmare glömma och i Stockholms bostadskö tar man vad man har råd med (utom i riktiga ghetton om man lider av det) om man är sansad. Det finns bara tvåor för åttatusen i månadshyra, treor i nybyggen för elvatusen osv. utan att stå i kö. Lösningen är istället att bo i andrahand...

Barnen behövde inte flytta utan det fick istället föräldrarna göra.

Ojsan! Skrev ej att föräldrarna bodde växelvis, varannan vecka (eller om det var två veckor), med barnen i deras gemensamma lägenhet. I förra inlägget låter det som om att barnen fick bo helt allena... :crazy:

Nu bor ju inte jag i Stockholm och kan inte uttala mig om folk har "dåliga" ursäkter, men här känner jag en del som faktiskt har just dåliga ursäkter för att ta hand om sitt barn. Och det är rätt vanligt vad jag har hört. Kanske är de " duktiga" just där du bor eller de du känner, men så är det inte här i alla fall.

Men det viktiga är väl i alla fall att FÖRSÖKA? Om det sen av en eller annan anledning inte går så är det bara att acceptera, vad mer kan man göra?

Håller verkligen inte med.
En förälder är underhållsskyldig gentemot sitt barn. Sedan om DU inte behöver pengarna spelar ju ingen roll. Barnet ska bli försörjt av BÅDA föräldrarna.

Innebär det att barnen först är hos mig 3 dagar och sedan hos pappan i 4 dagar osv.? Det var kanske en ide´?

De delar av veckan så att båda föräldrarna har barnet varje vecka. Jag har uppfattat det som de har barnen varannan helg men när jag räknade på antalet dagar får jag inte ihop det.
;-)
Men jag vet att de är jättenöjda med det bägge två (barnet med). Han säger att tackvare detta hinner aldrig händelser blir gamla.

Det jag tycker är bra med det hela är att man kanske inte skall vara så fyrkantig och tänka i hela veckor. Att vara utan sitt barn i en hel vecka kan kännas svårt, men 2-3 nätter kanske kan vara skönt.

Det viktigast är nog ändå att man som förälder lyckas komma överens och låta barnet få "behålla" bägge sina föräldrar. Det skall inte behöva tappa kontakten med en av dessa bara för att vi som vuxna väljer att inte leva ihop.
Fundera, lyssna av hur andra gör och sätt er ner och fundera på vad som kan fungera i er vardag.

Lycka till!

kram
/pewa

Ja, detta sättet verkar vettigt faktiskt. Men många tycker nog att barnet kommer at flytta för mycket då, fast jag tror personligen inte att det blir så jobbigt för barnet. De kommer in i det och det är som du skrev, händelser blir inte gamla.

OM vi separera så ska jag ha denna metoden i åtanke.

Tack för tipset!

Håller verkligen inte med.
En förälder är underhållsskyldig gentemot sitt barn. Sedan om DU inte behöver pengarna spelar ju ingen roll. Barnet ska bli försörjt av BÅDA föräldrarna.

Nu menade jag ju som svar på om ene föräldern inte ville låta andren ha barnen pga underhålletsskyldighet.
Skulle det vara så för mej så skulle jag hoppa över underhållet för att få barnet hos mej...
Om det vore så enkelt.

Aha, jag tog det som en princip sak. :o