Finns det magiska gränser för vilken ålder mamman ska ha senast innan första barnet är fött??
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.
Jag älskar barn och längtar så fruktansvärt mycket att få ett eget knyte men min pojkvän verkar inte redo för varken det eller att pröva bo ihop!
BEhöver er hjälp och råd!!
TACKSAM för alla svar!!
*kramar av styrka*

Riskerna ökar ju med åldern, men på min föräldrautbildning fanns en tjej som skulle ha sitt första barn nu vid 37 års ålder.

Det finns förstföderskor som varit en bra bit över 40 - jag känner själv en sån.
Det finns vissa risker som ökar när man blir äldre, men vill man gärna ha barn så tar man dem också...
Och är du inte ens 35 än så kan du nog ta det lugnt! :)

Att jag är orolig beror också på att jag i många år har haft oregelbunden mens och även ätit p-piller för att den ska bli regelbunden. Slutade med dessa i maj i år just för att p-pillerna kändes inte rätt för mig, samt de började krångla för mig. Läkaren som skrev ut första gången för snart fyra år sedan sa då att p-piller var min enda chans om jag en dag ville ha barn, men det kändes inte bra speciellt som jag pratade med flera kunniga i våras och ansåg motsatsen. Men min oregelbundenhet( inte lika kraftig än som tidigare) kommer eller kan att orsaka problem för mig den dagen när jag vill ha barn.
Det finns även känslan av att orka vänta. :o :cry: För ofta känns det som jag vill ha barn på sturt men pojkvännen verkar inte vara redo för det än. Ibland får jag en känsla av att det kan dröja många år och jag vet inte om jag orkar vänta så länge. :cry: :confused:
Visserligen har jag studier på universitet i några år som jag pendlar till, men studier går ju att kombinera med barn. :d
Känns bara så fruktansvärt svårt allt och jag vet varken ut eller in.
TACKSAM för era svar och er hjälp!
*kramar av styrka*
Magda

[
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.

Om pojkvännen också är i din ålder, kan man fundera på om han någonsin blir mogen.

Jag tror förresten inte att man blir mogen förrän man fått sitt barn, livet blir så pass annorlunda efter man blivit förälder, så det kan man inte vara riktigt förberedd på.

Nu menar jag inte att man ska skaffa barn för tidigt, men är man över trettio, så blir man nog inte mer vuxen!

Han är i min ålder och jag har sett honom runt hans syskonbarn och han är alldeles underbar.
Men ibland känns det som han vill inte vänta förrän tills efter mina studier är klara och att flytta ihop inte förrän hans mellan syster är klar med sina lärarstudier, vilket hon blir ungefär samtidigt som jag.
Mellansystern bor hemma nu under sina universitets studier just för att slippa studielån. De har en lägenhet i familjen där pojkvännen bor, hans föräldrar och yngre systrar bor i ett hus.
Kanske jag har för bråttom också??? :confused:
Vi har varit tillsammans sedan maj-2003 men officiellt sedan dec-2003 (tidpunkt han träffade min mor och jag träffade hans sida).
Kanske dessa två inlägg kan hjälpa till mer om mina funderingar.
Funderingar kring min pojkvän och alla dess känslor (http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=508352) :cry: :confused:
Tryck på länken i inlägget och där sedan på kärlekslänkarna (http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=511056)
TACKSAM för svar!! :bow: :bow:
*kramar av styrka*

Det där med studier trasslar förstås till det, har du många år kvar?

Hoppas att det ordnar sig för er, det är ju tyvärr så att rätt tidpunkt för saker och ting inte alltid dyker upp, det kan ju bli rätt fastän saker inte sker i den ordningen man har tänkt sig.
För hur ofta blir saker och ting som man tänkt sig?
Kanske ni vartfall skulle försöka flytta ihop, till att börja med!?

Men det är såklart eran sak, lycka till med hur du än gör och hoppas att du får några kottar, såsmåningom.

Cirka 3½ år kvar på studierna.
Kolla de tidigare inlägg jag har skrivit, speciellt inlägget med länkarna.
Jag känner mig mogen för samboende men min älskade pojkvän verkar inte tiden vara mogen för det än. :cry: :confused:
*kramar av styrka*

Finns det magiska gränser för vilken ålder mamman ska ha senast innan första barnet är fött??
Jag har hört vid trettiofem och känner mig orolig eftersom jag närmar mig den åldern med stormtakt och känns osäkert på fronten när det gäller när min pojkvän kan vara mogen för detta.
Jag älskar barn och längtar så fruktansvärt mycket att få ett eget knyte men min pojkvän verkar inte redo för varken det eller att pröva bo ihop!
BEhöver er hjälp och råd!!
TACKSAM för alla svar!!
*kramar av styrka*

Detta med 35 år gäller inte bara första barnet utan även de följande. Det handlar om allmänna risker som ökar ju äldre man blir. Därför är just 35 satt som den ålder då alla får frågan om man vill göra fostervattensprov till exempel. Men oroa dig inte för mycket för det. Det finns massor av både förstföderskor och flerbarnsmammor som fått barn långt senare. I min egen bekantskapskrets har jag en som blev mamma första gången vid 42 t.ex. :)

Jag undrar däremot om din pojkvän någonsin kommer bli redo. På dina trådar efter den här så verkar det som om han alltid väntar på något annat - syrran osv. Kommer det inte helt enkelt en ursäkt till när syrran är klar...? :crazy: Kanske får du tänka igenom om din längtan efter barn är större än din kärlek till honom om du nu inte tror att han ändrar sig...och ställ inte ultimatum...barn ska vara välkomna. :)

Alltså, jag fattade inte riktigt vad syrran hade med ert eventuella barnaalstrande att göra?

Läser jag dina inlägg känns det spontant som om han inte alls är inne på barn och jag funderar på vad som är viktigast för dig, barn eller barn med HONOM?

/Jane

Alltså det med syrran till min pojkvän.
Läget är så att inom familjen har de en lägenhet där han bor och systern ska ta över den sedan .... men förmodligen inte förrän hon är klar med sina universitetsstudier just för att slippa studielån.
Vi har också bara varit tillsammans officiellt sedan december och han vill väl också vara ordentligt säker. Jag vet inte om han kommer att ändra sig när det gäller lägenheten, det hoppas jag.
Han vill en dag ha barn för när jag lärde känna honom ibörjan så var han ledsen över detta när han hade brutit upp med sin förra. Men han vill nog vara säker. Jag hoppas bara att jag har styrkan att orka vänta ut honom ordentligt och att han inte känner sig pressad.
Jag älskar honom oerhört mycket och han är oerhört generös i övrigt! Det är en härlig myspys och det känns som jag har dragit en lyckolott när det gäller honom. Har haft oerhört otur innan. Han trivs med min släkt och de gillar honom. Jag gillar hans familj och de verkar gilla mig. Håll bara tummarna för mig!
Mest orolig är jag just att väntan kommer att orsaka att jag inte kan få barn, men jag vill inte heller förlora min älskade pojkvän.
*kramar av styrka* :bow:

Alltså det med syrran till min pojkvän.
Läget är så att inom familjen har de en lägenhet där han bor och systern ska ta över den sedan .... men förmodligen inte förrän hon är klar med sina universitetsstudier just för att slippa studielån.
Vi har också bara varit tillsammans officiellt sedan december och han vill väl också vara ordentligt säker. Jag vet inte om han kommer att ändra sig när det gäller lägenheten, det hoppas jag.
Han vill en dag ha barn för när jag lärde känna honom ibörjan så var han ledsen över detta när han hade brutit upp med sin förra. Men han vill nog vara säker. Jag hoppas bara att jag har styrkan att orka vänta ut honom ordentligt och att han inte känner sig pressad.
Jag älskar honom oerhört mycket och han är oerhört generös i övrigt! Det är en härlig myspys och det känns som jag har dragit en lyckolott när det gäller honom. Har haft oerhört otur innan. Han trivs med min släkt och de gillar honom. Jag gillar hans familj och de verkar gilla mig. Håll bara tummarna för mig!
Mest orolig är jag just att väntan kommer att orsaka att jag inte kan få barn, men jag vill inte heller förlora min älskade pojkvän.
*kramar av styrka* :bow:

Men kan de inte hyra ut lägenheten i andrahand till någon istället för att han inte ska kunna flytta förrän hon är klar???

Med risk för att framstå som mer än lovligt gaggig.... du och han kan inte bo båda två i lägenheten? Och öht argumenetet att han ska bo där till syrran är klar med studierna? Eh.... vad händer om han vill flytta utomlands? Får han inte det då?

Och vad gäller dina studier, det GÅR alldeles utmärkt att föda barn och plugga. FAktum är att det egentligen är lättare att kombinera studier med barn än arbete. Tja, kanske inte ekonomiskt då, lite beroende på vilket SGI man har men tidsmässigt går det bra.

Hoppas att allt löser sig för dig!

/Jane

Har du pratat med honom om hur du tänker, rent biologiskt minskar chanserna, den biologiska klockan står tyvärr inte stilla...ska man vänta till allt är perfekt, det blir det aldrig.
Alltid är det något som händer runt ikring en, studier, jobb och barn går att kombinera, det blir lite bökigare, men det går.

Jag fick tre barn från jag var 21 till jag var 26 och började studera när minstingen var ett och ett halft, det går, även om det bästa är att studera tidigt och skaffa barn sedan!
Studiemedel kan man få fram till 48 eller 50 tror jag, men barn kan man som kvinna inte vänta hur länge som helst med, tyvärr.

Min mor var iofs nästan 42 när jag föddes, sist i syskoskaran och min makes mormor var 47 när hon fick sitt yngsta barn.
Jag tror att min mor tyckte det var lite jobbigt att få mig i den åldern och det var inte alltid roligt när människor trodde att mina föräldrar var mina mor- eller farföräldrar, men visst det gick det med, de var underbara människor.

En kompis till mig träffade en kille som sa att han inte ville ha barn, när hon var i trettioårsåldern, efter ett tag ville hon skaffa barn, så hon sa åt honom helt resolut att jag vill skaffa barn, så vill du fortsätta vara med mig så ska vi skaffa barn nu.
Han valde henne och de fick två barn.

Att han måste vänta på sin syster...ja, det har han väl ingen skyldighet att göra, han har väl ett eget liv.

Nu låter jag kaxig kanske, är man kär så är man, ingen lätt sits du sitter i, men du måste ta ett snack med honom.

TAck för ditt inlägg!
Jag har pratat med honom och han vet om min längtan efter barn och att jag känner mig orolig att tiden kommer rinna iväg.
Men han verkar känna att tiden inte är mogen för det än. Att vi har varit tillsammans för kort tid. Han vill väl vara ordentligt säker först!
När vi är tillsammans så skyddar vi oss men ofta känner jag en önskan om att skyddet ska spricka etc så att ett litet knyte skulle bli, men det blir aldrig. :o
Han vill ge sin syster samma chans som han fick och de vill gärna behålla lägenheten inom familjen och inte hyra ut i andra hand.
Han vill också att lägenheten ska ha bra bredband (typ bredbandsbolaget) jag har det och i hans ska det bli installerat precis. Men det är svårt att hitta ställen där detta är. Sedan är det väl kanske min usla ekonomi som skrämmer honom också lite. Jag vet inte och är oerhört förvirrad. :confused: Vet bara att jag älskar honom oerhört! :bow:
*kramar av styrka*

Det är en två han har och det skulle bli för liten för oss samt det vill han inte heller.
Han klagar ibland att lägenheten känns liten och vissa saker inte får plats, men han har också höga krav på nästa boende att det ska ha ordentligt bredband etc.
Det med systern handlar mycket om att han vill ge sin syster den chansen att vara utan studielån, som han hade när han var barn.
*kramar av styrka*

Nu låter jag säkert krass men jag tycker att du bordre tänka över om din kille verkligen är värd att väntas på. HAN kommer att ha möjlighet att skaffa barn hela livet, DINA möjligheter minskar med åren. Jag förstår samtidigt att han är skeptisk till barnalstrande då ni inte bor ihop och att han använder lägenheten som svepskäl (obs, min egen personliga åsikt) visar att han inte är redo att gå vidare i förhållandet.
Skulle du kunna förlåta dig själv om det visar sig att han aldrig blir redo utan att det istället blir slut och du kommit förbi barnalstrande ålder?
Det känns som att ni måste sätta er ner och verkligen kommunicera, vad vill han och vad vill du?! Kom ihåg att livet är för kort för att lägga ner tid på dåliga hästar och karlar...... Jag önskar dig all lycka och hoppas att det ordnar sig så att din dröm om familj uppfylls. Vill inte han så finns det säkert andra som skulle tänka sig ta chansen!

Lycka till hur du än gör!

Kanske du ska ge honom lite tid, eftersom ert förhållande är relativt färrskt och ni inte bor ihop ännu, men du ska väl inte behöva vänta mer än max ett år innan ni flyttar ihop.
Är man kär ska inte ekonomin behöva styra heller och att hyra ut i andra hand kan väl vara ett bra alternativ, till rätt person.

JAg vet inte hur jag skulle reagera om det visade sig att jag inte skulle kunna få barn eller det skulle vara för sent för oss. Jag hoppas att den dag aldrig ska behöva komma. :cry:
Jag hoppas bara att tiden ska mogna för oss och att jag har styrkan att vänta ut honom.
För jag vet inte om jag skulle hitta finare kille än den jag har nu eller om någon verkligen skulle vilja ha mig som den jag är. :confused: :cry:
*kramar av styrka*

Tycker inte heller att ekonomin borde styra när det gäller kärleken, men i våra dagar så styr den mycket.
Jag får hoppas på det bästa och bara be att jag har orken att vänta ut honom.
Vi har ju pratat en del, men han verkar inte känna att tiden är mogen än för det.
Vår första kontakt var via internet och sedan bor vi i samma stad så bestämde vi för att träffas först ute och sedan hemma hos varandra. Vi får bara hoppas på det bästa!!
*kramar av styrka*

Ett år är ju hur kort tid som helst. Det är ju vad man minst ska räkna med att få vänta. Varför ha så bråttom?
Själv skulle jag få skrämselhicka och undra var denna desperation kommer ifrån.

förstår dig inte??
desperation från vilket håll?? mitt?
Jag är 31 och blir inte yngre. Är det fel att man längtar efter liv tillsammans med den man älskar och vill ha barn tillsammans med honom?? Att jag är trött på att behöva skiljas om helgerna.
Vi har varit officiellt par sedan december men har setts sedan maj förra året.
*kramar av styrka*

Jag tänker inte diskutera dig och ditt förhållande specifikt, men kan ta det mer generellt.

Ett år är kort tid för att lära känna varandra, enligt min mening. Förälskelsen har ju knappt hunnit lägga sig och vardagen existerar knappt. Jag vill gärna se att förhållandet är lika bra när förälseken lagt sig innan jag flyttar ihop med någon. Att skynda på och flytta ihop när de rosa molnen fortfarande existerar är vanskligt.

Sedan ska man då bo ihop en tid för att komma över det spännande momentet. Förhållandet ska ju klara av vardagen som sambos också och gör man det, så kan det vara ide att fundera på barn. Det är dessutom först då man vet om det är kärlek det handlar om eller ren förälskelse och åtrå. Kärlek á la express tror jag inte på.

Desperata människor tar sällan kloka beslut och jag ser inget annat än nackdelar med att forcera ett förhållande. Jag skulle undra varför människan hade så bråttom att binda mig till sig. Ska jag kedjas fast ordentligt innan något knepigt visar sig eller är karln glad för att han äntligen hittat någon som vill ha honom och nu gör allt för att behålla mig?
Jag skulle också fundera över självkänslan och självförtroendet hos mannen. Jag behöver rymd och frihet och kan jag inte ens få det i början av ett förhållande hur ska det då se ut när vi väl flyttat ihop. Jag skulle misstänka kvävningsrisk.

Tycker inte heller att ekonomin borde styra när det gäller kärleken, men i våra dagar så styr den mycket.

Nu är vi alla olika men när jag och min man träffades så var jag mellan två jobb ett tag och hade alltså ingenting. Jag flyttade in i hans rum och hans lön betalade mat och rum tills jag fick job igen. Senare var det min tur att ha ett jobb medan han var arbetslös en lång tid...är man kär så är man. Då går allt. :love: Kärlek har med personer att göra, inte pengar. Visst skulle inte jag heller vilja vara beroende av någon annan hela livet men några månader tills saker reder ut sig är ju helt OK.

Håller fullständigt med Jadzia förutom att jag inte skulle fått skrämselhicka men däremot så är mitt förnuft oftast större än mina impulser. Min make hade dock fått skrämselhicka om jag hade börjat kräva barn efter 1 år tillsammans.
Själv fick vi barn när maken och jag hade varit ihop i över 3 år varav 2,5 år bott ihop på heltid. Jag hade fast jobb också, cgi upparbetad och a-kassedagar ihoptjänade så om jag skulle bli av med jobbet så fanns det en trygghet tills jag fick tag i ett nytt.
Hade du varit 41 skulle jag tycka att din oror var befogad men du är 31 och har flera år på dig. Min mamma fick sitt sista barn vid 42 års ålder.
Däremot förstår jag babysuget för det kan vara otroligt stort då jag själv tjände det flera år innan jag fick min dotter.
Det är ialla fall min åsikt.

Vad jag menade med ett år var ihopflyttnigen, vad jag förstår så har Horsedream redan känt den här killen ett år, eller?
Och ett plus ett är två, så vitt jag vet!
Tycker inte man behöver få skrämselhicka av att flytta ihop efter man känt varann i ett eller två år, på den tiden borde man trots förälskelse veta om man vill satsa på varann.

Dessutom trodde jag att du Horsedream började närma dig trettiofem, men trettioett, då kan du nog vara lugn ett tag till, men det är väl så rent allmänt att förstföderskor blir äldre och äldre, eftersom det är så mycket man ska hinna med innan idag.
Men den biologiska klockan tickar på ändå , den tar inte hänsyn till om man vill studera, göra karriär osv.

Fertiliteten går statistiskt sett ner radikalt vid 35 men vissa kan ju få barn mkt sent efter 40 men andra kanske blir ofruktsamma tidigare än så

Hans syrra har flyttat nu till eget boende. Men min pojkvän och jag bor fortfarande kvar på skilda håll och träffas om helgerna.
Jag har fortfarande svårt att säga direkt till honom de tre magiska orden. Jag försöker men de fastnar inom mig ändå.
Men killen verkar visa sin kärlek till mig på så många andra sätt, när han skämmer bort mig.
Kan det vara så att jag är helt enkelt rädd att säga orden just för rädslan att det blir mer intensivt och att det sedan skulle spricka och jag blir ensam kvar?? :confused:
Jag har sagt det till honom på telefonsvararen, skrivit i SMS, Messenger eller mail, men direkt till honom verkar jag inte kunna säga. Vet att det är konstigt men jag är bara sådan. Han har inte sagt det till mig än.

Men det med magiska gränser och hur pass fertil jag egentligen är. Min mormor hade problem innan hon fick min moster. Mamma fick infektion på bukspottkörteln som orsakade problem innan mig. Sedan fick hon två söner och ett missfall.
Hur farliga är små knutor på livmodern?? :confused: Dvs inte cancer utan sådana som orsakar stora blödningar, oregelbunden mens och kan orsaka problem vid att bli gravid?
Jag vet inte än om jag har detta, funderar på att göra en ultraljud för att få veta. Men om jag skulle ha det, vad gäller då?
Jag längtar efter barn så fruktansvärt mycket och ibland finns det sådana höga önskningar att kondomen ska spricka eller något sådant, just för att jag längtar så. Vet att det är fel att önska så, men ibland känns det så fruktansvärt starkt och ibland blir jag så gråtmild när jag ser småbarn. Ibland finns så starka tankar där och magen känns sväld och ingen mens, men ingen graviditet utan bara mensen som dröjer som vanligt. Det har hänt att jag gjort graviditetstest men strax efter detta har mensen kommit. Att magen känns sväld är nog bara att mina magmunnar inte jobbar ordentligt. Har tidigare fått diagnosen reflexus billaris, men de mediciner ifrån doktorn verkar inte funka ordentligt och de verkar bara ha två olika tabletter att välja på. Nu har jag så där ont i bröstkorgen igen precis som tidigare och vet att det är magen.
Jag vill inte äta p-piller för jag mådde inte bra av dem och har slutat med dem. De var så knepiga i slutet också. Ibland kunde jag få varannan vecka mens istället för en gång per månad. Doktorn sa något tidigare att han skulle skriva ut några andra piller för att hålla cykeln igång när jag försöker bli gravid. Men där finns ju även risk för att flera ägg faller eller att något blir fel. Usch just nu mår jag inge bra, fastän jag hade en underbar alla hjärtans dag med min älskade pojkvän. Vet inte längre vad jag ska göra. :cry:

TACKSAM för alla svar!! :bow: :bow:
*kramar av styrka*
//Magda

Om du haft oregelbunden mens och P-pillren skulle göra dig mer fertil misstänker jag att du har en tendens till PCO - polycystiska ovarier.

Då kan du mycket riktigt behöva hjälp för att bli gravid. Oftast räcker det med hormonbehandling. Jag har vänner med PCO som blivit gravida på första resp andra försöket så det behöver inte betyda trubbel, bara att man tidigt ska söka hjälp.

Men annars - hallå !

Du har inte ens en i mina ögon seriös relation med den här killen! Ni säger inte vad ni känner och bor inte ihop och du köper en massa svepskäl.

Att få barn sliter enormt på förhållandet. Man måste känna och älska varann utan och innan FÖRE. Sedan kan det ta olika lång tid (Jadzia - min nya bebis är speedtillverkad med alldeles ny men fortfarande underbar sambo :love: ) beroende på hur djupdykande och uppriktig man är i sin utforskning av varandra (och sig själva).

Men ni verkar inte alls vara i närheten av barn, förutom att du har en 30-årskris?

SÅ bråttom är det inte. Det är viktigare att du vet att du har rätt pappa och att ni har en STARK ÄRLIG relation som testats i hård vardag. Satsa din energi på att fördjupa er relation istället för att pressa på om barn.

Jag var 38 med första barnet och 42 med andra ;)

Lycka till :bow:

Tim

Svepskäl??
Seriöst förhållande??
Jag älskar den här killen, men jag har bara svårt att säga det direkt till honom. I december blev det officiellt ett år.
Men jag är bjuden i år igen på deras semesterresa till Bulgarien.
Är det fel att killen vill ta det lugnt. Jag tycker inte jag "köper" svepskäl, Jag har inte känt killen så länge, bara snart två år. Har du läst igenom resten av det här inlägget och dess länkar?
Hans släkt trivs med mig och jag träffar dem oerhört mycket. Jag är den första kvinna som hans släkt har träffat ordentligt. Min släkt trivs även med honom.
MEN TACK ändå för ditt svar gällande p-piller etc.
*kramar av styrka*
Magda

Vilken underbar kille som bjuder dig på resan till Bulgarien.
Hoppas att ni får trevligt när ni åker.
Att han skämmer bort dig är säkert hans sätt att visa känslor.
Jag kan förstå din oro också gällande barn. För har man otur så kan det ju bli fel.
Ta det till ro!! Ta en dag i sänder!!
Lycka till!!
//Tessan//

Jo han är underbar. Ju längre tiden blir ju säkrare blir jag på att han älskar mig, trots att han inte säger det så visar han det på alla sätt. Jag känner mig älskad.
Min oro är som störst nu kring det med barn och graviditeter. Hur länge man kan vänta med mina problem etc.
*kramar av styrka*
Magda

I mina öron låter det som att ni fortfarande är på något slags dejtingstadie. Inte ens kunna säga att man älskar varandra, inte kunna bo ihop utan bredband etc :cool: och ändå funderar du på barn :confused:

Man kan väl ta det hur lugnt man vill :) men då tar det ju låååååååång tid innan du kan få svar på dina frågor om ni kan skaffa barn ihop.

Mitt råd var bara att OM du vill ha barn FORT med den här killen så se till att ni får känna varandra ORDENTLIGT på pulsen först, båda två. I vardagen, och NÄRA varann och sanningen.

Det är lätt att vara en drömprins på avstånd, många av dem förvandlas till grodor i ett gemensamt hushåll med diverse vardagsproblem...

Vi har ju bott tillsammans lite om jag ska vara ärlig. Inte att någon av oss sa upp den andra bostaden. Utan det var mer vid jul och nyår som vi träffades kraftigt. Han var ledig ifrån jobbet och mina kurser var avslutade för den terminen.
Han kom till mig dagen före två dagar före julafton eller dagen före. Sov hos mig till annandagen och sedan gick vi till honom för han skulle ha julmiddag hemma hos sig för sina syskon och föräldrarna. Sedan var jag hos honom i nästan två veckor. Allt funkade där oerhört bra och jag längtar till när det blir ordentligt nästa gång.

Ibland klagar han på för små utrymmen hos sig och då försöker jag ge små oskyldiga inlägg att större bostad skulle ge mindre mer utrymme för oss båda samt vi båda skulle vara på plats. Inget mer hoppande. Han kallar mig för "Busa" då. *fniss*

Jag kan skriva att jag älskar honom, säga det till svararen hans men något tar emot när jag ska säga det direkt till honom. Kanske rädslan för att bli sårad. Denna rädsla finns även nog hos honom. Men han verkar lite mer blyg när det gäller att visa känslor. Det tog ett tag innan han visade mer öppet ute tillsammans med mig.

Vi har roligt, härligt, mysigt och underbar ihop.

Jag hoppas bara att det kring framtida graviditeter löser sig. Oron finns där i magen och på något sätt tar den över fokuset ifrån studierna.
*kramar av styrka*
Magda

Ni verkar ha haft en härlig jultid.
Jag håller tummarna för dig att allt löser sig
KRAMIZ
//Tessan//

Jag vill mest bara sända en *tröstkram* till dig!!

Jag är inte hundra insatt i din tråd och hur du eg har det med din pojkvän, men jag tycker ändå att du ska prata med honom ang barn. Dvs säga till honom hur du känner det, att du längtar väldigt mkt och att du är orolig med tanke på åldern och så. Fast det kanske du har gjort, vad säger han då? När tror han att han vill ha barn då? Vill han alls ha det?

Jag o min pojkvän blev ihop 1 maj 2004, bor i hop (han bor hos mig, är inneboende på ngt konstigt sätt?? :D ) sedan Juli förra året o vi vill nog ha barn när han börjat få en fast inkomst. (Jag är 27, han 29) Så jag tycker inte att ni varit ihop för kort tid eller så... det beror ju mer på hur förhållandet mellan er är o så.

I alla fall, hoppas att det blir som du vill snart.

Det låter som om din pojkvän är hårt präglad av familjen. Jobbigt, för man vill ju att han ska vara helt inriktad på dig. Du måste väl komma före ett bredband!
Känner lite igen det från min man, just detta att vara så inriktad på hur familjen har det och vad dem tycker. Detta ändrade sig dock snabbt. Jag tror det är jobbigt att vara i ett sådant förhållande. Om han inte ändrar sig så är risken att det blir jobbigt tror jag.
Lycka till!

För mig personligen skulle något känts väldigt, väldigt fel om jag var i din situation.
Din pojkvän säger inte att han älskar dig och du inte till honom och ni har ändå varit ihop i snart 2 år?? Första veckorna hade detta varit OK men inte sedan för mig.
Och att bo några veckor i den andras lägenhet är en milsvid skillnad mot att verkligen bo ihop i ett gemensamt hem.
Jag vill bara säga, tänk noga igenom ert förhållande.
Det finns massor av underbara killar där ute.
Själv var jag ihop i 2 år med en kille som inte ville ha barn och inte ville flytta ihop. Vi hade jättehärligt, han var (är) en underbar person) och han skämde bort mig med presenter, resor, blommor, middagar etc. Men att "bara" vara ihop räckte inte för mig. Jag ville flytta ihop på riktigt i ett gemensamt hem, inte bara sova än hos den ena, än hos den andra. Jag ville att vi skulle drömma om giftermål och barn tillsammans. Så efter 2 år gjorde jag slut. Inte för att jag inte älskade honom. Utan för att jag inte ville slänga bort en massa år på väntan på att han kanske skulle ändra sig. Det var urjobbigt och gjorde jätteont. Men så småningom gick det över, och nu har jag en fantastisk sambo som delar min vardag, min fritid, mitt liv, mina drömmar och vi har börjat försöken att få barn tillsammans. Jag är jättelycklig och SÅ glad över det jättejobbiga beslut jag tog för några år sen.

Jag vill önska dig lycka till. Och du, tänk igenom, vad vill du ha av ett förhållande och kan den här killen ge dig det?

Nu har vi setts i två år. Han bjuder på mat och det blir två semesterresor.
Men han undviker ämnet gällande att leva tillsammans.
Jag har skrivit ett flertal gånger att jag älskar honom, men vi har inte sagt det än högt. Han har inte skrivit att han älskar mig, jag bara känner mig älskad när att är mysig mot mig.
Jag ska till gyn framöver för att kolla hur allt ligger till för att få ordentliga svar, speciellt som problem med äggen osv finns inom släkten. Oron finns där hela tiden.
Under rubriken skumma känslor finns även något nytt mellan min pojkvän och mig. vi snackade lite om gemensamt hem men när jag nämnde att praktiskt något hus för hund, sa han tvärt nej och jag blev mycket sårad av detta. Vi har tittat på en tre, men då tyckte han den låg för högt upp så vi nappade inte på den, annars hade den bredband. Att det finns ordentligt fibernät dvs riktigt bredband är viktigt för oss båda av olika skäl, men bostaden för detta verkar inte finnas där. *suck* *Sorgsen*
Hela dagen har jag känt mig nere och olustig och gråtfärdig.
Vet inte vad jag ska göra.

tillägg bara


Jag har inte haft mens på länge. Sista gånger var början på december. Men jag är inte gravid enligt egna tester eller doktorns. Men jag har haft en otroligt stressig vår. Slutade med p-piller förra maj, men har haft oregelbunden innan dess.

Vilket inte underlättar min oro utan jag är bara mer fundersam och orolig över detta.

Nu har vi setts i två år. Han bjuder på mat och det blir två semesterresor.
Men han undviker ämnet gällande att leva tillsammans.
Jag har skrivit ett flertal gånger att jag älskar honom, men vi har inte sagt det än högt. Han har inte skrivit att han älskar mig, jag bara känner mig älskad när att är mysig mot mig.
Alla är vi olika, men för mig skulle det kännas otroligt konstigt att inte jag och den jag älskar kan säga det till varandra efter så pass lång tid som två år! För mig skulle det vara ett stort orosmoln, speciellt om jag sagt det, men inte han. Min sambo känner i och för sig ett par som varit tillsammans längre än så och inte sagt det till varann, men för mig är det lite mystiskt.

Att han dessutom undviker ämnet att leva tillsammans gör att jag undrar hur intresserad han är av att "gå vidare"? Han kanske är helt nöjd med hur ni har det nu? Inget fel i det, men DU verkar ju inte nöjd med detta.... och då är frågan; ska du avvakta ytterligare 2 år och hoppas han säger "jag älskar dig" av sig självt? Och ska du hoppas på att han självmant kommer "till skott" med ihopflyttning?

Mitt råd till dig består av två saker:
1. Säg att du älskar honom och hör efter vad du får för respons på det.
2. Ta ett allvarligt samtal om vad DU önskar dig av ert förhållande; vad du vill ska hända. Sen får ni resonera kring om ni kan uppfylla varandras önskningar om framtiden eller ej.

Vilket inte underlättar min oro utan jag är bara mer fundersam och orolig över detta.
Innan du vet var ni har varandra kanske det där med barn är ett steg bort? Det är väl inte värt att få barn med en man som kanske inte alls har samma syn på er framtid som du har?

//barnlös 36åring

Tack för ditt råd!

När det gäller gemensam bostad, så tassar vi kring ämnet lite. Men vi kraven på rätt bostad är också viktig.
Att jag inte har sagt det högt till honom att jag älskar honom, beror nog mycket på osäkerhet och jag tror att det beror på samma sak hos honom, istället visar han det genom att han gör olika saker för mig (skämmer bort mig).
Men jag har skrivit många gånger att jag älskar honom vid nattsägande på messenger eller liknande. Problemet är att efter att jag har sagt att jag älskar någon blir jag så känslosam och rädslan att bli sårad lever säkert kvar sedan tidigare
Men kanske samtal eller liknande kan vara på sin plats.

Tja, jag får hoppas på det bästa när det gäller alla frågor.
Vem vet om jag verkligen kan få barn. Det får jag veta vid gynundersökningen som jag ska få remiss till. Har inte fått datum för detta än. Kan bli till hösten först.

Att jag inte har sagt det högt till honom att jag älskar honom, beror nog mycket på osäkerhet och jag tror att det beror på samma sak hos honom, istället visar han det genom att han gör olika saker för mig (skämmer bort mig).
Men jag har skrivit många gånger att jag älskar honom vid nattsägande på messenger eller liknande. Problemet är att efter att jag har sagt att jag älskar någon blir jag så känslosam och rädslan att bli sårad lever säkert kvar sedan tidigare
Men kanske samtal eller liknande kan vara på sin plats.
Troligen har ni skjutit på det såpass länge att det blivit ett större "hinder" än det borde vara att säga de tre orden. Jag får en känsla av att du också är rädd för att säga det och inte få samma svar tillbaka? Förståeligt! Men; antingen får du INTE det och då får du helt enkelt tala med honom om den saken: på vilket sätt han tycker om dig. Eller så får du samma svar och då blir du glad.

Jag älskar barn och längtar så fruktansvärt mycket att få ett eget knyte men min pojkvän verkar inte redo för varken det eller att pröva bo ihop!


Mitt tips: Byt pojkvän! Han kanske aldrig blir mogen. Eller så är det för sent för dig att bli gravid när han väl blir det. Du är värd bättre - lyssna till dina egna behov. Det finns många män som längtar efter barn. Alternativet är att du skaffar barn med eller utan karl.

Det nog möjligt att vi båda lider av samma rädsla för att säga det.
Jag får nog tuffa till mig lite, speciellt när det är en sådan underbar pojkvän.
Visst har vi haft lite problem men vi kommer sakta framåt. Jag får inte skynda honom bara utan det måste komma i hans takt, eller vara nästan som hans "idé" Det gäller att vara listig och slug som en räv. *fniss* Ibland känns det svårt och då är jag rädd att vi inte är på väg åt samma håll och ibland känns det så underbart att jag får känsla av nästan kyrkan är nästa steg. *fniss*
Vi får bara hoppas på det bästa!!

Mitt tips: Byt pojkvän! Han kanske aldrig blir mogen. Eller så är det för sent för dig att bli gravid när han väl blir det. Du är värd bättre - lyssna till dina egna behov. Det finns många män som längtar efter barn. Alternativet är att du skaffar barn med eller utan karl.
Nja, jag vill nog inte byta pojkvän. Han behöver bara ta det i sin tid. Det är ju också bra att han känner sig säker, för då tex skaffar man inte barn med fel person och sedan så ångrar man sig och barnet får lida. Vi håller faktiskt på lite smått då och då tittar på gemensam bostad, för det börjar bli för jobbigt att studsa mellan varandra varannan helg. Nu gäller det bara att hålla tummarna att vi hittar en bostad som är perfekt för oss och känns rätt, samt motsvarar våra krav för bredband osv...

En del av mig hoppas att jag ska vara med barn nu, för jag har inte haft mens sedan början av december 2004.
Negativa test hos läkarn och hemma för graviditet. Väntar på remiss bokning ifrån Gyn. Hittar ingen MVC där jag bor *knepigt*
När jag ringde utan remiss till gyn så skulle de inte ha tid för mig förrän till hösten, för de har sommaruppehåll. Men jag skulle behöva göra ett ultraljud just för att vara på det säkra samt även se vad det är som orsakar oregelbunda menstuationer. Känner mig sväld om magen, men det kan vara för att magen krånglar sedan en tid tillbaka eller en gömd graviditet som inte syns på testen. Men kan nog mest vara magen som krånglar, för jag och min pojkvän har ju använt kondom just vid utlösningen. Men visst skapar det blandade känslor om jag skulle vara gravid eller inte. Det finns en del av mig som verkligen hoppas att jag skulle vara gravid och en del ser bekymrena med skola, kanske för tidigt i vårt snart 2-åriga förhållande. Vi har ju inte flyttat ihop än. Vi vill vara riktigt säkra på varandra, MEN vi håller på att leta efter gemensam bostad.

Vet inte vad det skulle ha för betydelse med just första barnet, men efter 35 ökar risken för kromosomfel succesivt och efter 42-43 är risken tydligen väldigt mycket högre.

För oss båda är det viktigt med ordentligt bredband, ej adsl.
Så vi ska först leta lägenhet och när jag är klar med studierna om vi är fortfarande tillsammans ska vi mer sikta in oss på hus. Då har även bredbandsmöjligheterna utvecklats och det kanske inte är bara via fjärrvärme man kan få ordentligt bredband.

Jag har lite frågor. :confused:
Hur vanligt är det att man mår illa vid graviditet?
Är det alltid så?
Måste man ha illamående??
Räcker det med sura uppstötningar?
Måste man ha alla tecken de brukar säga är tecken på graviditet eller räcker det med en eller två?
Hur många av er är tex öm om magen samtidigt som ni är svällda?
Hur säkra är alla graviditetstest både genom läkare och hemma?
*tacksam för era svar!!* :bow: :bow:
'kramar av styrka*
:confused:

du behöver inte ha något enda av de vanligaste symptomen bara för att du är gravid. Det finns de som inte har det och även de som går igenom en hel graviditet utan att veta att de är gravida...
Testerna kan visa felaktigt negativt även om det är sällsynt.
Gör ytterligare ett test om du är osäker... Hemmatesterna ska vara lika säkra som läkartesterna.

Jag har gjort i slutet av februari ett hemtest visade negativt.
Läkarn testade mig i slutet av april och det var negativt.
Jag har inte haft mens sedan början av december.
Har remiss till Gyn och då vill inte MVC ta emot mig.
Ändå känner jag mig helkonstig och pluffsig m.m..

usch.... det låter inte bra. Då får man bara hoppas att allt går vägen när det blir dags.
MVC vill inte ta emot mig när det ligger en remiss till Gyn. *suck*
*kramar av styrka*
Magda

Istället för att grubbla så tycker jag att du ska bli uppkollad. De kan se efter en graviditet med blodprov istället för med urinprov, och det är helt säkert. Dessutom kan de göra en gynundersökning med tillhörande ultraljud, för att se hur det ser ut där inne. Det görs inte på MVC utan du måste söka en gynekolog. Dit ska du inte behöva komma på remiss för en sådan här grej tycker jag, utan ring direkt dit. Eftersom du har ont, är svullen och inte får mens så är det inget som man ska behöva vänta länge på. Kan de inte ta emot dig så sök en privat gynekolog eller åk in och sätt dig på gynakuten. Finns det varken det ena eller det andra där du bor, så måste det väl finnas i grannstaden eller liknande?

Eftersom du varit oregelbunden tidigare, nu inte haft mens sedan i december och är öm och svullen i magen, skulle en förklaring kunna vara att du fått cystor på äggstockarna.

Lycka till!

Har inte råd med en privat gynekolog!!
Gyn här har lång kö och då kanske jag inte får komma förrän till hösten. De har sommar uppehåll. Innan jag var hos läkaren så har jag ringt till gyn, men det fanns ingen tid. Ev till hösten tidigast och detta är sedan trots senare remiss.
Läkaren ville inte testa via blodprov, för de ansåg detta var onödigt utan tycker att det räcker med urinprov.
Både Gyn och MVC finns i staden. De har inga direkt nr utan jag ringde sjukhusets växel och då gick det att komma fram till MVC. Gyn säger bara att de har kö och att jag tidigast kan komma till hösten.

Jodå, det har du! I alla fall här så gäller vanlig patientavgift även till de privata gynekologerna. Det kan ju dock vara klokt att kolla upp att det gäller även där du bor.

Jag förstår att gyn har lång kö, men jag skulle inte tro att detta gäller mer akuta fall. Så vitt jag förstår så har de skickat remiss för utredning av oregelbundna menscykler? Det är inget brådskande i sig. Är du däremot svullen och har ont så sätter det saken i en helt annan dager.

Ville inte läkaren testa med blodprov utan att det räckte med urinprov? Det låter märkligt. Här testar de med blodprov om de vill vara helt säkra på att där inte finns en graviditet.

Sök hjälp! Ge dig inte utan ansträng dig för att få komma in på en undersökning omgående. Jag tror personligen inte att du är gravid men oavsett vad det är så behöver du kollas upp.

Det finns inga säkra gravivitetstecken alls, egentligen.

Jag hade något mindre aptit till lunch när jag väntade min son, precis i början. Med dotterna hade jag lite svårt att äta på morronen, men det gick över. Lite tröttare var jag också. Men inget illamående, inga kräkningar, inget sånt.

En av mina bästa vänner missade alla symtom och hade "mens" under halva graviditeten. Ultraljudet visade så småningom tvillingar i v 22....

En sak har jag förstått om den svenska sjukvården, ska man få hjälp måste man överdriva!!!
Så säg att du har jätteont och mår jättedåligt så har du kanske chans att få en akuttid...
Gillar ju inte att ljuga, men jag har fått gjort så nån gång när man inte skulle få tid... sen i mitt fall visade det sig att jag var sjukare än vad jag trodde när jag sökte så det var ju bara tur att jag överdrev lite.. :smirk:

Hur fick du då på provstickorna?? Vad visade de??

Det onda gick över. Hade lite fjant blödningar på någon milliliter per dag några dagar men inte mer. Ingen riktig mens.

Jag var varit till gyn för prover. De tog bara hormonprover och sedan när jag frågade dem när jag kunde räkna med att bli kallad så sa dem, typ om 2-3 månader. Enbart tidigare ifall de har varit något oerhört svårt via hormonproverna.
När jag påpekade för dem att jag aldrig blivit kallad för cellprover fastän jag är 32 år, så bara flinade de och sa att jag skulle ta det sedan vid mötet av doktorn, vilket betyder förmodligen att jag får vänta 2-3 mån.

Gravtest är helt säkra om man utför dem rätt. "Symptom" kan däremot vara vad som helst till ingenting. Själv fick jag balansrubbningar i den tidiga graviditeten som var otroliga på fm för att vara bättre på kvällen.

Hur fick du då på provstickorna?? Vad visade de??

När jag gjorde hemmatestet, vid den tid som angavs på paketet, visade de positivt. Eller vad menar du?

Nja bara funderade..... testen har varit så knepiga för mig samt att min menscykel är helknasig.

Min menscykel är helknepig.
Jag har varit till gyn för att göra hormonprov och någon gång till hösten kommer de att kalla mig hoppas jag. *tss* Det var den enda undersökningen de gjorde nu resten kommer de att vänta med. När kallelsen blir det vet jag inte och det är så frustrerande.
Under våren har mensen börjat droppa lite men "ändrat" sig efter ett par timmar hela tiden. Ena gången fick jag i början av april och den andra & tredje i början av juni. Innan den i april hade jag inte haft sedan början av december.
Kanske att min stressiga vår har även påverkat min mens cykel.


Jag vet varken fram eller bak längre. Orolig också ju längre tiden går.

Min pojkvän blev för en tid sedan min sambo, eller vi har bott hos varandra sedan juli, men hade kvar våra respektive bostäder och sedan nu under hösten flyttade vi till en gemensam.
Ville bara säga att i början av november var jag till gynekologen.
Han sa så att hypofysen skickar ut signaler som den ska men sedan att kontakten mellan hypofysen och min livmoder / äggstockarna är det något galet med och det är därför jag har sådan oregelbunden mens. Jag får ju allt från 4- 10 gånger per år, ett tag var det 2-6 ggr per år också.
Han rekommenderade mig att inte vänta till efter 35, då jag får svårare ju längre tiden går.
Han sa också att när min Sambo och jag bestämmer oss för barn, så ska vi pröva själva ett halvår och går det inte så ska vi få hjälp.
Den pojkvännen som jag har haft under flera år nu, som har träffat alla i min släkt och släkten trivs med. Jag har träffat hans sida också oerhört mycket. De har bjudit med mig på semestrar till bulgarien två år i rad blir även nästa år, samt varit med till Polen och träffat pappa.
När min sambo och jag var över i september till min kusins bröllop så var det flera som frågade när vårat skulle bli.
Jag älskar min sambo oerhört! Han är det absolut bästa som har hänt mig! Min sambo vet om allt vad gynekologen har sagt!

När vi har kommit i ordning här hemma i vår lägenhet och jag hittar något att jobba med på helgerna, som går att kombinera ihop med studierna så kommer dagen för små knyte vara närmare än vad det ibland ser ut.

Har ingen erfarenhet av detta, men jag tror att du ska prata med din pojkvän om att DU av både biologiska och andra skäl inte kan/vill vänta mkt längre. Ni har ändå varit ihop i ca 2-2½ år och det är inte så lite! Många skaffar barn (kanske oplanerade men det funkar ändå) inom första året.. Känner ett par nu som väntar barn efter bara några månader ihop och det funkar fint.

Jag tycker inte du ska vänta allt för länge.. Jag menar inget illa mot de som skaffar barn sent, men jag är glad att jag inte har äldre föräldrar. Min mamma var 32 när hon fick mig och det känns inte gammalt. Hon kommer dessutom få uppleva mina barnbarn vilket känns roligt. En vän till mig som är 20 år har en pappa som är över 70 och han ser och hör dåligt.. har problem med hjärtat med mera.. in och ut på sjukhus.. oro för familjen! Jättetråkigt.

Visst att det är olika hur mkt sjukdomar man har i familjen och hur gammal man är när man känner sig gammal.

Tekniken tillåter äldre förstföderskor men man ska orka med småbarn när man är över 40 också.. man ska orka med tonårsbekymmer när man är nästan 60.. när man går i pension så kanske det inte blir så mkt vila. Barnen kanske då fortfarande bor hemma och man kanske aldrig får se sina barnbarn..

Tjejer har rätt stor press med det här med att skaffa barn, plugga mm mm. Vet man inte vad man vill studera kan man kanske skaffa barn först och plugga sen. Studerar man kanske man hinner bli färdig innan det är fööör sent eller kan ta en paus eller kombinera. Det finns många möjligheter att få bra jobb utan studier också.. Barn kan man inte skjuta för mkt på framtiden om man vill ha dem.

Det sägs att den bästa åldern fysiskt sett för barnafödande är vid 19. Det passar sällan då man precis slutat gymnasiet.. men man säger också att det börjar gå neråt efter 25.. tänk då att föda första vid 42. Det är lite skillnad. Det kan ju inte vara lätt när man kanske inte har stadig partner och så förrän då. Så är det ofta nuförtiden.

Tack för ditt fina svar.
Samma känslor strömmar genom mig, att det inte är speciellt rättvist att vänta för länge. Men det är det ekonomiska att få till det.
Har haft svårt att få jobb innan, mycket beror på min utländska härkomst, trots att jag är född i Sverige. Men de ser på efternamnet och dömer där. Men man byter inte bort heller ett över 900-årigt efternamn.

Många anser att bäst mognad har man efter 25 år.

Min sambo och jag har diskutterat, jag ska förmodligen köra på ett par år med mina lärarstudier i en studietakt på 200 % och sedan så kanske gör ett uppehåll, där jag försöker extra knäcka på något sätt innan så att min föräldrapenning blir högre. Idag skulle den bli det absolut lägsta och det är för lågt. Går det att ordna så, så kanske det löser sig, annars får jag vänta, även om det är tufft.

Jag tycker det blir utmärkt om du väntar med barnanskaffandet tills du klarat en utbildning och har en examen. Det blir nämligen inte lättare att studera med en bebis i huset ;)

Jag tycker det blir utmärkt om du väntar med barnanskaffandet tills du klarat en utbildning och har en examen. Det blir nämligen inte lättare att studera med en bebis i huset ;)
Vi får se hur det blir.... Det kan tänkas att det blir en paus ifrån studierna och där att vi skaffar ett litet knyte....
Men som sagt det blir upp till oss att bestämma och inte du.....
Min sambo är det bästa som har hänt mig och han är underbar mot mig.... Han vet hur orolig jag är för hurvida jag kan ge honom det yttersta kärleksbeviset.....Men just nu har vi för mycket att tänka på i övrigt för att sätta oss in ordentligt.... men löser vi det på något sätt det ekonomiska, så är dagen för ett lite knyte inte långt ifrån. Visserligen skulle han klara hela familjen på sin lön, men det är ju inte rättvist mot honom.....
Hittar jag något vikariat eller liknande så får vi ser hur det blir framöver..... Mer tänker inte jag säga om detta....
Jag hoppas att du kan acceptera detta som jag skriver här!
Egentligen "skiter" jag fullständigt i vad du skriver här.... då du lägger dig i saker och tycker saker, utan att veta ett dugg om mig. Skulle du ha skrivit annorlunda här, så skulle det vara en helt annan sak. För vad har du för rätt att döma mig och ifrån gamla saker?
Jag hoppas att du får en trevlig jul och nyår och hoppas att nästa år inte blir som detta. För jag orkar inte ha med denna stämning här inne pga vissa inte kan ta det jag säger på allvar.
Nu hoppas jag att det inte blir någon knas diskussion av detta och att tråden försvinner pga det. Jag hoppas att ni som skriver här inne kan acceptera att detta är mina känslor, tankar och man kan inte ifrågasätta sådant och kalla någon med skev verklighetsbild osv....

horsedream/skrivartessan/carpe_diem/magdalena, du har inte funderat på varför du blivit avstängd här?

Att skapa flera nick för att hålla med sig själv är väl knappast förbjudet, men det ökar inte direkt trovärdigheten.

Och att delta i diskussioner på ett öppet forum - det GÖR man just för att andra SKA kunna lägga sig i och tycka saker. Sedan förstår jag att det är obehagligt för dig om du inte får de svar du vill ha och om man kan se igenom dina lögner och dubbelspel här.

Personligen tycker jag det tar onödig energi från forumet när man agerar som du gör. Och jag tror inte heller det är bra medicin för dig att leka de här sympatilekarna :cry:

Troligen kan användarna kan se dina inlägg för vad de är och då dör trådarna ut så vi slipper den här upprepningen.

Varför kallar du mig för skrivartessan för?
Jag har enbart haft Carpe_Diem och horsedream.
Jag försöker inte skaffa någon sympati mer än någon annan här inne.
Jag har ärligt frågat om saker och bara bett om svar.
Hur kan du tro att jag skulle ha skrivit under nicket skrivartessan?