En liten spinoff på amningstråden. Jag har inga barn och kommer förmodligen inte få några heller inom den närmaste framtiden men jag frågar ändå :) : Finns där några som inte ammade sina barn öht? Varför valde ni (om det fanns något "val" ) att inte amma?
/Nyfiken Sastra

Jag ammade inte. Den första ville inte och det kan ha berott på att jag skrek högt var gång han försökte och att barnmorskorna drog och slet i mina stackars såriga bröstvårtor i 4 dagar innan jag grät så fort jag tänkte på bäbisen. Jag valde själv att inte fortsätat försöka och fick medicin som avstannade amningen.
Den andra ammade i en vecka och sen ville inte hon mer.Det kan ha berott på samma sak som ovan plus att jag tyckte att det gjorde så helvetsikt ont att jag var stel som en pinne och grät av smärta vid varje mattilfälle. Det kan inte vara kul att ammas av en mamma som så uppenbart avskyr det. Hon totalvägrade till slut och jag skäms liteför att säga att jag var ytterst tacksam för det.
Att amma var fruktansvärt obehagligt för min del.

Jag försökte bara några gånger med mitt första barn, men det funkade inte. Och jag tyckte att det kändes helt fel att amma. Men jag fortsatte att pumpa ur några dagar. Tyvärr fick jag bara ut ca 20 ml per dygn från båda brösten. Varför vet jag inte.
Andra barnet ammade jag bara en gång, eftersom han inte vill suga. Jag pumpade ur i 1 månad ungefär och då fick jag ut ca 20 ml från båda brösten per gång.

Jag har aldrig tyckt att det känts trevligt att ha ett barn vid brösten,som är så känsliga. Jag vet att det är tabu att prata om mammor som inte vill amma, men jag är en av dem.
Än så länge har mina barn varit ovanligt friska!

Ja om det av någon anledning är obehagligt/svårt borde man ju så klart låta bli. Blev du mkt pushad att fortsätta eller accepterades ditt beslut (av sjukvårdspersonalen)?

Jag tycker att det är lite synd att det ska vara så tabu. Jag vet också att det är bäst för barnet att få i sig alla dessa viktiga ämnen som finns i bröstmjölken, men i vissa fall går det ju inte, eller mamman vill inte. Det borde ju respekteras, eller?

Men det gör det ju inte. När jag säger att jag tycker att det är direkt äckligt att mitt barn suger på mitt bröst, samma bröst som min man tar på, så anses jag som störd.
Detär svårt det här, och jag får alltid kritik, så när folk frågar brukar jag säga att jag inte kunde...

Jag förstår dig till fullo! Men jag tycker att det är synd... Inte att du tycker så utan att det ska vara ett sånt tvång! Då blir det väl bara ännu obehagligare om man inte vill, att man "måste". Då är man en dålig mamma. Och om det inte går, ska man behöva känna sig oduglig då?

Men det gör det ju inte. När jag säger att jag tycker att det är direkt äckligt att mitt barn suger på mitt bröst, samma bröst som min man tar på, så anses jag som störd.

Förlåt om jag klampar på med en mycket personlig fråga, men jag ska utbilda mig till hjälpmamma och är mycket intresserad av alla möjliga amningsproblem. Eftersom jag själv har svårt att förstå just ditt problem (OBS, jag dömer inte dig, jag kan bara inte sätta mig in i känslan) att det känns äckligt skulle jag vilja fråga dig om du vet varför du tycker det är obehagligt?

Störd tycker jag inte alls att du är, men jag undrar vad det kommer sig av, om det går att göra något åt, eller om det ens är önskvärt att göra det.

Jag frågar därför att jag vill kunna möta de mammor jag möter i framtiden på ett bra sätt, utan fördomar och fel vinkel. Jag känner att ditt svar kanske kan ditt svar hjälpa någon annan mamma i din situation att bli bemött på rätt sätt och slippa känna sig dömd.

Vill du inte svara öppet får du gärna pm:a och om du inte vill svara alls ska du naturligtvis inte göra det, det är ju en väldigt personlig fråga.

Och om det inte går, ska man behöva känna sig oduglig då?

Min erfarenhet är att de flesta "misslyckade" (i brist på bättre ord) amningar grundar sig på dålig hjälp, felaktiga råd eller helt enkelt brist på stöd. BVC är i många fall skrämmande amningsfientliga och har generellt dålig kunskap om amningens fysiologi och eventuella koplikationer.

Mitt mål som blivande hjälpmamma är att alla ska få rätt hjälp och rätt stöd ända från början, oavsett om de vill amma eller ej. Dock är det ytterst få som inte kan amma alls, rent fysiskt. Det innebär ju faktiskt i princip bara att bebisen får suga på ens bröst. Sen om det huvudsakliga näringsintaget kommer från ersättning är en helt annan fråga.

De allra flesta som jag pratar med hade kunnat få slippa dåligt samvete och skuldkänslor bara de fått bättre stöd från omgivningen och sjukvården. Man ska INTE behöva ha dåligt samvete för att man inte klarar av amningen, varesig fysiskt eller psykiskt!

Hade amningen inte lyckats med Viktor hade jag blivit jätteledsen, eftersom jag tycker om att amma, men jag hade inte haft dåligt samvete.

Jag frågar därför att jag vill kunna möta de mammor jag möter i framtiden på ett bra sätt, utan fördomar och fel vinkel. Jag känner att ditt svar kanske kan ditt svar hjälpa någon annan mamma i din situation att bli bemött på rätt sätt och slippa känna sig dömd.

Det var då märkligt vad svårt jag har att skriva rätt...

"[...] möta de mammor jag träffar i framtiden [...] Jag känner att ditt svar kanske kan hjälpa någon annan mamma [...]" kanske blir bättre.

:)

Tyvärr fick jag bara ut ca 20 ml per dygn från båda brösten. Varför vet jag inte.

Just den här delen gör mig ont att läsa. Du kan ju inte ha fått någon vettig hjälp över huvudtaget, inte ens fått förklarat för dig hur det funkar med "mjölktillverkningen", oavsett om det är bebisen eller en pump.

Just den här delen gör mig ont att läsa. Du kan ju inte ha fått någon vettig hjälp över huvudtaget, inte ens fått förklarat för dig hur det funkar med "mjölktillverkningen", oavsett om det är bebisen eller en pump.

Varför menar du? Jag fick inte heller ut nåt, och det var inte för att jag inte fattade hur man gjorde (elektrisk pump går knappast att misslyckas med) utan för att där inget FANNS!
En del mödrar KAN inte producera tillräckligt med mjölk, hur gärna de än vill och försöker, det har med våra gener att göra.

Mitt första barn ammade jag en mycket kort period, det var en kamp och en ångest och en stor skamkänsla från min sida att vara så "misslyckad" som mamma. Barnet ville inte och varje matningstillfälle blev till en enda stor ångestklump i magen. Jag pratade med amningshjälpen, med bvc, med kompisar. Det hjälpte inte. Till slut var det en kompis som är barnmorska som sa de förlösande orden att "sluta försök och var en glad mamma i stället. Ditt barn kommer säkert att överleva ändå". Och tänk - det gjorde hon (hon är numera 21 år, så jag har slutat oroa mig för just den biten...).

Det var en otrolig lättnad att släppa amningen, vilket jag gjorde tvärt av.

Andra barnet blev dock ammat, då var jag lugnare och vi fick en bättre start.

Vad beträffar att bröstmjölken är nyttig så är det säkert så. Men mitt första barn var i stort sett aldrig sjuk, medan tvåan hade klippkort på öronkliniken och akuten. Lunginflammationer, öroninflammationer etc.

Jag kan bara hålla med om att många på BVC är totalt inkompenta när det gäller ammningsproblem, jag ammade visserligen men bara delvis och jag inte särskilt goda minnen av ammningen. Hela våran familj hade det jättejobbigt när jag skulle föda, svärfar låg för döden och det enda han fråga min man om var om inte barnet hade kommit än... Jag gick övertiden med 20 dagar och kände mig jättestressad, graviditeten slutade med akutsnitt, jag fick knappt hålla mitt barn och sedan är alla skulle tala om hur jag skulle amma så såg det bara bra ut. Dum som man va trodde man på det och åkte hem. Hon skrek konstant kändes det som i flera veckor, när jag försökt prata med tanten på BVC att det inte kändes bra så fick jag höra att man minsan inte kunde springa runt som en tok när man är mamma, att det enda jag ville var att få sitta på toa utan amma lyssnade hon inte... Den från ammningshjälpen jag fick tag på lyssnade inte heller utan talade om att alla minsan kunde amma och det bara var att kämpa på...
Tillslut kom mina räddande änglar, dels elins kusin mamma som undrade varför i all fridens värld jag höll på att amma när det gick alldeles utmärkt att föda upp dem på flaska, och berättade att det fanns ersättning att köpa på Ica, vilket jag aldrig hade försått, och sen min nya BVC sköterska som undrade hur jag mådde egentligen. Äntligen fick allt komma ut, hon hjälpte mig med ersättning och efter en vecka hade elin börjat gå upp normalt och var glad, sov två timmar i sträck och vi kunde äntligen börja njuta av att ha blivit föräldrar. Jag är tacksam för att jag hade folk att fråga som var van vid flaskmatning, jag ammade först och fyllde på med ersättning. Så småningom började hon vägra bröstet och lika glad var jag för det!

Sen en gång när jag var på BVC när hon var ett blev jag ledsen igen, då den åter igen nya BVC tanten undrade varför jag hade slutat med ammningen så tidigt (5 mån) och visste jag inte att jag riskerade mitt barns hälsa? Men henne har jag inte sett till något mer, men jag litar inte alls på BVC längre, förutom hon som hjälpte mig att börja flaskmata.
Det blev långt men jag ville dela med mig av min berättelse oxå.

Tror inte Magdalena menar att problemet är att man pumpar fel utan att utdrivningen inte fungerar. Bara för att det inte kommer mjölk när man pumpar så behöver det inte betyda att det inte finns någon mjölk. Jag hade hur mycket mjölk som helst men det var inte alla gånger jag lyckades pumpa ur något ändå.

Ok, det var väl jag som var överkänslig, för jag hade faktiskt ingen.
Inte heller min mor.

Pumpa kan vara skitsvårt! Man kan sitta med totalt överfyllda bröst och det kommer inte en droppe hur mycket man än försöker. Been there done that, och det är inte för att jag inte kunde pumpa, utan för att utdrivningen av någon anledning just då inte funkade (pumpade och sålde 20 liter, hade frysen full utöver det).

Men att man redan efter så kort tid som en månad säger att "det fanns inte" visar att man inte fått tillräckligt med hjälp och information. Mjölken bara finns inte, den måste arbetas dit. Får man bara ut 20 ml varje gång får man pumpa oftare, kanske få utskrivet Syntocinon så utdrivningen kommer igång. Ju mer som tas ut ur bröstet, destå mer mjölk kommer det, och får man ut 20 ml så FINNS det ju mjölk, alltså inget fysiskt fel.

Även om man bara ammar är det ett slit utan dess like för många för att öka mjölkmängden. Att många i vår generations mödrar "inte hade mjölk" hänger ihop med att amningen skedde exakt var 4e timma, lite svårt att ändra någon produktion då!

Jag har sett reaktionen förrut av såna som inte kunnat amma som de (kanske) velat, att man gärna ser att det är FEL på en själv. Hur kan detta vara mer tröstande än att man inte fått den hjälp som behövts?

jag har alltid ammat mina barn till 9 mån. helt 4 mån och sedan med smakportioner efter det.
MEN med Tobias (3an) så gick det inte längre än till 3e månaden då både han och jag fick Torsk. Fasansfullt. Inget hjälpte på mina bröstvårtor, de sved och blev fulla med blåsor så till slut var jag tvungen att ge upp. De ville aldrig läka så länge han snuttade.
Hoppas att det ska funka bättre denna gång.

Jag ammade mitt första barn till och från i ca 2 månader jag ville inte men barnets far var fast besluten i att man SKA amma....jag mådde skit och var bara ldesen, bär jag slutade att amma så mådde jag mycket bättre.

Med andra barnet så provade jag en gång, direkt efter förlossningen men sedan så sket jag i det. Båda barnen har varit hel friska och inte haft några problem.

På BB så ville de promt att jag skulle amma första medans andra så frågade de knappt varför jag inte ville....


Tykcer att det är valfritt om man vill eller inte.

Kan ju även tillägga att båda mina barn är normalviktiga och stora.

När jag var i den yngre tonåren var det en släkting som var fruktansvärt närgången och tafsig. Jag tyckte då att det var obehagligt, men trodde inte att det skulle bli ett problem av det. När jag träffade min man man så uppstod alla problem. Det var inte hans fel utan det kändes inte ok att dela min kropp med någon annan. Det är något vi har jobbat på sedan dess och det går bättre och bättre. Men det känns som om jag alltid kommer att se sex som ett tabubelagt ämne, och har svårt att helt enkelt acceptera och njuta av det. Sex känns fel på något vis.

Man kan säkert göra något åt det, typ prata med någon, men jag tycker inte att det låter som en god idé att prata om mitt sexliv, mina tankar och känslor ang. sex med en person jag absolut inte känner. Därför gör jag som jag brukar...trycker undan problemen. det fungerar för stunden.

Och gissa hur det kändes att föda barn.! Visst, som alla andra hade jag ont och så, men jag funderarde mycket på hur andra skulle uppfatta mitt underliv, bara tanken på att visa den delen av kroppen gav mig lite ångest. Men det gick ju inte att förhindra till slut....

Det är ok att du frågar, kul att kanske kunna hjälpa någon annan mamma!

Kan bara svara för mej själv i detta fallet, men jag satt med pumpen fanimej ständigt och jämt och det kom bara några droppar. Läkarna påstod att det kunde bero på att det var så outsägligt varmt (sommarn 94 om ni kommer ihåg) och att kroppen gått i försvarsställning och ville behålla all kraft för sej själv. Inte vet jag, kanske hade de fel? Men vad göra åt det när det bara inget fanns?

Stackare, jag kan mycket väl tänka mig slitet (jo, fick värmeslag -94...) och paniken när det inte kommer nån mjölk! Dålig läkare (manlig?) som inte har koll på hur kroppen (brösten) fungerar om du inte ens fick prova syntocinon (nasspray, syntetiskt oxytocin som gör att mjölken släpper).

Jag kan förstå de kvinnor som säger ifrån att de inte VILL amma. Men att påstå att man ville amma men "det gick inte" när man provat en vecka, det har jag mycket svårare för att förstå. Det låter mer som att de ammar gärna om det går lätt, och det gör det sällan de första månaderna.

Kan bara svara för mej själv i detta fallet, men jag satt med pumpen fanimej ständigt och jämt och det kom bara några droppar. Läkarna påstod att det kunde bero på att det var så outsägligt varmt (sommarn 94 om ni kommer ihåg) och att kroppen gått i försvarsställning och ville behålla all kraft för sej själv. Inte vet jag, kanske hade de fel? Men vad göra åt det när det bara inget fanns?


Jag blir så ledsen när jag hör om er som fått så kassa råd! Även om inte alla kvinnor kan pumpa så kan de flesta det och det finns lite knep man kan prova. Många tycker till exempel att det är mycket lättare att handmjölka, och det borde de ha visat så du fick prova.

Anledningen att man kan ha svårt att pumpa är att man inte får samma hormonpåslag av pumpen som av ett barn. Oro och stress påverkar också utdrivningsreflexen negativt, det är därför det är så viktigt att få rätt hjälp och stöd så att man inte behöver oroa sig i onödan. Nu för tiden finns det oxcytocinspray man kan få att ta inför pumpning. Den kan även användas av tex av adoptivmammor som vill amma sina barn. Man behöver alltså inte ens ha fött barn för att amma! Har tom sett bild på en man som gjort det :D Det räcker med att man har mjölkkörtlar för att ha de fysiska förutsättningarna för att producera mjölk. Sen är det iofs en massa andra saker som ska stämma in också förstås, men rent fysiologiskt altså.

Det är en intressant vetenskap som dagens sjukvårdspersonal generellt kan alldeles för lite om, tyvärr.
:(

Därför gör jag som jag brukar...trycker undan problemen. det fungerar för stunden.

[...]

Det är ok att du frågar, kul att kanske kunna hjälpa någon annan mamma!


Huuu jag känner igen det där, känner med dig! Sånt där är inte lätt att bära på. Mycket kommer ju också i dagen när man får barn och nästan ofrånkomligt tas tillbaka till sin egen barndm.

Bra att du tog det så bra, tack för att du delade med dig! Jag tror din berättelse kan hjälpa mig bemöta mammor i din situaton på ett bättre sätt. Jag tycker ju jättemycket om att amma och därför är det svårt för mig att sätta mig in i att det känns helt fel eller tom motbjudande för andra. Du hjälpte mig att se bättre.

Jag provade både mjölka för hand, pumpa med manuell pump och elpump. Jag fick inte nåt att funka...
fast han mår ju bra ändå...

Det låter mer som att de ammar gärna om det går lätt, och det gör det sällan de första månaderna.

Tror du inte att mycket kan ha att göra med att amning ofta framställs som mysig, rosenkindad och lycklig? Får man då variga så pga för taskig hjälp och stress på bb är det nog lätt att få prestationsångest. Det tar ju i allafall ett par månader innan allt flyter på och jag har knappt hört någon annan än hjälpmammor säga att barnet ju faktiskt är nybörjare jämt, ven om man själv är en rutinerad amma. Är det då förstå gången man ammar själv är det ju en massa meck innan det flyter. Får man då problem är det nog jättelätt att ge upp om man inte får hjälp tidigt. Vem vill sitta med svamp och bakterieinfektion och svinont och få höra att "det ska göra ont i början"?

Jag provade både mjölka för hand, pumpa med manuell pump och elpump. Jag fick inte nåt att funka...
fast han mår ju bra ändå...

Ja, det är klart han gör! :) Vi är ju ett par generationer som med mycket få undantag är uppfödda på flaska, och nog har vi överlevt.

Det är svårt när det inte funkar om man gärna vill. Hoppas du inte känner någon skuld idag?

:confused: Skuld för vad menar du?

:confused: Skuld för vad menar du?

Att du inte kunde pumpa? Har märkt att många mammor känner skuld och har dåligt samvete för att amning/pumpning inte fungerat och jg tycker det är så synd.

Att du inte kunde pumpa? Har märkt att många mammor känner skuld och har dåligt samvete för att amning/pumpning inte fungerat och jg tycker det är så synd.

Aha, då förstår jag. Nej jag kan inte känna skuld för nån som jag inte kunnat påverka. DÄremot fick han kolik, och det kan man ju fundera på om ersättningen var med och orsakade.

Jag har inte haft några problem att amma men jag håller med Magdalena om att det kan vara skitsvårt att pumpa. Sonen har fått all mat han behöver (och ibland höll jag på att dränka honom i mjölk) men så fort jag skulle försöka pumpa så kom inte en droppe trots att bröstet var stenhårt.

Men jag är helt övertygad om att barn faktiskt mår bäst av att mamma mår bra, så om man mår dåligt av att amma av olika orsaker så är jag övertygad om att barnet mår bäst av att låta bli.

Absolut, hade jag bara fått amningen att funka så hade jag gärna gjort det ett halvår minst...men jag kan erkänna att jag tycker det är lite mysko att se när folk ammar barn över året.

Men kan man inte acceptera det också, då - att någon säger "jag vill amma om det går någorlunda lätt"? Jag tror att jag själv är sådan, och för mig gick det lätt (ja, från första försöket), alltså ammade jag. Tror INTE att jag lagt ner en massa jobb på att kunna amma när det nu ändå är så att det finns fullgod ersättning.

Beträffande pumpning: Eftersom min dotter var sjuk när hon föddes (inte allvarligt, men orkade inte suga de första dagarna), så pumpade jag först. Kände mig som någon j***a mjölkko, och hade absolut inte kunnat tänka mig att fortsätta med det. Så jag är absolut en av de mammor som kunde tänka sig amning om det gick någorlunda lätt och problemfritt. Vilket det alltså gjorde från det att dottern kunde suga.

Sedan har jag STOR förståelse för dem som inte alls vill amma. Trots att det gick lätt för mig, alltid fanns tillräckligt med mjölk osv, så var det ju inget jag tyckte om. Ett kladdigt och krångligt sätt att mätta sitt barn, kändes det som... Det var för mig en stor befrielse att sluta amma när min dotter var 7 månader. Det kändes som om jag för första gången på 9 + 7 månader kunde bestämma helt och hållet själv över min kropp igen och det var underbart!!!

Ett kladdigt och krångligt sätt att mätta sitt barn, kändes det som...

Så olika det kan vara! Jag pumpade första månaden och jag kände mig också som en kossa, men fy tusan vad jag hatade de där flaskorna, med alla små pryttlar som skulle steriliseras efter varje gång, vattenbad, slabb och spill och för mycket luft i lilla babymagen som gjorde ont och jag kunde inte gå nånstans utan att oroa mig för att jag hade med mig tillräckligt med mjölk i den lilla frysväskan. Huuu! Amma som är så praktiskt! :D Alltid med, alltid rätt temperatur, alltid hygieniskt, billigt, miljövänligt och snyggt förpackad... ;)

Jag har inte ammat något av mina barn.
Orsak? Tja, jag är helt enkelt int skapt för att underlätta för ett barn som vill försöka amma... :cry:
Mina bröstvårtor står inte ut tillräckligt mycket för att barnet ska lyckas få tag, vilket gör att det int ekommer nån mjölk = ingen belöning. barnen ger upp ganska snabbt, kan ajg säja.. 'Jag har försökt med båda två. Var kvar på BB i 3 dagar extra med Selma bara för att försöka få igång amning, men gav upp efter att ha gråtit mig igenom en hel natt :cry:. Selma hade dessutom fel sugteknik, satte tungan i gommen, så det gjorde ju inte saken lätare precis. Med Signe gjorde jag mer halvhjärtat försök. Ville dock INTE ha hjälpen av sköterskorna som skulle slita, dra och klämma på mina bröst och komma med uppmuntrande tillrop som snarare gör att man får prestationsångest i stället för att bli glad och hoppas att det ska funka.
Signe hade bättre sugteknik, men tog inte tag ordentligt så det kom ändå inget.

Jag har dock prioriterat att barnen ska få bröstmjölk framför min egen bekvämlighet, så jag har pumpat och flaskmatat båda barnen i den mån mjölken räckt till det. Jag hade MASSOR med mjölk första 1½-2 månaderna med båda, sen avtog det snabbt. (min mamma hade likadant så det berodde nog inte på pumpningen) Selma fick enbart bröstmjölk i knappt 2 mån, sen delvis till hon passerat 4 månader. Med Signe var jag mer förutseende och började frysa in redan dagen efter jag kommit hem. Hon fick ochså enbart bröstmjölk i knappt 2 månader, men hon fick 4 dl(ca 40% av dagsbehovet) om dan i 2 månader till och sen ytterligare drygt 2 månader med 2 dl om dan!
Och jag leker Mamma Mu en gång till om det behövs, när/om det blir fler syskon... Fast jag har tänkt börja med att direkt pumpa igång produktionen så att det kanske kommer lit emjölk när barnen får ett ändå så litet tag om mina svåra bröstvårtor. Då kanske det är lättare att få barnet att vilja fortsätta försöka??

ameo - provade du de där små plastnapparna man liksom sätter över bröstvårtan så barnet får tag om den egna inte går utåt?

De är en fälla om man har normala bröstvårtor men oumbärliga i en del fall med sådana som bara inte går att få grepp om annars.

ameo - provade du de där små plastnapparna man liksom sätter över bröstvårtan så barnet får tag om den egna inte går utåt?

De är en fälla om man har normala bröstvårtor men oumbärliga i en del fall med sådana som bara inte går att få grepp om annars.
Jodå, visst provade jag med en sån... Den fick jag nästa direkt, men den bara lurade mig :crazy: Jag trodde det var mjölk jag såg i den, men det var bara vattenånga och vispat saliv jag såg = jag trodde att barnet fick i sig mjölk men hon fick inte i sig en droppe... :cry:
Selmas sugteknik funkade inte på den heller, de hade behövt vara "längre" för att hon skulle ta tag i dem. Nappflaskan däremot tod hon direkt, då man kunde hålla spetsen en bra bit in i gommen.

Jag kan förstå de kvinnor som säger ifrån att de inte VILL amma. Men att påstå att man ville amma men "det gick inte" när man provat en vecka, det har jag mycket svårare för att förstå. Det låter mer som att de ammar gärna om det går lätt, och det gör det sällan de första månaderna.

Men nu måste jag äsga att det är faktiskt en hel del som det inte går att amma för. Jag kommer tyvärr inte ihåg sifforna just nu med det är ca 10% av svenska kvinnor som inte kan amma pga kroppsliga saker. En bekant försökt att amma fyra dagar men när det inte kommer någon mjölk alls utan bara blod, då är det något som är fel. Då kan man inte pumpa fram någon annat heller.
Första månaderna? Tack det räckte alldeles utmärkt med den månaden vi kämpade med ammningen. Hysteriskt hungrigt barn och försörda föräldrar. Jag tror ialla fall att mätta barn är lyckliga barn oavsett om de får bröstmjölk eller ersättning. Sen "tjafset" med närhet så kunde ialla fall jag koppla av mer och ge närhet när hon fick nappflaska än när hon ammade....

Under min graviditet (jag var 23 år) så tänkte jag att jag inte skulle amma för jag skulle inte sabba brösten (omoget, jag vet) Men när väl parvelen kommit ut och sökte bröstet, ja då försvann alla sådana tankar, super mysigt.....

Beundrar dig som pumpade så länge. Det vet jag inte om jag klarat av tror jag! Jag behövde bara pumpa de första fyra-fem veckorna och jag är glad om jag slipper se åt en pump någonsin igen. Då hade jag ändå inga större problem med att pumpa. Gott för dina flickor!

Jadu Smulis, visst känner man sig som en riktig mjölkkossa, men jag gjorde det för barnens skull. Ville ge dem bästa möjliga start även om amningen inte funkade. Dessutom har vi lite allergier i familjen så man hoppas ju kunna motverka det i någon mån...

Jag hade inga problem med att amma och gjorde det tills min dotter var 10,5 månad men jag hade aldrig några problem (född till amma kanske :p )

Det är ju så att man inte alltid kan ge sitt barn det allra bästa utan man få ge det näst bästa vilket inte innebär att det är dåligt för den saken skull.
Sår kan man ju få speciellt i början om man är ovan och bebis råkar suga lite fel och det kanske man kan stå ut med men när det pågår en vecka eller tom veckor utan förbättring så tycker jag att man skall skita i vad BVC tycker om den saken för mamma och barn mår inte bra om det bara strular.
Ibland får man helt enkelt prioritera vad som är bäst för alla.
Amma är optimalt under rätt förutsättningar men det får inte vara till varje pris. Så dålig ersättning har vi inte här.
Detta anser jag trots att jag helammat tills min dotter var 6 månader och delammat tills hon var 10,5 år.
BVC vet faktiskt inte alltid bäst :eek:

Detta anser jag trots att jag helammat tills min dotter var 6 månader och delammat tills hon var 10,5 år.


OJ, det kan man kalla långtidsamning ;)

Håller fullständigt med om att BVC inte alltid finns bäst. Men jag håller inte med om att ersättning är det näst bästa alternativet. Om man har stora problem med amningen elelr mår dåligt av att amma så är ersättningen det bästa för just de individerna. Även om bröstmjölk kanske är bättre rent innehållsmässigt. Fast det kanske var så du menade?

Tror att mångas svåra problem med amningen kunde undvikas om man erbjöd en mer öppen och kunnig hjälp redan på BB för de som vill amma. Det ska inte vara skämsigt att behöva hjälp, det är ju helt naturligt att det är svårt. Även om man själv är en rutinerad amma så är ju barnet alltid nybörjare! :) Läste för inte så länge sedan om en sjubarnsmamma som hade jätteproblem att amma sitt sjunde barn trots att hon ammat de föregående sex helt utan problem.

Håller fullständigt med om att BVC inte alltid finns bäst. Men jag håller inte med om att ersättning är det näst bästa alternativet. Om man har stora problem med amningen elelr mår dåligt av att amma så är ersättningen det bästa för just de individerna. Även om bröstmjölk kanske är bättre rent innehållsmässigt. Fast det kanske var så du menade?

Precis så menade jag :)

Tror att mångas svåra problem med amningen kunde undvikas om man erbjöd en mer öppen och kunnig hjälp redan på BB för de som vill amma. Det ska inte vara skämsigt att behöva hjälp, det är ju helt naturligt att det är svårt. Även om man själv är en rutinerad amma så är ju barnet alltid nybörjare! :) Läste för inte så länge sedan om en sjubarnsmamma som hade jätteproblem att amma sitt sjunde barn trots att hon ammat de föregående sex helt utan problem.

Håller med dig till 100%.
Min mamma är mamma till 6 stycken. Amningen när det gäller mig och min äldsta bror var pga vad som tycktes då så vi ammades i 1 månad var. Min syster som kom sedan helammade mamma tills syster var 8 månader. Dom tre sista har det krånglad och den sista var bara 40 cm och vägde 1700g så mamma upplevde att min yngsta syster hade svårt att få tag rätt med sin lilla mun. Ändå så vad personalen på henne om amningen och min syster fick inte komma hem på en hel månad just pga att amningen inte funkade. Jag talade om för min mor att skita i vad dom sa och ge henne ersättning istället och systern kom hem strax därefter :cool:
Amning är optimalt men som sagt var inte till vilket pris som helst.