Nästa kontroversiella ämne ;)

Jag har vänner som satt sina barn i barnhagar för att hinna laga mat osv hemma.

Jag vill inte sätta mitt barn i något liknande utan jag har lagat mat osv med barnet istället. Visst tar det länge tid när barnet "vill hjälpa till" men jag skulle ändå aldrig fängsla barnet i en hage!

Det finns barnahagar till salu fortfarande så någon köper ju det.

Jag har en sk lekhage till min dotter,det har funkat jättebra för oss! :) Det är bara farligt när hon står och rycker mig i benen när jag lagar mat,eller stryker... :( Hon får plats med en massa leksaker däri så hon är nöjd en stund iaf,å nån längre tid tar det faktiskt inte!

Tycker inte att det är elakt på ngt vis,jag tänker mest på säkerheten.

Jag har haft tankar på det, speciellt när vi har hållt på att renovera... Men insett att det hade varit lönlöst för då hade hon gallskriktit... Nu är hon ju två så det går att säga till eller få henne att hjälpa till. Och vill man verkligen vara ifred finns det inget som är så bra som en video! ;)

Vår dotter är inte särskilt intresserad av video ännu. Vi har provat någon gång men hon tröttnar direkt.

Vi upptäckte av en slump att våran dotter älskade Lucky Luke...Innnan dess tittade inte hon heller särskilt intresserad... Numera älskar hon även teckande Pippi och Nalle puh...

Vi har provat med Mumin och Totte. Första gången hon såg Totte var hon helt fängslad men redan andra gången började hon få myror i brallan.

Nästa kontroversiella ämne ;)

Jag har vänner som satt sina barn i barnhagar för att hinna laga mat osv hemma.

Jag vill inte sätta mitt barn i något liknande utan jag har lagat mat osv med barnet istället. Visst tar det länge tid när barnet "vill hjälpa till" men jag skulle ändå aldrig fängsla barnet i en hage!

Det finns barnahagar till salu fortfarande så någon köper ju det.

Barnhage är jättebra! Vi har en och vårt barn tycker om att vara i sin hage!

Där har hon sina leksaker, en mysig fårskinnsfäll och hon sitter "mitt i smeten". Alla är vardagsrummet - om inte hela tiden, så är det alltid ett ställe som familjen söker sig till.

Jag var mer skeptisk till en början och tänkte att hon nog skulle bli uttråkad eller känna sig utanför, men det har istället blivit tvärtom. En annan fördel är att barnet lär sig att leka själv, blir inte nervös om inte mamma eller pappa är precis i blickfånget.

Framför allt (min största anledning till varför vi har den) - barnet är SÄKER i sin hage. Jag skulle aldrig komma på idén med att laga mat OCH passa en ettåring som drar i lådor, försöker räcka sig efter kastruller och annat. Köket är en farlig miljö.

Så jag ger inte mycket för att barnet "hjälper till" innan det är stort nog att förstå instruktioner.

Det har också blivit så att vi av någon anledning ;) OCKSÅ hamnar i hagen. Det kan bli trångt om saligheten emellanåt!

Det där med att ungen gallskriker har delvis med fostran/trygghet att göra. Hon var lite upprörd i början, men vi har gradvis lärt henne att hagen är ett trevligt ställe att vistas på.

Att bara släppa ned ungen och ha den "förvarad" är inte tanken.

Men precis som fettso skriver, barnhagen används inte HELA tiden, utan det handlar om kortare stunder ett par gånger om dagen.

Jag tycker att hagar är HEMSKA. Om det är säkerheten man tänker på får man väl anpassa resten av hemmet efter den lille. Det finns en hel uppsjö med säkerhetsutrustning att sätta i köket och resten av hemmet, andra saker får man helt enkelt plocka bort så länge.
Och hjälpa till behöver ju inte innebära att barnet lagar mat, det kan lika gärna ha en skål med vatten och en sked att blanda med, något som inte alls har med den riktiga matlagningen att göra, ofta är de nöjda ändå.

Små barns stora grej är ju att upptäcka saker och i en hage blir deras värld begränsad.
Alla får ju göra som de vill såklart men jag skulle ALDRIG sätta mina barn i en hage.

Och hjälpa till behöver ju inte innebära att barnet lagar mat, det kan lika gärna ha en skål med vatten och en sked att blanda med, något som inte alls har med den riktiga matlagningen att göra, ofta är de nöjda ändå.

Små barns stora grej är ju att upptäcka saker och i en hage blir deras värld begränsad.
Alla får ju göra som de vill såklart men jag skulle ALDRIG sätta mina barn i en hage.

Skål med vatten för en ettåring? ehh? Då halkar snart ungen omkring på golvet...

Visst är världen begränsad i en barnhage - det är därför vi använder den. ;) Däremot är inte hagen hennes liv, hennes utgångspunkt, utan en plats där hon leker stundtals medan vi gör saker som är mindre barnvänliga.

Jag ser absolut inget fel i det. Jag tycker också om att barnet "på köpet" lär sig att inte alltid vara centrum för all uppmärksamhet. Det ger trygghet.

Inget för oss tror jag, men jag ska väl inte ropa hej än, jag vet ju inte vad Viktor blir för yrväder. :)

Tycker också att det är okej att saker tar lite längre tid när barnen "hjälper till".

Vad gör det om dem sitter där en stund?
Barn behöver inte upptäcka saker o stimuleras hela tiden. Lägger man dit deras favoritsaker klagar dem säkeert inte.
Har ingen hage själv tll minstingen men skulle gärna ha en bur till 3-åringen ibland :angel: :D

Inget för oss tror jag, men jag ska väl inte ropa hej än, jag vet ju inte vad Viktor blir för yrväder. :)

Tycker också att det är okej att saker tar lite längre tid när barnen "hjälper till".

Men kan du passa ditt barn och duscha samtidigt? Kan du vara uppmärksam på barnet medan du steker lök och kokar potatis?

Jag tycker också att barn måste få vara delaktiga, uppfatta mig inte fel, men inte i sådan utsträckning så att situationen blir farlig.

Det går så otroligt fort och en olycka händer så lätt om man har otur... :cry:

Jag tänker på den användare som renoverade sitt hus. Det är absolut ingen barnvänlig miljö. Ångrar man sig inte om barnet råkat svälja en spik, eller fått en hammare tappad på foten?

Visst kan man säga att man har barnet under uppsikt, men vi är inga övermänniskor. Vi ser inte allt, HELA tiden.

Jag inser att vår lekhage inte är en garanti för att vårt barn inte blir skadat. Dels är hon absolut inte i hagen hela tiden, så det finns många tillfällen där en olycka skulle kunna hända. Men när hon är "lös" så VET jag att jag har uppmärksamheten riktad på henne och fria händer att ingripa om något skulle hända.

Hur lätt är det att lyfta bort barnet från den farliga sladden till brödrosten när man har händerna fulla av hackad lök?

Men kan du passa ditt barn och duscha samtidigt? Kan du vara uppmärksam på barnet medan du steker lök och kokar potatis?

Måste nog säga att det mycket beror på vilken personlighet barnet har. Vi kan ju duscha tillsammans och att koka potatis som inte kräver mer än ett par sekunders passining ska jag nog klara av även med ett yrväder, men jag förstår vad du menar. Jag håller helt med dig i säkerhetsfrågan, men en hage blir min sista lösning, inte den första. Om du förstår vad jag menar? Jag tar inte till saker för att hindra mitt barn till olika saker om det inte behövs eller bara för att det är bekvämt för mig.

äh, fan vad präktigt det lät, men du kanske hajar? Annars får jag förklara närmare, men det kanske kräver en längre utläggning om hörnstolparna i mitt föräldraskap och det känner jag att jag inte riktigt orkar gå in på nu, för klockan är halv tre på natten och jag sitter och ammar :)

Känner lika dant med vår 2 åring. En stadig bur hade inte varit så fel ;)

När min dotter kom barnsäkrade vi hemmet och jag tog bort saker som hon kunde göra sig illa på osv.
I lägenheten där vi bodde då hade vi proppskåpet brevid så vi stängde av strömmen till spisen då den inte användes + att vi tog ur vreden när vi lagade mat för att dottern inte skulle råka vrida där när vi hade mat på spisen.
Vi hade tipskydd på spisen och spisskydd framför, förvisso lite besvärligare att laga mat men så besvärligt är det inte.
Snuttis var rörlig redan vid 6 månaders ålder då hon tog sig fram själv över golvet, när hon var 9 månader klättrade hon själv upp och ner ur soffan mm. Hon var företagsam och det är fortfarande ofta fullt ös i henne och ändå har jag aldrig känt behov av en hage.
Fast jag och stryka har aldrig varit speciella vänner. Stryker gör jag ytterst sällan och så har det alltid varit. Laga mat har funkat ändå och likaså duscha. Barnet har en far + att hon när hon var lite sov mer än vad jag gjorde så det fanns tid över för sådant ialla fall. Dessutom så var ju lägenheten barnsäker så det var bara att ha dörren öppen om jag absolut till varje pris var tvungen att duscha på studs. Tvättstugan har min dotter fått följa med till om jag var tvungen att tvätta på en tid då maken inte var hemma och vice versa.
Jag har aldrig haft behov av vare sig gåstol eller lekhage och ändå kan min dotter leka själv. Vissa barn finner sig snabbt i hagen och gillar den och andra gör det efter ett tag för dom har inget annat val. Min dotter har lek själv även när hon haft valet att kunna protestera men det beror nog snarare på att hon var rörlig såpass tidigt och behövde inte hjälp att transportera sig till andra ställen.
Min kompis dotter som tog lång tid på sig var väldigt gnällig och mammig ända tills hon kunde ta sig fram själv. Idag har hon inga som helst problem att leka själv. Ingen lekhage där heller.
Men som sagt var precis som jag valpsäkrade mitt hem när jag hade hund så barnsäkrade jag mitt hem när jag hade barn av den enkla anledningen att olyckor kan hända på en sekund oavsätt hur stor koll man än har och barnet. Allt eftersom min dotter har blivit äldre så har hemmet blivit mindre säkrat för småbarn och jag har tagit det i takt med att min dotter blivit mer mogen.

Hej!
Mina kompisar har en liten tornado till 1-åring. Han är runt överallt, klättrar, hoppar, balanserar, undersöker allt. Pappan tyckte barnhage var ett alternativ, mamman tyckte barnhage var HEMSKA. Så en dag ska mamma hälla av pastavattnet, snavar på den lille tornadon och tappar hela pastagrytan. Som tur var fick han inte så mycket kokande vatten på sig, men tillräckligt för en sjukhusfärd och inköp av en lekhage. Där är han nu vid vissa väl valda tillfällen, som matlagning. Det är klart att han hellre stormar omkring i huset. Leker i hagen gör han inte, men han är glad och sysselsätter sig med att försöka klättra ut ur den.

INget alternativ för mig, trots min livliga 2 åring.
Duscha kan jag göra när han sover middag, eller när han gått och lagt sig på kvällen, eller ser på en film.
Laga mat, samma sak, brukar passa på under middagssovningen eller så ser han på film, leker för sig själv eller är ute (ja själv).

Vi såg till att barnsäkra vårat hem, eller vi barnsäkrar mer och mer ju längre tiden går så att säga, olyckor sedan kan hända oavsett om jag är med honom 100% av tiden.
Ska lyfta kokande vatten av spisen så ser jag till att locka hans uppmärksamhet någon annanstans så att han går undan.
Sen vet han att spisen är ett "ajaj" område, och det är inget kul där för man får helt enkelt inte vara med där, lärde han sig tidigt, och därför är han heller inte där.

Kan hända att trots sin livlighet att han är ett "lugnt" barn, men barnhage skulle jag inte sätta mina barn i, för mig skulle det inte kännas rätt, tycker mer att jag får anpassa mig efter honom, är han sjövild och vill leka, så gör vi det då ett litet tag, INNAN jag gör det jag hade tänkt mig att göra..
Lite bortskämd.. kanske, men han lyssnar när det är allvar och går undan.

Nu låter det ju som jag är en riktigt lysande toppenförälder ;-), men jag gillar helt enkelt inte konceptet att "stänga ute" barnet från aktiviteter utan vill hellre att de ska lära sig att vara med i husets bestyr och lära sig att veta vad som är ok att göra och inte...

Jag trodde inte ens att sådana fanns att köpa! För mig har det inte varit något jag funderat på även om lillebror i familjen kanske skulle ha behövt en....

Mina mamma har dock berättat att hon haft en hage till mina äldre syskon, den var speciellt användbar till min ena bror som gick vid 9 månaders ålder.

har aldrig använt själv...men tycker att iden är bra om man inte missbrukar den....tanken far direkt till lilla Miranda som skållade sig så hemskt....

Barn är snabba...ajaj områden blir intressanta....olyckor är ofta ett ögonblicks verk.

Hellre ett instängt barn än ett skållat barn.

Det är bra att någonstans att själpa ungen om man måste koncentrera sig på något annat en stund.
Ingen unge har dött av att vara i hage en stund, men av en massa andra saker som hagen skyddar emot.

När första barnet var litet så bodde vi i ett hyrt hus som var i det närmaste livsfarligt för barn.
Så då använde vi hage.

Men inte till de andra två.
För då så hade vi flyttat.

Jag håller med dig helt och fullt. Hage är en säkerhet och knappast ett fängelse. Jag skulle aldrig orka stänga av ström, barnsäkra varenda skåp eller vaddera hela mitt hem. Hellre får barnet sitta i hagen de få minuter det tar att greja med mat och liknande. Jag tror också att det ger föräldrarna mer tid till kvalitetstid med barnet. Det tar ju längre tid att laga mat samtidigt som man ska hålla koll på en ettåring som kravlar runt.

Barn behöver heller inte upptäcka och utforska hela tiden. De kan behöva ta det lugnt och minska på sinnesintrycken ibland också. Överstimulerade barn existerar i hög grad.

Någon nämnde att de valpsäkrat hemmet på samma vis och det har jag aldrig heller gjort. Jag har plockat undan skor och annat bitvänligt, men i övrigt kört med valphage och bara sett fördelar.

Vad är det som är så hemskt? Det är väl inte värre än att ha sele på sig i vagnen? Även små barn måste ju lära sig att man inte alltid kan ägna varje sekund åt till att passa dom.

Mia.

Hemskt och hemskt, det tycker jag inte det är. Men däremot försöker jag anpassa mitt liv så långt det går efter barnets behov. Det innebär för mig att hagar, selar, gåstolar och andra saker som innebär att jag lämnar barnet med tanken och kroppen blir något som jag tar till om jag absolut inte kan lösa det på något annat sätt.

Likadant resonerar jag när det gäller nej- och fyande, sömnmetoder och andra saker som innebär att jag måste ändra på barnet och inte på miljön runtomkring och mig själv. Citerar Pat Parelli (om nu det går för sig på ett barnforum ;))

"As little as possible, as much as it takes"

Jag ser inte riktigt citatets relevans. Jag har hört det vid diskussioner om fysiskt obehag vid hunduppfostran, men kan inte koppla det till sömnmetoder och liknande.

För övrigt anser jag att det ska vara ungefär 50-50. Miljön ska inte formas helt efter barnet och barnet ska inte anpassas helt till miljön. Att helt och hållet följa barnets behov och vilja tror jag inte är nyttigt för varken barn eller förälder.

Problemet är inte när man lagar mat utan att det händer att vissa barn vrider på vredet även när man inte lagar mat.

Du kan ju tänka dig detta serarie:
Barnet vrider om vreden till en platta medans du vänder ryggen till. Du märker inget och några minuter senare så lägger barnet handen på plattan.
Skall du ha barnet i hagen hela tiden för att undvika detta?
Det är inte bara hett vatten som ger hemska brännskador.
Barn under 2 år har heller inte utveckalt reflexen som gör att man tar bort handen per automatik om man bränner sig.
Barnet får tag på något spetsigt och stoppar in i eluttaget. Det går så fort att du inte anar det. Detta kan också hända när barnet är såpas gammalt så att man inte kan hålla den kvar i hagen.

Om man vill ha hage så får man ha det för barnet tar ingen större skada av den men det är oftast inget måste för det funkar utmärkt ändå OM man sett till att hemmet inte är en farlig plats för barnet.
Själv hade jag något så onödigt som hoppgunga till min dotter. Hon hade givetvis en mjuk hjälm på huvudet (samma som hon fick ha när hon började gå i början för att skydda fontanellen) och vi satt eller stod brevid. Det var aldrig en barnvakt och hon har bara fått sitta där korta stunder. Jag skulle kunnat klara mig utan denna förstås.

Barnsäkra betyder inte heller att man vadderar alla hörn och ett barn kan slå upp sår på mjuka trähörn också (lyckades min dotter med), det betyder heller inte att man bevakar barnet så den inte ramlar och slår sig utan det betyder att man skyddar barnet från sådan som kan ge svåra skador eller är fara för barnets liv.
Spis, eluttag, saker i soporna, rengöringsmedel, mediciner, småsaker, trappor, knivar, saxar osv tillhör den kategorin. Sedan var jag rädd om mina prydnadsaker och ville inte ha dom förstörda så dom fick flytta upp en hylla men det var inte för min dotters skull utan min egen. Jag ville inte offra dom helt enkelt. Blommor hade jag inga giftiga och dom ställde jag heller inte bort men dom är lätta att plantera om igen så jag ansåg att det inte var hela världen om hon rev dom i golvet (vilket hände några gånger). Jag använder mig dessutom bara av plastkrukor.

För att skydda barnet mot det så behöver man antingen barnsäkra hemmet eller så får man ha barnet i en hage hela tiden alternativt så måste man ha 100% uppmärksamhet på barnet. Som mamma så vet jag att det är omöjligt med 100% uppmärksamhet en längre stund och jobbigt det är för huvudet och kroppen då man inte kan slappna av helt. För mig är ett barnsäkrat hem mycket bättre för mig och för barn. Nu är min dotter 7 år och mitt hem är inte barnsäkrat längre med undantag för micron pga att vi annars kommer att glömma sätta på barnlåset om vi får besök. Det betyder att när vi får besök så stängs dörrar till vissa rum och barnet hålls under konstant uppsikt men då är vi ofta 2-3 vuxna så det går att turas om.

Hage är frivilligt men sällan ett måste. Precis som med gåstol osv.
Man kan inte tro att man kan tumma på säkerheten runt barnet bara för man har en hage att sätta den i om man inte tänkt att ha dom där den mesta delen av tiden. Du som snart är lärare vet väl hur länge en hjärna klara av att hålla koncentrationen innan man tappar den. När du tappat den kan det gå på några sekunder för barent att göra sig illa. Har du koncentrationen på topp när man hanterar varma vätskor så kommer du inte att få den över barnet.
Man har inte ett småbarn i knäet när man dricker kaffe eller te, man har inte barnet i knäet när man röker, man ser till att barnet inte är vid fötterna när man bär varma vätskor osv.

Allt eftersom barnet mognar så tar man bort saker som barnsäkrar.
Idag har vi bara microungnens lås på pga det ibland kommer småbarn hit. Min dotter kan stänga av låset och använda micron själv.

Miljön skall utformas efter barnets mognad och är man inte redo för det kanske man inte är redo för att ha barn heller egentligen. Utformas inte miljön efter barnet så måste man som vuxen istället vara på sin vakt mycket oftare och det tar en massa onödig energi. Om man inte utformar miljön efter barnet och inte är på sin vakt finns risken att man kanske inte har något barn eller har ett barn med stora irriversabla skador efter något år eller två. Eller så har barnet tur att vara ett stillsamt och har dålig motor att den inte skadar sig av den orsaken.
Allt eftersom barnet mognar så utformas deras miljö till att passa in mer och mer efter den vuxna miljön.
Vi vuxna har intelligens nog att fixa det och ett sätt att se saker i ett mycket bredare perspektiv och då är det vi vuxna som får anpassa oss för att lära barnet allt eftersom. Ialla fall när det är våra egna barn det handlar om.

Nu kanske vi kommer ifrån ämnet men menar du att du inte säger nej till ditt barn? Att du aldrig sätter några gränser? Jag blev bara nyfiken på hur du menade... ;)

Att plocka undan skor och andra bitvänliga saker anser jag är att valpsäkra sitt hem.
Sockar är inte roligt om valpen äter och inte heller choklad. För min del hade det varit skit samma om någon socka offras men jag har sett hur man kan vara tvungen att åka till veterinären och dom måste operera för att ta ut sockor ur magen på hunden.
Även att inte ha mediciner framme eller andra farliga saker lättåtkomligt då det inte är ovanligt att valpar kan öppna dörren där soptunnan står och där vissa förvarar rengöringssaker. Visa saker ur sopan och rengöringsmedel är farligt för valpen.
Du och jag kanske inte har samma syn på vad som är valp/barnsäkra ett hem?

Att skapa en helt barnanpassad miljö tror jag inte gör varken barn eller föräldrar någon nytta. Hur trevligt kan det vara att som vuxen leva i ett hem helt anpassat för barn?
Barnet lär sig dessutom heller inte att anpassa sig utan får intrycket av att allt ska anpassas för denne. Vadå curling.

Om det finns en miljö i hemmet som barnet inte klara av så behöver inte barnet vara i den miljön. Köket är ju ett slående exempel. Vad ska barnet in där och göra innan denne är stor nog att låta bli spisar och annat?
Det måste ju vara betydligt enklare och trevligare att bara sätta en grind i dörröppningen än att plottra med spisskydd, saxgömmor och skåplås.

Visst kan man som förälder få anpassa sig, men det får inte ske in i absurdum. Min åsikt är faktiskt att mycket av den moderna synen på barn är rent larv, men så har vi också fått bortskämda egocentriker som inte vet hur man ska ta en korrigering.

Fast jag tar bara undan skor och det beror på att det är så jäkla dyrt att ersätta dem. Mina hundar ska inte gå i skåpen och det får de veta om de försöker. Samma gäller strumpor och liknande. Vissa plockar också bort elsladdar, men det gör jag inte heller.

Kan jag inte hålla koll på valpen får den vara i valphagen. Vill jag till exempel sitt ostörd vid datorn lyfter jag in den där och talar om för den att det är dags att vila.

Vad räknar du som HELT barnanpassat?
Barnsäkra är inte att helt barnanpassat för då hade man fått ha madrasser på golvet och ta bort bord, stolar mm. Om man hade bord och stolar hade det varit i barnets storlek, soffa skulle vara i barnets storlek osv. Jag vet inte många hem som är helt barnanpassade gör du?
Vissa saker hade jag anpassat för MIN skull då jag inte kände för att lägga ner en masssa pengar på videoapparater, förlora prydnadsaker med ett speciellt värde för mig mm.
Köket är ett roligt utrymme att leka i med kastruller mm och varför skall man hålla den avdelningen stängd för barnet vilket tar en massa ork att hålla reda på så det är stängt. Har du dessutom fler barn är det rent ut av en omöjlighet. Det är inte svårt att barnanpassa köket och om man inte orkar anstränga sig den lilla stund så orkar man inte ha barn alls.
Jag förstår inte svårigheten att sätta upp hakar tills barnet är moget nog för att låta bli sådana saker utan att man skall var på dom varje sekund. Var ligger den svårigheten?

Sedan pratar vi om små barn inte stora. Att barnanpassa för min dotter nu hade jag förstått att man skulle ställa sig skeptisk till men att inte förstå varför med småbarn är att inte förstå hur dom funkar och det har du ju redan sagt innan att du inte gör.
Att barnanpassa så barnet inte skadar sig anser jag inte är ett absurdum, att byta bort köksbord och köksstolar till samma nivå som barnet är på och sittar där själv med det är en helt annan sak och där kan tom jag tycka att det gått för långt.

Leka med kastruller?
Skojar du?

Kastruller i köket ska användas till matlagning. Vill barnet ha kastruller att greja med kan denne få några egna, men de i köket ska inte skitas ned av lekande barn. En grind kan man som vuxen för övrigt kliva över så man behöver inte oroa sig över att den är stängd eller ej. Man behöver ju aldrig öppna den.

Att flytta om knivar, saxar, sätta upp tippskydd, säkra lådor och skåp osv anser jag vara för stort besvär och inte nödvändigt. Barnet behöver ju inte vara i köket. Att hålla på och anpassa hemmet på det här viset anser jag vara för mycket. Man ska ju kunna leva normalt trots barn och slippa greja med sjuttiotolv barnlås per dag.

Men du har haft bara hund, jag har haft småbarn och hund.
Antingen så fick jag vara utan hund eller så fick jag anpassa mer.
Att se till att mat inte stod framme på bordet och lämna den där är att anpassa för hade inte valpen varit där hade jag kunnat lämnat maten obevakad. Det kunde jag även göra efter att Dessie hade lärt sig att den enda mat hon fick röra var den i hennes skålar och det som ligger på golvet OM jag hade sagt att det var ok. Att se till att det inte ligger sladdar som lockar till att bitas innan hon lärde sig att man inte fick är att anpassa efter valpen. Att se till att valpen inte tuggar på små saker som kan fastna i halsen är att anpassa, valphagen är också att anpassa.
Att inte anpassa är att inte göra några som helst ändringar i lägenheten/huset pga barn eller hund.
Var du tvungen att ta bort skor så hade du inte den uppmärksamheten på din hund som du måste ha även när du har choklad framme osv. Varför tog du bort skorna om du hade sådan superkoll på valpen att den inte skulle kunna tugga i sig olämpliga saker? Eller var det så att du inte har så många olämpliga saker från första början?
När man har barn har man dock många olämpliga saker som ligger och dräller både här och där och en hel del olämpliga för valpar att sätta i sig.
Hade vi inte haft barn hade vi troligtvis inte behövt valpsäkra lika mycket.

Leka med kastruller?
Skojar du?

Nej inte alls. Gravallvarlig och ser inget fel i det. Kastruller kan diskas utan större problem.

Kastruller i köket ska användas till matlagning. Vill barnet ha kastruller att greja med kan denne få några egna, men de i köket ska inte skitas ned av lekande barn.

Hos dig möjligen. Får inte din hund vara i köket för jag kan tänka mig att hon skitar ner. Är man rädd för sådant bör man kanske inte skaffa barn. Barn är oftas smutsiga och vissa tycks vara det kroniskt i småbarnsålder.

En grind kan man som vuxen för övrigt kliva över så man behöver inte oroa sig över att den är stängd eller ej. Man behöver ju aldrig öppna den.

Vuxen ja men jag sa att det blir problem om man har flera BARN.
Barn har ett kortare minne och är lättare att bli distraherade så dom glömmer saker titt som tätt. Som att stänga grindar tex.

Att flytta om knivar, saxar, sätta upp tippskydd, säkra lådor och skåp osv anser jag vara för stort besvär och inte nödvändigt. Barnet behöver ju inte vara i köket. Att hålla på och anpassa hemmet på det här viset anser jag vara för mycket. Man ska ju kunna leva normalt trots barn och slippa greja med sjuttiotolv barnlås per dag.

Du har missat någon, när man skaffar barn så blir livet aldrig som det var innan oavsätt om man anpassar eller inte. Du gör ett problem mycket större än vad det är (höna av en fjäder) och är det så ansträngande med dessa saker förstår jag inte hur du orkar att ha hund faktiskt.
Ett barn kan göra så mycket mer i ett hem som gör att dom kan skada sig än en hund kan så innan du bott med ett småbarn så tror jag du har svårt att förstå varför.
Du har mycket låg motivation från första början för du vill ju inte ha barn (minns jag rätt?). Självklart att du tycker det är för jobbigt men för oss som vill ha barn är det oftast inget större jobb alls. Är man inte beredd på extrajobb så är barn inget man är mogen för.

Det räcker med ett smakprov för att en skinnsko ska bli förstörd. Därför plockades de bort. Gympaskorna var mer tåliga så de fick stå framme. De gick inte sönder av den tugga hunden hann ta innan jag gick in och korrigerade.

Visst är valphage och barnhage anpassning, men det är anpassning till mig. Inte till valpen eller barnet.

Hunden får vara överallt i lägenheten på golvnivå, men ska ge sjutton i skåp, bord och liknande. Soffa och säng är okej, men fotpallen är off limit. Jag gillar heller inte att diska så jag skulle inte roas av att kastruller skitades ner i onödan.

Jag orkar ha hund därför att hunden är väluppfostrad. Jag skulle inte orka ha en bänglig bråkstake och att det beteendet inte tolereras talar jag om tidigt.

Även barnlås mm är anpassning till dom vuxna för att man skall slippa ha 100% koll om man skall se det på det viset.
För att jag skall slippa hålla på att tjata nej hela tiden, lyfta undan och för att jag skall kunna gå och kissa utan att ha barnet i knäet mm. Det förenklar allt för mig.
En barnsäng är anpassning till barnet däremot. Det finns inget bekvamt för en vuxen med barnsäng.
Sedan har du inte insett ett problem till. När barnet är såpass gammalt så den kan klättra över hagen (vissa i så tidigt ålder som 1 år) så kan den fortfarande göra sig illa på knivar, bränna sig på plattor odyl.
Skall du kedja fast barnet då?

Jag har använt valphage till att träna ensamhetsträning i och aldrig annars då jag ansett att det inte behövs och har aldrig saknat den till annat. Jag har aldrig haft barnhage för jag anser att jag kan klara mig utan och inte ger tillräckligt mycket för jag skall tycka den är värd inköpet.

Kanske det. Så har jag faktiskt aldrig sett så på skåplås. De verkar mest innebära extra besvär med att öppna luckor.

Och hon var väluppfostrad redan som valp antar jag?
Det var absolut inte min för hon var ett redigt yrväder och var fortfarande rätt valpig vid nästan 4 års ålder (iofs rätt väluppfostrad sådan då).

Du sa att barnet inte skulle smutsa ner i köket och då jag brukar jag räkna in köksgolv däri. Luckorna skall vi inte tala om vad dom såg ut efter mina greyhounds jag hade. Väggen i köket där matskålen har stått efter schäfern skall vi inte tala om. I hallen se man fortfarande var hon har legat emot då hon inte fick vara i sovrummen.

Att du inte tycker om att diska (finns annars en mycket bra uppfinning som heter diskmaskin ;) ) och att du inte tycker om att småbarn leker med dina kökssaker är en sak men det är många som inte delar den tanken med dig.
Det skulle däremot vara curling om jag ansåg att min baby hade rätt att leka bland kastrullerna även hos andra människor eller att dom skulle anpassa sitt hem efter mitt barn.

Om det finns en miljö i hemmet som barnet inte klara av så behöver inte barnet vara i den miljön. Köket är ju ett slående exempel. Vad ska barnet in där och göra innan denne är stor nog att låta bli spisar och annat?
Det måste ju vara betydligt enklare och trevligare att bara sätta en grind i dörröppningen än att plottra med spisskydd, saxgömmor och skåplås. Nej det är varken enklare eller trevligare.
Det är jättetrevlig att ha barnet i köket, så man anpassar köket.
Köket är oftast ett stort rum där man äter och umgås, så där skall barnen också vara med.

Inte_Ung, som har lant-kök på 14kvm efter 2 villakök på 30 resp 40kvm.
Man stänger inte ut en unge ur ett kök på 40kvm, husets hjärta.

Hmm, jag använder ju inte mitt kök till annat än att laga mat så för mig finns ingen annan anledning att vara i köket. Använder man det som sällskapsrum kan det ju vara svårt att stänga ute barnen, men varför inte använda vardagsrummet istället?
Mindre spisar och annat farligt.

Leka med kastruller?
Skojar du?

Kastruller i köket ska användas till matlagning. Vill barnet ha kastruller att greja med kan denne få några egna, men de i köket ska inte skitas ned av lekande barn. En grind kan man som vuxen för övrigt kliva över så man behöver inte oroa sig över att den är stängd eller ej. Man behöver ju aldrig öppna den.

Att flytta om knivar, saxar, sätta upp tippskydd, säkra lådor och skåp osv anser jag vara för stort besvär och inte nödvändigt. Barnet behöver ju inte vara i köket. Att hålla på och anpassa hemmet på det här viset anser jag vara för mycket. Man ska ju kunna leva normalt trots barn och slippa greja med sjuttiotolv barnlås per dag. Barn skall leva i köket.
Matsök är instingtivt.
Ungar som stängs ute ur köket blir ofelbart oroliga för sin överlevnad.
Och ungar SKALL leka med grytor, kastruller och stekspadar.
De skall förberedas för att hjälpa till hemma och leva sina liv TILLSAMMAMS med vuxna.

Mig veterligt så har jag aldrig sett en hund ställa in ren disk från en diskmaskin prydligt i skåpen. Men det är sådant som även ganska så små barn kan göra om de har lärt sig hur köket fungerar.

Men det blir ju aldrig något problem för dig, du skall ju inte ha barn.
Men vi andra, som har barn eller tänker att skaffa barn, vi kan utan vidare diska det som barnet har lekt med i diksmaskinen sedan.
Det är ju inte värre än när man har ätit eller lagat mat med dem.
Är man rädd för litet skit, så bör man nog inte ha barn.

Jag har dock haft en "köksgrind" i det barnfarliga huset.
Den satt in till arbetsdelen i barköket.
Det var riktigt praktiskt faktiskt, då vi var många som sprang och grejjade i det köket.
(Stallflicka + inneboende)
Men väldigt få kök är utformade så att det blir bra.

Hmm, jag använder ju inte mitt kök till annat än att laga mat så för mig finns ingen annan anledning att vara i köket. Använder man det som sällskapsrum kan det ju vara svårt att stänga ute barnen, men varför inte använda vardagsrummet istället?
Mindre spisar och annat farligt.
Du, vi är 5 i huset.
Vi behöver använda BÅDE vardagsrummet OCH köket som sällskapsrum samtidigt.
Vissa vill titta på TV, andra lyssna på musik och åter andra kanske bara prata.
Vi har en kombinerad matsal/arbetsrum också, och det är alltid knökfullt överallt.

Nu kanske vi kommer ifrån ämnet men menar du att du inte säger nej till ditt barn? Att du aldrig sätter några gränser? Jag blev bara nyfiken på hur du menade... ;)

Hehe, antog att den frågan skulle dyka upp :) men den är välkommen. När jag läste mitt inlägg som jag skrev igår insåg jag att där inte stod riktigt vad jag ville ha fram. Får väl skylla lite på trötthet...

Jo, i allafall, rörande gränser:

Självklart sätter jag gränser för mitt barn! Det gör jag genom att välja mina strider, som vi pratat om förut. Vad jag säger nej till grundar sig på följande kriterier:


Det är farligt för barnet
Något kan gå sönder som jag är rädd om
Det stör mig eller andra runt omkring


I övrigt är det ganska fritt att utforska världen kring mig om man är barn. Jag vill ha ett stoppord som fungerar. Det gör inte nej efter ett tag om man säger nej till allt och inget. Och hur kul är det att vara 1,5 år och nyfiken på världen och då ha någon som hänger över en och säger nej/fy/usch vad man än gör.

Sen är skiljer det sig lite i olika åldrar, i takt med barnets mognadsnivå. Det är ingen idé att säga nejnej till en 8-månaders bebis som just lärt sig gå. De fattar inte i allafall, så där fungerar avledning bättre, även om det kräver mer av mig som förälder.

Hoppas det blev lite klarare? Annars får du fråga igen.

Jag kommer ihåg när sonen lärde sig krypa. Han nosade upp kattmaten rätt fort och kröp dit. Jag lyfter upp sonen bar iväg han och satte ner honom i ett annnat rum. Direkt börjar han pina iväg till kattmaten igen och igen.....
Katterna fick flytta upp en våning.
Han var så söt, kvittade vilket väderstreck jag satte honom i, han var som en målsökande misil.

Katterna fick flytta upp en våning.
Han var så söt, kvittade vilket väderstreck jag satte honom i, han var som en målsökande misil.

Hehe, ja det där målsökandet känner jag igen! Jag hade gjort som du, flyttat på kattmaten i möjligaste mån.

Jag håller med dig helt och fullt. Hage är en säkerhet och knappast ett fängelse. Jag skulle aldrig orka stänga av ström, barnsäkra varenda skåp eller vaddera hela mitt hem. Hellre får barnet sitta i hagen de få minuter det tar att greja med mat och liknande. Jag tror också att det ger föräldrarna mer tid till kvalitetstid med barnet. Det tar ju längre tid att laga mat samtidigt som man ska hålla koll på en ettåring som kravlar runt.

Barn behöver heller inte upptäcka och utforska hela tiden. De kan behöva ta det lugnt och minska på sinnesintrycken ibland också. Överstimulerade barn existerar i hög grad.



Alltid bra att gå igenom hängande trassliga elsladdar och se om man har uttag utan petskydd någonstans.
Barnsäkra knivlådan och något skåp i köket men inte resten.

Det där med kvalitetstid med barn: Det tycker jag är konstig attityd. Det bästa man som förälder kan göra är att "bjuda in"/"visa" till ditt liv, vad du gör och hur du har det. Man kan inte bygga upp sitt hela föräldraliv på att man skall gå och vänta tills man kan vara utan barnet (barn till hage eller annan förälder tex) för att laga mat eller så. Det blir väldigt konstigt på många sätt dessutom blir man som förälder lätt offer för martyrskap då.

Men jag tycker att hage kan vara väl så användbart i vissa fall så klart. Även den bästa princip för att ha barn säkert i hemmet tenderar ju att behöva omvärderas genom de små åren.

Men det är en bra föräldraträning att göra saker med små barn eller i alla fall samtidigt "ha vakten". Laga mat är ett väldigt bra exempel.
Detta att göra saker med barn är ju något som man behöver bli bra på som förälder. Jag tror att man lätt gör sig en otjänst om man alltid skall lägga undan i barnhage. Men det ändrar sig mycket.

Jag har gjort mycket med barn på armen, jag har stått inomhus med barn i ryggsele och lagat mat. Jag har jagat gälna hästar med barn sittande i bilbarnstol i en bil. Så först säkerhet & därefter resten.

Skål med vatten eller annat, beroende på barnet förstås. Det är ju olika vad som fungerar på olika barn, inget av mina tre barn har varit exakt lika men det brukar gå att hitta något de kan "hjälpa till" med.

Oj, fast jag tillhör ju dem som inte använder sele i vagnen heller...Nu har visserligen den lilla sladdisen en i sin vagn men det är bara för att den sitter så att den inte går att ta bort.

Har den filosofin att barnet sitter i vagnen när det behöver, är det så livligt att det inte sitter still så kan det lika gärna gå istället. eller om det är mindre, en bärsele eller...ja jag anpassar det efter barnet.
Har tre barn, varav ett satt blick stilla i vagnen även utan sele, nr två gick hellre och lika nr tre.

Barnets behov: jo till så stor del som möjligt, barnets vilja: när det inte går stick i stäv med vett och säkerhet.

Kan inte göra annat än att hålla med! Och att Jadzia inte har barn kunde manju förstå...kom igen efter du fått barn (om du får det), du kommer ha en hel annan inställning!

Dagens i lands-problem eller???

varför skulle man inte kunna ha en unge i en "hage" när man lagar mat?
Ungarna har blivit så jävla bortskämda!
förstår inte hur man kan uttrycka sig med "stackars barnet" osv...
Känns mer som det är föräldrarna som inte vill få nån form av dåligt samvete typ mitt barn ska inte behöva ha de så- han/hon ska ha det bra inte som andras barn"
patetiskt

Eller så är i-landsproblemet att man inte orkar ta sig tid med sina barn...
Eller som ditt i-landsproblem: har inget bättre för sig än att klaga på andras funderingar...

Jag håller med dig om 50-50! Jag sätter min ettåring i sin spjälsäng som fungerar som lekplats och sovplats. Den står i köket så han saknar inte sällskap, och han är mycket förtjust i att leka och fixa med olika grejor själv. Han är väldigt bra på att sysselsätta sig själv, och själv anser jag att jag måste leva ett liv med barnet, dvs jag måste också hinna med vuxensaker. Ibland kan han vara med, ibland inte. Men det är utmärkt nyttigt att de kan klara sig själv en stund!
Så jag säger ja till lekhage! :)

Och att Jadzia inte har barn kunde manju förstå...kom igen efter du fått barn (om du får det), du kommer ha en hel annan inställning!


Jag vet inte om Jadzia kommer att ha en annan inställning. Jag instämmer i många av hennes åsikter och jag har barn själv. Jag tror att det till stor del handlar om vilken filosofi man lever efter.

Leka med kastruller eller ej är petitesser, men hurvida man lär barnet att det är jordens medelpunkt eller ej är avgörande ställningstaganden.

Så om man barnsäkrar rummet istället för att ha hage och för att man låter barnet vara med och laga mat osv så gör man barnet till jordens medelpunkt?
Sedan skäller man på barnet när den blir större för att den inte hjälper till när man själv har varit såpass osmart och inte utnyttjat det hela från att bli en vana då barnet var litet. Det är något jag alltid varit förundrad över.

Jag ser det som så att hagen är en förmiskad plats av ett barnsäkrat rum. Problemet är att den inger falsk säkerhet för vissa barn kan klättra ur en sådan redan när dom är strax under året. Det gäller att från början då ha barnsäkrat lägenheten/huset för annars finns risken att man sätter ner barnet i hagen, går och duschar och just denna dagen är den dagen då barnet lyckas klättra ur. Har man inte säkrat utan har knivar i lådan i köket tex så finns ju risken att telingen skall undersöka dom.
Har man åt andra sidan barnsäkrat hemma så tycker jag att barnhagen är överflödig för min del. Jag är aldrig och har aldrig varit så länge jag varit vuxen tankspridd när det är lägen som kan utvecklas till fara. Det är när man blir tankspridd som olyckor med hett vatten kan hända om man har barnsäkrat innan. Det är också då olyckor kan hända i andra situationer än med barn.
Däremot så kommer man inte kunna se på ett barn om den fått vistas i hage eller inte med undantag för barn som får sitta där nästa jämt för dom kan börja pilla en massa när dom väl för tillfälle istället.
Vad man väljer där (om hagen används rätt) spelar med andra ord ingen som helst roll i det stora hela på hur barnet blir som vuxen.
Det är därför jag tycker varken bu eller bä om att andra använder den. Själv ansåg jag att den var onödig i vårat hushåll och jag behövde ingen sådan och var inte peppad att köpa en heller. Den tar plats och det är onödiga pengar att lägga ut som man kan köpa andra saker för istället.

sätt lite elstängsen runt några stolar.. då kommer barnet garanterat inte frsöka komma ut iaf ;)

Jag har inte haft barnhage, mest för att jag tycker att den är skrymmande men också en falsk säkerhet (skulle ALDRIG, om jag haft en, lämna ett barn i en sån hage och själv gå och duscha). Men sele i vagn har jag haft från ett års ålder, detta pga att jag haft livliga tvillingar. Jag har nog varit ganska hönsmammig långt upp i mina barns liv, nu när de yngsta går i 5:an så har jag släppt massor på det, successivt alltså. Våra barn har alltid lekt i köket så jag har haft koll på dem (men inte med grytor, jag har lite tinnitus och fixar helt enkelt inte alltför "kul" ljud!). Än idag så har de nästan aldrig kompisar inne på rummen utan i kök och TV-rum. Kan bli lite jobbigt ibland men det är väl eget fel då jag vant dem vid att de ska leka så jag ser dem :crazy:

Så om man barnsäkrar rummet istället för att ha hage och för att man låter barnet vara med och laga mat osv så gör man barnet till jordens medelpunkt?
Sedan skäller man på barnet när den blir större för att den inte hjälper till när man själv har varit såpass osmart och inte utnyttjat det hela från att bli en vana då barnet var litet. Det är något jag alltid varit förundrad över.

Äsch, nu tycker jag att du överdriver och medvetet misstolkar det jag skriver. :crazy:

Jag skrev inte att barnhagens vara eller icke vara påverkar barnens uppfattning om sig själva. Gjorde jag det?

Jag skäller dessutom inte på barn som inte hjälper till, för självklart lär man barnen att hjälpa till - när de är mogna för det!

Om du läser och begrundar mina tidigare inlägg så handlar de om att använda barnhagen för specifika syften. Jag vidhåller fortfarande att mycket små barn och bebisar inte har i köket att göra - om inte någon har 100 procentig koll på barnet.

I dom inlägg du hänvisade till så diskuterade det lekhage kontra barnsäkra och i det läget svarade du "Leka med kastruller eller ej är petitesser, men hurvida man lär barnet att det är jordens medelpunkt eller ej är avgörande ställningstaganden."

Vad menade du då med det om du inte diskuterade samband med barnsäkrat och barnhage?
Det var väl ställningstagandet som gällde då?
Hade vi diskuterat barnuppfostran allmänt hade jag förstått vad du syftade på eller "curlingförälder", "bowlingförälder" odyl men nu var det specifikt barnhage kontra barnsäkrat och inget annat (Lite kastruller i kök också förstås kom med på ett hörn)
Inget av dom lär ett barn att dom är jordens medelpunkt eller vice versa.
Var kom jordens medelpunkt in?

Jag missförstår aldrig något med vilje utan har jag missförstått har texten inte varit tydlig nog.
Din var då väldigt otydlig då jag inte kan se kopplingen om det inte var den jag antog.
Sedan finns det folk som anser att barn inbillar sig att dom är medelpunkt om man låter dom få bestämma en del och om man ändrar sina liv till viss del pga barnet.
Du får gärna "rita och berätta" hur du menar ;)

Vanligtvis brukar föräldrar väldigt ofta sucka, stånka och stöna över att deras äldre barn och tonåringar inte hjälper till hemma (hur många inlägg på olika barnforum och en del även här har man inte läst om det och av andra föräldrar i andra situationer). Det är heller inte ovanligt att det är samma föräldrar som inte uppmuntrar detta när intresset finns dvs redan som småbarn (jag räknar 0-3 som mycket småbarn) och då ofta vid 1-2 års ålder.
Själv har jag aldrig "lärt" min dotter att städa eller för den delen damma eller diska men hon kan det ändå. Hon har fått prova när hon visat nyfikenhet och en 1-2 åring kan diska gafflar, plastbyttor odyl. Rent blir det förvisso inte men det viktiga är att det skall vara kul och inget annat. Blir känslan positiv och disk inlärt tillsammans så är det mycket lättare att få dom att diska när dom blir äldre också.
Jag lär aldrig barn husshållssysslor för dom lär sig genom att iakta och det har dom fått chansen att göra sedan dom var små. Barn härmas och när dom härmas gör dom det för dom har motivation och det är då man skall vara smart och uttnyttja den. Hittintills har det sättet hållt bättre än dom traditionella. Jag gör mycket icketraditionellt i min fostran och för en del saker bakvänt men än så länge har det visat sig att mitt sätt ger mer hållbart resultat i längden även om det på kort sikt är jobbigare.

100% koll kan du inte alltid ha av ett barn i en barnhage så tillvida att du inte kollar barnet i den hela tiden (med undantag för när dom är mycket små men då kan dom knappt komma fram alls utan ligger kvar där du lägger det) Du vet aldrig helt säkert när den lär sig klättra ur och när den gör så måste du ialla fall ha ett barn löst.
Min dotter klättrade ur sin spjälsäng vid 1 års ålder och 1 år anser jag räknas till "mycket småbarn".
Att sätta fast henne i en stol med sele lagom kort så hon inte skulle kunna ställa sig upp hade varit ett mer 100% alternativ men det användes aldrig det heller.
Jag tror du utgår från att barn är äldre när dom kan ta sig ur barnhagen men även 2 åringar får varmvatten över sig och även tvååringar lyckas föräldrar snubbla över och det är nog få barn som är så gamla som 3 år som inte tar sig ur barnhage eller öppnar grindar alternativt klättrar över grindar. Det är lika falrig (om inte farligare) att ha en 2 åring i köket än en 1 åring då 2 åringen är snabbare men fortfarande inte har någon full utvecklad reflex för att dra tillbaka handen vid starkare värme och har fortfarande inte alltid vett att låta plator vara.

Förövrigt har då min dotter och alla andra barn som varit i min närhet "haft i köket att göra" då jag alltid har haft 100% koll över dom när det funnits något farligt framme där.
Du kanske inte klarar av det men för mig har matlagning aldrig tagit sådan koncentration att jag inte kan hålla 100% koll på vad ett litet barn är någonstans. Övrig tid har det aldrig funnits några farliga saker att nå i mitt kök så då behövdes aldrig 100% koll.

Vad otroligt banal du är. Kan du inte argumentera på vanligt vis?

barnets vilja: när det inte går stick i stäv med vett och säkerhet.

Hu, det där skulle jag raskt vilja ändra till " när det inte går stick i stäv med min vilja". Fasar för de barn vars vilja får gå före föräldrarnas.

Jag har aldrig sett någon skillnad i hjälpsamhet mellan tonåringar som fått leka med kastruller och barn som inte fått det. Hjälpsamheten har helt andra faktorer.

Även dem mest intresserade sexåring brukar tappa lusten att diska då denne blir ca 12-13 år.

Och du har följt hur många barn från småbarn med detta upp i vuxen ålder för att kunna dra denna slutsats?
Naturligtvis så är det så att om man inte vidhåller att uppmuntra eller på något sätt "programmera" in en positiv känsla som kommer viljan att försvinna. Vuxna är otroligt bra på att ibland locka fram ett åsnebeteende hos sina barn. Det är sällan jag ser vuxna som på något sätt tackar deras barn för att dom tex diskar utan anser att det är en självklarhet. Istället får barnet höra vad dom inte gör. Då hjälper inte ens jag till kan jag tala om.
I denna familjen så beröms både make, barn och jag när vi gör saker titt som tätt. Positiv feedback är en av dom saker som gör att denna familjen funkar jättbra då ingetn tas för givet. Jag kan tom berömma mig själv om jag gjort något bra.

Barn går att "programmera" lättare än vuxna och när man är vuxen kommer man sällan ihåg vad som gett känslor till olika saker bara att dom finns. Jag kan få vuxna till att bli omprogrammerade med lite samarbete och har gjort så flera gånger.
Jag vet vad för "knappar" man kan trycka på för att både barn, tonåringar och vuxna skall samarbeta och tycka att det är kul samtidigt. Jag vet för varje barn jag träffar efter några timmar hur jag skall få dom dit jag vill om jag får ta över helt.
Däremot uttnyttjar jag det inte om det inte är nödvändigt.
Med andra ord att bara låta dom leka med kastruller kommer inte lära dom att hjälpa till utan är bara ett steg på vägen. Man uppmuntrar deras lust att vilja göra samma sak som en själv.
Precis som att bara för man kan 1+1 så kan man inte alltid räkna en hel ekvation utan att träna sig och försök att träna med negativ feedback vilket är väldigt vanligt när barnen blir äldre och det gäller hushållsarbete.

Jag har bara tid en liten stund, jag återkommer till ditt svar till mig vid ett annat tillfälle.

Bara en kommentar:

Barn behöver inte läras att de skall hjälpa till när de är mellan 9 månader och två år. Det går bra att börja vid tre års ålder med gott resultat!

/Priffe - med egen erfarenhet ;)

Jag lär inte in att hjälpa till alls jag för jag uttnyttjar barnets egna vilja att lära sig själv. Deras egna vilja att samarbeta. Om den börjar att infalla när barnet är 1 år så tar jag tillvara på det då.
Jag lär däremot in en positiv känsla och inget annat.
Vill man hjälpa till får man det vill man inte behöver man inte.
Som jag sa har jag oftast andra sätt än traditionella att fostra på. Det tar längre tid att komma till resultat men resultatet blir istället hållbart. Dessutom så får barnet en starkare självkänsla och bättre självförtroende på kuppen.
Det tjatas om mycket få saker här hemma hos mig.

Det tjatas om mycket få saker här hemma hos mig.

Här förekommer inget tjat heller! :smirk:

Var och en blir salig på sin metod. :)

När mina var tre år, så tyckte de också att det var roligt att hjälpa till. Vilket givetvis uppmuntrades.

Ettåringar är också välkomna om att "hjälpa till", men bara med sådant som är ofarligt.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre i våra diskussioner.

Men du har enligt egen utsago (annan tråd) "lätthanterliga barn", det har inte jag.
Jag har heller aldrig sagt att det förekommer tjat hos dig bara att det är vanligt och har du lätthanterliga barn så brukar tjat sällan behövas då dom är lättstyrda. Det är snarare att man måste anstränga sig för att lära barnet att sätta ut sina personliga gränser istället medan barn som mitt måste man lära dom att göra det på rätt sätt för sätta gränser kan barn som mitt och dom gör det tydligt och klart.

Jag har ju fortfarande inte fått svar på kopplingen hur jag skall tolka "jordens medelpunkt" med barnhage eller barnsäkrat. Jag antar att dina tankar var längre än bara barnhage och barnsäkrat vilket jag inte uppfattade (ursäkta att min fibrohjärna är långsam).
Det var faktiskt den delen vi diskuterade egentligen eller hur?
Den kom bort i hanteringen totalt men den delen jag egentligen var mest intresserad av.

Jag är djupt salig i min metod av den enkla anledningen att den funkar på stort sätt alla slags barn inte bara mitt :cool:
Testat på många barn (långt över 100 om det kan vara till intresse) av alla de sorter.

ok. jag skall försöka att klargöra vad jag menade. Jag uttryckte mig nog lite för svepande.

Vad jag menar med barnhagen är att den är ett ypperligt medel för att lära barnet att även i tidig ålder kunna känna sig trygg i sig själv. Barnet kan lära sig att föräldrarna finns i närheten, om än inte i blickfånget hela tiden.

Det kan man förvisso lära barn utan hage - att lägga dem på kvällen och att de somnar själva är ett exempel på att lära dem trygghet och tillit.

Det jag menade med barn som felaktigt får för sig att de är jordens medelpunkt är barn som alltid, alltid sätts i första rummet. Där barnets önskningar och behov går för alla vuxnas. Det ger barnet (enligt min mening) en känsla av att på sätt och vis vara övergiven. När barnets vilja styr i alla lägen utom när det är farligt för barnet. Barnet kan få känslan avv att beslutanderätten OCH ansvaret vilar på barnets axlar. det tycker inte jag är rättvist.

Jag tror att barnen behöver veta att vi sköter en hel del beslut och att vi bestämmer vad som är bäst för barnet. Sedan kan barnet i takt med mognadsgrad få allt mer att säga till om. Ett exempel är att barnet kan få välja de röda eller blå byxorna (när hon är mogen för det) och inte vilka kläder som helst.

Mina barn är inte alltid lätthanterliga. Givetvis har vi duster emellanåt också, men att de är så trevliga (som jag tycker att de är) tror jag till största delen beror på att vi har en väl etablerad respekt för varandra. Vi känner varandra väl eftersom vi tillbringar mycket tid ihop och de gränser vi har är få och tydliga.

En mycket bra gräns är tex. "du får göra nästan vad du vill bara du frågar först och att frågan är rimlig"

Barnen går på lågstadiet och vet vad som går hem och inte. Ibland chansar de på sådant som de "tror" att de skall få nej på.

Min respekt för dem är exempelvis att jag håller det jag lovar och inte babblar om saker som kanske inte blir av. Jag vet hur besviken man kan bli... (men givetvis kan det ibland hända att det inte blir som planerat ändå).

För övrigt måste jag gratulera till en metod som fungerar på många barn. Jag TROR att min metod fungerar på andra barn också, men jag har inte provat.

Jag är bara intresserad av hur föräldrar som använder barnhage gör med sina tonåringar?

Visst små barn kan skada sig allvarligt i hemmet men livet tonåringar lever är ju betydligt farligare. Ska ni låsa in de?

Små-småbarn kommer ju inte så långt och är de så stora att de kan krypa eller gå kan de oftast klättra eller stoppa olämpliga saker i munnen.

Livet är inte säkert nån gång.

Det jag menade med barn som felaktigt får för sig att de är jordens medelpunkt är barn som alltid, alltid sätts i första rummet. Där barnets önskningar och behov går för alla vuxnas. Det ger barnet (enligt min mening) en känsla av att på sätt och vis vara övergiven. När barnets vilja styr i alla lägen utom när det är farligt för barnet. Barnet kan få känslan avv att beslutanderätten OCH ansvaret vilar på barnets axlar. det tycker inte jag är rättvist.

Det är absolut inte rättvist, jag håller med dig från början till slut. Barnet får inte sina behov tillgodosedda på det viset och mår dåligt.
Det du pratar om handlar om att kränka sina egna personliga gränser till förmån för barnet. Då lär sig barnet att andra kan får trampa på deras också och det är fel. Man skall lära ett barn att visa var barnets personliga gräns går, var förälderns privata gränser går och värna om dom för då värnar dom även andras.
Det är inte fel att ge ett barn glass när den ber om det OM man själv tycker det är ok. Det blir fel om man gör det fast man egentligen inte vill. Om det händer då och då är sällan någon skada skedd men om det sker som regel så kommer barnet att snart börja visa "symtom". Symtom kan undertryckas men dom kommer att komma upp för eller senare.
Jag är sjuk och orkar väldigt sällan att göra mycket med min dotter. Det har hon fått acceptera vare sig hon vill eller inte. Jag har inte kränkt några av hennes personliga gränser och jag har inte tillåtit henne att kränka mina. Därför så mår hon inte dålig av ett nej eftersom mitt nej egentligen inte är knutet till henne utan till mig. Om du förstår vad jag menar.

Vad jag menar med barnhagen är att den är ett ypperligt medel för att lära barnet att även i tidig ålder kunna känna sig trygg i sig själv. Barnet kan lära sig att föräldrarna finns i närheten, om än inte i blickfånget hela tiden.

Det är bara detta att det lär dom sig ändå.
Otrygghet har med andra saker att göra. En av dom störrre är personlighet då vissa helt enkelt är mer ängsliga av sig som person.
Min dotter har alltid varit trygg i sig själv när hon var liten (lite för trygg i vissa lägen :crazy: vops var hon borta om man inte höll koll :eek: ). Hon hade fullt förtroende att vi inte skulle överge henne och har aldrig visat tecken på annat. Du hade säkert inte sett någon skillnad på min dotter och dina barn i trygghetsfrågan trots att min dotter låg i våran säng tills hon var 10,5 månader (ammade nattetid till den åldern) och därefter flyttade till sin spjälsäng som stod bredvid min sängsida kloss an.
Det var först när hon kom till dagis här (5,5 års ålder) och sedan skolan där hon kände att hon inte dög, fick inte vara med och leka och allt hon lekte var "fel" och allt eskalerade pga att personalen inte var kompetensen nog att se var felet fanns utan istället förvärrade allt ihop (kan skriva en massa om vad som var fel där). Den delen är dock fixat nu. Jag har fått tillbaka min harmoniska dotter som mår toppen och det enda som hon behöver träna är att sänka sina egna krav på sig själv som fortfarande är lite för stora.

Förövrigt håller jag med dig totalt :cool:
Vad jag lovar har jag lovat och det är fel att begära att min dotter skall hålla sina löften om jag inte gör det. Exterma saker kan givetvis ibland spoliera tex magsjuka :crazy: men det är ju giltliga ursäkter.

Barnhage är inget fel så länge man inte har barnet där jämt, barnet verkar tycka det är ok och inte skriker länge och att man är medveten om att det kommer en dag då barnet kan ta sig ur så man inte tror att den är 100% säker när barnet passerat 1 år.
Det är just den biten som bekymrar mig mest om man inte då har gjort det säker för sin teling för det är ju då som olyckor kan hända.
Jag tycker med andra ord att barnhage rätt hanterad inte är fel men för mig alltid överflödig (tar dessutom plats) :cool:
Har inte lagt märke i sammankopplingen mellan trygghet själv och barnhage och behöver bara se till min kompis som har två vuxna söner som har två helt skilda personligheter och där den som sattes i hage är den som är otrygg. Det är troligtvis faktiskt så att du ger dina barn den trygghet ialla fall oavsätt hage eller ej, sova i sin säng eller din.

Din metod funkar säkert bra och det är inte säkert att den är så annorlunda i det "stora hela". Det är ju lite svårt att säga så här över nätet när man inte har "upplevt ala naturell" och att förstå min måste man nog läsa av Jesper Juul och John Gottham då dom beskriver mitt sätt på ett mycket bra sätt.
Huvudsaken är ju faktiskt att din metod så småningom ger harmoniska vuxna människor med god själkänsla och gott självförtroende. Hur man gör på vägen dit är ju inte lika viktigt egentligen :cool:

Jag tycker inte att jag argumenterar på något konstigt vis. Om du tog illa vid dig av det jag skrev ber jag om ursäkt. Men jag står för det jag skrev. Jag skulle själv aldrig ge mig in i en dikussion om något jag inte har någon egen erfarenhet av med så säkra slutsatser, men det är ju bara jag.
Är lite trött på folk som inte har egna barn men vet ALLT om barnuppfostran (säger inte att detta gäller dig, men det kanske är därför jag reagerar).
Och du skulle aldrig sätta barnets vilja före din egen? Det är ditt val, visst, men ibland kanske jag inte vill laga middag, men barnet vill ha mat? Ibland måste man nog göra saker mot sin vilja för barnens skull, men aldrig på bekostnad av vettig barnuppfostran eller säkerhet.