Jag är lite uppe i informationsinhämtning gällande graviditeter och förlossningar. Vad har ni för erfarenheter om ni orkar dela med er till en rookie som jag som undrar över allt och inget nu när det börjar planeras...

:D

Berätta gärna om det är något särskilt du vill ha reda på. Jag har haft två helt olika förlossningar och det är ganska långa historier båda två. En vaginal med havandeskapsförgiftning och en prematur i v 33 med akut kejsarsnitt.

Är det smärta, smärtlindring, känsla, sjukvårdens förfarande eller något annat speciellt du tänker på?

Allt av det ovannämnda eller något av det :)

Jag tror du kommer få många svar! Det är kul att prata förlossningar :-)

Jag har haft två helt olika upplevelser.

Med Lucas gick jag 17 dar över tiden. 15 dar över så gick vattnet, men jag hade inga värkar. Sen pinvärkar i 2 dygn, och så igångsättning med dropp. VIDRIGT med droppet för det skapade täta korta overksamma värkar, och efter 11 timmar hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än när jag kom in, och det blev akutsnitt. Den gången hade jag lustgas, akupunktur (värdelöst pga okunniga nålsättare) och EDA. Jobbigt var det, men enda gången det var riktigt hemskt var när läkaren sa att det inte hände nåt och jag insåg att all smärta var förgäves, då höll jag på att bryta ihop, men sen fick jag bedövningen inför snittet och då var allt borta (smärtan alltså, jag var vaken).

Med Nathalie gick jag 11 dar över tiden, och här kom värkarna igång först och var klart hanterbara. Jag körde t.o.m bil till dagmamman och lämnade Lucas, hade 3 värkar på de 5 min det tar att köra... vaddå trafikfara! Men de små värkarna var ju ingenting mot vad som komma skulle. Vid 10.30 var vi inne på förlossningen, och jag badade (MKT skönt!!) tills jag ville ha lustgas också. Varning för att värkarna dämpas rejält av vattnet och man blir nästan chockat när man kliver upp och värkarna känns igen!! Lustgas fick duga tills min sköterska och sambon "gick med på" att jag fick ryggbedövningen (jag hade bett dem att förhala, så de gjorde ju bara som jag sa), och då var jag liksom redan öppen 9 cm. Krystningen var en baggis och jag kände knappt när de sydde några stygn. Hon är född 17.38. Superförlossning!

Förrutom själva förlossningen så är AMNINGEN jäkligt jobbig i början. Antingen tar det tid för mjölken att komma igång och man har en liten igen andra dygnet som vägrar släppa, eller så har man för mycket mjölk så bäbisen inte vill äta för den bara sätter i halsen. Det är lätt att man får sår och det gör ont som f-n, men då ska man se till (man får tjata och vara superenvis!) att man får hjälp med bäbisens tag. Suger bäbisen rätt så GÖR det inte ont, så enkelt är det, fast det är jättesvårt...

Just det, bästa tipset jag fick innan Nathalie föddes var att låta det ta tid när hon skulle ta bröstet första gången. Alltså, hon fick komma upp till mig direkt, men hon fick inte "ta" bröstet förrän hon gapade riktigt stort, det kan ta rätt lång tid innan de gör det (lång tid = en minut upp till en halvtimma!).

Sådär, nu tror jag att jag har svamlat klart :-) Jag skulle gärna föda barn massor av gånger till!!

Tack för intressant läsning....

Jag börjar fundera kring hur man ska försöka få till en förlossning. Jag klarar av all läsning hyfsat bra nu när jag börjat hämta information och förbereda mig (okej, det är inte dags att sätta igång och producera en knådd förrän om ett år men ändå... för mig tar det tid att vänja mig vid tanken och komma fram till hur jag vill ha det). Jag funderar kring smärtstillande medel. Som jag känner det vill jag inte ha någon smärtlindring, alltså inga "medel". Kanske akupunktur, massage, varmt vatten, allt sådant som inte påverkar kroppen eller förlossningsarbetet. Föda i varmt vatten verkar ju rätt bra... absolut inte på rygg i ett sterilt rum. Sittande på huk tror jag skulle passa bra. Sittande på huk i varmt vatten...

Jag är rädd för alla effekter de smärtstillande medlen har. Samtidigt är det ju som att frivilligt och glad i hågen förbereda sig för en lååångdragen tortyr att gå ingenom en förlossning utan smärtstillande medel.

Fast jag vill tro att kroppen fixar det, att jag fixar det, jag känner mig ganska bestämd, fast rädd, för att en "naturell"
;) förlossning skulle passa mig bäst.

Fast fan vet hur det blir när man ligger där, eller förlåt sitter på huk där, gråter och spyr av smärta och svimmar (vilket jag har lätt för att göra) och skriker om man orkar och ber om alla droger som finns i världen. Jag försöker intala mig att smärta är något naturligt, men vete katten om jag är så bra på att uthärda. Envis som synden är jag, kanske är det en bra egenskap.

Rädd för komplikationer under graviditeten är jag också. Missfall och foglossningar och annat jämmer och elände. Det är så lätt att jag inbillar mig att vi bara
:banana: på av bara tusan kring ägglossningen och så är allt klappat och klart.

Riktigt så enkelt är det nog kanske inte, men å andra sidan KAN det ju vara så enkelt att graviditeten blir fin och problemfri och förlossningen detsamma.

Se inte förlossningen som en tävling eller nån sorts prestation att den är bäst som inte har någon smärtlindring. Det absolut VIKTIGASTE är inte hur det går till för det kan du inte bestämma från början, utan att det kommer ut ett friskt barn, sen om det är med snitt, i ett sterilt rum eller hemma...så är det av underordnad betydelse. Jag tycker att det är alldeles för fixerat vid själva förlossningen, det är ju en fjärt i universum jämfört med att faktiskt ha barn.

Jag har fått lite olika typer av smärtlindring med mina barn, Lustgas och petidin med de första två och lustgas och morfin med trean. Bägge gångerna vart det försent att sätta ryggbedövnng, som jag nog gärna hade tagit annars, fast å andra sidan hade det antaligen inte passat min kropp, eftersom mina värkar varit jätteeffektiva till jag vart öppen 9 cm, sen har de typ bara gjort ont och inget har hänt. Lustgas har haft effekten på mig att det gjort JÄÄÄÄVLIGT ont, men det skiiiiiiter jag i.. Petidinet/morfinet funkar rent smärtstillande. Och har inte haft någon effekt på barnen såvitt jag kan se det står heller inget i journalerna att de är påverkade av det.

Hm låt se.
Med 1an.
Värkarna började vid 12 tiden hemma. jag hann sticka klart och sy ihop min lusekofta innan det var dags att åka in. Då det var fullt på normal vården så fick vi rum på specialistvården. Gubben satt och tittade på svenska melodifestivalen (-95) (alsrig lämnar jag dig något vann...) medan jag gick och vnkade i korridoren. Vi prövade duschen och lyckades ställa till med översvämning. Fick en underbar Bm och en läkarknadidat som hette Fredrik (vilket min man också gör) värkarna var uthärdliga. När jag fick mer ondare värkar så fick jag Västerviksmedtoden. Minns att jag trodde att jag behövde gå på toa men det var bebisen som trängde på. jag skrek som en gris och beben var ute på 5 krystvärkar. Syddes lite men det minns jag inget av. Lustgasen gjorde att spydde ner min man.... :p
Med 2an
Den här gången skulle jag vara tuff och inte ha bedövning. Minns inte så mkt av förloppet. Däremot minns jag som om jag var utanför min kropp och såg allt på håll. jag klättrade bokstavligen uppför sängryggen för att komma undan smärtan. 2 barnmorskor höll i mina fötter för att jag inte skulle fly medan en 3e hängde på min mage. Under denna tiden så mumlade de snällt; du är så duktig ta i lite mer. Hade de rytit i och sagt att nu :devil: krystar du annars dör barnet så hade jag nog sansat mig och gjort jobbet. Till slut så fick de ut den lila bebin som inte gav hals. De slet av navelsträngen och drog ut min man ur rummet. Där ute så skrek de på barnläkaren. jag låg kvar på min blodiga säng och fattade ingenting ensam och med moderkakan kvar. Idag så står et i journalen att det var en normal förlossning :confused:
Med 3an.
hade sådan ångest under den senaste månaden.
Vattnet gick (trodde vi) när jag var i stalletkl 16.30. Tog in hästarna och körde iväg barnen till barnvakten samt åt middag. Sen ringde vi B.B och beskrev att det var färgat det som kom (hade rosa trosor dumt nog) fick genast åka in utan värkar då de trodde att barnet var stressat och bajsat ner i vattnet.
Väl inne 21.00 så konstaterade de att det var en liten blödning inget mer. Då vi hade så långt hem så fick vi gå på stan ett tag för att få igång värkarna. Kl 23 så träffade vi MIN barnmorska från barn I lugnet infann sig direkt. Jag bad att få samma bedövning som vid 1an med det gick inte när jag hade blödning. kl 01 sattes EDA och sedan levde jag som i ett rus. Titta jag har en värk flinade jag til min man :D Sen fick jag dropp för att sätta fart på värkarna som försvann av EDAn. 03 sa jag till att nu är jag trött på att gå i korridoren, nu ska bebisen ut. Hann bara lägga mig ner så gick vattnet (på riktigt denna gång) sen kom krystvärkarna. Tyvärr så satt han fast med sina breda axlar men jag var lugn. Älskar min EDa :love: bebisen ute 03.30 ett litet :devil: barn då han hade självlysande röda ögonvitor. Vi åkte sedan hem vid 08 på morgonen.

Barn 4a
Än så länge har den inte pluppat ut men läkarna har lovat att kolla mig v 39 för att se om livmoderstappen är mogen för igångsättning en kväll som MIN Bm jobbar natt så jag kan vara lugn. :) Snart är det dags......

Jag hade varit jättesjuk under graviditeten pga överstimulering vid provrörsbefruktingen. Hade på gränsen till tarmvred och massor av vätska i buken. Sedan fick jag foglossning som ökade mot slutet.

Dan innan förlossningen (Vidar kom tio dagar för tidigt) hade jag varit på MVC-kontroll och då såg allt lugnt ut så jag packade hästen och lilla juniorryttaren för att åka till SM (Uppsala, 4 timmar bort)dagen därpå. Men på dagen som vi skulle åka hade jag en liten brun flytning och var lite orolig för att det skulle vara den s.k. slemproppen. Så vi stannade på vägen med transporten kopplad och häst och packning i för att köra en snabb drive-in koll på BB som låg liksom på vägen.

Några värkar hade jag inte känt, men jag hade en närmast obeskrivlig konstant bakgrundssmärta i bäckenet som jag misstänkte att de skulle kunna "drunkna" i....

På BB tyckte de nog jag var lite fånig men tog till slut in mig på ett rum.

När BM hade undersökt ändrades attityden... "Det blir inget Uppsala - det blir BEBIS ! Du är öppen 6 cm !"

:eek:

Snabb omplanering - SM-ekipaget fick förhållningsorder och ny förare, maken skickades hem som fölvakt (Tína hade fått vit mjölk vilket brukar komma omedelbart före fölet) och jag stannade på BB.

Man har ju hört att det tar lång tid med gamla förstföderskor....

Jag låg och väntade en stund till en gynekologkollega kom och tittade till mig och tog hål på fostervattenblåsan som hängde ut som en säck.

Då satte det igång. Krystreflexerna gick INTE att missa :angel:

Jag fick barnets hjärtkurva vid mitt huvud så jag såg att det mådde bra och värkarna, och sedan lustgasen som jag tajmade så jag bara tog den medan värken var på väg "uppåt" på kurvan. (då hinner man inte må illa)

Tyckte det var helt OK och gillade lustgasen skarpt :love: :angel: och var beredd på åtskilliga timmars slit :o Men BM undrade om inte gubben skulle vara med när barnet kom. "Jo", sa jag "men han har bara 20 min hit" :idea:

Oooops! Det var bara att ringa efter honom och han hann inte mer än fram förrän Vidar ploppade ut. Huvudet kändes som att klämma ut ett bowlingklot och jag sprack lite åt tre håll men det gjorde liksom inget för jag var hög av upplevelsen, lustgasen och endorfiner... Sedan var kroppen som en sladdrig trasa som rann ut av sig själv.

Jag fick Vidar på magen och klämde ut moderkakan och syddes ihop - ivrigt tjatande om att man måste få ha lustgasen då också :D

Sen mindre än en timme efter att han kom ut var jag på benen, städade sängen och bar in honom till arbetskamraterna på röntgen. Kände mig superpigg och rörlig - det där som hotat spränga sönder mitt bäcken de senaste månaderna var ju BORTA !!!!

Men på BB blev de förskräckta över att jag "rymt" - tydligen ska man ligga kvar och se helig ut i sängen så länge man får :D

En stor anledning att stanna 1½ dygn på BB var toaletterna. De har inbyggd dusch så man slipper torka sig i köttfärsen :eek: En anledning att åka hem var alla bebisar som skrek så man inte fick sova ens när de korta stunder ens egna gjorde det. :crazy:

Åt vilket håll ligger 4:an nu?
Uppåt, nedåt eller på tvären?

Det där med köttfärsen som många beskriver skrämmer mig. Och smärtan så klart. Men Jane sa något klokt till mig, något ungefär så här "Kanske är det som skrämmer oss mest just det att det inte riktigt går att ha kontroll över en förlossning eller en graviditet". Det fick mig att tänka till.

Tävla i förlossning var något nytt, kanske ser folk det så, jag ser det mer som att smärtstillningen är det enda jag inte klarar att läsa om utan att börja må illa. Resten funkar, jag läser och begrundar och fasar lite grann men rätt lagom. Men när alla bieffekter och annat med smärtstillningen kommer på tal blir jag helt vimmelkantig och börjar må illa. Så det är nog snarare så att jag försöker tänka bort det som skrämmer mig mest. Kanske konstigt, men så känns det just nu.

Att kroppen liksom sköter det där själv, om jag tar mig tid att lyssna på den och ser till att förlossningen passar mig och blir på mina villkor utifrån mina förutsättningar. Ungefär så...

Det där med köttfärsen som många beskriver skrämmer mig.

Det är faktiskt äckligt, men går över jättefort. Det är en enorm läkningskapacitet i underlivet efter en förlossning :) Jag ser ut (och känns ;) ) precis som förut...

Man har så fullt upp med bebisen och amningen att man tänker liksom inte på det.

Ingen köttfärs här inte.......lite öm med första så det blev kudde på stolen men med 2an och 3an såg jag nästan ut som en oskuld på nytt ;)

<Såg du inte det på min mage i lördags???? Om du såg sonen så måste du sett mig med någon stans i röran :)
Nu ligger han väluppfostrat med huvudet neråt.

Jag såg nog bara sonen faktiskt.
Det fanns någon pappa och syskon där också, men de var inte lika spännande.
Sedan så hade jag fullt upp med Patsy och annat.

Så bra att att 4:an har lagt sig som han, HAN?, vet du att det är en han?
Ja som sagt, så skönt att han har lagt sig som han skall.

Var du aldrig med upp till mitt sekreteriat????? Skriver mitt då jag var ensam boss där. jag var ute 2 ggr under hela dagen. Den ena gången när Tobias försökte hjälpa till med att få fart på hästarna vid vetII och sen en gång när jag försökte äta lunch. Annars så satt jag snällt på mitt rum eller hängde ut genom fönstret för att se vår egen ponny som visades.

Det är faktiskt äckligt, men går över jättefort. Det är en enorm läkningskapacitet i underlivet efter en förlossning :) Jag ser ut (och känns ;) ) precis som förut...

Man har så fullt upp med bebisen och amningen att man tänker liksom inte på det.

Det låter överlevnadsbart eller hur man ska säga... och visst är det klart att man läker och för det mesta bra också. Bara att försöka intala sig att det blir som det blir hur det än blir och att det säkert blir rätt okej eller till och med bra med allt hur det än blir. :D :confused: ;)

Det är jättebra att läsa på innan men så kände jag att jag var tvungen att lita på personalen, de har mycket erfarenhet och de flesta är trevliga!
Jag var helt bergsäker på jag skulle klara med enbart med lusgas och akupuntur... Ha ha...
I v 42 fick jag kom in på kontroll då inget hände, de bestämde att det var nog läge för ingångsättning pga att det var lite dåligt med fostervatten, dagen efter torsdagen blev jag in skriven, fick ett piller och sen vänta, sen fick jag piller med fyra timmars mellanrum utan att något hände... Tack och lov var vi tre stycken osm var inne på igångsättning så vi höll varandra vid någorlunda gott mod... På lördagen trodde jag att jag kände en värk (återigen hahahaha) men läkaren tyckte att jag kunde åka hem på permisson för de ville helst inte ha oss inne över helgen... Så jag åkte hem, åt god mat sov ganska så gott i sängen mellan sammandragningarna, kände av lite mer under dagen men ville inte vara hemma så vi satt och åkte runt och titta på sevärdheter i närheten. På efm ringde jag in till BB och då ville de att jag skulle komma in så de fick titta på mig. Nu hade jag börjat få värkar och insåg raskt skillnaden... ;) Så jag blev inlagd igen och uppskickad på "min" avdelning. Gå funkade inte alls för mig, det gjorde bara mera ont då... Tidigt på måndag morgon beslutar jag tillsammans med "min" BM på avdelningen att jag nog behöver mera bedövning än andning, nu har jag värkar med strax under tre minuters mellanrum. På förlossningen så får jag en morfin/petadin spruta för att jag få vila lite och att värkar ska börja göra någon nytta, änså länge har jag bara öppnat mig 1 cm... *suck* Vi sover en stund min man och jag, vaknar framåt halv åtta och sen bestämer de sig för att göra hål på fosterhinnorna, värkarna blir starkare men inte händer det så särskilt mycket... De blir lite oroliga för min bebis och sätter en "kabel i huvudet" på henne. Så sen är jag ganska så fastlås vid sängen jag får upp och gå lite då och då men de gillar inte att de inte får någon övervakaning.
På efm är jag rejälv less på allt ihop, har värkar konstant men fortfarande öppnar jag mig inget, får ytterligare en morfin petadin spruta men den hjälper knappt, BM from Hell kommer in och håller på att knäcka mig genom att säga att jag sjåpar mig... Tack och lov kommer förlossningsläkaren in och anser att det är riskt för både mig och barnet att fortsätta så vi kommer att få ett snitt. In kommer de med brickanyl sprutan och lugnet lägger sig!! Jag börjar konvesera och ta reda på vad folk heter. Min man kommer iväg och får i sig lite mat innan narkosläkaren har tid. Tio minuter i tolv natten till tisdag är hon född min lilla älskling! Sen tillbringade jag dryga timmar på uppvaket innan jag äntligen fick komma ner till avdelningen och träffa både dottern och min man ordentligt, han hade fått lite mat och bubbel och tittat på någon fotbollsmatch på tvn... ;) Sen blev han hemskickad kl 4 på morgonen och jag stoppad i säng. Personalen tar med sig dottern för att jag ska sova (hahha) men när jag äntligen har kunnat komma till ro så kommer de in och väcker mig... ;)

Så småning om får vi reda på att hon låg med ansiktet före så hon kom antagligen inte ner i kanalen ens, och att mina värkar hade varit rejäla vilket de hade märkt när de öpnnade upp mig. Hade jag inte fått snitt i det läget jag fick det så hade det kunnat blivit betydligt värre för dottern.

Lycka till med bebis tillverkningen, vänta inte för länge bara!

Min första var en bra normal graviditet. Jag gick över 2 veckor och när det var dags för kontroll var jag redan öppen så de behöll mig kvar. Sonen föddes 6 timmar efter att vattnet gått (de tog hål på hinnorna).

Andra var lite mer komplicerad, jag upptäckte inte att jag var gravid förrrän i v20 (trots att det var min andra alltså) så jag förberedde mig på en kort graviditet, som visade sig bli kortare än jag tänkt. I v35 var jag och tröstshoppade på stan, och mitt på stortorget gick vattnet. Det gick två dagar till innan jag blev igångsatt och ut kom en liten fågelunge på 2kg, hälften av vad storebror vägde, som också låg i magen 7 veckor längre. Men så här i efterhand har det gått jättebra :)

Förlossningarna i sig har varit ganska bra, jag sprack rätt mycket vid första, men det är som fler säger, inte viktigt i sammanhanget. Jag kom snabbt tillbaka till min ursprungliga kropp. Andra var inte lika "bekväm" efter som lillprinsen var tidig men det gick rätt så fort och jag sprack inte lika mycket.

Sammantaget är förlossningar den absolut största upplevelsen i mitt liv som jag inte skulle vara utan men det drar ju med sig lite ;)

Ska försöka kortfattat beskriva min:

Hade gått två dgr över tiden och låg i soffan med 39graders feber. Gubben blev nervös och ringde förlossningen dom ville att vi skulle komma in. Tjurig som jag är så vägrade jag för vattnet hade inte gått och jag hade inga värkar. Hade inte ens packat väskan.

Efter mången lång övertalning så åkte vi och kom fram kl 13,30 på lördags em. Hade frossa och hög feber men inga värkar och bebbens hjärtljud såg bra ut. Det gick på löpande band på förlossningen så vi blev lämnade i en typ sluss (rummet innan förlossningsrummet)

kl 16.00 gick vattnet men inga värkar.

18.00 kom en läkare och kände på mig och tog ett bakt prov från livmodern. Öppen 1cm men..........inga värkar
Blev inskriven.

20,00 In på förlossningen

21,25 Öppen 7cm..........inga värkar
Fortfarande feber som pendlar mellan 38/39 grader. Troligen har bebis bajsat i vattnet och jag fått infektion.

Runt 22 får jag värkstimulerande dropp. Jag måste tydligen ha ont...
:eek: hjälp det funkar.....ge mig lustgas

23,30 Öppen 10cm..........va det inte värre än så här

Min älskade lilla dotter föddes 03,40 på fars dag 2003 :love:
Fick tyvärr inte se henne direkt. Hade varit problem med hjärtljud och dyl så nyblivna pappa och Tova fick gå med doktorn och suga rent luftrör och dyl medans dom andra skulle få mig att sluta blöda.
Förlorade 1liter blod, hade feber fyra dgr till efter men det viktigaste för mig under förlossningen var att JAG TOG BARA LUSTGAS. :banana:

"men det viktigaste för mig under förlossningen var att JAG TOG BARA LUSTGAS"

Sånt där får mig att bli irriterad. Var det inte viktigare att du fick ut ett friskt barn ? Hur fan kan man tycka att det VIKTIGASTE under en förlossning var att man bara tog lustgas ?

Men snälla! UNDER förlossningen, alltså själva "arbetet". Självklart är att få ut ett friskt barn det absolut viktigaste, men det är ju EFTER förlossningen. Under förlossningen är det ju själva arbetet. Varför haka upp sig på hur man uttrycker sig?? Att det absolut viktigaste är att man får ett friskt barn är väl så självklart att man knappast behöver nämna det?

Jag är lite uppe i informationsinhämtning gällande graviditeter och förlossningar. Vad har ni för erfarenheter om ni orkar dela med er till en rookie som jag som undrar över allt och inget nu när det börjar planeras...

:D

Jag hade bestämt mej för att se till att få bedövning, den som de själva föredrog (är velig och kunde inte bestämma mej).
Men det gick så fort så det hanns inte med, jag fick lustgas och sterila kvaddlar, funkade skitbra! Gick ju så fort så det var inte problem att "stå ut" med smärtan, som jag inte ens upplevde som särskilt stor. Värre är att ta bort en varböld - ush DET gör ont!


BÖrjade känna av värkar vid 3 på natten, åkte in vid 5 och 7.28 är han född. Helt OK förstagång väl?

Jag retar mig på det iallafall ! Det är klart att jag fattar att det viktigaste är att man får ut ett friskt barn. Men det är just grejen att vara duktig (?) och att man som jag ser det automatiskt tycker att alla som inte grejar förlossning utan smärtlindring är kycklingar eller har misslyckats....eller att det är nåt sorts VM i att ta inga smärtstillande. Jag gillar inte det helt enkelt. Det är samma som att snitt inte "räknas" ...

Men, hon sa väl inget om att alla andra var mesar som tog bedövning, utan att HON inte ville ta nån bedövning och var nöjd med att hon klarade sig utan?! Varför tolka in en massa som inte står?

Gaaaah! Sterila kvaddlar skulle jag aldrig komma på tanken att ta, FY så läskigt! De jag hört som tagit det i min omgivning säger att den smärtan var värre än värkarna, huu!

Jag tolkar som jag vill.

Jag retar mig på det...så enkelt är det. En sak är att man är nöjd för att man klarade sig utan, men att tycka att det är det VIKTIGASTE i hela förlossningen....nej, jag gillar inte resonemanget bara.

Det är ju det som blir trist när man diskuterar, att alla ska tolka det man säger istället för att lyssna på vad som faktiskt sägs.

Jag fick barn i september 97, en konstig graviditet, det tog lång tid innan hormonerna visade att jag var gravid på själva gravtestet.
Elin var beräknad till den 21 augusti, men jag blev igångsatt den 9 september för den lilla fröken ville inte komma ut.
Igångsättningen var jobbig, det blev så intensivt med alla värkar, och det var svårt att slappna av, så dom var tvungen att sänka medlet som sätter igång värkarna.
Hennes hjärljud går upp och ner under själva förlossningen, men på kvällstiden så går dom upp och lägger sig runt 210 slag i minuten och det är ju alldeles för mycket!!!!!!!!, så dom tar ett syreprov på henne och säger att NU MÅSTE HON UT!!!!!.
Det jag har i minnet är att dom kör mig i rallyfart i korridoren, att det tjuter in något larm, sen vet jag inget mer.

Vaknar upp efter ungefär 2 timmar, helt ovetande om hon lever, är skadad eller dylikt, men alla står där väl förberedda, med henne liggandes brevid mig, så jag ser att hon mår bra, dom berättar också att hon mår bra för mig, att hon inte har tagit skada av förlossningen.

Men det var en oerhört traumatisk upplevelse, och jag är evigt tacksam att det var lugnt den dagen på Huddinge sjukhus, att jag hade en sån bra läkare, så att allt sluta väl.

Men om jag får något mer barn så ska jag ha ett planerat snitt, rädslan sitter i fortfarande.

Det som också var konstigt var att jag fick ingen!!! mjölk, så något vajsigt var det med denna graviditet.

"men det viktigaste för mig under förlossningen var att JAG TOG BARA LUSTGAS"

Sånt där får mig att bli irriterad. Var det inte viktigare att du fick ut ett friskt barn ? Hur fan kan man tycka att det VIKTIGASTE under en förlossning var att man bara tog lustgas ?


Jag hade gett mig fan på det. Självklart var det viktigt att jag fått ett friskt barn. Men jag ville inte ha massa mediciner som fick mig snurrig i kolan. Jag ville vara elt klar i huvudet och kunna ta viktiga beslut själv.
Behöver man ta mer så är det upp till var och en men jag hade inte så ont så jag behövde det. Det tyckte jag var skönt. Klankar inte alls på människor som tar mer smärtstillande.
Troligen var det pga min feber som jag inte hade värkar.

Ville inte stöta mig med nån... :crazy:

Gaaaah! Sterila kvaddlar skulle jag aldrig komma på tanken att ta, FY så läskigt! De jag hört som tagit det i min omgivning säger att den smärtan var värre än värkarna, huu!

Nej det gjorde inte särskilt ont. Men å andra sidan fick jag påhugg i en annan tråd när jag sa att det inte gjorde ont att sätta in spiral. :angel:

Jag har liksom haft betydligt mer ont i mitt liv än att föda barn (har inte lust att dra mina olycksfallshistorier här), så för mej var det inte nåt som var speciellt anmärkningsvärt.

Men för andra, ja kanske? Och alla har ju olika smärtgränser....

Som du ser så är vi ganska lika.
Spiral är en piss i havet jämfört med andra saker här i livet.
och ja...föda barn kan jag göra när som helst

Måste nog hålla med att det känns som en prestationsförlossning, eller så är det gubben som gör att jag känner att man är bäst om man bara tar lustgas...........bry er inte om mig jag har ju bara några dagar kvar nu så jag är lite känslig.

Jag funderade på kvaddlar innan jag fick höra om det... det LÅTER bra tills man får höra att det gör snoront :-) Kanske jag inte skulle tycka det var så farligt om jag tagit det, men det känns inte som något alternativ faktiskt för mig.

Jag funderade på kvaddlar innan jag fick höra om det... det LÅTER bra tills man får höra att det gör snoront :-) Kanske jag inte skulle tycka det var så farligt om jag tagit det, men det känns inte som något alternativ faktiskt för mig.

Dom funkade i alla fall för mej...både lindrade smärtan och gjorde inte snoront att ta. Men det KAN vara olika var man får dem, jag fick dem i nedre delen av buken..

Mitt första barn blev jag igångsatt med pga att livmodertappen redan börjat öppnas och vi bodde så långt från förlossningssjukhuset. Dropp sattes kl 11.00 och hon föddes kl 15.48. Hade stora värkkurvor enl CTG och BM frågade gång på gång om jag inte ville ha smärtstillande men jag förstod inte varför. Hade faktiskt inte ont förrän alldeles innan krystvärkarna. Då blev lustgasen en väldigt kär vän och jag lärde mig djupandning vill jag lova. Lite stygg var jag som "kastade" ut en sköterska:- För jag tycker verkligen inte om dig.... Talade också om att skriker det gör jag inte för att det gör ont.... det bara känns bättre då. Fyra krystvärkar så var hon ute, slapp att sy ett stygn.

Nummer två fick länge heta Blixten. Beräknad till 31/7 men jag vaknade kl 05.30 av att vattnet gick. Åkte till vårdcentralen för att därifrån åka vidare med ambulans. Hoppar ur bilen och säger till sköterskan som möter att barnet kommer nu. -Nej då lilla vän det tror du bara. "Rusar" in i korridoren, sliter upp en dörr till ett undersökningsrum, krälar upp på en brits och drar ner byxorna och där syntes huvudet. Gormar som den värsta general att alla karlar ska ut (traumatiska upplevelser gör att jag inte fixar män i pressade situationer) kastar ett bäcken på en ambulansman som fattar trögt, försöker beordra fram droger och medans den stackars sköterskan försöker fumla på sig handskar "rinner" min lilla pojke ut i världen. Den stackars sköterskan såg alldeles handfallen ut och kännde sig väl inte bättre till mods av att det första jag snäste ur mig var: -Jag sa ju att barnet skulle komma nu!!! :devil: Han föddes 06.05, 35 min efter vattnet gått.
Det blev ingen ambulansfärd, barnläkare tillkallades och kollade barnet och sedan åkte jag hem. Var hemma kl 10. Blixten var det ja!

Nummer tre var min nuvarande make fruktansvärt orolig för att behöva förlösa själv eftersom han hört hur det var med nummer två.
Men den här gången började det med små pluttvärkar vid två-tiden på natten. Kl 06.00 kom den nattarbetande maken hem och när han fick nys om att jag hade börjat få värkar (pyttesmå med en kvarts mellanrum) blev jag transporterad till sjukhus i ilfart. Där fanns inte utrymme för diskussioner kan jag tala om. Stackars karl, han var grönblek :D . Men när jag blev undersökt hade inget hänt och BM tyckte att vi kunde åka hem igen. Trodde hon ja. Innan jag visste ordet av hade maken fixat så vi fick rum på förlossningen och visst kunde vi åka och äta något.....om jag gick med på att hålla mig inom två kvarters avstånd. Hade lite småvärkar under dagen, inget som störde nämvärt men när vi kom tillbaka vi 18.00 hade livmodertappen öppnats 6cm så vi skulle ju stanna med natten. Min man (som jobbat natt) slocknade av i sängen och jag tittade på tv, gick i korridoren och läste gamla skvallertidningar. Vid 21.30 började värkarna kännas och efter ytterligare en stund började de bli så pass jobbiga att jag väckte min man och tillkallade BM. Bad att få tillgång till lustgas så vi kom in på ett förlossningsrum vid 22-tiden. BM tog hål på hinnorna och sedan gick det jättefort. Två krystvärkar och sedan föddes hon.
22.30 på morsdag föddes hon. En halvtimme efter var jag uppe och gick på toa. Kl 10 påföljande dag åkte vi hem.

Som du förstår så har jag haft väldigt snabba, enkla och okomplicerade förlossningar. Jag har aldrig behövt att sy ett stygn och har kännt mig pigg redan dagen efter. Så när folk kommer dragande med "skräck-historier" om förlossningar som tagit dygn så kom i håg att så behöver det alls inte vara. Precis som någon innan skrev så är det ingen tävling och man behöver inte vara duktig. Själv tenderar jag att bli ragataaktig när jag har ont och blir pressad och jag vet att om jag hade haft utdragna förlossningar så hade jag säkert bett om mer smärtlindring än bara lustgas. Man har så många föreställningar om hur man vill att sin förlossning ska vara men jag tror att man ska vara inställd på att det bara är en riktlinje/plan. Så mycket kan hända och man kan reagera så annorlunda när man väl är där så bli inte besviken om planen behöver ändras under förlossningen. Det finns inget rätt eller fel, det viktigast är att föda ett friskt barn på ett sätt som är så lindrigt som möjligt för dig själv. Och även om det gör :devil: -lusiskt ont så är det glömt i samma ögonblick som du ser ditt barn. Det finns nog inga droger i världen som skulle kunna ge samma lyckorus som man känner i just det ögonblicket. :love: :love: :love:

För mig handlar det inte heller om att försöka skippa de där medlen som precis som tidigare varit uppe liksom får en att "inte riktigt vara med" som jag känner det utifrån den information jag hämtat in. Jag tror att jag kan komma så långt jag behöver med varmt bad, massage och envishet för jag vill precis som andra tagit upp vara så klar det går i knoppen för att kunna fatta beslut i den mån jag orkar eftersom det gäller mig och min kropp och naturligtvis även barnet, så visst kan jag inte påverka allt, att barnet kommer ut friskt och välmående är det allra viktigaste självklart, hur det än blir. Men jag skulle inte känna mig hemma i en förlossning som sköttes av andra eller hur jag ska förklara. Därför väcks tankar på att det kanske är bättre att föda hemma, med en barnmorska man känner och att min man är så aktiv han bara kan under förlossningen (gärna som länk mellan barnmorskan och mig oavsett var eller hur förlossningen går till). Så är mina tankar nu.

Jag lägger inte heller någon värdering i hur andra tar sig igenom en förlossning, alla förlossningar ser så olika ut och jag kommer inte känna det som ett misslyckande oavsett hur förlossningen ser ut eller hur det går, den dag det är dags. Var och en gör så gott den kan för att få det på det sätt som känns bäst, eller minst illa eller hur man ska säga. ;)

För mig handlar det om att inte ta något preparat som förstör min egen kropps förmåga till smärtlindring, inte ta något preparat som hindrar min rörelseförmåga, eftersom jag vill välja själv hur jag ska stå/ligga/sitta under olika skeden i förlossningsarbetet. Och det som skrämmer mig allra mest är just de smärtstillande medlen som finns, alla bieffekter och så... vilket gör att jag av rädsla för smärtstillning vill skippa detsamma. Så för mig handlar det inte om att försöka "vara modig" och skippa smärtstillande medel, för mig handlar det om att försöka få insikt i hur jag själv vill ha det, för att det ska passa mig.

Att föda på en plats jag själv valt i ett varmt bad med min man, påläst och stöttande, vid min sida, flankerad av en barnmorska jag lärt känna, tror jag kommer funka bäst för mig.'

Men vem vet hur det blir, att förbereda sig handlar ju också om att, tror jag, förbereda sig på att man inte kan påverka precis hur det går. Det kan ta två timmar eller två dagar, bli snitt eller i igångsättning och kanske ändrar jag mig och vill ha alla smärtstillande medel som finns att få tag på (och gärna några till). Men förberedelserna är ju inte bara att försöka tänka hur lägenheten ska göras om och renoveras och vilka barnkläder och barnsaker man ska köpa, utan också hur jag och min man önskar att en förlossning ska gå till... hur det sedan blir, det får man ju se. :crazy:

Jag ser inte ned på de som tar smärtstillande och jag ser inte upp till de som inte tar smärtstillande. Jag försöker bara se vad som verkar bäst för mig och det tror jag att alla andra också gör, därför är det så intressant att ta del av allas olika erfarenheter.

Kan bara tillägga att jag är triggad som fan på att få klart i lägenheten eftersom min kära, något mer tålmodige och realistiske make, har satt det som en slags gräns för när det är dags att börja producera knådd. Jävlar i min låda vad jag ska spackla och måla och bygga framöver. ;)

låt se.... min dotter var en seg knodd men go liten tös och förstföderskans dröm kan jag väl säga.

Jag gick 10 dagar över tiden. På fredagskvällen började det med småvärkar som kom och gick. Jag ringde gubben och han kom hem från jobbet, trodde det var dags. Värkarna blev starkare under natten och tätare så vi åkte in, men jag var bara öppen någon centimeter, åkte hem dagen efter på morgonen då det fortfarande var en centimeter.
Kom hem tillbringade dagen hemma, men framåt kvällen satte det igång med större värkar, åkte in och bara öppnat sig någon mm, fick citodon och en säng sen sov jaggott en stund.
Söndagen, åkte hem oförändrad, tillbaks på eftermiddagen och då frågade dom om igångsättning, vi bestämde oss för måndagen så vi åkte hem igen, försökte sova men omöjligt med dom värkarna.
Upp på morgonen och in till sjukhuset igen och dom satte igång med dropp. Kan säga att värkarna jag hade innan var inget av det som komma skulle, fick lustgas men det hjälpte inte på mig, visste inte om jag skulle stå eller sitta. Hittade till slut den hårdaste stolen i hela rummet att sätta mig på, det kändes goast än om jag låg mjukt.
Men smärtan var som sagt stark och till slut frågade jag om det var försent med ryggmärgsbedövning, men det var okej så dom hämtade ner en narkosläkare.
Kändes ingenting och sen var det så gott. Somnade en timme medans förlossningsarbetet fortskred. Såg bara hur magen spändes och släpptes efter.
Efter en timma började jag känna mig skitnödig och då var vi inne i slutskedet, dom tog bort bedövningen som ändå satt i ett tag men värkar fanns inte utan bara skitnödighetskänslan.
Så var det dags att krysta under värkarna och det gick bra. När huvudet tittade ut trodde jag det var över :smirk: men nej då resten också och det hemska var nog ändå axlarna men sen bara allt flöt med. Fick bara bristningar nertill efteråt så ett stygn fick jag sy.
hon kom ut svart då hon skitit samtidigt som hon kom ut så gubben blev lite konfunderad ett tag :rofl:
Efteråt så bestämde vi oss för att åka hem efter 6 timmar då det varfullt på avdelningarna och jag ville HEM!!
Hon har varit en ängel som förstabarn, sovit från 22-7.00 sen bebis och uppväxt, nu idag sover hon 1 timma på eftermiddagen när det innan kanske blev efter varje måltid.
Så summan blir väl att jag vill ha ett barn till för varje del i det hela hade sin charm och förlossningen var inga problem.

Lycka till

RyggMÄRGSbedövning hoppas jag att du inte fick :-) Då hade du knappast suttit upp.

Hur ont gör det för barnet att födas?

Jag tror inte barnet har ont av att födas. Huvudet trycks ju ihop, men det är ju inte solitt utan har rörliga plattor. Däremot lär det vara en otrolig chock att komma ut i kalla luften! Men det blir det ju även vid t.ex snitt.

MIn första och hittills enda förlossning var väldigt varierande under de nästan 2½ dygn den höll på... :crazy: Värkarna började vid halv fem på morgonen på måndagen och Hannah är född med akut snitt på onsdagskvällen halv nio... Jag fick åka hem mellan varven då jag inte öppnade mig, men tillslut gjorde pinvärkarna så ont och jag var så trött så jag fick vara kvar. De satte dropp som skyndade på värkarna och öppningsskedet, tog hål på fosterhinnan så vattnet gick och sen fick jag massa bedövning i form av lustgas, epidural och västerviksbedövning, jag som skulle klara mig på lustgas hade jag tänkt :smirk: Till slut så hände inget mer på öppningsfronten, jag kom till 8 cm och då började bebisens hjärtljud svikta, och då beslutades om akut snitt... Inte SÅÅÅ roligt att kämpat på så länge "i onödan" och sen "bli snuvad" på målsnöret liksom... Nåja, snittet gick bra, ut kom en frisk flicka, :love: vilket var viktigast, och jag hade :devil: ont i ca en vecka efteråt... :smirk: Nåja, förlossningar är tydligen inte min starka sida, men det är å andra sidan inget, om man jämför med att ha barn!!!! Konstigt nog så skulle man stå ut med bra mycket jävligheter, bara för att få dessa fantastiska små bebisar :love: :love: :love:

Jag tror inte barnet har ont av att födas. Huvudet trycks ju ihop, men det är ju inte solitt utan har rörliga plattor. Däremot lär det vara en otrolig chock att komma ut i kalla luften! Men det blir det ju även vid t.ex snitt.

Enligt min bm sa hon att det troligtvis var en ENORM smärta för barnet att födas, just därför är det bra för barnet att födas vaginalt alla "smärtskydd" sätts in och kroppen går på högvarv vilket hjälper barnet att klara sina första andetag!

Bra att du frågar andra och inte mig , för av mig hade du inte fått enbart positiva svar... :smirk:
Jag har ju fortfarande problem "där nere" efter min förlossning, vilket gör att jag tvekar oerhört att skaffa en tvåa. Dessutom fick ju min svanskota en rejäl knäck och jag kan fortfarande inte sitta bakåtlutad på en stol, när jag reser mig upp gör det :devil: -ont...
(två år sedan bäst att tillägga förståss.)

Vad jag märkte med mig själv att ju närmare förlossningen jag kom desto mer förberedde sig min kropp och skalle på vad som skulle komma, så rädslor osv tog den hand om, som om den visste betyligt mer än mig om vad som komma skulle...
Jag ville först ha så lite "medel" som möjligt, men ju närmare jag kom och jag insåg att det var helt oundvikligt, barnet skulle ut.. så ville jag ha ALLT som existerade, sket fullkomligt i om jag hade kontroll eller inte, bara barnet kom UT och jag ÖVERLEVDE.. (givetvis barnet också :smirk: )
Men väl där var jag redan öppen 4 cm och de frågade vad jag ville ha, jag sa moget "ni ger mig det ni anser att jag behöver", de sa att EDA var det försent för, det skulle inte hinna verka, så det fick bli lustgas...
Så om du inte vill ha en massa preparat, tänk ändå på lustgasen, den använder du ju som smärtlindring under de faser du känner att du inte kommer att överleva igenom... :angel: och när du vill ha "kontroll" så tar du bara bort masken från ansiktet!
Jag tänker heller inte ljuga för dig och säga att det inte gjorde ont, för det gjorde :devil: ont... och JAG hade INTE "klarat" mig utan smärtlindring, även om jag anser att min smärttröskel är relativt hög...

Usch, nu bara skrämmer jag dig ju... det är inte meningen...
JÄTTEKUL att ni vill ha en knodd, å du kommer att klara av det gallant!!!
jag tror att om man lyssnar på kroppen så märks det när man är där, men frågan är om hemförlossning är ett bra alternativ till förstabarnet... tänk om det skulle bli något fel på barnet... på sjukhuset har man i alla fall chansen att få smärtlindring om man under tidens gång känner att man behöver det, läkare för både dig och barnet OM något går fel, och dessutom ev ett bra patienthotell att vila upp sig på och dessutom få lite tips och råd första dagarna!! :banana:

Jag trodde ju att du skulle nappa på knådd-tråden tidigare :smirk: så att du skulle få chansen att berätta det jag inte redan visste om din förlossning och så där...

Jag är skiträdd, men längtar. Det är inte dags än, det är en massa saker som ska göras först. Jag måste ta reda på varför mina ljuskar gör ont ibland efter vissa aktiviteter, måste kolla om jag är vaccinerad mot röda hund och så måste vi få ordning på lägenheten... många måsten här... men det är vissa saker som "måste" i ordning först. Inte minst min kropp. Ska försöka ordna till ryggen också, men det verkar vara ett evigt projekt av värk värk värk och ingen expertis som vet vad det kan vara.

Även jag är rädd för att bli förstörd i underlivet och/eller kroppen. Har redan haft så mycket problem med kroppen att jag inte vill bli kvaddad igen när jag kommit på fötter liksom. Fast för de flesta verkar det ju gå bra, men hur ska man veta att man hör till den skaran? Det vet man ju inte förrän efteråt...

Självklart är jag rädd för att ha så jävulskt ont. Men hur man än vrider och vänder på det gör det mer eller mindre ont att föda barn. Om jag känner att jag håller på att dö av smärta får jag så klart ta till vad jag tycker att jag behöver. Det viktigaste för mig är att jag om det går vill ha en smärtstillning som inte begränsar min rörelseförmåga.

Men vi får se hur det blir. Kanske lite fånigt, men jag och mannen min gick och köpte lite barnkläder samma dag som vi för första gången på allvar pratat om att vi ville skaffa barn. Snacka om att vara ute i god tid
:rofl:

Vet du vad det lustiga är, att trots mina besvär som jag har nu efter förlossningen så var det värt varenda grej. Visst, det hade ju varit bättre om jag inte haft de problem jag har, men jag skulle inte vilja vara utan dom för att inte ha fått S.

Du kommer heller inte att svimma eller dö av smärta!!
Jag förstår dig dock med EDA:n, det ville inte jag heller ha. Men det gör så djävulistiskt ont att om man har en långdragen förvärk och öppningsfas så är det enormt skönt att få smärtlindring så att man inte tröttar ut sig innan det egentliga arbetet kommer.
Det som fachinerade mig lite var dock hur fokuserad man var...
Det värsta för mig har faktiskt varit EFTER det att S kom ut.
De klippte mig ju för att han var så stor, och när de skulle sy det efteråt, jag fick dessutom två sprutor "där nere", bäckenbottenbedövning som ska lindra just "där nere" plus att de prutade någon sorts spray som också var bedövning, men inget av sakerna hjälpte mig alls, så de sydde ihop mig utan bedövning... det är den värsta smärtan jag hittills upplevt, hade gärna fött 10 barn om jag sluppit just det... Att lägga mer bedövning var inte aktuellt, fick 3-4 stygn och det hade gjort ändå ondare att lägga bedövning sa min bm.
Själva klippet gjorde heller inte ont, eller det gjorde redan såpass ont där nere så just det märkte jag inte, och då var man så fokuserad också, men efteråt när allt skulle vara över, man började gå ner varv, då skulle de sy det här...
Jag har ångest för att någon ska ta på mig där nere nu (och med någon menar jag ALLA, vilket givetvis påverkar även sexliv..) och det även nu två år efter.
Ärret kliar dessutom i perioder och så har jag lite andra pinsamma problem pga ärret som jag inte tänker berätta om här, det kan jag berätta för dig privat :-).

men själva förlossningen tycker jag inte att du ska oroa dig för!!!
Mitt klipp var heller inte så vanligt att de la just så (det ligger liksom "rakt bak" så att det blev öppet ända till det "andra hålet" *generad*).. och tänk ändå på att de allra flesta blir jättepigga och bra på direkten!!!
Min brors fru du vet, var hur pigg som hellst bara 1 dag efter förlossningen och har inga sviter alls efter den! (ja förrutom en liten skitunge då ;-))

Något som stör mig lite är att man så SÄLLAN pratar om kejsarsnitt som förlossningsmetod, annat än i förbigående, att det kan bli det om nåt håller på att gå åt helvete...
Det är ju ändå så att ett antal förlossningar sker på detta sätt, antingen planerat, akut eller "urakut" (katastrofsnitt). Och de snitt osm inte är planerade resulterar FÖR ofta i mammor som känner sig snuvade på förlossningen, inte knyter an till barnet eller känner sig misslyckade på andra sätt.
Läser man böcker och tidningar om förlossningar så är det oftast bara några rader om snitten, medan förlossningsställningar, bedövningsmetoder och annat diskuteras i det oändliga. :smirk:

Jag skulle faktiskt vilja råda ALLA som ska föda barn att läsa mer om kejsarsnitt också, ÄVEN om det inte är vad ni VILL ha!
Det finns en bok som heter Kejsarsnittsboken (minns inte författarna, men det heter bara så) som tar upp ALLA aspekter gällande kejsarsnitt, bland annat det som många glömmer - att även snitter är en förlossning!!

Jag är själv snittad planerat båda gångerna och det var jättesvårt att hitta info om snitt när jag sökte. Men när jag väl hittat nämnda bok så kände jag mig välinformerad!

Jag går LITE i barnskaffartankar och läser såna här trådar med stort intresse. Det där med klipp har man ju hört (och våndats för) men nu blev jag nästan lite chockad. Varför klipper de i mellangården? Hur får de det att växa ihop bra igen om de klipper ända till det bakre hålet??? Blir det riktigt normalt där igen?

När de klipper så klipper de SNETT just för att man inte ska spricka hela vägen till bakre hålet.

Lite kort om mina förlossningar:

Med Filiph så fick jag en lättare variant av havandeskapsförgiftning vilket gjorde att de la in mig. I v 39+4 så blev jag igångsatt med hjälp av ngt gel på livmodertappen. Detta fick jag ca kl 10 på mo, vid 15 tiden kom värkarna och de var riktigt kraftiga från start (fick inget mera igångsättande än gelet) Det gjorde fruktansvärt ont, jag spydde under varje värk och gorma och skrek....
Badade som gjorde gott en liten stund, fick efter mycket tjatande och ringandes på klockan så fick jag rygg bedövning, vet inte om den hjlpte eller inte för när den började att värka så fick jag kryst värkar.....han kom ut 19:54 (el 56 kommer aldrig i håg) Sprack en del och fick sy lite, fick sedan inflammation i styngnen= inte mysigt.

Med Hannah så var jag livrädd inför förlossningen och var beredd på¨att tjata mig till ett snitt men efter mycket om och med så kom jag på att det är allt bäst att föda normalt.
Vaknade på natten av att jag kännde ngt idet gjorde inte ont men det var ngt. Slemproppen hade gått och jag hade regelbundna sammandragningar. Detta höll på sen i många timmar och min pappa kom och hämtade pojken, var egentligen meningen att jag oxå skulle åkt med men jag kände att det inte var läge för det.
Vid 15 tiden så började de blir intensivare men inte farliga, räckte med att resa sig upp och gå ett varv så var det ok.
Vi åkte in och var framme vid 16:30. Då gjorde värkarna riktigt ont och de skulle spänna fasst mig vid ctg vilket jag vägrade tills lut fick jag ge med mig och hade på mig den i ca 5 min innan jag tog av den.
La mig i sängen men under en värk så fick jag för mig att jag skulle hoppa ut genom fönstret....(man får mänga konstiga ideer) men benen bar inte så jag hamnade på golvet, så Hannah är född på golvet....
Inte en bristnig= inga styng, var fit for fight på direkten

Efter hennes förlossning så är jag inte det minsta rädd för att föda skulle kunna göra det nu om det var så, men man har ju eftervärkar oxå och de är ingt roliga och de säger att de blir värre efter varje barn!

Att föda är nonsen om man ska jämföra hur det är att ta hand om sitt barn efteråt!

Mycket intressant läsning för en som har bf nästa fredag. ( Vad ni skriver roligt och med inlevelse! :smirk: ) Inte avskräckande, snarare bra att läsa så att man kan vara förberedd så gott det går iaf.

(Det var inte Xelines inlägg jag skulle svara på. Tryckte på den stora knappen "svara inlägg" längst upp, men det var tydligen inte så logiskt.)

Jag håller med om att det är för lite information ang snitt, på föräldra gruppen innan så tror jag knappt att ordet nämndes, allt var solsken och man skulle sitta lycklig på sängkanten när allt var över och fika ihop som en lite familj. Och då hade man "lyckats", konstigt sen att man känner sig snuvad när förlossningsläkaren kommer in och talar om att det här funkar inte, jag höll med fullständigt och är tacksam för att det blev snitt, men jag ville hålla mitt barn, känna på det direkt, inte släppa ifrån mig det lilla livet i två timmar medans jag låg på uppvak, och min man satt på BB och funderade på vad som hade hänt klockan fyra på morgonen efter två dygns förlossningen. Och när vi väl fick ses igen skickade personalen hem honom, att han inte kom in omgående med ambulans efter trafikolycka det var ett under. Ingen tog sig tid att prata då utan två dagar senare kommer en kurator som börjar med att tala om att hon bara är där den här veckan och om vi känner att vi behöver prata så finns det nog säkert någon annan nästa veckan, det var bara inte helt klart vem... Och det enda hon var intresserad av var om jag tänkte kräva snitt nästa gång eller inte...
Inte ens hos MVC var de särskilt intresserade av min förlossning, min upplevelse stämde inte överens med deras papper alltså hade jag fel, enligt papprena hade jag visserligen värkar men de gjorde ingen nytta, enlige förlossningsläkaren som faktiskt tog sig tiden att berätta att jag visst hade haft rejäla värkar men att hon låg fel och inte hade haft några möjligheter att komma ut.
Så just nu försöker vi bli gravida igen, men jag funderar även på förlossningen redan och vilka krav jag kommer att ställa då.