Jag har en allvarlig fråga till er med barn och till er som aldrig fick några. Hur viktigt är det med barn? Jag har försökt fråga på buke förr och även någon gång en väninna. Men ingen har tagit frågan riktigt på allvar.

Jag har en sambo som är fantastisk (vacker, snäll, klok, kärleksfull) . Men vi kan inte få barn tillsammans.Problemet finns hos honom.

Är barn så viktigt att jag måste lämna honom? Jag kanske inte träffar någon annan jag kanske redan är för gammal, jag kanske får barn med en allvarlig sjukdom, min sambo kanske bryter ihop totalt och tar livet av sig o.s.v.

Eller så träffar jag en ny man och får friska barn och min sambo träffar någon som är mycket bättre än mig som redan har barn och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Hur hade ni gjort eller hur har ni valt i liknande situationer.

Det beror väl väldigt mycket på hur man är som person. Jag är inte särskilt barnkär, har aldrig varit. Men sen jag själv fick barn är han det viktigaste i världen. Det enda man är riktigt stolt över att ha åstadkommit.
Att medvetet låta bli att skaffa barn existerade inte i mina tankar. Inte heller att inte KUNNA få. Vi hade tur och hade inte såna här problem, jag har ingen aning om hur jag hade reagerat om vi inte kunnat. Men jag tror inte vi skulle ha adopterat, det känns så - så här i efterhand. Men återigen, vem vet hur jag känt om jag stått där och behövt göra valet?
Jag tror inte heller jag skulle ha övergett honom om han hade visat sej vara steril. Så viktigt att bli mamma tror jag inte att jag känt att det var.

Men egentligen är det ju bara du som ska och kan känna hur viktigt det är, vi ska ju inte påverka dej att ta ett beslut. Eller hur?

Vad är det för fel på spermadonation?
Vill din sambo ha barn?

Barn är liksom inte en spermiefråga, utan en fråga som handlar om just barn.
Adoptera är också ett sätt att få barn tillsammans som inte kräver friska spermier.

Ärligt talat så förstår jag nog inte problemet.
Om du älskar din sambo, så kommer han ju först.
Sedan så tar man bara och löser problemet.

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

Oj! Svar redan.

Nej, det är klart att jag måste välja själv. Men jag vet ju inte vad jag väljer/väljer bort. Och alla som har barn säger ju precis som du att det är det bästa som har hnt dem, att den som inte fått barn inte vet vad riktig lycka innebär osv.

Förr när jag bara var orolig över vad som skulle hända om jag fick barn (att de skulle bli sjuka, mobbade, olycklig, allergiska o.s.v.) tyckte alla att jag var jättelöjlig. Och sa att "Det är klart att du ska ha bar. Så där kan man väl inte tänka" .

Jag vet ju att det finns de som stått inför samma val som jag och som valt att stanna eller att gå. Det vore skönt att höra hur de tänkte, både före och efter om de gjort samma sak idag.

Och vad ni som inte behövt välja känner att ni skulle ha gjort om det var er det gällde?

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

Jag undrar om de inte ruckat lite på åldersgränserna på senare år, men jag är inte helt säker. Jag HOPPAS man får adoptera efter 40, för annars så borde man ju nästan inte få föde efter 40 heller...om det ska vara nån rättvisa....men vad är rättvist här i världen...

Jag har ju bara ett barn och är nöjd med det...fast det var tänkt att vi skulle ha två...

Jag säger lite (eller rätt mycket) som "Lejonflickan". Jag var aldrig barnkär, barn har aldrig varit viktigt. Tills jag fick min dotter. Det går bara inte att beskriva. Att jag skulle ha barn var inte självklart - hon bara blev. Hade det inte blivit så hade jag nog aldrig vågat.

Skulle jag varit i din sits TROR jag att jag hade stannat hos sambon, levt med honom och alla våra djur. Jag hade NOG aldrig saknat barn, jag visste ju inte förrut vad det var.

Lycka till med ditt val - vad det en blir blir det rätt.

Det finns inga garantier för att du kan få barn med en ny man heller.

Min första "pappa" hade inga simmande spermier.

Det löste sig med en provrörsbefruktning.

Nu är jag gravid igen med en ny man och jag har inte valt sambon för att var fertil. Han kunde för övrigt inte veta om jag kunde få fler barn innan han "valde". (jag är 41 och hade en massa trassel med första graviditeten)

Jag tror man måste välja sin livspartner utan att ta hänsyn till ev fertilitet (för det finns aldrig några garantier) och sedan får man gemensamt komma fram till om man vill ha barn eller inte. Får man dem inte på vanlig väg så finns det ju andra sätt, insemination, icsi (om det bara finns NÅGON spermie över huvudtaget, man kan ta dem med biopsi från testikeln) eller adoption.

Huvudsaken är att du har RÄTT pappa, inte en fertil pappa :idea:

Min kille måste göra ett sånt val, han har inga barn men vill väldigt gärna ha. Och jag vill absolut inte börja om på ny kula nu...så han lär få byta ut mej när han känner sej sugen på småbarn. Fast han ska ju ändå flytta till andra sidan Sverige på sikt så jag bara bidar min tid... :cry:

MEN jag tycker inte sämre om honom för att han kommer lämna mej, han vill väldigt gärna ha barn så...fast detta var liksom lite "bestämt" redan från början, förmodligen hade det kännts helt annorlunda om vi ville FÅ barn ihop, men sen visade sej att vi inte kunde...

Men ni kan ju skaffa barn i alla fall.
Att stanna eller gå, det verkar så drastiskt.

Prova med att både ha kakan och äta den.

Vad är fel med spermadonation?

Svar till Inte Ung. Jo jag tänker på de alternativen också. Men vi har inte talat om dem. Donation är frestande men känns ändå fel mot barnet. Det är så mycket vi får med oss i arvet och att med flit skapa ett barn som aldrig får chansen att se och förstå sig själv genom sina släktingar känns fel. Jag är också rädd att det bara blir "mitt" barn och inte hans. Och hur kommer det att kännas för barnet den dag det får veta och när alla andra får veta?

Adoptera ville jag förr men blir alltmer tveksam. pga den främlingsfientlighet som jag inte kände fanns i landet när jag var yngre. Men det känns i alla fall inte som ett moraliskt felaktigt beslut. De barnen kan bara få det bättre.

Min sambo då? Jo han vill ha barn! Är egentligen mer barnkär än jag. Vi hoppades på provrörsbefruktning men det visade sig vara omöjligt. Och de andra alternativen har vi inte pratat om. Vi nämner överhuvudtaget inte problemet och tiden går...

. Och de andra alternativen har vi inte pratat om. Vi nämner överhuvudtaget inte problemet och tiden går...

Hu, det där lät INTE bra! Att inte prata alltså....att låssas som ingenting löser ju inte problemet....

Men hallå!
Man blir INTE pappa genom sina spermier.
Man blir pappa när man tar hand om barnet.

Med spermadonation så blir ju barnet i alla fall likt dig.
Och ni får hela kittet med graviditet, förlossning och bebistid.
Barnet kommer inte att ha några problem av det, om ni presenterar det rätt.

Massor av familjer lever "blandat" i dag så rent kulturellt blir det nog inga som helst problem.
Spermadonation är INTE fel mot barnet, det gör liksom inte ont.

Jag tror inte att du behöver byta partner alls, jag tror att du bara behöver göra dig av med dina egna spärrar.

Om jag var du, så skulle jag ta kontakt med en fertilitetsklinik och be att få samtal om detta.
Det finns proffs som kan berätta hur det brukar kännas i olika situationer.
Om din sambo nu vet att han är infertil, så är det ju som det är.
Att du då ändå vill skaffa ett barn med honom, det är väl en akt av kärlek, eller hur?
Han skulle nog kunna bli väldigt glad om du lyckas att föra fram idén på rätt sätt.

Jag tycker spermadonation är riktigt smart, men jag har förstått på en del karlar att de har svårt att acceptera det...varför kan man fråga, det är ju inte så att man sprungit och varit otrogen direkt...

Hur är det nu, är det fortfarande så att barnet sen har rätt att få reda på vem som var donatorn, vet du det?

Jag är också rädd att det bara blir "mitt" barn och inte hans. Och hur kommer det att kännas för barnet den dag det får veta och när alla andra får veta?


Släpp de där vanföreställningarna :)

Barn äter sig in i hjärtat oavsett biologiskt ursprung. Och sanningen är ju en akt av kärlek - ni har ju sett till att barnet fötts oavsett hur för att ni så gärna ville ha just det !

Min 3-åring har en "plastpappa" och TROTS att han också har en bra kontakt med sin "riktiga" pappa är det ingen tvekan om att barn skiter i biologin ;)

Hur är det nu, är det fortfarande så att barnet sen har rätt att få reda på vem som var donatorn, vet du det? Ja när barnet fyller 18.

Men det stora är att donatorn inte har någon rätt att få veta något.
Den har avsagt sig ALL rätt till barnet.

Vi kan väl fråga våra sambos om de ställer upp med en slatt friska och pigga spermier?
Min skulle nog inte ha några problem att avstå några.

Han vet hur glad han är för sin son och ger nog gärna bort den glädjen till någon som behöver den.
Den tar ju inget från honom liksom.

Ja när barnet fyller 18.

Men det stora är att donatorn inte har någon rätt att få veta något.
Den har avsagt sig ALL rätt till barnet.

Det kan jag iochför sej tycka är bra, det skulle ju kännas väldigt osäkert för den blivande fadern om han behövde vara rädd för att donatorn plötsligt ställde krav på att vilja träffa den lilla/lille.

Det är så mycket vi får med oss i arvet och att med flit skapa ett barn som aldrig får chansen att se och förstå sig själv genom sina släktingar känns fel.

Men... Barnet kommer att se och förstå sig själv genom dig och din sambo, oavsett varifrån spermierna kommer.

Jag hade ett par vänner som inte kunde få barn tillsammans. De valde inseminering med donatorsperma. De fick inte veta något om donatorn förutom att hans färger stämde med deras egna - ungefär samma ögon-, hy- och hårfärg.

De valde också att inte berätta om insemineringen för särskilt många. Och när deras dotter föddes och började växa upp var det många som sa "Åh vad hon är lik sin PAPPA!" Folk ser det de vill se ;)

Det finns alltså alternativ för par som älskar varann men inte kan få barn tillsammans.

Och det går också alldeles utmärkt att leva utan barn. Det enda man kan surna till lite på är att man inte har en mycket stor och omvälvande erfarenhet som de flesta andra faktiskt har - men det behöver inte vara en tragedi att man inte har den.

Angående ålder för adoption så är det olika för olika länder. Något land hade gränsen 37! De flesta har 40 om man inte vill ta äldre eller handikappade barn. Och handläggningen kan ta ta två år. Så där är det nästan mer bråttom än med "egna" barn.

Och när deras dotter föddes och började växa upp var det många som sa "Åh vad hon är lik sin PAPPA!" Folk ser det de vill se ;)

.

Det där fick min mamma höra om min bror också, ååååh vad han är lik X! Men pappan var en helt annan, utländsk med helt andra färger, vilket helt klart syns på min bror.... :rofl: :rofl:

Till Silverkedjan

Grattis! Till graviditeten. Det har verkligen hänt mycket i ditt liv det senaste åren (enligt vad jag läst här på buke). En kombination av mod och tur? som verkar fungera.
Det är inspirerande att läsa.

Jag kan nog egentligen inte klaga på min tur, bara på att jag inte vågar ta chanserna jag får. Och att jag har svårt för att bestämma när/om jag får ta plats på andras bekostnad.

Som nu då jag känner att min sambo har större rätt att slippa att bli övergiven än vad jag har att få chansen att få barn.

När vi har pratat om det så säger han att han kommer att klara det. Men jag tycker att det är så orättvist, han har drabbats av så många sorger redan i sitt liv. Och om jag bara visste att det fanns en chans för oss. Garantier finns ju aldrig. Om vi skulle få ett sjukt barn är jag säker på att det är just med honm jag skulle klara av det.

Till Mandalaki

Men när ska man berätta för barnet?

Jag skulle vilja berätta det så fort som möjligt. Att få veta det när man är 18 måste vara en stor chock och kännas spm ett svek.

Men ett litet barn kan inte behålla en hemlighet, och ska inte behöva göra det heller. Alla barn fantiserar ju någon gång om att de egentligen har andra och mycket mer spännande föräldrar som i Mio min Mio. Och för det här barnet skulle det ju nästan vara sant.

Jag är rädd för vad som skulle kunna hända när "alla" får veta - och det får de i ett litet samhälle. Hur kommer det att kännas när barnet på skolgården får höra att "det där är ju inte din riktiga pappa"? Och hur kommer det att kännas för min sambo?

Det är lättare med adoption för där är det ofta uppenbart att barnet kommer från ett annat land.

Min bror fick reda på det i 8-årsåldern att han hade en annan pappa...han tog det bra. Värre för honom att pappan inte ville ha nån kontakt, men i fallet med ev. spermadonation blir det ju lite annorlunda. De måste nog vara så stora att de lärt sej det här med blommor och bin för att få ihop det hela...

Angående bukeinsamling av spermier.

Bra idé! Det skulle kännas mycket bättre med väl utprövade fäder än en student som runkat till sig pengar till en barrunda till.

Ska diskutera erbjudandet med min sambo (som inte känner till detta nyskapade alias).

Angående förslag om testikelbiopsi var det vårt hopp. Men de hittade inte en enda spermie. De kan prova att gå in i bitestikeln också, men jag vill inte att han ska gå igenom det om jag inte säkert vet att jag kommer att stanna oavsett resultatet. Och det vet jag inte just nu.

Jag har lovat honom att bestämma mig innan året är slut. Men jag har ingen jag vill/kan/vågar anförtro mig åt varken för deras skull eller för min sambos skull. Så jag är oändligt tacksam över er bukefalister som delar med er av era tankar erfarenheter och ideér.

Ang hur viktigt det är med barn, för mig var det jätteviktigt, men jag har vänner som inte ens har tänkt i de banorna. Kanske kommer de att ångra sig längre fram i livet kanske inte. Men är man inte säker på att man vill dela restän av livet med varandra så kanske man ska fundera på om man verkligen vill lägga ner en massa pengar och tid på att "skaffa" ett barn för att något år senare gå skilda vägar.

*lånar knapp*

Det är synd att vi många gånger är så primitiva att vi talar om "riktiga" pappor så fort de är biologiska.

En "riktig" pappa är en man som tar hand om sina barn, om de är biologiska eller inte är fullständigt ovidkommande.

Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jag vet en kille som vuxit upp med sin styvpappa. Hans biologiska pappa övergav honom och modern när han var två år. Han säger att han inte ens funderar på sin biologiska pappa, för styvpappan är hans "riktiga pappa" och har alltid varit.

Jag tror det beror mycket på hur pappan själv ser på sitt ansvar. Om han vill deklarera att han "bara" är styvpappa eller om han helt enkelt tar rollen som den pappa han faktiskt är.

I ditt fall, så skulle faderskapet ställas utom allt tvivel! :) Din man ÄR pappa till ERT barn, eftersom det är ERT beslut.

Dessutom så ärver vi många gånger beteenden utifrån vår sociala situation. Jag är tex. slarvig som min pappa, men om det beror på att jag vuxit upp med hans slarv och anammat hans stil eller om jag föddes med en "slarvighetsgen" - ja, det kan ingen svara på!

Ett par av mina närmare bekanta hade det omvända problemet, det var hon som inte kunde få barn. Dom har adopterat barn i stället.

Jag hade nog sett över möjligheterna för att skaffa barn "med" min man då, adoption eller provrör på nått sätt...
Hade inte velat leva ett liv utan barn!!
Men byta karl, beror ju på om jag älskar honom eller inte!!

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

Känner ett par som adopterat. Hon: 46, han: 37. Kanske fick de bara för att han är under 40??? det var dock inget spädbarn, vet ej om det berodde på ålderna på föräldrarna...

Adoptera ville jag förr men blir alltmer tveksam. pga den främlingsfientlighet som jag inte kände fanns i landet när jag var yngre. Men det känns i alla fall inte som ett moraliskt felaktigt beslut. De barnen kan bara få det bättre.



Om man tvekar "bara" pga främlingsfientligheten kan man välja ett europeiskt land där barnen ser mer ut som oss. Tex vet jag en blond pojke från Vitryssland som fått ett underbart liv som adpoterad här i Sverige.

Angående bukeinsamling av spermier.

Bra idé!

Aaaaaaaaaah! Det finns väl vissa här vars gener man ABSOLUT inte vill föra vidare???? :eek:

Hej

Älskar du honom? Han är barnkär, du är lite tveksam till barn....

Jag tror du kommer ångra dig om du skulle lämna honom för att han inte kan ge dig ett barn. Det finns aldrig några garantier i livet. Vem vet att nästa man (om du hittar någon, eller har du dem på kö *s*) har pigga små soldater redo för attak.

Ta och prata med honom, bestäm er för om NI vill ha barn. På dig låter det ju så. Det finns ju en mängd alternativ som de tidigare skrivit. Diskutera för och nackdelar, det är kanske så att de är mest du som är rädd för att han skall tycka att ditt biologiska barn inte bli hans. Jag är övertygad om att det där inte spelar någon som helst roll. Vill man vara förälder blir man förälder oavsett om blodsbanden finns eller ej.

Så mitt råd, behåll den karl du har. Gräset är inte grönare på andra sidan :-)

Kan se att det kanske skulle kunna kännas annorlunda om han inte är villig till att se på de alternativa sätten att skaffa barn. Jag är verkligen inte någon barnkär person, vår barn var mer ett kalkylerat, nu är det dags.... än en önskan om barn. Men ett liv utan att få "prova på" det där med att vara förälder det kände jag att jag inte ville ha.

Lycka till med pratet...
Kram
pewa

Det finns många människor som har barn men där relationerna inte funkar alls. Det finns också många barnlösa som exempelvis har engagerat sig i något som betyder mkt för dem (ett yrke, syskonbarn, vad som helst bara det betytt mycket för dem). Det viktiga är att man inte "fastnar och ältar" utan verkligen försöker ta ett beslut, stå fast vid det och försöker ha ett bra liv. Med eller utan barn. Det är viktigt att lösa de kriser man ställs inför i livet så att man kan gå vidare. Ett sätt att få en bra ålderdom. (Jag har snöat in på Erik Homburger Eriksson som beskriver hur kriser i varje ålder måste lösas för att man ska kunna gå vidare).
Så jag vet inte hur du ska göra, men jag tror att du och din sambo måste prata mycket om detta.

Jag har en allvarlig fråga till er med barn och till er som aldrig fick några. Hur viktigt är det med barn? Jag har försökt fråga på buke förr och även någon gång en väninna. Men ingen har tagit frågan riktigt på allvar.

Jag har en sambo som är fantastisk (vacker, snäll, klok, kärleksfull) . Men vi kan inte få barn tillsammans.Problemet finns hos honom.

Är barn så viktigt att jag måste lämna honom? Jag kanske inte träffar någon annan jag kanske redan är för gammal, jag kanske får barn med en allvarlig sjukdom, min sambo kanske bryter ihop totalt och tar livet av sig o.s.v.

Eller så träffar jag en ny man och får friska barn och min sambo träffar någon som är mycket bättre än mig som redan har barn och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Hur hade ni gjort eller hur har ni valt i liknande situationer.
Om du ska lämna honom för att ni inte kan få barn är ju något bara DU kan bestämma. Ingen annan kan ju tala om HUR viktigt barn är för dig/er. Däremot finns väl många alternativa vägar att få barn förutom att producera dem på det gamla vanliga sättet...

Jag har själv inga barn (än) och åren har gått. När jag var kring 25-27 kunde jag känna lite sådär "ojojoj NU måste vi väl..." men nu har jag nog en mer avslappnad inställning till det. Har alltid sagt och säger fortfarande att ett av mina livsmål är att ha barn. Men nu är jag 35 och har inga (än) och jag känner att om det livsmålet inte blir uppfyllt så kommer jag att vara lycklig och leva ett bra liv ändå. Det känns inte så "panikartat" om jag inte får barn, men jag skulle gärna ha det också. Jag vet inte om jag kan bli gravid, eftersom jag aldrig varit det och orsaken att det inte blivit några har varit att jag vid 28 separerade från min första sambo och inte förrän nu fått ny sambo. Och vi måste ju känna att vi är helt RÄTT för varandra (ja, det känner vi ju, men jag o han vill nog veta att det fungerar en "längre tid") innan barnplaner är aktuella. Dessutom är han några år yngre och känner lite "panik" vid barntankar nu. Och för mig är mitt liv med honom som jag älskar viktigast. Om/när det blir barn så kommer det vara en bonus.

Jag brukar säga såhär: hade barn i sig varit det ALLRA viktigaste för mig så hade jag ju faktiskt redan sett till att försöka bli gravid. I en längre eller kortare relation, med eller utan den andres samtycke. Men jag vill INTE ha barn till det "priset" utan vill ha barn om/när just Han som jag älskar också vill ha det med MIG.

Nå, inom de närmsta 5 åren bör jag ju ladda för det om det ska bli några helst. Om min sambo har fortsatt "barnpanik" om ytterligare x antal år när jag kanske känner vi är redo för barn - tja, då får vi se då hur jag gör; väljer att skaffa barn "själv" eller med någon annan "desperat" som vill ha det eller stannar hos honom för att kärleken till honom fortfarande är störst och viktigast...

Citat:
Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jo för att halva byn minst är hans släktingar. Så fort vi skulle gå ut med barnvagnen skulle fastrar mostrar, kusiner och kusinbarn rusa fram och leta likheter med morbror Folke och faster Berta. Och varje gång skulle jag måsta kämpa med valet att le tillgjort och spela med eller att berätta hur det egentligen ligger till. Det skulle jag inte orka med och därför skulle det enda rimliga vara att berätta på en gång.

Konstigt egentligen att man inte får välja donator. Njurar får ju vem som helst dela med sig av. Det skulle kännas bättre om det vore en av hans kusiner eller hans bror. Tror dock inte att min svägerska skulle tycka att det var en bra idé...

Jag skulle nog också försöka satsa på en spermiedonation. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om chansen att få ett barn gick mig förbi på grund av att min sambo vägrade se alternativa barnanskaffningsmetoder. När man har uttömt en möjlighet och det inte fumgerar får man gå vidare till nästa. Men allt upplevs olika och det finns inga bestämda rätt eller fel.

Till Oz_ joj

Jo jag har tänkt på det. Känner också till några sådana barn.

Till Pewa

Ja, det är ju en del av problemet att det står några på kö...
Det blir lätt så på en liten ort med kvinnounderskott.

Bland annat en som jag lämnade för 5 år sedan för att han så desperat ville ha barn. Jag tvekade över om det överhuvudtaget var rätt att sätta barn till värden och om det var mig eller barn med vem som hellst han ville ha. Så jag har väl fått mitt straff nu?

När jag träffade min sambo kände jag direkt att med honom ville jag ha barn och vågade därför satsa på att flytta ihop ganska snabbt.

Men jag har fått offra mycket av det liv jag ville leva för hans skull. Har vi chans att få barn är det värt det, men kanske inte annars.

Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jo för att halva byn minst är hans släktingar. Så fort vi skulle gå ut med barnvagnen skulle fastrar mostrar, kusiner och kusinbarn rusa fram och leta likheter med morbror Folke och faster Berta. Och varje gång skulle jag måsta kämpa med valet att le tillgjort och spela med eller att berätta hur det egentligen ligger till. Det skulle jag inte orka med och därför skulle det enda rimliga vara att berätta på en gång.

ok. Jag menade inte att låta snarstucken, jag blir bara så upprörd över människors (ibland) självpåtagna attityd att de har rätt att både fråga ut och få svar på de allra mest intima frågor. Så det var inget illa gentemot dig, jag tycker att du skulle ha rätt att slippa ett ifrågasättande.

Vad gäller att le tillgjort - så tror jag att man vänjer sig. Man behöver inte ens svara om man inte vill. Folk ser likheter med föräldrar på de allra konstigaste vis! Mina barn är mycket olika. Det ena är mycket likt mig, det andra ser inte ut som mig alls. Ungefär 50% säger att den stora (den som är olik mig) är "som mamma upp i dagen"! :D Då förstår man att folk inte tänker, eller tittar de bara säger något.

I det läget är det kanske till och med dumt att bli dödsseriös och prata om hur det egentligen ligger till. ärligt talat så tror jag folk skiter i om barnen är lika sina föräldrar eller ej. Det är bara så att man MÅSTE säga något...

Men var och en gör/säger det den tycker att han/hon trivs bäst med. Jag har själv stor integritet och skulle avsky om byn snackade om "donatorsbarnet". Hellre anstränger jag mig ett leende. Jag tycker helt enkelt att det är oväsentligt. Här finns en mamma och en pappa och vem barnet är likt är småsaker. Varför göra stor affär av något som inte är något? Så hade jag resonerat, men vi är alla olika.

Men jag har fått offra mycket av det liv jag ville leva för hans skull. Har vi chans att få barn är det värt det, men kanske inte annars.


Vad har du offrat? Offer är ingen bra grund att bygga en relation på. Ska man "ge upp" något ska man själv komma fram till att det är bäst för en själv.

Ibland kan man kanske behöva en katalysator för att komma på det (jag hade inte av mig själv upptäckt att det inte var hälsosamt att jobba 100timmar i veckan) men man ska inte ge upp något bara för någon annans skull. Det blir ett för tungt kors att bära både för partnern och relationen :eek:

När man får barn omprioriterar man mer än uppoffrar, tycker jag det känns som.

Har du tänkt på att han kan inte få egna barn (vad är det egentligen för diagnos?? Är det alldeles kört - det är så extremt ovanligt!) alldeles oavsett partner. Om han är barnkär och längtar är det ju en kärleksgåva från din sida att vara beredd på en krångligare process för att han ska få bli pappa.

Och man blir lika mycket pappa även om det inte är de egna spermierna :bow:

Vad gäller nyfikna grannar så hade jag gjort tvärtom mot priffy ;) Vad är det för fel på sanningen? Den är väl inget att skämmas för :confused:

Tvärtom !

Sanningen har en tendens till att få tyst på sladdret :angel:

Jag kan inte tänka mig att någon skulle reta min Vidar för att han är gjord på konstgjord väg av icke simmande spermier. Och skulle de göra det - so what? Han kommer att kunna svara för sig - om det var alternativet för att man överhuvudtaget skulle kunna bli till så måste det ju varit MYCKET smartare än att inte göra något alls :idea:

Till prinsessfeminist , och er andra:

Nej du var inte stygg alls. Jag ville bara förklara hur det kan vara på en liten ort där huvudsamtalsämnet är alla andras privatliv.

Det har sina för och nackdelar. Oftast bra eftersom man inte behöver förklara allt hundra gånger. Sånt man vill sprida säger man bara en gång till "rätt person" så vet alla.

Sanningen är oftast enklast och jag är så extremt dålig på att ljuga eller ens undanhålla (oftast).

Jag är förvånad över att ingen här är negativ till donation. Mina ältande tankeloopar brukar sluta där. Men varje gång har det känts som att det är så totalt moraliskt förkastligt att jag undrar hur det överhuvudtaget kan vara tillåtet. Det tog ju lång tid innan äggdonation blev Ok.

Att han har en ärftlig sjukdom som indirekt är en del i vårt problem kan också vara en "förklaring" till eventuella barn om varför vi valde den vägen.

Jag har varit rädd att vårt barn skulle anklaga oss hela livet för att ha skurit av honom eller henne från halva sitt ursprung. Ett adopterat barn har i alla fall en möjlighet att så småningom få kontakt med sin ursprungliga familj.

Men med ert stöd känner jag att jag kan fundera lite mer på det och prata med min man också.

Det jag valde bort för hans skull är ett annat jobb än mitt nuvarande som jag inte trivs så bra med och att flytta närmare min hemort där mina vänner och släktingar finns.

På grund av sin sjukdom kan han inte heller dela det aktiva liv jag hellst vill ha och den gör också att han inte vågar byta jobb, vilket han skulle behöva göra om vi flyttar någon annanstans.

Sedan är det ju inte bara för hans skull som jag stannat här. Att det är enklare och billigare att hålla hästar på en mindre ort vägde också tungt.

Men nu känner jag att jag inte sätter samma värde på det längre. Jag önskar att det skulle finnas plats och möjlighet för något annat än hästar och yrkesarbete i mitt .

Vad gäller nyfikna grannar så hade jag gjort tvärtom mot priffy ;) Vad är det för fel på sanningen? Den är väl inget att skämmas för :confused:

Tvärtom !

Sanningen har en tendens till att få tyst på sladdret :angel:

Jag kan inte tänka mig att någon skulle reta min Vidar för att han är gjord på konstgjord väg av icke simmande spermier. Och skulle de göra det - so what? Han kommer att kunna svara för sig - om det var alternativet för att man överhuvudtaget skulle kunna bli till så måste det ju varit MYCKET smartare än att inte göra något alls :idea:

:bow: Inget fel på sanningen. Jag är bara en person som gärna behåller personlig information för mig själv. Jag avskyr verkligen att vara ett samtalsämne. Inte för att jag skäms, utan för att jag har ett behov av att få vara just privat.

Kunde kanske vara intressant att analysera varför det är viktigt för mig, men sådan är jag... Jag har svårt för närgångna frågor över huvud taget. Vill jag dela något med någon så gör jag det av mig själv - inte för att jag blivit "utfrågad".

I övrigt håller jag med dig, Silver. Det där med att "offra" låter inte riktigt rätt... kanske skall Balsamin fundera över vad hon lägger in i begreppet? Det kan lätt bli en svårbemästrad bitterhet, det tror jag... *funderar*

Om Balsamin gärna vill ha barn med sin sambo så tycker jag att de skall försöka få barn. Vad gäller insemineringsregler så är jag inte insatt, men när det gäller äggdonation så finns det systrar/släktingar som väljer att donera till sin infertila släkting.

Tja, jag flyttade fran Sverige till England for min mans skull - bytte alltsa land, stad, sprak, jobb, familj och vanner. Det har sedermera visat sig att vi har problem att bli gravida pga honom - rorligheten ar inte den basta ;) . Jag ar fullt "frisk", om man kan kalla det sa.

Vi haller just pa och forbereder oss for ivf, men har redan blivit varnade att vi kanske borde fundera pa spermadonation. For mig ar det ett beslut som min man maste kanna efter om han vill genomfora - for mig spelar det absolut ingen roll. Det viktigaste for mig ar att jag vet att han kommer att bli en underbar pappa, trots allt ar ju det en av anledningarna till att jag valt att leva med just honom!
Jag tror ocksa stenhart pa att man formas av sin miljo likaval som av arvet. Jag ar t.ex. inte ett dugg lik min mamma (eller min syster) till utseendet, men vi gestikulerar likadant och har samma rosttonfall och anvander samma typ av ord, sa folk kommenterar anda hela tiden hur lika vi ar... Folk ser det de vill se :)

Konstigt egentligen att man inte får välja donator. Njurar får ju vem som helst dela med sig av. Det skulle kännas bättre om det vore en av hans kusiner eller hans bror. Tror dock inte att min svägerska skulle tycka att det var en bra idé...
Sådan donation kan man ju fixa själv! Nu menar jag INTE att ni ska "göra det", men att inseminera själv hemma är det ju tex många lesbiska par som gjort med lyckat resultat.

Jag har varit rädd att vårt barn skulle anklaga oss hela livet för att ha skurit av honom eller henne från halva sitt ursprung. Ett adopterat barn har i alla fall en möjlighet att så småningom få kontakt med sin ursprungliga familj.
Men ett barn som kommer till genom spermiedonation har ju också rätt att få reda på vem som är biologisk förälder när de är 18! Det är ju precis samma sak. Med en skillnad; DU skulle vara biologisk mamma och ha haft barnet i magen själv. Jag har då aldrig hört talas om att barn (som har vettiga föräldrar) anklagar dem för att de valde att få dem. Oavsett om det är biologiska föräldrar, donation eller adoptivföräldrar. Det där tror jag mest är ett "hjärnspöke" hos dig. Har man själv ett naturligt förhållningssätt till det så är det ju inget konstigt för barnet heller. Det är klart att h*n kan bli nyfiken och vill söka upp donatorn, men då är det ju bara låta honom/henne göra det - du och din sambo är ÄNDÅ ALLTID mamma och pappa till detta barn!


Men nu känner jag att jag inte sätter samma värde på det längre. Jag önskar att det skulle finnas plats och möjlighet för något annat än hästar och yrkesarbete i mitt .
Hmmm, KÄRLEKEN då?? Är inte den en stor och viktig del som ni har tillsammans?

Hej!
En klok människa sa att en människa har inte bara sina gener att föra vidare. Vi kan också föra vidare våra tankar, värderingar, idéer och känslor - vår själ.
Det är så jag ser på donation/adoption.

Stämmer inte riktigt det där med åldersangivelserna Du lämnar...men..visst börjar det bli lite bråttom även med adoption om man är över 40.
Och...lite vänder jag mig emot Ditt uttryck "egna" barn...vår dotter är i allra högsta grad "vårt eget barn"..och inte någon annans..även om hon inte är vårt biologiska barn.

För oss har adoption varit ett helt fantastiskt sätt att bli föräldrar...och sanningen att säga så väljer jag (även om jag nu inte befinner mig i en position där jag kan välja) att adoptera syskon framför att få ett biologiskt barn vid min ålder. Ja..jag är idag över 40.

För oss har man inte hittat någon orsak till vår tidigare barnlöshet annat än att den beror på mig.....och jag är otroligt glad..att min make inte tyckte att jag genom min bristande fertilitet var diskvalificerad som hans livspartner...hade han gjort det hade min besvikelse över hans person varit svår att komma över.
Som andra sagt...kärleken till ett barn är så otroligt stark...trots bristande genetisk gemenskap...och vi har naturligtvis fått förmånen och gåvan att få ta emot världens underbaraste varelse i våra liv.

Och...förutsättningarna för ett jämställt föräldraskap är riktigt stora när man blir familj genom adoption..:)))