Min dotter har hittat en vän, och dom har verkligen blivit bästisar. Dom går alltid hand i hand och kramas när dom träffas. (dom är 7 och 8 år) I stallet finns det även en till jämårig flicka som gärna vill vara med och leka. Det vill inte dom här två.
En gång blev det så jobbigt, min dotter och den andra gick undan hela tiden och ville vara själva, den tredje följde efter och frågade varför hon inte fick vara med och leka. Flickan kom till mig med tårar i ögonen och ville jag skulle säga till att hon skulle få vara med.
På kvällen pratade jag med min dotter och körde på med, att det är inte snällt att lämmna en utanför . Hur skulle du känna det om det vore dig osv. Min dotter lovade att den tredje skulle få vara med nästa dag.
Min snack var föjävels, det slutade med att den andra grät och jag blev så jäkla förbannad. När jag var på väg mot flickorna tänkte jag att jag skulle hota med att ALLA får vara med och leka. Och får hon inte vara med så åker vi inte till Mc Donalds, som jag lovat. Där stannade jag upp lite. är det verkligen rätt att tvinga på någon. Jag försökte istället att prata med flickorna och beveka dom lite, och samtidigt uppmuntra den andra att hitta på nått annat i stället, och inte krusa.
Har Ni råkat ut för nått liknande?
hälsningar gulan fd.gulla

Tjejer ÄR såna. De leker bäst 2 och 2.

Jag kommer ihåg när jag var yngre, och min bästa kompis hade ytterligare två bra kompisar. Dock lekte vi nästan aldrig allihop, eller ens tre i taget, för det bara funkade inte.

Tvinga dom inte! Visst dom får inte vara otrevliga eller lämna ute folk med flit m.m. Men tvinga dom inte att vara med någon de inte vill vara med, det blir bara fel.
Jag kommer ihåg hur jobbigt det var med "Men ni MÅSTE låta Xxxx vara med också". Det är som om någon skulle tvinga dig eller någon annan som sagt så att "Du MÅSTE umgås med Xxxxx" Och ingen frågar om hur du känner det då, hur ni trivs ihop, varför du inte vill umgås med den personen. Låt dem vara med vilka de vill (sen finns det såklart gränser om hur de får bete sig...) de blir inte mobbare för det.

När jag var liten lekte vi alltid två och två. Blev det fler blev det mest bråk m.m.

Det har däremot inte gett mig (eller andra..) några problem. I mellanstadiet började vi vara fler och fler vid en del lekar. På högstadiet är vi 7 stycken tjejer och 2 stycken killar som alltid umgås. Ibland delar vi upp oss och är två och två, tre och tre, eller hur det nu kan bli. Aldrig lämnat ute någon sådär EFTER att föräldrarna slutade försöka bestämma vilka man skulle leka med.
Tvinga dom inte, sen märker du såklart vad som är bäst för dig och din dotter. men tänk på hur du skulle känna dig om du blev tvingad till något.

Håller med föregående! Mina barn frågar ibland "måste vi vara med Kalle, han bara tar sönder saker" (eller vad det nu är för orsak).
Nej säger jag, men ni får absolut inte vara dum med honom.

Tvinga inte någon att vara med nån de inte vill vara med!!
Så länge de inte är ELAKA och sluter ute med flit eller retas med "du får inte vara med" typ så låt dem vara.
Det vet man ju själv hur trist det är att bli satt i grupper med folk man inte gillar... det är mycket lättare med någon SOM man gillar.
Tror dessutom att barn måste få testa på det där att vara två ocht vå, ha en RIKTIG bästis och leva i "sin" värld. Men utan då att vara elak mot någon.
Att med HOT få dem att leka kommer knappast att funka, det kan istället leda till att de kommer att vara elaka mot den tredje tjejjen meddans hon är med och leker, för då är det "hennes" fel att allt är som det är...

Så läste jag någonstans också att barn gärna leker just med "jämna" kompisar, alltså personer de känner att de passar ihop med, i vissa åldersgrupper mer än annars!! Att det helt enkelt är helt psykologiskt normalt att barn beter sig såhär.!

Det är ingen ide att tvinga för den tredje tjejen kommer ändå att märka att det inte är äkta och det är mer destruktivt för henne än att hon inte får vara med alls. Det enda man kan göra på sin höjd är att organisera lekar och/eller aktiviteter där flera kan vara med om man vill hjälpa till på något sätt annars är det bättre att låta det bero så länge dom andra flickorna inte är elaka på något sätt.
Det är skillnad på att vara utfrusen och inte få vara med.
Att inte få vara med kan vara jobbigt men man kan heller inte skydda barn mot allt.

Ibland får man visst säga stopp till sina barn om de fryser undan ett annat barn. Som vuxen kan man visst prata om att det inte är roligt att själv bli utfrusen. I vissa fall är ju det utfrusna barnet kanske "förtjänt" av situationen genom sitt sätt och då kanske man får låta det vara. Men ibland ligger det en stor osäkerhet hos en av de två som håller ihop och fryser ute. En osäkerhet som inte är sund och som kan skapa ett mönster hos barnet och inte gagnar barnet när det blir äldre. Att frysa ute genom att dra sig undan så att det utsatta barnet märker det är vid upprepade fall mobbing och inget för sju-åriga flickor att ägna sig åt. Jag tror att det är viktigt att en vuxen som ser det här hos sina barn, pratar med barnet om varför de gör på detta sättet.

Är jag den enda föräldern här inne som gärna vill att mina barn ska kunna "leka brett" och inte bara med ett annat barn åt gången? Detta gäller väl för mina barn först och främst i skolan där de tillbringar de flesta vardagar. När dom leker med kompisar hemma blir det oftast med en åt gången eftersom vi bor så till så att det inte kryllar av ungar i grannskapet.

Vad då skall kunna leka brett?
Vad menar du med det?
Du menar för att göra dig till viljes skall barnet kväva sina önskemål i denna frågan?
Leker bäst gör barn med lekar som man behöver många i som tex jage, kurra gömma osv. Helst skall en vuxen vara med och övervaka i början innan alla barn har "lek in sig" speciellt om det är yngre barn.

Tänk om någon kom till dig och sa att nu skall du minsan umgås med en granne som du inte är förtjust i för du skall banne mig kunna umgås brett?
Du själv har ingen talan om detta.
Aldrig att jag skulle tillåta någon att begära det av mig och då begär jag inte det av min dotter heller och då är ändå hon en som innan "blivit över".
Jag tycker synd om barn som skall tvingas (uppmuntras ja men tvingas nej och definitivt inte med känslomässig utpressning..."hon blir ju så ledsen") att umgås med folk dom inte drar jämnt med. På dagis har jag sett till att aktivera barn med lekar där många kan vara med i och inte tvingat att leka med enskild personer. Hoppa hopprep, hoppa hage, leka trafik, spela fotboll, leka kuragömma osv. Det har övervakats av mig som håller reda på reglerna och medlar om det behövs. Jag har däremot aldrig på något sätt tvingat på barn att leka med någon dom inte vill för barn uppfattar kroppspråk mycket bra och läser av den som ovilligt tvingar sig att leka pga påtryckningar av vuxna. Det är destruktivt för den som får vara med för den känner innerst inne att det inte är en sann känsla. Kan du tänka dig vad det känns för självkänslan?
Sedan skall vi inte tala om att den som "blir över" blir mer otrygg iom att folk inte är ärliga. Barnet får vara med och muntligt säger dom andra barnen att den får men deras kroppspråk säger annat. Jag tycker det är jobbigt att umgås med folk som inte är ärliga och det är mindre destruktivt i längden att bli dissad än att få lov men känna sig oönskad ialla fall. Det barnet kommer troligtvis att växa upp och ha svårt att tro när det är människor som verkligen tycker om den för den har fått lära sig att folk ljuger om den saken.
Med andra ord du gör varken dina eller andras barn en tjänst genom att tvinga.

Sedan är det väl trevligt när barn kan leka flera men det är en skillnad mellan frivilligt val och tvång. Jag tror nog inte att någon här går emellan ekller tycker det är tråkigt om deras barn kan leka med flera samtidigt bara att det inte kommer något gott ur det hela om man tvingar. Barn som förövrigt leker "brett" jämt har vad jag märkt oftast svårt att binda sig bara till en och är heller inte en egenskap som alltid är bra eller konstruktivt att ha.
Det finns alltid två sidor på ett mynt.

:bow: :bow: :bow:

Var har jag skrivit att jag TVINGAR mina barn att leka med fler än ett annat barn åt gången?

Du frågade om du var den ende som ansåg att barn skulle kunna leka "brett" och då inkluderar det mig och mitt inlägg.
Mitt inlägg handlar om att man inte kan tvinga och jag ser ingen som tycker att barn inte skall kunna leka med fler bara att man inte skall tvinga dom. Ser du någonstans där det står att någon inte vill att deras barn skall kunna leka med fler?
Så antingen tycker du olika ("är jag den ende") och då anser du att man skall tvinga eller så tycker du inte olika ialla fall och då tvingar du inte.
Antingen eller?

Hur gör du nu och hur skulle du gjort i ovanstående inlägg för där har tom lite känslomässig utpressning körts med men inte funkat.
Det finns bara ett sätt om man inte vill agera lekledare som vuxen och det är att tvinga dom att leka tillsammans.
Själv undrar jag vad flickans föräldrar är och anser att dom kan ta lite föräldraransvar. Det finns bra böcker som vägledning för detta om man är osäker på hur man skall göra. Jag har själv två som är mina biblar i mycket och ger mycket god vägledning. Att utveckla barns EQ gör att dom kan hantera sådana här saker för kommer inte flickans sätt att försöka få kontakt på förändras så kommer hon fortsätta att ha problem i sitt liv med detta.
Troligtvis har flickan andra problem som behöver lösas för jag har märkt att när barn är mer säkra på sig själv står dom sällan utan kamrater utan det är när dom är osäkra på sig själv som det händer och det kan inte barn fixa utan det måste vuxen göra och i detta fallet är det föräldrarna till flickan. Att man inte är omtyckt av alla är något som man måste lära sig hur hårt det än är och med rätt stöd så kommer barnet att inte ta det så hårt utan försöker med en annan människa istället. Flickorna i stallet är med andra ord inte denna flickans lösning på sitt problem utan kan tvärt om göra det värre.

Troligtvis har flickan andra problem som behöver lösas för jag har märkt att när barn är mer säkra på sig själv står dom sällan utan kamrater utan det är när dom är osäkra på sig själv som det händer och det kan inte barn fixa utan det måste vuxen göra och i detta fallet är det föräldrarna till flickan. Att man inte är omtyckt av alla är något som man måste lära sig hur hårt det än är och med rätt stöd så kommer barnet att inte ta det så hårt utan försöker med en annan människa istället. Flickorna i stallet är med andra ord inte denna flickans lösning på sitt problem utan kan tvärt om göra det värre.

Mina barn har inga problem med sociala kontakter...Får dom inte "vara med" så hittar dom för det mesta andra barn att leka med istället.
Men jag tycker mig ha sett att de barn som "har låst sig" vid en enda kompis får väldeliga problem när denne kompis väljer någon annan att leka med. Man kan ju se det ur den aspekten också.

Vi har ju bara läst trådskaparens syn på "problemet", den tredje flickans föräldrar kanske ser sin dotter som utanför, det vet vi ju ingenting om.

Kul med så kunniga svar!

Jag går efter min mammas linje och försöker att lägga mig i barnens lek så lite som möjligt. Själv stod jag väldigt sällan utan kompisar. Men visst hände det att man blev utanför eller inte fick vara med. Min mammas svar var alltid, då får du hitta på nått annat att göra, och man ska aldrig "krusa" någon.

Det låter som om du Stollan har stor erfarenhet av barn och barn i grupp. Och det var skönt att läsa dina inlägg. Måste ochså tillägga att det inte direkt var någon känslomässig utpressning snacket på kvällen, och att jag inte hotade ta bort Mc Donaldsbesöket.

benjamin tog upp en intressant aspekt här ochså. Att en av dom två kanske är osäker och vill egentligen inte "frysa" ut en tredje part, men gör det för att vara lojal mot en andre.

Ibland får man visst säga stopp till sina barn om de fryser undan ett annat barn. Som vuxen kan man visst prata om att det inte är roligt att själv bli utfrusen.
Det var lite det jag gjorde med mitt barn.

Att frysa ute genom att dra sig undan så att det utsatta barnet märker det är vid upprepade fall mobbing och inget för sju-åriga flickor att ägna sig åt.

Usch.... jag är livrädd att mina barn ska bli mobbare. Fast tycker du att man alltid ska proppagera för att "alla får vara med å leka"

Vi har ju bara läst trådskaparens syn på "problemet", den tredje flickans föräldrar kanske ser sin dotter som utanför, det vet vi ju ingenting om.

Om dom nu såg sin dotter som utanför, så vad är rådet att ge dom, så att dom kan stödja sin dotter.


Troligtvis har flickan andra problem som behöver lösas för jag har märkt att när barn är mer säkra på sig själv står dom sällan utan kamrater utan det är när dom är osäkra på sig själv som det händer och det kan inte barn fixa utan det måste vuxen göra och i detta fallet är det föräldrarna till flickan.

Jag känner hennes pappa sen många år, och han har ofta sagt att hans skräck är att deras barn ska bli mobbade i skolan, eller retade för nått. Jag har på känn att han själv varit utsatt för mobbing, eller själv mobbat, eller blivit retad. Jag vet inte om han överför sin rädsla och osäkerhet på sitt/sina barn.
hälsningar gulan fd.gulla

Jag har också arbetat mkt i barngrupp, och märker man att ett barn ofta är utanför så försöker man ju hitta orsaken till att det är så. I skolan/förskolan skulle man ALDRIG låta ett barn bli utanför och inte ha några kamrater, varför anses det mer okej utanför skolvärlden? I barngrupp försöker man ju stötta det barnet "som inte har någon" så att h*n kan få kontakt med de andra barnen. Men ibland är det faktiskt så att barn "mobbar" andra, speciellt när inte vuxna ser det. (OBS, detta är rent generellt, gäller inte din dotter)

Som jag skrev tidigare, binder barn upp sig "för mycket" vid en enda kompis kan det bli väldigt jobbigt när den kompisen kanske går vidare i sina relationer. Det är en av anledningarna till att jag anser att man ska kunna leka med fler än en ibland och variera sitt umgänge lite.

Prata med flickans föräldrar, och tala om att ditt barn tycker att det är jobbigt att hon hela tiden vill vara med. Vad tror du att flickans pappa kommer att svara?

Mina barn har inga problem med sociala kontakter...Får dom inte "vara med" så hittar dom för det mesta andra barn att leka med istället.

Det är så att barn med god självkänsla har oftast inte problem med det där. Problem blir det när barnet har dålig/låg självkänsla för då får dom symtom som gör att den sociala kontakten blir fel. Det hjälper där med inte att putta på barnet att ta kontakt och heller inte tvärt om tvinga andra att ungås med henne. Det är faktiskt svårt för barn i ålder 8 år att umgås med andra barn som inte kan "spelreglerna". Det enda sättet att "bota" detta på är något som så många förbiser och det är att stärka själkänslan för med självkänsla så får dom ett beteende som påminner mer om dina barns beteende. Det är inte hela världen om den är någon som inte vill leka med en. Man tar det inte så personligt.
Sedan är inte alla barn lika, dina är kanske sociala från grunden dvs i sin personlighet medans andra faktiskt inte är det. Man föds med många egenskaper och det är vad som gör varje människa unik.


Men jag tycker mig ha sett att de barn som "har låst sig" vid en enda kompis får väldeliga problem när denne kompis väljer någon annan att leka med. Man kan ju se det ur den aspekten också.

Det är en del av lärandet av livet och inget vi föräldrar kan eller skall hindra. Vi skall finnas där att hjälpa barnet att lära sig ta igenom sådana här kriser så att dom när dom blir vuxna fixar det på ett bra sätt. Min dotter är 7 år och har redan upplevt sorgen över att "pojkvännen" överger henne och inte brydde sig om att hon friade till honom.

Vi har ju bara läst trådskaparens syn på "problemet", den tredje flickans föräldrar kanske ser sin dotter som utanför, det vet vi ju ingenting om.

Det spelar ingen roll om mamman ser sin dotter som utanför utan det som spelar roll här är barnens känslor, hur barnen upplever det och hur man skall hjälpa den lilla flickan att på ett bättre sätt att söka kontakt och inte envist fortsätta där hon inte får respons. Det är väldigt destruktivt för henne.
Förstå mig rätt, jag tycker synd om flickan och känner igen genom min dotter. Själv var jag mobbad och även en del av tiden utfrusen i skolan i 11 år (2 år på barn- och ungdomslinjen :crazy: ) så jag vet i allra högsta grad hur det är att vara offret och hur det är att vara mamma till en.
Skillnaden är att idag är jag inget offer och min dotter har fått hjälp så nu har hon "bara" problem med att hennes krav på sig själv fortfarande är för höga. Vi fixade det som var fel dvs jobbade stenhårt på att höja självkänslan och lära henne bli verbal, känna igen känslor och sätta namn på dom.
I skolan "tvingade" fk-lärarna (deras ord på det) barnen att sitta kvar vid bordet med min dotter, tvingade dom att leka med henne osv. och det gav bara en mycket frustrerad dotter för hon är smart och uppfattar vibbarna och det gav mig en dotter som var mycket frustrerad att hon höll på att gå i bitar. Som tur var fick hon börja en liten grupp med extra kompetent personal (helt på min nivå) och där har allt blivit mycket bra faktiskt. Här tvingade dom inte barnen att leka med min dotter men dom var inte elaka heller. Min dotter stod bara brevid och tittade på mest och det fick hon göra utan knot och då är dom andra barnen barn med adhd. Sedan har min dotter blivit mer och mer aktiv. Hon har lekt med lite mindre barn för dom brukar tycka att det är kul att någon som är äldre än dom vill leka. Fixar man orsak istället för dämpa symtom så kommer den där flickan om några månader vara annorlunda och glad.

Sedan som sagt var att kunna leka med fler är inte fel om man mår bra av det och klarar av att knyta an till någon. Det kan bli fel om man däremot har svårt att knyta sig an till någon speciell för det ger problem som vuxen (säger inte att det är så hos dina barn).
Ett barn som håller hårt i en och samma kompis år efter år och vägrar släppa (kväver kompis) har också dålig självkänsla och en rädsla att förlora vad man har för man vet inte vad man får. Jag har träffat på vuxna sådana (haft som kompis). Det är lika illa som att inte kunna fästa sig alls vid speciella personer. Båda är det fördel med att man jobbar på som barn för barns tankar är lättare att manipulera/omprogramera än en vuxen människa.

Nu är det alldeles suddigt här pga mina stilnoct så jag vågar inte skriva så mycket mer :o

Är alldeles drogad av min stilnoct nu men kommer att svara i morgon :)

Nu har jag läst igenom alla inlägg.

Och det här är bland det svåraste som finns.

Jag t ycker inte heller att man skall tvinga barn att umgås med någon, men en sak undrar jag, vad säger de två flickorna som umgås ? Varför vill de inte att den andra flickan skall vara med ?

Jag har lite motsvarande problem, min son har en kompis som vill vara med honom JÄMT och ständigt, om min unge får helt enkelt överdos på honom. Samtidigt är de verkligen bäste kompisar, men min behöver både få vara help ensam och även ensam med andra kompisar. Vi brukar lösa det så att de leker allahopa ett tag, sen får min grabb vara själv med den "egna" kompisen, men visst känns det lite taskigt att be den andra killen att gå hem. Men jag kan tycka att han måste ju skaffa sig ett eget liv - hitta andra kompisar och inte vara så beroende av min pojke. Exempel; om min son är hos någon annan i närheten så kommer denne pojke också på att just den kompisen hade han också tänkt att leka med idag - men han går ALDRIG dit utan att min kille är där...

Man får försöka prata med dem, få dem att sätta ord på varför de inte vill umgås med någon och även försöka förstå att det är tungt att känna sig utanför.

I skolan/förskolan skulle man ALDRIG låta ett barn bli utanför och inte ha några kamrater, varför anses det mer okej utanför skolvärlden? I barngrupp försöker man ju stötta det barnet "som inte har någon" så att h*n kan få kontakt med de andra barnen. Men ibland är det faktiskt så att barn "mobbar" andra, speciellt när inte vuxna ser det. (OBS, detta är rent generellt, gäller inte din dotter)

Tänk om det ändå vore sant på dom flesta skolor och daghem men tyvärr är verkligheten annorlunda (har jobbat på en hel del sådana och gjorde praktik i en skolklass också). Orsaken till att det går fel för ett och samma barn i kontakter med andra ligger i självkänslan men ofta tolkar personal att det ligger i självförtroendet och gör allt i sin makt att höja detta. Problemet är att det hjälper inte att höja självförtroendet om självkänslan fortfarande är låg.
Problemet med min dotter låg i personalens brist på kompetens och att dom tolkade allt min dotter gjorde fel vilket matade på hennes destruktiva beteende. Vissa uttalande dom gjorde var så avslöjande för vad dom gjorde fel tydligt och klart men inte ens skolpsykologen märkte det. Mobbing kan vara hur osynlig som helst för den syns ialla fall för den med god kompetens för barnet visar alltid symtom på att där är något fel. Problemet ligger oftast i dom vuxnas kompetens att se och sedan hantera det på ett bra sätt.
Även dom som mobbar behöver ha stöd för dom visar också symtom på att deras självkänsla är taskig. Man kan inte få dom att sluta genom att tvinga, flytta, känslomässig utpressning osv för dom visar bara på det enda sätt dom kan att där är något som är fel men dom klarar inte ut det utan vuxen hjälp. Alla barn är inte destruktiva utan en del är självdestruktiva men det är dom destruktiva som syns förtare och bättre för dom slåss för sig medans dom självdestruktiva bara ger upp.

Sedan är det så att i förskolan är det lättare att tvinga ett barn att leka med andra barn för dom är lättare att styra men ju äldre dom blir desto svårare blir det. Jag har träffat på barn på dagis som andra inte vill leka med men jag har engagerat mig och satt igång med lekar där man kan vara obegränsat många, satt igång aktivitet med den som är ensam som även andra vill vara med på. I skolan lämnas dom redan i 6-års åt sitt öde allt för mycket (eller så är det här personalen är för dåliga på att fixa sådant under raster).
Det är den enda riktiga sätt att få andra att leka med barn dom normalt inte leker med utan att tvinga och "skulle inte du bli ledsen om någon gjorde så mot dig" är känslomässig utpressning och lämnar ett barn i frustration när den slits mellan två känslor. Ett där dom inte får något i utbyte mot att leka med detta barnet ochlåter bli och får skuldkänslor för att dom är "dumma" eller två tvinga sig och bli frustrerad för det.
Som jag har sagt innan så är det skillnad på att bli mobbad/utfrusen och inte bara få vara med. För ett barn är känslorna samma för den tar det personligt och där kommer man in som vuxen och lär barnet hitta rätt bland känslor och tolka andras beteende rätt. Det finns ingen människa i denna världen som tycker om alla och det är något man måste lära sig att leva med utan att bryta ihop och ta det personligt. Lär man inte barnet det får barnet problem även som vuxen när den nästan gör knut på sig själv att vara andra tillags för att bli "omtyckt".

Tja, då har väl du jobbat på fel ställen. Jag kan säga att jag aldrig upplevt att personalen inte tagit itu med problemet där jag har arbetat eller praktiserat.

Om jag får fråga, går din dotter fortfarande i liten barngrupp eller går hon i normalstor klass? Vissa barn behöver ju bara en mindre barngrupp (med kanske specialutbildad personal) för att "fungera". Tyvärr är det få förunnat, och runt Sthlm i princip omöjligt utan att ha blivt diagnostiserad.

Regeln: "Att alla får vara med att leka "måste man ha på ex. kalas eller liknande.
Att eftersträva regeln när det är möjligt i ex. förskola eller skola tycker jag är bra särskillt ibörjan och om det är så att det är oroligt i gruppen med osäkra barn som försöker ordna hiriarki. I vardagen tycker jag att det kan vara en generell regel för yngre barn att försöka eftersträva men självklart finns det undantag. Leken är ju barnets sätt att lära sig sociala spelregler. Om ett barn har svårt för att rätta sig efter den övriga gruppens "normer" så hjälps ju inte barnet av att den alltid får vara med hur den än uppför sig. Jag kan alltså inte svara generellt ja eller nej på om jag tycker att regeln alla får vara med ska gälla. Jag tror dock att det är viktigt att om man som vuxen ser att ett barn är utstött pratar med sitt eget barn om det. Diskuterar om varför det är på ena eller andra sättet. Hur man skulle kunna lösa det för detta barnet. Då tror jag nämnligen att ens egna barn själv kommer till dig som vuxen och berättar om de själva kommer i den situationen att de känner sig utanför någon gång. Och det vill man ju att de ska göra.

Jag tycker faktiskt att din dotter kunde låta den tredje flickan vara med. Om ni har pratat om hur hemskt det kan kännas att vara utanför och den tredje flickan är så ledsen att hon gråter och din dotter trots detta inte låter henne vara med så tycker jag gott ni kunde ta ett snack till. Det verkar ju inte som hon förstår vad hon gör riktigt, och barn kan ibland behöva "puttas på" lite för att utveckla sin empati. Om hon nu vill umgås med sin bästis på tu man hand, måste de göra det så demonstrativt? Har de aldrig en chans att träffas utan att den tredje flickan är med?

Du kunde ju prata med henne om varför den tredje tjejen inte får vara med? För jag kan nästan lova dig att hon tycker att det här är jättejobbigt. Har man alltid haft kompisar själv kan det vara svårt att förstå hur det känns att inte ha det. När man är vuxen är det ju mycket lättare att ha distans till sånt, att gå och göra egna saker istället, eller umgås med andra som är trevligare, men när man är liten tycker jag att det är väldigt svårt att ha den distansen.

Så ja, jag tycker att din dotters beteende gränsar till mobbing (i vilket fall utfrysning), och jag skulle nog inte tycka att det var ok. Däremot så är det nog rätt att inte hota henne, men det måste väl gå att få henne att förstå att man inte ska göra andra så ledsna?

Jag går efter min mammas linje och försöker att lägga mig i barnens lek så lite som möjligt. Själv stod jag väldigt sällan utan kompisar. Men visst hände det att man blev utanför eller inte fick vara med. Min mammas svar var alltid, då får du hitta på nått annat att göra, och man ska aldrig "krusa" någon.

Problemet där med din mamma är att hon skulle hjälpt dig att hitta en lösning istället för detta med bara "krusa". Grundtanken är god men för att se till att hjälpa barnet att hitta lösningar så får man som vuxen engagera sig lite mer. Risken finns ju om det är ett mer blygt barn att barnet istället drar sig tillbaka.

Det låter som om du Stollan har stor erfarenhet av barn och barn i grupp. Och det var skönt att läsa dina inlägg. Måste ochså tillägga att det inte direkt var någon känslomässig utpressning snacket på kvällen, och att jag inte hotade ta bort Mc Donaldsbesöket.

Jag har alltid haft ett intresse för barn och speciellt barn som på ett eller annat sätt är annorlunda. Jag är alltså den som har engagerat mig speciellt i dom barn som varit "besvärliga" på förskolan medans många andra personal föredragit dom "lätta" barnen då det är jobbigt med "svåra" barn. Själv tycker jag att det är enormt stimulerande istället så det är delvis av eget syfte jag gör det då det ger mig "payback"
Känslomässig utpressning är också när man säger " hur skull du känna om ingen ville vara med dig" för att få barnet att ändra sin åsikt/sitt beteende. Du kan däremot försöka hjälpa din dotter att komma underfull med vad som gör att det är jobbigt med den andra tjejen. Hon kanske är för intensiv tex (min dotter tenderar att bli sådan när hon tror att folk tycker illa om hennes person) Du kan också tala om för din dotter hur det kan kännas att vara den andra i termer som "Jag tror att hon tror att ni tycker illa om henne" och samtidigt bejaka din dotters känslor "Jag förstår att du uppfattar henne som jobbig att leka med, vet du hur det kommer sig" och försök hitta en lösning där. Ibland kommer man längt med att vara mer öppne mot barn än många är. Ser man till att vara öppen på ett bra sätt och prata i termer där man sätter privata gränser så blir det något konstruktivt av det hela. Att det funkar är min dotter ett levande bevis för då hon bara för lite mer än ett halvår sedan hade ett beteende som gjorde att dom i skolan trodde på ev adhd eller liknande. Själv var jag 100% på att det inte var så och protesterade vilt. Hade min dotter inte fått vägledning av oss här hemma och rätt hjälp i den lilla grupp hon är i nu skulle hon kunnat växa upp och bli en "värsting" istället har hon utvecklat sin sociala förmåga rätt och är större nu än vad många andra har i hennes ålder.

benjamin tog upp en intressant aspekt här ochså. Att en av dom två kanske är osäker och vill egentligen inte "frysa" ut en tredje part, men gör det för att vara lojal mot en andre.

Det kan hända att det är så men då måste man vara extra noga att inte sätt för stor press på detta barnet som redan slits åt två håll. Istället kan man se till att sysselsätta flickorna med uppgifter som man kan vara fler att hålla på med och som man måste hjälpa till med. Uppgjorda regler av vuxna innan hjälper barnen att veta vad för ram dom skall hålla sig inom och risken för att den tredje flickan gör "fel" blir mindre. Det gör barnen mindre osäkra. Fri lek är bra men ibland måste man styra om man vill hjälpa ett barn med mindre självkänsla. Allt beror på hur mycket man vill engagera sig i barn som inte är sitt egna.

Jag känner hennes pappa sen många år, och han har ofta sagt att hans skräck är att deras barn ska bli mobbade i skolan, eller retade för nått. Jag har på känn att han själv varit utsatt för mobbing, eller själv mobbat, eller blivit retad. Jag vet inte om han överför sin rädsla och osäkerhet på sitt/sina barn.
hälsningar gulan fd.gulla

Här har du ett av det avgörande för problemet. Med taskig självkänsla så är det svårt att stärka sitt barns självkänsla. För att barnet skall bli mer säkert måste föräldrarna jobba på sin självkänsla också. Rätt ofta är man medveten om där är ett problem och rätt ofta tolkar man att det är självförtroendet som är fel på. Man sätter in en massa åtgärder för att stärka självförtroendet. Problemet här ligger i att allt fokuseras på vad barnet presterar och att den uppskattas för detta när behovet är att synas och vara viktig som person och inte för don. Så länge som fokuseringen ligger fel (det är inte fel att stärka självförtroendet om självkänslan stärks samtidigt) så kommer barnet ha svårt med sociala kontakter.
Jag vet två bra böcker som hjälper en som förälder och barnet samtidigt för föräldern utvecklas med barnet till det positiva, som jag gärna rekommederar att denna pappan köper/lånar på biblioteket och läser. Jag vet inte vad man får skriva och vad som räknas som reklam så om du PM:ar skall jag ge namn på böcker och författare.
Det är garanterat bra böcker att ha i bokhyllan när man har barn eller för den delen jobbar med dom.

Tja, då har väl du jobbat på fel ställen. Jag kan säga att jag aldrig upplevt att personalen inte tagit itu med problemet där jag har arbetat eller praktiserat.

Jag är mer intresserad HUR man tar hand om det för det är avgörandet för hur det blir i framtiden. Dom "tog hand om det" i min dotters skola också och det ledde till att allt blev värre. Hade hon varit ett självdestruktivt barn så hade symtomen tagit mycket längre tid att upptäcka och det är inte ovanligt att man gör det förrens barnet blivit vuxen.
Barn i förskoleålder är lätta att styra och det är först när dom blir äldre som man märker hur resultatet blir. Jobbar man bara med barnet slänger man pengar i sjön eftersom det är en familjesak.
Visst har dom jobbat med saken på en del ställen men oftast på fel sätt. Jag har också träffat på personal som är helt underbara och gett mig en massa också men för att vara ärlig så är det mer sällan. Deras inkompetens har dolts av min kompetens (då var jag 19 år kan jag tala om). Jobbade på ett ställe under ett år och när jag slutade där kom klagomålen på personalen och det var sådan jag hade märkt redan från början så det var inget nytt.
Jag har alltid jobbat med barn som är utanför genom gruppaktivteter som jag vet dom flesta gillar och jag börjar med barnet som är utanför och på så sätt lär sig barnet hur den skall få fler att vilja leka med den. Man måste lära barnet hur man gör precis som man lär ett människa som har ett annat språk att prata svenska när dom kommer hit.

Om jag får fråga, går din dotter fortfarande i liten barngrupp eller går hon i normalstor klass? Vissa barn behöver ju bara en mindre barngrupp (med kanske specialutbildad personal) för att "fungera". Tyvärr är det få förunnat, och runt Sthlm i princip omöjligt utan att ha blivt diagnostiserad.

Problemet ligger inte i att hon inte klarar stor grupp för det har gått bra förr. Problemet ligger i att dom på dagis och skola har misstolkat hennes beteende och inte kunnat jobba med att få in henne i gruppen med barn på ett bra sätt. Dom har "tvingat" alternativ inte gjort något alls när hon inte fått vara med istället för att på ett bra sätt "jobbat" in henne i en grupp där flera redan kände varandra från början. Det var många sätt som var fel. Hennes självkäsnla var rätt sänkt när hon slutade på dagis och blev bara bättre under sommaren inna hon började skolan. Hon blev mycket lugnare och gladare. I början av skolan så var det ok men sedan blev det bara värre och värre och dom sänkte hennes självkänsla totalt. Dom visste under höstterminen att det var problem med min dotter och hennes sätt att ta kontakt med andra barn men det kollades inte upp under raster utan barnen lämnades till sitt öde. På sista mötet i februari så sa jag att min dotter har sagt att även dom andra barnen slår på henne ibland (dom andra barnen var såååå snälla enligt personla och min dotter har aldrig tidigare varit aggressiv på något sätt om inte hon blivit provoserad men här skulle det vara så) och fick till svar (märk väl att här har dom vetat i månader att det är problem) "Det kan väl hända att dom retar henne ibland". Så med andra ord är det alltid min dotter som får skulden. Hon hade lite problem med att låta bli att bli riktigt arg om någon retade henne (hade blivit bättre under sommaren) och har stark integritet och då få skulden varje gång när jag VET att hon innan bara har blivit aggressitv när hon ansett att hon blivit kränkt kan få vem som helst att bli frusterard.
Nu när vi alla har fasit i handen så går allt tillbaka till en sak. Min dotter har känt att varken fk-lärare eller barn har tyckt om henne och det är svårt för en 6-åring att bära. Hennes sjlävförtroende och självkänsla blev bara mindre av den anledningen att dom misstolkade hennes signaler. Hon hade svårt att koncenterar sig vilket dom tolkade som att hon saknade förmåga när felet låg i att hon hade så dålig tro på sig själv att hon ville ha stöd 100% (specialpedagogen gick bet här och då kan man fråga sig var man lär sig på den utbildningen), dom tycket hon var konstig som ville leka att hon var en mamma från SIMS när dom lekte mamma pappa barn. Att leka att man är läderlappsflicka är tydligen ok men inte SIMS. Märk väl att det var dom vuxna som tyckte detta och givetvis snappade barnen upp detta. Dom ansåg att hon inte kunde skilja på fantasi och verklighet men när jag provade med frågor till min dotter så var det inga problem att skilja och hon har heller inte visat något på det nu heller. DOm var oroliga över hennes motorik då hon ramlade ofta. Det är bara att titta på hennes ben för att förstå varför. Min dotter har alltid för bråttom och med ett höftfel som 25% av alla barn har (enlig barnortoped) så går fötterna innåt. Det var samma för mig när jag var i hennes ålder. Jag kan fortsätta i dess oändlighet på allt som var fel. Hade jag bara kunnat ta mig dit själv och orkat hela dagarna skulle jag ha hälsat på för att se bristerna med egan ögon men jag är sjuk och orkar inte.
Hon går i den lilla gruppen just nu av den anledning att dom har tid att jobba på hennes självkänsla då hon fortfarande har för stora krav på sig själv. Hon kommer under året att gå tillbaka till sin klass allt eftersom. Skillnaden på min dotter märktes efter bara 2 veckor.
Barn som har dom problemen har inte problem med stor grupp om personalen är kompetent. Jag har aldrig haft problem med dessa barn (jag har alltså redan innan haft erfarenhet av barn som min dotter).
Gruppen har dom för det bli billigare för kommunen tror jag. Istället för att ha assissten till 5 barn har dom 2 vuxna. Dessutom så blir resultatet snabbare. Dom tar normalt inte emot 6-åringar och dom talade om för mig när min dotter började där att dom inte hade kompetens för 6-åringar och jag svarade att det behöver inte min dotter. Jag hade rätt. Min dotter behöver mer mental stimulans också än vad fk-klassen kunde ge. När hon kom till Växthuset så försökte dom hålla nere hennes sug på att lära sig läsa, räka, skriva mm men märkte snart att det inte var möjligt.
Nu skall jag bara tala med psykologen som sade att detta var något som gick utanför hans kompetens och ville skicka vidare henne till neuropsykolog. Nu kan han spara in på den och även på BUP av den enkla anldeningen att det inte finns något för dom att göra eller säga. Vi vet felet och vi vet hur man fixar det. Min dotter har nu ett sätt att uttrycka sig på som är "äldre" än vad hon åldermässigt är, hon har lättare att sätta distans och att ta reda på var frustrationen kommer ifrån och dessutom i vissa lägen fixa det själv.
Min dotter kunde ha varit den flickan i stallet som inte fick vara med och jag förstår att man inte vill vara med någon som tenderar att bli för intensiv (att söka kontakt på det viset tyder på att barnet blir intensiv) i sin osäkerhet på hur man skall vara för att bli omtyckt som person. Detta fixade sig när vi koncenterade oss på att fixa där felet satt istället för att lindra symtom. Att övertala andra att vara med barnet lindrar bara symtom. Barnen skall leka med varandra för att dom känner för det inte annars för då matar man bara på så att självkänslan blir mindre.

Sedan bor jag på en liten ort och jag är en krävande person.
Dom har visserligen redan från början haft skolpsykologen med (han har en roll att vara medlare mellan personal och förälder), alla hennes lärare och sociala myndigheten. Den lilla gruppen är iofs bra och borde faktiskt göra det lättare för samtliga parter så den modeln är bra och jag är tacksam att dom tog emot min dotter även om det inte var något dom gör normalt (trodes väl tala om hur destruktiv min dotter var vilket det enda som är rest kvar av det är att hon stundvis har svårt för när någon talar om när hon har fel och försöker hjälpa) och deras kompetens ligger på min nivå (speciallplockade är dom) så vi har lärt av varandra faktiskt.
Min dotter leker med en av sina "ordinarie" klasskamrater ibland så hon har inte förlorat kontakt helt. Nu har hon lärt sig hur hon skall göra och kan slappna av och blir inte så intensiv i sina försök att få andra att tycka om henne.

Jag tycker faktiskt att din dotter kunde låta den tredje flickan vara med. Om ni har pratat om hur hemskt det kan kännas att vara utanför och den tredje flickan är så ledsen att hon gråter och din dotter trots detta inte låter henne vara med så tycker jag gott ni kunde ta ett snack till. Det verkar ju inte som hon förstår vad hon gör riktigt, och barn kan ibland behöva "puttas på" lite för att utveckla sin empati. Om hon nu vill umgås med sin bästis på tu man hand, måste de göra det så demonstrativt? Har de aldrig en chans att träffas utan att den tredje flickan är med?

Du kunde ju prata med henne om varför den tredje tjejen inte får vara med? För jag kan nästan lova dig att hon tycker att det här är jättejobbigt. Har man alltid haft kompisar själv kan det vara svårt att förstå hur det känns att inte ha det. När man är vuxen är det ju mycket lättare att ha distans till sånt, att gå och göra egna saker istället, eller umgås med andra som är trevligare, men när man är liten tycker jag att det är väldigt svårt att ha den distansen.

Så ja, jag tycker att din dotters beteende gränsar till mobbing (i vilket fall utfrysning), och jag skulle nog inte tycka att det var ok. Däremot så är det nog rätt att inte hota henne, men det måste väl gå att få henne att förstå att man inte ska göra andra så ledsna?

Ditt sätt du föreslår på lär inte ut empati utan bara att man skall svälja sin vilja i förmån för andras. Ett mycket bra och effektivt sätt att skapa en människa som bränner ut sig när dom blir vuxna. Har sett det gång på gång.
Om den andra barnet har problem och inte har den rätta "koden" ligger ansvaret på vuxna och skall aldrig läggas på barn. Det leder bara till mer problem. Det finns barn man kan ta till hjälp med men det skall vara barn med mycket god självkänsla för dom kan "bjuda" på att barnet som inte kan den rätta koden men dom åt sin sida behöver inte övertalas utan ofta gör dom så automatiskt själv. Välj fel barn till hjälp och dom matar på varandra till att bli destruktiva/självdestruktiva.

Att inte vilja leka/umgås är inte utfrysning men att totalignorera är det. Inget i inlägget talar om hur det är bara att dom två inte vill leka med den andra flickan. Jag umgås inte med alla men jag kan säga hej även om det är en person jag inte är förtjust i.

Jag har som sagt varit offret och som vuxen ser jag vad felet hos mig låg. Eftersom det inte rättades till och inte heller hos dom som mobbade så matade vi på varandras destruktiva/självdestruktiva sidor. Jag hade lika stor del i hur jag behandlades som dom som behandlade mig illa. Det krävs objektivitet att se sin del i något och som sagt var det är sällan ens fel att två träter.

Det kan ju vara så enkelt att gulans dotter inte gillar den tredje flickan och varför ska man då tvinga dessa att umgås?

Jag bestrider starkt att detta beteende gränsar till mobbing. Man måste inte umgås med alla och alla har rätt att välja sitt eget umgänge. Jag måste inte bli vän med Sara bara för att Sara vill bli vän med mig. Jag måste inte ens umgås med henne. Däremot ska jag alltid vara artig och trevlig men leker/umgås, det gör man med människor man tycker om och finner ett intressant utbyte med.

Om någon skulle bli ledsen för att just jag inte vill vara vän eller umgås med denne så inte sjutton får jag dåligt samvete över det. Min vänskap är inget man bara kan begära och få hur som helst och det finns fler människor att umgås med än just mig. Däremot får varken barnet eller jag påverka andra att inte heller umgås med denne. Då kan man börja snacka mobbing. Innan det handlar det bara om det fria valet av vänner som vi alla har rätt att göra.

Något jag undrar över, "skyller" du helt och hållet din dotters problem på den personal som har arbetat på den förskola/förskoleklass där hon har gått? Är man missnöjd med hur personalen arbetar tycker jag att man dels går till förskolechefen och tar upp saken med denne. Får man ingen respons så får man byta förskola eller ha sitt barn hemma.

Ibland blir jag lite trött på föräldrar som helt och hållet skyller på förskola/skola, ibland finns det faktiskt saker som barnet bär med sig hemifrån och som visar sig som "udda beteende" i barngrupp.

Du skriver att du har arbetat med barn med särskilda behov, vilken utbildning har du då?

I Sverige har vi en "skola för alla" vilket jag tycker är bra, men man kan inte bara ta hänsyn till de udda barnen, de "vanliga" barnen måste få sitt också. Och det säger jag fastän jag arbetat som elevassistent (det har man bara när man har verkliga behov av det), barnskötare i vanlig barngrupp med alla åldrar och numera läser till speciallärare.

Jag va själv rätt svårt mobbad i skolåren, jag skulle aldrig i livet acceptera att mina barn "uteslöt" något tredja barn, verkligen aldrig i livet, ni kan inte fatta hur det är att vara "den tredje" o att aldrig få vara med.
Helt fel att låta ungarna tro att det är ok att utesluta något barn, fy vad vidrigt.

annars får ni väl be den mamma som tar med det tredje barnet att ungens ka få vara hos någon som vill/kan ha tid för den, så stackars tjejen slipper va ledsen o inte fatta varför hon inte får vara med o leka... fy faan mobbing finns ju tom på arbetsplater, lär man ungar i tidig ålder att det är ok att utesluta någon så lär de ju inte fatta bättre när de blir vuxna.

Får den tredje flickan bara stå o titta på när ditt barn o den andra leker eller? :(

Ungen kan väl hitta på något annat eller annan. Hon måste inte promt leka med just gulans dotter. Det är skillnad på att mobba och att välja sitt umgänge.

[QUOTE=Jadzia]Ungen kan väl hitta på något annat eller annan. Hon måste inte promt leka med just gulans dotter. Det är skillnad på att mobba och att välja sitt umgänge.[/QUOT


japp fint om du tycker så, men säg det till ett barn som typ aldrig får vara med någonstanns....

Och hur vet du att den här flickan inte får vara med någonstans?
Det enda som står är att gulans dotter vill leka ensam med sin bästis.

Det är farligt när man börjar överföra alltför mycket av sina egna känslor och erfarenheter på ett scenario där man inte har alla fakta.

Däremot ska jag alltid vara artig och trevlig men leker/umgås, det gör man med människor man tycker om och finner ett intressant utbyte med.

Om någon skulle bli ledsen för att just jag inte vill vara vän eller umgås med denne så inte sjutton får jag dåligt samvete över det. .

Men du är vuxen! Inlägget handlar om relativt små barn som kanske inte har lärt sig reglerna för socialt umgänge ännu...

En sak som inte framgått, har din dotter "sagt ifrån" till den tredje flickan eller smiter hon och flicka nummer två undan utan förklaringar hela tiden?

Men inte tror du att jag lärde mig detta i vuxen ålder heller. Mina föräldrar var noga med att redan från början lära mig vett, men de lade sig inte i mitt val av vänner. Ville jag inte umgås med någon så behövde jag inte.

När reglerna för socialt umgänge ska läras in så är det just de regler den vuxne ska tillämpa som ska läras in, inte en sorts interimregler för barn. Varför ska just barn vara vän med hela världen?

Men är det bra att lära sig att det är okej att "smita undan" i stället för att kunna vara "rak" och stå för sina åsikter (nej, jag vill inte leka med dig därför att....)?

Sedan så undrar jag varför det anses mer okej att låta någon stå utanför leken utanför skoltid? Händer detta i förskola/skola så kan jag tala om att de flesta föräldrar genast kommer till personalen och talar om att "Stina säger att hon inte får vara med, hon får alltid leka ensam".

Jo, jag tycker att om man lär ut inlevelseförmåga så lär man ut empati. Om jag gör en annan människa så ledsen att han/hon står och gråter och trots detta inte ändrar mitt beteende (naturligtvis inom rimliga gränser, inte på bekostnad av ens egen psykiska och fysiska hälsa, men det är det väl knappast frågan om i det här fallet) så tycker jag att man behöver öva sin inlevelseförmåga. Därifrån till att självutplånande offra sig till alla är steget långt, i min mening.

Och jag tycker inte att man ska låta barn bete sig hur som helst socialt bara för att de är barn. Hur ska de annars bli vettiga vuxna? Om mitt barn skulle medverka till att förstöra en annan människas självkänsla genom mobbing (OBS! jag säger inte att detta behöver vara fallet just med Gulans dotter!) så skulle jag inte låta det vara utan berätta att så gör man inte. "Det är aldrig ens fel när två träter" i all ära, men enligt min åsikt så kan man åtminstone försöka styra sitt eget beteende. Bara för att någon annan beter sig illa så behöver ju inte jag göra det. Om klassens mobboffer har ett knepigt sätt att bete sig så rättfärdigar inte det mobbing.

Och jo, ibland kan det faktiskt vara ens fel när två träter - att ständigt i alla konflikter tänka sig att det är bådas fel kan också få negativa konsekvenser: antingen så tar man på sig orimligt stor del av skulden i vissa fall (det är mitt fel också att min pojkvän misshandlar mig) eller också så seglar man genom livet utan att nånsin försöka bli en lite bättre människa (det är ju inte så konstigt att Pelle blir mobbad, han är ju så udda).

Enligt min erfarenhet så kan "skuldfrågan" fördela sig på alla möjliga sätt när man råkar i konflikt. Ibland har man själv faktiskt betett sig rätt illa och sårat människor, ibland tar andra människor ut sina knepigheter på en själv. Och det gäller väl att hitta nån balans i vad man tar åt sig och vad man lägger på omgivningen.

Jag tycker snarare att situationen är att jämställa med följande:

På din avdelning på jobbet är ni tre personer. De andra två sitter alltid tillsammans på fikaraster och luncher, men när du kommer så går de, och visar tydligt att de inte vill ha ditt sällskap.

Är detta ett OK sätt för dem att bete sig? Jag skulle nog säga nej i det läget. Nu kan man ju resonera att stallet inte är en arbetsplats, men som barn så ser man det inte så. Som liten så tänker man inte på alla andra ställen man kan vara och alla andra människor som finns som nog skulle tycka om en. Oftast har man ju också begränsat med ställen där man kan "sociala" sig. Som vuxen kan ju jag ha kompisar som bor i andra stadsdelar, det är bara att ta bilen eller bussen och åka dit. Jag kan söka ett nytt jobb eller byta stall om jag inte gillar det där jag är - men det ska vara en extremt självständig åttaåring som gör allt detta på egen hand. Om nu gulans dotter och hennes kompis så förtvivlat gärna vill vara på tumanhand, måste de vara i stallet?

Själv så gick jag i en ganska knepig grundskoleklass, där flera barn blev svårt mobbade (har jag insett i efterhand). Det hade varit betydligt bättre om en del av de värsta mobbarnas föräldrar hade präntat in lite mer inlevelseförmåga i sina barn. Oftast blir det ju mest grupptryck som gör att vissa barn anses som omöjliga att vara med. Vi hade exempelvis en pojke som ingen kunde leka med för att han hade en töntig mamma. I det fallet hade det nog varit välgörande om någon vuxen gjort så han fick vara med mer, så hade fler av barnen kanske insett att det fanns mer hos honom än mamman!

Man måste ta tag i roten och inte dämpa symtom. Roten är inte dom andra barnen utan sitter i barnet själv. Det gäller även dom som mobbar för dom visar symtom på annat sätt om som mobbar och dom som mobbas har samma problem bara det att dom visar det på olika sätt.

Förövrigt kan jag inte läsa att Jadzia ansåg att utfrusning var ok utan tvärt om. Man skall inte känna sig tvungen att vara kompis med någon bara för att denna blir ledsen men man behöver inte vara oartig heller utan man skall ha respekt för varandra.
Har du sett reklamen om mobbing?
Om flickan som kände sig osynlig?
Hon var osynlig ända tills någon såg henne och sa hej.
Det är vad Jadzia pratar om. Att synas är inte alltid att får vara med utan att bara få bekräftelse att man finns.

Pojken hade inte blivit hjälpt av att "få vara med" pga att någon tycker synd om honom. Tvärt om hade det bara gjort att han kände sig ännu sämre. Barn är mästare på att upptäcka om något är "fel" däremot är dom dåliga på att tolka "felets art" själva. Dom saknar den självinsikten för att kunna göra så.
Jag förstår om du tror att det hade löst sig om han hade någon som lekte med honom för så trodde jag också förr men jag fick på "tassen" och blev upplyst om hur fel jag har. Min dotter är bla ett levande exempel på att det inte funkar om inte vuxna är djupt engagerade i att lösa problemet.

Jag kan fortfarande inte läsa ut från inläggen om det är ren skär utfrysning som gäller så du måste lägga in mycket egna känslor för att tolka det så. För att lösa sådana problem måste man dock kunna sätta sig själv att kunna se på situationen objektivt.

Man måste ta tag i roten och inte dämpa symtom. Roten är inte dom andra barnen utan sitter i barnet själv. Det gäller även dom som mobbar för dom visar symtom på annat sätt om som mobbar och dom som mobbas har samma problem bara det att dom visar det på olika sätt.


Menar du att barn som blir mobbade i skolan har sig själv att skylla?

Jo, jag tycker att om man lär ut inlevelseförmåga så lär man ut empati. Om jag gör en annan människa så ledsen att han/hon står och gråter och trots detta inte ändrar mitt beteende (naturligtvis inom rimliga gränser, inte på bekostnad av ens egen psykiska och fysiska hälsa, men det är det väl knappast frågan om i det här fallet) så tycker jag att man behöver öva sin inlevelseförmåga. Därifrån till att självutplånande offra sig till alla är steget långt, i min mening.

Vad du tycker och vad som är måste du skilja på. Empati lärs inte in på det vis du säger och det har många barn bevisat för mig. Barn gör som vuxna gör. Att alltid göra som andra säger för att göra dom glada har heller inget med empati att göra. Känslor lär man inte in hos barn för det gör dom alldeles själva utan hjälp.
Om du gör en människa ledsen för att du inte vill umgås med denna och umgås bara för du tycker synd om människan så är frågan vad vinner ni på det?
Jag kan tala om att ni vinner inget men förlorar massor.
Om du är oartig eller rent ut av elak i ditt beteende så har vi en annan situation men det betyder fortfarande inte att du skall tvingas att umgås med folk bara för du tycker synd om dom. Har dom svårt att umgås med folk är det dom som behöver ändra beteende inte folket runt omkring. När det gäller barn så har dom inte mogneht att fixa det själv utan måste ha stöd av en vuxen.
Där ifrån till självutplånande offer är inte alls långt. Det beror på personligeheten. Om man ofta ger upp sin integritet i förmån för andra så kommer det att kosta. Jag ser ofta inlägg på Buke om vad det kostar för människor som idag är vuxna. Varför tror du det finns så många människor som får utmattningsdepression idag?

Och jag tycker inte att man ska låta barn bete sig hur som helst socialt bara för att de är barn. Hur ska de annars bli vettiga vuxna? Om mitt barn skulle medverka till att förstöra en annan människas självkänsla genom mobbing (OBS! jag säger inte att detta behöver vara fallet just med Gulans dotter!) så skulle jag inte låta det vara utan berätta att så gör man inte. "Det är aldrig ens fel när två träter" i all ära, men enligt min åsikt så kan man åtminstone försöka styra sitt eget beteende. Bara för att någon annan beter sig illa så behöver ju inte jag göra det. Om klassens mobboffer har ett knepigt sätt att bete sig så rättfärdigar inte det mobbing.

Är det någon som har sagt att man får behandla andra hur som helst...eller propagerat för det?
Den som mobbar har oftast lika dålig själkänsla som den som blir mobbad glöm inte det. Båda är offer för att vuxna inte tar tag i situationen. Att ta tag i situationen menas med att man ser till att man inte behandlar varandra illa och dit hör inte umgås eller icke umgås. Om klassens mobbningsoffer beteer sig knepig så skall vuxna i dess närhet ta sitt ansvar. Gör dom det på rätt sätt så kommer mobbningsoffret och mobbaren att sluta. Problemet ligger hos dom vuxna att lösa inte hos barnen. Innan man förstår det kommer inte problemet att lösas. Roten ligger i barnets självkänsla och tron på sig själv. Fixa det och symtomen försvinner. Puts väck.

Och jo, ibland kan det faktiskt vara ens fel när två träter - att ständigt i alla konflikter tänka sig att det är bådas fel kan också få negativa konsekvenser: antingen så tar man på sig orimligt stor del av skulden i vissa fall (det är mitt fel också att min pojkvän misshandlar mig) eller också så seglar man genom livet utan att nånsin försöka bli en lite bättre människa (det är ju inte så konstigt att Pelle blir mobbad, han är ju så udda).

Varken den ursäkten om Pelle eller att tvinga andra att umgås med honom är till hjälp. Båda är lika illa faktiskt. Att Pelle är udda och inte kan koden/språket gör att han behöver hjälp att lära sig. Den hjälpen skall han ha från vuxna. Att det sker mobbing i skolan är för att vuxna sviker barnen och det ansvaret ligger på dom vuxna.

Enligt min erfarenhet så kan "skuldfrågan" fördela sig på alla möjliga sätt när man råkar i konflikt. Ibland har man själv faktiskt betett sig rätt illa och sårat människor, ibland tar andra människor ut sina knepigheter på en själv. Och det gäller väl att hitta nån balans i vad man tar åt sig och vad man lägger på omgivningen.

Man blir inte sårad om någon anklagar en med något som inte är sant om man har god självkänsla. Om du tar åt dig är det att du behöver jobba på den. Jag tar åt mig när jag har gjort fel men det är inget jag går och har stora skuldkänslor för. Konflikter finns i två sorter. Den destruktiva och den konstruktiva. Kan man ha en konstruktiv konflikt och vet hur man gör så väljer man den framför destruktiv. "Easy as that" är det även om det kan vara svårt att lära sig. Man skall med andra ord inte hitta balans utan man skall lära känna sig själv utifrån och in och lära sig att se dom goda med dom dåliga sidorna som finns. Då vet man om kritiken som kommer är sann eller inte och då kan man också bli objektiv.
En människa med gott självförtroende och stark självkänsla står stadigt på jorden och mår bra. Se på mig och försök blåsa om kull mig. Du kan kalla mig för vad du vill men jag tar inte åt mig för jag vet sanningen om mig själv.

Åter igen ber jag dig separera mellan att inte vilja umgås och vara oartig rent av elak. Dom är inte i synonym för varandra.

Menar du att barn som blir mobbade i skolan har sig själv att skylla?

Och vad har jag påstått det?
Jag anser inte att jag fick skylla mig själv utan det är vuxna i min närvaro som svek mig när jag behövde dom men dom svek inte bara mig utan även dom som mobbade mig. Hade jag fått hjälp att ändra mitt beteende + hjälp med att öka självkänslan så kunde jag ha sluppit att bli mobbad alla dom år som var. Det är inte den mobbades fel och heller inte den som mobbar utan vuxna i deras närhet som sviker. Dom tar inte sitt vuxenansvar utan lägger det på barnen och det är inte rättvist.
Korten på bordet, det är inte en slump att vissa mobbas och vissa mobbar. Jag kan i tidig ålder säga vem som blir vem om vissa saker uppfylls. Du jobbar ju/jobbade med barn och borde kunna se redan när dom är i 3 års ålder ungefär vilka som ligger i farozonen och har potential för detta.
Barn får inte hjälp med där det "onda" sitter utan man tar bara bort symtom. Man hjälper inte den mobbade genom att mata på deras självdestruktiva beteende utan deras måste också ändras precis som hos odm som mobbar. Det är det för lite av idag.
Jag vet hur man gör, dom som jobbar med min dotter vet hur man gör och därför har jag nu en dotter som inom snar framtid inte kommer bry sig ett skvatt om vissa inte vill leka med henne eller om någon retar henne för hennes självkäsnla börjar att bli så hög och hennes mogenhet såpass stor och då är hon 7 år gammal. Henne beteende var det som fick andra inte inte vilja leka med henne och det har ändras iom att självkänslan höjts och nu har hon istället flera stycken att leka med + att det inte är problem att skapa nya bekantskaper längre. Inte tycker jag att det är hennes fel att det blev så och inte heller dom andra barnens fel utan felet låg i dom vuxnas sätt att hantera det.

Rätta mig om jag har fel, men på dig låter det som om det hela tiden är förskole/skolpersonalens sak att ta tag i barnen som mobbar/mobbas. Grunduppfostran hos alla barn ska ligga hos föräldrarna är min åsikt, det är inte skolan som ska göra mina barn till goda medmänniskor!

Rätta mig om jag har fel, men på dig låter det som om det hela tiden är förskole/skolpersonalens sak att ta tag i barnen som mobbar/mobbas. Grunduppfostran hos alla barn ska ligga hos föräldrarna är min åsikt, det är inte skolan som ska göra mina barn till goda medmänniskor!

Det är skolan och förskolans sak att ta tag i det då det sker i skolan/förskolan. Föräldrarna är inte där och kan ta tag i det + att förskolepersonal och skolpersonal bör ha mer kompetens än föräldrar att kunna hantera sådant.
Måna barn som mobbas/mobbar har problem hemma också så antingen lämnar man barnen till sitt öde eller så tar man tag i det. Om föräldrarna inte kan så får man lära dom och om man inte vill så har man två val. Stänga öron och ögon och låtsas att man inte ser eller tar tag i det. Jag har svårt att "hålla käft" så mitt val är mycket enkelt.
I min dotters fall var det faktisk skolan som lockade fram hennes beteende där vissa från början var pga ren smärta (sprickor i fötterna) och hon behandlades som om hon hade mycket mindre förstånd än vad hon har. Min dotter är smartare än dom flesta i henne ålder och behandla henne som ett litet barn var som gift för hennes självkänsla.

Mobbing sker pga frustration och har bara med att göra hur man lär sig hantera känslor och den fostran är inte lika vanlig. Den fostran kan även dagispersonalen göra och den fostran kan man börja med hos en baby redan. Den kan också en skolpersonal göra om man vet hur man skall gå till väga. Den fostran du pratar om undrar jag om den har med känslor att göra eller bara "hur man uppför sig".

Nu har ju inte jag varit med hela tiden och observerat. JAg hörde att den tredje flickan frågade varför hon inte fick vara med, och min dotter svarade att dom inte ville det just då. Ingen direkt förklaring.
Jag såg även hur dom två hand i hand sprang iväg.
hälsningar gulan fd.gulla

"Barn nummer 3" känner sig säkert väldigt utanför...Får barn ingen förklaring till varför dom inte får vara med så försöker dom ju igen och igen och igen.

Försök att ta ett snack med din dotter igen och försök att förklara att hon måste kunna sätta ord på hon känner till tjejen ifråga. Har du pratat med bästa kompisens föräldrar något?

Om nu gulans dotter och hennes kompis så förtvivlat gärna vill vara på tumanhand, måste de vara i stallet?

Ja, det är vår arbetsplats, och på helgerna brukar barnen vara med då vi arbetar, eftersom jag inte än lämmnar dom ensamma hemma och jag tycker det är bra att dom är ute och leker.
hälsningar gulan fd.gulla

Nu lårnar jag bara knapp.
Ja, hon kände sig säkert utanför.
Eftersom jag inte har tagit det hela som ett jäääätte problem, så har vi inte diskuterat det närmare, utan just varit sånna här vuxna som sviker. "Låt nu den tredje få vara med", "nu får Ni leka alla tre", "alla får vara med och leka".
När det bara var min dotter och den tredje på gården så lekte dom inte något speciellt heller. Så kom då den här andra in och dom två fann varann direkt.
Eftersom jag jobbar när vi är i stallet hinner jag tyvärr inte lurpassa på dom eller tjyvlyssna. Jag tror inte det handlar om utfrysning eller mobbing........(kanske bara för jag inte vill tro att min älskade unge ägnar sig åt sånt).
Även fast jag inte tror att detta är det stort problem...äm, så ska jag beställa dom dära böckerna.
hälsningar gulan fd.gulla

"Barn nummer 3" känner sig säkert väldigt utanför...Får barn ingen förklaring till varför dom inte får vara med så försöker dom ju igen och igen och igen.

Försök att ta ett snack med din dotter igen och försök att förklara att hon måste kunna sätta ord på hon känner till tjejen ifråga. Har du pratat med bästa kompisens föräldrar något?
Nu lårnar jag bara knapp.
Ja, hon kände sig säkert utanför.
Eftersom jag inte har tagit det hela som ett jäääätte problem, så har vi (en andra flickans föräldrar) inte diskuterat det närmare, utan just varit sånna här vuxna som sviker. "Låt nu den tredje få vara med", "nu får Ni leka alla tre", "alla får vara med och leka".
När det bara var min dotter och den tredje på gården så lekte dom inte något speciellt heller. Så kom då den här andra in och dom två fann varann direkt.
Eftersom jag jobbar när vi är i stallet hinner jag tyvärr inte lurpassa på dom eller tjyvlyssna. Jag tror inte det handlar om utfrysning eller mobbing........(kanske bara för jag inte vill tro att min älskade unge ägnar sig åt sånt).

hälsningar gulan fd.gulla

Vill bara förstärka av egen erfarenhet. Barn i denna ålder (särskillt flickor) vi pratar om, kan ibland vara väldigt elaka och frysa ut någon. Kanske eftersom de själva varit utsatta för något liknande. Ofta är det en av de två i paret som styr det här.

Det känns förståss bra och mysigt, särkilt om man är osäker för de två att känna "det är vi två", "vi har alltid varandra" därför tänker de kanske inte på den tredje utstötta.

Dagen efter de frusit ut en person kan de sedan gladeligen leka med den personen de i går frös ut.
Vad jag vill säga är att det stora problemet här är att den tredje flickan blev utfrusen.
Det är inte ett problem om de här två flickorna ska "tvingas" att leka med den tredje.
Troligtvis har de lika roligt med den tredje personen. De här är små flickor vi pratar om. Vilket är värst. Att de två flickorna får lov att lära sig att det är ok att frysa ut på bekostnad av känslan att man har rätt att leka med vem man vill. Eller är det inte värre för flickan som kanske känner att det måste vara något fel på henne för att hon inte får vara med. Jadiza pratar om att man ska lära barn vuxennormer. Är det en vuxen norm att man struntar i en person som blir ledsen för att den känner sig utanför om man är tre personer därför man minsann har rätt att vara med vem man vill?

[QUOTE=benjamin]Vill bara förstärka av egen erfarenhet. Barn i denna ålder (särskillt flickor) vi pratar om, kan ibland vara väldigt elaka och frysa ut någon. Kanske eftersom de själva varit utsatta för något liknande. Ofta är det en av de två i paret som styr det här.
[QUOTE]

Där har vi skilda syn för jag anser att barn extermt sällan är elaka utan bara har svårt att hantera frustrationer vilket ger dom impulser som dom inte kan hantera. Även vuxna som inte har fått lära sig att hantera sina frustrationer gör så.
Barn som kränker blir kränkt av någon vuxen som betyder en hel del för dom i deras närhet. Ibland gör vuxna sådant som är accepterat som uppfostringsval av samhället men som faktiskt kränker barnets integritet.

Har du tvingas leka med någon du inte ville leka med som barn.
Det har jag gjort och jag kan tala om att trots att jag var ett känsligt och rätt snällt barn så var mitt beteende inte alltid så snällt pga frustrationen av att bli tvingad. Jag kunde leka med flera samtidigt så felet låg inte där utan det att vissa är inte på samma nivå.
Däremot var min moster smart så redan vid 12 års ålder lärde jag mig hur man skulle få ovilliga barn att leka med ett annat dom normalt inte leker med. Jag och min kusin lekte med barbiedockor och vi ville inte ha med hennes syster. Min moster såg detta och gjorde iordning ett skåp till ett barbiehem för min kusins syster att leka med barbie i. Gissa vad vi var avundsjuka och då fick hon minsan vara med att leka. Genom att göra sig attraktiv på ett sätt som fångade våran uppmärksamhet utan att för den delen tvingas att "ge upp sig själv" för den saken. Jag tyckte min moster löste detta briljant.
Det är så att man leker och umgås med någon som ger en något tillbaka för annars tar dom bara en massa energi. Vi man vara mycket annorlunda så är det ok men då får man räkna med att det tar längre tid att hitta en kompis också annars så får man anpassa sig själv till en viss del. Det är bara att välja för så funkar det. Anpassning skall inte ske på bekostnad att man kränks dock. Man skall inte kväva sig själv för den saken skull.

Som jag sagt innan så skulle jag aldrig acceptera utfrusing för det tillhör en god social förmåga att kunna uppmärksamma andra människor och det räcker att man "ser" dom. Dvs ett hej odyl.
Om detta görs med Gulans dotter så är det ingen utfrusning och jag tycker inte att Gulan skall oroa sig över att hennes dotter inte väljer att leka med denna flickan.
Nu är det ju så att hon talar om att dom lekte inte mycket innan heller och det talar för att dom inte ligger på samma nivå och om flickan förr fått hjälp av vuxna för att få andra att leka med henne så har man missat en bit på utvecklingen av flickans EQ. Man gör ofta av välvillighet till barnet fel där (även jag har gjort så) när man som vuxen löser problemet hela tiden. Det var när jag läste om bok om hur man utvecklar barnets EQ som tian trillade ner och det var ju så självklart när jag läste det. Att jag inte gjort den kopplingen själv innan men det stämde för jag kände att jag saknade en bit men visste bara inte vad. I boken fick jag reda på vad det var som saknades och det är jag evigt tacksam för. Man måste lära barnet att hitta lösningen själv. Nu har dom vuxna gjort det åt flickan och det som menats som välvillighet sänker faktiskt tron på sig själv. Hon tror ju att detta kan hon inte lösa själv. Jag själv har svikit på samma sätt och trodde innan att jag var ju så bra på detta men även jag lär mig konstant så jag ändrade lite i min uppfattning och vips så kom ett till sätt till daga om hur man höjer barnets självkänsla och vad som kan sänka den.
Sedan är det så att vissa barn har svårt att sysselsätta sig själv och kan behöva ha tråkigt för att komma på något kreativt. Det finns inget som säger här att det inte är så att flickan inte visste vad hon skulle hitta på själv och därför förväntade sig att få aktivtetshjälp av flickorna. Min dotter gör så titt som tätt med mig och samma när där inte är någon hemma att leka med. Flickan kanske behöver lära sig att aktivera sig själv lite mer istället för att bli aktiverad. Det är också ett lika stort problem hos en del barn då vi vuxna är så duktiga på att hjälpa dom att hitta på något när dom har tråkigt.
Exakt var problemet ligger är svårt att se för mig som sitter på andra sidan datorn för jag måste iakta och "känna in" barnet innan jag kan säga att så och så är det.
Det enda jag vet är att
1 utfrysning skall inte accepteras men utfrusning är inte alltid samma som icke umgås.
2 att tvinga dom andra barnen att umgås kommer inte att hjälpa den tredje flickan oavsätt orsak. Däremot så kan man som vuxen lära henne att se lösningar själv. Det stärker hennes självkänsla och utvecklar hennes EQ.

Jag håller med Jadzia till 100% i hennes uttalande och det är möjligt att hon själv inte kan se varför det är så bra att det är så men hon har rätt. Åter igen så har Jadzia inte förespråkat utfrysning tvärt om och återigen så påpekar jag att bara för man inte vill umgås med någon så betyder det inte att man fryser ut någon. Var så snäll och skilj på dessa två begrepp. Frysa ut är att ignorera inte icke umgås.
Det finns en del människor som jag inte vill umgås med för dom ger mig inget men jag är inte oartig för det. Jag fryser inte ut människorna utan säger hej när jag ser dom.

Men är det inte ganska subjektivt här.

Om man anser att man är utfryst så är man det.

Ta exemplet med lunchmatsalen, om det sitte rett gäng kollegor vid ett bord och jag går dit och sätter mig, de bara säger "hej" och sen går, nog känner jag mig utfryst, men enligt din definition är det inte så. Samma sak med den lilla flickan, om HON känner sig utanför/utfryst så är det så. Det kan väl ingen annan bestämma ?

Jag tycker inte heller att tvång är en bra metod, min son blir elak om han tvingas umgås med någon han inte vill umgås med. Det är urjobbigt för det är ju per defintion han som är DUM. Han är taskig som inte vill leka med någon alternativt han är taskig när han blir bråkig mot den han inte vill ha med.

Jag vet inte om det här med att göra sig attraktiv alltid fungerar. Jag vill inte att någon skall umgås med mina barn för att de har nån form av "attraktion". Tex märktes det TYDLIGT i början av vårt hästägande (nu har alla vant sig vid mig). Då ville kompisar GÄRNA leka med tjejerna, men intresset svalnade ganska omgående hos vissa om de inte fick rida på våra hästar, vad var de ute efter, att leka eller att rida ? Jag tror inte att självkänslan blir stärkt alla gånger av att man "köper" kompisar.

Här är vi av olika uppfattningar.
Om jag ska svara på något av allt det du skriver så kan jag säga att det kan visst hjälpa den tredje flickan och de andra två också att försöka ordna så att de kan leka ihop. När de lär känna varandra så kanske de ser att de kan ha roligt i hop. Vi pratar om barn i 7 års åldern!

Inte för att det kanske har med saken att göra, men vad har du för utbildning när det gäller barn?

Du har ungefär samma syn på saken som jag har. Det handlar om små barn, och man kan inte använda vuxennormer på barn i 7-årsåldern.

Det ansvar man har som förälder är att man ska ge sina egna barn en bra syn på hur man behandlar sina medmänniskor, behandla sina egna barn på ett sätt så att dom kan gå ut i livet och vara sociala och stabila barn. Ibland brister det någonstans och då ska man ta hjälp från utomstående.

Ah, men objektiva tolkningar av människors agerande är ju en väldigt knepig sak. Jag skulle rent av vilja hävda att det är en utopi, socialkonstruktivist som man är. När man gör en tolkning så lägger man med nödvändighet in sina egna åsikter och fördomar, det ligger i tolkningens natur. Och jag kan inte se att din tolkning av situationen är mer objektiv än min.

Men är det inte ganska subjektivt här.

Om man anser att man är utfryst så är man det.

Ta exemplet med lunchmatsalen, om det sitte rett gäng kollegor vid ett bord och jag går dit och sätter mig, de bara säger "hej" och sen går, nog känner jag mig utfryst, men enligt din definition är det inte så. Samma sak med den lilla flickan, om HON känner sig utanför/utfryst så är det så. Det kan väl ingen annan bestämma ?

Det är en känsla att vara utanför men är inte utfysning för det.
Att synas är en skillnad mot att inte synas alls. Att barnet sedan behöver få sin självkänsla stärkt för att inte ta saker så personligt är för mig en självklarhet. Hon kan känna sig övergiven men det är inte samma som utfryst. I detta lägget säger det ingenting om hur hon känner för det kan man bara spekulera.
Sedan är det så att om du inte har samma intresse har du ju inget utbyte av deras diskussion eller hur?
Jag menar du hade inte haft något i utbyte av att jag diskuterade marsvinsgenetik med någon annan eller hur? Jag kan diskutreras sådant i timmar och umgås därför med männiksor som gör så. Hade jag försökt bli kompis med en otroligt ickeintresserad av marsvinsgenetik och försökt att snacka detta med denna människa så tror jag nog denna hade dissat mig totalt. Det är en självklarhet men hos barn tycks det aldrig vara en självklarhet av någon besynnerlig anledning. Man skall inte behöva anpassa sina samtal jämt bara för att fylla upp andras behov. Den andra får helt enkelt hitta någon med samma intresse som den har eller så får denne engagera sig i det som diskuteras. Svårare än så är det inte.
I detta fall har flickorna inte haft utbyte av varandra tidigare så varför skulle dom ha det nu bara sådär?

Det är en stor skillnad i hur man gör saker och hur man säger dom.
Vet du skillnaden mellan "Du får inte göra så där" och "Jag vill inte att du gör så där". Tänk på saken. Samma är skillnaden mellan att synas och inte synas. Dvs om att bli utfryst och bara inte få vara med. Oftast får man vara med men då får man anpassa sig och vägrar man får man ju ta att man blir "utanför". Detta är att hjälpa barnet att utveckla sin EQ och detta är vad jag menar med vuxenansvar. Min dotter är 7 år och vet nu skillnaden rätt bra så vad hindrar vuxna att lära andra barn detta?

Jag vet inte om det här med att göra sig attraktiv alltid fungerar. Jag vill inte att någon skall umgås med mina barn för att de har nån form av "attraktion". Tex märktes det TYDLIGT i början av vårt hästägande (nu har alla vant sig vid mig). Då ville kompisar GÄRNA leka med tjejerna, men intresset svalnade ganska omgående hos vissa om de inte fick rida på våra hästar, vad var de ute efter, att leka eller att rida ? Jag tror inte att självkänslan blir stärkt alla gånger av att man "köper" kompisar.

Människan funkar så att h*n är ego. Vi gör det vi tror vi tjänar mest på oavsätt om det är konstruktivt, destruktivt eller självdestruktiv. Att vara attraktivt betyder inte alltid att det har med saker att göra utan ofta att man får andra att känna sig speciella.
Det måste inte vara en häst utan det kan vara att man är duktig på att hitta på lekar odyl. Barn som har god självkänsla är ofta attraktiva. Det är också så att man blir ofta kompis för man har ett gemensamt intresse, det intresset kan sedan leda till djupare vänskap. Har man däremot inget gemensamt intresse så bli vänskapen kort.
Min dotter har tv-spel och barnen här får spela på det ibland. Min dotter som är 7 år gammal var smart nog att inse vem som kom för att få spela bara och vem som ville vara vän och såg tv-spel som en bonus. Han som kom bara för spelet fick sedan inte spela mer här men där finns dom som i början kom för att spela som upptäckt hur trevligt det är att leka med min dotter. Själv fick jag ofta se på film hos en kompis när jag var liten och hon hade roliga leksaker vilket var något som attraherade mig. Samtidigt upptäckte jag hur trevlig min kompis var att umgås med. Ofta har man något som drar till sig människor (flera av mina kompisar har det varit att få hjälp med en del saker när det gäller dator och hemsidor eller att räkna ut färggenetik hos hamster eller marsvin) ett agn så att säga och när någon har nappat så ser man om det utvecklar sig till något mer eller om fisken bara var intresserad av agnet. Det är så vänskap oftast börjar och barn tänker i mer materielaa banor än vuxna för deras tänkande är konkret och inte abstrakt. Lär barnet rätt och du får ett barn som inte har svårt att hitta rätt kompisar, rätt partner osv i framtiden.
Jag vet att många vänder sig åt att man måste ha något attraktivt för att få vänner men det funkar så varesig det är vuxen eller barn. Svårt att erkänna och se att man är ego. Allt ha en "pay back" som Dr Phil säger. Jag håller inte med honom om allt men där har han rätt.

Rätt hanterat så lär din dotter se rätt snart vilka som är "sanna" och vilka som inte är och rätt hjälpt från vuxen utvecklar hon sin förmåga att hantera det och kan senare ta sådant med en klackspark och sätta sina privata gränser. Rätt hanterat är det aldrig fel utan då lär sig barnet en viktig sak som en hel del vuxna har missat. Det är VUXNA som skall se till att hjälpa barnet med detta och jag skyddade inte min dotter utan vi pratade, benade ur känslor och min dotter lärde sig att sätta ytterligare en privat gräns. Detta höjde hennes självkänsla inte sänkte eftersom jag hanterade det på rätt sätt. Fel blir det om vuxna inte hjälper barnet igenom krisen som uppstår. Den krisen kommer att drabba människan förr eller senaer ju ju senare det blir desto svårare är det att acceptera och lära om.
Man skall inte sätta bomull runt barnet och skydda den mot känslor utan man skall hjälpa barnet att hantera dom och hitta lösningar själv. Det är då självkänslan växer.

Det har redan bevisligen inte haft kul ihop innan så den går bort.

Vad du tycker och vad som är måste du skilja på. Empati lärs inte in på det vis du säger och det har många barn bevisat för mig. Barn gör som vuxna gör. Att alltid göra som andra säger för att göra dom glada har heller inget med empati att göra. Känslor lär man inte in hos barn för det gör dom alldeles själva utan hjälp.
Om du gör en människa ledsen för att du inte vill umgås med denna och umgås bara för du tycker synd om människan så är frågan vad vinner ni på det?
Jag kan tala om att ni vinner inget men förlorar massor.
Om du är oartig eller rent ut av elak i ditt beteende så har vi en annan situation men det betyder fortfarande inte att du skall tvingas att umgås med folk bara för du tycker synd om dom. Har dom svårt att umgås med folk är det dom som behöver ändra beteende inte folket runt omkring. När det gäller barn så har dom inte mogneht att fixa det själv utan måste ha stöd av en vuxen.
Där ifrån till självutplånande offer är inte alls långt. Det beror på personligeheten. Om man ofta ger upp sin integritet i förmån för andra så kommer det att kosta. Jag ser ofta inlägg på Buke om vad det kostar för människor som idag är vuxna. Varför tror du det finns så många människor som får utmattningsdepression idag?



Är det någon som har sagt att man får behandla andra hur som helst...eller propagerat för det?
Den som mobbar har oftast lika dålig själkänsla som den som blir mobbad glöm inte det. Båda är offer för att vuxna inte tar tag i situationen. Att ta tag i situationen menas med att man ser till att man inte behandlar varandra illa och dit hör inte umgås eller icke umgås. Om klassens mobbningsoffer beteer sig knepig så skall vuxna i dess närhet ta sitt ansvar. Gör dom det på rätt sätt så kommer mobbningsoffret och mobbaren att sluta. Problemet ligger hos dom vuxna att lösa inte hos barnen. Innan man förstår det kommer inte problemet att lösas. Roten ligger i barnets självkänsla och tron på sig själv. Fixa det och symtomen försvinner. Puts väck.



Varken den ursäkten om Pelle eller att tvinga andra att umgås med honom är till hjälp. Båda är lika illa faktiskt. Att Pelle är udda och inte kan koden/språket gör att han behöver hjälp att lära sig. Den hjälpen skall han ha från vuxna. Att det sker mobbing i skolan är för att vuxna sviker barnen och det ansvaret ligger på dom vuxna.



Man blir inte sårad om någon anklagar en med något som inte är sant om man har god självkänsla. Om du tar åt dig är det att du behöver jobba på den. Jag tar åt mig när jag har gjort fel men det är inget jag går och har stora skuldkänslor för. Konflikter finns i två sorter. Den destruktiva och den konstruktiva. Kan man ha en konstruktiv konflikt och vet hur man gör så väljer man den framför destruktiv. "Easy as that" är det även om det kan vara svårt att lära sig. Man skall med andra ord inte hitta balans utan man skall lära känna sig själv utifrån och in och lära sig att se dom goda med dom dåliga sidorna som finns. Då vet man om kritiken som kommer är sann eller inte och då kan man också bli objektiv.
En människa med gott självförtroende och stark självkänsla står stadigt på jorden och mår bra. Se på mig och försök blåsa om kull mig. Du kan kalla mig för vad du vill men jag tar inte åt mig för jag vet sanningen om mig själv.

Åter igen ber jag dig separera mellan att inte vilja umgås och vara oartig rent av elak. Dom är inte i synonym för varandra.

Det känns som om detta skulle kunna bli en mycket omfattande diskussion, men jag ska försöka fatta mig kort. Du gör en hel del antaganden om mig som person, som du inte vet något om, vilket ju kan tyckas lite onödigt. Då jag håller på att doktorera inom organisationspsykologi tror jag mig kanske veta något lite om vad kunskap är och hur den kan uppnås (men du får gärna förklara skillnaden mellan vad jag tycker och hur det är lite noggrannare.), samt kanske inte vara helt rudis på beteendevetenskap. Att vi har olika uppfattningar i saken, säkerligen baserat på att våra egna upplevelser skiljer sig åt, torde dock stå klart. Huruvida detta beror på att jag rycks med av tyckande och känslor medan du bedömer saken objektivt vill jag dock låta vara osagt. Så vitt jag kan se så har varken du eller jag anfört några vetenskapliga belägg för våra åsikter och uttalanden, så vi är väl i så fall lika goda tyckare bägge två?

Förutom att jag är barnskötare så är jag storasyster till 7, jag har även om jag inte jobbat med barn på flera år engerat mig och läst massa böcker, sett en massa ur-program, dokumentärer osv. För att bearbeta mobbningen mot mig och den mentala misshandeln då jag var barn och tonåring slukat allt som har med beteende att göra oavsätt om dom är biologiska eller miljöbetingade. Jag kan idag säga hur vad coh varför och jag kan också se min del i det hela.
Jag har också lärt mig otroligt mycket av barnen för dom är dom bästa lärarna. Jag är den som får den tysta flickan att prata, jag är den som bryter mönstert när ett barn gråter för mamma/pappa går, jag är den som dom "jobbiga" barnen gör som man säger, inte för att dom är rädda för mig utan för att dom speglar mitt beteende dvs jag behandlar dom med respekt, visar att dom är viktiga för mig som person osv. Jag var den som upptäckte att en flcika på dagis hörde dåligt, jag var den som dom små barnen gick till när dom var ledsna, jag är den som aktiverar barnen och inte står och snackar en massa skit med kollegorna, jag är den som tar hand om den som "blir över" och sysselsätter denna med något och ofta något många kan leka osv. Min kompetens stämmer överens med dom speciallutplockade läraren och barnskötare som har gruppen där min dotter går i.
Exakt kompeten är ju svårt att ta på för det är som att fråga vad en sk hästviskare har för kompetens.
Jag är jäkligt bra på barn och det är många barn som har vittnat om att det är så. Fördelen med att växa upp på ett litet ställe är att man kan följa barnet efter dagisstadiet.
Jag har jobbat som barnflicka i en familj på 6 barn (ett av dom var "jobbigt" och blev en lugnt och harmoniskt barn tills jag flyttade därifrån), på ett antal förskolor, på fritids (ett av dom där jag gjorde praktik så ringde dom min handledare och klagade för jag glömde att läsa vid mellanmålet första dagen jag var där. Jag hade inte fått någon påminnelse alls kan jag tala om.), och en praktik på 6 veckor i skolan. Jag har jobbat med barn som knappt kan svenska också.
Skicka mig ett barn som är mobbat och låt mig få vara med den dygnet runt i några månader så skickar jag tillbaka ett barn som inte har så stora problem med det sedan.
Det är till mig man kommer när man vill ha tips när barnet är "jobbigt", när det är något fel i förhållandet, när man mår dåligt osv.
Jag är en problem lösare och jag älskar att lösa problem och ger mig sällan innan jag har hittat den optimalaste lösningen oavsätt om det är barn eller annat som gäller.
Däremot är orken begränsad av hur mycket jag orkar engagera mig i men ofta är jag engagerad i barnen som är runt om min dotter.

Genom allt som har funkat och böcker som jag har läst och studerat människor så har jag kommit fram till följande. n människa med god självkänsla kan ta att bli ratad med en klackspark, dom är realistiska, dom blir sällan frustrerade och kan hantera det om dom blir det. Dom är sociala och behandlar andra väl för dom visar inga symtom för där finns ingen frustration att visa symtom av. Självkänslan är nyckeln till en människas välmående och man klarar det mesta utan problem.
Om ett barn visar symtom på att självkänslan är låg är det vanliga att man 1 tolkar det som dåligt självförtroende 2 försöker dämpa symtom på diverse olika vägar. Det ger kanske en liten förbättring men risken finns att det istället exploderar en dag och då står ofta föräldrarna som några frågetecken och undrar vad det kom ifrån. Man har inte botat orsak utan bara dämpat symtom. Botar du orsaken dvs. självkänslan så botar du symtom.´
Hur man sedan gör för att höja självkänslan och hur man gör för att sänka är viktigt att man vet för annars så kan man sänka den i ren välvilja. Det var rätt nyligen jag själv upptäckte att vissa saker jag gjorde inte var bra för min dotters självkänsla och det var saker i ren välvilja som jag gjorde i brist på full kunskap.
Jag nöjer mig sällan med att utan vill alltid veta hur vad och varför.

Svarar det på lite frågor?

Jag har full respekt för att du har hittat din sanning, men den friheten måste väl andra människor också ha? Man har ju olika sätt att nå kunskap, och färgas i sitt sökande av olika bakgrund och upplevelser, vilket ju är en starkt bidragande orsak till varför det är svårt att nå objektiva resultat och sanningar inom beteendevetenskapen?

Ah, men objektiva tolkningar av människors agerande är ju en väldigt knepig sak. Jag skulle rent av vilja hävda att det är en utopi, socialkonstruktivist som man är. När man gör en tolkning så lägger man med nödvändighet in sina egna åsikter och fördomar, det ligger i tolkningens natur. Och jag kan inte se att din tolkning av situationen är mer objektiv än min.

Du pratar om subjektiva och inte objektiva tolkningar är du medveten om det?
Sedan har jag få fördomar och tom blivit "anklagad" för att ha få sådana.
Jag konstaterar och är grym realstisk och har sällan åsikter om sådant jag inte är säker på att det håller. Jag har inga problem att se mina egna fel och brister och är ett måste för att kunna se objektivt därför ser jag min del i det hela när jag blev mobbad i skolan. Jag ser var mitt beteende har matat på det destruktiva beteendet hos den som mobbar och var för beteende hos dom som mobbar har matat på mitt självdestruktiva beteende. Först då kan man också vara tillräckligt objektiv.
Mitt destruktiva beteende försvann när jag blev medveten om hur jag skulle jobba upp mitt egna självkänsla och förvandlades till konstruktivt istället. Först då var jag redo att se min del i det hela. Om du tar åt dig av att andra inte vill umgås med dig eller vill prata med dig så är du inte där än. Då kan man heller inte begära att du skall kunna se saker objektivt. Människan är så svår men ändå så enkel.

Tyvärr har jag svårt att hålla käft om ditt sökandet drabbar barn och det får du leva med ett låta bli att läsa mina inlägg. Om du vill ta den svåra vägen är det ok så länge det inte drabbar andra.

Det är alltid bra att läsa böcker, men att sitta och göra det "för sig själv" och göra sina egna tolkningar utifrån sina egna upplevelser (kanske från barndomen) är oftast inte bra.

Naturligtvis ska det vara en norm för oss alla att umgänge ska ske på frivillig basis och inte via tvång. Det stjäl alldeles för mycket energi att umgås med någon som man inte har utbyte av eller rent av irriterar sig på. Blir sedan den människan ledsen för att just jag inte vill "leka" så visst är det synd, men det är inget jag lägger någon större vikt vid. Att jag mår bra av mitt umgänge och finner det roligt är viktigare. Det räcker med att man via jobbet/skolan måste umgås med människor man inte gillar eller finner helt ointressanta.

Jag har snart 5,5 års högskoleutbildning varav 1,5 år pedagogik. Duger det?

För övrigt håller jag med Stollan. Umgänge ska aldrig bli ett tvång och det hjälper inget barn att tussas ihop med andra barn bara för att föräldrarna säger att alla ska leka. Vissa barn vill inte leka fler än två. Andra leker gärna i stora gäng. Det behöver ju inte betyda att par-lekarna har något emot just den personen som inte får vara med utan beror helt enkelt på att två är alldeles lagom för dem.

Jag anser att det är helt fel väg att gå då man enbart fokuserar på hur man ska få gulans dotter att leka med den tredje flickan. Jag skulle hellre se att man riktade denna flickas intresse åt ett annat håll och hjälpte henne att hitta någon som hon trivs med och som trivs med henne.

Jodå, det duger...Du har ju inte suttit hemma på kammaren och läst böcker för att komma underfund med livet som sådant.

Sedan tycker jag inte som du, kanske beroende på att jag arbetat med yngre barn tidigare och inte tänker arbeta med högstadie/gymnasieelever senare heller. I mina ögon kan man inte jämföra en 7-åring med hur man beter sig som vuxen.

Är du förresten klar till årsskiftet?

Nej, jag har studieuppehåll för tillfället och fortsätter studierna i vår.

Du pratar om subjektiva och inte objektiva tolkningar är du medveten om det?
Om du tar åt dig av att andra inte vill umgås med dig eller vill prata med dig så är du inte där än. Då kan man heller inte begära att du skall kunna se saker objektivt. Människan är så svår men ändå så enkel.

Jag vet att jag pratar om subjektiva tolkningar. Det är det som är min poäng. :smirk: Jag anser att en tolkning per definition är subjektiv, det ligger i tolkningens natur. Att göra en objektiv tolkning är omöjligt, för varje uttolkare kommer färgas av sina åsikter och erfarenheter när man gör sin tolkning. Alltså ett socialkonstruktivistiskt synsätt. (eller kalla det poststrukturalistiskt eller postmodernistiskt om du är mer hemma med dom termerna.)

Tyvärr har jag svårt att hålla käft om ditt sökandet drabbar barn och det får du leva med ett låta bli att läsa mina inlägg. Om du vill ta den svåra vägen är det ok så länge det inte drabbar andra.

Jag är hemskt ledsen, men jag förstår faktiskt inte vad du menar. Vad jag försöker säga är att det inte går att göra objektiva tolkningar av människors beteende. Det är inget "sökande" utan en erkänd och accepterad vetenskaplig paradigm. Du får också väldigt gärna förklara hur mitt "sökande" drabbar barn? (gärna med exempel från min vardag, vore intressant att höra hur jag bär mig åt)

Något tvång har det aldrig varit tal om från min sida. Det behövs för övrigt inte heller när man umgås med barn i de åldrarna. RESONEMANG om värderingar är sådant som attraherar barn i 7-8 års ålder som håller på att utveckla sin egen moralkod om vad som är rätt och fel. Min erfarenhet är också att: utmärkande för barn i de här åldrarna är att de fortfarande har hopp om andra människor och inte stämplar andra människor som tråkiga och energikraftsugande. De lär sig om livet genom att umgås med människor av alla typer och man märker att de attraheras av det.
Jadiza: För inte över dina egna (häpnadsväckande negativa) vuxenåsikter om umgänge till barn i de här åldrarna!

Inom min erfarenhetsvärd och mina värderingar har man inte rätt att såra en människa bara för man inte har haft kul ihop!!!!!!!!! (så den går bort!!!)

Det handlar inte om att stämpla andra människor eller ens vara medveten om att vissa människor stjäl energi. Det händer ändå, både barn och vuxna. Det är tröttande att umgås med någon man inte riktigt gillar. Att vara artig och trevlig när man helst vill göra något annat tar på krafterna. Testa själv att umgås med någon som irriterar dig så får du se. Det är inget vuxenresonemang, men barn brukar i allmänhet inte tolerera lika mycket som en vuxen. De tillåter sig inte att hamna med personer som de inte tycker om eller saknar intresse i.

Ska du få ett barn att leka med någon som denne finner helt ointressant måste det in ett visst inslag av tvång eller muta. Att belägga barnet med skuldkänslor och tjattra om att den andre blir ledsen innebär också tvång, ett mycket kraftigt känslomässigt sådant. Jag upprepar återigen frågan om varför barn ska tussas ihop hur som helst? Alla behöver inte leka med alla.

Jag förstår heller inte varför det är gulans dotters vilja som ska få stryka på foten?
Ska den som blir ledsen alltid få som denne vill?

Inom min erfarenhetsvärd och mina värderingar har man inte rätt att såra en människa bara för man inte har haft kul ihop!!!!!!!!! (så den går bort!!!)

Inte i min heller.
Men enligt dig och med den här meningen så tycker du att mitt barn och hennes kompis ska tvingas att leka med den tredje flickan, eftersom dom måste se till att inte göra henne lessen och låta henne vara med, ÄVEN fast dom tidigare inte lekt tillsammans bara dom två?

.
hälsningar gulan fd.gulla

Ska du få ett barn att leka med någon som denne finner helt ointressant måste det in ett visst inslag av tvång eller muta.
Mmmm....och det skulle vara intressant att få veta hur man ska bära sig åt då......när det är fri lek, och en vuxen inte tänker stå och glutta i dörröppningen.

Jag förstår heller inte varför det är gulans dotters vilja som ska få stryka på foten?
Ska den som blir ledsen alltid få som denne vill?[/

Eftersom det är mitt barn vi diskuterar så är det ju lätt att bara se till henne.
När jag var liten lekte jag med min bästis, och på samma gata fanns en till tjej. Hon kom jämt och ville vara med, men absolut inte leka det vi ville leka eller lekte just då, och alltid skulle hon ändra på regler. Vägrade vi, och sa att hon inte fick vara med då, knallade hon hem till morsan.... som kom som ett jehu och visst skulle hennes unge vara med och leka, det gick alldeles utmärkt att vara tre. Ibland fick våra morsor telefonsamtal från hennes morsa, villket resulterade i snack hemma.
Jag kommer ihåg hur jäkla trisst det blev jämt och bråk ochså.

hälsnigar gulan fd.gulla

Nej, jag svarade Jadiza på ett av hennes uttalande här. Vad beträffar händelsen kring din flicka så har jag redan svarat dig generellt vad jag tycker i den frågan.

Nej jag menar att jag svarade Stollan på ett av hennes uttalande! Vill också fråga dig i vilket av mina inlägg jag skrivit att jag vill att du tvingar din dotter och hennes kompis att leka med den tredje flickan!! MORR!

Vill också fråga dig i vilket av mina inlägg jag skrivit att jag vill att du tvingar din dotter och hennes kompis att leka med den tredje flickan!! MORR!
Här
Inom min erfarenhetsvärd och mina värderingar har man inte rätt att såra en människa bara för man inte har haft kul ihop!!!!!!!!!
Jag skrev innan att dom inte lekt något speciellt innan heller.

Här tycker jag ochså att du insisterar på att att visst tvång bör ske
Vad jag vill säga är att det stora problemet här är att den tredje flickan blev utfrusen.
Det är inte ett problem om de här två flickorna ska "tvingas" att leka med den tredje.

Och här nedan med.
Att de två flickorna får lov att lära sig att det är ok att frysa ut på bekostnad av känslan att man har rätt att leka med vem man vill. Eller är det inte värre för flickan som kanske känner att det måste vara något fel på henne för att hon inte får vara med.

De två flickorna bör (med viss tvång), trots att den tredeje kanske inte smälter in i leken låta henne vara med.

Om jag ska svara på något av allt det du skriver så kan jag säga att det kan visst hjälpa den tredje flickan och de andra två också att försöka ordna så att de kan leka ihop.

Det håller jag med om. Men om vi nu ska prata om den fria leken, där inte någon vuxen har insyn. Inte någon gång har Du, break_a_leg, eller Mabuse svarat på hur det troligtvis kommer att kännas för den tredje flickan, om hon på nåder får vara med i leken, efter att en vuxen puttat in henne. Hon kommer ju i alla fall inte tycka att det är kul.

När de lär känna varandra så kanske de ser att de kan ha roligt i hop. Vi pratar om barn i 7 års åldern!
Mmmm......det här har ochså påpekats flera gånger i tråden. barn i 7 års ålder, det är småflickor vi pratar om osv. Jag trodde att man bejakade även små barns känslor.

Och slutligen....

Är det en vuxen norm att man struntar i en person som blir ledsen för att den känner sig utanför om man är tre personer därför man minsann har rätt att vara med vem man vill?
Är det en vuxen norm att bestämma vem som ska leka med vem?

hälsningar gulan fd.gulla




.

Ja, ibland måste man som vuxen bestämma över barn. Det inträffar ständigt om man har egna barn eller arbetar inom skolvärlden.

Hade dessa barn gått på fritids eller dylikt här i Sverige så kan jag nästan lova att barn nr 3:s förälder hade varit på personalen om att flickan inte får vara med och leka. Och arbetar man med barn så jobbar man ständigt med att ingen ska känna sig utanför.

Du kan ju inte säga hur barn nr 3 kommer att reagera om hon får vara med, du är ju inte hon och man kan inte jämföra sig som vuxen med hur man känner som barn. I alla fall jag har uvecklats sedan jag var 7-8 år.

Du måste ju tycka att det här ändå är ett problem eftersom du har tagit upp det här? Är det så att du får dåligt samvete gentemot flicka 3:s föräldrar? Eller känns det jobbigt att ta en diskussion med ditt eget barn?

Mmmm......det här har ochså påpekats flera gånger i tråden. barn i 7 års ålder, det är småflickor vi pratar om osv. Jag trodde att man bejakade även små barns känslor.

Jag måste bara få fråga, hur tror du själv att flicka nr 3 känner sig?

Eftersom jag jobbar som klasslärare på lågstadiet och har två egna barn som "just" varit i 7-8 års åldern så har jag erfarenhet av det du frågar mig. Barn i den åldern kan må bra mycket bättre om att "puttas" in med de andra två än att vara kvar utanför. Givetvis handlar det inte om att puttas. Men som vuxen får man ta sin vuxnaroll och hantera det smidigt. Vid många tillfällen har jag varit med just om att ett barn som är utanför fått komma med i ett "gäng" och de barnen bruka bli jätteglada.

Vad gäller att bejaka barns känslor så är det a och o när man har med barn att göra. Just därför engagerar jag mig i sådana här frågeställningar.

Kan det vara så att du och jag är påverkade av det vi arbetar med?

Tjejer ÄR såna. De leker bäst 2 och 2.

Jag kommer ihåg när jag var yngre, och min bästa kompis hade ytterligare två bra kompisar. Dock lekte vi nästan aldrig allihop, eller ens tre i taget, för det bara funkade inte.
Jaså? Så ÄR vi??
Jag o mina vänner var oftast 3 eller 4 ibland.

Håller med. Jag trivs bäst i grupp och har alltid gjort det.
Nu i högstadiet är vi som sagt 8-9 stycken som umgås jämnt, ibland 3 och tre. Oftast fyra och fyra. Det är extremt sällan som vi i skolan är två och två. Hemma är vi oftast två och två numera däremot men det är för att det är svårt att få in tider som alla kan eftersom alla håller på med någon sport.

Jag är nog av den åsikten att mitt barn ska ta hand om den tredje som är utanför. Kanske kan kännas som tvång, men det handlar om att lära sitt barn empati, försöka få dem att förstå att den tredje flickan faktiskt mår bättre om de kan bjuda lite på sig själv och låta henne vara med.
Man kan ju som vuxen vinkla det på ett sätt så att ens barn blir stolt över kunna tänka i de banorna, det har faktiskt lite att göra med hur jag som förälder lyckas förmedla detta budskap till mina barn.

Hade man pratat om 2 åringar ja då hade det varit annorlunda men en sju åring är ganska resonabel.

Men det är ingen lätt fråga...

Ja, ibland måste man som vuxen bestämma över barn. Det inträffar ständigt om man har egna barn eller arbetar inom skolvärlden.

Det förstår jag mycket väl. Jag bestämmer ganska många saker över mina barn!
Hade dessa barn gått på fritids eller dylikt här i Sverige så kan jag nästan lova att barn nr 3:s förälder hade varit på personalen om att flickan inte får vara med och leka. Och arbetar man med barn så jobbar man ständigt med att ingen ska känna sig utanför.
Det förstår jag ochså. Det är ju faktiskt det som skolpersonalen är till för. Ändå förekommer det utanförskap, utfrusning och mobbing.....
Men nu var det den fria leken, där ingen vuxen styr upp, eller står och "vaktar"

Du kan ju inte säga hur barn nr 3 kommer att reagera om hon får vara med, du är ju inte hon och man kan inte jämföra sig som vuxen med hur man känner som barn. I alla fall jag har uvecklats sedan jag var 7-8 år.
Nej,det har du förstås rätt i.
Jag minns själv hur det var att få vara med på nåder. Det hände någon gång det med. Det var oftast ingen höjdare. Man fick bara vara pappan.......om man lekte mamma, pappa barn. Fick dom sämsta leksakerna, och fulaste barbin. + att det kunde hända att dom andra två viskade och fnissade tillsammans.

Du måste ju tycka att det här ändå är ett problem eftersom du har tagit upp det här?
Nej, inte problem direkt. Jag tyckte det skulle bli intressant att få höra hur andra ställde sig i frågan.

Är det så att du får dåligt samvete gentemot flicka 3:s föräldrar?
Borde jag få det? För mig skulle det kännas skönt om allt på vår (den tredjes pappas och min) arbetsplats, och fungerade smärtfritt.

Eller känns det jobbigt att ta en diskussion med ditt eget barn?
Jag är inte konflikträdd.

Jag måste bara få fråga, hur tror du själv att flicka nr 3 känner sig?
Som jag svarade i ett annat inlägg, så kände hon sig säkert utanför. Varför skulle hon annars stå med tårar i ögonen och be mig säga till att hon ochså skulle få vara med.
Om jag ville få ett snabbt resultat, så skulle jag ha kunnat sagt....nu är hon med och leker, annars blir det inge Mc Donalds.
Jag är inte säker på att det löst problemet.....

Givetvis handlar det inte om att puttas.
Nej, vad handlar det om då? Om du nu inte kan vara med och "övervaka" så att inputtningen går till på det sätt du vill.

Men som vuxen får man ta sin vuxnaroll och hantera det smidigt.
Tycker jag med. Stollan hade bra förslag på hur man smidigt skulle få in ett barn i gemenskapen.
Men som förälder kan man inte vara med jämt och ska inte det heller.

Är det en vuxen norm att bestämma vem som ska leka med vem?
Ingen? Som kan svara? (gäller den fria leken)
hälsningar gulan fd.gulla

Mycket av det som pågår på förskolor och fritidshem är fri lek, dvs ingen personal hittar på vad barnen ska leka. Men är något barn utanför den fria leken så hjälper man som personal till att få med det barn som är "utanför". Ibland tar man en diskussion med de barn som redan leker att man inte ska lämna andra ensamma, ibland försöker man peppa det barn som är utanför att söka kontakt med barnen.

Vilka förslag tycker du själv är bra då?

Vilka förslag tycker du själv är bra då?

Jag tycker att Stollan hade bra förslag, och tycker att låg djup kunskap på området. (fastän hon bara hade barnskötarutbildning)

Om det tredje barnet varit mitt barn så hade jag inte propsat på att hon skulle få var med och leka. Hade uppmuntrat henne att hitta på nått annat. Tröstat lite....kanske lovat något roligt om jag såg att hon var mycket lessen (Mc Donalds kanske).
Om personal på dagis upprepade gånger talade för mig att mitt barn ofta blev utan kamrater eller utfrusen, skulle det givetvis slita i mitt hjärta. Men jag skulle inte kräva att dom andra barnen skulle tvingas leka med mitt barn. Det jag skulle vilja är att dagisfröknarna ägnade sig lite mer tid åt grupplekar, där en vuxen höll i leken.
Även försöka hitta någon fritidsaktivitet under ordnade former så hon träffade andra barn än dom på skola/dagis.

Är lite nyfiken....hur skulle du gjort om du hade det tredje som barn?
hälsningar gulan fd.gulla

Dina förslag är ju enbart riktade från barn nr 3:s perspektiv. Jag tycker inte att det är där problemet ligger. Men hade mitt barn varit utanför på skoltid hade jag definitivt pratat med personalen, det är deras sak att se till att alla barn mår bra under skoltid.

Stollan är säkert duktig som barnskötare, men man kan inte som hon gör mest måna om de barn som "faller utanför ramarna". Den största delen av barnen är "vanliga barn" som också har behov att bli sedda.

Och hade min dotter gjort som din gör hade jag definitivt tagit ett snack med henne....

Men scenariot i detta fall är ju att det faktiskt bara är 3 barn? Jag hade pratat med min son, jag hade inte accepterat att han lämnade en utanför om de bara var tre. Är man sju år så är man kababel att tänka sig in i den tredjes situation.

Som förälder till det tredje barnet är man ju ganska maktlös, det är ju inte jag som kan påverka de andra barnen. Men sen kan där ju ligga andra grunder till att de inte vill leka med mitt barn, han kanske stjäler andras saker, eller slåss mm.... Då får jag ju naturligtvis göra det jag kan för att ändra mitt barns syn..

Men hade mitt barn varit utanför på skoltid
Mmm....Nu pratade vi inte om skolan, och min nyfikenhet gällde om barn nr 3 varit ditt!
Stollan är säkert duktig som barnskötare, men man kan inte som hon gör mest måna om de barn som "faller utanför ramarna".
Hennes resonemang gällde alla barn. Så uppfattade jag det i alla fall.
Och hade min dotter gjort som din gör hade jag definitivt tagit ett snack med henne....
Liten protest bara. låter här som om hon gör det här ofta. Det hände en gång i stallet.( men visst det kan upprepas) I skolan får hon stora ord av lärarna, och även då hon gick på dagis så ansåg fröknarna att hon var väldigt social och lekte gärna med alla.
hälsningar gulan fd.gulla

[Men sen kan där ju ligga andra grunder till att de inte vill leka med mitt barn,
Jamen det är ju det som break_a_leg och några till inte vill ta hänsyn till!!!! Man ska leka alla tre. Jag är förvånad över att man som utbildad barnpersonal är beredd att tvinga barn att umgås. Hur kan man veta om barnen försökt leka tillsammans? Dom kanske har det, men märker att det inte går. Det utstötta kanske förstör leken, vill bestämma och styra fastän gruppen redan gjort upp vem som ska göra det. Det kan ju till och med vara så att den som blir utstött, själv stöter ut när det är med i gruppen.
Som vuxen och utan insyn eller är vidare insatt i leken, tycker jag att man borde inse att man kan förstöra mycket genom att bara se till det barn som inte får vara med. Höja fingret och säga.....fy vad ni är elaka, nu leker Ni alla. Det är inte snällt att stöta ut någon.
Händer det ett och samma barn ofta är det väl ändå det barnet som har problem med att få kompisar att leka med, och rikta in sig på hur man ska hjälpa och stötta just det barnet. Eller??
hälsningar gulan fd.gulla

[
Jag är förvånad över att man som utbildad barnpersonal är beredd att tvinga barn att umgås. Hur kan man veta om barnen försökt leka tillsammans? Dom kanske har det, men märker att det inte går. Det utstötta kanske förstör leken, vill bestämma och styra fastän gruppen redan gjort upp vem som ska göra det. Det kan ju till och med vara så att den som blir utstött, själv