kan man kräva att få göra kejsarsnitt?? eller man m¨åste föda normalt,om läkaren inte ser någon anledning till kjesarsnitt? ni som varit gravida,har ni blött mkt när ni var i ca 7v? jag har blött jätte mkt och det kommer stora blodklumpar.

Jag frågade min bm samma fråga... hon var väldigt skeptisk till att man ska kunna "kräva" att få göra kejsarsnitt utan anledning. Fast om man är väldigt förlossningsrädd kan man få göra det, men då brukar aurorasamtal osv rekommenderas.

Jag födde med kejsarsnitt pga komplikationer (efter 21 timmars normal förlossning) och måste säga att snittet var oerhört positivt för mig. Om jag skulle få fler barn ska jag definitivt kräva kejsarsnitt, men då har jag en journal som kan backa upp varför jag vill det (dessutom har jag ju redan ett ärr rätt över magen). Enligt min BB-barnmorska skulle ingen kunna neka mig kejsarsnitt "med en sådan journal".

Enda nackdelen med snitt var som jag ser det att amningen krånglade i början eftersom jag var sövd direkt efter förlossningen men om man har planerat snitt är man ju vaken så då borde det ju inte vara några problem med det.

Jag blödde inget. Fast blod med klumpar kan betyda missfall, kolla upp det.

ok jag var på akuten och gjorde ett ultraljud och fostret fanns kvar, jag hade inte ont i magen eller så. jag tyckte hon sa att allt såg bra ut förutom att jag blödde lite ifrån livmodern,och att jag skulle gå på kontroll igen om en vecka för att se om det växer. jag vet inte om det kan ha varit jobbet som påverkade detta .för jag började blöda efter jobbet och det var väldigt stressande och mkt hoppande över grindar hela dagen.(jag jobbar som svinskötare). allt har varit bra innan jag började arbeta.kanske det kan ha påverkat mina blödningar. jag vill ha kjesarsnitt för att jag är jätte rädd för att föda och jag tror inte det finns någon som kan ändra på det.

Varför vill du göra snitt? Att vara rädd är helt naturligt, men kanske det behövs benas ut exakt vad det är du är rädd för. I slutänden kanske det blir så att du får snitt, men att bara "kräva" det är nog rätt kört.

Jag gick igenom ett akutsnitt med min första, men fick ändå inte igenom snitt till andra (och då låg dessutom bäbisen i säte vid konsultationstillfället!). Födde vaginalt och skulle det bli fler barn skulle jag göra allt för att slippa bli snittad igen.

Föder man vaginalt gör det ont under tiden, men efteråt är det lugnt. Med snitt är det lugnt under tiden, men sen har man ont samtidigt som man ska ta hand om ett barn... inte kul.

Det låter som att du borde fundera på om du verkligen ska fortsätta jobba (på det här jobbet)...
I alla fall be om förflyttning till andra arbetsuppgifter, som inte innebär en risk för barnet.
Blödningarna är ju säkert ett tecken på att du borde ta det lite lugnt.


Lycka till!



Jossan

Jag blödde mycket under första delen av min andra graviditet. Trodde flera ggr att det var missfall så jag fick inte min gravididet bekräftad förrän i v20.

Det kan ha varit tvillingar eller bara blodklumpar. Ingen vet men i v 35 födde jag en relativt stark men frisk son som nu är drygt fem år.

Angående snitt så får nog de som verkligen behöver snittas sin önskan uppfylld.

Men jag säger som någon ovan. Det är mycket gynnsammare för kroppen och återhämtningen med en vaginal förlossning. Jag vet som fött två barn vaginalt men har två snitt motsvarande kejsarsnitt pga operationer vid äggstockarna. Det tog mycket längre tid att komma tillbaka med ett stort sår i magen, trots att jag då inte hade några små bebisar att ta hand om. Men ibland är det ju enda utvägen..

Jag fick planerad kejsarsnitt med min son pga att läkaren helt enkelt trodde att han inte kunde överleva en vaginal förlossning (låång historia).

Själv motsatte jag mig det då jag verkligen ville föda normalt, och har svårt att förstå dom som säger att dom är rädda.Vad är man rädd för.Smärtan? Att inte klara av det? Ni som får göra vaginala förlossningar, njut! Det ska kännas att man föder barn.Dessutom så får ni chansen att gosa med erat barn medan h*n fortfarande är kladdig och go :D

Men iaf tillbaka till mitt kejsarsnitt.
Jag valde att vara vaken (ett beslut som jag ångrar i efterhand), för jag mådde konstant illa under ingreppet så jag låg halvt nere i en spypåse.Dom slet och drog, så att det kändes att jag skulle flyga av operationsbordet.Satt fast i en massa slangar vilket gjorde att jag inte kunde röra mig.Missade min sons första 10 minuter i livet då han var i ett annat rum för undersökning.Hyperskakade under ihopsyningen så att jag knappt kunde smeka min sons kind.
Fick sitta och sova dom första dagarna för annars drog det i ärret så att det gjorde ont! Men det var oxå för mig dom enda gångerna det gjorde riktigt ont, annars gick det att klara av.

Stod i duschen så fort jag bara fick dagen efter, gick fram och tillbaka på BB så mkt att många vägrade tro att jag hade blivit snittad.Allt beror på ens smärttröskel.

jag vill ha kjesarsnitt för att jag är jätte rädd för att föda och jag tror inte det finns någon som kan ändra på det.

Om du absolut känner att du inte kan greja en vaginal förlossning så prata med din barnmorska som du får vid inskrivningen.

Men vad är du rädd för? Det kanske går att "träna" bort...

Själv motsatte jag mig det då jag verkligen ville föda normalt, och har svårt att förstå dom som säger att dom är rädda.Vad är man rädd för.Smärtan? Att inte klara av det? Ni som får göra vaginala förlossningar, njut! Det ska kännas att man föder barn..

Jag har en dotter som jag födde vaginalt och jag kan då verkligen inte påstå att jag njöt... Det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag vill verkligen ha ett barn till men jag får ångest bara av tanken på att föda barn igen. Jag hoppas verkligen att jag kommer bli beviljad kesarsnitt den dagen jag blir gravid igen!!

Vad jag förstår är det lite olika hur lätt det är att kräva kejsarsnitt. Vissa beviljar per default.
Jag kommer själv att begära snitt när det blir dags. Vi får väl slåss om saken då, jag och barnmorskan, och se vem som går vinnande ur den striden ;)

Hej jag har bara positivt att säga om snitt även om jag akutsnittades. Önskar jag hade försökt få planerat snitt från början. Det enda negativa är att man inte kan göra så mkt första dagarna... första natten efter snittet var jag ju sängliggandes och det tärde mkt på psyket att inte kunna snabbt trösta bebisen eller komma i ställning för amning osv... DET var jobbigt att vara så "låst", men sen efter det är det bara positivt!

tror inte barnmorskan kan bevilja snitt ;) det måste läkare göra ;)

Vad är du rädd för då? Att tappa kontrollen? Smärtan? Att nåt skall gå fel? Att du / barnet skall dö?

Tror att alla är litet rädda för förlossningen, helt enkelt för att man inte kan styra den utan helt måste förlita sig på sin kropp. Som gör ett fantastiskt jobb!!!

Ett snitt är ju faktiskt en stor bukoperation och inte precis som att gå till tandläkaren....det kan bli komplikationer och jobbigt med snitt också. Som Kissenova visst beskrev så väl här tidigare.

Vad jag förstår är det lite olika hur lätt det är att kräva kejsarsnitt. Vissa beviljar per default.
Jag kommer själv att begära snitt när det blir dags. Vi får väl slåss om saken då, jag och barnmorskan, och se vem som går vinnande ur den striden ;)

Det är faktiskt varken du eller barnmorskan som har sista ordet.

När jag först fick veta att jag var gravid fick jag panik!!
Jag ville verkligen inte föda vaginalt, jag kunde se framför mig hur ont det skulle göra mm.
Min bm var supersnäll och stöttade mig, men jag var fortfarande väldigt rädd och ville mest av allt att bli snittad.

När jag hade 3 veckor kvar så upptäcker min bm att barnet hade fixerat sig.... men det var bara det att barnet låg med rumpan före i sk säte. Jag fick gå på extra ultraljud och vändningsförsök som misslyckades.
Så jag fick välja om jag ville bli snittad eller föda vaginalt....
Jag valde att bli snittad.... dels för att jag var rädd och för att hon låg med rumpan före. Den uppskattade vikten var 4600 gr om jag hade gått tiden ut.... Inte ville jag klämma ut ett så stort barn åt fel håll....:crazy:

Fick se min dotter i 30-45 sek innan dom sedan tar bort henne och så börjar dom sy ihop mig igen.
Jag fick ligga på uppvaket i 2 timmar innan jag fick se min underbara lilla dotter....
Låg där helt själv och mådde så illa av ryggmärgsbedövningen och inte fick jag rulla ner till BB för att få träffa min sambo och min lilla dotter......
Jag låg och funderade på hur hon såg ut och hur hon mådde, hade allt gått bra??

Efter 2 timmars väntan fick jag äntligen träffa henne..... :love:

Nu är hon 5 år och världens goaste tjej!!!

Låg där helt själv och mådde så illa av ryggmärgsbedövningen

Tjatar mig blå: ryggbedövning heter det.
Ryggmärgen rör man inte.

Visst är det jobbigt att vara specialist ;)

Kräv att de tar din rädsla på allvar. Det är allt för många som viftar bort det man säger och tycker att det är helt normalt att vara lite orolig för förlossningen :devil: . Det kan säker stämma, men en del är lite mer rädda än normalt och det måste man ta hänsyn till. Det finns särskilda mottagningar för förlossningrädda, kräv att få remiss till en sån. Här är det ett krav att man ska gå på samtal innan ett snitt beviljas av humanitära skäl. Det är olika svårt att få ett snitt beroende på vilket län man hör till.

Jag var rädd för förlossningen, men gick inte på några särskilda samtal och förväntades föda normalt. Jag var rädd och orolig för förlossningen. Innerst inne visste jag att jag inte skulle klara det...och det gjorde jag inte heller...det blev akutsnitt till slut. Nu är det inte säkert att det hade gått bra om jag varit orädd, för barnet var rätt stort och låg lite tokigt, men rädsla är definitivt inget positivt för förlossningens framskridande.

När jag var gravid med andra barnet så var det helt plötsligt ingen som ifrågasatte min rädsla, då visste jag vad det handlade om och då var det helt legitimt att vara rädd. Jag gick på två samtal hos en Aurorabarnmorska som de kallas här och fick sedan träffa en läkare. Det var absolut ingen övertalningskampanj att få mig att föda vanligt. Läkaren frågade vilket sätt jag ville föda på, jag svarade förstås snitt. Ok sa hon och satte upp mig på operationslistan :) . Men det är som sagt knepigare med första barnet, då får man nog stå på sig lite.

Jag är snittad 3 gånger. första pga forlossningsrädsla, följade två av medicinskt skäl, pga en komplikation vid det första snittet.

Du kan aldrig komma och kräva att få ett snitt sådär rakt av. Det är en läkare (gynläkare) som fattar det beslutet och det måste finnas ett bra skäl till det. Snittet är ju en bukoperation med allt vad det innebär och den som fattar beslutet blir ju också medicinskt ansvarig.

Eftersom jag har gått igenom proceduren så vill jag råda dig att ta upp detta med din barnmorska redan vid inskrivningen. De kommer då låta dig gå på samtal med en (annan, särskilt intresserad) barnmorska som försöker reda ut vad det är som skrämmer dig och vad man kan göra för att hjälpa dig att få bästa möjliga upplevelse av din förlossning oavsett om det sen slutar med kejsarsnitt eller en vaginal förlossning. Erfarenheten har visat att de allra flesta som är rädda är det pga okunskap och i många fall kan man hjälpa dem att våga prova vagiana varianten.
De kommer alltså inte göra allt de kan för att övertyga dig om att du ska föda vaginalt!
Försök slappna av och ta emot den hjälpen du får där! Oavsett vad den slutar i!
Själv bad jag om att få ett snittbesked så tidigt smo möjligt, eftersom DET hade kunnat hjälpa mig att just slappna av och ta emot den hjälp jag kunde få. Men tyvärr blev det pannkaka av det, jag hade drygt 2 månader kvar till bf när beskedet kom. Och då var jag så skärrad att det var för kort tid kvar att hinna bearbeta rädslorna. Det var så att min bm på mvc blev förbannad och röt ifrån ordentligt, när hon fick veta att jag inte fått besked än... DÅ tog det tre dagar, typ...
Anddra graviditeten hade jag tänkt ta tag i detta direkt för att kanske kunna våga föda vaginalt DÅ. Men då fick jag veta av min gynläkare att jag inte FICK försöka föda vaginalt pga nämnda komplikationer vid första snittet.
Och faktum är att jag sörjer att jag inte ens har försökt...

Vad gäller kejsarsnitten så skulle jag göra det igen i morgon om så vore. Trots obehagliga blodtrycksfall av bedövningen (detta var det minsann ingne som berättade om innan :devil: ) trots smärtor efteråt och trots att man är handikappad i många veckor efter det, är utan känsel mellan snitt och navel i flera månader.
Och jag rekommenderar alla som ska föda barn att läsa Kejsarsnittsboken, oavsett om man ska föda vaginalt eller via snitt - för har man otur så blir det ett katastrofsnitt och då är det många som dels inte vet något alls om snitt (det brukar stå några rader om det medan olika vaginala metoder får spaltmeter...) och dels känner sig snuvade på sin förlossning. jag tror man kan undvika det om man är mer upplyst om vad det handlar om!

Tjatar mig blå: ryggbedövning heter det.
Ryggmärgen rör man inte.

Va?! Det hade jag också missat. Jag som kämpat för att inte "råka" säga Ryggbedövning... :D

Innan jag blev gravid första gången så var jag livrädd för att föda barn, inte en suck att jag skulle klämma ut en bebis vaginalt. Så blev jag gravid och första veckorna var jag rätt nervös, funderade mycket över förlossningen, läste inte så jätte mycket men grubblade själv desto mer.
Men sen tänkte jag så att kvinnor i alla tider har fött barn vaginalt, vi betäcker våra ston och parar övriga djur och i dom allra flesta fall går det bra så vad är det som gör att kvinnor idag inte skulle kunna klara av att föda vaginalt? Besluta mig för att sluta fundera på hur bebisen skulle komma ut och med facit i hand det gick jätte bra!! Har idag tre barn och jag kan göra om det igen utan att fundera på det.
Så jag tycker du ska fundera på VAD du är rädd för, prata med din bm om det. Jag tycket inte att snitt är fel men det är vad jag hört den 2.a största buk opertionen, och varför utsätta sig för det om det inte behövs?
Jag hoppas din graviditet går bra och att du ska kunna njuta av den och inte behöva vara rädd för förlossningen. KRAM!!

Barn 1: akutsnitt
Barn 2: vagingal/sugklocka
Barn 3: planerat snitt pga sätesbjudning
Barn 4: planerat snitt pga två snitt innan

Jag har alltså lite rutin på kejsarsnitt. Och rekommenderar varmt att man inte ger sig på det om man inte behöver!

Speciellt inte om man tror sig "komma lättare undan".

Även om en "vanlig" förlossning kan göra otroligt ont - alla gör sina egna erfarenheter, så tycker jag att ett snitt är mycket besvärligare under en längre tid efteråt. Onda eftervärkar (dock inte jag) , inte kan/får lyfta eller resa sig upp osv. Krångligt att hantera den nyfödda bebisen när det gör ont bara man rör sig. "Rumpan" läkte fortare enligt min erfarenhet...

Har man sedan småsyskon hemma blir det knöligt att byta blöjor och trösta under en fyra fem veckor. Då vill det till att någon kan hjälpa till hemma. Pappan får inte extraledigt för att stötta även om mamman faktiskt har genomgått en stor bukoperation! Sjukt men sant!

Då jag dessutom fått riktigt läbbiga blodtrycksfall=dödsångest i samband med bedövningen längtar inte jag tillbaka till op. bordet! Tur att man är "färdig" i den här branschen:D

Visst är det jobbigt att vara specialist ;)

I alla fall om man ständigt försöker motarbeta missuppfattningar....

ok. jo jag älskar mitt jobb och vill inte byta.finns inget tidigare jobb som jag jobbat me som jag trivs så här bra. men jag ska in och kolla det igen idag. började blöda ida igen och fick blodklumpar igen,får se vad dom säger...

Ja, du lyckades i alla fall omvända en! :)

ja ny kvittar det ju för jag har fått missfall....snyft.....:cry:

Nej men stackars dig....:cry:

Kram!!

Detta ämne är högaktuellt för mig.

Jag har valt bort i många år att skaffa barn, pga förlossningsskräck. Men vi fick en ny barnmorska på mödravårdscentralen där jag bor och vi började diskutera det här med barn. Jag berättade för henne att var skräckslagen för förlossningen, det är inga problem sa hon, jag skriver en remiss till specialist mödravården på sjukhuset så får du komma in till dem och prata med dem där.

Hon fixade en remiss, det tog 1 vecka sedan hade jag en tid hos läkare på specialistmödravården på sjukhuset. Jag pratade med läkaren och han var mycket förstående och tog mig på fullt allvar.

När och om jag blir gravid så ska jag kontakta specialistmödravården på sjukhuset omgående, (dom sparar min journal och min remiss) och då kommer vi med i olika samtalsgrupper. 60% av dem som ingår i sådana grupper väljer i slutet av graviditeten att föda naturligt. Men man väljer själv vad man vill, ingen kan tvinga dig till att föda naturligt om du inte vill.

Så tag kontakt med barnmorskan på din mödravårdscentral, så fixar hon remiss, då får du prata med läkare. Och så ordnar allting sig för dig.

ja ny kvittar det ju för jag har fått missfall....snyft.....:cry:

KRAM!!! Jag tänker på dig! :cry:

Jag hade också en spontanabort mellan mina två busar någonstans i 7-8 v.
Lastade hö och började blöda - ringde jourcentral och dom sa att jag skulle åka in om det blev "mycket" blod.
Senare på dagen i duschen kom det ut en liten klump stor som halva mitt lillfinger - det var fostret förstog jag.

Troligtvis var det något som var galet och kroppen stötte bort ett icke funktiondugligt foster.
Lite sorgligt var det dock och det var skönt när jag passerat den kritiska tidpunkten vid nästa graviditet.