Är jag onormal som inte tänker så mycket på förlossningen? Två saker har varit självklara för mig när jag blev gravid. Det ena är att jag kommer att få mage och gå upp i vikt och det andra är att jag kommer att genomgå en förlossning, på ett eller annat sätt. Men varken det ena eller det andra bidrar till oro eller stora frågor. Borde jag bekymra mig för förlossningen eller är det bra att jag känner mig tillfreds med den?

Vi var på föräldrarträff i fredags och jag var den enda där, av 12 gravida, som inte kände oro inför förlossningen. Detta fick mig att fundera lite på det. Efter att ha ransakat mig själv så kan jag inte hitta någon speciell anledning. Jag är realistisk och medveten om att den kommer att ske, jag är inte rädd för smärtan, har inga speciella krav på smärtlindring utan förlitar mig på att de barnmorskor och läkare som är med kommer att råda mig vad gäller det. Jag läser ofta andras förlossningsberättelser och oavsett om de varit lätta eller svåra så ändrar det inte min inställning. Min väninna frågade mig häromdagen vad jag hade skrivit i mitt förlossnings-brev (eller vad det kallas) och jag kunde bara svara: ingenting. Det enda jag känner att jag kräver är att de som är i min närhet är ärliga och raka.

Har redan tidigt läst en del om både vaginal och kejsarsnitt eftersom båda kan bli aktuella. Vi ska på ul om 4 ve och då träffa läkare på spec. mödravården och prata lite om vad för förlossning det kan komma att röra sig om. Kanske väcker det fler frågor?

Skulle vara intressant att höra vilka funderingar ni haft angående förlossningen.

/Timsetim

Jag förberedde mig inte alls mycket,gjorde som du läste på lite om förlossning/Kejsarsnitt,samt att jag läste på om förlossningstadierna och lite olika smärtlindringar.
Var aldrig orolig över förlossningen eller så,utan tänkte att den tar jag när den kommer och sköt det framför mig.Det kändes ungefär som att jag dels inte kunde påverka något (förlossningen kommer ju oavsett) och att jag hade en hum om vad som skulle ske.

Väl inne på förlossningen var jag glad att jag läst på vad som skulle hända,det var verkligen jättespännande att uppleva det som man läst om och andra berättat.
Nu följde min förlossningen "boken" precis så jag var ganska lugn tills slutet då inga krystvärkar kom och de klippte och hävde sig på magen,men det gick bra endå trots att jag känner mig lite snuvad på just det momentet...

Som sagt hade inte så mycket tankar om det i graviditeten,utan frågorna kom under förlossningen det jag undrade över för stunden...

Lycka till... När är det du skall ha föresten?

mvh zaria

Det kändes ungefär som att jag dels inte kunde påverka något (förlossningen kommer ju oavsett) och att jag hade en hum om vad som skulle ske.

Japp, det är ungefär så jag känner också.

Jag är beräknad till den 2/5, men jag planerar för att de kan komma i april. Innan dess ska det mesta i inköp osv vara klart. :)

/Timsetim

Var glad över att du inte oroar dig för förlossningen. Jag är smått hysterisk:o ..Har varit det under två månader.. Är beräknad till 2/3 så det är bara ett par veckor kvar, eller rättare sagt upp till fyra..

Jag har försökt att läsa på för att förstå vad som ska hända. Men ju mer jag lär mig, ju mer nervös blir jag. Kan tyvärr inte definiera exakt vad det är som gör mig nervös om det är sprutorna(sprutskräck) eller om något skulle gå fel eller om det helt enkelt är så att jag "måste" ha en sån koll på allt i mitt liv och det här kan jag inte göra något åt..:crazy:

Jag är heller inte särskilt nervös utan måste snarare skärpa mig för att inte bli alltför kaxig. Jag och sambon gick en profylaxkurs för att förbereda oss och det jag tyckte var bra för oss som inte är oroliga var att man får reda på och kan förbereda sig på saker man faktiskt inte tänkt på. Normalt sett skulle man förbereda sig inför alla stora prestationer och min uppfattning är att det är lite korkat att inte göra det, även om man inte blir orolig av tankarna på förlossningen. Det är ju lite av ett once-in-a-lifetime tillfälle så varför inte försöka göra det till nåt så bra som möjligt och inte bara förlita sig på slumpen och att det kanske råkar vara en superbarnmorska där?

Det är många saker bortsett från den reflexmässiga processen som kan underlätta födseln, som vad pappans roll ska vara och hur man ska hantera ett ev akut kejsarsnitt etc som kan vara bra att ha tänkt igenom. Ett boktips är helt klart Innan du föder av Anna Wilsby.

Jag är oxå beränad till den 2/5 :banana:

Är inte heller så orolig för förlossningen, men jag har ju gjort det en gång innan och då gick allting jätte bra och jag kände ingen "negativ smärta".

Den gången hade jag inte fattat att bebisen skulle ut, utan jag kom på det i bilen på väg in till förlossningen :crazy: fnittrade hysteriskt mellan värkarna hela resan, som tog en timme :D

Då hade jag inte läst på någonting och min barnmorska hade inte tagit upp något direkt heller så när jag kom in frågade de om jag ville prova akupunktur som första smärtlindring och det lät bra tyckte jag , det fungerade och räckte för hela förlossningen + lite lustgas. Sen sa de att jag skulle stå på knä lutad mot en saccosäck så då gjorde jag det och sen kom hon bara, min lilla prinsessa :love:

Den här gången har jag läst på lite mer men är rätt övertygad om att jag vill ha samma ställning och samma bedövning som förra gången så länge som det fungerar annars, litar jag på att barmorskorna kan sin sak och kan ge mig andra råd och tips om det behövs.

En lite fråga OT till dig Timsetim... Min lill* leker Bruce Lee wannabe och älskar att kicka på mina revben. Men hur är det med två i magen? Är det som att ha Tyson och Evanderfield under värsta tungviktsmatchen där inne eller håller de sig relativt stilla pga platsbrist :confused:

du gör rätt i att INTE oroa dig över din
förlossning.
det är gubben som får ta den smällen *S*

jag vet att många säger och säkert har sagt till dig oxå att
det är en possitiv smärta
och det är det ju oxå
men det är inget du tänker på¨när du är på BB vill jag lova

Jag oroade mig inte så mycket och tänkte inte så mycket på det.
Men en sak var jag lite orolig om Felicia skulle födas med öppen gom ska jag hade. Men så tog jag dagen som den kom och köpte saker eftersom.

Jag funderade inte heller så mycket, utan tänkte att "ut kommer den på ett eller annat sätt". Så här i efterhand kan jag bara konstatera att det var mycket mycket mycket värre än jag trott (sorry...) men att jag ändå är glad att jag inte oroade mig i förväg - varför oroa sig om man kan slippa?! Och ut kom hon! :love:

Jag var inte heller orolig inför förlossningen, utan såg fram emot det.
Jag tyckte verkligen att det skulle bli så underbart att få föda barn vaginalt, så jag grät av besvikelse när jag fick reda på att det var tvunget att bli planerat kejsarsnitt.

Allt jag hade sett framåt var raserat, och för att ställa om mig fick jag ungefär ett halvt dygn....

Det är ju lite av ett once-in-a-lifetime tillfälle så varför inte försöka göra det till nåt så bra som möjligt och inte bara förlita sig på slumpen och att det kanske råkar vara en superbarnmorska där?

Precis! Det är av den anledningen som jag läser på om de olika förlossningssätten, tar del av andras berättelser och att vi går på föräldrarträffarna. Träffarna kommer att innehålla andning och avslappning och jag tycker det är suveränt att min sambo får träffa andra blivande pappor och få höra hur deras tankar är kring både graviditeten och förlossningen.

/Timsetim

En lite fråga OT till dig Timsetim... Min lill* leker Bruce Lee wannabe och älskar att kicka på mina revben. Men hur är det med två i magen? Är det som att ha Tyson och Evanderfield under värsta tungviktsmatchen där inne eller håller de sig relativt stilla pga platsbrist :confused:

:rofl: Senaste ul visade att tvilling 1 ligger med huvudet neråt och benen upp mot mina revben, tvilling 2 ligger tvärsöver min mage, under revbenen med ettans ben på varsin sida om kroppen. Så det är h*n som får ta de värsta revbenssparkarna. Tvilling 2 har sitt huvud under mina högra revben vilket gör att jag har ett ständigt tryck mot dom, väldigt störigt. I övrigt så fäktar de runt i stort sätt i hela magen. Ettan är rättså flitig med att boxa på urinblåsan och tvåan ligger och spjärnar ut gumpen hela tiden! :love: :love:

/Timsetim

Till elins förlossning kände jag ungefär som dig, jag läste på om olika bedövningar, förlossningens skeden osv men var aldrig orolig.
Den förlossningen slutade i akutsnitt och just då efter kändes det helt okej, men när jag blev gravid med Fredrik så började det ploppa upp funderingar... Inte någon direkt oro men det var en del saker som jag inte ville skulle hända igen...

Fredriks förlossning var bra och jag hade väldigt bra BM som verkligen hade läst mitt förlossningsbrev och lyssnade på mig, nu blev det ju sugklocka med honom, men väger man 4780 g och är 56 lång så behöver man lite extra hjälp...:angel:

Vad jag hade skrivit i brevet var bla att jag ville få upp barnet så fort det gick på magen och jag ville få behålla det där så länge det gick, jag ville inte heller behöva åka ifrån barnet till uppvak om det skulle bli akutsnitt igen om det inte var absolut nödvändigt.
Nu fick jag nästan säga till att de skulle ta honom och suga rent luftvägarna för han lät så slemig och sedan så hade jag honom i famnen hela tiden...

Jag känner mig inte heller särskilt orolig för förlossningen.
Jag vet att man överlever fast det inte känns så just när man har som starkast värkar kanske :smirk:

Förra gången var jag inte heller orolig, såg bara fram emot det.

Det enda jag kan känna lite oro över är behöva åka bil i ca 1 h med värkar. Det slapp jag förra gången för jag blev igångsatt.

jag var inte rädd eller spec fundersam... påläst var jag på det mesta men så blev det ju sjutti resor värre än jag nånsinn trott, önskar jag haft förlossningsskräck innan så kanske jag kunnat klara det bättre istället för att vara så nonchalant och oförberedd

Jag varken tänkte eller oroade mig för förlossningen, längtade nästan lite för jag var så nyfiken på hur jag skulle reagera/fungera. ;)
Min jag och bm diskuterade förlossningen undrade hon om jag skrivit något brev om hur jag ville ha det och jag sa nej och berättade hur jag kände. Ut kommer den på ett eller annat sätt, behövs bedövning tar jag det. Jag tar det som det kommer helt enkelt. Hon tyckte det var en bra och sund inställning.
Och jag tog det som det kom och det gick jättebra. Fick en jättepositiv upplevelse, visst var det jobbigt och det gjorde ont som f*n men jag skulle mer än gärna göra om det. :D
En sak som jag är besviken på är att lustgasen inte alls funkade för mig, den hade jag sett framemot. :mad:

Var precis som du och det gick bra.
Inför andra förlossningen frågade dom om jag hade några önskemål - och ja det hade jag - Att slippa äpplejuicen - jag var så trött så jag slutade prata och då dom sa åt mig att dricka drack jag - äcklig äppeljuice. Men jag slapp slisket andra gången.......

Jag funderade inte så mkt på den kommande förlossningen det var lixom så låååångt borta hela tiden:angel: . Läste lite i boken vi fick av bm men tänkte som du att det fick bli som det blir..

Kunde inte tänka mig att skriva några "önskemål" till förlossningen eftersom jag inte visste "hur" ont det skulle göra och hur jag skulle reagera.

Började bli lite nervös då jag var i v 38 och bm upptäckte att beibiseb låg i säte. Fick åka och göra ett extra ul för att konstatera detta. Där såg dom att han låg i säte och att det var en ganska stor kille:crazy: . BM trodde inte det skulle gå att vända honom pg hans storlek och att jag är ganska liten. Ok tänkte jag och ställde in mig på snitt.... Men läkaren lyckades vända i v39. nu började jag bli nervös. Jag som trodde att jag skulle förlösa en smidig liten beibis på max 3kg (både jag o sambon vägde under 3kg).

Nu blev det en långdragen förlossning där smärtan inte var så jobbig. Det var värre med orken..pust.. När killen äntligen var ute med hjälp av en bm på magen och en läkare med en sugklocka i högsta hugg, bad jag sambon att påminna mig om det här om jag någonsin skulle komma på iden att vilja ha en beibis till... :rofl:

Jag var inte heller särskilt orolig. Vi skulle ju få en bäbis :love: och hur skulle den annars komma???? Men det där är ju så olika. Jag tycker inte att du är onormal. Njut av att inte oroa dig!

:rofl: Jag sa åt min sambo att nästa gång är det hans tur...! :rofl: :p :D

Japp...någon rättvisa får det vara:rofl:

Eftersom jag hade en avbruten graviditet bakom mig (pga hjärtfel hos fostret) var jag så himla orolig för att inte ungen skulle vara frisk hela graviditeten så att oroa sig för förlossningen fanns det liksom inte energi kvar för. Jag tänkte nog att när det blir dags befinner jag mig på sjukhus med personal omkring mig och ut kommer han nog på nått sätt. När det började närma sig bf var han i säte med huvudet inkilat under mitt revben och gick inte att vända på så det blev planerat snitt, nu var jag nog mer rädd för snitt en förlossning men var nog mest orolig för att han inte skulle vara OK så jag litade på personalen som lyckligtvis var mkt bra.

Vi förberedde oss som 17, läste på och planerade. Det hade vi just inget för för det blev inte alls som vi tänkt oss ändå. Inför en eventuell nästa gång så kommer jag nog vara rätt cool, för det går som det går och det är inget just man kan göra åt det ändå.

Oroa sig är ju ingen mening, men inför min första förlossning var jag också väldigt nyfiken och positiv, smärttålig som jag är. Nu hade jag en väldigt bra förlossning där jag inte tog något smärtstillande (det har jag inte gjort någon av gångerna). Men ändå blev jag tagen på sängen när värkar slog till vid den första förlossningen. Jag var liksom inte beredd på att det skulle göra så ont. Iofs gick jag från inget värkarbete till fullt värkarbete (täta) på tio minuter, så det gjorde väl inte saken bättre (ingen smygstart). Inte heller begrep jag riktigt hur nära ungen var att komma ut. Jag väntade hela tiden på att min kropp skulle göra jobbet åt mig (vilket den vägrade göra). Till slut begrep jag att om den här ungen ska ut någon gång, så får jag jobba lite. Det tog rätt så lång tid första gången, 40 min krystvärkar (hade nog kunnat minskat bra myckte om jag bara förstått att ungen nästan var ute) och jag hade tagit i så bägge ögonen var helt röda och blodsprängda. (Blåmärken i ögonen ser lite lustiga ut faktiskt). Så fort jag begrep att jag var tvungen att jobba lite, så "försvann" smärtan. Psyket kan göra otroligt mycket under en förlossning (åtminstone för mig).

Med andra så var jag mycket mera beredd på hur det skulle kännas och inte så kaxig. Värkarna kändes helt annorlunda när jag inte spände mig och kämpade emot, utan andades genom varje värk. Hade inte mer än två värkar som gjorde ont och dom kom när jag inte kunde koncentrera mig på värkarna eftersom jag var tvungen att svara BM på frågor. Underbar förlossning där jag var helt öppen när jag kom in och sonen är född på tre värkar.

Jag sa också till min man under förlossningen att "det blir INGA syskon". Mest sa jag det nog för att jag själv skulle komma ihåg det, så att jag inte skulle få för mig nåt i framtiden. Såhär efteråt kan jag konstatera att det här som alla säger, att man glömmer hur ont det gjorde efteråt, det stämmer, men jag minns fortfarande vad jag sa under förlossningen och nej, det lär inte bli några syskon...

(men om det blir tänker jag kräva kejsarsnitt - igen)