Hjälp! Jag är i stort behov av hjälp!
Förr tävlade jag mycket (dressyr) och vann eller placerade mig i stort sett alltid. Nu har jag av olika anledningar varit borta från tävlandet i ca. 2 år men vill börja tävla igen. Problemet är att jag i stort sett börjar gråta och får panik/ångest bara jag läser en propp till en tävling som skulle passa. Jag är så himla rädd för att misslyckas! Jag bryr med så om vad "andra" (= "expertpanelen") ska tycka. Men jag vet ju att jag är bättre än "dom" för de tävlar ju inte ens de klasser som jag tävlar. Så varför bryr jag mig?`Varför är jag så rädd för att misslyckas?
Är det någon som är i samma situation eller vet hur man ska komma tillrätta med detta? Tips på mentalträning eller annan coachning mottages tacksamt!
Jag villju innerst inne tävla igen!

Hjälp! Jag är i stort behov av hjälp!
Förr tävlade jag mycket (dressyr) och vann eller placerade mig i stort sett alltid. Nu har jag av olika anledningar varit borta från tävlandet i ca. 2 år men vill börja tävla igen. Problemet är att jag i stort sett börjar gråta och får panik/ångest bara jag läser en propp till en tävling som skulle passa. Jag är så himla rädd för att misslyckas! Jag bryr med så om vad "andra" (= "expertpanelen") ska tycka. Men jag vet ju att jag är bättre än "dom" för de tävlar ju inte ens de klasser som jag tävlar. Så varför bryr jag mig?`Varför är jag så rädd för att misslyckas?
Är det någon som är i samma situation eller vet hur man ska komma tillrätta med detta? Tips på mentalträning eller annan coachning mottages tacksamt!
Jag villju innerst inne tävla igen!

Hm, tänk på att du tävlar för att det är kul! Tänk inte så mycket på hur det kommer gå, vad spelar det för roll? Nu i början behöver du inte bry dig så mycket om hur det går, i o med att du inte tävlat på så länge! Och du måste tillåta dig själv att misslykas, tänk i genom ritten efteråt och tänk på vad som blev fel, så gör du det bättre till nästa gång. Och vad andra tycker? Skit i dom! Dom får väl tycka vad dom vill! Man lyckas inte alltid så är det, tänk inte mer på det utan gå vidare. Förbred dig för tanken att du KAN misslyckas och tänk att om jg gör det så kommer jag igen nästa gång. ha absolut inga krav på dig själv nu i början, dom får komma sen när du "kommit in i tävladet igen" Nu i början kan du väl sätta upp lätta mål, som du vet att du kan nå, då kommer det kännas bättre. Åk på en mindre tävling, där du inte känner press? En lokal/regional, så ni bara får rida runt och ha kul!

Jag kan också tipsa om en JÄTTE bra mentaltränings bok som jag har. Bäst till häst heter den, gjord av Helena Lundbäck.

Kankse inte hjälpte dig så mkt, men ändå:D

hej! Det finns en bok som heter: bäst till häst,(tror att det var den) Där finns det jättemycket tips hur man ska tänka mm. Lycka till!

Limrick jag vet presis hur det är. Är i samma situation själv.
Jag köpte boken bäst till häst härromdagen men jag blev så nervös av att läsa den att jag inte kunde somna på kvällen så nu läser jag bara lite i taget och bara på förmiddagen! Hur som hellst så är det en bra bok men mycket tips och övningar.

/Kviga - som trots allt gillar att tävla!

Jag vet hur det känns,tävlade mkt som tonåring, på senare år har jag bara ridit in och tränat för instruktörer, men så har jag börjat tävla igen.......:) jätte kul...:bump:

Har publikskräck osv.....:cry:
Men det går bättre och bättre, är nog oxå rädd för vad andra ska tycka...men varför tänker vi igentligen så?......vi behöver jobba med vårt självförtoende, för igentligen tro jag bara det är vi själva som tycker att vi se dumma ut eller gör massa fel....:crazy: :smirk:

:idea: Nu får vi ta oss i kragen och börja tro på oss själva....om vi gör ngt fel, så vadå......då gör vi det bättre nästa gång......

Sen är det ju faktiskt en stor gåva tycker jag att vara medveten om sina fel......för vissa tro att de aldrig gör fel.....men det gör alla oavsett hur duktiga de än är eller hur länge de än har ridit......;)

Kram från mig och lycka till!!!!

Vet att det finns CD med mental träning, men inte om den är tävlinginriktad. Kolla på www.horseinmind.com

Skönt att jag inte är ensam om mitt problem!

Ska genast åka och köpa boken, såg att den finns på H***s.

Ska också gå in på hemsidan som Silver Girl tipsade om.


Till Ponnyryttaren:

Tack. Där har jag något att tänka på. Det tar jag till mig.

Tack alla för svaren!:bow:

Jag vet hur det känns.
Tävlade en häst en gång, i ponnytrav, en bångstyrig jädra slö hingst som hade kapacitet upp över öronen. Det var en person som ägde hästen, en annan som tränade, båda två väl kända inom ponnytravet. Och så bytte dom från en annan (känd) kusk till mej. Och alla hade ju megabegastora förväntningar på denne godkände hingst med toppstam som hade sån bra kapacitet...
Gissa om man kände press på sig... :o
Men sen tänkte jag att det måste ju finnas en anledning till att de byter från denne, jätteduktiga, statusrika kusken till en skogsmumrick som mig. Och bra gick det, satte rekord ett flertal gånger och blev 4:a i derbyt :D
/M

Hej Limrick!

Mitt bästa tips till dig är att du tar hjälp av en personlig coach. Jag går själv en utbildning just nu till att bli certifierad coach (du kan läsa mer på min hemsida) och coaching är verkligen ett suveränt verktyg för mental träning! :)

/Cecilia

Förstår att de känns jobbigt. Jag har lite samma problem, inte riktigt men ändå.
Min hopprädsla. som inte vill släppa. Jag vet inte vad de är, den baar finns där som ett spöke :/ hemskt!

Förstår att de känns jobbigt. Jag har lite samma problem, inte riktigt men ändå.
Min hopprädsla. som inte vill släppa. Jag vet inte vad de är, den baar finns där som ett spöke :/ hemskt!

Jo, jag har väl samma problem.. :/ Men mest på banan, i skogen blir dett inte så seriöst, då är det bara på skoj o då går det =) Inte hoppar jag högt, men hoppar iaf, det e mitt bästa tips :p

Till trådskaparen: som ponnyryttaren skrev så ta strunta i vad dom andra tycker! Ha inte så höga krav på dig själv, det är bara på skoj!ta det som en träning =)

Jag kan också tipsa om en JÄTTE bra mentaltränings bok som jag har. Bäst till häst heter den, gjord av Helena Lundbäck.

Kankse inte hjälpte dig så mkt, men ändå:D


boken är INTE skriven av Helena Lundbäck, men det är hon på framsidan.:bump:
Den är skriven av Susanne Egemar och Niina Svartberg

Vet ej om tråden hamnar rätt nu men annars får ni flytta den.
För några år sedan så var jag med om en jobbig ridolycka.Innan dess var jag en riktigt "tuff" ryttare som kände njutningen av att anta dom "värsta" hästarna och såg det som en utmaning(missförstå mig rätt)....Totalt orädd(både på gott och ont)

Men en dag på terräng hoppningsbanan med en yngre "svår" förmåga så reste han sig innan hindret.Jag hamnade under honom på mage och hästen föll över min rygg.Kommer inte ihåg så mycket själv utan vaknade upp på sjukhuset.Sprickor i benet och näsan samt värst i ryggen.Hjälmen var i två delar innanför fodret. Det var bara att gå på kryckor i tre veckor och hålla upp från ridningen i två år innan min rygg läkt någorlunda.Jag kommer alltid att ha problem med min rygg men kan rida utan problem.

Har nu hästgård och självklart hästar. Vill inget mer än att bli den ryttare jag var förrut.Tuff och orädd.

Nu har jag kommit på mig själv att jag blir rädd när hästen blir osäker,tar ett skutt eller inte gör riktigt som jag vill. Jag får "flash back" av olyckan och får lite smått panik. Detta begränsar ju helt klart min ridning eftersom jag inte litar på min egen förmåga som ryttare längre.Det här var inget jag visste utan något jag märkt mer och mer sedan jag köpte häst igen.

Är det någon här som har likande erfarenheter? Tips och råd hur man kommer över rädslan?

Hör gärna av Er!

/Mariah

Hejsan!

Jag har en väninna som oxå varit mycket rädd för att rida. Själv har jag blivit fegare och fegare med åren men det är nog inte helt ovanligt och kanske jag inte kan jämföra mig med dig. Jag trillade visserligen av för 1½ år sedan och landade på huvudet samt handen. Bröt handen men hade mest ont i nacken så efter en stund när horizonten börjat bli fast och stilla igen så hoppade jag, nej klängde mig upp igen och red hem men hade så ont i nacken att jag höll med den brutna handen i nacken för att stabilisera medan jag höll tyglarna i den friska handen. kanske inte helt smart att rida hem men jag blev på nåt vis så chockad att jag nog inte riktigt insåg stundens allvar. Har fortfarande problem med nacken! Men jag tror att eftersom jag kom upp direkt igen så har jag kanske klarat mig från den största rädslan. Jag var visserligen oerhört försiktig ett bra tag när jag började rida igen men det har rädslan har släppt efterhand och nu är jag fortfarande "försiktig" men inte direkt rädd. Utsätter mig inte för situationer i onödan som kan göra mig rädd. Jag har häst för att det ska vara roligt och har beslutat mig för att jag inte behöver vara så förbannat modig utan jag rider på mina premisser.

Men till min kompis.... hon är VÄLDIGT rädd. (hon har ej egen häst utan rider någon gång i veckan) Så rädd att jag ibland i mitt stilla sinne undrar om verkligen glädjen vinner över rädslan. Men peppar peppar börjar det oxå bli bättre. Dels har hon en underbar instruktör som peppar henne och gör allt för att hon ska känna sig säker. Sedan gör hon så att hon helt enkelt hoppar av om vi tex är ute i skogen och hon känner att hon blir rädd. Ibland kan det vara att hästen snubblar till, eller tar ett par travsteg, eller att hästen verkar pigg. Hästen hon rider är en oerhört snäll och trygg gammal häst som inte utnyttjar att hon är rädd så vanligtvis har hon i mina ögon ingen anledning alls att vara rädd. Hon vägrar att ge upp trots att hon är så rädd och hon rider längre och längre rundor utan att hoppa av....

Välkommen till klubben. Jag har också alltid varit "den där man kan kasta upp för hon rider så mjukt" oavsett om det var halvgalna fullblod, nyinridningar eller "problem"hästar. Så en dag åkte jag av ordentligt (tack hjälmen som räddade mitt liv). Efter det var jag nervvrak. Jag slutade inte rida men höll inte på så mycket efter heller. Jag drog mig ur när vi skulle rida, men allt annat kunde jag göra. När hästarna började stegra m.m fick jag en klump i halsen...

MEN jag har inte slutat rida. Jag rider bara en gång i veckan nu på ridskola och jag har så ont i magen innan jag går dit. Dagen innan oxå för den delen. Jag är nervös hela tiden. (Dessutom åkte jag av direkt när jag började rida på denna ridskola, det gjorde ju inte saken bättre). Tycker att det börjar kännas bättre, mest för att ridläraren vet om det och jag har fått hästar på sistonde som jag känner mig trygg på. När jag kommer in till hästen visar jag inte min rädsla (men de vet säkert ändå att jag e rädd)Jag fortsätter rida trots min rädsla eftersom jag VET ATT DET ÄR DET BÄSTA JAG VET! Innerst inne är ridning min dröm. Och då ska jag inte låta min rädsla vinna över mig!

Hej Har ochså varit med om en riäl olycka. Min mor hon har bara 10% syn var på sit ena öga och bröt benet. Jag tror inte hon kommer ihåg så mycket om olyckan. jag därimot fasnade i ena skaken även min häst som jag körde. Jag kom los och hamnade under hästen, hovarna var väldigt stora sedan kom vagnen som körde över min mage jag var nog 14år. Jag blev väldigt rädd men eftersom man är en "Tuff hästtjej" som inte får vara rädda så tog det många år innan jag förstod att jag värkligen var rädd.
Jag hade liksom börjat avväckla hästar. Idag rider jag men tjämpar fortfarande mot rädslan är 26år och vågar faktist rida nu. Tack vara att jag har en så underbart snäll häst men väldigt känslig hon förstod inte att det var ridningen jag var rädd för utan hon trode att det var bilar, diken, vattenpölar mm. Det tar tid att komma över själv kommer jag nog alldig riktigt över. Men jag kämpar vidare.

Detta har hjälpt mig

* berätta för andra att du är rädd det är inget att sämas över. Det får en att själv inse det bättre.
* Ta små steg i taget börja jobba från marken bestem dig för att. Jag tänket inte rida fören jag känner att jag vill.
* Rid alldrig ensam och rid med folk du känner att du kan lita på. Det är okej att hoppa av om du känner att det blir för jobbigt.
* Rid mycket på bana där du har fyra väggar det fick mig att känna mig mer säker.
* Inskaffa alla säkerhetsgrejer som går att få tag på. Det hjälpte mig lite.

Det är stor skilnad att rida när man var yngre nu när man är äldre inser man riskerna. Jag har nu två barn jag kan inte bara tänka på mig själv, inget får hända. Hoppas det blir bättre när dom blir äldre. Jag har nog blivit mer feg sedan min andra barn föder och hon är bara 8 månader så hon behöver mig..

Hoppas att detta hjälper dig.

Jag känner igen mig i det du skriver.
Jag har känt rädsla (o andra känslor som påverkat min ridning o hästhantering negativt) i omgångar sedan jag började rida. Det bästa rådet jag kan ge dig utifrån mina erfarenheter är: gör bara det som känns ok. Ta det lugnt o låt det ta tid. Börja från början. Då tror jag du får en trygghet som e mer hållbar än om du försöker utmana eller skyla över din rädsla. Meningen e ju ändå att det ska vara roligt o det e inte roligt om man e rädd.
Jag brukar tänka igenom det jag ska göra om det är något som pirrar i magen, lägga upp en plan som jag kan luta mig mot. Det kan vara en speciell liten grej eller kanske vägen mot ett större mål som ligger längre fram i tiden. Psykologisk träning (eller vad det heter) funkar faktiskt.

Det kanske låter märkligt, men jag skulle föreslå rosenterapi (http://www.rosenmetoden.se/), åtminstone som ett komplement. Rosenterapi är en mjuk massage för att frigöra spänningar i kroppen, som kan uppstå till följd av kroppens minnen.

Kanske skulle rosenmetoden kunna bidra till att frigöra en del av rädslan?

Rosenterapi låter intressant var finns det att tillgå?

Klicka på rosenterapi med grön text i mitt förra svar. Det är en länk.

Jag brottas för närvarande med bekymret att jag blivit rädd för att både rida och handskas med min sköthäst på egen hand. Två små pytteincidenter växte till stora berg. Har med hjälp av NH-instruktör börjat jobba från marken, men känner att jag måste ha ännu mera hjälp för att komma vidare - ridning är så härligt att jag inte bara vill ge upp utan kamp.
Är alldeles övertygad om att vi är många som i samma situation och vill bara tipsa om de artiklar som Sven Forsström skrivit i ämnet och som man hittar på hans hemsida www.equerry.se. Jag har blivit oerhört styrkt av att läsa hans kloka ord och hoppas att fler också hittar det han skrivit.

Verkar vara en bra länk! Puttar upp...

Har du paddock att rida i? Vad är det för häst? Jag har också varit smått rädd att rida men helt full koll från marken, då kan det bli lättare. NH rekomendrar jag för att bli säkrare och koma över sina problem.

Jag är inte speciellt rädd när jag rider. Har dock nyss åkt av och fått hjärnskakning, men det brukar inte ta så lång tid för mig att komma tillbaks till den "orädda" känslan. Jag jobbar mina hästar mycket från marken. Kalla det "NH", jag kallar det "sunt förnuft"... ;) Men det kanske var trådskaparen, Mimsan, du skulle fråga???

JO det ver ju tanken men du kan väl berätta om dina små djur också om du vill det, det är ju helt öppet lr? Jag har varit galopp-rädd tills idag då jag och min syster var ute och jag galoppade med min nordis och hoppade diken, min syster hade min andra häst (våran lr nåt kanske...) då släppte det liksom alltihop... asaskönt

Det finns inte så mycket att berätta om mig, rädsla och ridning just nu, tror jag... Sitter som sagt med hjärnskakning efter att jag for av i söndags och har inte kunnat rida sen dess. Jag är lite rädd att jag ska vara rädd när jag rider nästa gång, för så här mycket har jag aldrig gjort illa mig när jag ridit förut. Men det vet jag ju inte än eftersom jag inte vill rida innan yrseln gett med sig. Just nu blir jag yr och kräkfärdig av att bara fodra hästarna, så de har semester... Men jag är inte rädd när jag håller på med dem i alla fall. Vi får se när jag ska rida!

Däremot har jag en dotter som är rädd just nu efter att hon trillat av för några veckor sedan... Hon har inte ridit sen dess, jag tömkör hennes häst, (ja, när jag inte har hjärnskakning då.. :crazy: ), och ska köra in den. Jag har inte pushat dottern alls i hennes ridning, jag tänker att hon själv får säga till när hon vill rida igen. Hon är snart 9 år och har ridit sen hon var 2, regelbundet sen hon var 3. Haft egen häst i två år. Nu har hon dock en unghäst som ju kan vara lite busig, men är ändå väldigt lugn för att vara unghäst... Hennes gamla, perfekta, trotjänare gick bort för oss förra sommaren. Hon hade behövt ha honom ett par år till.. :cry:

Hon är inte rädd när hon håller på med Tootsie (unghästen) i stallet, vilket hon var lite ängslig för tidigare, så det känns som att det går framåt.. Tootsie är snart fyra år, så det känns inte som att det är någon jättebrådska. Jag kör in henne så får dottern ta ridningen i den takt hon vill. Vi ska ev. få hjälp av en granntjej med inridningen också. Tootsie går dock bra att rida i skritt och i trav. + att jag ju jobbar henne från marken... (Hästen alltså, inte dottern. :rofl: )

Härligt att din galopprädsla gått över!! Grattis!!

Det känns som det blev svamligt det här, får skylla på hjärnskakningen och den sena timmen... Ska nog gå och sova snart..

Har du paddock att rida i? Vad är det för häst? Jag har också varit smått rädd att rida men helt full koll från marken, då kan det bli lättare. NH rekomendrar jag för att bli säkrare och koma över sina problem.

Hej! Jag har tillgång till paddock 200 meter från stallet. Min häst är ett näpet litet 7-årigt arabsto. Jättegullig, så det är inte henne det är fel på. Jag jobbar på och hoppas självklart komma vidare - saknar våra mysiga turer i skogen.

Vad är det som har hänt som har gjort dig rädd då? Kanske måste arbeta ifrån det..?

Men det behöver inte var nåt fel med din häst bara för att du är rädd att rida den! Jag gjorde så när jag trillade av och blev lite skrämd att jag red en lugn och snäll häst som absolut inte skulle orka göra nåt farligt. Det funka för mig. Det är ju toppen att du har paddock då kan du ju rida där tills du känner att det funkar med din häst ute.

När jag hade fått min häst över mej och spräcktskallbenet legat i koma och lite sånt så kan jag säga att jag var SKIT rädd för att rida. Det är 8 år sedan. Jag intalade mej själv att jag en för duktig ryttare för att jag skulle bli rädd. Visserligen visste min häst precis vad jag var rädd för men jag övervann rädslan genom att intala mej själv att jag var för duktig för att ge upp.
Idag är jag "kamakazi" ryttare och har inga problem med att hästar bråkar med mej. (Är inte så förtjust i när de stegrar)

Så stå på dej, intala dej själv att du är bättre ryttare än att du ska bli rädd för små saker (Även om det inte är små saker)

Jag måste bara fråga, vad är kamakazi? Grymt coolt sätt att gå vidare förresten...

Jag måste bara fråga, vad är kamakazi? Grymt coolt sätt att gå vidare förresten...

Kamikaze-piloter var japanska piloter under andra världskriget. De amputerade sina ben för att få plats med så mycket bomber som möjligt i planet och flög sen och bombade så mycket som möjligt på så känsliga ställen som möjligt, tills de själva sköts ner. Självmordsbombare alltså.. Så man brukar säga "kamikaze" om någon som är modig, som riskerar sitt liv, gör saker med "dödsförakt".

Jag riskerar kanske inte mitt liv men jag rider hästar som blir klassade som idioter.
Det funkade för mej att gå vidare på det sättet och kan kanske funka för andra

Jag tycker att du redan tagit det största steget mot att bearbeta din rädsla..... nämligen att du vågar erkänna för dig själv och för andra att du är rädd, det är modigt!!!! Hur många känner man inte som gömmer rädslan bakom en kaxig attitud, som ofta går ut över hästen.
Jag blev sparkad av min häst som jag hade för ca 5 år sedan och blev rädd och osäker, vilket gjorde att hon blev osäker och så satt vi där i en ond cirkel. Till slut kändes hobbyn inte som någon hobby längre och jag insåg att jag måste göra något. Det slutade faktiskt med att jag sålde henne och det var det svåraste jag gjort, men även det bästa, för både mig och hästen. När jag träffar henne nu, är jag inte ett dugg rädd och även hon är lugn och trygg i sig själv.
En del snackar skit om mig för det och tycker jag är feg, men jag är stolt över mig själv som vågade ge både mig och hästen ett bättre liv och att jag insåg vilka begränsningar jag har så att jag kan arbeta vidare med dem. Hellre blir jag kallad feg bakom ryggen än att jag går så långt att min rädsla går ut över hästen i ilska.

Usch vad detta blev långt, men jag hoppas iaf att du blir "botad" från din rädsla!:banana:

Ja, hade viljan kunnat styra över hjärnan hade jag suttit där på hästryggen i lövskogen för längesen, men nu skulle det inte bli nåt bra alls. En snäll kamrat skall följa med som promenadsällskap i helgen så tar vi den lilla fyrbenta kamraten i grimskaft - hon får komma ut och jag kan känna mig lite trygg i och med jag har någon annan med mig.
Det är så det får göras - små pyttesteg ut i verkligheten. Har träffat psykolog (det här har paradoxalt inte ett smack med hästar och ridning att göra) och vi har väl börjat nysta i den egentliga orsaken. Jag är uppe hos hästen nästan varenda dag bara för att umgås och ta hand om ”runt-omkring-grejerna” vilket är väldigt mysigt. Jag längtar enormt mycket efter att få tillbaka mitt ”gamla” hästliv. Lovar rapportera med bildbevis när allt är som vanligt igen! Tack för alla vänliga ord - gör en varm om hjärtat!

jag håller verkligen med tidigare trådskrivare: det är otroligt modigt av dig att gå ut här och skriva en tråd om det! man vet att andra kanske inte svarar som man själv vill, skriver om hur duktiga de är i stället o.s.v.

jag tror också att det är det absolut första steget: att erkänna det! så om man ser det på det sättet så har man kommit långt, i stället för att bara stoppa huvudet i sanden.

jag har också varit otroligt rädd för hästar, egentligen ända sedan jag började när jag var sju tills jag var 18. någonstans där vågade jag inte ens gå in i en hage, men drömde om min "perfekta" totalt orädda häst som jag någon gång skulle köpa. då kan man snacka om förnekelse ;) . det som hjälpte mig mycket var att läsa mig till mer kunskap och sen till slut "komma ut" :) , alltså erkänna rädslan för mig och andra. då kunde jag få hjälp.
kanske kan kunskap hjälpa dig också? att läsa mer om hästens beteende, vad den förväntar av oss människor o.s.v.?

Att du dessutom arbetat med en NH-instruktör visar ju verkligen att du håller modet uppe och fortsätter framåt!

Mycket i det som hänt mig är just bristen på kunskap. Jag började rida på allvar när jag var en bit över 40 (är 51 i dag). Var elev på ett underbart ställe, med en helt suverän instruktör och där det inte fanns en enda häst som kan inte kände att man kunde lita på. Alla var trevliga, stabila och välridna. Med facit i hand är det förstås det där gänget jag haft med mig bilden av när jag börjat ett annat självständigt liv med hästar. Nu tar jag mina små och stora stallkamrater till hjälp och ser till att handla både utifrån kunnande och framförhållning - även om man förstås varken kan ha livrem och hängslen samtidigt. Saker och ting händer, hästar är flyktbenägna underbara varelser som kräver både tanke och känsla hos den som får ynnesten att umgås med dem. I kväll tog jag ut Mira ur boxen och borstade av henne (har gjort det i boxen tidigare, kändes bäst så). En baggis för de allra flesta, men för mig var det ett stort steg - och jag är bara sååå glad att jag vågade och att det kändes så naturligt och självklart.

jag känner igen det där, man förväntar sig ju det som man tidigare vet och varit med om, och om man förstås vill ha en rolig och trevlig start på ridandet så behövs det att man lär sig om hur det kan vara med andra hästar också. det är en svår fråga för t.ex. ridskolor att jobba med.

BRA JOBBAT! Det är verkligen de där små sakerna som gör skillnad.

För mig hjälpte det också mycket att se att andra människor kunde hantera en häst, t.ex. borsta, och på så sätt förstå hur man kan hantera att den t.ex. går runt på stället, sparkar lite med frambenet o.s.v. Det är bra att ta hjälp av vettiga häst- och människovänner som förstår och kan hjälpa.

Jag har aldrig tyckt att det varit svårt att be om hjälp när jag nu hamnat i den här situationen. Hästens ägare är enormt förstående och menar att jag skall låta detta få ta sin tid. Det finns andra som rycker in och rider eftersom Mira inte får bli lidande även om hon i dag har två, tre lediga dagar mer i veckan hon borde.
Det gör att stressmomentet lyfts av mig vilket förstås är jätteskönt. Problemet är väl bara om detta drar ut på tiden ännu mer, då får vi se till att någon annan kommer in, men jag hoppas ändå få möjlighet att låna hästen då och då när jag känner mig redo för detta.

Så skönt att hästens ägare är förstående!

Jag tampas oxå med rädsla för att rida, speciellt att rida ut sen en olycka för ett år sedan och som jag fortfarande är sjukskriven för.

Blev medryttare på en dundersnäll häst och enligt min uppfattning var ägaren mkt förstående för min rädsla, vissa dagar funkade det super att rida ut och vissa dagar gick det bara inte.
Fick dock höra för en vecka sedan att ägaren snackat skit om mig inför den andra medryttaren. ägaren trodde jag fejkade min rädsla! detta gjorde mig nerslagen så jag får ta å hitta en ny häst + en bättre ägare och ta itu med rädslan.

Lycka till till dig!

Usch, vad tråkigt att höra. Det är trist när sådant händer. Du kommer säkert att hitta en ny häst. Hoppas du fixar resten också - vi får väl peppa varandra!

Skönt att höra att man inte är ensam om att vara rädd...
Var också ute för en olycka för några år sedan... fick gå hem efter att hästen stegrat sig och jag fått honom över mig, änglavakt sa alla, vi var på en asfalterad väg och vi lyckades hamna i ett vattenfyllt dike precis intill... det var på våren och marken var frusen så det får man väl hålla med om...
Jag kom in till sjukhuset med blödningar på mjälten och levern, och det har sedan resulterat i en massa följdsjukdomar, behandlingar, ständiga medicineringar och operationer, men om några år så kanske jag är tillbaka igen!
Jag har min dröm kvar om att rida distans så småningom...
Efter en massa operationer och perioder utan hästar, så hoppas jag vara på väg tillbaka... snart...
Har nu en helt underbar häst som jag hoppas ska bli min väg tillbaka, och jag börjar äntligen våga se framåt igen... Det dröjer än innan jag kan få börja rida, men den dagen närmar sig...
Mina barn rider och jag gläds så åt att de har samma intresse som mig, ridning är inte ofarligt men vad finns det som är det egentligen???
Jag tror att det är viktigt att man vågar prata om det och tala om när man blir rädd, det är inte varken fegt eller löjligt att bli rädd och inte hänga med på allt som kompisarna vill -tvärtom! Våga säg i från när du inte känner att du törs eller vill.
Ibland så måste man nog kanske också tänka om, den hästen man hade kanske inte passar efter en olyckshändelse utan kan få det bättre hos någon annan, det behöver inte vara ett misslyckande utan bara en väg vidare att leta efter en stadigare och tryggare kompis att finna den riktiga säkerheten tillsammans med... Meningen är ju att man ska ha roligt ihop med sin häst!

Känner så väl igen mig på din beskrivning om tuff ryttare, utmaningar skulle det ju vara:D
För några år sedan jobbade jag med hästar och olyckan var framme, blev biten så illa i armbågen att jag har fått bestående nervskador i hela armen kan inte göra så mycket med den längre:cry: ...
Eftersom min dotter rider (vi hade inga egna hästar då) så var jag ju med henne i stallet, insåg helt plötsligt att hjärtat slog i 120 km/timme varje gång en häst surade eller bara visade missnöje...
Jag som alltid hade kunnat hantera alla tänkbara hästar var helt hispig bara nån häst la öronen bakåt.
Det var en väldigt jobbig tid som jag inte hade en aning om hur jag skulle ta mig ur, det blev ju inte bättre av att jag kände att min fysik inte var med mej, med en arm kunde jag ju inte göra så mycket.
Men en dag ringde en gammal kollega och tyckte det var dags att börja rida igen.
Hon lyckades på något vis övertala mig att prova.
Till saken hör att hästen jag skulle rida inte är den trevligaste att hantera, hon tjurar och hugger efter en.
Men med min kollegas hjälp kom jag iallafall upp till slut.
En dag insåg jag att hjärtat inte slog så hårt längre, att jag inte mådde illa och spydde varje gång jag skulle rida...
Det var små steg i taget och en vän att tala med om sin rädsla som gjorde att det tillslut släppte och nu är det länge sen jag kände den förlamande skräcken.
Hästen ja hon står ute i stallet nu och vi tränar varje dag på att se glada ut tillsammans:love: :D
Lycka till och tänk på att ett litet steg fram och två tillbaka är bättre än att inte ta något steg alls;)

Det finns något som heter "rädda ryttares ring" dit hittar du via denna länken :smirk:

http://www.markusholst.se/rrr/index.htm

Om du inte kommer direkt till Rädda ryttare genom denna , så finns det i vänstermarginalen en snabblänk som du kan klicka vidare på. Denna länk rekomenderas varmt.

mvh
CiaAn

Hej! Själv kommen en bra bit på väg - dock inte efter så allvarliga händelser som i ditt fall - vill jag bara tipsa om de artiklar om ridning och rädsla som finns på www.equerry.se. De har hjälpt mig enormt mycket. Har även varit hos psykolog två gånger vilket varit mycket nyttigt.

Ja - här är jag igen, bara för att rapportera att jag ridit i dag. En stillsam tur i skogen i sällskap med henne som äger hästen. Det var lite ponnyridskola över hela arrangemanget, men jag satt faktiskt i sadeln igen efter fem veckors uppehåll. Jag hade en hel skock fjärilar i magen, var lite smådarrig i knäna - men allt gick bra och jag är sååå glad.

Jag tycker att du redan tagit det största steget mot att bearbeta din rädsla..... nämligen att du vågar erkänna för dig själv och för andra att du är rädd, det är modigt!!!! Hur många känner man inte som gömmer rädslan bakom en kaxig attitud, som ofta går ut över hästen.
Jag blev sparkad av min häst som jag hade för ca 5 år sedan och blev rädd och osäker, vilket gjorde att hon blev osäker och så satt vi där i en ond cirkel. Till slut kändes hobbyn inte som någon hobby längre och jag insåg att jag måste göra något. Det slutade faktiskt med att jag sålde henne och det var det svåraste jag gjort, men även det bästa, för både mig och hästen. När jag träffar henne nu, är jag inte ett dugg rädd och även hon är lugn och trygg i sig själv.
En del snackar skit om mig för det och tycker jag är feg, men jag är stolt över mig själv som vågade ge både mig och hästen ett bättre liv och att jag insåg vilka begränsningar jag har så att jag kan arbeta vidare med dem. Hellre blir jag kallad feg bakom ryggen än att jag går så långt att min rädsla går ut över hästen i ilska.

Usch vad detta blev långt, men jag hoppas iaf att du blir "botad" från din rädsla!:banana:

:bow:

Strongt gjort! Tror att fler skulle sluta se det som ett "nederlag" och försöka in i absurdum = göra sig själv och hästen olycklig.

Jag har periodvis problem med min häst (eller snarare han med mig!?) då han testar mig, men än så länge har vi inte klarat ut bekymren.

Jag är alltid nervös när jag ska rida. Jag rider en gång i veckan på ridskola och varje fredagkväll är jag supernervös. Jag akn inte somna förrän kanske vid 03-tiden och ska upp lite innan 7. Jag försöker allt, dricka lugnande te, läsa bok, djupa andetag.
Hur gör ni?? Finns det ngn mer som är så nervös??

När jag började rida sa min mamma att jag grät varje gång jag åkte till stallet för att jag var så rädd. Men ändå gick jag dit (utan tvång, mamma är livrädd för hästar).

Nu har det istället blivit nervositet. Och jag vet inte varför. Jag vet att jag klarar av det bra, jag vet vilken häst jag ska rida och det går bra. Men jag får inte bort nervositeten!!
När jag hade medryttarhäst var jag inte alls nervös, vad jag minns.

Jag är alltid trött på lektionen eftersom jag inte kan sova natten innan. Är det kanske så att det är fel? Att stallet ger mig dåliga vibbar? Får jag erbjudande om att ex rida kompisens häst är jag inte alls nervös. Men så fort jag kommer till denna ridskola.

Ngt tips?

uch vad jobbigt! tycker du verkligen om hästar och att rida och tycker du det är kul? det är svårt att analysera varför du är nervös i och med att jag inte vet så mycket om din bakgrund. Men det kan ju vara så att man verkligen vill kunna rida och vill tycka om hästar bara de att det kan finnas en rädsla där som man inte kan rå för. Hästar är ju trots allt stora djur som alla varierar i temprament, så man kan ju aldrig lita på att en häst som man inte "känner" är snäll. Men när jag red på ridskola kom jag ihåg att jag också var lite nervös ibland för man inte visste vilken häst man skulle rida och jag var rädd att få de dumma hästarna i stallet. Så de kanske är det att du inte vet vad du kommer att utsättas för när du rider på ridskola. Men om du rider någon kompis häst så vet du att den är snäll och att den är lugn att rida eller så och du behöver inte vara rädd eller nervös. Och när du var medryttare red du ju samma häst hela tiden och du bestämmer själv vad du ska träna på och hur du ska rida.

Men det ska ju vara roligt och en njutning att rida, ingenting man ska vara rädd för. Så jag hoppas att det löser sig och att du kommer över din nervositet!

Jag vet inte vad du kan göra för att komma över den för jag vet inte vad du är nervös för, fast det verkar du inte veta själv :d
Men ett tips är kanske att vara hos hästarna så mycket du kan, stå nära en snäll häst du litar på, rykta, sköt om den och bara svep in en bra och härlig känsla av att umgås med hästen. Tänk på varför du vill rida och vad du tycker är roligt och härligt med det och och fundera på varför du är nervös. Tänk på gånger det inte gått så bra och vad du kan göra för att rätta till felen.

Som sagt, det ska vara en glädje att rida! :)

Det är ju en liten annan femma att rida lektion i grupp. Man kan ibland känna lite prestationsångest. Och hur är läraren? Trivs du med den? Och gruppen, är den trevlig, eller känner ni inte varandra så väl än?
Hemma är det ju ingen som ser en, och man behöver inte visa upp sig eller sin prestation för nån, så det är inte lika krävande på det viset, även om man kanske gör ett bra jobb hemmavid med sin häst.
Det är viktigt, att man trivs med sin grupp, och känner sig trygg med ridläraren.

Är också alltid nervös dagen innan jag ska rida, rider på torsdagar så onsdagkvällen kan jag vara nervös väldigt länge och inte kunna sova.
Jag har funderat mycket på varför jag är nervös och vad man kan göra åt det, för som du skriver så är jag inte heller alls nervös när jag ska rida hoss en kompis eller så.

Men efter mycket tänkande kom jag fram till att jag nog var nervös för vilken häst jag ska ha, men då det finns snälla människor i stellet är jag inte såå nervös för det mer.
Men sen kom jag fram till om det gått bra veckan innan är jag super nervös och vill inte att det ska gå sämre eller att jag ska vara mer rädd för hästarna.
Men har det gått dåligt veckan innan så är jag inte alls nervös för då kan det inte gå mycket sämre.

Har väl inget direkt tipps, men förstår dig, det är jobbigt att vara så nervös. Men allt det oliga med ridningen faller ju om man är så nervös, så på kvällen fundera varför du är så nervös!

Oj oj oj vad jag kännner igen mig. :bump: Så om inte annat så kanske det är en tröst att du inte är ensam :-)

För mig början det samma dag som lektionen är....jag har inte ridit så länge så till en början gällde nervositeten nästan hela dagen....(dagen innan lektionen fylls mest av längtan) men nu har nervositeten minskat till ca två timmar före lektionen....

En anledning är som flera tidigare nämnt att på ridskola så kan det vara ett stressmoment att inte veta vilken häst man ska ha....och för mig handlade det mycket om rädsla för att göra iordning besvärliga hästar eller rädsla för att ramla av....Faktum är att jag tills alldeles nyligen brukade känna mig helt skakig i benen innan jag satt upp o gärna väntade så länge som möjligt med detta....helt sjukt....fick mig t.o.m att fundera på om jag verkligen ville rida. Sen är det ju också en prestationsgrej....särskilt när man bara rider en gång i veckan....man vill ju att det ska gå bra....

Nu är jag så himla glad att jag kommit över den v ä r s t a rädslan och nervositeten. Dessvärre vet jag inte hur det blev så....men jag försöker tänka logiskt...."det gick ju bra sist och gången innan och dessförinnan....du ramlade inte av....du blev inte biten...m.m". Det fungerar ganska bra.

Kontentan av allt detta är att du inte är ensam och sådana här nervositets-bekymmer har minskats förr....

Hoppas verkligen det blir bättre!

vinkar till chriistiina ;)

...ses på torsdag...

Jag har aldrig varit rädd för hästar. När jag började rida fick jag förmånen att vara i stallet så mycket jag ville. Jag började sköta hästar, först ridskolehästar och senare tävlingshästar. Den förmånen är jag lycklig över att jag fick. Senare fick jag även hantera och rida sk "problemhästar" och unghästar. Då var jag aldrig nervös.

Nu på ridskolan vet läraren hur jag är och jag hjälper gärna de som inte vågar gå in till lite "jobbiga" hästar, jag har ju av erfarenhet lärt mig att läsa kroppsspråket (men visst ibland går det ju inte bra ändå :angel: ).

Min "karriär" på nuvarande ridskola började ju inge vidare. Andra gången jag red ramlade jag av ( den klassiska volten framlänges när hästen vägrade att hoppa) och åkte till sjukhuset (inte första gången). Efter ett par veckor fick jag en häst som varit avställd en tid och hon beslöt sig för rodeo. Jag anklagar inte hästen heller, hon hade ju stått en tid. Men vi höll på med konster vid medellinjen (det kändes som en evighet men kanske bara varade i 5 min eller så). Hon gjorde massa tricks, som att stegra, stå rätt upp på bakbenen och samtidigt vrida kroppen m.m) Jag satt kvar (som ett under).
Kanske var det den dåliga starten?

Som Nicke här skriver, kan det bero på prestationsångest. Jag brukar inte ha det men märker att ju äldre (:o ) jag blir, desto mer prestationsångest får jag. Jag trivs super i min grupp och med läraren. Många i min grupp tycker jag är duktig (men det gör inte jag) och det kanske gör så jag får mer prestationsångest? Jag vill kunna rida bra, jag är inte nöjd för det minsta lilla, lite jobbigt. Försöker ändra mig. Märker jag dock att det inte går bra, ger jag upp direkt. Mitt tålamod ligger på minus. Som idag, jag kände direkt att det skulle bli en dålig lektion. Istället för att kämpa på, gav jag upp för att det kunde ju inte bli ens närheten av okej.

Hej
jag tror du behöver sätta fingret på EXAKT vad som gör dig nervös. Acceptera inte bara att du känner dig skakis, tvinga dig att fundera på vad det är som triggar känslan. Är det...

* att du ska göra bort dig?
* att du inte ska klara av hästen?
* att du ska ramla av, hamna under hästen eller dylikt?

Och, en annan viktig fråga: hur känner du dig efter ridningen? När känns det bra respektive dåligt?

Många ryttare är ständigt rädda. Jag har också varit det. innan jag började rida igen (har gjort ett längre uppehåll i tre år) var jag superrädd. I varje situation såg jag olyckor och elände framför mig. När jag skulle rida lektion kände jag mig usel, obegåvad och klumpig. Nu känner jag mig inte fullt så dålig längre ;)

Om du tänker katastroftankar - att hästen ska sparka dig eller liknande - är det viktigt att tänka hela tanken fullt ut. Ponera att du är rädd för att flyga. Du ser planet störta och du blir skrämd av dina egna föreställningar. Men sluta inte där, utan tänk vidare: vad händer EFTER planet har störtat? Se slutet på filmen. Då börjar du tänka mer rationellt igen. Ju mer du träna och rider, desto säkrare kommer du att bli.

Vad gäller nervositet inför lektioner ska man komma ihåg att det ÄR utlämnade. Själv funkar jag så att ju bättre instruktör, desto mer förminskar jag mig själv. Då får man köra lite peptalk. Fokusera på dina goda sidor - vad brukar du få beröm för? Snygg sits, etc? Sug åt dig! Vi har alla svagheter. Du är inte sämre än någon annan och så länge du gör ditt bästa är det fullt tillräckligt! Döm inte ut din ridning, för du kan inte se dig själv objektivt. Förmodligen rider du bättre än du tror och dessutom är det mesta en träningsfråga.

Slutligen, gör en avslappningsövning innan du ska sova. Drick inget koffein efter 16.00 och gå inte och lägg dig för tidigt. Håll dig vaken lite extra länge och läs en stund.

Det löser sig!

Du var exakt som mej! Jag red på ett stall innan sen bytade jag. Jag grät när jag skulle rida och när jag red. Jag var rädd. Men jag älskade att rida. Jag fick en sköthäst! Hon hette Lill-Frida. Hon lärde mej allt. Efter henne e jag inte rädd. Men jag har egen häst. Så varje dag e jag inte nervös. Men på torsdagarna när jag ska ha lektion då e jag nervös. Fats jag vet vilken häst jag ska ha!

Jag var så nervös att jag fick gå ut och spy. Kompisarna frågade om det var nåt fel på mig, nej sa min väninna." Hon är alltid sån." Sen frågade ingen nåt mer.
När jag väl köpt egen häst var jag aldrig nervös så det kanske var nån prestationsångest.

* att du ska göra bort dig? nja, kanske inte göra bort mig men jag vet ju att jag "borde" vara bättre? Varför? För att jag vill vara det, jag vill kunna "allt". Jag inbillar mig att jag ska vara bättre för de antal år jag ridit även om man inte ska räkna så. De flesta i min grupp är äldre (40+) och ridit i 15-17 år. Jag är 26 och ridit sammanlagt 6-7 år med långt uppehåll (96-02), de första tre åren i princip varje dag (dock skogsridning 6 dgr och lektion 1dag/vecka) sen bara en gång i veckan på ridskola. Jag borde vara bättre om jag har "talang" som folk tjatar om att jag har.
* att du inte ska klara av hästen?nepp, så tänker jag inte då jag har koll på vad hästarna har för egenskaper. Inte för att jag ridit alla men jag brukar titta på lektioner och höra lärarna och eleverna när de pratar om hästarna.
* att du ska ramla av, hamna under hästen eller dylikt? nej så tänker jag inte heller. Jag har ganska svårt att ramla av, brukar parera bra om det händer ngt

hur känner du dig efter ridningen? När känns det bra respektive dåligt? När det går bra får jag en euforisk känsla och jag är glad hela helgen. Förra gången var en sån gång och gången innan. Då gick det upp ett ljus för mig. Det var väldigt roligt. Sen är det roligt att hoppa så det blir jag glad av, spec när man kommer i takt med hästen, då spelar det ingen roll om hindret är lågt. När det går dåligt (som det ofta gör) kan jag gräva ner mig direkt och funderar på att sluta rida. Det är de gångerna då det inte funkar, inga övningar, ingenting. Hästen går som en älg och jag sitter som en flodhäst. Då tappar jag stinger direkt!


Det löser sig!

Jag tänker aldrig katastrof-tankar när det gäller ridningen. Jag brukar fokusera flera dagar innan min ridlektion och se framför mig hur allt ska gå till, och då är allt perfekt. Jag ser hur jag ska rida men när jag kommer dit rider jag inte så och jag blir så besviken på mig själv.

Har aldrig tävlat eftersom jag akn inte göra det förrän allt är perfekt. Du ser mitt problem? Jag måste nästan kunna svår dressyr eller kur för att ens kunna tänka mig att starta LC. Får då vet jag att jag kan. Vad är det? Prestationsångest? Dåligt självförtroende?

vet inte vad jag får beröm för, för det ramlar av liksom. Men jag får nog ofta beröm för att jag alltid behåller lugnet vad som än händer och för mina låga händer (det har jag lärt mig mycket sen när jag red unghästar och hetsiga typer, gillar sådana hästar, fd galoppörer o sånt).

TACK!! :bow: :bow:

Men då är diagnosen kristallklar! Råprestationsångest, triggad av att andra har sagt att du har talang! :D
Ok. Det finns bara ett botemedel - ta inte dig själv och ridningen på större allvar än att du kan acceptera och skratta åt bakslag och motgångar. Tillåt både dig och hästen att göra misstag. Det är jätteviktigt, både för ditt och djurets välbefinnande!

Ett ex: I dag red jag och det gick inte alls som jag hade tänkt. Jag var skitsur och tyckte jag var en total nolla, uppriktigt sagt, och jämförde mig bums med en massa andra människor (som lever på sin ridning, så det var inte så rättvist heller). Jag plågade mig i två timmar tills min mamma sa: Men Sara, hästen är ju bara TRE ÅR! Hon klarar inte av det du begär av henne ännu! Javisst. Hur kunde jag glömma det? :)

Over to you: En ridskolehäst klarar inte heller av att gå i piaff eller vad som helst bara för att du kan få den att göra det. Och den ska inte göra det heller, för troligen har den inte tillräckligt med muskler, osv. Det är bra att påminna sig om att hästar är levande djur av kött och blod och egen vilja som ibland sätter käppar i våra hjul när det går dåligt. Vad jag vill säga är: allt hänger inte på dig. Besides, du blir aldrig lycklig om du måste leva upp till kraven och föreställningen om dig själv hela tiden. Jag vet, jag har varit där också! :D

Lycka till!

Jippie, en diagnos!! :banana: :D Jag tillåter hästen göra misstag, men då tycker jag att det är mitt fel. Alltså jag anser att jag gör alla misstag, hästen inget (hmm). Jag gör så med, jag jämför mig med de som har ridning som yrke :crazy: Men din häst är ju bara 3 som sagt. Den har inte musklat sig riktigt, den växer m.m
Men jag rider nu en 16årig valack som tävlat fälttävlan, och enl uppgift är utb msv dressyr. och så sitter folk o säger: Ja, när xx rider honom, han går som en gud.
Istället för att tänka, åhh, jag måste leta upp denna person och fråga hur hon gör, alt titta på tänker jag: " Varför kan inte jag?" Sen om det är Jan Brink som rider tillhör inte min värld, utan direkt funderar jag varför JAG inte kan.
Jag brukar dock titta på många ryttare, filmer m.m för att se om jag kan lära mig ngt.

Hästar har egna viljor, det är ju det som är roligt. Att de är levande väsen! :love: De har ju dåliga dagar som vi har. Jag liksom höjer hästen till högre nivåer, men klankar ner på mig själv.

Det skumma är att det blivit värre med åren. Aldrig haft prestationsångest innan, varken med hästar elelr skolan. Nu på 2 år har jag lyckats utveckla råprestationsångest i både skola o hästar. Inte för att jag tror jag är bättre än andra, men för att folk tjatar om att jag har talang. Då känner jag att jag måste upp till bevis. Jag ska antagligen köpa mig en pålle nästa år, kanske allt kommer bli bättre när jag rider oftare och lär känna hästen.

Det är inte det att jag är gravallvarlig hela tiden, jag vill ju oxå ha kul som alla andra. Jag vill kunna tävla en LC för att det är kul men i nuläget finns inte det i min värld. Jag vill tävla ex LC för att det är roligt men också för att jag MÅSTE vinna, därför anser jag att jag måste ligga på msv/svår nivå för att få allt perfekt. Oavsett m det är hopp el dressyr.

Hur fick du bort det???

Hej
Du har kommit en bra bit på väg redan - sjukdomsinsikt är första steget! :D

Skolan ja. Så här var det för mig: jag var otroligt tävlingsinriktad när jag gick i högstadiet/gymnasiet. Ville ha 5,0 för att komma in på journalisthögskolan. Jag fick 4,8 till slut. Gjorde det mig glad? Nej, knappast. Jag hade ju misslyckats! Nu, efter tio år i yrket (och journalistik liknar ridbranschen på så sätt att det också är ett talangyrke), inser jag att det inte hade spelat så stor roll. Jag gick ju aldrig ens på journalisthögskolan och blev det jag ville ändå! Visst, jag har talang kanske, men det finns alltid de som är bättre, och arbetet som krävs för att bli "bäst" är inte värt besväret. Det är ju bara ett jobb!

Sedan har min man hjälpt mig mycket, genom att vara ännu värre än jag :D Han utsågs i maj till Sveriges bästa fysiker - ännu en i raden av utmärkelser. Men inte är han nöjd med det! Han blir inte lyckligare för det, tvärtom. Så där kan man hålla på i 100 år tills man inser att det är befängt. Nej, bättre i stället: Acceptera att ridning är din hobby. Du behöver INTE bli världsbäst - och du har för övrigt troligen inte de pengarna eller tiden som krävs. Men visst ska du tävla, så länge du ställer realistiska krav på dig själv och hästen. På kul!

Jo, nu blir detta jättelångt, men jag måste tillägga att jag känner en ung tjej som lider av samma syndrom. Jag tyckte synd om henne när jag pratade med henne i telefonen. Hon har slutat rida, för att hon "inte kan tävla elit längre, och då är det inte kul. Nu är det karriären som gäller." Vilken ångest! Jag har hennes häst på foder, och jag lovar dig, han vill ALDRIG MER gå på en dressyrbana. Han hatar det! Hon glömde fråga hästen vad han ville...

Men som sagt, självdistans är botemedlet. Bygg din identitet på vem du är och inte vad du gör! :D

Hej!
Jag har av någon anledning helt plöstsligt blivit totalt skräckslsagen när jag sitter på hästryggen! Har inte varit på ina lektioner på fyra ggr nu för att jag är så rädd.
Senast när jag var där ( på ridskolan) så red vi ut, jag hade en lugn häst, som jag ridit förrut. Kände mig lite pirrig när vi skulle tölta, men när vi skulle galoppera blev jag snustorr i munnen och hjärtat började skena! (Inte hästen som tur var) Galoppen gick bra, men jag var så rädd att jag nästan kräktes när vi satt av...
När jag kom hem grät jag hela kvällen för att det var så läskigt.
Vad var det som hände? Har aldrig upplevt detta förr (32 år Återfalls ryttare sedan förra hösten).

Jag vågar inte åka och rida! Fastän jag vill, och har betalt massor för att rida denna termin...:o
Någon annan som varit med om något liknande.

Ps hade sköthäst i somras som skrämde mig rejält... Men bara från marken då jag inte heller vågade rida honom då han blev totalt knäpp vid andra ridturen.
Tror ni det kan vara det som spökar?

Det sitter säkert kvar rädsla i din kropp sedan den otäcka turen på sköthästen.

Börja med att åka ut till stallet och känn på atmosfären.
Berätta för ridläraren att du varit med om en otäck tur i somras, så h*n vet. Kanske h*n har möjlighet att ge dig ett par privatlektioner, bara så du börjar känna dig trygg igen. Och så att du vågar dig upp på hästen igen. Det gör ingenting ifall det bara blir skritt första gången.

Ta det lugnt ett tag nu och känn dig inte tvingad att ex. galloppera eller hoppa. Kanske du kan rida några gånger i en lägre grupp?!

Jag var själv med om en skentur på medisen(hon blev skrämd av något), flög av och föll illa. Veckorna efter vågade jag bara skritta ute och rida väldigt lugnt i paddocken. Men genom att då ta det lugnt, så klarar jag nu ca 6 mån senare utan problem galloppera i skogen.

Tack! Jag ska börja meditera oftare, då tror jag att jag hittar mig själv :) Jag har en enorm självdistans förutom när det kommer till ridningen. Men skam den som ger sig :D

Tack! Jag ska börja meditera oftare, då tror jag att jag hittar mig själv :) Jag har en enorm självdistans förutom när det kommer till ridningen. Men skam den som ger sig :D

Det är bra! :D Jag tror ofta det är så, att man har något område där man vill vara BÄST, sedan spelar det inte så stor roll om man inte kan sy grillvantar eller laga mat... Min man kan tex inte fylla upp en diskmaskin rätt, och bryr sig tyvärr inte om att lära sig heller, men kan utan vidare konstruera en partikelaccelerator *suck* :angel:

Jag tror att prestationsångesten "fyller ut" små sår i själen. Knepet är att plugga igen dem med äkta självkänsla, om du förstår vad jag menar. Inte med ännu mer prestation. Jag skulle gissa att även du har ett litet hål någonstans som gnager. Får man fatt på det är det lättare att hantera nervositeten!

Jag blev tex mobbad i skolan, och kompenserade för min ångest genom att plugga järnet, trots att jag till naturen är rätt lat! :D Min man växte upp i ett slumkvarter i England och hans pappa var psykiskt sjuk och stöttade på inget sätt sin son. En gång kom sonen hem och visade upp sina betyg (de får betyg tidigt i England) och pappan slog bara bort papprena och sa: Du har fuskat. Så här bra är du inte." Ingen bekräftelse där, alltså. Inte undra på att man då jagar beröm och perfektion hela livet sedan! Nu är pappan död, han dog när D. var 15 år. Usch... :(

Jag var likadan när jag gick på ridskola, men nervositeten berodde nog mest på att jag ville veta vilken häst jag skulle rida och kanske lite prestationsångest. Men det försvann direkt när jag kommit dit och sett vilken häst jag skulle rida. Inte för jag egentligen brydde mig, för jag tycker det är kul att rida olika, så varför jag är så nervös innan vet jag inte..
Värre var det om vi skulle hoppa. Var lite småskraj och pirrigt, då kunde jag knappt sova för jag bara låg och tänkte på vilken häst jag skulle få hoppa. Och var rädd att få en sån som drog på hindrerna. Men sen när jag väl kom igång och hoppat ett hinder släppte det lite.

Jag har inte ridit på evigheter. Och jag har fått i uppdrag att rida en annans häst,ett halvblod,stort som ett höghus.. Allt gick så lugnt å fint när vi red på volten,plötslig börjar skrället bocka med mig.
Blev självklat livrädd,men jag klarade ut det rätt bra. Men så började han bocka igen å igen.. Jag som är så rädd för att ramla av sedan jag skadade mig rejält för några år sedan,bröt nästan ihop,men visade inte det riktigt för ägaren. Men jag förklarade sedan att jag ville nog inte forsätta rida denna hästen något mer, men denne vägrade lyssna. Så nu ska jag fortsätta..

Är det någon här som varit livrädd (totalt skraj,med panikångest å nästan så livet passerar i revy-rädd) som övervunnit det. Hur å sådarna fall? Är jättetacksam för lite hjälp!

Är det här verkligen den mest lämpliga hästen för dig att börja med efter ditt långa uppehåll? Visst är det bra med utmaningar men du kanske ska göra det lite lättare för dig...Det låter som att du behöver hitta självförtroendet i lite lugnare takt. Det ska faktiskt vara roligt att rida. Det som får mig att ifrågasätta det hela är att du själv försökte tala om för ägaren att du inte ville fortsätta. Lyssna på din intuition och våga säga ifrån om det inte känns rätt!

Om du är rädd ska du börja med en stabil och snäll häst. Och sedan flytta dina gränser när du känner dej redo för det. En häst som bockar är INGENTING du ska ge dej på nu! :crazy:

Man kommer inte över en rädsla genom att bli skräckslagen och bocka!

Bygg upp självförtroendet på en snäll häst och testa sedan dina gränser när du är redo för det genom att rida en svårare häst.
Välkommen till Dalsland för att rida snällaste hästen i norden.

Säg som det är att du är väldigt ringrostig och dessutom varit med om en olycka tidigare och inte vill riskera att drutta av hennes jättehäst. För att bli av med rädslan behöver du rida trevliga hästar som inte bockar, skenar eller hittar på andra dumheter. Hon kan ju inte tvinga dig att sitta upp om du inte vill.

Jag var själv PANISKT rädd för att rida i utförsbackar snabbare än MYCKET långsam skritt (och nu snackar vi minsta lutning) i många år efter en otäck olycka som jag bevittnade när jag jobbade som turledare för sju år sedan. LÄNGE var jag så rädd att det nästan svartnade för ögonen när hästar ökade på farten i utförsbackarna som de ju ofta gör, eller om jag red med andra som inte tog hänsyn till min rädsla och ändå drog med sig mig i trav/ galopp/ tölt i utförslut.

Jag har tränat och tränat och tränat med snälla hästar i olika lutningar och är (nästan) botad. Men den allvarliga rädslan satt i LÄNGE. Jag tror att det krävs hundratals upprepningar av "det farliga" eller iallafall liknande situationer innan man inser att det faktiskt går, och inte är så farligt (att rida, om det är så att nästan all ridning känns lite otryggt efter olyckan). Därmed menar jag inte att du skall utsätta dig för bockande hästar, tvärtom rida mycket på snälla och trevliga hästar så att du får tillbaka självförtroendet vid ridningen, och ta det i din egen takt. Det är okej att bara skritta om det är det enda som känns tryggt.

Ägaren vägrade lyssna på mig,ville inte dra igång en diskussion, eftersom jag har så lätt till tårar. Ville inte börja lipa..
jag har nog nästan kommit fram till nu att jag tror inte jag vill rida någor mer alls.Håller mig till körningen med min lilla shettis. Får se ännu längre i framtiden om man får tag på en riktigt stabil häst..

Till Dalsland; kanske får köpa din ;)

Till Dalsland; kanske får köpa din ;)

Inte till Salu! :eek: :mad:
Men måste ju få rida på en snäll häst innan du kan rida på rodeovarianten:

:)

Usch ja..

Känner igen mig precis.. tyvärr fick jag inte den hjälpen jag behövde från min ridskolan så jag slutade nu efter sommaren:(

Saknar hästarna enormt mycket, men efter ett par olyckor samt en medryttarhäst som skrämde upp mig rejält gav jag upp.. Förhoppningsvis försvinner min rädsla/nervositet för hästar igen så jag vågar rida igen.. Till dess får jag gå hemma och sukta efter dessa underbara djur.:( :love:

Har du funderat på om det är stämningen på ridskolan, som gör dig nervös?

Personligt tycker jag att det kan vara väldigt snobbig stämning på ridskolar. Det kanske inte als är hästerna, som får dig att känna dig obekväm utan stämningeni stallet.

Är man inte med i "gänget" på ridskolan, kan det ju vara väldigt svårt att slappna av när man är där, efetrsom man vet hur stor risken är för att folk talar en bakom ryggen, om man gör minsta lilla felet...

Så kännde jag i alla fall, när jag red på ridskola. Det blev mycket roligare att få undervisning, när jag hittade en privat att rida hos, som också gav undervisning.

Men jag fattar inte varför du ska dra igång någon diskussion. Jag tycker du bara behöver säja typ: Tack så jättemycket för att du gav mej chansen att rida, men jag tycker inte att jag klarar av att rida din häst, men det var ju jättehyggligt av dej att jag fick chansen.

Pinsam tråd...men sann. Jag har gått och blivit rädd för min egen häst. Jag har en fantastiskt vacker, lovande och helt underbar unghäst. (Min första). Men... jag är livrädd för henne och det gör mig galen! Detta handlar inte om hästhantering, för jag har hjälp av duktig tränare, etc.. Men jag har börjat fundera över vad som skulle kunna hända när jag rider henne. Hon är "bara" som unghästar är som mest, glad, busig och "skvättig". Och det här har liksom bara kommit över mig. Helt plötsligt är jag rädd för att rida henne utanför ridhuset. Det blir bara värre och värre...:cry: :cry: Jag kan inte sova, vill bara gråta när jag ska rida. Och jag är vuxen människa.
Har jag blivit gammal? Galen?

Pinsam tråd...men sann. Jag har gått och blivit rädd för min egen häst. Jag har en fantastiskt vacker, lovande och helt underbar unghäst. (Min första). Men... jag är livrädd för henne och det gör mig galen! Detta handlar inte om hästhantering, för jag har hjälp av duktig tränare, etc.. Men jag har börjat fundera över vad som skulle kunna hända när jag rider henne. Hon är "bara" som unghästar är som mest, glad, busig och "skvättig". Och det här har liksom bara kommit över mig. Helt plötsligt är jag rädd för att rida henne utanför ridhuset. Det blir bara värre och värre...:cry: :cry: Jag kan inte sova, vill bara gråta när jag ska rida. Och jag är vuxen människa.
Har jag blivit gammal? Galen?

Hur gammal är din häst? Kanske kan du lämna henne till en mer rutinerad ryttare en tid (ex din tränare) och samtidigt träna upp din självkänsla och balans på en äldre häst som du inte behöver vara rädd för. Sedan tycker jag att du ska söka psykologhjälp för att komma tillrätta med ditt destruktiva tänkande, katastroftankarna. Det finns hjälp att få! Du kommer att må bättre då. Kan du inte prata lite med din instruktör också? Rädsla ger ofta skamkänslor - helt i onödan. Lycka till!

Ibland brukar jag också få för mig att jag är rädd för vissa saker när jag rider men då har jag ett litet knep som funkar på mig i alla fall.

Vad är du rädd för egentligen? Är det att du ska åka av? Det gör ju oftast inte ont alls så då är väl inte det något farligt.
Jag rider alltid med säkerhetsväst samt stigbyglar av modellen quickout, så att jag inte kan fastna, för det är min stora skräck.
Prova att tänka så, det kanske fungerar för dig också.

Du är varken pinsam eller galen. Är man vuxen är man så mycket klokare, tänker kanske mer på vad som kan hända. I bland tänker man för mycket, då kan det lätt bli en ond cirkel tyvärr. Jag tycker du ska ta hjälp av någon, rid bara hästen där du känner dig trygg. Hästar känner om man är rädd, det är inte bra. då kan det bli galet. Du kanke helt enkelt får skaffa dig en annan tryggare o äldre häst, för både din skull och hästens.Se det inte som ett misslyckande utan att du faktiskt är vuxen och klok. Det ska ju va roligt att rida:)

Absolut skäms inte över att du känner så där. Håller med föregående talare att ridningen ska ju vara kul och funkar det inte så kanske man ska byta häst. Jag har tidigare varit ganska våghalsig men efter x antal skador är man mycket försiktigare och det är inget att skämmas för man ska vara rädd om sin kropp för man har bara en.

Jag blev oxå rädd för min häst under en period. Det sammanföll med att jag fick mitt första barn. Jag kopplade det samman med att jag helt plötsligt såg riskerna så tydligt. Min häst hade jag ridit in själv och tränat under ett par år. Ändå blev jag plötsligt hästrädd. Det hände att jag grät när jag kom hem från ridturen. Allt detta har gått över. Nu kan jag njuta av en snabb galopp.
Jag tror att man ska göra allt som man känner sig säker inför för att komma över sin rädsla. Rid på banan om det känns OK där. Gå ut och gå med hästen. Tömkör. etc. Rid tio meter och hoppa av. Ha all tänkbar säkerhetsutrustning för att känna dig säker. Ha inga krav på vad du ska prestera utan göra bara det som känns bra. Hästen känner ju som bekant av rädsla, bara det i sig kan ju bli en säkerhetsrisk... Lycka till!

Hur gammal är din häst? Kanske kan du lämna henne till en mer rutinerad ryttare en tid (ex din tränare) och samtidigt träna upp din självkänsla och balans på en äldre häst som du inte behöver vara rädd för. Sedan tycker jag att du ska söka psykologhjälp för att komma tillrätta med ditt destruktiva tänkande, katastroftankarna. Det finns hjälp att få! Du kommer att må bättre då. Kan du inte prata lite med din instruktör också? Rädsla ger ofta skamkänslor - helt i onödan. Lycka till!

Problemet är inte träningen i sig. Jag får hur mycket/lite hjälp med hennes utbildning som jag själv vill. Jag rider redan en annan äldre häst. Det är inte ridningen som krånglar. Det är huvet:crazy: . Psykologhjälp ger jag dessvärre inte så mycket för. Men tack ändå.

Problemet är inte träningen i sig. Jag får hur mycket/lite hjälp med hennes utbildning som jag själv vill. Jag rider redan en annan äldre häst. Det är inte ridningen som krånglar. Det är huvet:crazy: . Psykologhjälp ger jag dessvärre inte så mycket för. Men tack ändå.

Jag vet att det inte är ridningen som krånglar. Ditt problem är rent psykologiskt. Att rida en annan, äldre häst kan ge dig större självförtroende och kontroll. Brist på kontroll = rädsla och stress. Därför kan det vara bra att prata med någon som kan just detta, och det gör psykologer. KBT är mycket effektivt. Jag vet, jag har prövat!

Det jag är mest rädd för är att hos ska hoppa iväg och att jag ska tappa kontrollen över henne. Att hon ska tappa balansen och att vi går omkull. Men det är ju som du säger. Aldrig i mitt 30-åriga liv har jag skadat mig i en "avsittning". Men ja... det är jättefrustrerande och det känns supersvårt att ta upp det med min tränare. Det finns så stora förhoppningar med min häst. Och jag känner mig så arg på migsjälv, för det skulle ju bli så kul! Jag har laddat i flera år för det här. Jag är ledsen att jag bara "vräker ur" mig. Men jag har liksom ingen att prata med i stallet om detta. Alla har super hästar, rider som ess och har de bästa tränarna. Tävling hit och dit, det finns förväntingar både från min sida och andras på att jag också ska vara så...

Jag blev oxå rädd för min häst under en period. Det sammanföll med att jag fick mitt första barn. Jag kopplade det samman med att jag helt plötsligt såg riskerna så tydligt. Min häst hade jag ridit in själv och tränat under ett par år. Ändå blev jag plötsligt hästrädd. Det hände att jag grät när jag kom hem från ridturen. Allt detta har gått över. Nu kan jag njuta av en snabb galopp.
Jag tror att man ska göra allt som man känner sig säker inför för att komma över sin rädsla. Rid på banan om det känns OK där. Gå ut och gå med hästen. Tömkör. etc. Rid tio meter och hoppa av. Ha all tänkbar säkerhetsutrustning för att känna dig säker. Ha inga krav på vad du ska prestera utan göra bara det som känns bra. Hästen känner ju som bekant av rädsla, bara det i sig kan ju bli en säkerhetsrisk... Lycka till!

Där sa du faktiskt något jag inte tänkt på. Jag har en dotter som fyller 4 nu. Under "bebisåren" låg jag lågt med ridningen. Det är ju först nu det senaste året jag "kommit igång" igen. Kanske har det något att göra med hur jag känner mig. Det känns lite så faktiskt. Det kanske inte är hela sanningen men kan faktiskt varit en utlösande faktor. Tack! det var en klok tanke som inte sätter likamed tecken till sinnesjuk.:smirk:

Där sa du faktiskt något jag inte tänkt på. Jag har en dotter som fyller 4 nu. Under "bebisåren" låg jag lågt med ridningen. Det är ju först nu det senaste året jag "kommit igång" igen. Kanske har det något att göra med hur jag känner mig. Det känns lite så faktiskt. Det kanske inte är hela sanningen men kan faktiskt varit en utlösande faktor. Tack! det var en klok tanke som inte sätter likamed tecken till sinnesjuk.:smirk:

Du är absolut inte sinnessjuk. Men pressad, framför allt av dig själv och dina förväntningar. Tillåt dig själv att vara ringrostig ett tag! Man brukar säga att när sådana tankar och känslor hindrar oss i vardagen från att göra det vi vill (när man börjar undvika olika "hotfulla" situationer) är det bra att ta tag i det som man drar sig för, annars förstärker man de känslorna. Men det betyder inte att man är sjuk, som sagt var. Det är ren självbevarelsedrift, men det är vanligt att överdriva riskerna när man en gång blivit medveten om dem.

Nu är det fredag :) Jag har försökt att inte bry mig, funkat bra hittills. Nu ska jag bara sova också, om ngn timme. Magen pirrar, kanske ska dricka lite kamomillte. Vet vilken häst jag ska ha, men sen förra gången kände jag dåligt samvete för att jag känner att jag utnyttjar en häst som inte mår bra :(

Pinsam tråd...men sann. Jag har gått och blivit rädd för min egen häst. Jag har en fantastiskt vacker, lovande och helt underbar unghäst. (Min första). Men... jag är livrädd för henne och det gör mig galen!

Hejsan, mitt tips är att jobba mycket med henne från marken UTE och i lite svåra situationer. Jag har ridit in en del unghästar och det ger väldigt mycket att tömköra dem massor i olika miljöer och situationer. Ingen risk att du ramlar av heller, en del andra risker, men man kan ju inte bara tänka på det. Jag tror att både hon och du kommer att bli tryggare av tömkörningen. Och så är det roligt också.

ja det kan faktiskt vara en bra ide att göra lite mer "trygga" grejor tillsammans. Jag har tömkört henne rätt mycket mellan varven. Ska försöka sluta stirra mig blind på ridningen ett tag. kanske vore det ide att tömköra i skogen...

I våras så blev jag avbockad vid tre tillfällen av min unghäst, vilken jag nu sålt :( Avbockningen skedde vid uppsittning antagligen pga att han inte kunde lita på mig som ryttare :( Det hände när jag satte mig i sadeln och han fullkomligt flög i luften :cry: Har inte ridit sedan den sista gången, har blivit j*vligt rädd. Jag vet ju att sannolikheten att detta ska hända nästa gång jag sitter upp på en äldre skolad häst inte är så stor, men jag är fruktansvärt nervös. Det är ev tänkt nu att jag ska provrida ett jättetrevligt halvblod kommande helg, jag känner det som att jag kommer att svimma när jag sitter i sadeln av spänningarna och nervositeten :crazy: Vad tycker ni att jag skall tänka på? Hur ska jag tänka? Har ni några råd? :confused:

I våras så blev jag avbockad vid tre tillfällen av min unghäst, vilken jag nu sålt :( Avbockningen skedde vid uppsittning antagligen pga att han inte kunde lita på mig som ryttare :( Det hände när jag satte mig i sadeln och han fullkomligt flög i luften :cry: Har inte ridit sedan den sista gången, har blivit j*vligt rädd. Jag vet ju att sannolikheten att detta ska hända nästa gång jag sitter upp på en äldre skolad häst inte är så stor, men jag är fruktansvärt nervös. Det är ev tänkt nu att jag ska provrida ett jättetrevligt halvblod kommande helg, jag känner det som att jag kommer att svimma när jag sitter i sadeln av spänningarna och nervositeten :crazy: Vad tycker ni att jag skall tänka på? Hur ska jag tänka? Har ni några råd? :confused:

Tänk på något helt annat, alltså distrahera dig själv och "klipp av" katastroftankarna. Se framför dig en trevlig plats där du är avkopplad (och träna gärna avslappning med CD, jättebra för ryttare!). Så fort du kommer upp i sadeln och du känner kontroll kommer rädslan sannolikt att släppa. Lycka till!

Jag tror ju också att så fort jag landat i sadeln och jag ser att det inte händer något så kommer jag att kunna slappna av något. Men jag ser det ändå framför mig att hästen far iväg eller flyger i luften......:crazy:

Jag tror ju också att så fort jag landat i sadeln och jag ser att det inte händer något så kommer jag att kunna slappna av något. Men jag ser det ändå framför mig att hästen far iväg eller flyger i luften......:crazy:

Se filmen klart. Vad händer efter att den har hoppat i väg? Det tvingar dig att tänka rationellt och minskar de emotionella panik-tankarna :)

För att komma över rädslan så är det bra att rida en trygg och trevlig häst i början.
Jag har för längesedan gett upp tanken på att jag någonsin igen ska våga mej upp på unghästar eller hästar som skuttar och far runt. Det är jag på tok för feg för.
:cool:

Ge dej inte upp på en häst som du inte känner dej helt trygg på, bekanta dej ordentligt med hästen innan du sitter upp, se när någon annan rider hästen innan du själv rider.

Jag hoppas att du tar dej över den här tröskeln. Och bor du nära mej får du gärna testa att rida på min otroligt snälla och säkra häst. Hon har hjälpt MÅNGA att komma över sin hästskräck :)

Filmen fortsätter med att jag ramlar bakåt tappar balansen och ramlar av........hästen är lugn....:crazy:

Det går säkert bra, ha någon som går bredvid och som du litar på.
Lycka till.

Den här hästen som jag ev ska provrida är 15 år, jättetrevlig och välutbildad...men jag tror ändå att när det är JAG som sitter upp så kommer det att hända! Även om alla möjliga folk har suttit upp på den hästen så kommer det iallafall att hända när det är just JAG som sitter upp......konstiga tanke! :crazy:

Tack så mycket :) Jag funderar på om jag skall blunda när jag sitter upp.....men jag måste ju ha koll på hur hästen reagerar också....det här har blivit j*vligt laddat för mig :cry:

Filmen fortsätter med att jag ramlar bakåt tappar balansen och ramlar av........hästen är lugn....:crazy:

Och sen då? :)

Sen rider jag aldrig mer :cry:

Sen rider jag aldrig mer :cry:

Nej, det tror jag inte på. När du ligger på marken, går du upp? TAr tag i hästen? (Nu låter jag som Dr Hill i Mord i sinnet, men jag börjar bli KBT-expert :D)

Jag ser inte längre i filmen, känns bara som att den tar slut där.....då är det lixom slut på allt...:cry:

Min häst har gjorde likadant med mig första gången jag skulle rida henne efter jag hade köpt henne. Eftersom jag inte ridit på 18 år skrämde det mig ordentligt. :eek: Jag har sedan dess alltid haft någon med mig som har hållit i henne när jag har suttit upp och det har tack och lov inte hänt att hon har kastat av mig någon mer gång. Men det är som du skrev, så fort jag har satt mig och märker att jag fick sitta kvar så pustar jag ut, även om jag varit riktigt skraj innan.

Den här snälla gamla hästen som du skall rida kommer alldeles säkert inte att kasta av dig. Du kommer kanske att vara superrädd, men den här ridturen är ju inget du måste göra. Du kan ju backa ur, så det är ju "onödigt" att ta ut rädslan i förskott. ( Lätt att säga ). Det "farliga" börjar ju inte förrän du skall sitta upp och är ju över efter typ... 10 sek. Sen kan du slappna av, känna att det här gick bra. De 10-mardröms sekunderna kommer det att vara värt!!! Tänk när du har kommit över din rädsla, så många ljuvliga ridturer du har framför dig igen! :)

Så har det kännts för mig i alla fall...

Jag ser inte längre i filmen, känns bara som att den tar slut där.....då är det lixom slut på allt...:cry:

Då får du hitta på ett slut. Ett positivt sådant! :)

Tack för din peppning :) Just idag känns det ganska bra faktiskt, och ännu bättre efter att ha läst ditt inlägg. Han kommer ju garanterat inte att bocka av mig, varför skulle han göra det med mig när han under 15 långa år inte gjort det med någon annan :D Men jag kommer antagligen ha lite panikkänslor då när man håller på att sadla och förbereda för att sitta upp. Min arbetskamrat undrade varför jag skulle rida om jag är så livrädd...men jag måste ju upp någon gång om jag inte ska lägga ner ridningen helt! Och rädslan kommer inte att bli mindre antagligen, även om jag tror att detta måste mogna fram inom en också innan man tar steget :confused:

Jag förstår dig precis! Man är jätte rädd men känner ändå att detta kan jag faktiskt göra och om jag inte gör det så går jag miste om så mycket! Jag tror som du att det behöver mogna fram lite och det verkar det ju göra också. :) Ju mer du tänker på det desto mer inser du att det är egentligen helt orimligt att den här andra hästen skulle kasta av dig. :smirk: Det kommer att gå galant! Modigt gjort att trotsa sin rädsla, tycker jag.

Jag red igår!!! :banana: En jättemysig långtur i skritt och trav...allt gick "galant"! Hästen hade inte en tanke på att göra sig av med mig överhuvudtaget :D Jag var ganska nervös innan, men inte några panikkänslor som jag trodde skulle överrumpla mig :)Så nu skall det nog gå bra tror jag, kommer väl kanske ännu känna av lite nerver några gånger...och om hästen någon gång börjar trixa nåt så spänner jag mig kanske lite, men det ska gå bra :bump: Äntligen var det gjort! :banana:

Härligt!

Grattis! :bump:

Ja som rubriken lydder. Rädd för att rida.
Jag erkäner jag har varit livrädd för att rida och det var i början av min ryttarkarriär.
Jag började på ridskola när jag var 7 år och den ridskolan som jag började på hade bara stora hästar men det var inte någon fara på så sätt.
Men så ramlade jag av efter att ha ridit 2 gånger för att hästen jag red stack! (den skulle igentligen inte gå på en nybörjarlektion)
Så jag åkte rakt in i ridhus vägen och skrapa upp hella bröstet. Och svimmade.
sen gången därpå fick hästen som jag hade för sig att busa lite så den la ett bocksprång och jag flög av ännu en gång.
så efter den gången så var jag så nervös när jag skulle gå in i stallet så jag höll på att kräkas varje gång jag skulle gå in. För att jag var så nervös!
Men ändå fortsatte jag med ridningen! Och kämpade på men min mamma tyckte att jag inte kunde hålla på så. Så jag fick byta ridskola till en som hade ponnyer som inte var för stora för mig.
Så jag fick byta ridskola och nästan börja om med ridningen från början för att jag var så rädd.
Det tog nästan ett halv år innan jag kände mig trygg på häst ryggen igen! Och det var tack vara de snälla hästarna och de väldigt duktiga ridlärarna som jag fick moddet tillbacka!
Och nu nästan 8 år senare så har jag egen häst som jag både tränar och tävlar i hoppning och dressyr!
Det hade ingen trott för 8 år sedan:D

Är det fler som har varit rädda för att rida eller något liknande skriv det gärna här!
vill höra flera berättelser!

Jo, hej,

Det där känner jag igen! Jag har alltid älskat hästar men var ändå ( okej är än) en liten fegis. Har nog aldrig hört till den tuffa sorten :p .

Jag red ridskola och lännde mig aldrig riktig trygg på ridskole hästar speciellt, när det var dags att rida ut, då uppriktig talat, sket jag nästan i byxan!:rofl: .

Nåja, sedan slutade jag på ridskola och efter ett tag hittade jag ett Varmblod som jag fick rida ibland, då red jag ut med en annan kvinna som även hade ett Varmblod, så jag red aldrig själv!

Men sedan förändrade sig livet att jag fick ett bra jobb och ville förverkliga min dröm om en egen ponny. Låter ju inte så smart om man är rädd m.m. :devil: .

Jag begav mig ut på den äventuren att provrida hästar och vips de känndes helt annorlunda att rida. De flesta var snälla även ute!!!:smirk: Jag letade ju så klart efter en första häst, och jag hittade den! Min första ponny var en welsh otroligt snäll, han gav mig mycket självförtroende och jag blev lite tuffare med! :smirk: .
Bara den grejen att jag red barbacka i skogen utan träns bara med ett rep runt halsen, är nog bevis nog att han gjorde mig " tuffare".:bow:

Tyvärr så blev min älskade ponny sparkat så jag var tvungen att avliva honom. Det skulle letas efter en ny häst, med mycket fjärilar i magen började jag provrida några. Och nu har jag en busig arab, som är pigg och bockar bara som den ibland:p .
Och jag som sade en gång: "jag kommer aldrig sätta mig på en häst som bockar och kommer aldrig köper en arab"!.
Tja nu står han i stallet!:rofl: .

men... varför krångla mitt nät jämt

Jadå efter ett antal avramlingar, rusningsgalloper på ostoppbar häst osv så blev jag rädd.

Flög av en häst på ridskolan jag red på då och fick hjärnskaning med minnesluckor. Vet fortfarande inte vad som hände.
Blev avkastad av medryttarhästen som reste sig och slängde sig runt, bröt armen, fick hjärnskakning, slog i höft och armbåge och hade en uppjagad hingst som stampade runt med hovarna preciis vid mitt huvud:crazy: Tur jag hade hjälm, för jag flög över halva ridbanan innan jag landade.
MEN faktiskt, så var jag uppe på hästen igen efteråt. Efter att ha vaknat och kvicknat till någolunda. Sen åkte jag hem, ringde mamma och sa typ "Jag tror jag har brutit armen":crazy:

Flög av ett sto på en annan ridskola och bröt andra armen:smirk:

Hade en kbl travare förut som stack i full kareta 98% av alla ridturer. Hade inte en chans att stoppa honom.

Så jodå, visst har jag varit rädd.
Men tack vare mycket envishet, en bra ridlärare och snälla hästar så har det släppt. :) Nu gör det inget om hästen busar och håller på.
Visst märker jag av det ibland fortfarande men det är inte alls som förut.

Ja, jag är orolig ibland när jag rider. Ridning ÄR en farlig sport och att många här på Buke beskriver sig själva eller andra för fegisar för att de inte vill rida hästar som tex bockar eller drar iväg stör mig.
Eller att vissa inte vill hoppa fasta hinder..
Om man rider sådana hästar tycker inte jag man är modig, utan bara tillräckligt nonchalant för inte att bry sig alltför mycket om att man kan skada sig.
Alla får rida de hästar de trivs bäst med, men kom inte och kalla oss andra för fegisar. :devil:

Hur som helst så har jag varit rädd på hästryggen, när jag var rätt okunnig red jag en stoor halvblodsvalack som förstod att han kunde vända hem till stallet utan att jag kunde göra så mycket åt det.
Han galopperade i full fart hem och jag drog och drog men vad hjälpte det, i en skarp sväng åkte jag av och skadade höften.
Hästen klarade sig bra. :smirk:
Det är väl det värsta, eller så var det fullblodet som galopperade runt runt i paddocken som om hon var på banan. Jätteskoj tyckte hon. :D Inte jag, när jag efter ett otal varv flög av in i en betongklump för att göra en kullerbytta ner i vasst grus.

På min egen häst är jag fortfarande rädd att ramla av då han stressar och skenar från vildsvin, men där är jag mest rädd för att han ska bli påkörd då han inte skulle stanna om jag flög av. :smirk:

Haha, svävade visst ut lite. :p

När jag var gravid med mitt första barn red jag in min första egna häst... efter graviditeten med mitt andra barn ( skiljer bara 18 månader) blev jag rädd för alla hästar! Jag tordes inte gå i närheten av min egen häst och inte andras heller, helt utan anledning. Tack vare mycket arbetskrävande shettisar och fanatiskt ponnyintresserad dotter kom jag över min "psykiska" rädsla och nu har vi tre hästar hemma på gården! :banana:

Jag har vart ap rädd för att rida efter att ha blivit släppad efter en häst och fick lite små skador. Men efter att mina ridlärare lät mig rida på dom snällaste hästarna i 1 år så vart det mycket bättre. Ridlärarens fjording kna jag nog tacka för att jag fortsatte rida. Han var busig men om dock så lydig. Jag är fortfarande osäker när jag ska rida nya hästar och hoppa gör jag bara på hästar jag känner. Och det är på hästar från min gammal ridskola vist kan jag hoppa på andra hästar med men då hoppar jag inga höga hinder tycker om att vara på marken men älskar nu busiga hästar med som är lite bockiga av sig.:bump:

Jag är väldigt feg eller rädd av mig när jag rider.

Min häst älskar att rida på åkrar och är finare på åkrar än i padockar, han tycker det är roligare och det märks tydligt när min medryttare rider honom. Men problemet är att jag vågar inte att galoppera eller begära mycket av honom för att jag är rädd att han testar mina gränser och därmed kastar av mig.


Jag har tidigare varit med om att blivit avkastad:
Jag red tillsammans med en tjej som rider en busig 23 åring som bockar jämt när han är glad. Vi tog det ganska lugnt och jag var bakom min kompis och då bockade och sparkade hennes häst bakut på en åker och då gjorde min häst samma sak :S Så jag ramlade av och fick jätte ont i axeln.


Finns det något sätt jag kan träna på att "våågaa"

Hjälp mig snälla, jag svara på frågor om ni vill veta mera.

Otur, men sådant händer, har själv varit med om massor av sådant, men vet inte om du har mkt. "go" i dig eller inte, emn iafl. när jag ramlar av & skadar mig eller ngt. så blir jag så j*vla arg för att han fick chans att slänga av mig så jag hoppar helt enkelt upp igen & ger mig absolut inte fören jag har fått honom att göra det han skulle innan han kastade av mig!
men annars så är ett bra tips att inte tänka så mkt. på att du kan ramla av, utan trava mkt. och arbeta i skritt & trav, när du känner att du vågar/eller kommer snart att våga. så bestämmer ud dig helt enkel för att fatta gallop & så kan du känka det famför dig i din hjärna hur demn fattar galopp, galloperaröver ängen & du kan stanna när du känner det & det var jättehärligt & hästn försökte inte alls göra ngt. dumt eller så. så tänkte jag på en ponny som jag rider nu, en 5- årig hingst som såfort han inte är med på noterna så stegar/bockar han. men tänk hela tiden posetivt & se det framför dig hur bra & härligt det är så kommer ud att våga, jag lovar!

Får ni rida på åkrarna?

Rid på ängen/ut i naturen. Börja i skritt, skritt, skritt. När du känner dig modigare, prova lite trav.
Kanske du vågar galoppera lite till sommaren. Gör du inte det så är det inte hela världen. Skritt och trav räcker långt.
Huvudsaken är att ni har roligt ihop, du och hästen.

Då kommer resten som ett brev på posten.

/P Döben

Jag blev succesivt räddare och räddare när jag red på en ridskola med enormt otrevliga hästar. De var aggressiva till följd av rastlöshet och för lite utevistelse.

Jag har kommit över rädslan helt genom att vara medryttare/fodervärd på en häst där det inte fanns några krav på måsten. Jag pysslade, promenerade, grejjade och successivt så kom allt självförtroende tillbaka. Det slutade med både tävling och vilda galopper och barbackaritter utan träns.

Nu är jag tillbaka på ridskola (en annan dock) med ett helt annat självförtroende i ryggen!

jag red i en nybörjargrupp och när vi flyttade vägrade både jag och min syster att byta ridskola och eftersom det var så långt kunde vi bara åka dit en gång i veckan så jag fick alltså flytta från en grupp med bara nybörjare till min systers grupp där de både hoppade och galopperade. jag var inte redo, ingen berättade hru jag skulle göra och jag har alltid varit klumpig och obalanserad så det är klart att jag stupade i marken hela tiden. Men jag fortsatte tills min mamma sa ifrån, det var fel av henne. Hon skulle ha sett till att jag kom till en grupp där jag apssade in. Men instället blev jag rädd för hästar.
Jag började istället med ponnytrav. Jag kör fortfarande och känner mig säker med de flesta hästar. Min första sköthäst var en shettis som jag red mycket utan att vara rädd. Men när hon såldes red jag nästan inget. Lite skrittturer på de andra shettisarna och B-ponnyerna men nu kan jag självklart inte rida dem längre.
Red för första gången på cirka tre år i sommras. Tre varv i paddocken i skritt på ett travsto. Jag kände mig väldigt obalanserad men jag klarade det. Jag vill ju rida, men jag behöver tid och jag har ingen häst jag kan rida just nu. är lite förstor för Nogge som bara är 92 cm :p

Vet att jag skrev något inlägg i denna tråd i början. Nu har den dock blivit så lååång att jag inte orkar läsa hela. Så det kan hända att jag upprepar information här....Iaf så hittade jag en sida på nätet som sålde en bok som heter just "Ridning och rädsla". Den verkar intressant, har inte läst den än dock. Ska beställa den tänkte jag. Är det någon som läst den?

Här kommer länken:
http://www.equerry.se/index.html

Efter 2 ordentliga olyckor och X antal sken turer och hästar som sticker har jag nu blivit rädd för att galoppera, hoppa mm.

Har just nu en hbl valack som har en väldigt stooor galopp och han axar alltid JÄTTE mkt och är jätte svår att hålla i ett "för mig lagom tempo" och ibland så får jag inte stopp på honom när jag vill och det gör att jag känner mig osäker o rädd och det smittar så klart på hästen.
Har även ett hbl sto på prov i en månad och hon har lyckats skrämma mig ännu mer efter att hon stegrat med mig och sen försökt dra hem i galopp. Fick stopp på henne tack o lov.
För några dagar sen tänkte jag testa o galoppera henne, men det är som en spärr i huvudet på mig. Jag kunde bara inte.
Har letat häst länge nu, helst vill jag ha en riktig klippa som jag kan försöka bli av med min rädsla på (tips på ras?)

Vet bara inte riktigt hur jag ska bete mig. jag vill ju inte ge upp hästarna.
Några goda råd och tips?

Alla ni som ramlat och hamnat på alla de möjliga och omöjliga sätt:

KAN MAN INTE FÅ ALLVARLIGA SKADOR av alla dessa konstiga fall i "fel" vinklar? Det är det jag är lite rädd för, att man ska sluta som en växt och bara kunna röra ögonfransarna....:crazy:

Jag har inte stor ridvana, och har varit rädd sen jag red när jag var liten och hästen skenade...en annan häst sparkade bakut och pappa drog undan mig i sista sekund...hoven flög framför ansiktet på mig..... Så har väl erfarit lite busiga hästar och därför vågade jag inte rida mer... Men nu är det dags, jag har tagit mod till mig.... men är skraj!

Skraj för att slå ihjäl mig helt enkelt.......

Hur tänker ni när det gäller dessa fallolyckor?? Brutna armar och skrubbsår är ok, men om man skadar sig mer......? :eek:

Självklart är man rädd och osäker efter olyckor.
Jag är inte så rädd för att ramla av egentligen.
Jag är rädd att min nya stora tex, ska dra iväg i galopp hemåt. :crazy: Inte själva avramlingen av någon konstig orsak.
Även om tanken är rätt skrämmande.
Det händer ju ibland mycket farliga olyckor.

Var det inte "Stålmannen" som blev avkastad av sin favorithäst? Och sen blev han liggande som han är nu......?

Jo.

Men vad jag vet så dog han för ett tag sedan. :(

Men usch ja....juste!! Det gjorde han....var det pga "sjukdomen"...?? Alltså det han fått av fallet?:cry:

Var det inte "Stålmannen" som blev avkastad av sin favorithäst? Och sen blev han liggande som han är nu......?

ramlade av en gång och kunde inte röra mig... trodde att jag gjort en stålmannen, min första tanke var att jag aldrig skulle gå och rida igen.... kunde dock röra mig, men blev riktigt höjdrädd ett tag på hinder efter det. men träning, både mental och fysisk, fick mig på spår igen och idag är jag " så gott som ny". tror det viktigaste är att erkänna för sig själv att man är rädd, då kan man ta tag i det och jobba med det.

Hej! Jag undrar om någon här känner till en KBT-inriktiad psykolog/terapeut som arbetar med personer som lider av rädsla för att rida (men som vill rida)?

dom behöver väl inte vara inriktade på ridning tror ja för att kunna hjälpa..de är ju rädslan man jobbar med och oavsett vad de är man är rädd för så tror ja man jobbar på ett liknande sätt..

Nej det är klart att det är själva rädslan man jobbar med oavsett men det skulle ändå vara intressant att hitta en som jobbade med just KBT och ridning. Ingen som känner till någon?

Det räcker med en lugn och trygg ridlärare som tar det i din egen takt. Själv har jag hjälpt en del yngre ryttare från sin rädsla.

Ja det kan säkert räcka i många fall men nu letar jag efter en proffesionell psykolog med KBT utbildning som arbetar med detta. Finns det någon som kan tipsa mig om just det?

den bästa medicinen är en trygg läromästare (i passande storlek..dvs inte för stor!)
det finns ju såna hästar...som inte gör en fluga förnär.
det är den bästa hjälpen.

ord räcker inte alltid, känslan finns via hästen.
för att komma över rädsla måste hästen visa dig att det går.

Ja som jag sagt tidigare, det finns säkert många bra sätt. Men nu letar jag efter en utbildad psykolog som bearbetar ridrädsla proffesionellt genom KBT. Så, om någon känner till det svara gärna alt skicka ett PM.

OT
Vad är KBT?

Kognitiv Beteende Terapi
eller nåt sånt
man lär sig övervinna rädslor och fobier genom att utsätta sig för det man är rädd för i små portioner och med en handledare.

Så har jag fått förklarat för mig....
nån annan kanske kan ge en fullständig förklaring...

Jaha, det hade jag ju nästan hört talas om :o Tack så mycket :)

Jag har ett lite tips. Visserligen ett lite fult sådant men det är ganska vanligt förekommande innom hästvärden å lite fula trick kan ju va värt att ta till för att komma över din rädsla.
Låna en unghäst på ca 5-6 år eller så. En duktig, lugn å lättriden häst men som ändå är oerfaren. Går det dåligt kan du alltid förklara bort det för alla dom där du jämför dig med. Det gör du bäst med ett jättestort leende å genom att säga "Vist va Master otroligt duktig idag, han gick jätte fint med tanke på att det här är en av dom första gångerna han satt en hov på tävlingsbanan.". Eller om det skulle gå riktigt dåligt säger du bara att "Ja men nu fick Master lite rutin, det var ju det vi va här för."

Tips på ras, en tyngre häst ex. Nordsvensk, fjording eller liknande. Varför? Är du rädd för att galoppera ka du inte precis sätta dig på ett engelsktfullblod som är närvigt men framförallt kan gå snabbt, riktigt snabbt. En fjording eller kanske en ardenner är bra för galoppen är ca 1/3 av fullblodets vad gäller hastigheten och explossivitet å acceleration typ 1/10. Dessutom kan man offta köra dom här raserna, därför kan du testa att kontrollera hästen i galopp innan du sätter dig på den.

Jag var förr också den som alltid kastade mig över alla hästar som folk kallade för livsfarligga, vilda eller knäppa. Har ridigt otroligt mycket unghästar och tat hand om andras problemhästar, ridit in endel o.s.v. Sen köppte jag mig som 16-åring en ohanterad fullblodshingst på 4-år. Han kastrerades och allt gick bra i 3 veckor (trottas att jag va nära på att få huvudet avsparkat när jag sadlade min häst i boxen efter att ha läst att gubben som inspirerade till filmen "Tala med hästar" gjorde så, inte viste jag att han blivit rullstolsbunden i hanterin av en unghäst tidigare).

Jag red iallafall min häst, jag fick hjälp av en tjej som skulle va någon sorts inridnings expert. Ja skrittade honom å allt gick jätte bra. Efter typ 1 vecka skulle jag trava, jag litade ju blint på den där "experten" som sa att det bara va dumt att ha min häst i longerlina när jag travade. Hästen blev rädd när jag började rida lätt å skenade in i sargen. För att undvika nästa sarg drog jag för allt jag hade i vänster tygeln.

Då hände det som bara inte fick hända, vänstertygeln gick av...
Jag landa på ryggen. Som tur va hade jag väst men det blev iallafall en akut tur till sjukhuset. Kotorna hade låst sig i verandra, det var därför det gjorde så jävla ont men det kunde inte läkarna upptäcka utan det upptäcktes först månader senare när jag gick till sjukgymnast.

Den så kallade experten vågade sig så klart inte upp på min häst efteråt. Jag belev rädd, rädd så in i helvette men gav inte upp. Jag tänkte att bara ja hadde bättre tyglar skulle det ju inte ha hänt. Jag flyttade hem min häst till sverige å allt gick bra. Jag skrittade å travade honom. Sen kom nästa bakslag, han stegrade sig och gick över. Å det hände flera gånger. Jag va nära att bli spettsad på stolparna till hagen några gånger. Jag fick nog 500 kg häst över mig från 2 meter 5 gånger.

Ja va rädd men det var inte oövervinnerliggt. Men sen skadade hästen sig när han slog över. Djursjukhuset en månad, ingen ridning på 9 månader. Jag red honom lite efter det men nu va jag så rädd att både jag och hästen skakade.
Jag rider inte så mycket längre men är inte rädd för andra hästar. Har ridit både busiga å ännu yngre hästar efter det.
Men min egen är jag så jävla rädd för. Jag kan ju inte göra något när han trillar baklänges. Driver jag på känns det som att han ska börja skena, å de e galoppstam på honom så det går jävligt fort. Tror väll att han ska springa in i sargen igen.

Jag har skickat honom på inridning nu. Jag ska rida honom för första gången på väldigt länge på tisdag. Ja e så rädd, men ja vill inte ge upp. Jag försöker tänka mig hela förloppett, att jag hoppar upp. skrittar en runda å hoppar av. Tänka varje liten detalj, tänka att allt går bra. Försöker etsa fast de mönstret i min hjärna. På tisdag vet vi om det hjälper.

kl

Här diskuteras all ridrädsla!

moderator
mysko

Jag var livrädd för att rida för 3 år sen.

för 3½ år sen tog jag bort min ögonsten, sen köpte jag mig en ny häst som var grundriden (hette det) och hade stått i 2 år och ridits ett par ggr i paddocken hos förra ägarna.

själv hade jag inte ridit det sista året alls eftersom den förra varit sjuk, så jag var lite ringrostig med balansen. Jag var och provred nya hästen i deras paddock och hon kunde inte alls så mycket, men jag fastnade för henne ändå för hon var så go och snäll.



jag hade haft hästen i 2 veckor när jag började provrida på hemmaplan i paddocken lite grann. Sen tyckte jag att det kändes ok att rida ut.
Jo pyttsan!! efter ett tag så tvärvänder hästen och drar iväg i världens galopp hemåt och bockar så jag glider av och hamnar under hästen och får en hov i huvudet. (Tack gode gud för att jag hade hjälm)

Efter detta äventyr blev jag livrädd för att rida ut igen.

Den hästen fick jag börja markträna och träna ledarskap på, för det hade hon ingen aning om vad det kunde vara för nått.
det gjorde jag i ett halvår ungefär. och red liite på ridbanan ibland och tränade lite grunder. speciellt STOPP :p

uteritt vågade jag inte ens tänka på...

markträningen gick jättebra och hon lyssnade till slut på mig jättefint.
Och även ridningen i paddocken gick jättebra!

sen började jag gå ut och gå med henne från stallet en bit varje dag, med lite längre sträcka varje gång.

I början skrek hon efter de andra, men till slut lämnade vi de andra en låång stund och vi stannade ibland i skogen för att äta lite äpplen...

sen gjorde jag samma procedur igen uppe på ryggen, men jag var fortfarande osäker... Men det gick bra ändå.

Men, jag kände att hästen och jag inte passade ihop så hon blev såld och det funkar JÄTTEBRA där!!
inga tvärvändningar hemåt :bump:

Jag köpte mig en häst som var "färdig" och rädslan satt kvar lite , men den gick snabbt över, för allt kändes helt ok med honom :love:

Jag har haft ett ganska stort uppehåll från hästarna. Jag var nästan helt säker på att jag kommit över min rädsla, jag tror tyvärr jag misstagit mig.

Jag började rida från grunden igen på ridskola och jag är verkligen inte ett dugg rädd där. Jag t o m vill ha de hetaste hästarna med "go" i. Det ville jag inte förr. Så ridningen på ridskolan går jättebra.
Men så bestämde jag mig att sätta upp en lapp i centrum om att jag ville rida mer. Jag känner ju att 1 ggr i veckan är för lite för mig. Eftersom jag dessutom är student så har jag inte råd med en medryttarhäst där jag får betala för mig eller egen häst eller liknande.
Iallafall så ringde en kvinna och berättade att hon behövde en medryttare till sin häst. Hon ville inte att jag skulle betala för det och hon ville att jag skulle ha honom 2-3 ggr i veckan. För mig var/är detta alltså ett perfekt tillfälle som jag inte vill gå miste om! Att jag dessutom gillar hästen är ju en jätte-bonus.

Men nu när jag har ridit honom i ca 1 månad så har jag upptäckt att min ridrädsla kommit tillbaka. Jag är tuff på marken, men på hästen är jag inte alls tuff. Hästen är jättesnäll men rätt så het, han blir inte riden så ofta och han blir lite harig ibland. Jag gillar hästen och tror att han och jag skulle passa bra ihop om jag bara fick bukt på min rädsla. Men så fort hästen (som för övrigt är en gammal hopphäst på 18 år) hoppar till (vilket jag vet att jag fysiskt hanterar bra) så blir jag rädd och beslutar mig för att skritta hem till stallet.
Det finns ingen paddock och inget ridhus att rida i så jag rider mest i hagen.
Jag skrittar mest. Och igår skulle jag rida och beslutade mig för att trava lite. Tänkte det kunde vara bra för både honom och mig. Han slängde till med huvudet och "steppa" åt sidan och ja, jag beslutade mig såklart för att gå hem med honom. Galopp vill jag inte ens tänka på eftersom han är så het och börjar slänga med huvudet då. Har satt på honom martingal och jag vet ärligt talat inte om det fått den effekt jag behövde eftersom jag inte vågat mig på galoppen. Sist jag galloperade ramlade jag såklart av för att jag tappade kontakten med hästen när han började slänga med huvudet. Jag tog dte inte så illa då. Jag kände inte att det påverkade min ridning. Tror jag i a f.

Jag vill verkligen inte ge upp, men jag vill inte vara rädd. Jag vill kunna känna att jag kan klara av en egen häst i framtiden utan att vara rädd men jag vet inte hur jag skall bete mig för att komma över det här.

Jag tror att det hela sitter i det mentala och eftersom jag bara är rädd när jag rider "ute" så verkar det finnas ett samband där.
Uteritt = rädsla.

Kan någon ge mig tips? Och snälla kom inte och säg att jag skall sluta sköta om hästen för det är verkligen det sista jag vill. Jag vill klara av honom och jag kan vara jättemodig när jag inte sitter på hästen.
Och jag klarar av hästen, det är inte så att han och jag inte går ihop. Vi funkar men det är jag som inte funkar ute i naturen uppe på en häst, detta gäller inte bara denna hästen om jag känner mig själv.

Hoppas att någon har några tips att komma med som kan hjälpa mig.
En fråga jag ställer mig numera är om det ö h t går att komma över sån här rädsla helt.
Någon som vet, har tips/råd eller bara vill ge lite respons?

tycker det är dags att ta upp den här tråden igen,har inte ridit på hela sommaren så nu är den :devil: rädslan här igen.hela tiden dessa tankar,tänk om han börja skena,tänk om han blir rädd , tänk om,tänk om.försöker tänka positivt men gu va svårt det är.men nu känner jag att jag vill upp i sadeln igen så hjälp mig

Vet att det finns CD med mental träning, men inte om den är tävlinginriktad. Kolla på www.horseinmind.com

dom skivorna är superbra!

Hej allihop!

Jag har tidigare skrivit i den här tråden då jag vart rädd, riktigt rädd för att rida bla. min egen häst. Varför vet jag inte, det hände inget speciellt :confused:

Jag gav mig f**n på att det skulle fixa sig och började rida på ridskolan, insåg att jag var rädd där åxå.... Jag bet ihop och fortsatte, hemma skrittade och tömkörde jag mest mina hästar.

Efter ett tag började jag även rida i hopp gruppen på ridskolan, hoppade ganska höga hinder och banor och var inte rädd!
Lite rädd innan jag hoppat första hindret men sen ok.

För ett par månader sedan köpte jag ännu en häst, direkt från travbanan, ganska het och frammåt men jag är inte det minsta rädd trots att den här är större och livligare än min andra.

Rider även den jag blev rädd för till att börja med, har även kört in henne.

Ibland kommer rädslan smygande vid ngn uteritt, när hästen får glädje nojja och bockar eller lyckas sticka från mig. men den släpper fort.

Dressyr blev lösningen för mig, dressyren gjorde att jag kännde kontroll över hästen :D

f-låt långt.....

viktigt ämne för oss som är/varit där

puttar

Hej

Jag är åxå rädd. Så rädd att jag mår illa dan innan ridning. Jag red i ett år när jag var i tonåren sedan dess ingen kontakt med hästar. Jag tyckte att det kanske var på tiden att ta itu med sin rädsla nu efter 23 år. Men det gick inte nåt vidare. Jag fick en snäll ridskolehäst men jag tyckte det var långt ner till marken och det kändes som jag inte hade full kontroll. Är dessutom rädd för att gå in till dem i spiltan men tvingar mig själv för hästen måste ju tas om hand. Några tips??
:(

Jag tog hjälp av en hästtant i byn, hon fick vara med varje gång jag red min häst på banan (red bara på banan i början) vi skrittade bara och tränade halter.
Tränade in en nöd broms på hästen så att hon stannade vad som än hände när jag tog i nöd bromsen.
Så fort jag eller hästen blev stressad eller rädd gjorde vi halt och stog stilla tills jag/häst lugnat ner oss.
Fortsatte sedan på samma sätt i trav.
Efter två veckor vågade jag mig ut ensam på en kort runda i skogen. Vi fortsatte att göra halter när vi stressade upp oss och kollade att nödbromsen fungerade i både skritt och trav. Nu går allt bra och nu när jag är lugn är åxå hon lugn.

Lycka till :banana:

kl

Jag är skötare på min kompis häst som är en islänning (22 år). Den är oftast hur snäll som helst men det hände en sak för några veckor sedan.

Vi var ut och red, och så hör jag något bakom mig. Till slut hör jag att det är en travhäst som kommer.
Jag väntar in den för att jag visste vilka det var som körde, så jag tänkte hälsa. När ekipaget väl kommer så hälsar jag och låter dem köra förbi.

Sen när jag började skritta igen, så blir han jätte "stissig" och vill BARA till hästen (jag trodde att det var ett sto, men tydligen så var det en vallack).

Jag svänger in på en stig som leder till öppna ängar men det enda han vill är till hästen, men jag får han ändå in på stigen, och direkt börjar han att trava (på en jättesmal stig och han snubblar lätt, så jag blev något orolig att vi skulle gå omkull).

Jag kliver av (i farten) och kollar om han fortfarande är lika ivrig att komma hem/träffa hästen. Men nej, på marken så gör han ingenting.

Jag kliver upp igen och så kommer vi ut till ängen där han genast börjar trava och jag känner att det är på väg till galopp.
Han börjar galoppera även fast jag vill att han ska skritta och till slut börjar han skena.
Till slut saktar han av till trav för att det är en kurva i ängen, men så fort det är raksträcka börjar han galoppera igen fast nu skenar han inte (han bara galopperar väldigt snabbt), utan han bara vägrar sakta ned till lugn galopp.

Till slut kommer vi till en grusväg och då saktar han ned till skritt och sedan dess har jag inte vågat galoppera med han för att jag är rädd att han ska skena.

Han har aldrig skenat med mig förut och nu känner jag att jag inte kan lita på honom igen.


Hoppas någon ides läsa igenom texten, och har ni något tips elr råd så snälla säg. Är less så att inte våga galoppera längre.

Vet ej om tråden hamnar rätt nu men annars får ni flytta den.
För några år sedan så var jag med om en jobbig ridolycka.Innan dess var jag en riktigt "tuff" ryttare som kände njutningen av att anta dom "värsta" hästarna och såg det som en utmaning(missförstå mig rätt)....Totalt orädd(både på gott och ont)

Men en dag på terräng hoppningsbanan med en yngre "svår" förmåga så reste han sig innan hindret.Jag hamnade under honom på mage och hästen föll över min rygg.Kommer inte ihåg så mycket själv utan vaknade upp på sjukhuset.Sprickor i benet och näsan samt värst i ryggen.Hjälmen var i två delar innanför fodret. Det var bara att gå på kryckor i tre veckor och hålla upp från ridningen i två år innan min rygg läkt någorlunda.Jag kommer alltid att ha problem med min rygg men kan rida utan problem.

Har nu hästgård och självklart hästar. Vill inget mer än att bli den ryttare jag var förrut.Tuff och orädd.

Nu har jag kommit på mig själv att jag blir rädd när hästen blir osäker,tar ett skutt eller inte gör riktigt som jag vill. Jag får "flash back" av olyckan och får lite smått panik. Detta begränsar ju helt klart min ridning eftersom jag inte litar på min egen förmåga som ryttare längre.Det här var inget jag visste utan något jag märkt mer och mer sedan jag köpte häst igen.

Är det någon här som har likande erfarenheter? Tips och råd hur man kommer över rädslan?

Hör gärna av Er!

/Mariah
har ungefär samma problem, var med om en allvarlig olycka på en hoppträning en gång, ramlade av och landade på axeln och fick kroppen över mig, så säkerhetsvästen trängde in i magen så gick en blödning i levern och sprickor i revbenen och stukad hand och ja lite allt möjligt. låg på sjukhus i 2 veckor och fick sedan inte göra någonting på över ett halvår, inte anstränga mig över huvudtaget. Nu ett år senare har jag egen häst och känner inga problem med dressyren, men såfort det kommer till hoppning blir jag jätte osäker och nervös. Tycker själv att detta är jättetråkigt för har hinnan älskat att hoppa, och min ponny tycker att det är det roligaste som finns, men varje gång jag hoppar får jag den här bilden framför mig.. Vill så gärna ut och hopptävla lite men känner mig redo men ändå inte ..
Ett jättebra tips jag själv kör med varje gång jag hoppar är att jag tänker: jag är lugn och trygg. Och om du nu skall tävla, se er runda framför er, hur ni lyckas! Detta tänker jag varje gång jag tränar, och det visar resultat! Såfort jag är osäker tänker jag direkt: jag är lugn och trygg. Samtidigt andas jag djupt. Min mamma jobbar med coaching så hon lär mig en hel del, det tar tid, men det ger resultat :) Har ramlat av på många hopptävlingar och glömt av banan pga att jag vart så nervös, men idag var jag och min ponny med på en clearround och vi blev felfria i alla 3 klasser! och såfort jag blev osäker eller rädd andades jag och tänkte att jag var lugn och trygg, det här kommer vi att klara galant! testa det någon gång ni som sitter i ungefär samma situation!:) detta gäller ju såklart dressyr och andra grenar också, och det funkar. Mentalträning är något alla borde syssla mer med, hur tror ni att alla dessa kända ryttare lyckas? jo, genom mental träning..

KL
Till H_lena som undrade vad hon kunde göra för att hjälva sin "ridrädda" syster och vars tråd just stängdes (med hänvisning hit) - här kommer svaret jag tänkt posta till dig.

Till På samma sätt som man gör med hästar för bl a ökat förtroende - markövningar! När hon väl kommer upp på hästen - öva att styra / manövrera med vikten (bara i skritt och med lång tygel). Känslan man får, är att man är "ett med hästen" och det ökar självfötroendet. Låt henne bli "världsmästare" att rida runt konor och få till snygga ridvägar utan att använda tyglarna!

Håller med noffepoffe till 100% - ingen press! Att säga att hon ska vara "bestämd mot hästen" när hon är rädd skulle jag avråda ifrån. Låt det ta tid - man behöver inte galoppera (eller ens trava). Dessutom - rider gör man för att det är roligt - ingen måste!

Någon skrev om sin ridrädda syster, men tråden stängdes så jag postar här


Vet inte om det finns så mycket konkreta tips. Frågan är ju vad det är som gör henne osäker, känner hon att hon behöver träna upp sin sits och balans, känner hon en osäker med att hon har dålig balans? Har hon en svacka och behöver pushas för att få bättre självförtroende? Det kan ju finnas flera olika anledningar till varför man känner sig osäker samt vara i olika situationer. Ibland kan man behöva rida för en annan tränare t.ex. eller om man har möjlighet, rida en annan häst.

Om hon känner sig som en "djurplågare" så tycker jag du ska prata med henne om vikten med att vara bestämd och tillrätta visa hästen, att hästen mår bra av att "veta sin plats" (men att man ändå är ödmjuk) , att man ibland kanske behöver ha flera kilo i näverna ett par sekunder under ett ridpass, att man vid behov kanske behöver gå på med spöet för att komma till ridning och för att hästen ska arbeta. Hästen behöver veta vad som krävs av den och mår bra att arbeta på ett korrekt sätt genom kroppen för att undvika onödigt slitage som det blir när man "åker häst".

Men en idé kan ju vara att ni har lite sitsövningar, t.ex. när hästen går på lina, gärna på en utbildad häst. Gärna inspänd så hästen jobbar och så hon får in en bra känsla.


Sedan tycker jag det där är så himla olika vad folk verkar trivas med för tränare vid osäkerhet. En del tycker det känns bra med en som är mer bestämd och blir då mer trygg. Andra vill ha en instruktör som går mer sakta framåt och där kanske eleven mer säger till när man är redo för nästa steg.


En 9 årig tjej jag känner just nu blir osäker och rädd när hennes ponny drar ner huvudet (hon drar tyglarna ur händerna, har tydligen gjort det med förra ägaren också). Ponnyn är 100% frisk, tänderna kollade, sadeln kollade osv. men Vet (för hon är Smart) att hon kommer undan med att dra tyglarna ur händerna på ungen. Ibland så kan hon superbra, i form i alla gångarter, nästa gång kanske barnet sitter och gråter och är förtvivlad för att ponnyn drar och drar ner tyglarna ur händerna (går i perioder). Nu har ponnyn inte haft något direkt bus för sig, t.ex. aldrig stuckit, bockat osv. men det hon är rädd för är att åka av. Sedan känns denna ponny större en de andra hon ridit, visserligen är hon lite högre i mankhöjd, men hon har även mycket gång en de andra två hon hade tidigare så det är också den känslan som jag förknippar med att hon lättare blir osäker.
Rädsla kan yttra sig på så många olika sätt och det finns sätt som man kan ta i tu med den på, men det beror ju på vad själva grundorsaken är.


T.ex. Varför vågar din syster inte galoppera?

För övrigt måste jag säga att jag håller med och tycker också att man ska jobba med hästen mycekt från marken så att man känner varandra bra redan där. Att häst och ryttare har ömsesidig respekt till varandra och att relationen på marken funkar bra. Sedan håller jag med om att man inte kan pressa någon till att t.ex. hoppa ett hinder om ryttaren ifråga inte vill detta, utan känner sig osäker. Ryttarens rädsla och stress förs ju också över till hästen så blir ryttaren pressad så läser ju hästen av detta, och det går som i en ond cirkel, det är bättre att man tar det lugnt. I vissa fall har jag fått hjälpa ryttare att bara sitta upp, sitta still på hästen och andas och försöka slappna av, ibland bara gå ett par steg. Det blev ofta så med ridskolebarnen om de åkte i backen och blev osäkra. Medan andra satte sig upp och fullföljde lektionen. Alla är vi är olika.