har hållt på och kämpat med min anorexi nu under ett ganska så långt tag..är mitt under behandlingen..

nu är de bara de att min läkare helst inte vill att jag håller på i stallet med mockning o ridning osv eftersom de hindrar viktuppgången o så och vill nu att ja ska lägga ner stallet tills ja har blivit mer "normal".

de är bara de att jag lever för min häst, skulle aldrig orka kämpa utan att få rida, sköta om stallet o så..de enda ja gör på dagarna ju.

är de inte bättre att jag mår bra och kanske har lite undervikt..och endå försöka få bort dessa sjuka tankar..de är ju dom som hindrar mej från att bli frisk..är väl bättre att ändra tankesättet..

skulle ja lägga ner hästarna har ja ju inget att leva för..och bara för ja går upp i vikt betyder ju inte att de är lättare att bli frisk..så fort ja börjar med hästarna kommer ja ju gå ner igen..?
nu håller ja åtminstonde den här vikten..ganska stabilt iallafall..går varken upp eller ner.

har mycke mycke lättar att äta osv. när ja är i stallet med hästen..
de är väl viktigare...eller har ja helt jättefel..? borde ja skuta med hästar helt..?..de kan ju..o kommer ta lång tid för mej att bli helt "frisk"..
någon som e anorektiker men som orkar med både häst och behandling??

någon som har nån aning om va ja menar..? skriver lite rörigt kanske..

:crazy:

Jag förstår både hur du och din läkare tänker! Det måste kännas hemskt för dig att inte vara i stallet... samtidigt som du ju förlorar viktig energi där.

Det finns ingen möjlighet att du är där bara varannan dag eller att ni kommer överens om en max-tid eller att du till exempel bara rider och att någon annan kan ta mockningen etc. i alla fall vissa dagar. Finns ju massa annat pyssel med putsning och dylikt som du kan göra för den personen istället i så fall.

Jag önskar dig all lycka med ditt tillfrisknande och hoppas av hela mitt hjärta att du ska lyckas ta dig ur sjukdomen! Det är inte bara något jag säger, utan jag menar det verkligen! Har lyckligtvis inte varit drabbad själv, men jag har en vän som varit det... så jag vet vilket helvete det är.

SKickar massa styrkekramar till dig och en liten peppdans:

:banana: :bow: :banana: :bump: :banana: :bump: :banana: :bow: :banana:

Jag hade anorexi för två år sedan, men det känns som igår. Alla minnen sitter så djupt inborrade i hjärnbalken så man minns varenda ljud, doft, ord.
Jag hade precis förlorat min häst när jag blev sjuk, min högsta dröm var att få en ny häst eftersom jag behövde någon att prata med, som lyssnade och förstod. Mamma sa då att om jag kämpade och klarade mig ur sjukdomen så skulle vi leta en ny häst, och för varje minut hade jag det i tankarna. Skulle jag ge upp mitt liv när jag kunde leva ett bra liv? Jag lyckades bli frisk, och jag hittade min häst, dock inte den jag har nu, men den hästen hjälpte mig genom ett av mitt livs största problem. Pepzie hette han.

Undrar som bubbel om det är möjligt att gå ner i dagar eller vad du gör?

Förstår verkligen att de måste vara tufft att höra att de anser stallet är för mkt just nu.

Är själv sjukpensionär pga min fibromyalgi och klarar i perioder inte av så mkt men som du sa så är stallet guld värt. Hade det inte varit för underbara stallägare (mitt stos förra ägare), bra folk i stallet och att de går på lösdrift hade jag aldrig kunnat ha häst.

Jag tycker faktiskt inte du skall sluta med hästarna. När jag var som sjukast blev jag tillsagd detsamma, men jag vägrade. Jag skulle aldrig blivit frisk (nåja, FRISK blir man väl aldrig *suckar*) om det inte varit för att jag hade min häst. Det var han som gjorde att jag ens orkade gå upp ur sängen vissa dagar, han som gjorde att jag kände att det fanns någon mening med att bli frisk. Hellre att själv viktuppgången blir lite försenad, och att du mår så bra som möjligt psykiskt och känner motivation.

Jag anser inte att kroppsvikten är det viktigaste att förändra vid anorexi/andra ätstörningar, utan inställningen och tankarna.

Håll fast vid din häst och jobba med din självbild. Försök hitta VILJAN att bli bra.

Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om jag orkat med livet om det inte varit för hästarna. Måste vara en jobbig balans om man behöver "spara" på energin. Om jag får gissa att din läkare inte hästmänniska :smirk: . Vi är ett folk för oss själva :D .

Är det mkt som du måste göra i stallet eller kan någon annan göra mkt av jobbet? Har själv försökt släppa alla måsten.

de ja måste göra i stallet nu är mocka, rida och borsta på hästen..
varje gång ja är i stallet så känner ja ju att ja vill bli frisk..äter mycke av maten i stallet dessutom, mycke lättare där.

tror ja bestämt mej för att fortsätta iallafall med ridningen..
eller vad är de som liksom tar mest energi i stallet?
ridningen eller mockningen/fixa höpåsar?
för nu känner man ju att man är behövd..eftersom de inte är någon annan som tar hästen så måste jag äta tillräckligt iallafall.

så svårt..tycker inte de tar så mycke energi av att vara istallet heller, dessutom kommer ja endå gå ner sen när ja börjar i stallet igen..så då blir de ju samma sak..tror ja..

sen hur förklarar man för dom hur mycke hästen betyder?
dom tycker ju inte de skulle vara några problem att avstå hästen ett tag och koncentrera mig på att bli "normal"
är nästan säker på att de skulle bli värre om ja inte va med hästen o red o så..

Är det flera i stallet som hjälpts åt? Har du möjlighet att köpa till full skötsel om du står inhyrd?

Vi är flera som hjälps åt så egentligen så har jag stalltjänst 2 mornar i veckan (fodrar då även lunch) då man gör mest. De flesta hästarna går ute så 2 boxar att mocka, 2 vattenhinar att göra rena, göra höpåsar (packat hösilage i 4kantsbal och går jättesnabbt att göra) och gå ner med kraftfoder till ett avelsto. Är jag i dåligt skick så hjälper de andra mig med mockningen och vattnet.

Är svårt att förklara för en del hur mkt hästarna gör. Borde finnas en massa om hur mkt nytta hästarna kan göra vid anorexia på nätet som du kan skriva ut och de läkaren. Borde även finnas forskningsrapporter.

Om du vill kan jag hjälpa dig att leta

Hejsan, kan väldigt lite om anorexi men för människor som är utbrända/gått in iväggen använder man ju numera på vissa ställen hästar som en del i rehabiliteringen. Om du inte är så underviktig att att en mindre försening i viktuppgången är fysiskt farlig för dig borde ju hästeriet vara bra för den psykiska rehabiliteringen. Du skrev att du har lättare för att äta i stallet så försök utnyttja det genom att ta med lite extra dit för att ersätta den extra energin som går åt. Lycka till på vägen tillbaka :) <måste även lägga till att jag tror att det är viktigt att du njuter av hästen nu och föröker lägga alla måsten åt sidan. Pyssla och ägna dig åt mysridning

Anorexi är en sjukdom du kan bli helt frisk ifrån, men jag tycker inte att du skall ägna dig åt något annat än de allra mest högprioriterade sakerna vad gäller hästen, resten ska någon annan ta hand om åt dig. Sätt gränser, för dig själv och din blivande hälsas skull.

Din kropp är nu allvarligt skadad, och det är ingen annan än du själv som har åsamkat dig denna. Det viktigaste i ditt liv måste vara att bli frisk, inte lite underviktig, normalviktig eller tjock, utan frisk.

För att nå detta mål anser jag att det krävs strikta restriktioner när man är så fast i svälten som du nu uppenbarligen är. Att vara i stallet tar mycket mer energi än du tror. För mig var all stallaktivitet förbjuden under BMI 15, jag fick pussa på hästen i stallet, that's it. Över 15 fick jag skritta korta turer på ca 30 min, men inte göra iordning hästen(borsta, hämta från hagen), då ridningen betydde mest för mig. Över 16 fick jag borsta, och rida korta turer men inget ansträngande. Vid 17 fick jag börja rida som vanligt, men inget tyngre stallarbete, samtliga restriktioner hävdes vid BMI 18. Då fick jag arbeta som jag ville i stallet under förutsättning att jag fortsatte gå upp i vikt.

Du säger att:


så svårt..tycker inte de tar så mycke energi av att vara istallet heller, dessutom kommer ja endå gå ner sen när ja börjar i stallet igen..så då blir de ju samma sak..tror ja..


varför skulle du gå ner i vikt av att vara i stallet? Vore inte det en utomordentligt korkad sak att ägna sig åt då?

Var det någon som bestämde ditt Bmi-system eller din egen ide? Låter som kan funka som en morot.

jag jobbar med en tjej som har och behandlas för anorexi, jag förstår på hennes snack att hon gärna skulle vilja träffa mina hästar och rida en sväng, men för det första kan jag inte veta om det är för att bränna kalorier som hon pratar så längtande om hästar, och för det andra skulle jag aldrig i livet utsätta min häst för hennes benpipor i baken:crazy:
inte för att vara elak, men inte ens i westernsadeln skulle jag garantera att inte sittbenen borrade sig igenom.....:confused:

Jobbar hon sig däremot "frisk" så ska jag med glädje hjälpa henne att rida så ofta hon vill och kan, det är en underbar tjej, men... som sagt.... hästens hälsa framför allt!

* Jenny *

Det fungerade såhär mellan mig och sjukhuset är jag var inlagd. Ingen viktuppgång=ingen häst.

Fungerade det för dig att ha hästen som en morot eller kändes det som för tufft?

är de inte bättre att jag mår bra och kanske har lite undervikt..och endå försöka få bort dessa sjuka tankar..de är ju dom som hindrar mej från att bli frisk..är väl bättre att ändra tankesättet..


Kruxet med det hela, även om det är tankarna som man måste jobba med, är väl att är man underviktigt (pga sjukdom) eller får i sig för lite energi så fungerar inte hjärnan helt logiskt. Vilket tyvärr gör det mycket svårare att bearbeta de jobbiga tankarna.

Har haft anorixi periodvis sedan jag var barn, tror (man kan aldrig vara säker) att jag har tillfrisknat nu. Om det inte varit för hästarna hade jag aldrig tillfrisknat. Miljön och kärleken från pållarna har läkt mycket. Håller absolut inte med din läkare om att du ska lägga av. Det måste vara det viktigaste i världen att ha detta att kämpa för. Stå på dig. I detta fallet tror jag inte din läkare har en susning.

Obs! Var ett svar till uddatyp inte till diny.

Fungerade det för dig att ha hästen som en morot eller kändes det som för tufft?

Hästen var min morot, och en förbaskat motiverande sådan. Att bli frisk ÄR en tuff process, no shit, men det går även om det krävs mycket svett och tårar på vägen.

skulle ja lägga ner hästarna har ja ju inget att leva för..
Jag önskar dig all lycka i ditt tillfrisknande. :bow:
Lär dig leva för dig själv, och utveckla dina postiva sidor. Dessa finns inom dig. Sann lycka i livet uppstår när vi slutar leta efter den. När vi bara är ,utan att döma oss själva.

Om du väljer att leva för en häst så har du stor anledning att falla tillbaka till dina problem så fort hästen inte uppfyller dina förväntningar. Därför kan det vara bra att först få ordning på ditt eget liv och sedan ta hand om hästarna.

Lär dig att älska dig själv lika mycket som du älskar din häst, så kommer hästen att älska dig dubbelt så mycket tillbaka. ;)

All lycka!

Lär dig att älska dig själv lika mycket som du älskar din häst, så kommer hästen att älska dig dubbelt så mycket tillbaka. ;)
:bow: :bow: :bow:
Det låter som något för mig att jobba mot oxå

tack för alla svar..

ja är på en ganska så gränsvikt liksom..ska inte prata siffror här..men ja är nöjd med den, vill varken gå upp eller ner, och sålänge ja inte går ner är folket nöjda.

men har iallafall gjort så nu att ja bara rider, borstar o allmänt är bara med hästen, och stallskötseln tar dom andra.
men mer vill ja inte sluta med för de känns verkligen som om ja inte skulle klara att ens vilja försöka bli frisk då, för varje gång ja kommer till stallet så vill man ju bli frisk för att kunna fortsätta hålla på, är ja borta från stallet glömmer ja väldigt lätt hur mycke de betyder..

de dumma är att ja inte har någon bra psykolog eller någon att prata med så den psykiska delen går de inte bra alls..

allt funkar sålänge allt går bra med hästen, men såfort de är nåt som inte går riktigt som ja vill med hästen eller om den beter sig konstigt så går allt direkt väldigt mycke sämre och allt går ut över maten så får man liksom börja om.
oroar mej nåt fruktansvärt mycke för hästen..och bara antar
att "normala" inte riktigt oroar sej på de sättet..eller ja vet inte vad som är normalt..

de absolut bästa hade vart att komma till ett behandlingshem där man kunde ha med sej hästen och få in den i behandlingen.
men de går nog inte..

någon som provat KBT?
läste om de och de låter bra..tänkte om de va värt att testa..fast allt är väl värt att testa..

Jag tycker KBT är kanon! :bow:

LYCKA TILL!!!:bump:

allt funkar sålänge allt går bra med hästen, men såfort de är nåt som inte går riktigt som ja vill med hästen eller om den beter sig konstigt så går allt direkt väldigt mycke sämre och allt går ut över maten så får man liksom börja om.
oroar mej nåt fruktansvärt mycke för hästen..och bara antar
att "normala" inte riktigt oroar sej på de sättet..eller ja vet inte vad som är normalt..
Du behöver finna din inre styrka på egen ben. Vi kan inte leva för någon annan, men vi kan leva med andra. För att kunna leva med andra så behöver vi ha ork till detta.
Det är lika viktigt för dig som för hästen med balanserad "foderstat" och rutinmässiga "utfodringar". Utan näring eller regelbundna matvanor så skapar vi onödig oro i kroppen.
Fundera gärna över skillnaden mellan sympati och oro.

En sak som är väldigt viktig att veta är att, om vi går runt och oroar oss så sänker vi vår livsenergi. Genom att ta kontroll över oros-tankarna så kan du bli piggare. Du är inte dina känslor. Dom finns där, men du är mer än så. Låt inte oron styra ditt liv.
Låt mat, rutiner och viljan till ett hälsosamt och lyckligt liv bli din drivkraft - det förtjänar du.

Läs gärna mitt förra inlägg en gång till.

KBT är väldigt bra för många. Det finns otaliga böcker i ämnet, så du kan läsa och t o m göra dina egna övningar utan att gå i terapi.
:bow:
Lycka till!

Jag är också under behandling nu och får inte heller rida och så. Får vara i stallet och småpyssla men inget annat och jag håller på att bli galen.. Saknar ridningen och allt runtomkring något enormt, men får inte börja förrän jag gått upp men jag vet inte hur mycket jag måste gå upp innan jag får börja igen. Det är iallafall en drivkkraft för mig när jag ska äta, att få och kunna rida igen är mitt mål just nu.. Samtidigt som det känns förjävligt att inte få göra det nu, jag känner mig helt frustrerad..


Vad är KBT för något?

kl:
Kan du inte ha någon som hjälper det med det "grövsta" i stallet? :)
Då kan du vara i stallet och umgås med din häst och du kommer att må bättre
*peppkramar* :banana: :bump: :bow: :bump: :banana: :bump: :bow:

Det kunde lika gärna vart jag som skrev det där. :(
Sitter här med anorexi + häst. Jag tror inte på att man blir frisk, utan att man lär sig att hanterar det.