När ens häst, själafrände och bästa vän dör?
Jag har aldrig varit med om en värre dag än idag.

OJ! Vad har hänt?

Svårt att säga hur man gör...
För min del gäller det att prata om det och gråta ur sig...ingen idé att hålla det inne...
Jag ältar...om och om igen...tills det inte gör lika ont längre.
Jag går igenom händelseförlopp och olika sätt man kunnat handla på och sedan försöker jag "rättfärdiga" just mitt (eller andras) handlande. Det blir så mycket lättare att leva med något som man bestämt sig för att det är okej, eller något som inte kunde göras annorlunda.

// M

kramar!

vet hur det känns min försvann för ca en mån sen dock var jag o hämtade en ny pga vissa omständigheter o det var nog bra för mig.
säger inte att det är bra för nån annan men ta dig tid att sörja...

Tråkigt! Jag vet hur det känns och många andra har ju varit i din situation med!
nu är det snart ett år sedan jag var tvungen att ta bort min ponny p.g.a. ett avsparkat ben.:cry: :cry: :cry:

Jag gråter ibland, blir väldigt ledsen. Jag har köpt en ny pålle ganska så efter det min ponny dog och det hjälpte mig att klara sorgen bättre!;) Min nya pålle är fin på sitt sätt, min förra var fin på sitt sätt.

Min moster sade en gång:

Där livet ibland stänger en dörr, så öppnar det en ny någon annanstans, man måste bara öppna ögonen och letar efter den! Och hon hade rätt!!!:bow: Jag hittade en ny kompis, visst kommer jag alltid saknar min förra men det ska man ju göra också!

Stor kram på dig!

Jag beklagar verkligen!!

Ledsen men jag vet inte... Har aldrig haft en häst som gått bort, däremot en väldigt nära anhörig. Vad gör man? Jag har då aldrig fått lära mig hur man gör! Nummer 1 tror jag är att låta det ta tid. Gör det som du känner för, vill du prata med någon gör det, vill du inte så stäng av telefon etc. Försök inte förtränga utan som någon skrev, gå igenom det om och om igen. Försök få upp känslorna, efter ett tag blir inte känsloreaktionerna så starka. Vet att det är SVÅRT i början...

Igen, beklagar verkligen.

Jag har inget recept, men när min första katt dog blev jag sinnessjuk i exakt tre dagar. Satt på golvet och vaggade, ömsom grät jag och ömsom ylade jag. Det gör ont att förlora någon man älskar!
Hitta ett sätt att bara orka gå upp på morgonen, för det allra värsta går över, även om man inte tror det i början.
Kanske kan det vara ett bra tips att ge dig ut i stall så snart som möjligt igen? Hästdoft och varm päls mot kinden läker det mesta.
Skickar styrkekramar!

/Cristel

Jag är verkligen ledsen för dig!
En av familjens hästar fick fel på hjärtat förra sommaren och det har varit väldigt jobbigt. Som tur var har vi dottern kvar = min häst. Vi gjorde en grav där vi grävde ner askan och planterade en nyponbuske på, eftersom hon älskade nypon. Den finns i hästhagen och på nåt sätt så känns det fint när jag ser min häst stå brevid. Om ett tag kanske hon kommer att äta nypon från busken.
Sluta inte tänk på din häst utan gör det ofta! Prata med nån som också kände din häst så kan ni dela fina minnen med varandra.
Stor kram
/Lova och Musse

Det är så otroligt svårt när ens häst dör. Själv så kunde jag gråta i sömnen ibland när jag drömde om min gamla, en låååång tid efter att hon hade tagits bort. Mitt tips är att ge det tid och att inte må dåligt bara för att man är ledsen, då blir det en ond cirkel... Ta det som naturligt att sörja.

Jag vet precis hur du känner dig. Jag var tvungen att ta det tunga beslutet i början av december förra året. Min lilla hade spatt med lösa benbitar. Det svåraste var att ringa bilen och dagarna innan den kom. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Tårarna kommer när jag skriver det här. Men det känns faktiskt bättre redan. Vi pratar mycket om henne hemma.
Jag har tidigare varit med om att förlora en mycket kär gammal häst. Men den tog vi bort pga ålder. Det var tungt även då men då såg mitt liv lite annorlunda ut mot nu, så det smärtade inte lika mycket.
Men vad hände med din? Var det akut eftersom det hände så tidigt på morgonen?
Det känns nog bättre för dig om du berättar lite.
Försök att prata med någon nu. För du är väl inte ensam hoppas jag.

Beklagar... :(

Själv har jag varit med om att min kära mamma gått bort... Liksom 3 av mina absoluta favoriter och ögonstenar, den första var min första sköthäst, Majsan, ett stooort halvblod. Så snäll var hon, när lilla 9 åriga jag kom med borstar i högsta hugg.
Sen var den min favorit som jag skötte i flera år, som jag hängde med i vått och torrt, så mycket jag varit med om med den hästen... Allt från tävlingar, transportolycka :crazy: och mys i skogen och stallet. Och sist men inte minst den häst jag kom så bra överens med och tävlade med och gud vet allt, som bara ajg fick rida för han var så stor och speciell och ingen annan ville... Han fick mig även att sluta rida i 2 år för att han gick bort i cancer. Usch.. :(
Men livet går vidare, man måste försöka tänka positivt. Det kommer dagar då man är ledsen och det måste man få vara då. Din vän finns alltid kvar hos dig, i ditt hjärta.
Hoppas du mår bättre snart. Nu sitter jag själv och blir ledsen...

Det är alltid så svårt att säga nåt...
De flesta av oss har ju varit där någon gång...
Själv ansåg jag mig som ganska avtrubbad när jag jobbade med hästar, dom såldes, dom togs bort, man grät en skätt om det var en av favoriterna, snöt sig och sen jobbade man vidare och väntade tills en ny favorit dök upp....
Men sommaren -04 ändrades allt.
Min DRÖMHÄST föddes, tyvärr med senkontrakturer fram och dåligt utvecklade muskler vid bogarna = dålig koll på frambenen.
Då det var stoets första föl, så gav hon snart upp och brydde sig inte nämnvärt om fölungen. Så vi flaskmatade.
Jag hade redan bestämt att DEN hästen släpper jag aldrig!
(till och med min sambo måttligt road av hästar avgudade henne)

Ägaren till hästen, tyvärr lite äldre och inte så frisk bestämde sig dock efter två veckor att ta bort henne.
Hade jag haft de möjligheter jag har idag så hade hon levt.
Vår ordinarie veterinär hade jag på "min sida" och hade övertalat ägaren att prata igenom det med henne igen innan avlivning.
Tyvärr så kunde inte hon komma utan distriktarna skickade en annan vet. Då gjorde jag mitt livs värsta misstag som jag grämer mig till vansinne över än idag.
Hon var min lilla bebis och tog mitt hjärta med sig till trapalanda när hon somnade in med huvudet i min famn 16 dagar gammal :cry:

"avtrubbade" jag-lipar fortfarande när jag ser bilder eller tänker på lilla Tindra, trots att det snart är tre år sedan!
Trots den smärta jag känt så var det ändå de finaste dagarna jag haft, och jag är glad att jag ändå hann träffa min drömhäst även om tiden med henne blev väldigt knapp.
http://i104.photobucket.com/albums/m198/Norrsken81/Tindra/DSCI0238.jpg

http://i104.photobucket.com/albums/m198/Norrsken81/Tindra/DSCI0187.jpg

http://i104.photobucket.com/albums/m198/Norrsken81/Tindra/tindra1.jpg

http://i104.photobucket.com/albums/m198/Norrsken81/Tindra/DSCI0165.jpg

http://i104.photobucket.com/albums/m198/Norrsken81/Tindra/tindra3.jpg

Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*

Äsch ni får inte göra så här mot mig. Nu sitter jag på jobbet och grinar igen. Lilla Tindra var ju så fin. Bilden där ni sover tillsammans gjorde att jag började blöta ned tangentbordet.

Till TS och alla - jag förstår inte heller hur man skall kunna klara det. Jag har aldrig varit där än, och hoppas på något sätt att det aldrig skall hända även om jag vet att det rimligen kommer att göra det en dag. Tror att det är som med alla svåra sorger dock, man får lov att sörja, gråta och skrika om man behöver, ligga i sängen och titta i taket i timtals, dagar, veckor och så småningom kommer man till en punkt där man känner att man måste börja resa sig igen. Men det lär ta tid.

Min ena häst är snart 22 år .. Fick honom när jag var 8 och han 10.. Jag trodde aldrig att han skulle leva så här länge men jag är oerhört tacksam för varje dag som går och han är fortfarande pigg och glad. Men jag tänker alltid på hur det blir den dagen han dör. Han har funnits i mitt liv så länge och lärt mig allt jag kan. Han är inte längre en häst utan min bästa vän.. Han fick en allvarlig skada förra vintern och då trodde jag att nu är det kört, men tack vare hans starkhet och min vetrinärs otroliga arbete blev han frisk. Men det var också då jag fick mig en tankeställare.. Ska jag någonsin kunna titta på en ny häst och skapa samma band ? Så jag gick och köpte mig en till häst. Mest för att den gamle ska få vara gammal, och få gå och njuta av livet.
Mina hästar går tillsammans i hagen och mina nya 3 åringen ser den gamle som en "pappa" och följer varje steg den gamle tar och gör samma saker som den gamle.
Så när den gamle dör så har jag min lille kvar, som har lärt sig av den gamle och sett upp till den gamle. På så sätt har jag lite av den gamle kvar.. Men den dagen den gamle dör, dör en del av mig. Och jag fasar verkligen för den dagen ..

Det är alltid så svårt att säga nåt...
De flesta av oss har ju varit där någon gång...
Själv ansåg jag mig som ganska avtrubbad när jag jobbade med hästar, dom såldes, dom togs bort, man grät en skätt om det var en av favoriterna, snöt sig och sen jobbade man vidare och väntade tills en ny favorit dök upp....
Men sommaren -04 ändrades allt.
Min DRÖMHÄST föddes, tyvärr med senkontrakturer fram och dåligt utvecklade muskler vid bogarna = dålig koll på frambenen.
Då det var stoets första föl, så gav hon snart upp och brydde sig inte nämnvärt om fölungen. Så vi flaskmatade.
Jag hade redan bestämt att DEN hästen släpper jag aldrig!
(till och med min sambo måttligt road av hästar avgudade henne)

Ägaren till hästen, tyvärr lite äldre och inte så frisk bestämde sig dock efter två veckor att ta bort henne.
Hade jag haft de möjligheter jag har idag så hade hon levt.
Vår ordinarie veterinär hade jag på "min sida" och hade övertalat ägaren att prata igenom det med henne igen innan avlivning.
Tyvärr så kunde inte hon komma utan distriktarna skickade en annan vet. Då gjorde jag mitt livs värsta misstag som jag grämer mig till vansinne över än idag.
Hon var min lilla bebis och tog mitt hjärta med sig till trapalanda när hon somnade in med huvudet i min famn 16 dagar gammal :cry:

"avtrubbade" jag-lipar fortfarande när jag ser bilder eller tänker på lilla Tindra, trots att det snart är tre år sedan!
Trots den smärta jag känt så var det ändå de finaste dagarna jag haft, och jag är glad att jag ändå hann träffa min drömhäst även om tiden med henne blev väldigt knapp.


Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*


'*STORTJUTER!*:cry: :cry: :cry:

TS *bamsekramar* låt det ta sin tid...en dag kommer det att kännas lättare....inte heller jag har något bra botemedel tyvärr!:(

Beklagar sorgen, det enda man vet är att sorgen lättar med tiden men försvinner nog aldrig helt!
Det är 6 månader sedan vi fick ta det tunga beslutet att ta bort våran 23 åring.
Han hade varit dålig en tid, för att till slut nästan tyna bort helt, denna stora ståtliga varelse som förgyllt våra liv så länge var nu bara som skinn och ben!
Vetrinären trodde att det förmodligen var cancer, då avmagringen skedde på så kort tid.
När vi tagit bort honom mådde jag fruktansvärt dåligt och hade hela tiden tankar kring om vi verkligen tagit rätt beslut, hade vi kunnat göra något mer?? Även att jag visste innerst inne att det var det rätta, så kunde jag inte låte bli att tänka så.
Det var nog det jobbigaste.

Vi tände ljus i flera månader på det stället han fick ta sina sista andetag.
Jag får fortfarande gråten i halsen när jag ser den kala plätten, där det inte länge växer något gräs...

Kämpa på det blir lättare, dom finns ju alltid kvar i våra hjärtan!

Beklagar din sorg.... :cry: Vad hände?

Jag har tyvärr inga egna erfarenheter av att nån av mina egna hästar dött men som många andra skrivit så fasar jag för den dagen då nån av de två jag har nu går bort...

Den store köpte jag när han var 6 månader och nu är han 15 år, den lille sällskapsponnyn va 3 år när han kom till mig och är nu 17 år. Har tänkt mycket den senaste tiden på den dag jag måste ta det jobbiga beslutet att skicka dem till trappalanda.... Dom har ju vuxit upp tillsammans och är verkligen bästa vänner :love: !!! Jag skulle kunna tänka mig att den som blir kvar så att säga kommer att sörga sig till döds när den som åkt är borta...

Det är ett jobbigt skeende men det kommer ju förr eller senare, det vet man ju redan den dag man skaffar sig ett djur. Jag försöker tänka så att jag njuter av varje dag dom är hos mig och sen när dom är borta får jag minnas alla de fina stunderna... :bow:

Mitt bästa råd är att sörja ordentligt, behöver du gråta - gör det, behöver du prata - gör det, det är bättre att låta det "onda" och saknaden komma ut och tänk på alla era fina stunder tillsammans.

Tack snälla ni :cry:
Ja, han dog igår min häst. Jag vet inte vad jag ska leva för längre. Han blev 22 år.

Jag är hemskt ledsen för din skull *kramen*
Hoppas iallafall att du hann samla ihop många fina minnen med pållen att trösta dig med.

Lider med dej.
Det är inte roligt när man måste ta bort en häst! Men jag måste endå säga att man måste sätta allt i ett perspektiv. Innom en månad har jag varit varit tvungen ta bort två hästar. Jag är lessen, ja visst,inget snack om saken!!!! Men det är ingen mot när min lillebror dog när han var sexton år! Så jag sörjer, ja visst , men man kanske ska sätta det i proportion till livet i övrigt. För det är ju så, att många värre saker kan hända. Men jag har full förståelse för att du sörjer din häst.
tröst kramar
maria

Ett år efter att jag köpt min första häst (en ardenner) så hade min mor bestämt sig för att ta upp hästintresset igen ihop med mig. Vi hittade ett varmblod och en shettis som behövde nytt hem akut. Vi ville egentligen bara haft varmblodet men eftersom dom gått ihop i över 15år så hade vi inte hjärta att dela på dom :)
3 dagar efter att vi fått hem dom bryter varmblodet benet och vi blir tvugna att ringa efter nödslakten. Vi var såååååå ledsna vi hade inte ens hunnit rida henne :cry: Men den som blev mest ledsen tror jag så var det shettisen han gnäggade i flera veckor efter henne :cry:

*KL* TRÖSTEKRAM TILL DIG MELISSA :cry:

*KL* Vilka underbara bilder! Norrsken81 Jätteledsen att du blev av med din drömhäst!! :cry:

Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*

Jag blev också helt kär i lilla Tindra! Bilden när hon ligger i boxen med huvudet i ditt knä och era blickar vilar i varandras är bara sååå fin. Alla bilderna är helt underbara.

I augusti förra året förlorade jag min lilla miniminiponny Ragge pga benbrott i hagen, det var en fruktansvärt hård smäll att ta. Han var en sådan solstråle och ögonsten och min verkligt stora glädje! Ca en månad efteråt skaffade jag en ny liten miniponny, för jag ville verkligen inte vara utan en sötnos. Det kändes faktiskt lite bättre när jag hade en ny glädje i livet igen, även om inget kan ersätta Ragge. Men Fiona gör mig glad, så jag är tacksam.

I övrigt så försöker jag leva som citatet ovan. Men det är jobbigt att se på alla bilder jag har av honom, jag blir alltid ledsen igen. Men ibland bara man måste ta de stunderna.

*sänder också en kram till alla som sörjer och saknar*

*KL* Vilka underbara bilder! Norrsken81 Jätteledsen att du blev av med din drömhäst!! :cry:

Tack!
Tröstar mig ju med att jag ju faktiskt fick äran att lära känna henne....liiiite iallafall....

Jag blev också helt kär i lilla Tindra! Bilden när hon ligger i boxen med huvudet i ditt knä och era blickar vilar i varandras är bara sååå fin. Alla bilderna är helt underbara.


Just ögonen gjorde att jag valt att kalla henne Tindra....
för tindra kunde de vill jag lova.:love:

En annan sak som jag vill dela med mig av som faktiskt faschinerar mig
en hel del är att jag fortfarande minns med lukt, känsel och hörsel...
Tänker jag på henne så minns jag och känner precis hennes lukt, sammetslena hals, mjuka man och kan höra det lilla gnägget som kom med jämna mellanrum när hon ville veta var jag höll hus...
*modersinstinkter (?):crazy: *

*kl*

Skulle ju ha lagt in mina bilder m.m. i till-minne av tråden på gnägg...
inte komma här och klampa in i din tråd Melissa...:o

I augusti förra året förlorade jag min lilla miniminiponny Ragge pga benbrott i hagen, det var en fruktansvärt hård smäll att ta. Han var en sådan solstråle och ögonsten och min verkligt stora glädje! Ca en månad efteråt skaffade jag en ny liten miniponny, för jag ville verkligen inte vara utan en sötnos. Det kändes faktiskt lite bättre när jag hade en ny glädje i livet igen, även om inget kan ersätta Ragge. Men Fiona gör mig glad, så jag är tacksam.


Vilken tur att det kom en lite Fiona till tröst...
Men som du säger... nya hästar ersätter ju inte platsen av den gamla, men får förhoppningsvis sina egna platser i ens hjärta.

finns ett enkelt om men tänkvärt uttalande från en kompis till mig.

"det är bara å bryta ihop och gå vidare."

kram på dig!

Usch, vad hemskt... Jag började nästan gråta när jag såg vilket underbart litet föl det var, och vad mysigt ni såg ut att ha... Min medryttarhäst är en fjording på 28 år, och idag började han få stora problem. Han blev ovillig, vägrade gå ut, drack jättemycket vatten och ville inte belasta hovarna... Ägaren kommer säkert ta bort honom snart...
Men jag har i alla fall haft 15 år med honom!

Ja, jag har många underbara minnen av honom. Jag räknade inte honom som en häst utan som en medmänniska. Jag vet att man inte får förmänskliga hästar, men så blev det i det här fallet. Något jag lider av nu, när han varit borta i 2 dagar, är vad som hände med honom när han dött. Känner ren fasa när jag tänker på det. :cry:

Tack snälla ni, tror lätt att jag är den enda i världen med sorg.. och så är det ju inte. Men jag kan inte fatta att han fanns för 3 dygn sedan, att han andades och att han var precis den underbara häst som jag känt i 16 år. Och nu finns han inte.

hej, och jag beklagar verkligen. Jag har aldrig förlorat en häst, men däremot hund. Det som hjälpte mig mycket i sorgen, var att skriva av mig när det blev som värst. Jag skrev långa, kanske fåniga sidor och precis hur jag kände det. Detta gjorde jag ofta den första tiden när jag var ensam. Har sparat allt och kan om jag vill läsa. Det är nu fyra år sedan, men jag minns hur ledsamt det var. Trots att hon blev sjuk och gammal. Man går igenom precis samma sorgestadium som när en människa dör. Jag blev förbannad på henne som kunde dö, jag kände mig övergiven på något löjligt sätt. Jag har ju familj. Men det hjälpte inte. Jag kände även chock, fast jag var förberedd. Jag kände även förnekelse att det hänt. Alla dessa stadium hamnar man ofta i även när en nära anhörig går bort. Om man inte vill prata om det. Kanske man skäms ifall man gråter, kan det vara en lättnad att skriva ner det man känner.

Har tyvärr ingen tröst att ge dig Melissa (en liten kram kan du få men jag tror inte att den hjälper riktigt) men däremot så tror jag på fullaste allvar att ett hjärta har en otrolig förmåga att rymma mycket. Så att även om du nu känner att ditt hjärta är överfullt av känslor för den häst du just har förlorat så kommer du en vacker dag att hitta någon annan att älska - den nya kommer inte att kunna ta den gamlas plats (den platsen är för evigt upptagen) men du kommer att upptäcka att hjärtat töjer sig så att det finns plats för den nye också! Och på sikt kommer förlusten att göra mindre ont... till slut kommer du antagligen att kunna känna bara en lätt sorgsenhet när du tänker på din förlorade vän och mest minnas alla fina stunder ni haft.

Hej Norrsken!
Jag hann ochså träffa och bli förälkad i lilla Tindra, jag har tänkt mycket på henne och vad hon kunde ha blivit den lilla hästängeln! Gå in på www.nordiskridhast.se och lägg in henne på trapalanda!
Kram C.

:love: :love: :love: Awwwww!

jag beklagar verkligen sorgen... har tyvärr inga bra tröstord... :cry:

Hoppas att ni har rätt, att man kommer över sorgen. Jag försöker att ta en dag i taget nu.

Förlorade min ponny för 3 1/2 år sen. Man går vidare men det blir aldrig vad det varit, aldrig samma känsla, djup, kontakt, kommunikation, kärlek, och allt allt annat man har kännt. Fortfarande gråter jag om jag tänker på honom. Oftast förtränger jag tankarna för att skydda mig själv för det gör fortfarande så himla ont i mig.
Jag har nya hästar sen dess men mitt hjärta är avstängt, släckt....
Och jag är nöjd med att det är så för släpper jag inte in någon så gör det heller inte ont.
Det mesta av tjusningen med hästar försvann med honom för det var just den otroliga närheten till varandra som gjorde allt så speciellt. Han blev bara 12 år.... jag önskar så att han hade fått ett långt liv och en stillsam pension....

Jag vill börja med att beklaga sorgen...

Tillåt dig själv att sörja, inget blir bättre för att man stänger in men tillåt också dig själv att acceptera.

Jag avlivade mitt livs kärlek för 2½ år sen. Jag pratar dock fortfarande om honom varje dag och tänker på honom varje dag. När jag kommer hem och tänder lampan vid hans kort så brukar jag prata lite med honom och när jag släcker på kvällen så säger jag god natt. Jag begravde inte honom men han har en fin minnessten uppe i min lägenhet med en vacker dikt på. Så sörjer jag...

Det är OK att vara ledsen och uppriven, det är bättre att det kommer ut. När jag blir ledsen så brukar jag tänka mig honom när han går och betar i Körsbärsdalen en sommarkväll

Ja, jag har många underbara minnen av honom. Jag räknade inte honom som en häst utan som en medmänniska. Jag vet att man inte får förmänskliga hästar, men så blev det i det här fallet. Något jag lider av nu, när han varit borta i 2 dagar, är vad som hände med honom när han dött. Känner ren fasa när jag tänker på det. :cry:

Men oj då...:crazy:
Vad är det som har hänt egentligen...?

Kram // M

Han vrickade sig, och pgr. av åldern läkte aldrig skadan, och han kunde inte ridas mer.
Han var en fantastisk ponny, en stjärna, och visste om det och skulle aldtig trivas med att inte vara nr 1, och träna/tävla. Han fick dö innan han blev gammal och grå mentalt och fysiskt. Men jag har aldrig, aldrig varit med om något värre. Vi har vuxit upp tillsammans.
Jag vill aldrig satsa igen.

Inte kul...

Inte lätt men försök att inte tänka att det var hemskt...det är nog som du säger...han hade inte trivts med att inte vara ok.
Han galopperar på gröna ängar nu med fladdrande man och är jättelycklig med de andra hästarna där...
Han kanske träffar min Fire som kom dit hösten 2005...vem vet...

Vi tog bort en liten gubbe denna veckan dessutom...han var över 30 år gammal och jättedålig. Jag kan bara tänka att han har det så mycket bättre nu, jag vet ju det.

// M

Usch, är så ledsen för din skull:cry:!!

Ett av de två fölen i vårat stall dog i onsdags, hon sprängde staketet och sprang ner i ett dike där hon bröt benet:cry:... Det andra fölet står fortfarande vid grinden på morgnarna och väntar på att hennes kompis ska komma ut:(..

Jag antar att det hela måste ta sin tid och man måste få gråta ordentligt. Vi hästägare kramar om varandra i stallet och på kvällarna ringer vi och gråter i telefon tillsammans:crazy:.. Men som sagt, ta den tid du behöver och stäng ingenting inne, behöver du gråta så gör det och om du känner att du vill prata med någon så gör det!

Ta hand om dig!!
Massor av tröstkramar från Copydrew, som själv sitter och gråter:crazy:

Tack! Jag försöker gå vidare, men det känns tungt. Jag ska vänta någon månad och se hur det känns. Om jag ska börja rida igen. Just nu känns det värre när jag ser hästar.

Min bästa vän lämnade oss sommaren 2005 och jag vet hur du känner dig.
Jag var hemma i en vecka och grät, tänkte igenom allt som hänt och allt vi varit med om innan det hände. Efter den veckan kändes det lättare. Det har snart gått två år och jag gråter fortfarande, men nu minns jag honom med ett leende för alla stunder vi hade. Och jag är tacksam över att han fanns där för mig så länge som han gjorde.

Jag tror att det är nyttigt för dig att träffa andra hästar, hur svårt det än är/känns. Jag red tre dagar efter att min Quito avlivats, på Windy (min nuvarande medryttarhäst sedan tre år tillbaka) och fick då en chans att se hans tomma grimma, hans box - och inse. Han kommer inte tillbaka även om jag gråter, så varför inte tänka på honom med ett leende, precis som han förtjänar...

Lycka till.