Efter att ha suttit och bläddrat en stund och läst om hästar som springer på bakbenen, är allmänt otrevliga att arbeta med/rida så väcks funderingen... Hur vanligt är det egentligen med hästar där hantering och ridning faktiskt är trevligt. Där man har kul ihop med sin häst, BÅDA TVÅ! Där det finns harmoni?

Jag och min häst bråkar inte. Vi är överrens och han lyssnar utan att vara knäckt eller underlägsen. Vi är ett team. Vi har roligt och vi trivs när vi umgås och rider. Jag skrattar ofta högt även på dressyrpassen, glädjen bubblar i magen och jag bara ÄLSKAR min häst! Jag önskar och hoppas att fler känner så. Att fler känner att de kan sitta och mysa med sina hästar i gräset, rida en sväng utan bråk och ilskna kommentarer, att hantering och ridning faktiskt är ett NÖJE! I vårat stall bestående av 10 hästar är det blott tre hästar som fungerar så bra, avrav en är min. Vad har gått fel? Varför ätr inte vårat fritidsintrsse, hobby och nöje ROLIGT?

Mina båda hästar är det roligt att rida på. Det är roligt att umgås med dem också och den ena brukar gå med lös när jag är ute och promenerar ibland. Här är det inte massa bråk och tjafs, har aldrig varit med om att någon av dem stegrat med mig på och bockat har de mest gjort av bus eller glädje så. Ridningen är för det mesta väldigt harmonisk, klart det kan vara lite besvärligare som nu när jag ska sätta igång unghästen efter lång vila att hon är lite motsträvlig och inte orkar som hon borde, men det har ju en naturlig förklaring och inte för att det är bråk.

Jag förstår hur du tänker. Jag blir också deprimerad över allt slit, släng och negativa tankegångar som "folk" har kring hästar och ridning. Jag tycker att det är toppenkul att vara med mina hästar, och vi är som du beskriver det ett "team". Båda mina hästar vet vem jag är, litar på mig och tycker om att göra saker med mig.

Dels tror jag inte att folk tar sig tid för att arbeta med sina hästar. För att bli ett team måste man ju gå en väg, som är fylld av arbete och tänkande. Du kan inte erövra en hästs respekt på en dag, utan det tar tid och engagemang. Jag tycker att många verkar ha en inställning att det är själva ridningen som är grejen, och om den inte fungerar så är hästen bråkig, uppfostrad eller knäpp. Det här gäller både erfarna hästmännsikor och nybörjare- varför? Jag säger som en av mina förebilder- köp en mountainbike om du vill prestera utan att förtjäna respekt.

Efter att ha suttit och bläddrat en stund och läst om hästar som springer på bakbenen, är allmänt otrevliga att arbeta med/rida så väcks funderingen... Hur vanligt är det egentligen med hästar där hantering och ridning faktiskt är trevligt. Där man har kul ihop med sin häst, BÅDA TVÅ! Där det finns harmoni?

Jag och min häst bråkar inte. Vi är överrens och han lyssnar utan att vara knäckt eller underlägsen. Vi är ett team. Vi har roligt och vi trivs när vi umgås och rider. Jag skrattar ofta högt även på dressyrpassen, glädjen bubblar i magen och jag bara ÄLSKAR min häst! Jag önskar och hoppas att fler känner så. Att fler känner att de kan sitta och mysa med sina hästar i gräset, rida en sväng utan bråk och ilskna kommentarer, att hantering och ridning faktiskt är ett NÖJE! I vårat stall bestående av 10 hästar är det blott tre hästar som fungerar så bra, avrav en är min. Vad har gått fel? Varför ätr inte vårat fritidsintrsse, hobby och nöje ROLIGT?

jag måsta faktiskt såga att det inte är lika kul, då hästarna jag rider egentligen inte är min typ av hästar och för att jag inte känner dom riktigt än.. men klart det är kul, men "team" kännslan var det några år sedan jag kännde, tack vare att jag inte "Släpper" till riktigt pga. av ordentligt olycka då jag blev RIKTIGT rädd.. men hittade en häst som jag kunde göra PRECIS ALLT med... prec. så som du förklarar. Kunnde tom. HOPPA!! (Hinder på 100-130cm var inga problem), men tyvärr så har hon haft kotledsinflammation och ägaren har flyttat så jag har ingen kontakt med henne längre.. :cry:

Jag har också funderat över det när jag har varit här inne och läst. Vissa hästar verkar livsfarliga att hantera och rida.
Jag antar att de inte är det egentligen då jag faktiskt inte tror att hästar på något sätt är elaka eller besvärliga från början utan de är naturligtvis ett resultat av den behandling som de har blivit utsatta för. Detta gäller kanske inte alla men nog de flesta hästar. Jag tror att många skaffar häst innan de har tillräcklig häst- och ridvana. Många inser nog inte heller att man måste lägga ner MASSOR av tid på hästen. Jag vet många som har flera hästar hemma som bara rids någon enstaka gång.

Jag tycker om att vara med min lilla häst. Vi bråkar i stort sett aldrig om någonting. Hon följer mig som en hund (faktiskt lättare att gå ut med hunden) när jag leder henne. Vi ger oss gärna ut på långa ridturer med fika i sadelväskan. Hon är helmysig att pyssla med. Jag har tränat mycket på att ta med henne till olika ställen. Jag rider henne sex dagar i veckan nästan året om.

Jag själv anser att jag är i någorlunda harmoni med mina tre medryttarhästar. Det är inte hundraprocentigt, men förr eller senare så :D Tana och Kotbullen är två personer jag tycker både rider och hanterar sina hästar på ett jättefint sätt. Särskilt Kotbullen och hennes gamla travare imponerar stort, där kan man snacka om team:bow:

Har också funderat över var det roliga finns i att umgås med hästar om det inte finns nån ömsesidig respekt eller uppskattning. Såna människor som bara har som mål att mobba ner hästen i skosulorna mår man enbart dåligt av att se på.

Jag tror nästan att hästarna förstår sig på begreppet frihet under ansvar. Travstoet jag rider tex har fått bättre självförtroende och är mer alert och glad på gången sen vi slutade binda upp henne. I största allmänhet tror jag hästarna trivs klart mkt bättre ju mindre mekaniskt tryck man lägger på dem med rep, grimmor osv. Det känns som att de förstår. Men det kan ju vara att de speglar mig som trivs bättre så, vad vet jag.

Jag tror nästan att hästarna förstår sig på begreppet frihet under ansvar. Travstoet jag rider tex har fått bättre självförtroende och är mer alert och glad på gången sen vi slutade binda upp henne. I största allmänhet tror jag hästarna trivs klart mkt bättre ju mindre mekaniskt tryck man lägger på dem med rep, grimmor osv. Det känns som att de förstår. Men det kan ju vara att de speglar mig som trivs bättre så, vad vet jag.

Jag tror att det har med ledarskap att göra. Om man hanterar sin häst så fritt som möjligt dvs antingen helt lös eller med löst grimskaft på ett säkert sätt så tror jag att hästen lättare uppfattar en som en självklar ledare.
ett exempel: Om jag ska leda hästen och går vid sidan om med sträckt grimskaft kan den tolka mig som osäker. De flesta hästar jag har hanterat trivs ej med en sådan situation. Om jag däremot går före hästen med löst grimskaft går den efter mig.
Detta kan man ofta se på ridskolor där nybörjare och deras föräldrar ska hålla en häst eller leda den. De står/går ofta med ett krampaktigt tag i tyglarna säkert rädda att hästen ska gå iväg. Hästen börjar ju då ofta att protestera mot situationen.

Jag har VÄLDIGA problem med en av mina medryttarhästar i vintras. Jag kunde inte rida ut hästen ensam, och sedan hästen kastat sig MOT en bil som körde förbi, så kunde jag ett tag inte ens skritta fram/av ute. Jag har vid åtminstonde vid ett tillfälle fått använda spöet ett par rejäla rapp, för att hästen levt rövare mitt på asfaltsvägen (som är hyfsat trafikerad), och varit totalt okontaktbar. Det var inte kul att sitta på den hästen då. Men, detta beteende tog slut, och grundade sig förmodligen i dels testande av mig som ryttare (problemen började efter det att jag ridit henne i ca 3 månader), dels understimulans p.g.a. att hon fick gå ensam i hagen, och enstaka gånger, att hon lekte rövare när hon väl kom ut. (reds fem dagar i veckan, varav de tre vardagarna enbart på ridbana, eftersom det var mörkt redan när jag slutade skolan.)

Nu är hon dock kanontrevlig, och trots att hon vilat några veckor under sommaren var det inga problem att andra ridturen skritta ut en runda, fjärde gången red vi ut ensamma, utan några problem.
Det är inte roligt att ha en häst som motarbetar en, men jag tror att en del har fastnat i en föreställning om hur hästen ska vara, och därför beter sig på ett särskilt sätt mot den, vilket gör att det dåliga beteendet fortsätter. Folk som lever ett stressigt liv kan ha svårt att koppla av i stallet, o då låter de kanske stressen gå ut över hästen. Man har liksom glömt varför man skaffade hästen, och varför man älskar det. Fler behöver Aha- upplevelser. (själv fick jag en senast i söndags, o det var underbart :D )

Edit: Jag använde alltså spöet för att få henne att reagera på mig som ryttare, och för att få väck henne från vägen.

Jag tror att det har med ledarskap att göra. Om man hanterar sin häst så fritt som möjligt dvs antingen helt lös eller med löst grimskaft på ett säkert sätt så tror jag att hästen lättare uppfattar en som en självklar ledare.
ett exempel: Om jag ska leda hästen och går vid sidan om med sträckt grimskaft kan den tolka mig som osäker. De flesta hästar jag har hanterat trivs ej med en sådan situation. Om jag däremot går före hästen med löst grimskaft går den efter mig.
Detta kan man ofta se på ridskolor där nybörjare och deras föräldrar ska hålla en häst eller leda den. De står/går ofta med ett krampaktigt tag i tyglarna säkert rädda att hästen ska gå iväg. Hästen börjar ju då ofta att protestera mot situationen.

:bow::bow::bow:

Bra inlägg! Man glömmer lätt bort KÄRLEKEN till hästen och till ridningen i det hetsiga samhället vi lever i idag.
Jag är en riktig hästmänniska i den benämningen att jag älskar att gosa, kela, pyssla och bara vara med hästen. Men förstås är det inte alltid man har tid eller tålamod och stå och pyssla i evigheter!
Ridning är för det mesta underbart, och hästar har kanske inte humor som vi människor, men visst kan man få sig ett gott skratt när man umgås med dem! ;)
De blir ens vän, ens bästa vän ibland. Någon som är där och bara är. Man kan komma till stallet och bara glömma alla andra besvär man har. Stallet är som ett vaccum och samma med umgänget med hästarna. På ett positivt sätt alltså.
Man förstår det viktiga i livet och kan förkasta petitesserna.
Det händer att jag känner mig stressad i stallet, men nästan aldrig irriterad eller arg. På ridskolan är det dock oftare som jag känner mig frustrerad. Man får inte samma band till hästarna där, får inte se lika mycket av deras personlighet. Det är synd.

Nu låter detta kanske jätteflummigt... :p Men jag predikar också för att det ska vara roligt att hålla på med hästar! Inga måsten, inga irritationer.

keep up the good work . ;)

knapp

hästen jag ridit lite då och då vi var ett team i slutet av sommaren innan jag skulle lämna tillbaka han :cry: harr idit han lite då och då när jag har hålt lektiner med han och andra ryttaree på, brukar sluta med att jag får hoppa upp och visa vad jag menare *villket brukar funka* :smirk: endag stog ägaren och kollade när jag red han, inget var tvång, jag redhan samlat på volt osså kände jag att nej nu vill ah inte mer, och asar på på rakstreckan och jag sitter med ett flin påläpparna och pollen är sheet nöjd :D ägaren sa senare att vi satt ihop...
btw. de andra ryttarna klarar honom inte tyvärr, endast i paddoc..
enda ryttaren i stallet som klarar hans nerver på åkrarna, vi tar en galopp okey det gåt inte i slo motion men vadå vi har skoj :D
de andra *ingen smutskastning* drar och sliter för dom inte vågar.. har är 23 år värd att ha roligt :love:
en tjej som ska börja rida han till hösten nu *suckar* ska börja ta ridlektioner dressyr för någon tjej, och hon rider bara på helgerna och hon vågar aldrig rida ut på någon häst, det är synd för team mellan häst och ryttare ska finnas vart man en rider....
samma sak med hästen jag har nu, han står lös när jag borstar...
när han testar mitt ledarskap så stampar jag i marken hårt och markant och han går i led igen.svårare är det inte han bråkar inte, jag bråkar inte utan han kollar ibland och när jag säger ifån med hela handen så är han trygg igen..
vi har ett bra sammarbete när vi rider vad jag uppfattar det som....
dock har alla ryttare sina bad hair days med det tillhör för om alla dagar skulle vara perfekta när kan det bli bättre då?

vissa dagar kan jag rida lång tyge och han lyssnar på mina vikthjälper och skänkeln behöver inte rycka onödigt i munnen villket gör han stressad

andra dagar sover han i huvudet, men aldrig bråk...

Tror att många fokuserar på ridningen och glömmer bort hur viktigt det är att kommunicera med hästen även avsuttet. All hantering och umgänge med hästen ska vara roligt, det tycker jag också. Ridningen är bara en rätt lite del av den tid vi spenderar med våra hästar, men ridningen är det som många lägger energin på. Det är min gissning.

jag förvånas att många åker till sin häst. mockar, borstar snabbt av, slänger på sadeln o träns och rider, fort av med sakerna. in i boxen o åker hem. vissa pratar inte ens med sina hästar. jag klänger på dom kan erkännas. kramar, pussar, kelar, kan stå o pyssla jättelänge. ge dom godis (nyttigt) o pyssla mera. självklart kan man ha dåliga dagar också...så även i ridningen men man måste se till helheten. oftast är jag jättenöjd med passen och det är det som räknas. jag skulle nog inte heller trivas med en opersonlig häst. en häst som bara är....

nej dom måste vara sociala och kontaktsökande.

måste kännas jättesterilt att aldrig prata med sin häst. trist.

Ja, man blir förundrad ibland av vad folk skriver. Jag har alltid trevligt med mina hästar före, under och efter arbete. Till och med när unghästen kör med sina småhyss blir det aldrig någon kamp utan jag är lugn och väntar ut henne tills hon är med mig igen och så går vi vidare. Jag älskar mina stunder med hästen och i sadeln:D

Logiskt! :bow::bow: Borde jag ju ha tänkt på egentligen, det där fick jag lära mig i skolan:o:angel:

mass-svar :D

Att prioritera ridningen framför hästen känns allt vanligare... När jag var liten (för en sisådär 10 - 15 år sedan) så blev man lycklig om man fick borsta på en häst och putsa träns... idag ska ungarna minsann allra minst rida. Och måste de mocka och packa hö så ska det vara gratis...
Det känns som om hästen är mer tagen för givet?

Att vara i stallet och umgås med min häst är balsam för själen...

[
Att vara i stallet och umgås med min häst är balsam för själen...[/QUOTE]:bow:Håller med helt och fullt. Det är då jag kan lämna resten av världen utanför och bara njuta av mig och hästen. Det kan vara lika meningsfullt att ta med hästen på en promenad i skogen som att rida ett effektivt pass.
När jag var liten (30 år sen) var vi också jätteglada över att få rykta och pyssla om hästarna på ridskolan. Jag var i stallet från morgon till kväll varenda helg. Men det är andra tider nu helt klart. Barnen vill bara hjälpa till om de får rida. När jag jobbade på ridskola senast, det var för 10 år sen, då frågade jag barnen vid ett tillfälle om de inte kunde hjälpa till med att skotta spåret efter dagens lektioner och mocka stallet. De svarade - ja om vi får tävla. Gissa om jag blev paff. När jag var liten tyckte ägaren till ridskolan att om man inte hjälpte till hade man inget där att göra. Han var gammal militär så han kunde verka väldigt barsk, men gud vad vi lärde oss mycket vi som var där och hjälpte till med allt som ska göras i ett stall.
Är det kanske därför dagens yngre ryttare ofta saknar så mycket kunskaper? (för att de inte hjälper till så mycket.)

Det var likadant för mig när jag var ung. Det var också ca 30 år sedan. Vi var i stallet hela helgerna och hjälpte till, mockade, hjälpte till med unghästar och allt möjligt. Man lärde sig massor och fick en stor hästvana. Det var sällan vi fick rida gratis. De levde ju på att folk kom dit och red så vi betalade för det somm alla andra. Däremot var de som ägde stallet alltid noga med att tacka för hjälpen.

Jag tror att dagens ryttare saknar det därför att det inte lärs ut på ridskolorna.

Jag är nyss inkommen från en ridlektion jag haft med ett par barn, och de vill lära sig ALLT! Föräldrarna trycker verkligen på att de ska lära sig mocka, borsta, leda och ha hästvett. Detta kommer resultera i uppfostarde, lugn hästar, trygga barn och föräldrar. Varför lärs inte mer sånt ut på ridskolorna?

Och jag träffar många ryttare som ser hästen som sin hobby, ungefär på samma sätt som de lyssnar på musik, går på bio eller cyklar har de hästen som tidsfördriv. Men de lever inte med hästen på samma sätt som t.ex. jag gör, och är inte heller intresserade av detta. Jag tycker att det verkar leda till dålig kontakt och kännedom häst/människa, fokus på ridning och missnöje för allt som behöver göras runt hästen. Nu generaliserar jag naturligtvis, men som någon skrev så saknas passionen, kärleken till hästarna. Jag tror inte hästarna ldier lika mycket av det som människorna som verkligen går miste om något.

mass-svar :D

Att prioritera ridningen framför hästen känns allt vanligare... När jag var liten (för en sisådär 10 - 15 år sedan) så blev man lycklig om man fick borsta på en häst och putsa träns... idag ska ungarna minsann allra minst rida. Och måste de mocka och packa hö så ska det vara gratis...
Det känns som om hästen är mer tagen för givet?

Att vara i stallet och umgås med min häst är balsam för själen...


Håller med:bow:


Jag älskar att umgås med min häst,mocka,fixa maten,borsta och smörja honom :love:
han är för mig helt okomplicerad att sköta/hantera.
visst,har han sina stunder i ridningen och får ideer som inte stämmer överens med mina:D

men för det mesta är vi ett team absolut!

Mvh Arabizar

"Jag och min häst bråkar inte. Vi är överrens och han lyssnar utan att vara knäckt eller underlägsen. Vi är ett team. Vi har roligt och vi trivs när vi umgås och rider. Jag skrattar ofta högt även på dressyrpassen, glädjen bubblar i magen och jag bara ÄLSKAR min häst!"
Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg för precis så känner jag för min lilla tjej, blir alldeles varm i hela kroppen och det bubblar i magen när jag tänker på henne (och det gör jag mest hela tiden fast jag nu har haft henne i snart tre år). Nästan så jag får lite dåligt samvete mot barnen ibland. Önskar alla tvåbeninar en skön och mysig sommar tillsammans med sina fyrbeningar!!!!

Mycket bra tråd :bow:

Jag har reflekterat över detta många gånger.
Jag är "av den gamla stammen", började rida 1964 då jag var 9 år gammal. Började hänga i ett privatstall ett par år senare och fick en hård stallfostran som hängt med hela livet: rent och prydligt, var sak på sin plats, borsta hästen minst en halvtimma, putsa sadel och träns efter varje användning osv osv. Och det kanske viktigaste av allt: respekt för hästen. Inte i den mening att det kan vara farligt att hantera hästar, utan att man ska respektera hästens integritet och behandla den utifrån de behov den har. På senare år har det blivit väldigt populärt att pussa på hästar i tid och otid - vad har hästen för behov att bli pussad av en människa? Jag tycker snarare att man nästan förolämpar den.....

En häst för mig är en vän, en levande varelse som förtjänar att hanteras väl. Jag blir ledsen när jag ser folk behandla sina hästar som om de vore tävlingsredskap, ett medel för att nå ära och berömmelse. Om man inte kommer till msv klass med den ena hästen skaffar man en ny osv osv. Har man inte råd att köpa en häst till ser man till att rida sönder den förra och få den utdömd.

Jag och min man bor på egen gård och har tre hästar. De kan gå allra längst bort på sommarbetet men kommer i trav eller galopp bara vi visslar. Om mitt sto ser mig komma bärande på sadeln går hon och ställer sig vid grinden, valacken har börjat göra likadant. Och unghästen fullkomligt tigger om att "få vara med och göra något". Jag tror att våra hästar är harmoniska ;)

Immer

:bow:
Visst är det underbart med hästar! :)
Jag älskar min häst över allt annat, och skulle aldrig få för mig oim att (medvetet) vara elak mot henne, som många andra faktiskt är mot sina hästar.
Vi har gjort stora framsteg både i dressyr och hoppning det senaste halvåret, och allt var jättebra innan hon fick den förbaskade fången.

Visst har vi haft våra tvister, som i början när hon prompt skulle slänga av mig efter hindren om hon råkade slå i bommen, eller om jag råkade komma lite i obalans, eller...
Men skam den som ger sig, nu hoppar hon superbra och oftast med glädje. Hon är ju trots allt sto ;)

Jag är en sån människa som helst inte använder spö osv när jag rider. Kan använda sporrar vid dressyren men det är för att jag får en bättre sits då :D

Jag kan ju - helt sanningsenligt - säga att jag är den enda (!) i mitt stall som faktiskt är snäll mot min häst.
Om man bortser från barnen som alltid har ett leende på läpparna ;)
Det är väldigt mycket slit-och-drag-och-slå bland ryttarna och det avskyr jag. Visst har det blivit bättre med åren, men det förekommer fortfarande väldigt ofta.
Samma sak är det med att ställa för höga krav - det är väldigt många som gör mot sina hästar (el de hästar de rider).

Förstår inte alls varför man ska rida och hålla på med hästar om man ska spendera ett ridpass med tjurskallighet och bråk?
Konflikter/missförstånd kan alltid ske - visst men det är ändå skillnad mot den där negativa inställningen som så många har.
suck. usch. blä.

Jag har funderat en del över samma fråga och enda förklaringen jag kan komma på är att en del människor vill ha problem. Därför skaffar de sig hästar över sin förmåga och låter bli att ta hjälp.

:bow: :bow: till dej som vågar tänka "det här problemet var jobbigt, det vill jag bli av med" och "undrar vad det är jag gör som får hästen att bete sig såhär".

:bow: :bow: :bow: till dej som när du får frågor från en sån person inte idiotförklarar personen utan försöker stötta och hjälpa hästen och människan till en bättre relation.

Och ibland är det bättre att sälja/lämna bort hästen än att kämpa tills någon blir skadad.

Jag inser att det inte bara är jag som har tänkt i de här banorna. Jag blir så ledsen när man ser/hör folk sitta och rida hästar som så uppenbart har ont/inte förstår/inte vill. Det gapas på hästarna, de ska helst inte kosta ngt i utrustning och skötsel och dessutom ska det gå fort! Varför lösa problem, det finns ju diverse hjälpmedel?? Då går jag in till min häst och gosar med honom extra länge, glad över att inte dela deras åsikter...

Mer glädje o kärlek åt hästfolket! :D

Jag förstår precis hur du menar. Allting ska vara så smidigt- när hästen är inriden ska den gå som en maskin tills den dör, och gör den inte det så är det något konstigt. Det här med ledarskap och tillit är något jag aldrig har lärt mig på ridskolan, varför är det så? det är ju grundläggande i allt hästhanterande (oavsett ras, diciplin eller häst) att man är lugn, har tålamod, löser problem och försöker förstå hästen.

Ofta hör jag människor som säger att Den Här rasen är SÅ lätthanterlig och bra för nybörjare, medan Den Där rasen är svårhanterlig. Var är hästkunanndet då?

Visst är det otrevligt det håller jag med om, och inte helt ovanligt heller att det är så. Det konstiga? är att det ofta är människor som köpt den väldigt dyr och högt utbildad häst som beter sig på det viset. De betalar massor för att hästen kan mycket, men de tänker inte på att hästens mentalitet kanske inte alls stämmer överens med deras eget kunnande. Det är sorgligt. Det blir nog så när prestation är det de har för ögonen.:cry:

Kan man inte köap det på burk? Det borde väl få? Lära sig tar ju tiiiiid och det har vi inte, fort ska det gå!

Äldre människor hör man ofta säga att var sak har sin tid, men det verkar som att många människor idag inte ens har tid att LYSSNA på andra medmänniskor, hur ska de då ha tid att lyssna på ett djur??

En tjej t ex som hade häst i stallet jag har min skulle flytta hästen till ett fullservicestall där hästarna går i små sandfyrkanter. Anledningen: det tar sån tid att mocka och packa höpåsar... Men hallå! Så du ska byta ut stora hagar med hästkompisar för en sandfyrkant för att slippa mocka? Joo, men se då skulle hon ju ha mer tid att gosa med hästen... Jo tjena, vara i stallet tre dagar i veckan typ...

Härlig tråd! :)
Min egen pålle har jag kännt nu i 7 år (ägt han i fyra) och ibland känns det som om vi bara sitter ihop. Vi har haft många problem, men vi har slitit och löst dom tillsammans, vilket har gett oss ett väldigt nära band. Det har funnits perioder då jag varit rädd för att rida honom och tillfällen då jag näsan letat upp numret till slaktbilen. Numera är han min drömhäst och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Vi utvecklas ihop och han kämpar tappert med dressyren. När marken tillåter det så går vi på promenader och klättrar ihop, bra för bådas muskler! :d Minst lika viktigt tycker jag det är att ta hänsyn till hästens vilja, min älskling tycker inte om att klappas på mulen- alltså låter jag bli (men skulle jag vilja så får jag utan problem). Igår släpptes han på nytt bete (med fem brudar! :bump:) och idag tänkte jag rida en sväng, när jag kom upp visade han att han ville gå med sina tjejer, alltså blev det bara lite mat och flugspray.
Men det bästa tycker jag är när man sitter upp och det går som en rysning genom kroppen- det är är jag hör hemma! Man liksom smälter ihop med pållen och blir alldeles lycklig! Hoppas att alla hästägare får uppleva det! :love:

Jättebra tråd:bow:

Visst är det otrevligt det håller jag med om, och inte helt ovanligt heller att det är så. Det konstiga? är att det ofta är människor som köpt den väldigt dyr och högt utbildad häst som beter sig på det viset. De betalar massor för att hästen kan mycket, men de tänker inte på att hästens mentalitet kanske inte alls stämmer överens med deras eget kunnande. Det är sorgligt. Det blir nog så när prestation är det de har för ögonen.

Tycker det ligger mycket i det här.
Varför ser man egentligen så många till salu annonser där det endast står hur utbildad hästen är/vilka klasser den tävlat?

Om man är en duktig ryttare är det kanske viktigast med prestation, resten kan man rätta till då.

Men för oss vanliga måste det väl ändå vara en ny bästa vän som vi söker? En häst med ett temperament och personlighet som passar mig som ryttare.
Att hästen går att rida ut på själv skulle tex. vara en självklarhet för mig den dagen då jag ska köpa min första häst.


Jag söker inte efter en massa problem, för mig är ridning avkoppling, det optimala sättet att stressa av på och att få kravlös kärlek från hästen är bara underbart:love:
Jag vill ha pigga, glada, trygga och personliga hästar som jag kan lita på, samtidigt ska det vara en utmaning träningsmässigt för att hela tiden nå ännu bättre samförstånd:)

Jag har flera svar...
Många hästar och många människor mår i dag mindre bra. Hälsa eller harmoni är något som få verkligen prioriterar.

Harmoni är något som vissa inte känner till eller tror att dom är maktlösa att skapa. Det är lätt hänt att tro om man lever i sina tankar och i sin stress, både för häst och människa.

Att bryta trenden är inte alltid lika lätt. Det kräver en förändring av människans syn på livet, hästen och sig själv, -helheten.

Förutsättnignen för harmoin är att på något sätt kunna eller leva i sitt eget hjärta, ta ansvar och vara ödmjuk mot både sig själv och hästen. Där ingår det att läsa hästens personlighet och fysiska förmågor, så att man ser vad man har och lever efter detta.

Om man inte ser vad man har så kan man omöjligt förändra och skapa hälsa. För att förändra behövs motivation och diciplin, -även när det gäller att ändra sina egna tankemönster.

Det finns harmoniska ekipage, dock skulle antalet gärna har varit högre. Jag tror att det grundläggande för dessa är att man sällan söker fel och brister.

Att söka efter rätt och fel hos andra, hos sig själv eller hästen är ju bara ett bevis på att vi tror att andras sanning är mer sann än vår egen och att hästen inte bär på någon sanning alls. Det är inget fel i sig, utan bara en del i utveckligen. Jag tror att det uppstår när kontroll är viktigare än glädje.

Många föds och lever hela livet i detta alternativ, styrda av yttre behov som aldrig kan bidra med inre harmoni, utan enbart skapa en större tomhet och distans till hästen.

Dom människor som tror att hästen har en själ som kan utvecklas behandlar sina hästar på ett sätt där även den inre utveckligen (= harmoni) är viktig. :bow:

Immer, för att visa respekt för hästen så behöver vi lära oss vad respekt är...;)

jag älskar min häst, jag älskar att vara i stallet varje dag o bara pyssla o gosa :love:
Jag har inte haft Flash så jättelänge o han har testat mig en hel del eftersom han fårr göra ganska mkt som han velat i två år men för varje dag blir vi mer som ett team, vi litar mer o mer på varandra. Visst har vi egna uppfattningar o ibland blir det en del missar i komunikationen men i slutändan blir det bra o vi är båda nöjda :)

Min nordsvensk kunde jag göra allt med:love: kunde göra precis det som bara vi gillade:D Och han är verkligen min själsfrände (om man kan kalla en häst så:p ) och jag älskar honom något grymt!
Vi är båda sånna som gillar att gå runt och bara mysa i skogen på långa tyglar och bara koppla av. Och det är så skönt:)
Tyvärr nu så har min lilla gubbe fått problem med benen och kan inte ridas lika mycket längre pga påfrestningen. Men i hagen mår han prima:D Och bara jag får ha honom i närheten så spelar ingen ridning i världen roll för mig:love:

Min andra plutt tror jag är påväg till Team-känslan med :) I hantering så går det så himla bra just nu (han lyssnar på mig, är lugn, följer efter mig vart jag än går när han är lös och jag behöver aldrig "ta i honom" på negativt sätt. Han vill lära så han försöker verkligen göra rätt för sig) och förut var ridningen mest ett tittande med massa skrämselhopp. Men nu senare veckan så verkar det ha "försvunnit" och vi har kunnat göra precis det som vi båda tycker är kul ute på ridturerna utan att besvära oss över att stenen brevid håller på att bita:p Det känns verkligen bra då:D Och vägen man jobbat sig dit påkänns värd besväret till 100 %!!

En väldigt trevlig tråd detta:D

...
Jag söker inte efter en massa problem, för mig är ridning avkoppling, det optimala sättet att stressa av på och att få kravlös kärlek från hästen är bara underbart:love:
Jag vill ha pigga, glada, trygga och personliga hästar som jag kan lita på, samtidigt ska det vara en utmaning träningsmässigt för att hela tiden nå ännu bättre samförstånd:)

:bow: Håller verkligen med:bow: