Jag och sambon har precis separerat, och vi har gemensam vårdnad om dottern. Jag väntar även ett barn till (är i v.13) och han vill att jag ska ha ensam vårdnad om den.

Går det ha gemensam vårdnad om ena och ensam vårdnad om den andra när det är helsyskon? :confused:
Och hur gör man när den lill* väl e född? han säger att han bara kommer bry sej om dottern vi redan har och inte ta nåt ansvar för den andra :crazy: Man kan väl inte tvinga honom att ta ansvar för båda?

Du kan inte tvinga honom att ta ansvar för båda, däremot har han försörjningsrätt, såvida du inte låter honom avstå från den, men då kan du inte heller söka försörjningsstöd via FK.

Man får verkligen hoppas att han med tiden kommer att inse/acceptera att han har två barn, och kommer mogna in i det föräldraskapet.

Då ni inte är gifta så besämmer ni själva om det ska vara gemensam eller enskild vårdnad.

Eftersom ni inte är gifta får du automatiskt ensam vårdnad när barnet föds och den behåller du om ni inte skriver på om gemensam vårdnad vid faderskapsbekräftelsen. Skulle du ändra dig efter det och vilja ha gemensam vårdnad kan man enkelt fylla i en blankett om båda föräldrarna är svenska medborgare. Är någon av er inte svensk medborgare måste ni gå till tingsrätten men det är bara ren formalia.

Man har försörjningsplikt för alla sina barn som inte fyllt 18 år och som fyllt 18 men inte 21 och går på gymnasiet eller motsvarande. Den kan man inte komma undan oavsett om man är vårdnadshavare eller inte.

Däremot finns det ingen lagstiftning som tvingar en förälder att praktiskt ta hand om sina barn.

tack för svaren. Nu vet jag hur d ligger till :)

Men vänta nu. Nu måste jag få fråga: Om ex. mamman vill ha gemensam vårdnad, och pappan vägrar. Vad händer då?

Eftersom ni inte är gifta får du automatiskt ensam vårdnad när barnet föds och den behåller du om ni inte skriver på om gemensam vårdnad vid faderskapsbekräftelsen. Skulle du ändra dig efter det och vilja ha gemensam vårdnad kan man enkelt fylla i en blankett om båda föräldrarna är svenska medborgare. Är någon av er inte svensk medborgare måste ni gå till tingsrätten men det är bara ren formalia.

Man har försörjningsplikt för alla sina barn som inte fyllt 18 år och som fyllt 18 men inte 21 och går på gymnasiet eller motsvarande. Den kan man inte komma undan oavsett om man är vårdnadshavare eller inte.

Däremot finns det ingen lagstiftning som tvingar en förälder att praktiskt ta hand om sina barn.

Jag och sambon har precis separerat, och vi har gemensam vårdnad om dottern. Jag väntar även ett barn till (är i v.13) och han vill att jag ska ha ensam vårdnad om den.

Går det ha gemensam vårdnad om ena och ensam vårdnad om den andra när det är helsyskon? :confused:
Och hur gör man när den lill* väl e född? han säger att han bara kommer bry sej om dottern vi redan har och inte ta nåt ansvar för den andra :crazy: Man kan väl inte tvinga honom att ta ansvar för båda?

Tråkigt att läsa att ni separerat. Jag har inte varit här på hundra år och vet inte om du kanske skrivit om det förut.
Hoppas att allt löser sig till det bästa för er alla!

Men vänta nu. Nu måste jag få fråga: Om ex. mamman vill ha gemensam vårdnad, och pappan vägrar. Vad händer då?

Hon kan inte tvinga honom.

Kan föräldrar inte komma överens om vårdnaden får man gå till domstol.

Jo det är lite tråkigt, men såhär i efterhand så borde vi nog separerat för länge sen :crazy:

Du som kan det där :D

Enl honom så tänker han inte stå med på några papper som rör barnet.. och kommer garanterat inte erkänna att han är pappan.

Kan han vägra att göra ett faderskapstest? :confused:

Tror inte det

Kan han vägra att göra ett faderskapstest? :confused:

Vägra kan han ju, men det hjälper inte.

vad händer om han vägrar då?
blir han tvingad att göra det ändå?

Ja, det blir han.

ah tack :bow: då vet jag det med :D

Vid faderskapsutredningar utgår man från mammans information. Om du uppger att han är den enda tänkbara fadern och han vägrar att ta dna-test kan en domstol döma honom till att lämna prov. Vägrar han det också kan domstolen döma honom till polishämtning och provtagning med tvång. Jag har gjort det i tjänsten.

aha.. Känner jag honom rätt så blir det väl det sistnämnda tyvärr :(

De flesta brukar faktiskt ge med sig vid hotet av att bli dragna inför domstol. Det är knappast det roligaste man kan utsätta sig för.

Va skönt, hoppas verkligen han ändrar sej och erkänner faderskapet innan det går så långt. Hoppas kan man ju alltid.

Även om han erkänner faderskapet och ni fortfarande är separerade, hur tänker du då ang gemensam/enskild vårdnad?

Det heter bekräfta faderskap;)

tror inte att man varit tvungen att erkänna sen 70-talet.

:D

Skyller på min ålder. Bekräfta.....i dagligt tal så säger vi ofta erkänna, ska genast sluta med det.

Det e ju klart att jag vill ha gemensam vårdnad om detta barnet med, men det vill ju inte han. Tyvärr. Anser att lill*n har lika mkt rätt till sin pappa som dess storasyster, men vill han inte så kan jag ju inte göra så mkt åt saken :crazy:

Har ni då gemensam vårdnad så har ju pappa rätt till sina pappa dagar. Det kan bli kompliserat för dig ekonomiskt om ni inte bor ihop, tar han ej ut dem, så kan dem inte heller skrivas över på dig. Nu är jag osäker på hur många dagar av föräldraförsäkringen som är pappans. Men det kan vara svårt att få dagis om du måste börja jobba innan barnet är ett år gammalt. Möjligheten finns ju också att barnet bor hos honom under hans föräldradagar.(ibland kan det vara smart att skriva över till gemensam vårdnad när barnet är 1½ år.

Däremot har ju pappan rätt att spara sin dagar upp till barnet är i skolålder.

Jag har tänkt på det där när det gäller föräldrapenningen, det är väl bara 60 dar som är helt pappans? resten kan han väl skriva över om jag inte har helt fel... fast d skulle han aldrig göra. Att den lille sen skulle bo hos honom är nog inget alternativ när han inte vill ha med varken den eller mej o göra ;)
Men om jag han ensam vårdnad, får jag alla dagarna då? :confused: eller hur funkar det?

Då får du alla dagarna och du får även "ge bort" de tio pappadagarna till någon annan. Tex din mamma som tar ledigt från sitt arbete de tio dagarna.

aha. kan va bra o veta. Även fast jag inte direkt har nån o ge bort dom till. Känner inte en människa i denna stan.. å mamma bor 25 mil härifrån :crazy:

Jag har tänkt på det där när det gäller föräldrapenningen, det är väl bara 60 dar som är helt pappans? resten kan han väl skriva över om jag inte har helt fel... fast d skulle han aldrig göra. Att den lille sen skulle bo hos honom är nog inget alternativ när han inte vill ha med varken den eller mej o göra ;)
Men om jag han ensam vårdnad, får jag alla dagarna då? :confused: eller hur funkar det?

Som kamomilla svarade så får du alla dagarna förutom de där 10.
Jag har själv varit i den sitsen som du är, för 11 år sedan. För att få en allians med pappan så gick jag med på gemensam vårdnad då jag tycker det är vettigt för barnet och för att göra pappan delaktig.
Hade då ingen aning om att man inte kunde få över pappadagarna på sin egen föräldraförsäkring och iom att barn inte fick börja på dagis förrns dem är 12 månader, så var det ett rent elände ekonomiskt. Nu träffades pappan och sonen en del, men att han skulle var ledig för att ha sonen var helt uteslutet då vi inte bodde ihop och dem inte kände varandra så bra trots allt.

Därför ville jag uppmärksamma dig på hur det blir, så man är helt förberedd och inte gör något förhastat.

ah, jo tack för att du berättade det, :bow:

Gör inte samma misstag som jag....

Vi har gemensam vårdnad om Elin, och jag sitter nu med en ansökan om dagisplats som han inte vill skriva under ( vet ännu inte det, men han har ursäkter varje gång).

Han har nu inte träffat sitt barn på snart 10 veckor pga att han jobbat och värderat det HÖGRE än de två kvällar i veckan han har Elin, och pga att jag efter 6 veckor sa att han får börja om inskolningen med henne och alltså INTE ha henne utan att jag är med. Vi skulle boka dag, men han hade ursäkter.... och så har jag vägrat tjata mer. Förra veckan skrev han på MSN att han kunde ha henne en av dagarna, men jag skrev bara nej tillbaka. Orkade inte skriva varför jag skrev nej, men han VET anledningen. Och om han skyller på att han inte förstår så undrar jag om han ska ha henne överhuduvtaget, då man måste vara rätt bakom flötet för att missförstå mina förklaringar som vart tydliga och jag gav den till honom TVÅ gånger.

Det här med dagis är dock inte så farligt då jag inte är i ett akut behov och.... om han ska träffa henne ska han skriva under först. Så jag kan vänta ut honom, jag visste också att han skulle fippla om det, så jag är ute i ganska god tid:D. Dessutom så ska jag, om han vägrar, ansöka om ensam vårdnad. Undrar om det inte blir fart på honom då? :devil:

Undrar om jag får hans dagar???:angel:

Så mitt råd är att inte ha gemensam vårdnad! Skit i surgubben och få faderskapet bekräftat, tids nog komemr han och då är det bara att släppa in honom, han är kanske mest tjurskallig nu? Det är ju ganksa långt kvar och precis i början i en bebis liv så märker den ju inte så tydlig om pappan saknas.

Om han inte kommer så gör det kankse inte såå mycket, barn har rätt till sina pappor såklart, men även om barnet är den som såras mest över en kontakt som inte är ömsesidig?

Jag har bekanta som fått in sina barn på dagis trots att pappan inte skrivit under ansökningarna.

Ring och prata med placeringsassistenten och hör med denna hur dom går tillväga i din kommun när det gäller sånt här.

Dagiset som ska sökas ligger i grannkommunen och där förstod jag det som om att de inte tar in barn utan båda vårdnadshavares namnteckningar. De sa att man då får ordna upp det med pappa....:(

Men jag ska höra igen när jag lämnar in pojkarnas ansökningar.

Tack för att du berättade.

det får bli ensam vårdnad oavsett om han vill ha gemensam eller inte när lill*n väl e född.. just för att få slippa allt krångel :crazy:

Räcker att han krånglar tillräckligt när det gäller dottern. *suck*

Fördelen med att du har ensam vårdnad överväger ju för både dig och bebban.
På det viset kan du ta alla beslut och slippa bråka med en omogen pojkspoling. Bara för att han inte kan trassla med allt så behöver du ju inte utesluta honom ur barnets liv, om han skulle ändra sig.

Precis det jag tänkte på.

Dock tänkte jag på en annan sak... om jag skulle flytta tillbaka te byhålan vi bodde i innan... o han inte skriver på flyttpapprena på dottern... vad händer då? :crazy:

Du sitter fast.
Försök att få enskild vårdnad om båda barnen.

Däremot finns det ingen lagstiftning som tvingar en förälder att praktiskt ta hand om sina barn.

Oj vad jag är okunnig märker jag! Vad händer om en nybliven mamma inte vill ta hand om sitt barn? Rent teoretiskt alltså.

Oj vad jag är okunnig märker jag! Vad händer om en nybliven mamma inte vill ta hand om sitt barn? Rent teoretiskt alltså.

Då hamnar det först i jourhem direkt från BB. Sen får mamman och pappan besluta om de vill adoptera bort sitt barn, ta hand om det själva, eller låta det växa upp i fosterhem.

Om ett barn ska adopteras bort måste båda föräldrarna ge sitt samtycke oavsett om pappan är vårdnadshavare eller inte. En mamma får inte bestämma sig förrän tre veckor efter förlossning. Vill hon inte uppge vem fadern är finns en paragraf som säger att faderskapsutredningen får läggas ner om barnet ska adopteras bort, tror att det är FB1:9. Man anser att det är viktigare för barnet att få ett hem än att få veta sitt biologiska ursprung (vilket jag själv är tveksam till).

Vill fadern ta hand om barnet men inte modern får han givetvis göra det.

Vill ingen av föräldrarna ta hand om barnet men en av dem motsätter sig adoption får barnet växa upp i fosterhem. Det finns såna ärenden men det känns som att jag bryter sekretessen om jag ska förklara hur det blivit så.

Du sitter fast.
Försök att få enskild vårdnad om båda barnen.

Det vet jag inte om jag håller med om.

Jag flyttade 22 mil från mitt X när sonen var 2 år.
Han fortsatte att ha honom varannan vecka ett tag men opraktiskt och inte bra för sonen så jag drev frågan om att få boendet.

Det gick till tingsrätten och där ansågs det att han ändå hade varit mesta tiden med mig och att jag var den som hade mest möjlighet att ta hand om honom. Jag fick boendet.

Så helt självklart är det inte att hon är fast.

/Åsa

Okej, tackar!

Men är det inte så att om hon flyttar måste pappan godkänna att barnet flyttar?
Det har ju stått en hel del om mammor som inte kunnat söka dagisplats eftersom pappan inte godkänt flytten.

Vid gemensam vårdnad måste båda föräldrarna godkänna flyttanmälan. Vid enskild vårdnad endast den förälder som är vårdnadshavare.

Försök med enskild vårdnad om BÅDA barnen. Det behöver inte betyda att pappan inte får eller inte ska ha UMGÄNGE, men tänkte, allt praktiskt kring barnen....

Boka tid på familjerådgivningen är ett bra förslag, gå dit själv eller om du lyckas få med exet, det är ju viktigt att försöka samarbeta...
Tycker det låter lite som om han fått ett "frispel"... hoppas han vaknar upp snart!

Precis det jag tänkte på.

Dock tänkte jag på en annan sak... om jag skulle flytta tillbaka te byhålan vi bodde i innan... o han inte skriver på flyttpapprena på dottern... vad händer då? :crazy:

Du måste berätta för honom att ni flyttar, vill han inte skriva på papper om det så gör folkbokföringen en utredning om var barnet bor.

Då jag har flyttat har de alla gånger kommit fram till att barnen inte bor kvar själva i förra hemmet utan bor med mig i det nya hemmet;)

Den enda praktiska skillnaden på att ha gemensam eller enskild vårdnad är att om du dör och har enskild vårdnad så är det inte självklart att pappan får vårdnaden om barnen utan det görs först en utredning.

Det är enklare att ha enskild vårdnad om det är problem att komma överens.

Allt måste ju båda skriva på.

Jag har däremot inte haft problem med dagis plats, skola och dylikt utan detta har komunen ordnat.

Men pass ansökningar och sådant måste ju båda skriva på även bank papper...

Tycker du är helt suverän som behåller ditt ofödda barn, många hade nog valt en annan utväg i detta.

Håller på dig:love:

Det heter bekräfta faderskap;)

tror inte att man varit tvungen att erkänna sen 70-talet.

Min son är född 1990 och hans pappa fick erkänna faderskapet;)

Min dotter är 1992 och då fick han bekräfta faderskapet:D

I sådana fall måste du ha bott i en kommun med uråldriga blanketter;)

Vet en kompis som fick barn -82 som bekräftade faderskapet. Däremot står det erkännande på våra engelskspråkiga blanketter (jag jobbar alltså som familjerättssocionom)!

I sådana fall måste du ha bott i en kommun med uråldriga blanketter;)

Vet en kompis som fick barn -82 som bekräftade faderskapet. Däremot står det erkännande på våra engelskspråkiga blanketter (jag jobbar alltså som familjerättssocionom)!

Mycket möjligt:rofl:

Påpekade att det lät väldigt illa, som om det vore ett brott han skulle erkänna.

Till nästa barn hade de iallafall uppdaterat sig:D

Jag har en bekant som har samma pappa till sina två barn, den äldsta har dom gemenstam vårdnad om och den yngsta har hon enskild vårdnad om.

Hon har heller aldrig haft några problem med vare sig flytt, skola eller dagis trots att pappan aldrig skrivit på några papper om flytt mm på den äldsta pojken.

Dom här barnen är lite yngre än dina dom är födda -00 och -01 men det funkar fortfarande likadant som det gjorde för dig.

Men hur förklarar man för barnen att deras pappa bara hämtar och umgås med EN av dem :eek: :cry: :cry:

Min minsta är tillräckligt svartsjuk och ledsen för att han bara har EN pappa medan storebror har TVÅ. Bara tanken på att det bara fanns en och samma pappa som skulle förneka det ENA av barnen får mig att få VÄLDIGT ont i magen :crazy:

ah då vet jag det.
Älskar Buke.. här får man alltid svar på allt :D

Konstigt..alltså att han inte vill ta ansvar för kommande..tror du inte att han får känslor sen? Det är ju ändå hans barn?!

Jag hoppas han ändrar inställning till barnet sen när den väl e född... Men om han står fast vid det han säger så kan jag ju inte göra så mkt.

tro mej, det har jag med :(
Har haft tankar på abort både 1 och 10 gånger, enbart för att jag får så dåligt samvete över att lill*n kommer bli så sårad. :cry:

Jag tycker att det verkar som om han försöker att straffa dig genom det ofödda barnet.

Det allra bästa vore ju om ni kunde komma till konsensus som inte drabbar det oskyldiga lilla barnet.

Han kommer i vilket fall som helst att bli ekonomiskt ansvarig.

Men hur förklarar man för barnen att deras pappa bara hämtar och umgås med EN av dem :eek: :cry: :cry:

Min minsta är tillräckligt svartsjuk och ledsen för att han bara har EN pappa medan storebror har TVÅ. Bara tanken på att det bara fanns en och samma pappa som skulle förneka det ENA av barnen får mig att få VÄLDIGT ont i magen :crazy:

Som tur är så umgås inte min väns barn med sin pappa alls så hon slipper den biten.

Jag hade inte gått med på att pappan umgås med ett av barnen!!!

Det tycker jag verkar rimligt. Umgänge med båda eller inte alls.

HUR ska något annat öht kunna fungera :confused:

Jag och sambon har precis separerat, och vi har gemensam vårdnad om dottern. Jag väntar även ett barn till (är i v.13) och han vill att jag ska ha ensam vårdnad om den.

Går det ha gemensam vårdnad om ena och ensam vårdnad om den andra när det är helsyskon? :confused:
Och hur gör man när den lill* väl e född? han säger att han bara kommer bry sej om dottern vi redan har och inte ta nåt ansvar för den andra :crazy: Man kan väl inte tvinga honom att ta ansvar för båda?

Var glad att han erbjuder dig enskild vårdnad, när man gör slut & har gemensam vårdnad är det inte helt ovanligt att fäderna ska jävlas genom barnen, vägra skriva på papper, vägra godkänns flytt, vägra, vägra , vägra, bara för att jävlas med mamman:smirk:

Jag har sambo men har enskild vårdnad om vårat barn, skulle nog inte drömma om att ha gemensam vårdnad, man vet ju aldrig om det tar slut, & då vill jag veta att det inte blir strul.
Detta gör ju att vi inte kan gifta oss då man får gemensam vårdnad då men det är inte hela världen.

& även om du nu har enskild vårdnad så betyder det inte att han inte är pappan till barnet, de kan umgås osv.
Jag tror inte det blir alltför mkt problem med umgänget i & med att det bara är du där när barnet föds, barnet har ju aldrig umgåtts med sin pappa så det vet inte hur det är heller.
Fast jag hade nog försökt att yngsta barnet oxå får följa med på samma aktiviteter med pappan som det äldsta, eftersom de trots allt har samma pappa.Det var lite tankar från mej iaf.

...Jag har sambo men har enskild vårdnad om vårat barn, skulle nog inte drömma om att ha gemensam vårdnad, man vet ju aldrig om det tar slut, & då vill jag veta att det inte blir strul.
Detta gör ju att vi inte kan gifta oss då man får gemensam vårdnad då men det är inte hela världen...

:eek:DU anser alltså att du har större rätt över barnets vårdnad än vad dess far har? Att om er relation tar slut så är det ok för DIG att strula, bara dra mer eller mindre då pappan inte har vårdnad? För det är ju så DU i princip kan göra mot barnets far.
Och att giftemål skulle ge mer "garantier" mot strul vid en ev separation? Iom att att den gemensamma vårdnaden då inte är "hela världen".
Gemensamt barn = gemensamt ansvar = gemensam vårdnad, dock med förbehåll att det är en fungerande relation de vuxna emellan, men det utgår jag från att det är i ditt fall?

Vad tycker sambon av att bli så förminskad och omyndigförklarad? Tycker inte han att det känns en smula förnedrande att inte vara betrodd med egenskaper som gör honom till en lämplig vårdnadshavare?

Hur hade du själv reagerat om din sambo krävde ensam vårdanad av barnet med hänvisning till att du inte skulle kunna ställa till strul när ert förhållande tog slut?

Han erbjuder henne inte enskild vårdnad, den får hon automatiskt vid barnets födelse, precis som alla ogifta mammor får.

Jag har sambo men har enskild vårdnad om vårat barn, skulle nog inte drömma om att ha gemensam vårdnad, man vet ju aldrig om det tar slut, & då vill jag veta att det inte blir strul.
Detta gör ju att vi inte kan gifta oss då man får gemensam vårdnad då men det är inte hela världen.



Mamma mia!

Fy fasen, har inte han lika stor rätt till sitt barn som du har?

Har inte han lika stor bestämmande rätt som du har när det gäller ERAT barn?

Jag vet inte om du missat något i biologin men utan honom hade du inte ens haft ett barn och han har lika stor rätt till barnet som du har.

Hade min sambo sagt något sånt om mig så hade jag banne mig kickat ut människan med näsan före.

Har du ens några känslor för din sambo, det låter inte så tycker jag.

Vid gemensam vårdnad måste båda föräldrarna godkänna flyttanmälan. Vid enskild vårdnad endast den förälder som är vårdnadshavare.

Jag flyttade, sonen stod fortfarande skriven hos sin pappa. Varannan vecka var han hos mig och varannan hos pappan, till att börja med.

Ett halvår senare drev jag frågan att han skulle bo hos mig och fick igenom det.

/Åsa

jag är inte glad över att han vill att jag ska ha enskild vårdnad. Han har lika stor rätt till lill*n som han har till dottern vi redan har. Visst man kanske slipper allt strul med papper o allt som han måste skriva på när man har gemensam vårdnad, men dom problemen får jag ju i vilket fall eftersom vi har gemensam om dottern :crazy:

men jo, jag kommer göra allt för att han ska låta den lille följa med på samma aktiviteter som syrran, men det är ändå inget jag kan tvinga honom till. Hur mkt jag än vill.

men kan man verkligen ställa det ultimatumet? antingen båda eller ingen :confused:

men kan man verkligen ställa det ultimatumet? antingen båda eller ingen :confused:

Det tycker jag absolut att du kan!

skulle du vilja flytta tillbaka "hem" där du kommer ifrån?
Har du i så fall frågat honom hur han skulle ställa sig till det?

/Åsa

Jag flyttade, sonen stod fortfarande skriven hos sin pappa. Varannan vecka var han hos mig och varannan hos pappan, till att börja med.

Ett halvår senare drev jag frågan att han skulle bo hos mig och fick igenom det.

/Åsa

Om föräldrar flyttar isär, ska ha växelvis boende, och någon av föräldrarna bor kvar i den tidigare gemensamma bostaden brukar folkbokföringen låta barnet vara kvarskrivet.

Flyttar barnet rent fysiskt men den andra föräldern vägrar skriva på flyttanmälan gör folkbokföringen en utredning och kan då besluta om vart barnet ska vara folkbokfört.

men kan man verkligen ställa det ultimatumet? antingen båda eller ingen :confused:

Lagen säger att den förälder som har barnet boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Ett sånt ultimatum är ett gränsfall. Går han till domstol kan han få rätten på sin sida.

Hur kan nån vilja skaffa barn med någon som har de villkoren?

Jo det va det jag tänkte på. Jag vill ju att han ska träffa sina barn, men hur ställer sej rätten till att han bara bryr sej om den ena och skiter i den andra?

Jag har frågat, men har inte fått nåt vettigt svar från honom. Han avgudar ju sin dotter så han vill ju inte att hon ska bo så långt bort, å det har jag full förståelse för.

Det är svårt att svara på. Det finns domar där en förälder tilldöms umgänge till ett barn men inte till syskon. Och även om det skulle finnas en dom på att en förälder ska träffa alla syskon så behöver man inte följa den eftersom det inte finns något straff för den förälder som inte vill träffa sitt barn, oavsett dom eller överenskommelse. Däremot finns det straff för den som inte lämnar ut barn till umgänge enligt dom, det brukar i de allra flesta fall vara ett vitesbelopp på 2000:- per umgängestillfälle.

ah ok. Fast hindra honom har jag ju inte tänkt o göra.

Görel, finns det något sätt man kan lösa det för BARNEN på i den här situationen om pappan fortsätter förneka den ena?

Kan det funka i vardagen utan att trasa sönder lillasyskonet :crazy: ? Vilket stöd kan TS och barnen få?

Man kan bara vädja, inte tvinga.

Jag tycker att TS ska vänta tills syskonet är fött och se hur allt blir då. Många av de mest hårdnackade motståndare till att bli förälder ändrar inställning när barnet väl är här. Jag har träffat mer än en blivande mamma i samma situation som TS där allting blivit bra när barnet väl fötts.

Hur ska man tackla en förälder som inte bryr sig om barnet, mer än vid sällsynta tillfällen, som skiter i att komma och hämta på sina dagar, utan att avisera. Som inte vill mer än när det passar den? Nu har det gått så långt att barnet vill inte träffa föräldern längre och detta har föräldern blivit informerad om, med följd om hot om att driva processer etc "för nu ska jag då DJÄVLAR ha honom helt för mig själv!".


Det skär i mig av oro.

Jag har sambo men har enskild vårdnad om vårat barn, skulle nog inte drömma om att ha gemensam vårdnad, man vet ju aldrig om det tar slut, & då vill jag veta att det inte blir strul.
Detta gör ju att vi inte kan gifta oss då man får gemensam vårdnad då men det är inte hela världen.


:eek::eek::eek:

Så hemsk skulle jag aldrig kunna vara mot min sambo (eller min son!)

/snurpe

Var glad att han erbjuder dig enskild vårdnad, när man gör slut & har gemensam vårdnad är det inte helt ovanligt att fäderna ska jävlas genom barnen, vägra skriva på papper, vägra godkänns flytt, vägra, vägra , vägra, bara för att jävlas med mamman:smirk:

Och mödrarna jävlas naturligtvis aldrig?

Jag har sambo men har enskild vårdnad om vårat barn, skulle nog inte drömma om att ha gemensam vårdnad, man vet ju aldrig om det tar slut, & då vill jag veta att det inte blir strul.
Detta gör ju att vi inte kan gifta oss då man får gemensam vårdnad då men det är inte hela världen.

Vet ditt barn om att du ser honom/henne som en pryl du köpt och har full äganderätt till? Vet din sambo om att du inte älskar honom? Vad är du för en människa?

Man kan bara vädja, inte tvinga.

Jag tycker att TS ska vänta tills syskonet är fött och se hur allt blir då. Många av de mest hårdnackade motståndare till att bli förälder ändrar inställning när barnet väl är här. Jag har träffat mer än en blivande mamma i samma situation som TS där allting blivit bra när barnet väl fötts.

Det va skönt o höra. Fick lite hopp nu iaf. :bow:

Tyvärr är det så att det heter att barnet har rätt att träffa båda sina föräldrar men i praktiken är det föräldrarna som har rätt till sina barn. Sorgligt men så är det. Kanske dags att ta upp det med barnombudsmannen så att föräldrar som vägrar träffa sina barn blir bötfällda.

Men Görel har rätt vänta och se han kanske ändrar sig. Vänta ut honnom, det är fruktansvärt jobbigt men det är nog det bästa du kan göra, undvik att bråka med honom om det. Mitt råd är att vänta med att diskutera gemensam vårdnad tills du ser att han visar intresse.

Lycka till och ta hand om dig det måste kännas fruktansvärt ensamt för dig att gå igenom graviditeten utan pappans stöd.

:eek::eek::eek:

Så hemsk skulle jag aldrig kunna vara mot min sambo (eller min son!)

/snurpe

Ja det är ju helt fruktansvärt! Hur kan man sätta ett barn till världen när man tänker så??? Alla barn har ju en mamma och en pappa.

Usch jag skäms å det kvinliga släktets vägnar.

/Åsa

Hur ska man tackla en förälder som inte bryr sig om barnet, mer än vid sällsynta tillfällen, som skiter i att komma och hämta på sina dagar, utan att avisera. Som inte vill mer än när det passar den? Nu har det gått så långt att barnet vill inte träffa föräldern längre och detta har föräldern blivit informerad om, med följd om hot om att driva processer etc "för nu ska jag då DJÄVLAR ha honom helt för mig själv!".


Det skär i mig av oro.

Jag har varit i likanande situation. Du har rätt att neka umgänge om barnet inte vill men det kan bli en jobbig process som kan göra det ännu värre. Vill barnet inte träffa sin pappa så ska du inte tvinga barnet till det men om barnet säger att det inte vill träfffa pappan som en frustration över att han inte kommer så ja det är svårt. AJg ställde som krav att pappan skulle ringa dagen innan umgänget och tala om för sin son att de skulle träffas annars blir det inget umgänge den gången och då får han vänta till nästa gång. Om pappan inte ringer säger jag inte till min son att han ska komma och då blir han inte besviken lika ofta. Jag ringer aldrig pappan angående umgänget, han får ringa mig. Han hör av sig allt mer sällan men om han hör av sig får de alltid träffas. Om jag skulle neka umgänge en gång så vill han plöttsligt ha honom varannan helg så umgänget är bara ett sätt att komma åt mig, när han inte kommer åt mig tappar han heltenkelt intresset för sin son, sorgligt men sannt. Han har hört av sig en gång på fyra månader. skulle han höra av sig så visst blir det umgänge även fast min son är sur och arg på honom jag säger bara till pappan att hans son har rätt att vara arg och besviken och vill han inte följa med sin pappa så lirkar vi lite och funkar inte det så får pappa åka hem utan umgänge.

Lycka till och ta det lugnt ge honom ingen chans att jävlas med dig.

Det tycker jag verkar rimligt. Umgänge med båda eller inte alls.

HUR ska något annat öht kunna fungera :confused:


Nu hade grannen tur i oturen eller hur man nu ska säga det, dom separerade när det kom fram att hon var gravid igen och pappan vägrade hårdnackat att träffa den lilla.

Den yngsta är född 01 och pappan har träffat honom 3 ggr, han har inget umgänge med nån av barnen så hon har sluppit det som TS fruktar för.

Hon har tur att ha underbara farföräldrar till barnen som träffar dom och umgås med dom men det saknas ändå en pappa.

Och mödrarna jävlas naturligtvis aldrig?



Vet ditt barn om att du ser honom/henne som en pryl du köpt och har full äganderätt till? Vet din sambo om att du inte älskar honom? Vad är du för en människa?


Självklart kan båda parter jävlas lika mkt.tråkigt nog så utnyttjar väldigt många just sina barn i tvister när det tar slut.

Hur kan nån vilja skaffa barn med någon som har de villkoren?

Vilka villkor?

:eek::eek::eek:

Så hemsk skulle jag aldrig kunna vara mot min sambo (eller min son!)

/snurpe


Jag garderar mej, har sett för många där papporna tyvärr hotar med soc, familjerätt, rättegångar & att ta barnen ifrån deras mammor, sånt skulle aldrig jag vilja vara med om.

Självklart kan båda parter jävlas lika mkt.tråkigt nog så utnyttjar väldigt många just sina barn i tvister när det tar slut.


Detta är så typiskt, vad är det som säger att det är män som gör detta?

En mamma som är av det kvinnliga könet gör också sånt, vad är det som tex säger att inte du är en sån kvinna???

Jag garderar mej, har sett för många där papporna tyvärr hotar med soc, familjerätt, rättegångar & att ta barnen ifrån deras mammor, sånt skulle aldrig jag vilja vara med om.

Mammor gör också sånt, kanske dags att skaffa glasögon?

Jag garderar mej, har sett för många där papporna tyvärr hotar med soc, familjerätt, rättegångar & att ta barnen ifrån deras mammor, sånt skulle aldrig jag vilja vara med om.

Men du har inga problem med att frånta din sambo hans rättigheter som förälder?
Eller ni kanske är helt överens om att det är du som har huvudansvaret och är bäst lämpad såsom vardande den ömma vårdande modern med bäst lämpade gener?

Jag garderar mej, har sett för många där papporna tyvärr hotar med soc, familjerätt, rättegångar & att ta barnen ifrån deras mammor, sånt skulle aldrig jag vilja vara med om.

Litar du på din sambo? :smirk: Om pappan är kapabel att göra så brukar det finnas vissa drag/egenskaper som man ofta blundar för när man lever ihop. Jag förstår dig om du sett sådana drag hos din sambo men om du inte har det så kan jag inte förstå varför ni inte kan ha gemensam vårdnad. Och om han har sådana drag :crazy: orkar du leva ihop med honom då?
Inget illa menat men en tanke bara

Litar du på din sambo? :smirk: Om pappan är kapabel att göra så brukar det finnas vissa drag/egenskaper som man ofta blundar för när man lever ihop. Jag förstår dig om du sett sådana drag hos din sambo men om du inte har det så kan jag inte förstå varför ni inte kan ha gemensam vårdnad. Och om han har sådana drag :crazy: orkar du leva ihop med honom då?
Inget illa menat men en tanke bara

Nix han har inga som helst såna drag, si såna fall hade han sagt ifrån när vi var på familjerätten & bekräftade faderskapet, vi har helt enkelt kommit överens om att det är jag som har vårdnaden om barnet & att barnet alltid kommer bo hos mej & flytta med mej vad som än händer, det hade han inget emot & vi bestämde detta ömsesidigt.

Men du har inga problem med att frånta din sambo hans rättigheter som förälder?
Eller ni kanske är helt överens om att det är du som har huvudansvaret och är bäst lämpad såsom vardande den ömma vårdande modern med bäst lämpade gener?

Han gör ju vad pappor gör met, byter blöja, fixar matning, tar hand om lillen på kvällarna så jag kan vila.Vi har faktiskt väldigt jämställt här hemma, men hos många tycker ajg att jag ser att det är kvinnorna som alltid tar hand om barnen, det skulle jag aldrig gå med på, här delar vi lika.

Jo, men om du helt plötsligt vill separera, så har han ju ingen talan längre? Han kanske kan få ungängesrätt då och då, men han har inte samma rättigheter som förälder som du.

Nix han har inga som helst såna drag, si såna fall hade han sagt ifrån när vi var på familjerätten & bekräftade faderskapet, vi har helt enkelt kommit överens om att det är jag som har vårdnaden om barnet & att barnet alltid kommer bo hos mej & flytta med mej vad som än händer, det hade han inget emot & vi bestämde detta ömsesidigt.

Är ni så överens så är ju gemensam vårdnad inget hinder han har ju redan gått med på att barnen ska bo hos dig om något händer. Men om det händer dig något eller du inte finns tillhands så är det ju bra om han kan och får fatta beslut om barnen. Men visst om du råggör med honom om allt ändå så är han ju delaktig ändå. Men jag tycker att skälet för ensamvårdnad är lite svagt i så fall. Bara vad jag tycker. Min sambo har ju inte vårdnaden om min son och han får inte ens gå till vårdcentralen utan att de gnäller. De ringde upp mig för att höra om jag gav mitt medgivande till att han fick ta min son till läkare sist han hadde halsfluss.

Det är ju bra att ni e överens...

Kan bara tala för mig själv och min sambo.
Jag skulle ALDRIG ha kunnat kräva ensam vårdnad om vår son när han föddes.
Och min sambo skulle adrig gå med på det.

At gardera sig som du säger tycker jag mer låter som en osäkerhet i förhållandet.
Visst, allt kan hända.
Så vad gör ni då om något skulle hända dig???:confused:

Att du förvägrar honom gemensam vårdnad.
Det är hans barn lika mycket som ditt.

Jag har inga direkta råd eller så att ge men ville bara ge ditt mitt stöd och hoppas att allt ordnar upp sig för dig.

Självklart kan båda parter jävlas lika mkt.tråkigt nog så utnyttjar väldigt många just sina barn i tvister när det tar slut.

Det är precis det du gör.

Han gör ju vad pappor gör met, byter blöja, fixar matning, tar hand om lillen på kvällarna så jag kan vila.Vi har faktiskt väldigt jämställt här hemma, men hos många tycker ajg att jag ser att det är kvinnorna som alltid tar hand om barnen, det skulle jag aldrig gå med på, här delar vi lika.

Snällt av dig att han får göra halva jobbet men inte ha några som helst rättigheter till sina barn. Konstigt att ni måste dela lika på bara vissa delar...

Lycka till och ta det lugnt ge honom ingen chans att jävlas med dig.
Visst är det lustigt att vi förutsätter att det är pappan;), men i detta fallet så är det den biologiska mamman som är spöket, barnet ifråga har bott med sin far, och mig sen han var 2 år, dvs han är "min" förutom att jag inte fött honom:(.

Hur ska man tackla en förälder som inte bryr sig om barnet, mer än vid sällsynta tillfällen, som skiter i att komma och hämta på sina dagar, utan att avisera. Som inte vill mer än när det passar den? Nu har det gått så långt att barnet vill inte träffa föräldern längre och detta har föräldern blivit informerad om, med följd om hot om att driva processer etc "för nu ska jag då DJÄVLAR ha honom helt för mig själv!".


Det skär i mig av oro.

De fallen jag känner till, så har familjerätten kopplats in men de är ju bara rådgivande & akn aldrig få föräldern att följa olika scheman osv.
Känner familjer vars papporna ändå ska ha vårdnad fast de använder barnbidraget till att gå ut & supa, samt skiter i alla tider & dagar de ska ha barnen.
En av papporna lämnar till & med sitt barn ensam i tex affärer om mamman ska ut & roa sig för då vet han att hon måste ta hem barnet & inte kan gå ut.:smirk:
Halva barnbidraget ska han oxå ha fast han inte ens tar hand om barnet en gång i månaden ibland.
Så det finns ju inget sätt att tvinga föräldrarna att sammarbeta tyvärr.

Det är precis det du gör.

Inte alls, detta är ett beslut vi tog innan barnet föddes.Ett beslut vi tog tillsammans.

Snällt av dig att han får göra halva jobbet men inte ha några som helst rättigheter till sina barn. Konstigt att ni måste dela lika på bara vissa delar...

Oj oj nu är det jag som är boven helt plötsligt.

Varför jag föredrar att ha ensam vårdnad är bla för allt jag läst här på bukefalos, det handlar oftast om svaga & veliga kvinnor som skaffar barn med skitstövlar som sedan ska hota med olika instanser för att skrämma kvinnorna att göra det pappan vill & vill inte pappan ha barnet vissa helger så behöver han inte det.Ändå kan papporna kräva en massa saker hit & dit & alla dessa tjejer skriver sedan här & klagar över si hemska situation.

Jag läser till & med om kvinnor som gång på gång blir hotade av pappors släktingar om de inte lämnar ifrån sig barnen till dem & att det är ett enda kringflackanden av möten på soc samt familjerättena.
Bara bråk hela tiden & aldrig en lugn stund.
Jag hoppas verkligen att dessa kvinnor inte visste att deras barns pappor var såna, men då skaffar ju de flesta inte barn med en sån människa om man vet om hur de är, eller hur?
det är just det jag garderar mej från.

Att skaffa barn, gå igenom en graviditet samt att få ut barnet på ngt sätt, är för stort för mej för att jag i framtiden bara ska behöva lämna bort barnet en dag.
Det värsta måste ju ändå vara för barnen att åka fram & tillbaka hit & dit & barnen vet garanterat att det är infekterat i släkten, de är inte dumma, det ger än mer ångest.
Det är sånt jag aldrig skulle utsätta mitt/mina barn för iaf.

Visst är det lustigt att vi förutsätter att det är pappan;), men i detta fallet så är det den biologiska mamman som är spöket, barnet ifråga har bott med sin far, och mig sen han var 2 år, dvs han är "min" förutom att jag inte fött honom:(.

Ge henne ingen chans att jävlas med dig :smirk:.

Mycket tjejer som skriver här om sig själva och ja det gör du förståss men därav mitt antagande men mitt råd hadde varit och är detamma ge henne ingen chans att jävlas, det är honom hon vill åt inte umgänget med sitt barn. Jag vet själv hur irriterand dessa antaganden är jag blev per automatik antagen att vara en umgängessabotör på grund av mitt kön men det var ju han som aldrig dök upp inte jag som hindrade honnom.
Skriv ner alla gånger hon inte kommer, det kan bli användbart om hon skulle dra igång en rättsprocess.

Ge henne ingen chans att jävlas med dig :smirk:.

Mycket tjejer som skriver här om sig själva och ja det gör du förståss men därav mitt antagande men mitt råd hadde varit och är detamma ge henne ingen chans att jävlas, det är honom hon vill åt inte umgänget med sitt barn. Jag vet själv hur irriterand dessa antaganden är jag blev per automatik antagen att vara en umgängessabotör på grund av mitt kön men det var ju han som aldrig dök upp inte jag som hindrade honnom.
Skriv ner alla gånger hon inte kommer, det kan bli användbart om hon skulle dra igång en rättsprocess.

Mkt bra tips.

Jag är mest förundrad över att han går med på det. Antingen älskar han inte barnet lika mycket som du gör - eller så vågar han helt enkelt inte ta fajten eftersom du redan har "makten" och han är rädd att förlora barnet.

Jag önskar folk kunde låta bli att skaffa barn om de sedan ska bete sig som 3åringar i sandlådan. "MIN lastbil..."
Det enda vettiga är att skaffa barn med någon man kan tänka sig samarbeta med resten av livet - även om man inte är tillsammans.
Det finns många lyckliga skiljsmässobarn. Barn till föräldrar som är vuxna båda två.
Att bo på två ställen är inga problem. Nya partners behöver inte heller vara ett hot.
Senast i förrgår var jag bjuden på middag hos min f.d låtsasmamma och hennes nya man. Trots att jag rent tekniskt inte har något band till henne efter min far skiljt sig från henne för många år sedan.

Jag är mest förundrad över att han går med på det. Antingen älskar han inte barnet lika mycket som du gör - eller så vågar han helt enkelt inte ta fajten eftersom du redan har "makten" och han är rädd att förlora barnet.

Jag önskar folk kunde låta bli att skaffa barn om de sedan ska bete sig som 3åringar i sandlådan. "MIN lastbil..."
Det enda vettiga är att skaffa barn med någon man kan tänka sig samarbeta med resten av livet - även om man inte är tillsammans.
Det finns många lyckliga skiljsmässobarn. Barn till föräldrar som är vuxna båda två.
Att bo på två ställen är inga problem. Nya partners behöver inte heller vara ett hot.
Senast i förrgår var jag bjuden på middag hos min f.d låtsasmamma och hennes nya man. Trots att jag rent tekniskt inte har något band till henne efter min far skiljt sig från henne för många år sedan.

Konstigt att du verkar anmärka att jag har storhetsvansinne & inte sammarbetar då vi faktiskt bor ihop & delar allt ansvar:smirk:
Du verkar inte ha läst ordentligt.
Jag har många kompisar som är skilsmässobarn & de har alltid bara tyckt det varit jobbigt att flytta hit & dit, de har aldrig vågat säga att de bara vill vara på ett ställe för då är de rädda att de sårar sina föräldrar så de har fått en ganska otrygg tillvaro tills de blev äldre & kunde flytta tex.

Vårat barn kommer alltid få bo kvar i på gården vi bor i nu, vad som än händer & det kommer nog vara en stor trygghet.
Men jag har även sagt att om det är så att vi skulle separera & bestämmer att barnet ska vara mest hos pappan, eller att ahn ska få vårdnaden då, så kommer han få ta över mitt hus(för det är faktiskt mitt) & bo här med barnet, eftersom jag inte tycker att vårat barn ska växa upp i stan i en lägenhet.
men nu tycker ajg man kan gå tillbaka till ursprungsämnet, detta är ju helt of topic.

Hur ska man tackla en förälder som inte bryr sig om barnet, mer än vid sällsynta tillfällen, som skiter i att komma och hämta på sina dagar, utan att avisera. Som inte vill mer än när det passar den? Nu har det gått så långt att barnet vill inte träffa föräldern längre och detta har föräldern blivit informerad om, med följd om hot om att driva processer etc "för nu ska jag då DJÄVLAR ha honom helt för mig själv!".


Det skär i mig av oro.

Det är så sorgligt med alla föräldrar som bränner sina barns tillit!

OM den andra föräldern väljer att gå till domstol så bör hon inte så mycket att hämta. Lagen om att man bör lyssna på ett barn som fyllt 12 och skall lyssna på ett barn som fyllt 15 ändrades 1 juli förra året och nu ska man ta hänsyn till barnets vilja i takt med dess mognadsgrad. Lagstiftarnas syfte har varit att barnen ska få komma till tals mer i vårdnads/boende/umgängestvister. Jag har ännu inte sett någon prejudicerande dom med den nya lagstiftningen så jag vet inte riktigt hur den tillämpas i praktiken.


Många föräldrar som hotar med rättsprocess gör inte verklighet av sina hot när de inser att det inte bara är den andre föräldern som blir granskad utan även de själva!

Konstigt att du verkar anmärka att jag har storhetsvansinne & inte sammarbetar då vi faktiskt bor ihop & delar allt ansvar:smirk:


Jag har läst och läst...
Men JAG anser inte att det är att dela allt om man dels inte har gemensam vårdnad om barnet, dels måste påpeka vad som är mitt och ditt.:crazy:

Visst är det bra att ni är överens.
Men som tidigare skrivits så förstår inte jag heller hur pappan bara kan låta dig ta hela vårdnaden.
VARFÖR vill han inte ha delad??:confused:
Och igen, om något (gud förbjude) händer dig och barnet står utan vårdnadshavare....:confused:

Jag har läst och läst...
Men JAG anser inte att det är att dela allt om man dels inte har gemensam vårdnad om barnet, dels måste påpeka vad som är mitt och ditt.:crazy:

Visst är det bra att ni är överens.
Men som tidigare skrivits så förstår inte jag heller hur pappan bara kan låta dig ta hela vårdnaden.
VARFÖR vill han inte ha delad??:confused:
Och igen, om något (gud förbjude) händer dig och barnet står utan vårdnadshavare....:confused:

Om ngt händer mej så blir det ju en process där det utreds vem som ska vara vårdnadshavare & där tror jag faktiskt att pappan som har ett fläckfritt förflutet får vårdnaden.

Och igen, om något (gud förbjude) händer dig och barnet står utan vårdnadshavare....:confused:

Bra fråga!

Avlider en förälder som har enskild vårdnad får inte den andra föräldern vårdnaden automatiskt. Det blir en rättslig process med särskilt förordnad vårdnadshavare innan familjerättens utredning är klar och domen vunnit laga kraft.

Jag som har ensam vårdnad om pojkarna och de inte har sin pappa i livet, om jag dör, vart hamnar de då?Kan släkten lägga sina smutsiga vantar på dem?

Att skaffa barn, gå igenom en graviditet samt att få ut barnet på ngt sätt, är för stort för mej för att jag i framtiden bara ska behöva lämna bort barnet en dag.

Så; du tycker att det vore att "lämna bort barnet" att pappan fortsätter vara en lika viktig förälder i barnets liv efter en eventuell separation? :confused: Gemensam vårdnad innebär ju att ni har SAMMA rättigheter, inte sant? Inte att du har överlåtit vårdnaden på honom...

Han har alltså inte känslan av att skaffa barn varit något som är jättestort för honom? I alla fall inte tillräckligt stort ... inte lika stort som för dig... ?

Som flera andra förstår jag inte heller. Du tar upp skräckscenarion med hemska fäder som efter separationer super och ställer till det. Varför tror du att din sambo som du valt att leva med skulle bli en sådan person? Och vad har HAN för garantier att det inte är DU som blir "galen" efter en separation? :crazy:

För mig känns det sorgligt att läsa det du skriver.

Oj oj nu är det jag som är boven helt plötsligt.

Varför jag föredrar att ha ensam vårdnad är bla för allt jag läst här på bukefalos, det handlar oftast om svaga & veliga kvinnor som skaffar barn med skitstövlar som sedan ska hota med olika instanser för att skrämma kvinnorna att göra det pappan vill & vill inte pappan ha barnet vissa helger så behöver han inte det.Ändå kan papporna kräva en massa saker hit & dit & alla dessa tjejer skriver sedan här & klagar över si hemska situation.
.

Jag finner det mycket märkligt att du skuldbelägger kvinnan för att hon skaffar barn med en skitstövel. Plöttsligt är det kvinnans fel att det ser ut som det gör mannen ja han kan ju inte rå för att han är en skitstövel det han gör är inte hans fel han har ju haft en taskig barndom. Att inte se att dessa personer, män eller kvinnor själva bär ansvaret för sitt eget handlande är orsaken till att de får fortsätta terra sina familjer utan att något görs. att det är svaga och veka kvinnor som blir utsatta är en väl inarbetad fördom. De kvinnor och män jag har träffat som varit värst utsatta av sina partner har varit oerhört starka men deras partner har varit mycket svaga. Det är de svaga som inte vågar släppa kontrollen för de vet hur svaga de är. Men det finns en punkt där man är som mest sårbar och det är när det gäller att skydda sina barn, då är man beredd att offra sin egen trygghet, det är därför barnen används som maktmedel. Styrka eller svaghet kalla det vad du vill, för mig har min son varit min största styrka. Rädslan för att barnet ska hamna i händerna på sådana människor gör att man är beredd att gå med på sådant man inte vill om man tror att det garanterar barnets trygghet. Tyvärr är det så att många barn tvingas leva med direkt olämpliga föräldrar på grund av att föräldrar anses ha rätten till sina barn oavsett om de är skitstövlar eller inte för det är ju inte deras fel att de är skitstövlar.
Sedan är det ett stort problem att det finns kvinnor som inte vill låta pappan vara lika delaktig som förälder och att de hindrar pappan från att träffa barnet. Dessa fördommar leder till att kvinnor som försöker skydda sina barn får ett rent helvete, för att inte tala om vad barnet blir utsatt för.

Konstigt att du verkar anmärka att jag har storhetsvansinne & inte sammarbetar då vi faktiskt bor ihop & delar allt ansvar:smirk:


Men ärligt talat chrysler så delar ni ju faktiskt inte på allt. Så länge du har ensam vårdnad så har ni faktiskt inte delat lika på allt ansvar.

Jag tycker att du ska prata med ditt nätverk om vem du vill ska ta hand om dina söner i händelse av att du dör innan de är myndiga. Skriv gärna ner din vilja, det underlättar familjerättens arbete.
Både domstol och familjerätt tar stor hänsyn till den avlidna förälderns vilja om den är till barnets bästa, vilket den allra oftast är.

Att skaffa barn, gå igenom en graviditet samt att få ut barnet på ngt sätt, är för stort för mej för att jag i framtiden bara ska behöva lämna bort barnet en dag.
Det värsta måste ju ändå vara för barnen att åka fram & tillbaka hit & dit & barnen vet garanterat att det är infekterat i släkten, de är inte dumma, det ger än mer ångest.
Det är sånt jag aldrig skulle utsätta mitt/mina barn för iaf.

Trotts att jag fått kämpa för min son mot mitt ex så tvekade jag aldrig om att skriva på gemensam vårdnad när jag och min nya sambo väntade barn. Om vi skulle separera så vet jag att barnen skulle få det lika bra hos honom som hos mig. Att jag gått gravid och fött barnet spelar ingen roll jag vet att han hadde tagit bördan om han hadde kunnat. När min son var nyfödd fick jag gå ut till soffan och amma för det störde honom. När vår dotter vaknade på natten så väckte han mig försiktigt och frågade om jag orkade amma henne eller om jag ville att han skulle blanda ersättning. Så jag vet att våra barn skulle få den bästa omvårdnad hos honom, jag är inte ett dugg rädd.

Om ngt händer mej så blir det ju en process där det utreds vem som ska vara vårdnadshavare & där tror jag faktiskt att pappan som har ett fläckfritt förflutet får vårdnaden.

Precis, en process...
En process som tar tid, även om det inte är lång tid så är det ändå en tid där barnet som redan är chockad och traomatiserad efter sin mammas död får vänta innan det är fastställt vart h*n "hör" hemma.
Så varför inte låta pappan finnas där från början???:confused:

Tycker fortfarande att det låter som STOR osäkehet på förhållandet...:crazy:

Oj oj nu är det jag som är boven helt plötsligt.

Varför jag föredrar att ha ensam vårdnad är bla för allt jag läst här på bukefalos, det handlar oftast om svaga & veliga kvinnor som skaffar barn med skitstövlar som sedan ska hota med olika instanser för att skrämma kvinnorna att göra det pappan vill & vill inte pappan ha barnet vissa helger så behöver han inte det.Ändå kan papporna kräva en massa saker hit & dit & alla dessa tjejer skriver sedan här & klagar över si hemska situation.

Jag läser till & med om kvinnor som gång på gång blir hotade av pappors släktingar om de inte lämnar ifrån sig barnen till dem & att det är ett enda kringflackanden av möten på soc samt familjerättena.
Bara bråk hela tiden & aldrig en lugn stund.
Jag hoppas verkligen att dessa kvinnor inte visste att deras barns pappor var såna, men då skaffar ju de flesta inte barn med en sån människa om man vet om hur de är, eller hur?
det är just det jag garderar mej från.

Att skaffa barn, gå igenom en graviditet samt att få ut barnet på ngt sätt, är för stort för mej för att jag i framtiden bara ska behöva lämna bort barnet en dag.
Det värsta måste ju ändå vara för barnen att åka fram & tillbaka hit & dit & barnen vet garanterat att det är infekterat i släkten, de är inte dumma, det ger än mer ångest.
Det är sånt jag aldrig skulle utsätta mitt/mina barn för iaf.
Menar du mig?

Jag tycker att du ska prata med ditt nätverk om vem du vill ska ta hand om dina söner i händelse av att du dör innan de är myndiga. Skriv gärna ner din vilja, det underlättar familjerättens arbete.
Både domstol och familjerätt tar stor hänsyn till den avlidna förälderns vilja om den är till barnets bästa, vilket den allra oftast är.
Det är lite svårt det där. Jag har min mamma men hon anses för gammal. Sedan har jag några vänenr, vet en som sagt att hon stälelr upp, men de har ju inte träffat barnen så ofta . Har det betydelse?

Var ska jag skriva ner min vilja? Är det något man ska lämna in någonstans?

Jag vill INTE att barnens pappas släkt ska få dem, och de kommer att kämpa för det. Vet att en där i alal fall kommer anses som rätt bra hem ( vet inte vilke kriterier man ska uppfylla ju).

Jag läser till & med om kvinnor som gång på gång blir hotade av pappors släktingar om de inte lämnar ifrån sig barnen till dem & att det är ett enda kringflackanden av möten på soc samt familjerättena.
Bara bråk hela tiden & aldrig en lugn stund.
Jag hoppas verkligen att dessa kvinnor inte visste att deras barns pappor var såna, men då skaffar ju de flesta inte barn med en sån människa om man vet om hur de är, eller hur?
det är just det jag garderar mej från.



Men om du nu är så säker på att din sambo inte är en sån skitstövel så är det bara att skriva på papprena om gemensam vårdnad.

Och ang att flacka runt på möten på soc för att pappans släktingar vill träffa barnen har inget med vårdnaden att göra, om pappans släktingar ska bråka för att träffa barnen så förutsätter jag att mamman har ensam vårdnad.

Har dom gemensam vårdnad så ser jag det konstigt att pappans släktingar inte får träffa barnet.

Så; du tycker att det vore att "lämna bort barnet" att pappan fortsätter vara en lika viktig förälder i barnets liv efter en eventuell separation? :confused: Gemensam vårdnad innebär ju att ni har SAMMA rättigheter, inte sant? Inte att du har överlåtit vårdnaden på honom...

Han har alltså inte känslan av att skaffa barn varit något som är jättestort för honom? I alla fall inte tillräckligt stort ... inte lika stort som för dig... ?

Som flera andra förstår jag inte heller. Du tar upp skräckscenarion med hemska fäder som efter separationer super och ställer till det. Varför tror du att din sambo som du valt att leva med skulle bli en sådan person? Och vad har HAN för garantier att det inte är DU som blir "galen" efter en separation? :crazy:

För mig känns det sorgligt att läsa det du skriver.

Man kan aldrig veta vad personen man lever ihop med blir när det tar slut, det har amn ju sett här på forumet tex & i verkligheten, jag tycker folk är korkade om de bara tror gott om alla, för så ser det inte ut.

Skulle vi mot all förmodan separera får han naturligtvis ha barnet när han vill, det har inget med min enskilda vårdnad att göra.

Men om du nu är så säker på att din sambo inte är en sån skitstövel så är det bara att skriva på papprena om gemensam vårdnad.

Och ang att flacka runt på möten på soc för att pappans släktingar vill träffa barnen har inget med vårdnaden att göra, om pappans släktingar ska bråka för att träffa barnen så förutsätter jag att mamman har ensam vårdnad.

Har dom gemensam vårdnad så ser jag det konstigt att pappans släktingar inte får träffa barnet.

Jag tycker inte han är en skitstövel & det bevisar han ju genom at låta mej ha enskild vårdnad, han har fullt förtroende för mej & att han alltid kommer få träffa sitt barn, annars hade han ju bråkat sig till gemensam vårdnad.

jag tycker folk är korkade om de bara tror gott om alla, för så ser det inte ut.

Jag tycker det är trångsynt att bara tro illa om alla:smirk:

han har fullt förtroende för mej & att han alltid kommer få träffa sitt barn, annars hade han ju bråkat sig till gemensam vårdnad.

Men du har inte samma förtroende för honom??:confused:

Menar du mig?

Nej varför skulle jag mena dig?
Jag har till & med skrivit till dig att jag tycker du är stark, jag vet mkt väl om att du inte vill att din ex släktingar ska lägga beslag på dina barn för att det inte är deras bästa, det finns otaliga historier här om just det jag skriver.
Ngt jag även läst mkt av är tjejer som blivit gravida & vars pappan inte vill ha ngt med barnet att göra förrän det är fött, då ska de minsann ha vårdnaden "bara för att", inte för att de kan ta hand om barnen & ofta är det släktingarna som driver på detta.
Det var mest det jag syftade på.

Jag tycker det är trångsynt att bara tro illa om alla:smirk:


Jag har mina skäl.

Jag tror hon har missat lite, hon kanske borde läsa min tråd lite mer nogrant och inse att det faktiskt enligt lag är henens skyldighet att vissa viktiaga släktingar får träffa barnet, om de nu vill det..... och det har väl inte något med vårdnad att göra utan helt enkelt vad som är bäst för barnen oavsett hennes åsikt. Om jag nu har förstått saken rätt alltså.....:D:angel:

Jag förstår känslan av att hennes barn är "hennes", men vad jag inte förstår är att hon har den känslan när hon ju säger att hon HAR ett bra förhållande med sin sambo, den känslan brukar oftast dyka upp när det har gått åt skogen med förhållandet, när den andra partnern hotar att ta barnet osv

men du... gemensan eller enskild vårdnad har INGET med umgänge att göra. Rätt till umgänge har pappan alltid ändå. Eller barnet till sin pappa.

Vem anser att din mamma är för gammal?

Det har ingen betydelse om vännerna inte träffar dina söner så ofta, det viktigaste är att de har någon form av relation. Det är ju skillnad på praktisk och juridisk vårdnad och jag vet barn som blivit föräldralösa när de varit 17 år och som bott kvar ensam i bostaden medan de haft en vårdnadshavare som bott på annat håll.

Jag finner det mycket märkligt att du skuldbelägger kvinnan för att hon skaffar barn med en skitstövel. Plöttsligt är det kvinnans fel att det ser ut som det gör mannen ja han kan ju inte rå för att han är en skitstövel det han gör är inte hans fel han har ju haft en taskig barndom. Att inte se att dessa personer, män eller kvinnor själva bär ansvaret för sitt eget handlande är orsaken till att de får fortsätta terra sina familjer utan att något görs. att det är svaga och veka kvinnor som blir utsatta är en väl inarbetad fördom. De kvinnor och män jag har träffat som varit värst utsatta av sina partner har varit oerhört starka men deras partner har varit mycket svaga. Det är de svaga som inte vågar släppa kontrollen för de vet hur svaga de är. Men det finns en punkt där man är som mest sårbar och det är när det gäller att skydda sina barn, då är man beredd att offra sin egen trygghet, det är därför barnen används som maktmedel. Styrka eller svaghet kalla det vad du vill, för mig har min son varit min största styrka. Rädslan för att barnet ska hamna i händerna på sådana människor gör att man är beredd att gå med på sådant man inte vill om man tror att det garanterar barnets trygghet. Tyvärr är det så att många barn tvingas leva med direkt olämpliga föräldrar på grund av att föräldrar anses ha rätten till sina barn oavsett om de är skitstövlar eller inte för det är ju inte deras fel att de är skitstövlar.
Sedan är det ett stort problem att det finns kvinnor som inte vill låta pappan vara lika delaktig som förälder och att de hindrar pappan från att träffa barnet. Dessa fördommar leder till att kvinnor som försöker skydda sina barn får ett rent helvete, för att inte tala om vad barnet blir utsatt för.

Nu talar du ju emot dig själv.
Om du är så rädd om ditt barn, skulle du alltså gå med på att andra skulle få ha hand om barnet om du tror att de inte är bra för barnet?Det är ju så det låter.
Att skylla på taskig barndom är inget jag går på, det är väldigt populärt att göra så nu, speciellt om man är kriminell.
japp, jag tycker kvinnor är korkade om de inte kan tänka lite grann & förutse vissa händelser som det går att gardera sig från.
Man kan göra det redan under ett förhållande, hur beter sig mannen eller kvinnan?verkar det vara kontrollerande?kör de med ultimatum?
Många är rent korkade när de inte tar varningssignalerna på allvar utan tror att allt slka vara frid & fröjd även om de separerar.

Nej varför skulle jag mena dig?
Jag har till & med skrivit till dig att jag tycker du är stark, jag vet mkt väl om att du inte vill att din ex släktingar ska lägga beslag på dina barn för att det inte är deras bästa, det finns otaliga historier här om just det jag skriver.
Ngt jag även läst mkt av är tjejer som blivit gravida & vars pappan inte vill ha ngt med barnet att göra förrän det är fött, då ska de minsann ha vårdnaden "bara för att", inte för att de kan ta hand om barnen & ofta är det släktingarna som driver på detta.
Det var mest det jag syftade på.

Jag bara undrade för sättet du skrev på var nästan lite förnedrande för de kvinnor som verkligne har problem med barnens pappa ( elelr MAMMA) och som vänder sig till buke för att lyfta lite på bördan och nysta upp lite trådar- att få hjälp.

men du... gemensan eller enskild vårdnad har INGET med umgänge att göra. Rätt till umgänge har pappan alltid ändå. Eller barnet till sin pappa.

& därför spelar det ju inte ngn större roll att jag har enskild vårdnad, han får ju ändå träffa barnet.

Jag bara undrade för sättet du skrev på var nästan lite förnedrande för de kvinnor som verkligne har problem med barnens pappa ( elelr MAMMA) och som vänder sig till buke för att lyfta lite på bördan och nysta upp lite trådar- att få hjälp.

Om du letar så hittar du säkert några såna trådar, tänker inte nämna några namn men jag minns en som hade otroliga problem med vårdnad om sitt barn fast pappan inte haft minsta intresse av barnet & helst velat få henne att göra abort från början.

Jag tror hon har missat lite, hon kanske borde läsa min tråd lite mer nogrant och inse att det faktiskt enligt lag är henens skyldighet att vissa viktiaga släktingar får träffa barnet, om de nu vill det..... och det har väl inte något med vårdnad att göra utan helt enkelt vad som är bäst för barnen oavsett hennes åsikt. Om jag nu har förstått saken rätt alltså.....:D:angel:

Jag förstår känslan av att hennes barn är "hennes", men vad jag inte förstår är att hon har den känslan när hon ju säger att hon HAR ett bra förhållande med sin sambo, den känslan brukar oftast dyka upp när det har gått åt skogen med förhållandet, när den andra partnern hotar att ta barnet osv


Om du nu menar mej så är jag ara noga med att förutse vissa ev framtida olyckliga händelser, tänker inte bli överaskad av en ev tvist om det tar slut.

Vem anser att din mamma är för gammal?

Det har ingen betydelse om vännerna inte träffar dina söner så ofta, det viktigaste är att de har någon form av relation. Det är ju skillnad på praktisk och juridisk vårdnad och jag vet barn som blivit föräldralösa när de varit 17 år och som bott kvar ensam i bostaden medan de haft en vårdnadshavare som bott på annat håll.

Aha!

Jag anser att min mamma är gammal;) Hon är 57 år nu och skulle jag dö i morgon, skulle hon orka med att ta hand om två barn som mist sina föräldrar? Det är lite så jag funderar och antar att det också är något som den som utser ny vårdnadshavare skulle göra.

Men vad bra att jag fick veta det! :bow: Ska ta mig en rejäl funderare över det här, man vet aldrig vad som kan hända och att någon annan som jag inte vill, lyckas få pojkarna.... då spökar jag!:devil::D

Jag antar att du vet om att även om du idag har enskild vårdnad så kan ditt barns pappa faktiskt när som helst ansöka om gemensam och det skall en hel del till att den inte går igenom.
Så antingen är ditt barns pappa en sådan som inte ställer till bråk och då borde gemensam vårdnad inte vara ett problem eller så ställer han till problem och då är du ändå inte ett dugg garderad.
När det gäller vårdnad alltså.
Det enda sättet att vara garderad är att ta emot spermiedonation där pappan är okänd.

Nej men du kan gå med på umgänge oftare än vad du anser är bra för en period tills du kan bevisa att det inte är bra. Att gå med på umgänge betyder inte att barnet måste lämmnas ensamt med olämpliga människor.
Jag tycker inte att kvinnan/mannen är korkad för att h*n är tillsammans med en skitstövel jag tycker skitstöveln är korkad som behandlar sina nära som skit. Att älska en människa är inget fel att lita på en människa är inte korkat. Sanningen är att jag litade aldrig på mitt ex jag var naiv och trodde att jag skulle kunna göra det en dag.

Nej men du kan gå med på umgänge oftare än vad du anser är bra för en period tills du kan bevisa att det inte är bra. Att gå med på umgänge betyder inte att barnet måste lämmnas ensamt med olämpliga människor.
Jag tycker inte att kvinnan/mannen är korkad för att h*n är tillsammans med en skitstövel jag tycker skitstöveln är korkad som behandlar sina nära som skit. Att älska en människa är inget fel att lita på en människa är inte korkat. Sanningen är att jag litade aldrig på mitt ex jag var naiv och trodde att jag skulle kunna göra det en dag.


Om man tycker som du , att man inte kan rå för att andra är skitstövlar & att man ändå ska utsätta sig för skitstövlar, så gör man sig själv till ett offer.
Folk klagar men utsätter sig för skit ändå, & dessutom utsätter man ju sina barn för skit när man skaffar barn med en skitstövel så föräldrar & tjejer öht borde ta sig i kragen & ta kontroll över sina liv ist för att gång på gång bli ihop med dåliga män & sedan klaga över att de blir illa behandlade.
Ingen blir ihop med dessa män utom de själva & ingen kan göra slut med dem heller utom de själva.

Om man tycker som du , att man inte kan rå för att andra är skitstövlar & att man ändå ska utsätta sig för skitstövlar, så gör man sig själv till ett offer.
Folk klagar men utsätter sig för skit ändå, & dessutom utsätter man ju sina barn för skit när man skaffar barn med en skitstövel så föräldrar & tjejer öht borde ta sig i kragen & ta kontroll över sina liv ist för att gång på gång bli ihop med dåliga män & sedan klaga över att de blir illa behandlade.
Ingen blir ihop med dessa män utom de själva & ingen kan göra slut med dem heller utom de själva.

Vet du, ingen VILL utsätta sig för skitstövlar! Jag tror helt ärligt att personer som gång på gång utsätter sig för skitstövlar ( antar att jag passar in där....:smirk:) faktiskt itne ser mönstret själv. Och om man itne gör det så HUR ska man lösa situationen? Och klagar upplever jag inte att vi på buke gör, buke är ofta ett ställe vi luftar våra tankar och känslor på. Nog kan det få fortsätta finnas även sånna som jag, som inte är perfekta, även här?

Om man tycker som du , att man inte kan rå för att andra är skitstövlar & att man ändå ska utsätta sig för skitstövlar, så gör man sig själv till ett offer.
Folk klagar men utsätter sig för skit ändå, & dessutom utsätter man ju sina barn för skit när man skaffar barn med en skitstövel så föräldrar & tjejer öht borde ta sig i kragen & ta kontroll över sina liv ist för att gång på gång bli ihop med dåliga män & sedan klaga över att de blir illa behandlade.
Ingen blir ihop med dessa män utom de själva & ingen kan göra slut med dem heller utom de själva.

Det är just det resonomanget som gör att männen kan fortsätta behandla kvinnor illa. Kvinnan får skylla sig själv för att hon är tilsammans med honom och fy vilken hemsk människa jag är som skaffar barn med en sådan skitstövel stackars barn som har en så ansvarslös mamma.

Jag klagar över att jag blivit illa behandlad för INGEN ska böhöva bli behandlad som jag blivit behandlad. Och jag springer inte in i ett sådant förhållande igen nej min sambo är en bra människa och jag har inga problem med att lita på honom, det ser jag som en styrka. Jag dömmer inte alla män för att min första man var som han var. Män är föräldrar i lika hög grad som kvinnor men män och kvinnor som inte kan ta sitt föräldraansvar ska inte ha vårdnaden om ett barn. Jag har tagit mitt föräldraansvar över min son och lämmnat hans pappa och drivit en hård kamp för att han ska kunna växa upp trygg. Men det som gör mig förbannad är att domstolen och familjerätten är så van vid kvinnor som inte tillåter pappan att vara likamycket förälder som de, det gör det oerhört svårt att få ut ensam vårdnad. Förstår du inte att det är just på grund av att bra män hålls utanför barnen som vi inte blir betrodda. Vad beträffar min sons pappa så är han inte allt igenom en skitstövel då hadde jag aldrig blivit tillsammans med honom och aldrig skaffat barn med honom. Visst hadde jag en liten känsla av att inte lita fullständigt på honom men jag trodde problemet låg i mig att jag hadde svårt att lita på människor. Men den där lilla gnagande känslan visade sig vara sann, problemen började inte när vi separerade de var orsaken till att vi separerade.När jag träffa de min nya man kännde jag ingen tvekan,jag vet att jag kan lita på honom. Han sätter inte sig själv i första rummet utan barnen går före allt annat. Det är därför jag undrar om du känner en tvekan mot din partner och inte vill skriva på gemensamvårdnad, för i såfall respekterar jag ditt beslut. Men om du verkligen litar på att han är en bra pappa men inte är beredd att lämmna barnen för att det är du som född dem och tycker att det är du som har störst rätt till dem då vill jag att du ska veta att det är på grund av sånna som du som skapar fördommar om att alla kvinnor bara vill ha barnen för sig själva. Jag tror inte du är elak eller egoistisk, jag tror inte du vet vad det är du egentligen gör. Jag tror inte du vet vad det handlar om. Jag är inte arg på dig men jag blir ledsen när jag läser det du skriver.

Man kan aldrig veta vad personen man lever ihop med blir när det tar slut, det har amn ju sett här på forumet tex & i verkligheten, jag tycker folk är korkade om de bara tror gott om alla, för så ser det inte ut.

Skulle vi mot all förmodan separera får han naturligtvis ha barnet när han vill, det har inget med min enskilda vårdnad att göra.

Man kan aldrig veta nej. Men hur kan HAN veta att inte du blir helknäpp om det tar slut och använder den enskilda vårdnaden som vapen mot honom?

Om jag vore så osäker på att den jag får barn med klarar av att vara en bra förälder om vi separerar (eller om jag dör) så skulle jag inte skaffa barn med honom.

Just det !!

Jag begriper inte vitsen med enskild vårdnad i detta fall - om Chryslers barns far VILL ha gemensam vårdnad vid en eventuell skilsmässa så kommer han att kunna driva den frågan - och som sagt - det krävs ganska mycket för att han inte skall få det.

Lagstiftningen är ändrad sen 1 juli 2006 och nu ligger stort fokus på föräldrarnas samarbetsförmåga.
Rätt tänkt eftersom det kan vara ett helvete för barn som befinner sig i skyttegraven mellan stridande föräldrar, men det kommer förstås gå att fejka även det.

Det finns en prejudicerande dom från maj i år på den nya lagstiftningen, men jag vet inte om vårdnadstvisten uppstod vid föräldrarnas skilsmässa eller efter den. Har inte domen här just nu.

Det är just det resonomanget som gör att männen kan fortsätta behandla kvinnor illa. Kvinnan får skylla sig själv för att hon är tilsammans med honom och fy vilken hemsk människa jag är som skaffar barn med en sådan skitstövel stackars barn som har en så ansvarslös mamma.

Jag klagar över att jag blivit illa behandlad för INGEN ska böhöva bli behandlad som jag blivit behandlad. Och jag springer inte in i ett sådant förhållande igen nej min sambo är en bra människa och jag har inga problem med att lita på honom, det ser jag som en styrka. Jag dömmer inte alla män för att min första man var som han var. Män är föräldrar i lika hög grad som kvinnor men män och kvinnor som inte kan ta sitt föräldraansvar ska inte ha vårdnaden om ett barn. Jag har tagit mitt föräldraansvar över min son och lämmnat hans pappa och drivit en hård kamp för att han ska kunna växa upp trygg. Men det som gör mig förbannad är att domstolen och familjerätten är så van vid kvinnor som inte tillåter pappan att vara likamycket förälder som de, det gör det oerhört svårt att få ut ensam vårdnad. Förstår du inte att det är just på grund av att bra män hålls utanför barnen som vi inte blir betrodda. Vad beträffar min sons pappa så är han inte allt igenom en skitstövel då hadde jag aldrig blivit tillsammans med honom och aldrig skaffat barn med honom. Visst hadde jag en liten känsla av att inte lita fullständigt på honom men jag trodde problemet låg i mig att jag hadde svårt att lita på människor. Men den där lilla gnagande känslan visade sig vara sann, problemen började inte när vi separerade de var orsaken till att vi separerade.När jag träffa de min nya man kännde jag ingen tvekan,jag vet att jag kan lita på honom. Han sätter inte sig själv i första rummet utan barnen går före allt annat. Det är därför jag undrar om du känner en tvekan mot din partner och inte vill skriva på gemensamvårdnad, för i såfall respekterar jag ditt beslut. Men om du verkligen litar på att han är en bra pappa men inte är beredd att lämmna barnen för att det är du som född dem och tycker att det är du som har störst rätt till dem då vill jag att du ska veta att det är på grund av sånna som du som skapar fördommar om att alla kvinnor bara vill ha barnen för sig själva. Jag tror inte du är elak eller egoistisk, jag tror inte du vet vad det är du egentligen gör. Jag tror inte du vet vad det handlar om. Jag är inte arg på dig men jag blir ledsen när jag läser det du skriver.

Jag vet precis vad jag gör, det är därför jag gör det.
Om du blir ledsen av att läsa det är det ingen som tvingar dig.

Vet du, ingen VILL utsätta sig för skitstövlar! Jag tror helt ärligt att personer som gång på gång utsätter sig för skitstövlar ( antar att jag passar in där....:smirk:) faktiskt itne ser mönstret själv. Och om man itne gör det så HUR ska man lösa situationen? Och klagar upplever jag inte att vi på buke gör, buke är ofta ett ställe vi luftar våra tankar och känslor på. Nog kan det få fortsätta finnas även sånna som jag, som inte är perfekta, även här?

Det jag skriver är att jag aldrig skulle kunna sätta mej själv i en sån situation, även om det finns andra som gör det.Sen får ni vara hur perfekta eller icke perfekta ni vill.

Man kan aldrig veta nej. Men hur kan HAN veta att inte du blir helknäpp om det tar slut och använder den enskilda vårdnaden som vapen mot honom?

Om jag vore så osäker på att den jag får barn med klarar av att vara en bra förälder om vi separerar (eller om jag dör) så skulle jag inte skaffa barn med honom.


Jag litar inte på några män allsutom min sambo & min pappa, detta gör ju att jag inte skulle kunnat skaffa barn med ngn alls.Men nu har jag hittat en jag litar på så mkt & som litar på mej så mkt att vi beslutat att om vi skulle ha barn skulle jag ha vårdnaden.Punkt.

Precis det jag tänkte på.

Dock tänkte jag på en annan sak... om jag skulle flytta tillbaka te byhålan vi bodde i innan... o han inte skriver på flyttpapprena på dottern... vad händer då? :crazy:

Då blir det en utredning om vart barnet har bott mesta tiden, men det kan ta ett tag. Om barnet har bott mesta tiden hos dig så blir h*n skriven på din adress.

Jag litar inte på några män allsutom min sambo & min pappa, detta gör ju att jag inte skulle kunnat skaffa barn med ngn alls.Men nu har jag hittat en jag litar på så mkt & som litar på mej så mkt att vi beslutat att om vi skulle ha barn skulle jag ha vårdnaden.Punkt.

Du litar på din sambo säger du. Men du litar ju inte på att han skulle kunna vara en fungerande, vettig person och förälder om/när ni skulle separera. Du har ju själv skrivit att det är därför du vill ha enskild vårdnad; som en slags "säkerhet" om ni skulle separera. I mina ögon är det inte att lita på en person fullt ut.

Det är ju ert (eller kanske snarare ditt) beslut, men du får nog finna dig i att jag och flera tycker att det är märkligt.... att tala om tillit och förtroende som din sambo ska ha/har för dig, men att du inte har samma tillit och förtroende för honom.

För min del så är jag väldigt klar över att jag och sambon ska skriva på faderskapspapper och gemensam vårdnad INNAN barnet är fött. Så att jag är säker på att han är den som får vårdnaden om barnet om något skulle hända mig. Jag är nämligen övertygad om att han är lika kapabel som förälder som jag själv är. Oavsett vad som skulle kunna hända i vår kärleksrelation till varandra.

Och fortfarande så ger det dig inga garantier - vill pappan ansöka om gemensam vårdnad så kommer han att göra det.

Jag måste ju säga att jag tycker att du resonerar oerhört märkligt !
Det spelar ju liksom ingen roll, eftersom om ni separerar så kan han ansöka om vårdnad. Och då har ni ju iallafall ett bråk. I själva verket, det är liksom tvärt om - ni har ju bäddat för bråk.

Jag skulle tycka att det var förfärligt att vara degraderad som pappan faktiskt är.

Nu är det ju inte vår sak att lägga oss i, men det är svårt att hålla tyst !

Och fortfarande så ger det dig inga garantier - vill pappan ansöka om gemensam vårdnad så kommer han att göra det.

Jag måste ju säga att jag tycker att du resonerar oerhört märkligt !
Det spelar ju liksom ingen roll, eftersom om ni separerar så kan han ansöka om vårdnad. Och då har ni ju iallafall ett bråk. I själva verket, det är liksom tvärt om - ni har ju bäddat för bråk.

Jag skulle tycka att det var förfärligt att vara degraderad som pappan faktiskt är.

Nu är det ju inte vår sak att lägga oss i, men det är svårt att hålla tyst !


Jag resonerar utofrån vad jag sett i andra separationer, jag tänker inte utsätta mej för samma sak, att amn är vän med apppan nu förutsätter inte att amn är det vid en separation, då blir man oftast ovänner & jag känner alltför många fäder som då börjar vägra skriva på papper om dagisplatser, var barnen får flytta etc etc, skulle vi separera vill jag fortsätta utbilda mej & det bettyder att ajg måste flytta, därför vill jag kunna flytta utan tjorv till ort där jag kan plugga.
Om han sedan ska söka gemensam vårdnad har jag ju ändå hunnit flytta innan det blir klart.
Ni får tycka vad nii vill men i vårat förhållande är det just nu så att jag står tillbaka för hans karriär så han kan jobba & har fått plugga, jag vill oxå kunna ha den chansen sedan.Punkt.

Jamen du glömmer ju bort barnet !!!!!

Låt oss säga att din lille grabb har gått ett par år på dagis och verkligen "rotat" sig där ni bor nu och sen vill ni separera och du vill flytta - just då kanske det är bättre för honom att bo kvar med pappan. Har du inte tänkt på det ?

Vi får hoppas att ni aldrig separerar :-) Och vi får hoppas att du inte dör !

Jamen du glömmer ju bort barnet !!!!!

Låt oss säga att din lille grabb har gått ett par år på dagis och verkligen "rotat" sig där ni bor nu och sen vill ni separera och du vill flytta - just då kanske det är bättre för honom att bo kvar med pappan. Har du inte tänkt på det ?

Vi får hoppas att ni aldrig separerar :-) Och vi får hoppas att du inte dör !'

Om du läser mina inlägg så kan du även se att jag skrivit om vi bestämmer att ahn ska bo kvar så får sambon & min son mitt hus & bo kvar i.Du tar allt så negativt jämt.
Sen måste jag bara tillägga att i såna fall är alla föräldrar dåliga som flyttar, om jag är det alltså.
Finns många barn som slutar sina skolor & dagis & flyttar till annan ort, eller bara en annan stadsdel som gör att de inte kan gå kvar på samma ställe.Jag har själv flyttat som liten , tyckte det var kul att byta miljö, skola & kompisar.Faktiskt.
Men det bästa för ett litet kan inte heller vara att stanna hos en förälder som är borta från 06 till 19 varje dag pga jobbet, det är en nödvändighet för honom att sköta sitt jobb såklart & det är dessa tider som gäller+ pendlingen då., undrar hur det skulle funka med dagis då, här finns det inga dagis som har de tiderna iaf & inga släktingar som kan ta hand om barnet heller.
När man pluggar så brukar det inte vara så intensiva dagar.

Jamen du glömmer ju bort barnet !!!!!

Låt oss säga att din lille grabb har gått ett par år på dagis och verkligen "rotat" sig där ni bor nu och sen vill ni separera och du vill flytta - just då kanske det är bättre för honom att bo kvar med pappan. Har du inte tänkt på det ?

Vi får hoppas att ni aldrig separerar :-) Och vi får hoppas att du inte dör !

Jag blev lite förvånad över det här. Att det skulle vara bäst för barnet kanske att bo kvar med pappan i sånna fall. Min första tanke var att tänka på migo ch min situation, det skulel vara mycket svårt för mig att lämna över boendet till den andra föräldern. Som med Elin tex.

Om jag och Sonny skulle separera så hade vi redan bestämt, dock inte skrivit det någonstans , att vi skulle ha ett barn var som skulle stå skrivna hos en av oss var, så att vi båda fick barnbidrag till exempel. Vi skulle hålla oss inom kommunen så att det blev samma dagis och så. Dessutom skulle vi i möjligaste mån ha varannan veckas boende, så klart om barnen mådde bra av det! Men det skulle vara båda barnen hos den ena föräldern samtidigt så att brödrarna inte splittras.

Ja drömma och planera kan man ju....verkligheten ser ju inte ut så nu, och gud vet väl om den ens skulle kunna se ut så.

'

Om du läser mina inlägg så kan du även se att jag skrivit om vi bestämmer att ahn ska bo kvar så får sambon & min son mitt hus & bo kvar i.

Med hänsyn till ert arrangemang så är det ju faktiskt så att det i slutänden hänger på hur DU bestämmer. Det är ju upp till DIN goda vilja om den överenskommelsen skulle bli verklighet eller inte. Om du blir "knäpp" och bestämmer dig för att "hämnas" för att din respektive kanske varit otrogen och raskt flyttar in älskarinnan när det tar slut.... ja, då står han ju där med sina önskningar för barnets bästa att tex bo kvar på orten. De önskningarna kan han ju hänga i julgran om du är snabb nog att flytta innan han begär gemensam vårdnad...

Jag resonerar utofrån vad jag sett i andra separationer, jag tänker inte utsätta mej för samma sak, att amn är vän med apppan nu förutsätter inte att amn är det vid en separation, då blir man oftast ovänner & jag känner alltför många fäder som då börjar vägra skriva på papper om dagisplatser, var barnen får flytta etc etc, skulle vi separera vill jag fortsätta utbilda mej & det bettyder att ajg måste flytta, därför vill jag kunna flytta utan tjorv till ort där jag kan plugga.
Om han sedan ska söka gemensam vårdnad har jag ju ändå hunnit flytta innan det blir klart.
Ni får tycka vad nii vill men i vårat förhållande är det just nu så att jag står tillbaka för hans karriär så han kan jobba & har fått plugga, jag vill oxå kunna ha den chansen sedan.Punkt.



Vårat barn kommer alltid få bo kvar i på gården vi bor i nu, vad som än händer & det kommer nog vara en stor trygghet.
Men jag har även sagt att om det är så att vi skulle separera & bestämmer att barnet ska vara mest hos pappan, eller att ahn ska få vårdnaden då, så kommer han få ta över mitt hus(för det är faktiskt mitt) & bo här med barnet, eftersom jag inte tycker att vårat barn ska växa upp i stan i en lägenhet.




Ena stunden ska dom bo kvar i huset, i andra stunden ska du flytta till annan ort för att plugga och ska då ha med sonen och i nästa stund så ska dom bo kvar på gården???

Är du förvirrad???

Jag tycker inte han är en skitstövel & det bevisar han ju genom at låta mej ha enskild vårdnad, han har fullt förtroende för mej & att han alltid kommer få träffa sitt barn, annars hade han ju bråkat sig till gemensam vårdnad.

Nej i mina ögon är han ingen skitstövel bara naiv.

Men som sagt var, du är inte säkert trots att du har ensam vårdnad om ni skulle separera, det går att ansöka om sånt efteråt.

Det är väl svårt för alla föräldrar att inte ha barnet boende hos sig. Men vid en separation så får man ju tänka i första hand på barnen och inte på sig själv. Det är naturligtvis olika i alla situationer och man kan inte gardera sig någonsin.

Ena stunden ska dom bo kvar i huset, i andra stunden ska du flytta till annan ort för att plugga och ska då ha med sonen och i nästa stund så ska dom bo kvar på gården???

Är du förvirrad???

Om du läser ordentligt så vet vi ju faktiskt inte exakt hur vi gör, men det finns båda möjligheterna ja.

Nej i mina ögon är han ingen skitstövel bara naiv.

Men som sagt var, du är inte säkert trots att du har ensam vårdnad om ni skulle separera, det går att ansöka om sånt efteråt.

Men hursomhelst tar det ett tag att utreda sånt.

Med hänsyn till ert arrangemang så är det ju faktiskt så att det i slutänden hänger på hur DU bestämmer. Det är ju upp till DIN goda vilja om den överenskommelsen skulle bli verklighet eller inte. Om du blir "knäpp" och bestämmer dig för att "hämnas" för att din respektive kanske varit otrogen och raskt flyttar in älskarinnan när det tar slut.... ja, då står han ju där med sina önskningar för barnets bästa att tex bo kvar på orten. De önskningarna kan han ju hänga i julgran om du är snabb nog att flytta innan han begär gemensam vårdnad...

Om han är otrogen & skaffar tjejer hursom haver så är han inte så lämplig förebild heller.

Med hänsyn till ert arrangemang så är det ju faktiskt så att det i slutänden hänger på hur DU bestämmer. Det är ju upp till DIN goda vilja om den överenskommelsen skulle bli verklighet eller inte. Om du blir "knäpp" och bestämmer dig för att "hämnas" för att din respektive kanske varit otrogen och raskt flyttar in älskarinnan när det tar slut.... ja, då står han ju där med sina önskningar för barnets bästa att tex bo kvar på orten. De önskningarna kan han ju hänga i julgran om du är snabb nog att flytta innan han begär gemensam vårdnad...

Min sambo hälsar att det där med otrohet & älskarinnor var veckans sämsta argument, han säger att om det skulle hända har han sig själv att skylla då han satt sig i skiten själv.

Om han är otrogen & skaffar tjejer hursom haver så är han inte så lämplig förebild heller.

Vad spelar förebild för roll? Avgör du om han är lämplig eller ej? Tror du han nekas vårdnad av rätten om han begär det för att " han har varit otrogen och skaffat älskarinna"?

Det är din son du ska tänka på, inte på dig.

Vad spelar förebild för roll? Avgör du om han är lämplig eller ej? Tror du han nekas vårdnad av rätten om han begär det för att " han har varit otrogen och skaffat älskarinna"?

Det är din son du ska tänka på, inte på dig.


Barn mår inte bra av att deras föräldrar är skitstövlar & hänger runt med en massa olika partners.jag har några lysande exempel på såna relationer där barn inte mår bra för att deras ena förälder är just en sån som flänger runt, det skapar ingen trygghet.

Barn mår inte bra av att deras föräldrar är skitstövlar & hänger runt med en massa olika partners.jag har några lysande exempel på såna relationer där barn inte mår bra för att deras ena förälder är just en sån som flänger runt, det skapar ingen trygghet.

För mig betyder inte otrogen att hänga runt med olika partners och vara en skitstövel.

Min sambo hälsar att det där med otrohet & älskarinnor var veckans sämsta argument, han säger att om det skulle hända har han sig själv att skylla då han satt sig i skiten själv.

Det var ett exempel och inget annat... :smirk:

Det är ju DU som pratar om att man "aldrig vet" med en person. Och för att gardera dig mot detta så vägrar du gemensam vårdnad. DU tar upp exempel på karlar som beter sig som svin efter en separation som ett argument för att inte ha gemensam vårdnad. Det är inte jag som gör det.

Eftersom du och sambon inte tog det för vad det var (ett exempel) så kan vi väl ta ett mindre drastiskt exempel: säg att det tar slut. Han är helt enkelt inte kär i dig längre och vill därför separera. Två månader efter separationen så träffar han en ny kvinna. Du blir bitter, arg och ledsen eftersom du fortfarande är kär. Jag frågar igen den frågan som du inte har svarat på hittills: Vad har han för garanti att du inte då använder dig av den enskilda vårdnaden som "vapen" mot honom? Vad har han för garanti att du inte börjar "jävlas" genom att tex flytta (snabbt som f-n innan han hinner ansöka om gemensam vårdnad)?

Du har skaffat dig "garantin" genom att se till att du har enskild vårdnad. Men han då? Jag säger som någon annan: han är då verkligen ingen skitstövel, men kanske lite naiv. Och med dina egna mått mätt så är det ju så; du skulle aldrig skriva på gemensam vårdnad med honom, men han går med på att du får enskild vårdnad. Det vill säga: han har ingen försäkring mot "skitstövelbeteende". Du har skaffat dig ensamrätt på den "försäkringen".

Den som möjligen kan kategoriseras som... tja, inte skitstövel för det tycker jag är ett väl skarpt ord, men egoistisk kanske ... det är ju du.

Barn mår inte bra av att deras föräldrar är skitstövlar & hänger runt med en massa olika partners.jag har några lysande exempel på såna relationer där barn inte mår bra för att deras ena förälder är just en sån som flänger runt, det skapar ingen trygghet.

Så... alla som skaffar ny partner "hänger runt med en massa olika partners"?

Om det tar slut i en relation och kvinnan eller mannen träffar en ny så är ju inte det per definition så att de "hänger runt med en massa olika partners"....

Chrysler>> jag kan säga såhär: det som litegrann irriterar mig är att du inte fullt ut verkligen står för ditt arrangemang. Du förklarar varför du vill ha enskild vårdnad, men verkar ändå vilja få oss att tycka att ni minsann är jämställda och att det inte alls handlar om att han inte har samma "viktighetsgrad" som förälder.

För mig är det väldigt motsägelsefullt att å ena sidan säga att orsaken att du vill ha enskild vårdnad är att du vill försäkra dig mot framtida "galenskap" om din sambo skulle bli ditt ex. Samtidigt som du påstår att du tycker han är viktig som pappa, att ni är jämställda, att han visst skulle få träffa barnet oavsett arrangemanget osv. Om det verkligen VORE så att du fullt ut ansåg honom vara lika viktig som dig själv för ert barn så skulle du ha sett det som självklart att ni hade gemensam vårdnad. Om inte annat för att försäkra dig om att barnet och han slipper genomgå en utredningsprocess vid din eventuella död.

I mina ögon är ditt resonemang byggt på egoism från din sida. Du har alla fördelarna med det, inte han. Och det är det jag tycker du verkar förneka... ?

det är aldrig kul att dela på sig och absolut inte när man har barn tillsammans.
det jag reagera på är att han inte vill ha någon kontakt med er väntande barn,om jag var du skulle jag ställt det som ett krav el så kan han hålla sig väck helt o hållet.
även om barnet inte är fött ännu så få han väl ta sitt ansvar lika mycket,inte kan man väl välja bort ett av sina barn det låter inte normalt för mig i alla fall...

*KL*

Den här tråden har inte mycket kvar av original-frågan längre utan har blivit en enpersons-diskussion. Jag låser därför den, speciellt som diskussionen ifråga inte går framåt utan snurrar i cirklar runt den enda personen. Om någon mycket gärna vill fortsätta att diskutera enskilda individers resonemang och val så föreslår jag pm.


Sak-frågan är redan utredd på de första två sidorna på ett sätt som jag tror räcker för att trådskaparen ska veta sina möjligheter. Dyker fler frågor upp kring ämnet så går det utmärkt att starta en ny tråd


/moderatorn