Jag har på sista tiden inte mått så bra, depression, social fobi, total orkeslöshet, konstant illamående, tomhet, inget är kul och det finns ingen mening med nånting. Ungefär så är mitt liv kortfattat.

Under 2-3 månader har jag funderat på en egen häst eftersom det är det enda jag vill mest och jag har tusentals gånger bestämt mig för det ska bli verklighet.

Jag vill tro att mina problem blir mindre, men det kan ju också vara en risk ifall jag upptäcker att jag inte ens klarar av min egen häst och får ännu sämre självförtroende.

Nu undrar jag hur det kommer att fungera? Någon som har liknande erfarenheter och problem?

Jag är i ungefär samma sits just nu.
Vantrivs så fruktansvärt med allt - min utbildning, mina så kallade "vänner", min vardag osv.
Jag är orkeslös, ligger och sover nästan hela dagarna bara för jag inte pallar med mitt liv.

MEN jag har 2 hästar som får mig upp, glad och viljan tillbaka för stunden.
Har flera gånger den senaste tiden gett upp, vill inte mer.
Men jag kan inte för jag måste ta hand om dem, dem ger mig en mening.
I mitt liv just nu så är det bara dem som existerar, visst orkar jag inte alla dagar.
Men det finns alltid en charm där ute.
Och skulle jag tröttnar ställer jag av dem eller ber någon annan ta över och sköta om dem tills jag kommer på fötter.
Men jag skulle inte funka utan dem, aldrig..

Vad skönt att du säger så! Utan hästar är mitt liv meningslöst...
det jobbiga är att jag tvekar säkert hundratals gånger per dag och frågar mig själv varför ska jag ha häst? Vad är det för kul med det? Men jag vet exakt hur underbart det är med hästar... så jag förstår mig inte på mig själv.

Oj vad mina hästar genom året har funkat bra när jag mått dåligt.

När det var som värst hemma när brorsan bodde hemma var på helgerna. Då var det så skönt att få komma ut på tävlingar, få vara hemmifrån, sluta vara rädd och göra det jag tyckte var superkul och som fick mig att tänka på annat. Men så fort jag kom hem kom rädslan krypandes mot mig igen.

Nu är mitt liv ganska normalt och min rädsla är borta. Men jag har fått mycket skador av den tiden. Men hade jag inte haft hästarna, hade jag kansek också slutat som min bror.

Jag önskar verkligen att jag hade en häst NU! När jag hör om vad era hästar betyder

Det underbara med att ha häst är att du alltid, även fast allt annat sviker, har en krabat som står där ute och väntar.
Det har hjälp mig massor. Dem dömmer inte och har inte åsikter om saker.

Jag vet inte hur många gånger jag 'diskuterat' med min ponny jag haft i 9 år om hur värdelösa saker som helst, det är hos hennes jag gråtit ut.
Men visst finns det motgångar med hästar också, det är inte alltid en tröst.
Ibland kan man själv behöva offra all sin egna glädje för att hästen ska må bra.

Visst är det så att hästar kan vara en väldigt viktig faktor för att man ska orka hålla näsan över vattenytan. När jag gick igenom en tung period i mitt liv var det helt klart så.

Men man bör också tänka till lite innan så att man inte lägger till en massa stressfaktorer i sitt liv genom att skaffa häst. Jag tänker då främst på ekonomin. Om man mår så dåligt att man är sjukskriven under långa perioder så kan det ju vara en stor ekonomisk belastning att ha häst, särskilt om något går snett så att den börjar kosta mycket pengar. Det kanske inte är så bra botemedel mot depressionen om pengarna tar slut allt för tidigt i månaden.

Jag tror inte att du behöver vara så orolig över att du inte ska klara av att ha häst. Halva hemligheten är att våga fråga om man är osäker på något. Att våga fråga är också något som man får respekt för hos andra hästmänniskor, i alla fall om de är av den vettigare sorten (och det är ju ändå bara deras omdöme som i grund och botten räknas, eller hur?). Däremot kanske du behöver fundera extra över vilken typ av stall som passar dig. Litet? Stort? Kollektiv, eller en stallchef och fasta tydliga regler?

Hästar gör verkligen livet lättare.

Saknar min foderhäst som jag "bara" hade under 4 månader...jag saknar det enormt.
Jag ser bara plus, och regninga dagar och tidiga mornar är ingenting, de positiva sakerna väger upp så mycket! :love:

- En alldeles egen kompis, som alltid finns där. Dömmer dig aldrig. Men känner dig utan och innan. Någon du alltid kan lita på.
- Du är alltid välkommen
- Du får massor av gratis motion - när man rör på sig blir man gladare!
- Man är ute mer, även om det är mörkt så mår man ju alltid bättre av lite frisk luft.
- Det finns alltid någon som längtar efter att du kommer :).
- Man blir så glad när man utvecklas tillsammans och tar sig över små hinder i taget.

Åh jag ser bara positiva saker med det hela. Har tyvärr inte råd att ha häst, men tänker jämt tillbaka på att jag vill må och se ut som innan sommaren :love:

Självklart fanns det dagar då allting var piss. Men det var så skönt att kunna släppa alla tankar och bara lägga koncentrationen på sin bästa kompis!


Jag saknar honom så otroligt mycket :love: Blir tårögd bara jag tänker på honom.
http://hysteri.blogg.se/images/brendan13maj_016_1182096753.jpg

Mitt svar är i alla fall ja, ur min synvinkel blir det bättre med häst. Jag kan ju inte lova att det funkar för dig, men tror det är en stoor risk! ;). Jag tvivlade också mycket om jag skulle klara av det, tänk om allt jag gjorde blev fel o.s.v. Men du vet, det finns alltid folk att fråga!

Det enda jag ska säga är att du inte ska kasta dig in i det om du vet att det blir trassligt ekonomiskt. Jag visste redan från början att vi bara skulle ha honom i 4 månader. Och gjorde en budget med mina snälla föräldrar som ställde upp och betalade. (Jag går på gymnasiet och har ingen möjlighet att jobba då jag har svårt att komma ifrån boendet).
Lycka till hursomhelst!

Jag går sista året på gymnasiet och har sparat till en häst hela livet men visst är det en risk. Fast utan häst finns det absolut ingen mening med mitt liv... jag tänker att jag kan iallafall leva ett tag till och vara lycklig än att inte leva alls...

Att prata med andra människor är inte min starka sida tyvärr, (social fobi). Men det ska jag träna på!

Jag kan ju berätta lite om hur mitt liv är/har varit.

Har mått dåligt psykiskt väldigt länge, och det är helt tack vare hästarna som jag orkat fortsätta.
Utan de vet jag inte vad jag skulle gjort. De ger dagarna ett syfte och de ger ett visst ansvar.
Jag var utan häst i nästan 2 månader, hade en väldig otur och blev helt enkelt tvungen att lämna tillbaka foderhästen.

Nu står jag som hästägare igen åt ett underbart litet sto, har bara haft henne i ynka 3 dagar och redan känns allting mycket enklare och lättare.
Fast jag måste cykla de där 7 kilometrarna till stallet, fast det är blött och kladdigt vintertid och trots att det blir mindre pengar över så är det verkligen värt det!
Jag överlever inte utan hästarna, de betyder allt i min värld.

Utöver alla krav på omvårdnad så ger hästar så otroligt mycket kärlek. Det är en bästa vän som aldrig någonsin skulle få för sig att svika.

Tack för alla positiva ord! Det känns så mycket bättre. :D

Jag funkar inte utan häst. och så är det bara. Mår jätte dåligt om jag inte har ngn häst. Alla hästar har betytt så mkt. Finns ingen bättre som lyssnar på en. Så visst, det funkar!

jag skulle aldri klara mej utan min häst, ja är konstant pank..men de gör inget, går inte att beskriva hur mycket min häst betyder för mig.

fast jag är nog lite för beroende av min häst eftersom ja inte har nåt liv alls utan honom, e han på bete och inte liksom behöver mej så går ja snabbt tillbaka till må dåligheten..så hästen har ju inte tagit bort några problem men den hjälper mej obeskrivligt mycket.

I såna situationer är hästen det enda som håller en uppe, som får allt att fungera.

En liten brasklapp bara:

Beroende på ekonomiskt utgångsläge kan det vara ganska kasst att skaffa egen häst om man samtidigt lider av diverse åkommor som skapar arbetsoförmåga.

Att lägga till ytterligare ett par tusenlappar i utgifter på en redan ansträngd ekonomi gör nog inte susen för depressionen. Om hästen dessutom blir sjuk kan det raka iväg i tiotusentals kronor per månad, som man måste ha beredskap för som djurägare.

Det kan finnas andra vägar att få vara med hästar, utan att skaffa egen häst. Hör med någon i närheten om de önskar få lite hjälp med sin häst mot en ringa ekonomisk ersättning (medryttare/medskötare).

Häst är sunt, det gör så att man får rutiner. Man känner ansvar och får och ger kärlek.

Om du har råd, så tror jag att det är en lysande ide!

Som andra har skrivit, du får motion, rutiner, kärlek, blir behövd och växer genom ansvaret.

Vet inte riktigt hur social fobi fungerar, men den kanske också kan bli bättre genom stallet, det finns ju alltid ett givet samtalsämne och hästägare brukar gilla att prata om hästar. Kanske är enklare att fråga en i stallet typ "hur gick det på träningen?" än att börja prata med en främling om vädret/whatever.

Kanske kan vara något att testa med en foderhäst först, fast då kanske livet rasar totalt när den ska lämnas tillbaka.

Jag har själv det jättejobbigt just nu, med värk, uppsagd från jobbet, en chef som kränker mig o det har varit allmänt mkt denna vår-sommar o höst. Jag sprang in i den berömda väggen för ca en månad sedan o har mått skit dåligt, knappt velat träffa folk o bara sovit. Som tur är har jag mina barn o hästar som har fått mig att hålla näsan ovanför ytan, annars hade jag drunknat för länge sedan. Ungarna är iof stora nog att klara sig själva men hästarna gör det ju inte, så de har sett till att jag varit tvungen att ta mig ur sängen o ut till stallet. När jag väl är i stallet mår jag betydligt bättre, där är allt kravlöst o hästarna bryr sig inte om jag går där o gråter o mår dåligt så länge de får vara med o trösta. Det finns inget bättre än o få gråta ut mot en varm hästhals.

Medryttare/skötare är inget alternativ... jag vill ju kunna åka dit exakt när jag vill och veta att det bara är MIN häst.

Jag har haft totalt 4 medryttarhästar och det har inte fungerat alls för jag vill bara bestämma för mycket hela tiden så det blir ganska mycket tjaft och bråk med hästägaren.

Pengar är egentligen bara pengar, för mig kan hästar (=lycka) aldrig jämnföras med pengar.
Och jag kan alltid sälja hästen ifall pengarna tar slut. Även om det innebär att mitt liv kraschar har jag iallafall haft en lycklig period...

Mitt liv innehåller ingenting och om jag har en häst kommer det vara det enda...

utan mina hästar hade jag aldrig orkat kämpa emot min anorexi....nu är jag sakta men säkert påväg till ett friskt liv tack vare mina underbara hästar!!!

om du blir så dålig att du inte klarar att ta hand om hästen ordentligt, har du då någon som kan hjälpa dig att rida, fodra, mocka, köpa foder etc?

vet du hur mkt det kostar att ha egen häst? är du 110% säker på att du har råd?

det är underbart att ha egna hästar! men det är mkt jobb...

jag är sjuk (inte psykisk men fysisk) och mår ofta fruktansvärt dåligt men smärta, huvudvärk och svaghet. hade jag inte haft mina hästar så skulle jag inte gått upp alls vissa dagar... men det är tungt, jag skulle inte klara av det om jag inte hade hjälp med mockning och andra praktiska saker.

jag älskar mina hästar och dom är en av få saker jag har kvar att leva för nu, jag har förlorat nästan hela mitt liv inom ett halvår pga sjukdom. så det är klart att det är viktigt att ha någon att ta hand om och älska, och jag blir gladare och mår bättre av att pyssla om hästarna. så om du klarar av det ekonomisk tycker jag du ska skaffa en häst.

men glöm inte att hästen aldrig får bli lidande för att du är sjuk! du måste ha någon som kan ställa upp om du mår så dåligt att du inte orkar ta dig till stallet.

Jag skulle aldrig någonsin låta hästen bli lidande, jag är bara inte sån.

Eftersom jag har så lite kompisar så har jag ingen som jag direkt vet att han/hon skulle kunna hjälpa mig. Men jag ska skaffa en medryttare så det borde gå.

Råd har jag åtminstånde för att ha häst i ett halvår-år. Men självklart kan det hända oväntade saker som kräver mer pengar än jag har... Men det finns risker med allt.

Jag har inte (orkat) läsa hela tråden (lite låg idag) men min häst betydde otroligt mycket för mig. Jag mådde som du beskriver och det var hästen som höll min näsa ovan vattenytan. Han som fick upp mig om morgnarna och såg till att jag fick motion, frisk luft och följdaktligen en glupande aptit.

Var dock noga med att välja rätt häst.
Min var ranglåg och mild till sättet, jag behövde aldrig bråka med honom och möte aldrig några ilskna försök till att "ta över" som man hör andra berätta om.
Däremot fick jag jobba för att få upp hans självförtroende vilket i sin tur främjade alla de bästa sidorna hos mig och gjorde att även jag växte. Det krävdes att jag var mjuk, stadig och bestämd i det jag gjorde vilket smittades av på min egen sinnesstämning. I början blev jag rädd för att åka av om HAN skulle bli rädd och sticka. Fick ta hjälp en stund, kom över det, och vi växte båda två.

Så länge man är införstådd med att det går upp och ned, ibland får man kämpa, det är inte alltid en dröm med rosa fluffiga moln, ibland får man gråta av sorg eller ilska men i slutändan är det alltid värt det. För de där underbara stunderna...

Jag funderar starkt på ett varmblod (på foder), han går i form i skritt och trav, galopperar ute, jättelätt i handen, följsam och eftergiven, känslig, kan sidförande.

MEN det krävs en massa jobb för att få den häst som jag vill ha, han har inga muskler, bara blivit riden några dagar i veckan. Han har gått på trav i 3 år men galopperat bort sig gång på gång.

Han är jättesnäll mot andra hästar och människor, inte speciellt ranghög, blir nästan helt ifrånsig om man säger åt honom.

Vad tycker ni? Kan det vara svårt att hitta en medryttare som vill betala, även om stallet är fint, har ridhus, mm??

jag måste veta vad ni tycker! Orkar jag det här?

Jag klarade min svåra tonårstid pga min häst, det är jag övertygad om..När jag ville ta livet av mig och var på väg, tänkte jag alltid på det ansvaret jag hade gentemot min häst.

Dessutom var stallet o och min häst, min tillflykt. Där fanns inga föräldrar som använde mej mot varandra, inget bråk, inga lögner. Bara ren härlig ärlighet och kärlek.:love:
När min sociala fobi var så stark att jag knappt orkade gå ut, var jag tvungen att åka till stallet ändå och ta hand om min prins. Det höll mig på språng, och tillät mig inte att stänga in mig.

Han tröstade mig lite extra när jag var lessen, med lite bocksprång och busigheter:)Jag var alltid gladare när jag lämnade stallet, och hade en vilja att leva vidare, något jag inte hade innan jag for dit, många gånger. Utan Pagge i mitt liv hade jag ALDRIG suttit här..

Ärliga härliga Pagge...(Saknar:cry:

Så fort jag får råd ska det in häst i mitt liv igen, för jag känner mig alltid så mkt piggare när jag är i ett stall..

Oj va långt detta blev..:o Men ja, jag tror det är otrolig bra terapi!!Så länge du har RÅD, annars blir dte bara en börda, att inte kunna betala för det man behöver..Men annars..Världens bästa terapi!!:banana:

jag måste veta vad ni tycker! Orkar jag det här?

Jag tror att det är omöjligt att råda dig till något här på ett forum. Det är nog bara du själv som kan avgöra det. Jag hade nog ändå satsat på att vara medryttare på någon annans häst ett tag för att se hur det känns.

Annars säger jag som de andra i tråden: Hästarna är jätteviktiga för mig. Jag har ett jobb som ofta är oerhört stressande och utan hästarna hade jag nog inte kunnat koppla av jobbet på kvällar och helger. Sedan går det ju upp och ner i livet och när det har varit jobbigt har hästarna varit det som fått mig att orka. Det är lätt att gå upp på morgonen om man vet att de står och väntar.

(Som jag skrev tidigare), vill jag kunna åka dit när jag vill och som ingår lite i planen vill jag att hästen alltid är beroende av mig...
Jag vet att jag måste bestämma om den här hästen passar, men jag vill höra era åsikter också!

Medryttare/skötare är inget alternativ... jag vill ju kunna åka dit exakt när jag vill och veta att det bara är MIN häst.

Jag har haft totalt 4 medryttarhästar och det har inte fungerat alls för jag vill bara bestämma för mycket hela tiden så det blir ganska mycket tjaft och bråk med hästägaren.

Pengar är egentligen bara pengar, för mig kan hästar (=lycka) aldrig jämnföras med pengar.
Och jag kan alltid sälja hästen ifall pengarna tar slut. Även om det innebär att mitt liv kraschar har jag iallafall haft en lycklig period...

Mitt liv innehåller ingenting och om jag har en häst kommer det vara det enda...

Men jag har ju inte ens nämnt medryttarhäst eller ens ifrågasatt om du har råd att ha häst.

Men jag har ju inte ens nämnt medryttarhäst eller ens ifrågasatt om du har råd att ha häst.

Nej men andra gjorde det.
Jag kanske skulle svarat med citat-svar.... gör det nästa gång.

ok, trodde det var jag som svarat på nått vis som kunde misstolkats

Nej verkligen inte. Var inte orolig för det...

Jag funderar starkt på ett varmblod (på foder), han går i form i skritt och trav, galopperar ute, jättelätt i handen, följsam och eftergiven, känslig, kan sidförande.

MEN det krävs en massa jobb för att få den häst som jag vill ha, han har inga muskler, bara blivit riden några dagar i veckan. Han har gått på trav i 3 år men galopperat bort sig gång på gång.

Han är jättesnäll mot andra hästar och människor, inte speciellt ranghög, blir nästan helt ifrånsig om man säger åt honom.

Vad tycker ni? Kan det vara svårt att hitta en medryttare som vill betala, även om stallet är fint, har ridhus, mm??

jag måste veta vad ni tycker! Orkar jag det här?

Låter som min häst, fast min var bara lite skrittad i skog en månad ungefär när jag köpte honom. Jobbade mycket från marken i början vilket var otroligt nyttigt.

Dock kan det bli svårt att hitta betalande medryttare på ett varmblod idag, tyvärr, så räkna inte med det. Om du måste ha betalande medryttare för att få hästeriet att gå runt så tänk igenom det hela en extra gång. Att fastna i en ekonomisk rävsax är INTE att rekommendera! Sitter själv fast med gamla veterinärräkningar efter min häst som nu varit död i 2,5 år.

För mig har det varit räddningen, att komma ut i livet, vara tvungen att göra saker som jag gillar varje dag. Annars blir det lätt att man lägger ner allt.

Jag instämmer i att hästen är en fantastisk vän när man mår dåligt och allt det där, men som många säger är det ekonomiska också en faktor som man måste ta med i beräknandet.

När jag köpte häst hade jag mina föräldrars försäkran om att de skulle hjälpa mig om jag hamnade i "ekonomisk kris" vilket var den enda anledningen till att jag skulle våga ta steget. Nu har jag inte behövt den hjälpen då jag har två jobb och sparar allt jag får in till min lilla pålla men pengar är ändå något som jag oroar mig för varje månad.

Men har man råd så överväger hästen allt annat och är totalt det bästa i mitt liv! :love: Känns det rätt och man har möjlighet så gör det :)

Lycka till med vad du än bestämmer dig för!

/Fanni
(som levt med ätstörningar, depression och social fobi de senaste 10 åren och haft häst i 6 mån)

Men jag har ju inte ens nämnt medryttarhäst eller ens ifrågasatt om du har råd att ha häst.

Oj vad det blev snurrigt. Det var kanske mitt fel.
Jag förstod det som att det om medryttare var till mig.

Till ts
Jag svarade i inlää 26 på din ursprungliga fråga som jag tolkade dedt som om du skulle orka med att ha en häst när du mår så dåligt. Jag vet att du hade skrivit om mederyttare tidigare. Men för min del verkar det enklare att testa om man orkar med det genom att vara medryttare ett tag och sedan skaffa egen häst.

Jag skulle nog att tryckt på citatknappen från inlägg 1 när jag svarade.

När det gäller hästvalet så tror jag som någon annan att det kanske inte är lätt att hitta en medryttare till den.

Medryttare/skötare är inget alternativ... jag vill ju kunna åka dit exakt när jag vill och veta att det bara är MIN häst.

Jag har haft totalt 4 medryttarhästar och det har inte fungerat alls för jag vill bara bestämma för mycket hela tiden så det blir ganska mycket tjaft och bråk med hästägaren.

Pengar är egentligen bara pengar, för mig kan hästar (=lycka) aldrig jämnföras med pengar.
Och jag kan alltid sälja hästen ifall pengarna tar slut. Även om det innebär att mitt liv kraschar har jag iallafall haft en lycklig period...

Mitt liv innehåller ingenting och om jag har en häst kommer det vara det enda...

Klart du ska ha häst! :D
Den kommer att ge dig mycket kärlek, och du den! :love:
(*spark i röven* Det kommer att gå bra!!)

En tankeställare dock;

Jag tillhör också dem som känner att min psykiska hälsa räddats av min häst under perioder. Jag fick en nackskada strax innan jag köpte min häst för 6 år sedan, utan henne hade jag nog inte tagit mig upp ur depressionen som kom med all smärta. Det är för jävligt att som 19-åring behöva gå sjukskriven, ha så ont att man inte vill leva, se framtiden som nåt svart och omöjligt... Men hon höll mig över ytan, fick mig att kämpa och idag må mkt bättre.

MEN, man ska också ha klart för sig att hästarna är så fina vänner för att de gärna bär våra bördor. På gott och ont. Jag har många ggr undrat om det egentligen är det bästa för min häst att vara just min, eftersom hon verkligen tar på sig att bära mina problem, fysiskt och psykiskt. När jag har mkt ont i nacken tex får hon spänningar i nacke/hals och om jag är mkt deppig kan jag märka att hennes humör också sänks. Det är ett ansvar man inte får glömma.

Hästarna VILL ju hjälpa, vill ju bära våra bördor men jag tycker att det är viktigt att man försöker hjälpa dem också, tex genom att medvetet kämpa för att bli bättre, INTE tänka för mkt när man är i stallet, njuta av nuet, hästen och lägga alla andra bekymmer åt sidan.

Tänk igenom det noga, ekonomi, ork och tid är ju viktiga faktorer.
Å som Centaur skrev, jag har också min familj att tacka för alla de ggr jag mått för kasst och de hjälpt mig mig i stallet.

Dock undrar jag om du verkligen kommer fixa att ha en medryttare om du har social fobi, eftersom det är ju viktigt för dig att din häst blir väl omhändertagen medryttarens dagar och för att veta det krävs ju en god relation mellan dig och medryttaren. Men å andra sidan är det kanske perfekt tillfälle för dig att "tvingas träna" så att säga :)

En tankeställare dock;

Jag tillhör också dem som känner att min psykiska hälsa räddats av min häst under perioder. Jag fick en nackskada strax innan jag köpte min häst för 6 år sedan, utan henne hade jag nog inte tagit mig upp ur depressionen som kom med all smärta. Det är för jävligt att som 19-åring behöva gå sjukskriven, ha så ont att man inte vill leva, se framtiden som nåt svart och omöjligt... Men hon höll mig över ytan, fick mig att kämpa och idag må mkt bättre.

MEN, man ska också ha klart för sig att hästarna är så fina vänner för att de gärna bär våra bördor. På gott och ont. Jag har många ggr undrat om det egentligen är det bästa för min häst att vara just min, eftersom hon verkligen tar på sig att bära mina problem, fysiskt och psykiskt. När jag har mkt ont i nacken tex får hon spänningar i nacke/hals och om jag är mkt deppig kan jag märka att hennes humör också sänks. Det är ett ansvar man inte får glömma.

Hästarna VILL ju hjälpa, vill ju bära våra bördor men jag tycker att det är viktigt att man försöker hjälpa dem också, tex genom att medvetet kämpa för att bli bättre, INTE tänka för mkt när man är i stallet, njuta av nuet, hästen och lägga alla andra bekymmer åt sidan.

Tänk igenom det noga, ekonomi, ork och tid är ju viktiga faktorer.
Å som Centaur skrev, jag har också min familj att tacka för alla de ggr jag mått för kasst och de hjälpt mig mig i stallet.

Dock undrar jag om du verkligen kommer fixa att ha en medryttare om du har social fobi, eftersom det är ju viktigt för dig att din häst blir väl omhändertagen medryttarens dagar och för att veta det krävs ju en god relation mellan dig och medryttaren. Men å andra sidan är det kanske perfekt tillfälle för dig att "tvingas träna" så att säga :)

Jag är också medveten om de här faktorerna.
Men om alla skulle tänka att man bara kan ha häst om man mår toppen, annars blir den sjuk och deppig, skulle knappast någon ha häst :crazy: För alla har vi våra svackor.
Vårt jobb är också att peppa hästen när man tränar, så förhoppningsvis kan man försöka göra varandra glada istället.

Jag tycker att det är jättesvårt att råda någon så här på ett forum. Om man verkligen mår dåligt kan man vara så dålig att man inte orkar ta hand om ett så pass krävande djur som en häst är.

Annars håller jag med om att det är klart att man ska skaffa en häst om man vill.

Jag har på sista tiden inte mått så bra, depression, social fobi, total orkeslöshet, konstant illamående, tomhet, inget är kul och det finns ingen mening med nånting. Ungefär så är mitt liv kortfattat.

Under 2-3 månader har jag funderat på en egen häst eftersom det är det enda jag vill mest och jag har tusentals gånger bestämt mig för det ska bli verklighet.

Jag vill tro att mina problem blir mindre, men det kan ju också vara en risk ifall jag upptäcker att jag inte ens klarar av min egen häst och får ännu sämre självförtroende.

Nu undrar jag hur det kommer att fungera? Någon som har liknande erfarenheter och problem?

Jag har *tyvärr* upplevt att det inte blir bättre eller t o m sämre av att ha häst. OM det som du säger uppstår bekymmer med hästarna (ekonomiskt t ex, eller att man får dåligt självförtroende inom ridning/hantering, för sånt där brukar genomsyra det mesta man gör när det väl är en "bottenperiod") eller om det innebär att man får mindre tid för sig själv, sämre ekonomi, eller att det smittar av sig så att hästägandet känns tungt.

För min del just nu är situationen att livet EGENTLIGEN känns rätt bra (brukar dock få lindriga höstdepressioner) men att jag har noll rekreationstid. Vilket beror på att jag varje dag måste ta mig ut till stallet, med cykel om ingen skjuts finnes och moppen inte fungerar - vilket den inte gör - och med cykel tar det ca 1 timme dit, 1 timme hem. Så kommer man hem runt 11, kan inte sova direkt för att man är lite för uppe i varv och kanske har lite måste-saker att göra, och så vaknar man morgonen efter aptrött och vill absolut inte gå till jobbet. Sitter hela dagen på jobbet med sprängande spänningshuvudvärk och bara längtar till att få komma hem och sova... Yeah, right! ;) Det här var lite av en beskrivning på min dag idag :angel:

Sen pengamässigt så hade jag för bara ett par månader sen riktigt bra ekonomi. Nu har jag plötsligt två (!) hästar varav den ena förr eller senare ska säljas, men jag vill helst inte skicka iväg honom direkt (intresset har inte varit så stort och jag har insett att det är lätt för att råka ut för fel typ av köpare) för att han ska slippa skjutsas fram och tillbaka hela tiden. Stackarn verkar ha tappat allt självförtroende och trygghet den någonsin haft. Så nu - efter att noga ha räknat ut en budget innan jag köpte "min egen" häst i somras som precis räckte för att vara realistisk - blir det alltså DUBBELT så mycket kostnader för häst per månad :p då får man dåligt samvete för att man måste snåla.
Och sen så var det det där med körkortet. Har uppkörning i början av December och *måste* klara det för att öht kunna ta mig ut till kusarna i vinter. Visst gör jag såklart om det om det inte lyckas första gången, men då blir det ju troligen inte förrän efter årsskiftet och DÅ är det garanterat för dåligt väglag för att cykla...
Nej hua. Just nu känns det som att ALLT blir för mycket, som att minsta lilla motgång blir den där droppen som får allt att brista, att man inte orkar. Lyckligtvis är det inte så illa att man inte vet att man klarar det, är ingen "depression" i den bemärkelsen, bara ren och skär deppighet rent allmänt och rejäla humörsvängningar.

Hästarna är kanon för att de tar mig bort från verkligheten in till en annan verklighet, det blir mer "nu" när man är hos hästarna och lite mindre fokus på sina egna bekymmer.
Men i det stora hela tror jag hästarna bidrar lika mycket till "ursäkter" att känna sig nere som de hjälper en upp.

Jag är också medveten om de här faktorerna.
Men om alla skulle tänka att man bara kan ha häst om man mår toppen, annars blir den sjuk och deppig, skulle knappast någon ha häst :crazy: För alla har vi våra svackor.
Vårt jobb är också att peppa hästen när man tränar, så förhoppningsvis kan man försöka göra varandra glada istället.

Det här är absolut sant, och tänkvärt de stunder man känner sig som en kass hästägare och att allt känns i bott - man är inte mer än människa! :angel:

Hästarna blir knappast sjuka och deppiga enbart av att ha en ägare som är deppig, (visst kan det smitta lite, men ofta har man ju en helt annan inställning när man är ute i stallet!) däremot kan JAG bli smådeppig när hästarna är sjuka =/
Har varit lyckligt förskonad från det nu bortsett från dåliga magar och ett par sparkmärken (lindriga). Den ena hästen drar i princip upp mig hälsomässigt just för att den verkar så otroligt tålig som individ. Rörde av misstag mitt i ett blödande sår (sparksår) och den reagerade inte ens, är otroligt arbetsvillig, tar snarare i för mycket än för lite, verkar inte bekymra sig om kyla och regn osv.

Medryttare/skötare är inget alternativ... jag vill ju kunna åka dit exakt när jag vill och veta att det bara är MIN häst.

Jag har haft totalt 4 medryttarhästar och det har inte fungerat alls för jag vill bara bestämma för mycket hela tiden så det blir ganska mycket tjaft och bråk med hästägaren.

Pengar är egentligen bara pengar, för mig kan hästar (=lycka) aldrig jämnföras med pengar.
Och jag kan alltid sälja hästen ifall pengarna tar slut. Även om det innebär att mitt liv kraschar har jag iallafall haft en lycklig period...

Mitt liv innehåller ingenting och om jag har en häst kommer det vara det enda...


Jag har en sköthäst på 5 år, hon är allt för mig.
Hon är min dygnet runt, dom mockar och fixar allt jag behöver bara rida och allt annat. men ibland mockar jag om dom inte har gjort det.
det är som om hon var min egen. rider hur jag víll och allt. livet kan inte vara bättre. men detta läge är svårt att hitta.

Sedan ska vi kanske ta oss ut på tävlingsbanorna när vi är redo.
jag har det super just nu...

Jag har en sköthäst på 5 år, hon är allt för mig.
Hon är min dygnet runt, dom mockar och fixar allt jag behöver bara rida och allt annat. men ibland mockar jag om dom inte har gjort det.
det är som om hon var min egen. rider hur jag víll och allt. livet kan inte vara bättre. men detta läge är svårt att hitta.

Sedan ska vi kanske ta oss ut på tävlingsbanorna när vi är redo.
jag har det super just nu...
En sån sköthäst kan inte vara lätt att hitta...
Betalar du ingenting för att få rida henne?

En sån sköthäst kan inte vara lätt att hitta...
Betalar du ingenting för att få rida henne?

Min syster provred henne först och dom passade inte, frågade ägaren hon bara visst, vi vart kära direkt jag och hästen.
Nu har vi varit det i 6 månader snart. Betalar inget, hästen skall hon inte sälja så tur har jag.

Lite om hästen
La Brie
2002
e. Briar "899"
u. Brisett.

glad pigg dam ;D

När jag mår dåligt åker jag till stallet och allt blir mycket bättre.
Det är faktiskt så hur konstigt det än låter.
När jag var liten och inte hade häst, då när ag grät brukade jag alltid ta med mig katten in på rummet och krama om henne.
Det tröstade mig så mycket.
Även fast dom inte pratar med oss.
Så är djuren dom bästa tröstarna!

Har bestämt mig för häst nu! :)
Fast den här väntan är olidligt jobbig, det här måste bli det värsta höstlovet nånsin. Det är nämligen så att så fort jag hittar rätt stall så ska jag hämta honom! Men frågan är när det blir...? Jag vet att det alltid finns nån boxplats i hela stockholm ledig, men jag är ändå skräckslagen för att det ska ta evigheter eller att nåt annat händer så att jag varken har häst eller stall tillslut och måste börja om från början. :(
Det är bara såå hemskt förut var bara hästen en dröm och nu är det kanske verklighet. Tänk om det aldrig blir verklighet då kraschar verkligen mitt liv totalt...:cry:

Ska försöka vara mer positiv :banana:

Grattis, och vad avis jag är!! Själv sitter jag o deppar för jag inte har råd och ha häst nu..o det e knäcken:cry:

men duuu..tänk positivt! Nu får du snart det du ville ju!! och skulle det mot förmodan skita sig, ja, då var dte inte meningen just nu. Du kommer få häst snart, se det så!!:banana:

Om jag inte får häst orkar jag ALDRIG ta mig igenom den här vintern, aldrig! Jag kan inte tänka på hur det skulle kännas ifall allt spricker, hemska tanke....!

Jag är också medveten om de här faktorerna.
Men om alla skulle tänka att man bara kan ha häst om man mår toppen, annars blir den sjuk och deppig, skulle knappast någon ha häst :crazy: För alla har vi våra svackor.
Vårt jobb är också att peppa hästen när man tränar, så förhoppningsvis kan man försöka göra varandra glada istället.


Nej men Nicke nu får du läsa en gång till, för jag tycker att du tolkar mig orättvist. Jag har aldrig skrivit att man bara kan ha häst om man mår toppen. Missade du min poäng så totalt? :(

Jag vill lysa på Ansvaret vi har för hästen också, att medvetet styra vårt sätt och våra tankar när vi är hos hästen, att tex inte rida en dag man har mkt spänningar i kroppen, att tex låta bli att gräva ner sig i de tyngsta tankarna just när man är hos hästen, att se att både hästen och jag mår bra av att jag NJUTER av stunden hos hästen, åtminstone försöker lyfta mig själv den tid om dagen jag är hos hästen, vilket också med det tankesättet kan hjälpa mig själv framåt omedvetet genom att bry mig om hästens vålmående.
Jag anser att anledningen till att vi kan få ett så härligt samspel med en häst som när man får känslan att man kan rida nästan med tanken, eller känslan i stallet att hästen förstår mig utan ord, är för att hästarna är så otroligt lyhörda för oss.
På gott och ont. Däri ligger ett ansvar. Å det är väl inte fel att känna ansvar, även för hästens mentala hälsa, såväl som foder, träning, hagkompisar, skoning osv?

Då förutsätter vi att det ordnar sig, eller hur? Tänker positivt och framåt. Och skulle nått annat ske, så tar du itu med det då. man ska inte ta ut katastrofer i förskott( som jag alltid gått och gjort) men man kan ha en liten backup plan någonstans.

Önskar dig all lycka, och du får gärna uppdatera vad som händer!!:bump:

*strykekram*

Jag har också en del psykiska "problem" eller snarare neuropsykiatriska då jag har Aspergers.
Problemen är ganska lindriga på mig men jag behöver lite hjälp för att orka med egen häst (får i form av mamma o syster :bow: ) och det krävs att hästen jag har klarar vila de dagar jag inte klarar ridningen. Utan hästarna hade jag dock INTE mått så bra som jag gör idag! :) Vissa dagar är jag dock lite nere och på dåligt humör, därför skulle jag inte klara en känslig häst eller hästen skulle snarare inte klara av mig..

När jag mår dåligt åker jag till stallet och allt blir mycket bättre.
Det är faktiskt så hur konstigt det än låter.
När jag var liten och inte hade häst, då när ag grät brukade jag alltid ta med mig katten in på rummet och krama om henne.
Det tröstade mig så mycket.
Även fast dom inte pratar med oss.
Så är djuren dom bästa tröstarna!

Håller med om vad du skriver, men ALLRA bäst är nog hundar i det fallet.
Tycker att "hunden är människans bästa vän, hästen är människans bästa slav" stämmer ganska bra (tyvärr?). Hundar verkar alltid så himla glada och är nästan alltid med sin matte/husse så det blir en familjemedlem. Hur guld är det inte med en familjemedlem som inte tjatar, ifrågasätter, predikar, fördömer osv (inte för att alla människor gör det givetvis, men en hund KAN ju i princip inte göra det :p) utan bara lyssnar och ser upp till sin ägare?

Med hästar är det lite mer individuellt. Att ha en häst som inte är positiv till jobb och träning, komma in från stallet, skos, åka transport, sadlas, människor i allmänhet, hur positivt smittad blir man DÅ jämfört med av en hund? :crazy:
"Näää matte, jag känner inte för att komma in idag, för du är dum och tvingar mig säkert att jobba!" :devil:
Har själv haft en häst med väldigt taskig inställning till människor och träning, och som ifrågasatte det mesta. Inte ohanterbart, men fortfarande att det blev så att man vare sig man ville eller ej behövde anpassa sig massor till hästen. Och enda glada minerna var om den fick mat eller fick rejsa på hur snabbt den ville (förutsatt att det inte blev jobbigt eller att den kände sig "tvingad" till det genom att man drev för mycket...).
En sån häst kan jag snarare bli negativ av. Man vill ju att hästarna ska tycka det är minst lika kul som man själv gör, och att man åtminstone ska kunna anpassa träningen så den blir positiv de dagar man VILL ha det extra positivt.
Har man en ovanligt positiv häst, bara såna småsaker att den kommer springandes och gnäggar när man kommer till grinden, att den verkar positiv till arbete och uppskatta sällskapet vidrykt/sadling/pyssel, då kan de absolut fungera peppande. Tror dock fortfarande de blir slagna av hundar.

Likaså det där med häst på höst och vinter- det ÄR inte kul. Om man inte har fullskötsel, egen bil med bra plogad och helst belyst väg och inte så långt bort, och ridhus vääldigt nära :p eller är ledig så mycket att man alltid kan åka ut på dagen och kan skippa rida om vädret/underlaget inte tillåter.
På höst/vinter vill jag egentligen ha så lite "måsten" som möjligt. Samtidigt får man inte ha alltför lite att göra och bara sitta hemma och deppa ihop.
En klar fördel tycker jag är det där att man har något att se fram emot efter jobbet. Något att planera. Om man slipper en massa måsten i form av full service så man inte ens MÅSTE åka ut till stallet
varje dag, eller medryttare eller dylikt som kan hjälpa till när man behöver avlastning, då tror jag att jag skulle se det som ett större nöje.

Jag funderar på om jag smittat av mig ändå på "mina" hästar.
Den ena har iofs blivit mer positiv på sistone från att ha varit ett konstant halvdeppigt nervvrak, men det beror nog på godiset som numera är obligatoriskt under träningen! ;) Den andra verkar ha kommit in i något depp-stadie där den nästan konstant ser lite bekymrad eller ledsen ut. Som att den tappat gnistan. Då funderar man genast på vad det är man har gjort för fel - varför ser hästen så olycklig ut när den är med mig?!? För hård träning? För opedagigisk eller "kuvande" träning? För lite variation? Ont någonstans som jag missat? Och så länge jag inte kommer fram till något så känner man sig lika misslyckad varje gång man ser hästen :crazy:

Tror som sagt det skulle vara lättare med hund, även om djur rent allmänt är kanon mentalt för människor!

Då förutsätter vi att det ordnar sig, eller hur? Tänker positivt och framåt. Och skulle nått annat ske, så tar du itu med det då. man ska inte ta ut katastrofer i förskott( som jag alltid gått och gjort) men man kan ha en liten backup plan någonstans.


Mycket bra skrivet! :bow:

Något jag har försökt lära mig på senare år. Att inte förutsätta det värsta (skyller på pappsen där, för han är nog den mest pessimistiska person jag känner! :angel: ) utan ta saker och ting som de kommer, lita på att man kan lösa situationer som uppstår.
Att ha tillit till sin egen förmåga är nog ganska viktigt.

Sen skadar det såklart inte att lita på magkänslan och gå igenom de scenarion man misstänker kan uppstå och i tanken reda ut för att se om det är något man kan förebygga.
Som stallplats t ex, det kan man ju kolla ett tag i förväg, kolla upp 3-4 olika stall med lediga platser (gärna med fler än en plats ledig så chansen är stor att någon fortfarande är ledig), meddela att du är intresserad men måste skaffa hästen först, och spara telefonnumren tills det blir aktuellt.

Man kan inte förutse allt, därför finns det två knep -
*förebygga det man KAN förutse så gott det går.
*lita på att man klarar de situationer som uppstår. det är sällan något inte går att lösa, och även om det blir jobbigt mentalt (med bakslag eller motgångar) så tar man sig igenom det och går vidare.

Det finns en sångerska jag läste en intervju med, & hon sa att hennes häst var väldigt speciell, det vara bara personer som hade ångest som kunde klara att rida den för de var mer ödmjuka så därför lät hon bara såna rida sin häst.
Jag blev lite rörd när jag läste det fakiskt.

Totola skrev:
Med hästar är det lite mer individuellt. Att ha en häst som inte är positiv till jobb och träning, komma in från stallet, skos, åka transport, sadlas, människor i allmänhet, hur positivt smittad blir man DÅ jämfört med av en hund? :crazy:
"Näää matte, jag känner inte för att komma in idag, för du är dum och tvingar mig säkert att jobba!" :devil:
Har själv haft en häst med väldigt taskig inställning till människor och träning, och som ifrågasatte det mesta. Inte ohanterbart, men fortfarande att det blev så att man vare sig man ville eller ej behövde anpassa sig massor till hästen. Och enda glada minerna var om den fick mat eller fick rejsa på hur snabbt den ville (förutsatt att det inte blev jobbigt eller att den kände sig "tvingad" till det genom att man drev för mycket...).
En sån häst kan jag snarare bli negativ av. Man vill ju att hästarna ska tycka det är minst lika kul som man själv gör, och att man åtminstone ska kunna anpassa träningen så den blir positiv de dagar man VILL ha det extra positivt.
Har man en ovanligt positiv häst, bara såna småsaker att den kommer springandes och gnäggar när man kommer till grinden, att den verkar positiv till arbete och uppskatta sällskapet vidrykt/sadling/pyssel, då kan de absolut fungera peppande. Tror dock fortfarande de blir slagna av hundar.

Riktigt bra skrivet! Så sant, verkligen.
Eftersom jag inte känner hästen så är det bara att hoppas på det bästa. Fungerar det inte kan man alltid försöka ta reda på varför hästen är negativ, man kan testa och byta stall eller i nödfall lämna tillbaka hästen. Lösningar finns det, det gäller bara att hitta dom. :bump:

Riktigt bra skrivet! Så sant, verkligen.
Eftersom jag inte känner hästen så är det bara att hoppas på det bästa. Fungerar det inte kan man alltid försöka ta reda på varför hästen är negativ, man kan testa och byta stall eller i nödfall lämna tillbaka hästen. Lösningar finns det, det gäller bara att hitta dom. :bump:

Ja, hoppas du hittar en riktigt äckligt positiv häst! ;)
Är det bara i enstaka situationer (lastning, skoning eller sadling t ex) så är det ju inte värre än att man kan försöka ta itu med det. Och du BORDE ju märka om det känns som en i grunden positiv häst eller en surkart med taskiga erfarenheter! :rofl:

Det brukar kännas frestande att ta på sig ett "projekt" alltså en misshandlad eller allmänt missförstådd häst, en häst med trauman, vanskött, en lite "svår" häst eller dylikt. Gör INTE det.
Försök hitta en häst som kan väga upp dina "trauman" istället. Man är inget bra stöd om man själv snubblar då och då :angel: då ökar visserligen risken för att man själv smittar av sig och då känner sig mer nere de omgångar man är deppig, men jag tror ändå det är bättre i det stora hela.

Så se till att inte falla i den fällan! Vi kvinnor kanske i synnerhet är såna däringa "ta hand om"-människor som gärna vill hjälpa de svagare. Vilket kan leda till att man omger sig med fel typ av människor, råkar ut för hustrumisshandlare, tar sig an "projekt".
Och man kan känna sig otroligt lyckad om man förbättrar detta "projekt" vilket man faktiskt kan göra med hästar. Men i längden tror jag det är hälsosammare att ha en oförstörd häst som kan komplettera sin människa istället! ;)

Om du inte redan har en plan för vilken inriktning du vill pyssla med och vilken tränare du ska anlita, så försök göra det så tidigt som möjligt. Man kan såklart vänta och se vad det blir för häst och känna in vad den har för förutsättningar, men rätt val av tränare känns som en str grej i hästägandet. Ridningen kan kännas bra mycket lättare med en peppande tränare som ser till att man kommer framåt och hjälper till med eventuella problem som uppstår. Dessutom blir det som en extra kick inom ridningen, särskilt för mig t ex som aldrig kommer ut och tävlar (inte särskilt tävlingsintresserad) då blir träningen ett alternativt sätt också att visa upp mig och pålle och hur vi förbättrats sen sist! :)

Bara lite tips på vägen!
Lycka till med hästletandet och håll oss uppdaterade! :)

(Jag är f ö mycket nöjd med mitt hästköp som var i anti-depressionssyfte, en riktigt söt och trevlig häst blev det, men som sagt så har jag lite taskiga förutsättningar i övrigt så jag hoppas stenhårt på att klara uppkörningen om en månad :eek: )

Har bestämt mig för häst nu! :)
Fast den här väntan är olidligt jobbig, det här måste bli det värsta höstlovet nånsin. Det är nämligen så att så fort jag hittar rätt stall så ska jag hämta honom! Men frågan är när det blir...? Jag vet att det alltid finns nån boxplats i hela stockholm ledig, men jag är ändå skräckslagen för att det ska ta evigheter eller att nåt annat händer så att jag varken har häst eller stall tillslut och måste börja om från början. :(
Det är bara såå hemskt förut var bara hästen en dröm och nu är det kanske verklighet. Tänk om det aldrig blir verklighet då kraschar verkligen mitt liv totalt...:cry:

Ska försöka vara mer positiv :banana:

Skrev det förut.
Det är en jättefin 6 årig travare som jag ska träna upp (hoppning o dressyr), så ett projekt blir det allt! Det är INTE det att han är svårriden på något sätt, men han har inga muskler, faktiskt var han helt underbart mjuk, snäll och fin på provridningen. Problemet är att jag älskar projekt, desstu större, desstu bättre.... men jag kan fortfarande lämna tillbaks honom ifall det blir för jobbigt. Fast där finns det i och för sig ett till problem nämligen att jag har väldigt svårt att erkänna för mig själv och andra att jag inte klarar det...
Men nu ska jag inte ta ut nånting i förväg! Det går säkert bra. :crazy: Längtar så att jag blir galen...

Aha, missade det! :p

Hmm... ja... ska väl inte klaga på att någon skaffar en travare som omskolningsprojekt då jag själv gjort det tre gånger :rofl: och f.n. har hand om två stycken :angel: På ett sätt är det ju kanon - har man ett välstammat halvblod så förväntar sig folk att man ska rida dom väldigt bra och få bra tävlingsresultat, har man en travare känns det snarare som en prestation att få till bra galoppfattningar och att komma ut och tävla öht om så bara på klubbisar! ;)

Tänk på att det ÄR egoistiskt att ha häst. Du har häst för ditt eget nöjes skull, oavsett hur goda intentioner man har. Ibland är det hälsosamt att se det så, och med jämna mellanrum stanna upp och tänka efter - ÄR det här ett nöje? Om svaret är ja så tutar man och kör och njuter av tillvaron. Om svaret är nej - då kan man börja fundera på hur det ska lösas, eller OM det kanske är så att det hade varit större nöje med en annan häst eller t o m helt utan häst.
För att du är värd att ha kul. Visst är det trevligt att lyckas och otrevligt att känna sig misslyckad när/om man inser att man inte räcker till eller att hästen inte är något för dig, men tänk på att du är värd att ha en häst för ditt nöjes skull. Man kan känna sig väldigt lyckad av projekt som sagt, men om man övervägande börjar känna sig misslyckad snarare än lyckad så bör man ta sig en funderare.
Sen behöver det såklart inte gå så långt att funderaren gör att man lämnar tillbaka hästen, det kanske räcker med att ändra sin egen inställning och sänka kraven. Leka lite ett tag :p eller inse att man behöver bättre hjälp och leta tränare om så är fallet.

Är det bara boxplatsen det sitter i nu alltså?

Tänk på att det ÄR egoistiskt att ha häst. Du har häst för ditt eget nöjes skull, oavsett hur goda intentioner man har. Ibland är det hälsosamt att se det så, och med jämna mellanrum stanna upp och tänka efter - ÄR det här ett nöje? Om svaret är ja så tutar man och kör och njuter av tillvaron. Om svaret är nej - då kan man börja fundera på hur det ska lösas, eller OM det kanske är så att det hade varit större nöje med en annan häst eller t o m helt utan häst.
För att du är värd att ha kul. Visst är det trevligt att lyckas och otrevligt att känna sig misslyckad när/om man inser att man inte räcker till eller att hästen inte är något för dig, men tänk på att du är värd att ha en häst för ditt nöjes skull. Man kan känna sig väldigt lyckad av projekt som sagt, men om man övervägande börjar känna sig misslyckad snarare än lyckad så bör man ta sig en funderare.
Sen behöver det såklart inte gå så långt att funderaren gör att man lämnar tillbaka hästen, det kanske räcker med att ändra sin egen inställning och sänka kraven. Leka lite ett tag :p eller inse att man behöver bättre hjälp och leta tränare om så är fallet.

Är det bara boxplatsen det sitter i nu alltså?

Menar du att det är egoistisk för att hästen för "stå ut" för mitt nöjes skull? Jag har iallfall tänkt så många gånger... ibland kommer jag fram till att det är hemskt egentligen, allt som hästarna får stå ur med. Men ofta tänker jag att hästen är "bara en häst" egentligen, och att jag min häst kommer iallafall att ha det bra, utifrån vad JAG tycker är bra hästhållning.
Sen ser man ju måmga hemska exempel, då man ser folk "förstöra" sina hästar, pga okunskap. Enligt mig måste man, när man skaffar häst vara beredd att betala för lektioner och fråga om hjälp när man behöver det... hoppas bara att jag lever upp till det själv. :crazy:
Tycker nämligen att det är jättejobbigt med privatlektioner, jag hamnar liksom i fokus HELA tiden...

Har en boxplats säker till 75% om jag gissar, snacka om nervöst!

Menar du att det är egoistisk för att hästen för "stå ut" för mitt nöjes skull? Jag har iallfall tänkt så många gånger... ibland kommer jag fram till att det är hemskt egentligen, allt som hästarna får stå ur med. Men ofta tänker jag att hästen är "bara en häst" egentligen, och att jag min häst kommer iallafall att ha det bra, utifrån vad JAG tycker är bra hästhållning.

Ja alltså, man skaffar ju aldrig häst av solidariska skäl. Utan för att man vill ha häst. Egoistiskt är väl egentligen att ta i, men man skaffar den för sin egen skull om man säger så :p och INGEN är en perfekt hästägare även om det såklart finns lite olika gråskalor. Min poäng är väl att det nog är lätt att känna sig misslyckad som hästägare om man är sån som person (lite taskig självkänsla eller sjäförtroende eller FÖR mycket empati för hästen...) och att det då är bra att komma ihåg att hästen är till för vårt nöjes skull, inte att ha dåligt samvete för stup i kvarten! ;)

Sen ser man ju måmga hemska exempel, då man ser folk "förstöra" sina hästar, pga okunskap. Enligt mig måste man, när man skaffar häst vara beredd att betala för lektioner och fråga om hjälp när man behöver det... hoppas bara att jag lever upp till det själv. :crazy:

Ja, absolut. Och "bara" för att man har hästen för sitt nöjes skull så utesluter ju inte det att man vill ta hand om hästen på ett bra sätt och försöka hålla hästen nöjd. Så länge tanken är god och man tar sitt ansvar i fråga om att ta hjälp när man inte räcker till - då tycker jag det räcker gott och väl.


Tycker nämligen att det är jättejobbigt med privatlektioner, jag hamnar liksom i fokus HELA tiden...

Haha jag tänker precis tvärtom! :rofl: Gillar inte "vanliga" lektioner för då får man ju inte så mycket uppmärksamhet.. Och då blir det lätt att man känner att man bara får kritik, att man får uppmärksamhet först när det skiter sig :p Sen så betalar jag hellre 750 spänn i timmen (inte en gång i veckan såklart, men ibland) för en riktigt BRA tränare om man hittat någon man synkar med och som verkligen ger det resultat man är ute efter än 100-300:- för en medelmåttig tränare eller som man inte riktigt passar med. Hellre ingen tränare alls än fel tränare, men helst att man hittar NÅGON iaf.

Annars så kan jag rekommendera privatlektioner som man delar med bara en till person. Du får tillräckligt mycket uppmärksamhet för att (förhoppningsvis) få den hjälp du behöver, men du har inte ögonen på dig precis hela tiden. Blir billigare också! ;)

Har en boxplats säker till 75% om jag gissar, snacka om nervöst!

Håller tummarna!! :)