Hej! Skrivit tidigare om min dotter som mår dåligt. Då frågade jag hur ni tyckte jag skulle göra med idrotten, pga att hon skär sig. Det var problem med bland annat simningen pga såren. Kan bara berätta att det löste sig och hon fick faktiskt, till sin stora lycka/förvåning godkänt i idrotten :)
Nu behöver jag väl mest bara prata av mig, bolla lite. Allt går upp och ner hela tiden – att ha en tonåring som mår skit är inte lätt ska ni veta. Tjejan får hjälp, både av psykiatriker och psykolog. Hon har haft en del problem med ”lättare” syner + att hon skurit sig väldigt mycket. Detta har blivit mkt bättre, medecinerna verkar rätt inställda, hon går regelbundet i samtal och vi började nog alla andas ut lite. Tills förra veckan då soc ringde mig! Dottern hade då skrivit ett självmordsbrev som en kompis till henne varit klok nog att visa för sin kontakt på soc (vet inte varför hon har kontakt med soc men det är en helt ok och rar tjej). Soc åker ner på skolan för att prata med dottern, ringer mig och jag får komma ner på akutmöte. Förklara allt det här med BUP, att hon får hjälp och dom ”släpper” det ganska snabbt. Förvisso klappade jag ihop i en liten tjutande hög men dom märkte väl att jag hade ganska bra koll på läget i alla fall. Däremot ville dom att jag ringde BUP, vilket naturligtvis var helt rätt. Fick akuttid hos läkaren tidigt på morgonen nästa dag (ringde på eftermiddagen vid 16 ungefär). Dottern vägrade åka men jag tvingade helt enkelt med henne i alla fall. Trött, hysterisk, ledsen och hade bara sovit två timmar på natten så jag tordes inte ta bilen i morgonmörkret så det blev en 1,5 timmars lång bussresa. Läkaren + en terapeut gjorde en deal med henne att hon i alla fall skulle leva över jul och nyår.
Förresten, på kvällen den dagen som jag varit på soc angående självmordsbrevet, ringde en förälder till min svärmor och var orolig för att dottern lagt ut bilder på sina sår + skrivit om självmord på bilddagboken. Svärmor blev ganska förtvivlad och ringde min man som hade fullt upp med att ta hand om hysteriska lilla mig. Men det är bra att folk ringer och bryr sig, ska inte säga något om det men just då kändes det som att jag drunknade i alla problem.
Idag ska hennes psykolog, som haft julsemester, ringa för en extratid idag eller i morgon. Många klagar på BUP men jag måste säga att jag är jättenöjd – dom har verkligen lyssnat och tagit dottern på allvar. Känner att hon får hjälp.
Men men, jag kastas liksom mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Var på fest hos släkten igår, drog hela historien och kände att nu bara bryter jag ihop. Vet inte, kanske blev dom jättechockade, dottern ger ett väldigt starkt och stabilt intryck. Dom visste att hon mått dåligt, men kanske inte riktigt vilken nivå. Kanske gjorde jag fel men det liksom bara rann ur mig. Sen vaknade jag vid fyratiden i morse. Ångest ångest – gjorde jag fel? Nä, igår var jag så trött och orolig, tycker det är jobbigt att ens vara hemifrån och är rädd för vad jag ska komma hem till. Ibland känns det som att det vore en lättnad om dom la in henne ett tag så att jag fick vila och känna att hon är i tryggt förvar. Känner mig hemsk men det går inte att passa en 15-åring dygnet runt här hemma.
För att lägga mer elände till listan har det varit ganska stora problem med mobbing och dotterns förre pojkvän i skolan. Har kontakt med rektor/skolkurator/klassföreståndare ang detta. Ska också träffa denhär killens föräldrar efter nyår för att se om vi kanske kan lösa det på något vis. Vet inte men en dialog är ju alltid bra. Mamman och pappan är helt ok människor så det känns bra.
Nä – vet inte vad jag ville med detta inlägg. Behöver väl mest prata av mig. Känns som att man står mitt i en jättekris och vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Tog upp det här med anhörigstöd när vi var på BUP senast, dom hör av sig. Kram på er allihop mitt i eländet!
*längtar efter att burra in huvudet i min lilla hästs päls – tur jag har honom*

Herregud så jobbigt det låter. Jag förstår om du är en utmattad trasa.

Vad som låter bra är att det verkar vara ganska öppna kanaler mellan alla berörda - hela din dotters kontaktnät med allt från kompisar till farmor verkar fatta vad som pågår och vilja stötta. Det är en säkerhet för din dotter, både vad gäller att hindra henne från att försöka begå självmord, men också som en väg att komma tillbaka och må bättre. Det verkar inte som om någon har en fördömande attityd mot hennes "krånglande".

Sen är ju just sextonårsåldern ofta känslomässigt dramatisk. Alla känslor som man inte har haft som barn ramlar ner på en och det är inte så lätt. Klarar ni henne genom den här krisen har hon alla förutsättningar framöver, det är jag övertygad om. Och ni verkar ha goda förutsättningar att hjälpe henne att komma på fötter, tycker jag.

Usch vad jobbigt.... Men du låter i alla fall som en otroligt bra och snäll mamma som kan ta i med hårdhandskarna om det behövs (tvinga henne med till bup t ex). Du bryr dej verkligen och det är så himla starkt att du vågar se och ta tag i hennes problem. Skönt att ni kommer bra överens med soc och bup och terapeuter också. Hoppas den här tjejen inser att det är kul att leva och börjar uppskatta att hon har ett bra liv. Det måste vara jättetufft för henne just nu också.
Tänker på dej och skickar ett par styrkekramar.

Jag tycker det var jättestarkt av dig att berätta för släkten om problemen. Det är också bra, ju fler som vet desto bättre anser jag i alla fall. Dottern ska också veta att alla vet. Risken är att vissa vänder ryggen till, men de är ändå inte till någon hjälp när det stormar. Dessutom får man accetpera att inte alla vill ta del i så svåra problem.
Finns det möjlighet att få in dottern på någon form av vård så tycker jag att du ska ta det, med tvång om det behövs. Ingen blir hjälpt av att även du rasar igenom, minst av allt dottern. Man är bara människa och någon gång når man sin gräns för vad man klarar av. Jag har haft nära anhöriga som också haft psykiska problem, inte samma, men haft det väldigt jobbigt. Jag vet inte om det är jämförbart men...Även om jag har full förståelse för att de har det jobbigt så är de fruktansvärt egoistiska i sitt tillstånd. De har ytterst lite empati utan allt kretsar kring dem själv. Jag kallar dem energisugar. Det kan tyckas grymt att kalla sitt barn för egoist och energisug men så är det. Jag kom till den punkten där jag blev tvungen att inse att jag behövde vila. Jag talade om för den sjuke och alla andra runt omkring att nu orkar jag inte mer! Kalla mig dålig anhörig men nu måste jag få ett brake annars har ni två att ta hand om. Tro det eller ej men även den sjuke "tog sig i kragen" och insåg att man inte kan lägga ett sådant ansvar på en människa. Jag vet att det inte handlar om att "ta sig i kragen" men det blev en liten vändpunkt för denna och kanske första steget mot en lång vägs återhämtning. Nu var detta en vuxen och det är säkert skillnad mot en tonåring. Men var inte rädd att visa dig svag. Låt andra ta över, du är inte dålig förälder för det!
Skickar varma tankar till dig, dottern och övrig familj och hoppas verkligen att ni tar er igenom detta.

Fy fasen vilket helvete ni har fått.

Finns det något din dotter älskar att göra? Något hon är bra på? Rida, teckna, sy, spela fotboll? Vad som helst? Något där hon är säker och duktig? Min tanke är att fokusera på något intresse där dottern är bra, där hon kan glänsa och få en massa bekräftelse. Ofta kan det hjälpa till att vända.

Kram....
Kan känna igen mig i din dotter.
Jag hoppas ni orkar fortsätta kämpa frammåt och uppåt tillsammans! Du ska ha en eloge för att du fightar så otroligt för ditt barn! :bow:
Som snuffsan skriver, finns det intressen, hobbies, drömmar ni kan försöka pyssla med? Det som har hjälpt mig i mörka stunder är att försöka hitta ngt att se fram emot, att ha att "leva för" som tonåring kunde det vara en festival på sommaren eller att planera för att bli hästägare osv.

Vad har hon för diagnos/diagnoser? Är du med i anhöriggrupper/föreningar? Det finns även forum för vissa psykiska ohälsor är själv med på några.

Hej! Tack för svar. Jag kan också känna att klarar hon sig bara ur detta hyfsat hel kommer hon bli enormt och otroligt stark! För tjejen har kapacitet på alla plan, och att "känna mycket och starkt" tror jag att kan vara en styrka för henne framöver. Kram

Hej! Förstår vad du menar med energislukare... Det är bara lite svårt att se så på sin dotter, hon står för nära. Däremot har jag försökt tänka lite att hon också har ansvar för sitt eget mående och min roll är att hjälpa henne hitta verktyg för att må bättre, t.ex. BUP. Då känns det som att jag kan "lägga över" ansvaret lite mer till dom. Och då menar jag inte att jag inte hjälper henne eller stöttar såklart. Äsch, ibland är det så svårt att förklara vad man menar:crazy: Kram

Jo, det finns faktiskt massvis som min dotter är duktig på! Dels rider hon på ridskola och vi har provat dethär med att ha egen häst men det funkar inte - blir alldeles för mycket. Så hon vill bara rida en gång per vecka. Det upplever hon själv som ett jätteviktigt andningshål. Har hört om hon kanske vill hoppträna eller så oxå - men hon tycker det blir för mycket.
Sen är hon enormt bra på att spela piano och musik över huvudtaget. Skulle inte förvåna mig om hon jobbar som musiker om några år. Hon spelar enligt suzukimetoden (svindyrt - mormor betalar) och tar då lektioner en gång per vecka och spelar på konserter m.m. Vi var iväg på läger här för ett tag sen och det var ganska kul men hon börjar bli lite för stor för det. Men vad hon använder sin musik för att få utlopp! Ni skulle höra här hemma i huset. Hennes lycka var total häromdagen när hon kom hem som enda åttan som fått MVG i musik!
Och inte nog med det - hon är skitduktig på att teckna! Hennes pappa kom in på konstfack men tog aldrig platsen. Måste brås på honom för jag kan bara få till streckgubbar typ.
För att fortsätta skryta (förlåt:angel:) så är hon kanonduktig på att skriva och läser enorma mängder böcker. Så kreativ är hon definitivt tjejen! Ibland är det nog ett aber - att vara kreativ och känna så mycket...
Tack för svar alla! Kram

Åh så jobbigt! :crazy:

Du har mitt medlidande, det måste vara ett helvete. För er båda.

Rider du också? Min första tanke var om ni båda kunde ta ledigt en vecka, lämna allt och åka iväg på någon ridresa eller liknande. En med lugnt tempo förstås, och inte för många intryck. Bara för att få släppa allt ett tag.

Om hon/du orkar förstås. Och om det är möjligt att genomföra med jobb, skola, BUP och med tanke på att det kanske är lite "fel årstid" för sådant...

*styrkekram*

Jag är rätt imponerad av din dotter med! Hon har alla de talanger jag önskar jag hade! :) Det måste vara kanon, musiken är ju ett jättebra sätt att få ut känslor på också. Värre vore det om hon inte hade några intressen alls.

Kanon! Är det något inom de här bitarna hon skulle vilja som är utanför det vanliga? Typ ta en kurs i oljemålning, några privatlektion på ridskolan, ta några lektioner för en speciell musiker? Något som kan återkomma några gånger under våren. Som sätter guldkant, som ger er något att planera och fokusera på och som ger henne nya hållpunkter att se fram emot?

Det är ett sätt att planera sig igenom depressionen. Att ha hållpunkter att se fram emot. "Vad som än händer och hur pissigt jag än mår så på måndag om två veckor så ska jag få spela för XX och det ska bli så häftigt."

Förstår du hur jag menar? Det ska vara flera tillfällen med samma tema så hon hela tiden ser fram emot nästa.

Hej! Förstår vad du menar. Jag har tänkt en del i samma banor. Ridningen är inte aktuell, hon har så tydligt sagt att det räcker som det är med en lektion per vecka. Klubbtävlingarna är hon med på ibland, men det är inte superviktigt (hon känner sig studerad, vilket man ju faktiskt blir, jobbigt om man ibland blir lite rädd också. Fast hon fixar det helt ok) Ridsemester är helt far out, la för ett par månader sedan mina sista pengar på pianolägret. Däremot så lånar vi häst uppe på stallet där jag har min lillkille (shettis) och rider ut ibland ihop. Fast det är mer som det ”faller” sig.
Tror att musiken är det som hon är helt klart bäst i, samt mest intresserad av! Hennes musiklärare är gitarrist i ett här i Sverige halvkänt band – megastort utomlands. Vill inte säga vad det är för band eller vilken typ av musik, kanske lite för avslöjande/personligt. Känner också sångaren i det här bandet lite grann, men inte jätteväl. Det är skitbra killar, dom två jag vet har också jobbat mkt med utsatta människor. Grejen är att jag inte känner dom (sångaren – den andre har jag bara träffat några gånger) SÅ väl utan mest bara lite ytligt.
Däremot när dottern en period skar sig väldigt mycket tog jag upp med klassföreståndarna att dottern är vansinnigt duktig på musik och bad dom bolla vidare det till musikläraren (gitarristen) – om han på något vis kunde ”plocka upp” det. Fick omedelbar respons, tjejen kommer hem superlycklig, bekräftad av läraren typ. Måhända är det en bra väg att gå… Är bara rädd för att bli för påfusig. Sen vill jag bara säga att det inte är därför hon fick MVG – hon förtjänar verkligen det!
Äsch, jag vet inte. Tankarna bara far. Är gansk pömsig just nu. Tack för ditt svar i alla fall! Kram

Ring gitarristen direkt! Du är bara lagom framfusig, och det är garanterat enda sättet att slå sig fram i musikbranchen så de tar säkert inte alls illa upp. Tvärt om.

Ring honom, förklara att du är orolig för din dotter och hur mycket musiken betyder för henne. Be honom fundera på om ni kan lägga upp nån sorts planering på extra musikaktiviteter tillsammans med dottern. Spellektioner, gå på kul konsert, om det här bandet spelar på lagom avstånd åk dit på em och var med på soundcheck osv.

När jag var i den åldern (och självmordsbenägen och var djupt depprimerad) var nog min räddning min mor som faktiskt tvingade mig att göra saker, handkraftigt, hon drog med mig till olika ställen och framförallt så tvingade hon mig att göra saker, saker som kanske ses som triviala, men handla kläder, gå på bio och saker som ändå dels uppehöll tankarna ett tag och dels fick en att känna sig lite bättre för en kort stund, de korta stunderna kan ha räddat mitt liv, för även om man inte fattade det då betydde det oerhört mycket, särskilt då det inte gick att prata med mig om saker på den tiden. De hjälpte mig blandannat med att ekonomiskt ta steg inom musiken, vilket senare ledde till att jag jobbade som musiker tills jag tröttnade på turnérandet. Men det hjälpte oerhört mycket, för tyvärr sätter utrustningen gränser ibland.

Du är en väldigt stark mamma som orkar ställa upp så mycket för din dotter när hon förmodligen behöver dig som mest, men det låter som du tar på dig ALLT ansvar? Var finns hennes pappa i allt det här?
Jag skall inte säga att min pappa gjorde lika mycket som min mamma, men han hjälpte till och skjutsade runt och gjorde en del andra saker med mig. Båda delarna var rätt skönt, att både tvingas att göra saker och att följa med frivilligt och att inte bli tjatad på.


Sedan var BUP svin mot både mig och min familj, men det är en helt annan historia. Gick i terapi på Lucas flera år senare istället.

Du är oerhört stark och jag är helt säker på att när allt har stabiliserats så kommer ni både ha starkare band med varandra och hon kommer nog vara väldigt glad över att hon hade dig!

Hej! Dotterns pappa försvann vid fyraårsåldern. Först nu för nåt halvår se fick dom kontakt brevledes. Detta vet jag förstås är jättejobbigt/ mycket känslor runt. En del av därför hon inte riktigt hittar sig själv. Sen finns styvpappa men det blir aldrig samma relation iallafall tror jag - iallafall när han kommit in i för henne en ganska "stor" ålder. Men han stöttar naturligtvis (styvpappa) - och vissa saker är till och med lättare att prata med honom om ibland (antar att jag ibland står lite för nära och hon upplever honom som lite bra bollplank).
Kram

Hej! Du måste vara en väldigt handlingkraftig människa - du liksom bara drar med mig i entusiasmen!!! Vill tacka för det! Ska kontakta dom.
Kram

*tröstkram*

ha inte dåligt samvete för att du berättade. hemligheter känns mer skuldtyngda även för din dotter(tror jag). Har en hemlig moster o en som berättar hur saker är, fast de är jobbiga. Mycket bättre, man får en naturligare relation till folk när man slipper undra o tassa på tå tycker iallafall jag. o dottern slipper känna "att om de bara visste skulle de tycka...." Hon får en chans att veta att familjen gillar o accepterar henne, punkt.

Jag har ju själv en tonårsdotter så jag funderade på hur jag skulle kunna hjälpa henne om något sånt här händer. Bra om jag kan peppa dig.

Jag tror inte att någon som är engagerad i utsatta människor (som du skrev att killarna i bandet är) kommer att säga nej när du kontaktar dem. Tvärtom så blir det säkert bra respons ska du få se.

Jag håller tummarna för er.

Hej! Du måste vara en väldigt handlingkraftig människa - du liksom bara drar med mig i entusiasmen!!! Vill tacka för det! Ska kontakta dom.
Kram

Du menar väl inte mig? :confused:

Om du tittar i högra hörnet på inlägget ser du vem hon skriver till. Du har själv skrivit inlägg riktade till mig som skulle vara till TS så du ska nog hålla lite bättre koll i fortsättningen så blir det lättare.

Om du tittar i högra hörnet på inlägget ser du vem hon skriver till. Du har själv skrivit inlägg riktade till mig som skulle vara till TS så du ska nog hålla lite bättre koll i fortsättningen så blir det lättare.

Sorry! Är ny här, så jag kan inte så många funktioner!

Förstår om du mår dåligt o är orolig. Jag är själv tonåring o förstår nästan precis hur din dotter mår. Tycker ändå hon verkar vara en stark person. Många styrkekramar till er! :bump:

Hoppas verkligen allt löser sig för er! Min kompis har befunnit sig i samma sits som din dotter, men med fantastiskt stöd från skolan mår hon nu toppen bra. Även hon är ett genibarn i Bild o Musik.

Usch, du har det inte lätt. Känner igen mej mycket i din beskrivning om "helvetet" med dottern, befinner oss i ungefär samma situation här. Skillnaden, är att här får vi inget stöd, utan det verkar som de tror att det är vårt (föräldrarnas) fel. Och gudarna ska veta, att jag vänt ut o in på allt i vårt liv, för att försöka hitta vad vi gjort för fel! Eftersom det blivit så här. Har gått hos en kurator ibland, och hon säjer, att man inte ska anklaga sej själv, och att vi inte gjort nåt fel, men det är lätt att börja anklaga sej själv med tankar som, jag skulle nog inte ha skiljt mej från hennes far, osv..då hade nog allt varit bra..

Jag tycker inte att du ska ha ångest över att du berättat. Man kan ju inte gå och bära det inom sej och ha en mask, som om allt skulle vara bra, då blir man nog tokig. Jag har berättat för vissa utvalda vänner, men borde nog ha berättat för mor o farföräldrar osv, men orkar inte just nu. Förhoppningsvis, så förstår släkten lite iallafall, av vad ni går igenom.

Du får gärna skicka PM o prata av dej, då du orkar, det är bra att släppa på ventilen ibland..

Usch, du har det inte lätt. Känner igen mej mycket i din beskrivning om "helvetet" med dottern, befinner oss i ungefär samma situation här. Skillnaden, är att här får vi inget stöd, utan det verkar som de tror att det är vårt (föräldrarnas) fel. Och gudarna ska veta, att jag vänt ut o in på allt i vårt liv, för att försöka hitta vad vi gjort för fel! Eftersom det blivit så här. Har gått hos en kurator ibland, och hon säjer, att man inte ska anklaga sej själv, och att vi inte gjort nåt fel, men det är lätt att börja anklaga sej själv med tankar som, jag skulle nog inte ha skiljt mej från hennes far, osv..då hade nog allt varit bra..

Jag tycker inte att du ska ha ångest över att du berättat. Man kan ju inte gå och bära det inom sej och ha en mask, som om allt skulle vara bra, då blir man nog tokig. Jag har berättat för vissa utvalda vänner, men borde nog ha berättat för mor o farföräldrar osv, men orkar inte just nu. Förhoppningsvis, så förstår släkten lite iallafall, av vad ni går igenom.

Du får gärna skicka PM o prata av dej, då du orkar, det är bra att släppa på ventilen ibland..


Ta avstamp från dagen som är. Oavsett vems "fel" det är - om någons - så är det från och med NU som ni kan göra något. Det går inte att börja göra något åt saken från och med igår, så skit i att slå dig själv i huvudet med något du kanske kunde gjort bättre tidigare.

Styrkekramar till er som skrivit och till era tonåringar.