Måste bara få fråga om det bara är jag som stör mig på barn som bestämmer helt över sina föräldrar?? Som skriker rakt ut, överröstar alla vuxna när dom pratar, alltid får som dom vill, daltas med som om dom vore bebis - fastän barnet kanske är typ 6år.. osv osv.
Jag tycker det är så himla jobbigt att umgås med folk vars barn ska vara i centrum hela tiden och helst stå på bordet, dansa och skrika när man sitter och fikar och försöker prata. Det känns så tråkigt att det är Jag som är den som ska säga åt barnet att vara tyst, att inte överrösta osv. Ibland orkar jag knappt åka hem och umgås med mina vänner pga deras barn. Är det någon mer som håller med??:confused:

Ja absolut.

Jag jobbar dessutom dagligen med dessa barn. Det är än värre när man har 14 stycken som är världens medelpunkt och som försöker att höras och synas mest samtidigt.

Förstår vad du menar, har arbetat på dagis tidigare, då blev man ännu mer förvånad hur många barn som har övertaget över sina föräldrar.. Vi får kämpa på :D

Ha ha ha... nä du är inte ensam!

En del av mina tidigare vänner umgås jag inte med längre pga deras barn, eller snarare - pga deras icke existerande barnuppfostran. Jag åker bara dit om jag vet att barnen inte är där alt så får vi ta upp kontakten igen då "barnen" flyttat hemifrån, eller inte alls...

Andra vänner har barn som absolut kan vara stökiga de med men skillnaden är att föräldrarna i alla fall försöker.

Vissa föräldrar orkar inte ens försöka uppfostra sina barn. Det är barnen som förlorar på det.

Jag tycker det är så himla jobbigt att umgås med folk vars barn ska vara i centrum hela tiden och helst stå på bordet, dansa och skrika när man sitter och fikar och försöker prata.:

Jag har inga egna barn men kan ändå tala av egen erfarenhet när det kommer till just det - barn som visar sig från sin värsta sida när det kommer folk på besök. Måste bara flika in ett litet försvar för föräldrarna här. Min brorson var likadan ett tag (ca 3-5 års ålder) och jag (och säkert flera andra) blev avskräckta från alla ev framtida tankar på egna barn när jag hälsade på. Grejen var bara att han blev så uppspelt när det kom folk han tyckte om och han ville vara med och berätta allt och visa allt och helt enkelt inte kunde hantera sin extas riktigt. I normala situationer var han hur lugn och "väluppfostrad" som helst men det såg man ju sällan som sporadisk besökare.

Jag tror att många försöker göra det bästa för sina barn. De kan inte neka dem någonting och de ska köra byteshandel med allting för att inte göra sina barn lessna.

Men ibland så måste barnen gå in i väggen. Ibland är nej NEJ. De kommer att stöta på det under sin barndom direkt de inte är med sina föräldrar.

Nej man får inte springa över vägen. Nej det är farligt att klättra för högt upp i trädet.

Nej är ju inte till för att jävlas med barnen utan för att det är viktigt.

Vi har haft en 4-åring som på eget bevåg gått in i personalrummet och grävt igenom alla våra saker och lådor för att hon ville ha en sak som absolut inte var lämplig att ha bland andra barn. Att inte kunna acceptera att ibland får man inte allt man pekar på...

Sen som någon skrev här ovan så finns det barn med olika aktivitetsnivå och det är helt okej. Men när föräldrar lamt står och tittar på när deras barn går på bord (bara för att de ville det) etc, då ser jag rött.

alla barnproblem måste inte lösas med "uppfostran", man kan ju försöka lösa det rakt upp och ner på plats i stället... Om barnet är så stort som sex år, varför inte visa dem ett rum och ge dem ett spel eller nåt att pyssla med som passar dem? Hur kul är det för en sexåring att sitta tyst och titta på sina föräldrar när de pratar??

Men man kan ju inte få bete sig hur som helst bara för att man har tråkigt heller?

Det är inte barnens fel att det blir så, det är föräldrarna som har en livsstil/hållning till uppfostran som stödjer sånt beteende.

Jag är också fruktansvärt irriterad på andras ouppfostrade barn eller igentligen på föräldrarna

Tycker också att det är obegripligt hur man som vuxen människa tillåter och accepterar ett sådant respektlöst beteende som många ungar uppvisar.

- även om jag förstår orsakerna.


Tycker samtidigt väldigt synd om dessa barn som tagit över. För mig handlar det om att barn måste få utvecklas i lugn och ro. Och barn utan gränser får allt annat än lugn och ro. Det är ett svek tycker jag att inte ge barnen det.

Har sett många odrägliga ungar som igentligen skriker efter ordning och en trygg förutsägbar värld att växa upp i.

Vem skall tala om för barnen hur man uppför sig, lära dem ett socialt accepterat samspel om inte föräldrarna.:confused:

Jag har förklarat för vårt stora tjej (som gärna vill vara i centrum och runt i kring när vi har besök) att nu har jag besök av min kompis och vi vill prata vuxen prat. För hon vill ju inte att jag kommer och avbryter henne när hon har kompisar i full lek.

Det går ju facktist att prata med ungar och förklara varför. Jämförandet med att det är samma sak som om jag hade avbrytit henne och hennes kompis hela tiden köpte hon direkt. Och så ville hon ju inte ha det.

För mig handlar det om att lära sig respekt.

Visst finns det barn som drar igång bara för att "spela allan", men nu menar jag inte dom barnen. Utan dom som jag vet bestämmer hemma lr dvs över sina föräldrar för jämnan. Och om ett barn börjar fara omkring och apa sig bara för att man får besök tycker jag att man kan be barnet lugna sig eller gå och göra något annat. Inte tillåta det, bara för att barnet i vanliga fall är lugn som ett ljus. Men det är min åsikt de :D

Mycket intressant att läsa allas funderingar här ovan :bow:

jag har tre barn och alla ungarna kan "uppföra sig" bland folk MEN en annan tanke slog mig nu när jag sitter här framför min dator skärm att är inte detta med att "umgås" vuxna i mellan gammeldags :confused:, alltså vi moderna nutids människorhar hittat andra sätt att umgås på ( buke, familjeliv)

jag skrev en tråd på senior för ett tag sedan gällande mina svärföräldrar som verkligen bjuder på sin gästfrihet, eftersom mina svärföräldrar driver förtag och vi bor ca 400 meter i från varandra så "springer" det välldigt mycket folk, mina barn VET hur man uppför sig ( visst kan det fallera :devil:) och att man låter dom vuxna sitta och prata i fred, självfallet är det helt tillåtet att fråga och även besvara frågor och tilltal eller be om hjälp på ett vänligt sätt.

bara en tanke från mig :D

Andra vänner har barn som absolut kan vara stökiga de med men skillnaden är att föräldrarna i alla fall försöker.

Eftersom vi fortfarande ses hoppas jag att jag är en av dom som försöker med min uppmärksamhetskrävande lilla ängel... :angel:

Tycker samtidigt väldigt synd om dessa barn som tagit över. För mig handlar det om att barn måste få utvecklas i lugn och ro. Och barn utan gränser får allt annat än lugn och ro. Det är ett svek tycker jag att inte ge barnen det.

Har sett många odrägliga ungar som igentligen skriker efter ordning och en trygg förutsägbar värld att växa upp i.

Vem skall tala om för barnen hur man uppför sig, lära dem ett socialt accepterat samspel om inte föräldrarna.:confused:

Så rätt, så rätt... Barnen är förlorarna i en vek vuxenvärld.

Kanske är barnen överaktiverade med datorer, filmer och inomhusgrejer?

Kanske bygger dom inga kojor, springer, leker lekar ute och blir trötta i kroppen?

Ridskolorna har världens möjlighet/ansvar att göra något av detta. Men hur når man ut med att det verkligen är det som behövs?

Du missförstod mig lite, jag menar inte att det är okej att ungen uppför sig på det sättet bara för att h*n är lugn annars. Det tycker inte föräldrarna i fallet heller. Kände bara att diskussionen pekade åt en allmän åsikt om att "jobbiga" ungar har föräldrar som inte tar sitt ansvar för att lära sina ungar folkvett, och att man gör alla en tjänst i att undvika dessa familjer. Ville bara påminna om att många av dessa barn kanske faktiskt visar sin värsta sida för omtyckta besökare för att de inte har lärt sig att kontrollera sig riktigt och att det inte är ett nonstop beteende.
Vill inte att folk ska leva i tron om att dessa familjer gör bäst i att undvikas tills ungarna flyttat hemifrån i syfte att de ska "fatta vinken", tvärtom kan man bidra till förbättrat beteende genom att ha fortsatt kontakt, för att inte säga ökad. Övning ger färdighet, som vi vet.

Nu snackar jag om de fall där föräldrarna också vill ha förändrat beteende hos ungen och inte obekymrat viftar bort det och stoppar in ett par öronproppar och på sin höjd erbjuder gästerna att göra likadant.

Nu såg jag det här:

en annan tanke slog mig nu när jag sitter här framför min dator skärm att är inte detta med att "umgås" vuxna i mellan gammeldags :confused:, alltså vi moderna nutids människorhar hittat andra sätt att umgås på ( buke, familjeliv)

/.../mina svärföräldrar driver förtag och vi bor ca 400 meter i från varandra så "springer" det välldigt mycket folk, mina barn VET hur man uppför sig.

bara en tanke från mig :D


Jag är inne på samma spår!

Men varför gnälla på barnen och deras föräldrar i stället för att göra nåt åt det? Släng på en disney DVD eller skicka ut dem att hitta på nåt i stället för att sitta där och oja er över dålig respekt och uppfostran. I mina öron låter det som om man inte har ansträngt sig särskilt mycket som värd (för jag antar att det gäller när familjerna är på besök?) om man bara tillgodoser de vuxnas behov. Visst kan man tycka att föräldrarna borde ha tagit med något som barnen kan roa sig med men man kan ju även åtminstone försöka att erbjuda nåt förslag själv. Om man verkligen vill lösa problemet.

Har en nioåring som fortfarande kan bete sig så - bara för att hon ääälskar folk och uppmärksamhet.
Naturligtvis vet hon mycket väl hur man bör bete sig, men det bubblar över ibland. Ofta går det bra om man ger dem lite tid och sedan förklarar att nu vill vi prata "vuxenprat" här, antingen sitter du ned och tonar ner dej lite, eller så går du och gör något annat.

Angående veka vuxna: Vi som har barn nu är vana att bli uppassade av våra föräldrar. Många av oss har inte fattat att vi själva måste ta ansvar utan förväntar oss att någon annan ska göra det åt oss. Precis som våra mammor alltid har gjort...

Vi har fått gnäll på förskolan att vi måste vara hårdare och uppfostra barnet mer. Det kom från ett föräldrapar som kan stå 40 min och vänta på att deras barn ska behaga att komma med. Dvs. de gör INGET själva. Då ska min helt underbara kollega att förskolan är bara ett komplement till hemmet och det är hemma det måste börja :bow: Det är självklart att vi gör vårt bästa med detta barn, men som sagt... Föräldrarna måste ocka ställa krav. Hur ska vi annars kunna hjälpas åt?

Jamen det är ju ett personlighetsdrag och jag tycker samtidigt att det är synd att stävja allting sådant. Själv har jag alltid fått höra att jag pratar mycket, och nu pratar jag aldrig om det är mycket folk... Jag brukar säga att de fick tyst på mig till slut.

Det är en svår balansgång det där. Din tjej ska ju inte förtryckas för att hon vill ha uppmärksamhet, samtidigt som hon ibland måste kunna lägga band på sig. Man får försöka att lägga förklaringen på det som händer och inte det hon gör som person. T.ex. just nu var det så spännande det som Britta berättar, jag måste få höra - istället för - Gud vad du lever om och stör oss. Men låt henne få showa och ha tillfällen när det passar :D (Vilket det iofs lät som ni redan gör, men jag ville bara skriva detta ändå ;))

Jomen absolut!

Ger man henne lite tid att få visa och prata och bubbla en stund så blir det så mycket lättare för oss att få prata sedan. :)

Sådär gjorde min mamma när jag var liten. Jag tyckte det var superspännande när mammas vänner kom på besök och de tyckte om mig med och jag bara älskade att de brydde sig om mig ockå. Så jag fick vara med och "prata av" mig en stund, sedan gick det lättare att få mig att hitta på nåt själv.

Tycker själv det är roligt att prata med kompisarnas barn en stund för att liksom visa att jag bryr mig om dem också. Sedan är det ju såklart skönt att kunna prata lite "vuxenprat" med föräldern också utan en hoppande "pajas" på bordet.

Men varför gnälla på barnen och deras föräldrar i stället för att göra nåt åt det? Släng på en disney DVD eller skicka ut dem att hitta på nåt i stället för att sitta där och oja er över dålig respekt och uppfostran. I mina öron låter det som om man inte har ansträngt sig särskilt mycket som värd (för jag antar att det gäller när familjerna är på besök?) om man bara tillgodoser de vuxnas behov. Visst kan man tycka att föräldrarna borde ha tagit med något som barnen kan roa sig med men man kan ju även åtminstone försöka att erbjuda nåt förslag själv. Om man verkligen vill lösa problemet.

Absolute kan man anstränga sig lite när man har barn på besök, och barn måste också få delta, synas och höras...

Men problematiken uppkommer när respekten för andra saknas.

Samma respekt som även vuxna ger mot varandra. Att man inte avbryter folk mitt i meningar eller kräver 100 % uppmärksamhet hela tiden. Den repekten är svårt att lära andras barn utan att "trampa någon förälder på tårna" vare sig man har bjudit hem familjen eller är på besök. Och det är sådant som är jobbigt.

Jag har en bekant som är hur trevlig som helst men stört omöjlig att umgås med tillsammans med hennes barn. Om man inte gillar att se och höra en 7 årig terrorist som boxar sin mamma i magen, skriker och hindrar sin mamma konstant att prata om annat. Bestämmer var hans mamma skall sitta och innan han bestämmt sig ångrat sig fyra gånger. Det är sådant som stör och irriterar en till vansinnig. Och det problemet kan facktist ingen annan än hon lösa.

En vardaglig fika i köket är omöjlig att genomföra tillsammans med hennes son.

Det här var ett exempel på barn och föräldrar i min bekantskap och jag har fler:crazy:

Jag har en bekant som är hur trevlig som helst men stört omöjlig att umgås med tillsammans med hennes barn. Om man inte gillar att se och höra en 7 årig terrorist som boxar sin mamma i magen, skriker och hindrar sin mamma konstant att prata om annat. Bestämmer var hans mamma skall sitta och innan han bestämmt sig ångrat sig fyra gånger. Det är sådant som stör och irriterar en till vansinnig. Och det problemet kan facktist ingen annan än hon lösa.

En vardaglig fika i köket är omöjlig att genomföra tillsammans med hennes son.

Det här var ett exempel på barn och föräldrar i min bekantskap och jag har fler:crazy:

Det var precis ett sådant här exempel jag menade när jag skrev tråden. Har också flera bekanta vars barn beter sig så här. :cry:

Det är inte när folk är på besök jag menade, i första hand. Tycker iofs att barn ska ha respekt och lyssna på sina föräldrar vart än man är. Vare sig man är på besök hos någon annan, är hemma hos sig själv, eller typ möts på stallplanen. Atoxa skrev här precis ett sådant exempel som jag hade i huvudet när jag skrev denna tråd start.

Mm, vi har en bekant vars dotter slängde MAT på oss sist vi var där. Ok om hon varit ett år gammal, men hon är 8 år! Föräldrarna sa inte mycket om det. "Men XX då!"

Vi har inte hälsat på sen dess, och det lär dröja. Åtminstone för min del.

Sånt är hemskt!

Hade en kompis som liten som tillsammans med brodern styrde sina föräldrar med järnhand. Dem gjorde precis som dem ville, kallade dem för allt möjligt och var rent elaka vid minsta protest mot föräldrarna. Dem var även likadan mot sina kompisar vilket blev rätt jobbigt i längden. Deras föräldrar var hur snälla och trevliga som helst men verkade mer eller mindre livrädda för sina barn.:crazy: Det var skrämmande att se.

Några av kusinerna är likadana. ENORMT bortskämda och som små var dem rena monstren. En av dem lärde sig inte prata rent förrän vid 7 års ålder och då var det vi i min familj som lärde henne det.
Hennes mamma pratade "bebisspråk" med henne hela tiden. Enbart, även när hon blev större. Tänk vad retad hon hade blivit i skolan om hon inte lärt sig prata rent innan hon började. :crazy:
Fick dem inte som dem ville blev dem totalt vansinniga!
Rena exorcisten. Nu är dem tonåringar allihop och fortfarande likadana. Rent elaka ibland, bortskämda till tusen och beter sig som trotsiga femåringar.:crazy:

Det är inte bra att barnen tar över som det beskrevs här innan att barnet bestämmer var mamma ska sitta etc. Men något jag har reagerat över hos uppmärksamhetskrävande barn är att antingen säger föräldrarna inte ifrån tillräkligt utan barnen tar över och styr, dessa barn provocerar ju för att de vill ha gränser. En annan grupp av jobbiga och uppmärksamhetskrävande barn är ju de barn som inte får uppmärksamhet, dessa barn söker uppmärksamhet för att bli bekräftade. Ofta hör man att hon/han vill ja bara ha uppmärksamhet i nedlåtande ton. Jag tycker det är mänskligt att vilja ha uppmärksamhet och inte alls något fult, det gäller bara att söka den på rätt sätt i rätt sammanhang och det kan många barn inte för de har inte fått lära sig det, de gör det som de upplever fungerar. Sedan är det det där med besök, det är spännande och ofta någon söt kaka sedan är barnen igång. Ska alla utom barnen få kakor/glass? Sedan är barn bråkiga i perioder, det är ju då de lär sig. Min snart treåriga dotter har ett :devil: humör framför allt när man hämtar henne. Personalen menar att de gör så mot den förälder som är hemma mest för att testa, helt normalt att hon riktar det mot mig. I gruppen med andra barn så fungerar de som grupp och har ingen anledning att testa personalen. Visst ska föräldrar uppfostra sina barn givetvis men det går inte att se allt svartvitt heller. Den dagbarnvårdare mina barn är hos säger att hon tvekade först att ta hand om andras barn för hon visste hur jobbiga småbarnsåren med hennes egna barn var, nu säger hon att egna barn är värst andras barn är mycket lättare. Det har inte med uppfostran att göra det har men gruppen som sig. mina barn är lättare om de har kompisar hemma och kompisarna är ofta gudasnälla, de har ingen anledning att trotsa mig. Vad jag menar är att situationen gör sitt och att det är inte fult att ett barn vill ha uppmärksamhet, det är mänskligt.

Mm, vi har en bekant vars dotter slängde MAT på oss sist vi var där.

:eek:Skojar du!! Jag hade rest mig och gått direkt.:eek::eek:

Ett annat problem som jag ser är att när man är bortbjudna så måste man passa på barnen helatiden finns det inget för dem att göra så självklart försöker de hitta på något. Ganska jobbigt för alla parter och jag och min sambo får turas om att springa efter barnen. Jag försöker ta med någon leksak men det är svårt för barnen när de förväntas sitta tyst och stilla och låta vuxna umgås ifred. Nu när så många vänner har egna barn så är det så lugnt och skönt man kan släppa barnen och vet att ömtåliga saker är undanställda och det är barnsäkrat samt att det finns massor av leksaker. då kan vi vuxna umgås i lugn och ro.

Självklart är det inget fult som barn gör när de vill ha uppmärksamhet. Men jag ställer mig frågan till om det är det enda de söker efter när de beter sig illa på det viset jag beskrivit innan?

Jag tror att just denne sonen som jag beskrivit innan likt andra barn letar och testar sina gränser, vad är tillåtet och vad är inte. Men tyvärr är det aldrig någon som presenterar några gränser för honom. Och resultatet blir bland annat som jag beskrev tidigare

Att testa gränser är inte heller något fult och inte heller fel, tvärtom så är det ju det ett normalt barn förväntas göra!

Felet och det fula tycker jag man hittar hos föräldrarna. Felet är att de inte orkar /klarar av / förmås presentera ett sätt för barnen att samverka tillsammans med andra som är socialt accepterat. Och det fula är den otrygghet barnen facktist får när de förväntas att ta hand om/ansvara för saker som de inte är mogna för. Till ex stryra hela familjen, vad som skall ätas, vart folk skall sitta osv ...

Dessa barn som jag tänker på, bland annat det barn som jag beskrev innan är inte några glada barn, tvärtom så fäller de väldigt mycket tårar och får täta vredesutbrott. Och vem skulle inte få det om man hela tiden tvingas ta ansvar över saker som man inte är mogen för? Eller för den delen förstår.

En unge skall inte heller behöva "spela allan" och bete sig sig illa för att få uppmärksamhet. Då är det något som är fel.

Jag upprepade visst mycket som du skrev ... Det går av bara farten... :angel:

:eek:Skojar du!! Jag hade rest mig och gått direkt.:eek::eek:

Ja, du anar inte hur nära man var att totalt göra myteri... *suckar*
Tyvärr är väl en ANNAN för "väluppfostrad" för att sådana uppträden.

Men som sagt, jag vill inte hälsa på dem igen.

Och det fula är den otrygghet barnen facktist får när de förväntas att ta hand om/ansvara för saker som de inte är mogna för. Till ex stryra hela familjen, vad som skall ätas, vart folk skall sitta osv ...


Precis det är ett utryck för otrygghet. Att låta barn ta ansvar för något de inte är mogna för är aldrig bra. Det kan vara en svår balansgång mellan vad som är rimligt och vad som inter är rimligt men i de fall som beskrivits är det uppenbart, så uppenbart att man är förvånad över att föräldrarna inte ser det.

-kl-
Haha. känner igen mig. Bara på juldagen sade min son, 16 år, när väninnan med familj varit och hälsat på att "sådana barn skulle han inte ha när det var hans tur". Skönt att höra. Högljudda och får ta så mycket plats de vill. Väldigt intelligenta och kunniga barn, för deras föräldrar pratar och förklarar hela tiden så fort de så önskar (mitt i andra samtal, middag eller när som helst), men omöjligt att föra ett normalt samtal eftersom barnen hela tiden är prio 1. De är 6 och 8 år.
Några andra bekanta bjöd vi på middag, deras två söner kastade med en tennisboll över bardisken mellan kök och vardagsrum, när vi försökte laga middag och hade dukat med hyfsat fint porslin mm. 7 och 11 år gamla. Ska de komma fler gånger blir det grillat utomhus!

Våra barn gjorde naturligtvis aldrig sådana saker:angel: Eller minns man inte? Börjar ju bli gammal...

Åh! Jag skulle kokat utav ilska :devil:
Jag brukar inte backa för att säga ifrån när tex ett barn skriker rakt ut när man försöker prata med dennes förälder, men i detta fall tror ja jag hadeblivit vansinnig rent ut sagt. Tror nästan jag sagt åt föräldern istället.. suck inte lätt de där... Hoppas du fick ret kläderna iaf :D

Amen

8910

Amen

8910

jag kanske är trög:angel:, men vad betyder siffrorna?

Att hon var tvungen att skriva något mer för annars går det inte att skicka meddelandet.

Mina var helt bedrövliga med att störa en period - en lååång period av några år om jag minns rätt. Jösses vad vi sa ifrån, och sa ifrån och sa ifrån - och det i ganska stränga ordalag men det hjälpte föga - jag kom överens med mina kompisar att de skulle säga till om de var på besök och se det funkade alldeles utmärkt.
Så överlevde vi den perioden och dom är nu duktiga på att vänta på sin tur att prata - även om lillherrn fortfarande inte förstår varför.
Ingen har dock slagits eller kastat något - bara tjatat mamma mamma mamma mamma mamma tills man helt tappat tråden och måste avbryta samtalet.
Hos dagmamma och på skola/fritis så har det aldrig varit problem även om lillebror i skolan tyckt att det varit lite jobbigt att vänta på sin tur bland så många barn - en det har mer yttrat sig i sura miner.

Jag är otroligt trött på föräldrar som inte uppfostrar sina barn.
Nu har jag inte många barn i min dagliga krets, jag träffar inte många barn alls egentligen.

Jag tänker på folk på bussen vars ungar skriker, i affären skriker ungarna och föräldrarna mutar barnen till tystnad.

Jag hoppas innerligt att jag inte kommer bli som dem, vilket jag i dagsläget tvekar på eftersom det är jag i familjen som kämpar med att införa rutiner för Saga. Pappsen tror jag riskerar att bli lite slapp.. :|

Problemet är nog inte hur du som mamma är utan hur ditt barn är. Tyst o snäll eller livlig och impulsiv.

Det jag lärt mig som mamma är att jag ALDRIG ska döma andra förräns jag gått en dag i deras skor.
Jag skulle också ha ordning på mina barn - jag får ordning på andras väldigt lätt.
Pillutta mig.

Nu är tackolov mina barn "bara" livliga och inte dumma.

Ja det är inte lätt att vara förälder och inte barn heller för den delen..Denna historia är kanske lite utanför tråden men jag ville ändå berätta.
Häromdan stötte jag på en tant som "försökte" uppfostra sin ca 8-10 åriga dotter på en klädaffär.Hon skrek åt sin flicka och tog tag i hennes kläder och då lade sig flickan på golvet i affären.Då säger hon högljutt med gäll röst att nu blir det minsann inga julklappar!!Jo snälla säger flickan då .Sen skickar mamman ut flickan från affären att vänta utanför medans hon kollar kläder.Den här mamman har jag sett förut också skrika åt sina barn på stan.Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle göra.Tyckte så himla synd om flickan.Om mamman skrek så inför massor av folk vad gjorde hon inte hemma med henne då..
Tycker verkligen inte om när man uppfostara barnen med hot.I övrigt tycker jag att många föräldrar ger alldeles för mkt uppmärksamhet till sina barn och underhåller dom alldeles för mkt.

Kan bara hålla med!
Förstår inte hur folk kan missa vad skillnaden på att uppfostra sina barn och att göra dom besvikna är..

Problemet är nog inte hur du som mamma är utan hur ditt barn är. Tyst o snäll eller livlig och impulsiv.

Det jag lärt mig som mamma är att jag ALDRIG ska döma andra förräns jag gått en dag i deras skor.
Jag skulle också ha ordning på mina barn - jag får ordning på andras väldigt lätt.
Pillutta mig.

Nu är tackolov mina barn "bara" livliga och inte dumma.


:bow::bow:

Det är sååå mycket lättare att få någon annans barn att lyssna än sina egna.

Visst kan jag reta mig på "slappa" föräldrar men jag dömer dem ej.

Ja det är inte lätt att vara förälder och inte barn heller för den delen..Denna historia är kanske lite utanför tråden men jag ville ändå berätta.
Häromdan stötte jag på en tant som "försökte" uppfostra sin ca 8-10 åriga dotter på en klädaffär.Hon skrek åt sin flicka och tog tag i hennes kläder och då lade sig flickan på golvet i affären.Då säger hon högljutt med gäll röst att nu blir det minsann inga julklappar!!Jo snälla säger flickan då .Sen skickar mamman ut flickan från affären att vänta utanför medans hon kollar kläder.Den här mamman har jag sett förut också skrika åt sina barn på stan.Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle göra.Tyckte så himla synd om flickan.Om mamman skrek så inför massor av folk vad gjorde hon inte hemma med henne då..
Tycker verkligen inte om när man uppfostara barnen med hot.I övrigt tycker jag att många föräldrar ger alldeles för mkt uppmärksamhet till sina barn och underhåller dom alldeles för mkt.

Dessutom lär det vara ett tomt hot för vem drar egentligen in julklapparna till sitt barn?

Dessutom lär det vara ett tomt hot för vem drar egentligen in julklapparna till sitt barn?

Exakt! Hur många ggr hör man inte dessa tomma hot ifrån föräldar?? "Slutar inte du göra si gör jag så" Hur ofta händer "så"?? Ska man nu pråmt hota med något, ska det ju vara saker man sen genomför. Barn e hejjare på att lära sig saker, tex som tomma hot ;)

:bow::bow:

Det är sååå mycket lättare att få någon annans barn att lyssna än sina egna.

Visst kan jag reta mig på "slappa" föräldrar men jag dömer dem ej.

Nä man skall inte dömma! De allra flesta föräldar gör säkert så gott de kan utifrån vilka förutsättningar de har. Men det är bara så sorgligt att se.

Många gånger tror jag också att de är övertygade om att det de gör är rätt, och att de inte förstår varför ungarna gör si eller så. Och det är så frustrerande!

Eftersom vi fortfarande ses hoppas jag att jag är en av dom som försöker med min uppmärksamhetskrävande lilla ängel... :angel:


Ha ha ja det är tydligt det:D