Läste i dagens expressen om en kvinna som blivit gravid med en annan kvinnas ägg. det nämndes även att det var stor brist på donatorer och att det behövdes ungefär 3 gånger fler än vad det finns idag.

Hur känner du inför tanken på att donera ett ägg?

Personligen känner jag att det skulle kännas konstigt att veta att man kanske har ett barn eller flera därute.. fast samtidigt skulle jag känna mig glad över att ha hjälpt en familj att få ett barn :)
Det tåls att tänkas på till framtiden, jag är ju såpass ung än (snart 21).

edit:
hur skulle du känna/tycka/tänka om din partner väljer att donera spermier/ägg?

Det är i alla fall mycket mera komplicerat än för män och deras spermadonation. Man måste äta hormoner och så behövs ju även ett operativt ingrepp. Jag förstår att det saknas donatorer.
Själv är jag inte intresserad av det många fler orsaker också.

givetvis är det ju mer komplicerat..

Jag håller med Lines att det är lite för komplicerat för att man bara skulle göra det sådär hipp som happ. Sen har man ju ett barn med ens gener där ute någonstans som man vill ska ha det bra... Fast det är ju samma för spermadonatorer.
Hörde ett radioprogram om en svensk tjej i USA för ett par år sedan, hon hade gjort det för att tjäna pengar, och hon fick MYCKET pengar för det. Det finansierade hennes studier och hon fick även veta till vem som äggen donerades och kunde ha kontakt med familjen.

Jag hade självklart tänkt annorlunda på det om det hade varit en nära vän som behövt hjälp.

i sverige får man inte mycket.. :p
ersättning för resor och förlorad inkomst samt ett porslinsägg eller hur det var, haha.

ibland vill jag bo i usa... ;)

Kanske en kopp kaffe om man har tur :D Eller det är när man donerar blod va?

Med tanke på hur de flesta kvinnor reagerar när man börjar mixtra med hormoner (pubertet, p-piller, graviditet u name it) så är det kanske inget man gör bara sådär för att vara snäll.

Jag som genomgatt flera ivf behandlingar tycker absolut att kvinnor som donerar agg skall ha bra betalt for modan!! Det ar en 6 veckor lang process med mycket hormoner, sprutor, operation, risk for overstimulering mm. Vet inte hur det funkar i Sverige men i England far kvinnor inte donera agg om de inte sjalva fott barn redan - detta pga risken for komplikationer. Undantag finns dock och ett av dem ar att man kan valja att dela med sig av sina agg om man t.ex. genomgar en ivf behandling for egen rakning och pa sa satt komma undan billigare. T.ex. en ivf som kostar 70k, man stimuleras och far kanske 12 agg varav halften ges till en annan kvinna (som betalar bade sin egen ivf och den som hon fick aggen fran) och halften behalls for egen rakning.

Personligen skulle jag inte donera agg forran jag var klar med barnaskaffandet.

*kl*

Jag höll på att stryka med pga det.

Nu fick jag en egen bebis som resultat - men man ska komma ihåg att det inte är ett OFARLIGT ingrepp. Överstimuleringssyndromen kan bli galopperande farliga :eek:

Jag skulle däremot lätt gett bort mitt "äggöverskott" vid plockningen om någon velat ha dem.

Ja ska man ändå göra det så självklart att man kan ge bort de ägg som blir över!
Vi hade en tjej på jobb som gick igenom hormonbehandling och hon hade det inte lätt! Men hennes ägg trivdes och hon fick fram jättemånga!
Hade jag vart klar med barnaskaffandet och det funnits ägg över hade jag tom kunnat donera till forskning.

hur skulle du känna/tycka/tänka om din partner väljer att donera spermier/ägg?
Jag hade inte uppskattat om min partner donerat sperma, av rent egoistiska skäl. Av samma anledning (fast omvänt s.a.s.) kan jag inte tänka mig att donera ägg.

Jag skulle nog kunna tänka mig att donera ägg.

Jag skulle nog inte tycka så mycket om min sambo donerade sperma. Kommer det till användning och gör en familj lycklig, så vill jag inte ta det ifrån dem på något sätt. :)

Som en av dom som kunde behövt ett donerat ägg och som inte kunnat få barn säger jag bara såhär: Aldrig att jag skulle ha gett bort ett ägg om jag hade fungerande sådana. En arm eller ett ben kan dom få men ge bort mina ofödda barn! ALDRIG!

*KL*

Nej, det skulle jag aldrig kunna tänka mig, jag är för ego för det. Mina barn vill jag ha själv :cool:

Jag skulle möjligen kunna tänka mig det, men jag är inte någon bra avelsko rent genetiskt, så det faller på det.

Jag är nog ingen bra "avelsmärr" jag heller med mina sjukdomar:D.
Men om det hade gällt ngt av mina barn som inte kunde bli förälder på ett naturligt vis så hade jag inte tvekat en sekund att donera ägg! Elle möjligen till ngn gammal, långvarig vän, där jag evt att familjeförhållanden är bra.

Till en helt okänd skulle jag inte göra det!
Tänk om barnet skulle misskötas och fara illa, och jag skulle ha medverkat till det hela:eek::cry:

Jag önskar att jag kunde vara storsint nog och säga - Javisst skulle jag göra det, men tyvärr är jag inte männsika till det.

Jag är nog ingen bra "avelsmärr" jag heller med mina sjukdomar:D.
Men om det hade gällt ngt av mina barn som inte kunde bli förälder på ett naturligt vis så hade jag inte tvekat en sekund att donera ägg! Elle möjligen till ngn gammal, långvarig vän, där jag evt att familjeförhållanden är bra.

Till en helt okänd skulle jag inte göra det!
Tänk om barnet skulle misskötas och fara illa, och jag skulle ha medverkat till det hela:eek::cry:

Jag önskar att jag kunde vara storsint nog och säga - Javisst skulle jag göra det, men tyvärr är jag inte männsika till det.
Här är en till som inte är något vidare bra avelsmaterial...
Sen är jag ju fortfarande i fasen att jag inte riktigt har accepterat att jag inte ska ha fler egna barn - även om min fysik och dessutom min medicinering (ger fosterskador) säjer att det är stopp - så jag skulle nog ha svårt att acceptera att ge bort ett ägg som kunde gjort mig själv gravid... :smirk:

Men jag håller med ancan, jag önskar jag kunde vara så storsint.

Jag skulle endast göra det om det gav mkt betalt. Elakt kanske?
Nu skulle jag ju inte få donera hur som helst ändå med tanke på mina diagnoser och mediciner osv.

Dessutom är mina ägg mina, även om jag gärna vill ge andra chansen att uppleva det underbara med barn så är mina barn mina barn. (jag låter jävligt egoistisk :angel: )

Jag skulle kunna göra det om det va enkelt å smärtfritt, vilket det inte är. så jag står nog över...

Gällande om vad jag tycker om att sambon ska donera sperma så skulle jag inte uppskatta det=) Det är MIN karl = mina spermier=) Ego:angel:

Jag var inne på att donera tidigare, men så läste jag här på Buke(var annars;) ) någonting om att kvinnan bara har ett vist antal ägg, och när man tar de här hormonerna för att ägg ska mogna och lossna så kan man inte styra hur många ägg som mognar. Det i sin tur påverkade så att jag dels kanske inte kan få barn själv sedan(om äggen "tagit slut") samt att man började åldras tidigare har jag för mig:confused:?

Tyckte det hela lät som en del mer bekymmer än jag räknat med så jag släppte tanken.. i alla fall tills jag fått barn själv, då får jag väl ta reda på mer då istället :D

Som en av dom som kunde behövt ett donerat ägg och som inte kunnat få barn säger jag bara såhär: Aldrig att jag skulle ha gett bort ett ägg om jag hade fungerande sådana. En arm eller ett ben kan dom få men ge bort mina ofödda barn! ALDRIG!

För min del kan jag inte känna så, att jag skulle ge bort ett ofött barn...? Det lossnar ju ett ägg varje månad(ungefär) och blir det inte befruktat så blir det ju inget barn. Då skulle ju varenda mens vara ett missfall? Men ok, det är ju mitt dna visserligen...
Men som jag ser det så ger jag bort ett ägg som annars inte skulle ha blivit något barn. Nu befruktas detta ägg helt utan min inblandning och planteras i en annan kvinna. Sedan bär ju denna kvinna barnet i 9 månader - hennes blod och näring går åt.

Då är det ju inte "mitt" barn ju....? Det är ju inte som att jag varit gravid i 9 månader och sedan lämnar bort barnet efter förlossningen - detär något jag inte skulle kunna göra :( !

Däremot skulle jag absolut tillåta att detta barn får söka upp mig om det vill veta mer om vems "dna" det bär på!

Jag skulle absolut kunna tänka mig donera min ägg. Då jag själv inte vill ha barn, och ändå alltid varit inställd på att adoptera om jag vill ha barn. Och skulle min partner vilja donera sperma skulle jag anse att det är hans beslut, och dessutom se på honom med nya ögon och inse att jag har en oerhört empatisk partner. Men jag skulle isåfall kräva att detta skedde anonymt.

Men jag kan dock inte låta bli att fundera på varför dessa barnlösa inte väljer att adoptera. Varför sätta nya barn till världen då det finns så många som behöver föräldrar? Det gäller även de som kan skaffa barn naturligt förståss.

Men jag kan dock inte låta bli att fundera på varför dessa barnlösa inte väljer att adoptera. Varför sätta nya barn till världen då det finns så många som behöver föräldrar? Det gäller även de som kan skaffa barn naturligt förståss.

Det tycker jag verkligen inte är en svår fråga. Inte för mej i alla fall. Det är inte alls samma sak att få ett barn bara sådär, som att bära det i sin kropp i nio månader. Känna det växa och sparka och veta att man GETT liv. Det spelar inte någon roll hur många stackars barn det bor på gatorna i världen för min del, jag skulle aldrig byta bort det här. Eftersom jag kan. Om jag INTE hade kunnat bli gravid naturligt eller med IVF så hade jag säkert funderat på att adoptera, eller om jag fått barn naturligt redan och SEN kände att jag ville hjälpa andra barn. Men att adoptera istället för att föda naturligt - nä tack.

Ja det är din åsikt, min är dock att man GER ett liv oavsett om det handlar om ett eget barn eller ett adopterat barn. För de barn vi adopterar skulle knappast ha ett liv länge till om inte barnhem och adoptioner fanns/gick igenom. Eller åtminstone inte ett liv i bemärkelsen att ett liv är mera än att bara andas och fungera. Ett liv värt att leva så att säga.

Men det ar inte sa himla enkelt att adoptera. Faktiskt. Det ar en lang och ofta svar process att ga igenom, kostar en del, och oftast far man inte en spadis utan ett ngt aldre barn som har varit med om diverse trauman som inte alltid ar latt att handskas med. Dessutom ar det inte ens sakert att man blir godkand som adoptivforalder, av olika anledningar.

Nej givetvis inte. Men blir man inte godkänd så kan man ju faktiskt ha turen att lyckas få biologiska barn, eller genom IVF etc efteråt.
Men jag tycker det vore optimalt om alla kunde försöka. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon och genom att adoptera hjälper man ju verkligen någon. Men det här hör inte till tråden så jag utvecklar inte mer.

Numera tycks det vara oerhört långa köer för att få adoptera, mycket lång väntan på barn efter att man blivit godkänd som adoptivförälder så jag tror att det där "jag gör något bra för ett stackars barn" börjar få ge vika för att de som verkligen inte kan få egna barn i mitt ycke, dvs att de bör gå före oss som kan få egna barn. Har bla en kollega som står i kö för att adoptera sitt andra barn men hon befarar att hon blir för gammal innan hon "blir tilldelad ett barn" så hon befarar att det inte blir något syskon. Har hört samma av andra. Oerhört segt numera.

KL

Jag skulle nog inte välja att donera ägg pga de risker och den behandling som krävs. Läste om en ung kvinna som dött under processsen, tror det var i USA. Alltså dödsorskaen uppgavs vara just donationshormonerna eller vad man nu ska kalla dem. Däremot ger jag gärna blod om jag bara kan, har varit gravid, ammat och haft för högt blodtryck senaste åren...

Det var väl ett sånt där överstimuleringssyndrom då, som Tim skrev om tidigare i tråden...