Min dotter, tre och ett halvt bråkar om ALLT, HELA tiden. Jämt.
Om tandborstning: Jag ger henne typ fem chanser att gå med på tandborstningen, säger att jag ska berätta rolig saga osv, säger att hon ska borstas oavsett om hon bråkar, det är hon som väljer. Hon väljer att bråka och det slutar med att jag blåhåller henne ch tvångsborstar.
Läggdags: Ja... kaos. Hon vägrar gå upp för trappan, hon vill inte lyssna på saga, hon är vansinnigt arg och slåss, nyps, rivs. Hon är helt utom sig av ilska. Hon får välja själv om jag ska ligga kvar i sängen och läsa och gosa men då får hon inte slåss. Gör hon det går jag därifrån och kommer tillbaka när hon ropar att jag ska komma in. Ofast väljer hon att slåss.
Vid maten: Hon bråkar om att hon inte vill äta, ska inte sitta där hon sitter osv. Slutar oftast med att hon äter efter oss.
Påklädning morgon: Vägrar klä på sig. Punkt.

Och hon är sååååå envis. Idag satt jag med henne vid två tillfällen, ena gången i en timme, andra i en och en halv, för att hon betett sig jätteilla och slagits och slängt glas och macka i köket. Hon behövde bara säga förlåt. Under tiden satt hon i mitt knä och snodde runt och var fullständigt vansinnig.

Och jag tycker jag gör "rätt". Jag säger alltid att det kostar inget att säga förlåt, det enda som händer är att det blir bättre, mamma blir gladare, du blir gladare osv. Jag är ofta konsekvent med det allra heligaste; bilbälte, tandborste osv . Jag tycker att jag har en dialog. Men hon ligger oftast hellre själv och är vrålförbannad än att bli tröstad. Ohc hon kan hålla inne med att "ge sig" hur länge som helst. Ohc hon skriker att hon ska slå mig, säga till pappa om mig osv. Det är liksom arggråt.

Hu så svamligt. Men herregud, ge mig styrka. Vad är det här? Vår dotter börjar likna ngn på ett nannyprogram... Hon är oregerlig.

Hjälp.

Vår 2½-åring är så nu, det är jättejobbigt. Nu i jul råkade pappa skala en banan två millimeter för långt, vilket ledde till ett dygns matvägran... Håhå jaja...

Jag tycker att vi har koll på hur vi ska bemöta det, men det är inte så himla lätt att orka göra rätt jämt. Faktiskt. Vi försöker bekräfta: "jag förstår att du vill/inte vill, men nu ska vi". Vi ger alternativ, som ni: "du får välja: antingen klär du på dig själv eller så hjälper jag dig". Osv osv. Inget hjälper. Jag vet inte om E är exceptionell på något vis, men vi försöker bara härda ut. 3½-åringen har aldrig gjort så här (men han är lite eljest på andra sätt istället) och sjuttonåringen är en räckmacka. Vi tröstar oss med att det förmodligen går över någon gång i framtiden. Så länge ingen av oss tar skada (emotionellt/fysiskt) så klr vi på så här som vi fått råd om.

tack för svaret! Jodu. Alternativ. Har ju funkat på min femåring. Inga problem alls- han visste precis vilket som var det smartaste alternativet eller valde åtminstone. Men detta arga monster! Hon väljer aldrig. Bara vägrar. Inga argument biter. Hon kör bara ut sin trotsiga haka och illtjurar.
Jag fick själv aldrig bli arg eller ledsen när jag var liten så det har varit så jätteviktigt för mig att bekräfta mina barn när de lever ut. Så jag säger jätteofta att de får bli arga, stampa med foten coh rasa men inte slåss, göra sig själva illa etc. Ohc gråta ska vara skönt och man ska bli tröstad.

Jag håller knappt ihop längre. Hon driver mig till vansinne. För någon månad sedan fick jag spelet, vilket jag har haft ont i magen över. Hon städar aldrig, Vägrar plocka in efter sig när hon ritat osv. Man får pocka och locka och övertala. Är hon på gott humör så kan det gå. Men denna gången bara illvägrade hon. Det slutade med att jag tog alla leksaker som låg på golvet och slängde in i våran stora garderob. Hon ryckte inte ens på axlarna. Hon frågade ALDRIG över leksakerna. Inget biter. Dvs hot funkar inte. och jag gillar inte hot. Jag gillar positiv förstärkning, samtal, normala konsekvenser och allt sånt där. Men just nu känn det bara som jag dunkar huvudet i väggen coh inget jag gör funkar.

Om hon hade varit häst så hade jag rekomenderat längre träningspass och lösdrift :D.

Jag tycker det är bra att ventilera sånt här med proffs. Det försöker jag göra emellanåt, innan jag känner mig helt uppgiven. För oss föräldrar upplever jag ibland att det handlar så mycket om "förbjudna" känslor. Vi älskar ju våra barn, hur kan vi då skrika åt dem i ren frustration? Eller vara opedagogiska? Eller vilja slå dem (som jag - det är det jag har med mig från min barndom och det är det som kommer fram i trängda situationer)?

Ibland får de ju bara hjärnsläpp, de små liven. Vem vet hur de resonerar? Jag utgår för att vi försöker vårt bästa för att hitta vägar att kommunicera med dem, vägleda dem, ge dem möjligheter och stärka dem. Ändå hamnar vi ibland i kolsvarta återvändsgränder. Och så kanske vi sneglar på något välartat barn i ögonvrån och tänker "men vad är det för feeeeeeel på mig som inte lyckas göra ett sånt barn?", alternativt: "men vad är det för feeeeeeeeel på den här ungen och vars faaan är intruktionsboken?!"

Det finns ju många böcker på ämnet barnuppfostran. En del är strikta i sina stilar, andra handlar mer om att hitta en filosofi. Jag kan tala om att jag har min föräldrafilosofi helt klar för mig, men med yngste telningen måste jag ibland ta till metoder som egentligen inte passar in i min filosofi alls, bara för att vi skall få ett bättre vardagsliv på det hela taget. Det är en lång och krokig väg. Ingen telning är den andre lik och ingebn vet hur det kommer bli i framtiden.

Mina lekmannatips för att stå ut och kanske lyckas få det bättre:

1. Ta hjälp utifrån. BVC har tex en psykolog knuten till sig, det är gratis.
2. Acceptera dina och ditt barns brister - vi kan inte alla göra och tänka rätt jämt, det enda vi kan göra är att vilja.
3. Se till att få pausa med jämna mellanrum! Det behöver inte vara långa pauser, men de måste vara frekventa. Man blir tokig av att vara i ständig konflikt.
5. Andas!

Åh, vad tufft det låter! Bäst jag skickar en tröst- och styrkekram direkt! :love:
Jag har absolut inga helgjutna lösningar, mina barn är ju bara 2,5 än så länge så vi har inte provat på 3-årsåldern än. Skulle jag tänka mig in i din situation så så skulle jag skippa alternativen ett tag. Bara vara ytterst tydlig om ordningsföljden (som gärna hon får uttala) och med "vänja-in-tid" före. Ex. Nu är det snart dags att göra sig iordning för kvällen. Vad är det vi brukar göra i badrummet? (förhoppningsvis svarar barnet tvätta sig,borsta tänder). Sedan ska vi läsa en saga innan vi släcker för kvällen. Då blir hon kanske inte lika överrumplad av "nej-reflexen" som när man säger att nu är det lägg-dags utan att ha "varnat" före.

Just nu verkar hon inte fixa alternativ (vilket annars är väldigt behändigt eftersom det känns som att de själva får vara med och bestämma). Däremot kan man ju försöka få en dialog genom att ärligt fråga henne om det finns något sätt som skulle göra det mer uthärdligt för henne att borsta tänderna/stiga upp o.s.v. Är det bara praktiskt genomförbart kanske det kan göra både ditt och hennes liv lättare!

Jag har också svårt att tro att hon väljer att slåss vid läggningarna. Jag tror helt enkelt inte att hon kan värja sig från sina egna känslostormar. Kanske hon ska slippa ett val här med? Du berättar för henne att du kommer att ligga med henne tills hon somnar. Däremot kan du inte ligga nära när hon slåss utan bara när hon ligger stilla.

Utan att överhuvudtaget ha något på fötterna (detta är enbart spekulationer) så får jag känslan att man ska vara väldigt försiktig med att tvinga fram underkastelse på så "starkkänsliga" barn. Kanske det är viktigare att hon får se att du verkligen blir ledsen (och att du sätter ord på att hennes agerande sårar dig eftersom du tycker så mycket om henne) än att hon rent faktiskt säger förlåt.
Om du provar kanske du får en strykningen eller klapp senare under dagen som betyder precis lika mkt som om hon skulle ha bett om ursäkt under större former.

Lycka till, jag hoppas att mina spekulationer blir till någon nytta!
Kram Sar

Jag har inte barn själv, så jag kan vara alldeles ute och cykla. Men en hel del av beteendet ser jag i mitt jobb, på personer som på pappret är vuxna (men mentalt barn, även om det kan vara lite olika utvecklingsålder inom olika områden).

I alla fall, just det där trotset, och ilskan, känner jag väl igen. Förutom att det är en vuxen individ som är 1.80 lång och väger 75 kilo då, vilket ger en del.. komplikationer..ibland.

Hursom, något vi INTE gör är låter oss styras. Och jag tycker du lite gör det. Genom att gå när barnet bråkar vid läggning t ex så markerar du att det är inte okej att bitas och rivas, och att då vill du inte vara sällskap. Men sen kommer du in igen när barnet ropar. Dvs barnet kan styra var du ska vara, här eller där.

Nu vet jag inte om barn fungerar lika, men det där är något som i mitt jobb ofelbart leder till att våra klienter snabbt inser att de kan styra och kontrollera. Något som de ju inte ofta får/kan annars. Och beteendet eskalerar. För det är roligare att joja runt med personalen (och troligen också mamma) så de springer än hit och än dit, än att t ex sova/ligga still.

Man kan bestämma OM man ska ha sagan, NÄR man ska ha sagan och HUR man ska ha sagan. Och det kan vara rena julafton för en individ som i övrigt inte kan påverka så mycket av sin vardag (pga att de inte är förmögna att fatta 'vettiga' beslut utan skulle äta godis till alla mål, gå i short på vintern osv).

'Snart', 'efter att..' och liknande fraser hör jag väldigt, väldigt ofta i mitt jobb. Det är också ett sätt att själv skapa en viss bestämmande rätt. Ja jag ska göra det du säger, det kan jag inte styra över, men jag ska iaf kontrollera NÄR. Du vill nu, då ska jag göra det snart/sen. Och tvärtom så finns ingen som helst hänsyn åt andra hållet, om de vill något ska de ske nu, genast, nyss. Om personalen sitter och fikar spelar det ingen roll, för NU vill jag..

Och barn har ju samma beteende i grunden. (Och det är komplett normalt). Men frågan är om samma förhållningssätt fungerar på barn?

Att om det bits och rivs vid sagoläsning, ja då blir det ingen saga. Då går mamma, och mamma kan för all del komma in när det ropas, men det blir ingen mer saga, inget mys etc. Utan bara förklara att du inte vill läsa saga när det rivs/bits/etc. Och när/om löftet om 'men jag ska inte, jag lovar!' kommer, säga att det är jättebra och att det blir en ny chans att visa det imorgon.

Dvs det handlar inte om att vara elak eller bestraffa, utan om att sätta en gräns, och vänligt men bestämt hålla den. Dvs det blir en konsekvens. Som egentligen inte är ett dugg farlig eller hemsk, men ändå väldigt tydligt visar att man måste välja.

Samma sak vid tandborstning t ex, om du INTE mutar/erbjuder muta, utan helt enkelt säger att det ska borstas oavsett, och att barnet får välja om det ska bråkas eller ej. Och när/om barnet INTE bråkar, DÅ kommer den där roliga sagan, det där buset eller vad nu mutan tidigare var. Dvs belöna BRA beteende, premiera inte dåligt beteende genom att i utbyte mot att det dåliga beteendet upphör erbjuda något extra? (Skillnaden mellan muta och mer spontan belöning)

Få det att löna sig att inte bråka, och inte att bråka. Det behöver absolut inte komma ett straff av att bråka, men det ska inte löna sig.

Skippa tandborstningen i en period, hon dör knappast av det, prata inte ens om tandborsten, plocka undan den och frågor hon så säg att du kastat den eftersom hon ändå inte ville använda den.
Maten, kom och ät annars blir du utan, ingen unge svälter sig till döds.
Kläderna, skippa dem stoppa dem i en kasse och ta med dem till dagis. Förmodligen blir jäntan så chockad att hon ska klä sig är hon av hårdare virke går hon utan kläder. Det gjorde min son, gick hem från dagis i blöja och skor 22 minusgrader och en utkyld bil. Efter två dagar klädde han på sig utan problem.
Läggningen är det svåraste, vi gjorde så att vi placerade datorn i sovrummet vid dörren och nattade för att sen konsekvent ignorera, klev pojken upp lyfte vi utan ett ord tillbaka till sängen.
Jävulskt tröttsamt men det var enda sättet vi fixade det på.
Viljestarka barn är jobbiga och det handlar om att aldrig ge några valmöjligheter som gör att man kan töja ut momentet.

Har du någonsin blivit arg på henne ? På riktigt så att även hon förstår att - hoppsan - min mamma blev arg och ledsen - för att jag beter mig illa ?

Alltså det kryper i mig när jag hör din berättelse, jag vet att jag i detta nu gör mig till en icke politisk korrekt person när jag säger att jag hade blivit vansinnig. Jag hade antaligen rivit i åt ungen så att håret stod som en strut - antaligen hade jag rutit i och hon hade brutit ihop, men förhoppningsvis fattat att gränsen var NÅDD. Sedan hade jag tröstat och förklarat.

Inte så trevligt, men fan - jag är också människa. Inget under av tålamod som tar en massa skit från en treåring varje dag. Hade det varit engångsföreteelser så hade jag också varit pedagogisk, men om hon håller på såhär jämt hade jag kokat

Hjälper inte här i allafall. Det där händer alldeles för ofta här hemma för min smak.

Jag har arbetat både med normalbegåvade och förståndshandikappade/psykiskt funktionshindrade barn/tonåringar. Det som fungerar på ditt jobb brukar fungera med yngre barn också.

Ibland känns det som man ibland praktiserar "hundträning" :o, men det ger ju ofta resultat.

Till TS:
Att vara snäll och pedagogisk är en bra tanke, men ibland blir det nog för mycket "snack" för yngre barn. Nu menar jag definitivt inte att man ska vråla, skrika och slå sina barn, men som cirkus skrev - man måste faktiskt få visa att man som förälder kan bli både arg och ledsen.

Din dotter är 3,5 år gammal och har taskig impulskontroll ännu. För ett barn med mer vilja är det jättejobbig kombination för man kan inte låta bli att protestera även om man faktiskt vill. Det går inte att köra över sin egna vilja i förmån för andras helt enkelt och minsta motstånd är fruktansvärt jobb att hantera.
Massor av känslor som är jättejobba överlag.
Det blir bättre när hjärnan fått utveckla sig tillräckligt mycket men innan dess kommer sådan här perioder vara jobbiga överlag.
En treåring har mycket väl en uppfattning om vad som är önskvärt och vad som inte är önskvärt. I viss mån påverkar detta också när dom får tillsägelser hela tiden om att dom gör "fel" så det gäller att se upp så det inte blir för mycket "du gör fel" i vågskålen och ser till att väga upp "du gör rätt" tillräckligt mycket. Känsliga barn (explosiva barn brukar vara känsliga individer) är överlag med påverkad av negativ uppmärksamhet och tenderar att fastna i det allt för lätt.

Överlag brukar följande gälla:
1 Övergångar
Att gå från lek till tandborstning är ett exempel på övergång. Barn kan ha problem med att hantera övergångar om dom bara "ramlar" på dom. Det brukar bli lite lättare om man säger till innan att man snart skall gå och borsta tänderna så barnet får en förvarning om att en övergång kommer att inträffa. Det kan i många lägen faktiskt göra att bråk uteblir. Ju mer kaos på insidan desto mer stadigt behöver barnet att det är på utsidan.
2 Val
Så få val som möjlig. Även stora kan ha det svårt med för många val när dom har kaos inombords och små får det ännu jobbigare. Max två val får där bli och inbland inga val alls.
3 Konsekvens
Ju mer kaos ett barn har inombords desto mer konsekvent måste omvärden vara runt om dom. Konsekvens av att bråka eller gå från bordet kan i viss mån faktiskt vara att dom anses ha ätit färdigt och får vänta tills nästa mål innan dom får mer mat.
4 Vågskål
Se upp med att "negativ uppmärksamhet" väger mer än "positiv uppmärksamhet". Vissa barn är fruktansvärt känsliga för detta.
3 års ålder ligger i brytlinje för om belöningssystem kan funka. Det beror på individ helt enkelt och hur långt hjärnan kommit fram i sin mognad.

Min dotter har heller aldrig velat bli tröstad när hon varit arg/ledsen utan det som har varit är att hon först får utrymme att rasa av för att man sedan försöker få henne att fokusera om på annat. Hon vill gärna få kramar och gosa annars (fast inte som liten) men inte just då bara. Jag har respekterat att så är det.
När hon blivit äldre så har hon faktiskt börjat att säga förlåt när hon menar det. Då har vi ändå inte tjatat om att hon skall säga det annars.
Jag har varit med om barn på jobbet som sagt så men inte vetat innebörden av det och/eller använt det även när dom faktiskt inte alls är ledsen/ångrar sig över det som hände. Jag håller hellre på sanningen i det läget än att lära barn att fara med osanningar. Alltså säger man förlåt om man menar det och då man förstår innebörden av det.
Överlag förstår inte en treåring principen "kliar du min rygg, kliar jag din" så det går inte att förvänta sig att dom skall köra över sin vilja i förmån för andras speciellt om dom har mycket vilja. Med "mjukare" barn så funkar det i den princip att dom känner sig obekväm med att köra över andras viljor och dessa barn skall man faktiskt bekymra sig mer om för när dom blir vuxna riskerar dom att bli överkörda av andra. Dom med massor av vilja är dom som faktiskt brukar klara sig rätt bra ändå i längden. Vilja är en otrolig drivkraft bara den kan riktas rätt och där gäller det att hitta rätt väg så att säga.
En treåring är dock för liten för att klara av att hantera sina impulser så där är det bara att köra på rätt linje och hålla kvar för skillnaden kommer nämligen att märkas när dom blir lite äldre.
Det är viktigt att inte hålla på att skuldbelägga dom för det riskerar att förvärra beteendet och är skadligt mot självkänslan.

Jag håller dock med om att du behöver spa-helgen.
Man behöver som vuxen andpauser så man orkar att hantera exploderande barn. Dom tar mängder med energi så man behöver någonstans att fylla på så man orkar.
När man är mitt upp i det känns det som att det aldrig skall ta slut men jag lovar, det blir lättare och utbrotten kommer att minska. Själv tyckte jag det kändes väldigt konstigt när det där utbrottet jag förväntade uteblev och dottern gjorde som hon blev tillsagt. Idag är jag nästan bortskämd med hur bra det oftast flyter.
Det är samtidigt fruktansvärt häftigt när man inser att man under sådana här perioder, emellan och efter ser hur barnet utvecklas och deras tänkande förändras.
Sedan glömmer man mycket av det som var jobbigt när det en längre tid har flytit på bra. Jag antar att det är för att vi skall vilja skaffa fler barn :D
Att ta andras barn som är explosiva är bra mycket lättare än när det gäller ens egna den saken är säker.
Att jag själv fick ett barn med massa vilja är det av någon anledning ingen som är förvånad över.
Jag förstår inte alls varför :angel:

Låter ungefär som vi har det här.

Mat: Vägrar äta, säger att maten är varm "ajaj" fast det kan vara kall mjölk,ligger maten fel eller man råkar skala ägget åt honom blir han tokig och skall bara därifrån samtidigt som han kastar tallrik och glas så det ryker,eller försöker sno min mat.
Idag blev jag tokarg, vareenda måltid består av att han inte äter och jag får plocka upp mat och krossat porslin/glas från golvet så nu åkte bebiselen fram så fick han sitta där tills jag ätit klart (jag äter ganska snabbt) grejen var att ungen blev helnöjd :confused:

Sömn: Springa upp,tända lampan,mamma nattar om,upp och tända,mamma nattar,smyger upp...mamma kommer och jösses vilken rolig lek det var,tills han inte orkar utan nyps bråkar och skriker och man får hålla i honom allt man kan för att slippa bli nypt,biten eller sprakad på, när han dock känner att han sitter fast ordentligt så somnar han på 2 sek.

Aktiviteter: Han vet inte vad han skall göra,inget är bra...Kolla Pippi ena sekunden för att nästan stund vilja diska...sedan blir han arg och river ut alla böckerna ur bokhyllan i rena ilskan. Medan man tar upp böckerna rusar han in på sitt rum och smäller igen dörren och river sedan ner alla saker på rummet.

Försöker hitta på roliga saker och ger massor med beröm när han gör rätt och vi faktiskt har mysigt,tex diskar och lagar vi mat ihop,städar ihop (just nu vill han BARA göra samma saker jag själv gör hemma) men grejen är att så fort jag går på toa 5 sek är något nerivet eller sönderslaget. Diskar vi och han inte får hälla allt vatten på diskbänken blir han rasande och kastar glaset i golvet eller sliter tag i håret...

Att bli arg,riktigt :devil: arg hjälper inte heller,då bara skrattar han,eller gapar tillbaka i samma tonlägge som jag har..MYCKET IRRITERANDE....Känns som om detta är någon tidig 3 årstrots (han är ca 2,5 år)

Känns faktiskt skönt att slippa vara ensam om att ha barn som fullständigt suger musten ur en...för jag blir tokig snart.

Precis så tolkar jag också barnet. Jag tror inte hon orkar med att välja och det känns också som hon säger nej fram till mammas exakta gräns, dvs när TS blir vansinnig. Där finns tryggheten, här är det stopp. Samma sak med tröst, tröst hör väl hemma när man är ledsen, inte arg.

Skippa tandborstningen i en period, hon dör knappast av det, prata inte ens om tandborsten, plocka undan den och frågor hon så säg att du kastat den eftersom hon ändå inte ville använda den.
Maten, kom och ät annars blir du utan, ingen unge svälter sig till döds.
Kläderna, skippa dem stoppa dem i en kasse och ta med dem till dagis. Förmodligen blir jäntan så chockad att hon ska klä sig är hon av hårdare virke går hon utan kläder. Det gjorde min son, gick hem från dagis i blöja och skor 22 minusgrader och en utkyld bil. Efter två dagar klädde han på sig utan problem.
Läggningen är det svåraste, vi gjorde så att vi placerade datorn i sovrummet vid dörren och nattade för att sen konsekvent ignorera, klev pojken upp lyfte vi utan ett ord tillbaka till sängen.
Jävulskt tröttsamt men det var enda sättet vi fixade det på.
Viljestarka barn är jobbiga och det handlar om att aldrig ge några valmöjligheter som gör att man kan töja ut momentet.


Just så här gör jag också med min 4 åring. Duger det inte med maten så kan hon vara utan. Då ber vi henne gå upp på rummet istället så vi får äta ifred. Hon brukar komma ner efter en stund för det är inte skoj att sitta på sitt rum när hon hör oss andra sitta nere tillsammans. Sängdax då är det bara att lyfta tillbaka hela tiden, ingen saga om hon bråkar.

Det där med läggningen känner jag igen...

Vad som funkar för oss (så det blir lugnt en eller ett par veckor iaf) är att verkligen gå när barnet fortsätter bråka fast man sa att man stannar kvar bara om barnet ligger tyst och stilla.

Jag går och håller i dörren (inte låser, utan håller manuellt fast så deni nte går att öppna). Barnet skriker och blir snorförbannad och lite ledsen. När det tystnar en aning säger jag med lugn röst att jag kommer tillbaka när barnet lagt sig i sängen. Ett par-tio gånger möts detta med illvrål och nytt tjutande. Men efter en stund går budskapet in och man hör tassande steg till sängen. DÅ går jag in och då får jag också trösta det lilla livet som haft riktigt jobbigt en stund.

Det viktiga tror jag är att barnet vet att jag är precis utanför. Jag går inte iväg och stänger dörren och lämnar barnet ensam, utan dörren blir bara en markering att med bråk får man inte tillgång till mamma.

Sen är barnet hos sin pappa en helg och så får vi köra samma visa igen...

ett par-tio gånger illvrål bara, det låter som en dröm! ;-) Men allvarligt, här förslår inte det på långa vägar ö- hur ska man göra när man vet precis vad som funkar och hjälper men man inte orkar genomföra det för att det aldrig blir någon paus?

Hämtar barnet aldrig andan? Flika in det det, hör inte barnet så tar det en stund men sen kopplar det att det nog vill höra vad som sades.

Första gången jag gjorde det här tog det nog nästan en timma... Just första gången är värst, nu vet ju barnet vad som gäller och även om det blir protester så går det över snabbare och snabbare.

Öronproppar och ett mantra som gör att man inte blir arg behövs!

Om hon hade varit häst så hade jag rekomenderat längre träningspass och lösdrift :D.

:rofl:
Just därför dagis är så bra!

Skämt åsido- på dagis är hon på top 5 över listan på dagis genom tiderna mest envisa barn...

Det finns ju många böcker på ämnet barnuppfostran. En del är strikta i sina stilar, andra handlar mer om att hitta en filosofi. Jag kan tala om att jag har min föräldrafilosofi helt klar för mig, men med yngste telningen måste jag ibland ta till metoder som egentligen inte passar in i min filosofi alls, bara för att vi skall få ett bättre vardagsliv på det hela taget. Det är en lång och krokig väg. Ingen telning är den andre lik och ingebn vet hur det kommer bli i framtiden.

Mina lekmannatips för att stå ut och kanske lyckas få det bättre:

1. Ta hjälp utifrån. BVC har tex en psykolog knuten till sig, det är gratis.
2. Acceptera dina och ditt barns brister - vi kan inte alla göra och tänka rätt jämt, det enda vi kan göra är att vilja.
3. Se till att få pausa med jämna mellanrum! Det behöver inte vara långa pauser, men de måste vara frekventa. Man blir tokig av att vara i ständig konflikt.
5. Andas!

Jag tackar och bugar för underbara inlägg som lägger sig som bomull runt hjärtat. :bow:

Jag har oxå min filosofi färdig. Beröm, uppmuntran, bekräftelse, sunda konsekvenser, max två val, tydliga ramar osv. Ogillar time out, men tycker det är okej att sitta i knäet tills det lugnar ner sig och sedan prata. Skulle aldrig stänga in ett barn i ett rum eller så, eller sätta på en stol tills de ger upp.
Men...
Jag tror jag ska ta och prata med en psykolog på BVC, bara för att få prata av mig. Tror inte jag gör så mkt fel egentligen, det är ork stöttning och ilskkontroll på mig själv som behövs. Och kanske ett och ett annat knep kanske. Och kanske få höra hur en treåring fungerar mitt i allt kaos.

Skulle jag tänka mig in i din situation så så skulle jag skippa alternativen ett tag. Bara vara ytterst tydlig om ordningsföljden (som gärna hon får uttala) och med "vänja-in-tid" före. Ex. Nu är det snart dags att göra sig iordning för kvällen. Vad är det vi brukar göra i badrummet? (förhoppningsvis svarar barnet tvätta sig,borsta tänder). Sedan ska vi läsa en saga innan vi släcker för kvällen. Då blir hon kanske inte lika överrumplad av "nej-reflexen" som när man säger att nu är det lägg-dags utan att ha "varnat" före.
Jag försöker varna en stund innan men då laddar hon bara :devil:. Men jag tror definitivt du har en poäng i att kanske man ska skippa alternativ och bara säga ordningsföljden- det där med valen är ju bara "låtsas" ändå. Jag hade oxå blivit sur om jag fick två saker att välja mellan och den ena är att "ge upp" och den andra är att bråka. Det är ju inga riktiga val och skapar bara frustration. Bra tänkt!
Däremot är jag jättenoga med att förklara varför.


Utan att överhuvudtaget ha något på fötterna (detta är enbart spekulationer) så får jag känslan att man ska vara väldigt försiktig med att tvinga fram underkastelse på så "starkkänsliga" barn. Kanske det är viktigare att hon får se att du verkligen blir ledsen (och att du sätter ord på att hennes agerande sårar dig eftersom du tycker så mycket om henne) än att hon rent faktiskt säger förlåt.
Om du provar kanske du får en strykningen eller klapp senare under dagen som betyder precis lika mkt som om hon skulle ha bett om ursäkt under större former.



Det här har jag tänkt på mkt under dagen. (Läste tråden i förmiddagsdags och har tänkt mkt på allas svar)

Själv blev jag kränkt ofta som barn. Min far var mer eller mindre sadist och jag dog hellre än att undergiva mig honom. Och det sitter i, fast jag gått i terapi och bearbetat mkt. Å ena sidan slåss hon mkt, rivs, ibland bits. Hon retar sin lillebror så mkt att jag är helt slut ibland. Och hon kan vara sanslös jobbig vid maten osv. och då tänker jag att hon måste ju ge sig ngn gång. Hur kan det här vara okej? Ska man inte säga förlåt när man slåss och beteer sig väldigt illa? Ska man bli "med i gänget" trots att man vägrar sociala koder. Ett förlåt kostar inte ett skit i våra familj. Det ändå som händer är att man får en kram och man får höra att man är duktig och gör det rätta osv. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin trycka in det lite till eller vrida om kniven och så.

Å andra sidan; om hon tar det som underkastelse så är det ju skitsamma hur mkt jag tycker att det är en bra sak. Hennes upplevelse är ju att jag kränker henne. Och vad kommer för gott ur det?

Tack för ett mkt bra inlägg som jag funderat mkt på! :)

Jag Hursom, något vi INTE gör är låter oss styras. Och jag tycker du lite gör det. Genom att gå när barnet bråkar vid läggning t ex så markerar du att det är inte okej att bitas och rivas, och att då vill du inte vara sällskap. Men sen kommer du in igen när barnet ropar. Dvs barnet kan styra var du ska vara, här eller där.

Man kan bestämma OM man ska ha sagan, NÄR man ska ha sagan

Att om det bits och rivs vid sagoläsning, ja då blir det ingen saga. Då går mamma, och mamma kan för all del komma in när det ropas, men det blir ingen mer saga, inget mys etc. Utan bara förklara att du inte vill läsa saga när det rivs/bits/etc. Och när/om löftet om 'men jag ska inte, jag lovar!' kommer, säga att det är jättebra och att det blir en ny chans att visa det imorgon.

Dvs det handlar inte om att vara elak eller bestraffa, utan om att sätta en gräns, och vänligt men bestämt hålla den. Dvs det blir en konsekvens. Som egentligen inte är ett dugg farlig eller hemsk, men ändå väldigt tydligt visar att man måste välja.

.

Jadu. Har oxå tänkt mkt på ditt inlägg. Jag känner mig ganska styrd när hon ropar och domderar efter att jag gått ur rummet. Det gör jag. Ibland säger jag att nu är det dags att sova, du väljer att bråka istället för saga coh det ställer jag inte upp på. Nu går jag ner och gör en massa annat. Jag kommer upp till dig sedan när jag har tid och så får hon ropa bäst hon vill. Och då känner jag mig fruktansärt elak, känslokall och hård. Men jag härdar ut. Häromdagen tog det två timmar och hon grät sig till sömns. och visst. På ett sätt känns det som jag kan bli hårdare på det området. Men att hon gråter sig till sömns och är arg när hon somnar och vi är osams känns så illa. Nu är jag ju inte längre bort än hon bara kan säga att hon vill ha en kram men det gör hon aldrig. Hon bara domderar.

Hu vad jag svamlar. Ska fundera vidare.

Kläderna, skippa dem stoppa dem i en kasse och ta med dem till dagis. Förmodligen blir jäntan så chockad att hon ska klä sig är hon av hårdare virke går hon utan kläder. Det gjorde min son, gick hem från dagis i blöja och skor 22 minusgrader och en utkyld bil. .

Detta har vi testat ett par gånger och är ngt jag kan tänka mig att upprepa. Det har dock inte varit tillräckligt kallt ännu...

Har du någonsin blivit arg på henne ? På riktigt så att även hon förstår att - hoppsan - min mamma blev arg och ledsen - för att jag beter mig illa ?



Jodå. Jag är människa jag oxå. Jag har skrikit på min dotter (och son) så dreglet har sprutat, jag har tornat upp mig framför dem och vrålat med gurglande dov röst och förmodligen fått orcher att framstå som trevliga tanter i jämförelse med mig. Det som händer är att min son blir livrädd och lipar och min dotter envisas ännu mer. Tio reser värre. Och fortsätter att bråka i flera dagar förmodligen för att se om jag pallar trycket. Det händer absolut inget positivt alls. Och alla är förlorare.

Klart jag ryter i ibland. Det är sunt och bra att blir arg, ledsen och glad och visa dem "lagom"-versionerna. Men jag tycker inte de ska göra som jag säger för att jag arg, utan för att jag ber dem i trevlig ton och för att de vet att det finns en anledning till att jag ber dem.

Tack för ett långt och väldigt intressant ohc bra inlägg. Kontentan av ditt inlägg tolkade jag som att barn behöver ramar att hålla sig inom för att kunna träna sin impulskontroll samt att den ännu inte är riktigt färdigutvecklad hos min dotter ännu´- känns svårt att argumentera mot det :p

Jag försöker vara positiv ofta. Och berömma. Men hon är lite slug där- märker hon att jag berömmer ngt tolkar hon det som att det är ngt jag verkligen vill att hon ska göra, och då börjar hon trilskas... Med andra ord får jag inte berömma måsten, då blir hon arg och känner sig grundlurad.
Jag gick emot mina principer och hade ett stjärnsystem för tandborstning ett tag. En stjärna varje gång hon bråkade bara lite :D, 10 stjärnor betydde tuggummi. Funkade en omgång. Sedan sa jag ngt i stil med: Titta så många ggr du har varit duktig nu! Hon blev vansinnig och skrek att hon inte ville vara duktig. Hon blev väldigt stött :D

Det där med läggningen känner jag igen...

Vad som funkar för oss (så det blir lugnt en eller ett par veckor iaf) är att verkligen gå när barnet fortsätter bråka fast man sa att man stannar kvar bara om barnet ligger tyst och stilla.

...

den tog jag igår o det funkade.

Angående tandborstning finns det två val, borsta tänderna fasthållen eller gapa frivilligt. Fördelen om de skriker när de vägrar är att de iallafall gapar. Visst, de dör inte av att inte borsta tänderna, men en kompis dotters dagiskompis hade fått dra ut alla mjölktänder för att det var så mycket hål - hur kul är det?:eek:
När de gapar brukar jag sjunga Jojje wadenius tandbortsång två gånger o sen är det slut. Barnen gillar det o kan hålla koll på tiden.

Maten: vill hon inte äta så får hon väl skita i det. En kvinna dukade jättefint o gjorde jättegod mat, ställde fram två tallrikar (till mamma o pappa)
-Men vi då? sa barnen.
-Äh, ni vill ju ändå aldrig äta! sa mamma. Sen var de slutgnällt. Barnen var dock lite äldre.

Kläderna:
prova välja fram kläder dan innan, ytterkläderna tar vid med i en kasse om det är tjafsigt så får dagispersonalen fixa det. Man orkar inte bråka om allt:angel:

Tio reser värre. Och fortsätter att bråka i flera dagar förmodligen för att se om jag pallar trycket. Det händer absolut inget positivt alls. Och alla är förlorare.

Hon söker bråk, eller hur, det är inte så mycket att hon inte vill eller ska bestämma själv utan handlar mer om att starta upp ett bråk och få r.eaktioner?
Prova att göra tvärtom! Så fort det drar ihop sig till humöryttringar går du därifrån, till ett annat rum, på muggen eller ut, bara du kommer utom bråkavstånd. Totalignorera så fort hon visar att hon tänker börja tjafsa. Bemöt aldrig det minsta lilla.
Är det dagistajm ta henne under armen och gå till dagis om hon inte vill men gå aldrig i svaromål.
Då blir det ju tämligen meningslöst att testa.
Är du ensam med barnen eller är pappan med i bilden i så fall får han samma bemötande som du får?

Jodå. Jag är människa jag oxå. Jag har skrikit på min dotter (och son) så dreglet har sprutat, jag har tornat upp mig framför dem och vrålat med gurglande dov röst och förmodligen fått orcher att framstå som trevliga tanter i jämförelse med mig. Det som händer är att min son blir livrädd och lipar och min dotter envisas ännu mer. Tio reser värre. Och fortsätter att bråka i flera dagar förmodligen för att se om jag pallar trycket. Det händer absolut inget positivt alls. Och alla är förlorare.

Klart jag ryter i ibland. Det är sunt och bra att blir arg, ledsen och glad och visa dem "lagom"-versionerna. Men jag tycker inte de ska göra som jag säger för att jag arg, utan för att jag ber dem i trevlig ton och för att de vet att det finns en anledning till att jag ber dem.

Oj, men du en spa helg låter ju jätte-trevligt! Det är nog inga problem att få barnvakt till änglarna heller?:D
Och det är seriöst menat, även mammor behöver ledigt - kanske uppskattar de dig mer hemma om du varit borta ett tag?

Titta så många ggr du har varit duktig nu! Hon blev vansinnig och skrek att hon inte ville vara duktig. Hon blev väldigt stött :D

Det här låter som en liten tjej i min smak! Jag ska gärna ta henne ett par veckor medan du vilar ut, jag blir alldeles lyrisk av den viljestyrka du beskriver. Henne kommer ingen att sätta sig på, bara hon kommer välbehållen ur den här utvecklingsfasen. Var rädd om henne!

Men jag fattar att det är jobbigt. De fyra barn jag haft närmast mig i livet, inkl mina egna, har alla varit sådana och jag var sådan själv. Jag minns min tidiga barndom som att jag var arg på en bristfällig omgivning hela tiden. De var så dumma så det kan du aldrig tro! (Egentligen har jag helt normalokej föräldrar, men jag var ARG.)

Jag tror inte på att tvinga/vänta fram förlåt. Hon är ju ARG, det får man vara, man behöver inte be om ursäkt för det. Det är bättre att hålla fast hennes händer när hon slåss, än låta henne slå och sen kräva ett förlåt. Det är bra att hålla fast händerna, tror jag, för då har hon mindre att ha dåligt samvete över i efterhand. Jag minns med fasa när ingen hindrade mig från att slå sönder saker när jag var så där liten. Sen var de ju sönder fortfarande, när jag blivit glad igen, och det var jättejobbigt.

Jag tror att det där med alternativ kan vara bra ibland, men högst två alternativ. Jag sa: "Ska vi ha det trevligt eller otrevligt", till min son, och då valde han faktiskt trevligt ibland.

Välj dina slag. Tandborstning klarar hon sig utan ett par veckor om det kniper, vill hon inte klä på sig så dra på overallen utanpå pyjamasen och skicka med kläder - framåt lunch brukade min son alltid ha klätt sig självmant då. Bilbälte får hon acceptera!

Läggas måste hon ju, men man somnar ändå inte när man är arg. Där tror jag på lite olika saker, beroende på din ork. 1. Stanna hos henne förutsatt att du bara helt lugn väntar ut henne. Inget förlåttjat, inget annat tjat, bara vänta på att hon slutar vara arg och läs då saga (mikrokort om det tagit lång tid). 2. Lämna henne utan skrik och gap från din sida och säg att hon är välkommen ut till dig för en kram när hon har varit arg färdigt. Då slipper du ifrån att hon styr dig. Jag mådde vansinnigt dåligt av att styra mina föräldrar i den åldern - vilket gick när de var trötta. 3. Gör det du orkar just då, oavsett vad...

Maten. Alltså, om man är arg hela tiden är det jobbigt att äta tillsammans med andra som dessutom har idéer om bordsskick, smaka på grönsaker och vad det kan vara. Vill hon inte sitta med eller är rasande, låt henne äta före, efter eller på sitt rum. Kommer hon fram sen och är trevlig, kanske ni kan dela ett äpple eller ta en bulle eller så tillsammans. Något som är lätt att äta men inte hysteriskt onyttigt.

Själv blev jag så provocerad av lökbitarna som de envisades med att lägga i maten, att jag bara inte stod ut med att de andra satt där och åt som om lök inte var det värsta som finns. Då var det bättre att få gå undan, framför att sitta kvar och kasta servettringar omkring sig. Alltså, jag minns det här klart och tydligt från min barndom och allt mina föräldrar säger tyder på att jag minns ganska rätt.

Det här låter som en liten tjej i min smak! Jag ska gärna ta henne ett par veckor medan du vilar ut, jag blir alldeles lyrisk av den viljestyrka du beskriver. Henne kommer ingen att sätta sig på, bara hon kommer välbehållen ur den här utvecklingsfasen. Var rädd om henne!

Skönt att höra - min snart fyraåring är likadan och jag tänker precis som du... Hon kommer att ha nytta av det i framtiden! Det gäller bara att uthärda ;). Men som tjej i den här världen kan man aldrig ha för mycket skinn på näsan.

Jag har inga konkreta tips till TS, men som ngn ovan var inne på så är det säkert så att hon söker konflikt - därför är det bra om man kan undvika att ge henne det. Min "sambo" är duktig på att påminna mig om det när fajterna annalkas (men jag är annars ensam varannanveckas-förälder).

Men jag VET hur svårt det är, och jag har själv ett humör som är svårt att tygla (som nån skrev ovan - man vill faktiskt SLÅ dem ibland :eek: ). Jag blir vansinnigt arg ibland och jag är väldigt tveksam till att det hjälper. I vissa fall möjligen, som häromdagen när dottern ryckte tag i en bit av mitt hår när jag körde bil i 90 km/h - då var det helt enkelt för farligt för mig att inte reagera. Och då förstod hon faktiskt allvaret.

Sen försöker jag lära mig att mitt beteende (dvs bli arg och skrika) bara överförs på barnen, det medför att de beter sig så mot varann :( (syskonen alltså). Så det är bra om man kan låta bli det, tror jag.

På dagis är det ALDRIG några problem, där är hon en ängel :). Men dagisfröknarna sa nu innan jul att vi ska prova med att förbereda henne när vi hämtar henne (som någon också skrev ovan, med att övergångar kan vara svåra - från lek till att gå hem). Om vi ringer 5 minuter innan vi kommer så börjar de prata med henne om att 'mamma/pappa är på väg nu, så vi klär på oss så att du är klar när de kommer'. Just för att inte skapa konflikt vid hämtningen.

Jag är också rätt säker på att de ÄR en jobbig period nu men att den går över :).

Själv blev jag så provocerad av lökbitarna som de envisades med att lägga i maten, att jag bara inte stod ut med att de andra satt där och åt som om lök inte var det värsta som finns. Då var det bättre att få gå undan, framför att sitta kvar och kasta servettringar omkring sig.

:rofl:

tiotecken

Om vi ringer 5 minuter innan vi kommer så börjar de prata med henne om att 'mamma/pappa är på väg nu, så vi klär på oss så att du är klar när de kommer'. Just för att inte skapa konflikt vid hämtningen.

Jag är också rätt säker på att de ÄR en jobbig period nu men att den går över :).

Så gjorde vi en period också o det fungerade verkligen bra.

Vi har i övrigt också försökt förbereda barnen på uppbrott; nu får ni leka men om fem minuter är det dags att gå. Och när det är dags är det dags, antingen går man eller så blir man buren. Och det har fungerat i längden, de vet att det inte finns nån diskussion eller förhalning på världskartan så det var väldigt länge sen jag behövde bära ut en unge under armen o trycka ner i bilbarnstolen. Herregud, hade faktiskt glömt att det var så ett tag.

Instämmer i att skinn på näsan är mycket bra. Minns när BVC sköterskan sa att vi skulle uppskatta vår dotters energi när hon blir 24 år:p

bära ut en unge under armen o trycka ner i bilbarnstolen.

Mm, det är härligt när de består av 20 kg muskler, 200 kg dynamit och 2 ton vilja :D.

*behöver inte gå på gym*

Mm, det är härligt när de består av 20 kg muskler, 200 kg dynamit och 2 ton vilja :D.

*behöver inte gå på gym*

:rofl::rofl::rofl:

nej det är ju en fördel:D

Skönt att höra - min snart fyraåring är likadan och jag tänker precis som du... Hon kommer att ha nytta av det i framtiden! Det gäller bara att uthärda ;). Men som tjej i den här världen kan man aldrig ha för mycket skinn på näsan.


Jag blir helt galen på föräldrar ibland. De har uppenbarligen fått en dotter av din dotters och TS dotters personlighetstyp. Känslig och arg, viljestark och envis.

Och så kränker de henne gång på gång! Försöker förödmjuka henne till lydnad, istället för att få henne in på rätt spelplan igen och rikta sin kraft lite mer konstruktivt. Eller, om det inte går vid tillfället, åtminstone respektera att tjejen är arg.

Ibland måste jag behärska mig så att jag inte kidnappar sådana barn när jag ser dem med sina föräldrar tex i affärer!

Kan det verkligen vara så att de här föräldrarna inte alls känner igen sig själva i sina barn? För mig var det som att se min egen barndom i repris. Och då stod det också klart för mig att mina föräldrar inte var så dumma ändå... det är svårt att se vad de hade kunnat göra bättre än att ha tålamod med mig, som de faktiskt oftast hade.

Dock tror jag på att hejda barnen mer än vad mina föräldrar gjorde. Just så att det inte finns en massa dåliga konsekvenser av vredesutbrottet kvar (trasiga saker, blåmärken på lillebror etc), för då är det svårare att släppa konflikten.

Tillägg: Jag menar inte att du kränker din dotter! Du tycker ju tvärtom att det är bra att hon har skinn på näsan.

Kan det verkligen vara så att de här föräldrarna inte alls känner igen sig själva i sina barn? För mig var det som att se min egen barndom i repris. Och då stod det också klart för mig att mina föräldrar inte var så dumma ändå... det är svårt att se vad de hade kunnat göra bättre än att ha tålamod med mig, som de faktiskt oftast hade.

Så kan det säkert vara. Jag känner igen mig oerhört mycket (inte alltid positivt kan jag avslöja). Däremot tror jag att mina föräldrar kunde ha 'gjort mer för mig'. Jag är sladdbarn och fick alltid som jag ville... det har straffat sig i vuxen ålder, och det är inte förrän de senaste kanske fem åren som jag fått mer självinsikt och lärt känna mina reaktioner.

På tal om shopping var jag o tjejerna o handlade igår o tillslut hörde jag vilken gnällig typ jag var. I affärer med barn som springer åt olika håll o olika fort o som dessutom börjar leka kurragömma så var humöret till slut i botten. Kanske berodde på en släng av PMS också. Som sagt, man är bara människa fast man är mamma...
Tänkte att jag måste ut o handla med tjejerna lite oftare, så att vi lär oss.

Som sagt, man är bara människa fast man är mamma...


Ja, jag inser det också. Ibland när jag tycker att någon förälder - som jag inte känner och bara ser på stan en gång - är rena katastrofen, så inser jag ju att jag inte vet historien bakom. Man kan och får vara trött och förkyld, tex, och barnen kanske hade bråkat i fyra dygn utan paus och ingen har ens fått sova på nätterna.

Jag vet med mig att jag är väldigt snabb att ta just arga småtjejer i hetsigt försvar - troligen för snabb.

En sak jag märkt är iallafall att det är mycket bättre att föregå med gott exempel, några bekanta brukar ryta åt sina barn att dämpa sig vid matbordet - det hjälper ju. Jag viskade till min dotter istället o efter ett tag började hon också viska. Till slut förstod pappan min poäng...
När dottern låter otrevlig brukar jag säga med trevlig röst att det är bättre att låta trevlig, en morgon när jag inte lät så trevlig lät hon plötsligt jätte-trevlig: -Mamma, det är bättre om du kan prata trevligt istället för att låta sådär! sa hon och jag hörde mig själv ordagrant :D Kändes mycket bättre än att vi skulle börja skrika ikapp.

Det här låter som en liten tjej i min smak! Jag ska gärna ta henne ett par veckor medan du vilar ut, jag blir alldeles lyrisk av den viljestyrka du beskriver. Henne kommer ingen att sätta sig på, bara hon kommer välbehållen ur den här utvecklingsfasen. Var rädd om henne!

.

Det är en tjej i min smak oxå ska du veta. Jag är grymt impad av henne. Och jag lovar att hon har pondus på förskolan. Förra året huserade en ganska bråkig kille som numera har assistent. Han slogs mkt och var ganska "farlig" för de små. (Från barnens synvinkel, som vuxen fattar man ju att han måste må dåligt naturligtvis.) Min dotter fick ett slag i magen av honom, hon stampade foten i golvet och röt till, drog en rejäl vinge tillbaka i magen. Sedan var han inte på henne mer. :D Förstå mig rätt- man får inte slåss, jag skulle aldrig uppmuntra det. Men jag är heller inte vidare orolig över henne. Med hennes kaliber kommer hon att gå långt. Och äpplet faller inte långt ifrån trädet heller... Hon är tio reser värre än vad jag var men hon är rätt mkt oxå- så jag känner igen mig i det hon går igenom. Mycket av det ialf.

Hon vägrar dessutom allt som är rosa och glittrigt. Hon ska ha döskallar, militärmönster och annat tufft. Och ve den som säger att hon är söt- hon vill vara TUFF. :D Kort sagt. Hon är störtskön.

Jag har läst ditt inlägg två gånger. Jag ska läsa det igen. Sedan ska jag fundera en lång stund. Du säger väldigt många kloka saker. Jag återkommer så småningom. Jag tror du är inne på rätt spår här. Framför allt det där med att stoppa henne så hon slipper känna att det hon gör är dåligt. Hmmm. Tack! :)

Jag har en snart 6 årig kille som har haft liknande perioder. Nu har han oftast bra dagar eller dåliga dagar, inga bra eller dåliga perioder. Ännu är det dock jävligt SKITjobbigt att gå i en affär med 6 åringen, 4 åringen och 1 åringen, för jag har bara två armar och i tex Lindex så blir 6 åringen FORT ett monster och 4 åringen apar efter.... Vid sånna tillfällen skulle jag vilja slita mitt hår från skallen och lägga mig ner på golvet och så nävarna i golvet och skrika och gapa och gråta ut min sorg över att ALDRIG får handla snabbt och utan gnäll, bråk och stoj........:devil: 6 åringen kan verkligen inte med att handla i en klädaffär, men ibland måste jag ju ( några få gånger per år) och ibland har jag inte barnvakt, men jag blir lika besviken på honom varje gång. Han VET hur man uppför sig, men gör inte det.

Han är dock väldigt respektlös mot andra människor, som mot mig, sin bror och sin mormor. Han tränger sig före, struntar i att man säger något till honom, vägrar lyda, avbryter när man pratar osv Säger jag tex stanna så bara fortsätter han gå, tills man antingen ryter till ordentligt eller springer efter honom och släpar tillbaka honom. Jag brukar ta tag i honom och hålla fast honom samtidigt som jag upprepar vad han ska göra och vad som händer ifall han bryter mot en viss regel. Som när de ska lägga sig, om de har en leksak i sängen är det liksom ok, men det är inte ok att lämna sängarna för att gå in på varandras rum och leka... I kväll tog jag tag i honom och fick honom att titta på mig och jag sa att de ska stanna i sängarna för om de går därifrån så släcker jag deras lampa. och så bad jag honom säga vad jag ville han skulle göra och vad som hände om han inte gjorde som jag sa. Han upprepade det och sa att han lovade stanna i sin säng. 5 minuter efter läggdags befinner han sig på broderns rum- det är samma visa VARJE kväll...... samma skrik och gnäll för att jag släcker lampan, jag är ett dumhuvud som släcker lampan för han vill ha den tänd.... ( tilläggas ska att ingen av dem är mörkrädda).

I går tog han sönder broderns bil ( han gillar att ta sönder saker, krockar gärna med flit med sina bilar så att delarna flyger åt alla håll) och då blev jag rejält arg för det var en bil som brodern fått i julklapp så han fick helt enkelt ge en av sina egna bilar till sin bror och så slängde jag det som var sönder. Det var inte populärt och jag hoppas att det fick honom att fundera lite på att INTE ta sönder sin brors leksaker. I går rensade jag bort alla leksaker som var sönder från deras lådor och det blev en hel del och speciellt 6 åringen var sur för det.....

Jag har inte så mycket bråk här om tandborstning för jag ger dem inga val. Här borstar jag tänderna på dem- oavsett om de vill det eller ej. Vill de borsta får de göra det efter jag har borstat deras tänder, inte i stället för. Jag tycker inte att tandborstningen kan hoppas över några veckor, för det är den för viktig för. Däremot kan man inte ta så hårt på kläder eller mat. Vill de inte ha någon mat här så slipper de och det är det enda som faktiskt får dem att äta det jag bjuder på, även om jag lätt faller tillbaka i beteendet tjat.... tjat om att äta, tjat om att det är viktigt med mat osv och ju mer tjat från min sida desto mer matvägran.....

Släpp i väg barnet utan kläder så lär det sig snabbt att det är SVINkallt ute nu :angel:

Mina barn avskyr strumpor, jag frågar om de vill ha på morgonen och den som vill ha får och den som inte vill ha slipper. Ibland när vi ska någonstans så tvingar jag dem att ha strumpor på sig, men ska vi bara vara hemma och de bara är ute och leker eller liknande så är de strumplösa om de inte vill ha strumpor på sig. Känns liksom lite onödig att bråka om, de vet ju att de får strumpor om de behöver ha det. Och det är de själva som bestämmer om behovet finns!

Nuförtiden är det nog dock 4 åringen som är värst här. Han är trotsig och envis så det tar priset ibland! Det känns som om jag bankar skallen i en vägg när jag försöker få 4 åringen att lyda.... HALLÅ, han var världens snällaste bebis, HUR kunde han bli ett sådant här ilsket vrångt monster?:eek:

Fast de är söta när de sover!:idea:

:love:

Okej :rofl: Du vinner! :D

Skickar massor av stödkramar och pepp! Önskar jag kunde bifoga en spahelgsbiljett oxå! :idea:

Vi kanske ska åka på spa du och jag och vila ut lite :idea::D

Tack för ett mkt bra inlägg som jag funderat mkt på! :)

Tack själv!:love:

Okej :rofl: Du vinner! :D

Skickar massor av stödkramar och pepp! Önskar jag kunde bifoga en spahelgsbiljett oxå! :idea:

Vi kanske ska åka på spa du och jag och vila ut lite :idea::D

Ha ha!:rofl: Nej jag tror inte att jag vinner. Jag tänker ofta på att det är tur att mina barn inte är så uppfinnigsrika att de hittar på så mycket som pallas två pojkar. Inget illa menat alls utan jag är bara väldigt imponerad över att hon står ut, jag hade gråtit ihjäl mig tror jag:o:
Sånna barn är på tok för smarta för mig!

Fast spa, det åker jag nog gärna på! Och jag tror att det finns fler behövande mammor här på buke:bow:

Jag har också en dynamitdotter som nu är fem och alldeles för smart för att det ska vara bra för henne. Denna lilla advokat har talets gåva och kör hela registret med först omkullvälta all logik och sen bli vansinnig när inte det hjälper. Det går i perioder.
Det var trösterikt att läsa om andras upplevelser och det enda jag kan bidra med är det mantra jag försöker upprepa vid trotsperioder: Jag har en stark tjej och därmed visas mycket vilja. De barn som är riktigt grundtrygga tar krafttag när de testar gränserna eftersom de vet att föräldrarna/föräldern finns där mot alla odds. Därför kan och vågar de trotsa i så stor omfattning. Det är normalt och en förutsättning för deras fortsatta utveckling. Att sen mamma får fler gråa hår.. tja... det ingår i "paketet"..
/Sessiagh

Att sen mamma får fler gråa hår.. tja... det ingår i "paketet"..
/Sessiagh

Det finns ju toning :cool:.

Jag försöker vara positiv ofta. Och berömma. Men hon är lite slug där- märker hon att jag berömmer ngt tolkar hon det som att det är ngt jag verkligen vill att hon ska göra, och då börjar hon trilskas... Med andra ord får jag inte berömma måsten, då blir hon arg och känner sig grundlurad.
Jag gick emot mina principer och hade ett stjärnsystem för tandborstning ett tag. En stjärna varje gång hon bråkade bara lite :D, 10 stjärnor betydde tuggummi. Funkade en omgång. Sedan sa jag ngt i stil med: Titta så många ggr du har varit duktig nu! Hon blev vansinnig och skrek att hon inte ville vara duktig. Hon blev väldigt stött :D

Du lade fokus fel och där av utbrottet.
Stjärnor skall inte handla om duktighet.
Det skall handla om att lära sig att rätt sätt är ett enklare och bekvämare sätt att leva på i längden och att det känns bra. Belöningen handlar om att stärka motivationen bara om den är lite för dålig. När barnet sedan upplever att det är ett enklare sätt att leva på så är det belöning nog.
Att lägga fokus på duktighet kan förvisso höja självförtroendet hos vissa men hos barn som din dotter så får det motsatt effekt många gånger.
Din dotter hade ett helt kompetent sätt att svara på det hela. Hon kan tala om hur du inte skall göra men dessvärre har hon svårt att visa hur du skall göra. Tänk vad allt hade varit lättare om det vore så.

Min erfarenhet är att sådana här barn har höga krav på omvärlden. Det brukar innebära att dom ofta också har höga krav på sig själv.
Väldigt ofta tolkas det som tvärtom att dom inte alls har krav på sig själva eftersom dom har sådan beteende som dom har men min erfarenhet säger att det ofta faktiskt är den biten som gör att utbrotten blir värre.
Sådana barn har ofta förutfattade meningar på saker och ting och när det inte "går ihop" så blir det krasch-boom-bang i princip.
Inte allt för sällan är dessa barn dessutom intelligenta men har inte det logiska och abstrakta tänkandet (speciellt det sistnämnda) nog för att balansera upp det och komma till "korrekt" slutsats. Där av härdsmälta för allt och inget.
Sådana barn har stort behov av att få inpräntat under sin uppväxt att man dör inte av att "misslyckas" och att "misslyckas" tillhör en del i att utvecklas. Ingen människa existerar som aldrig misslyckas med något. Nu är hon för liten men det är en fruktansvärt stort jobb att lära henne att sänka sina krav på sig själv och omgivningen och se till att lära henne förstå sin omvärld och bli öppen. Öppenheten hjälper mot förutfattade meningar.
Det gäller helt enkelt att påverka den inre monologen människan har så den kommer på rätt inställning. Sådant tar tid så det gäller att att se till att börja i tid med det hela.

Envisa barn är energikrävande. Ofta kräver dom en fostran som går ut på vad man tvärtom fått lära sig. Tex så han min dotter fått lära sig att dela med sig på ett mer "bakvänt" sätt. Hon har aldrig behövt dela med sig av sina saker någonsin. Åt andra sidan har jag varit noga med att hon fått acceptera att andra inte vill dela med sig av deras saker alla gånger. Hon är lärt sig alldeles själv att delar hon med sig är chansen bra mycket större att andra gör samma sätt med henne. Smarta, envisa barn måste få upptäcka själva i så stor grad som möjligt varför det skulle gynna dom att samarbeta.

Hav också förtröstan för det bli lättare fram igenom.

Jag har tips på böcker om det är intressant. Bla EQ för föräldrar som jag tycker är jättebra att ha speciellt för föräldrar med barn som är som din dotter. Raising your spirited child tycker jag är väldigt bra. På engelska men väldigt lättläst överlag tycker jag. Ditt kompetenta barn kan ge vägledning i att förstå hur saker och ting hänger ihop. Man måste inte hålla med om allt men den är bra. Lotsa ditt barn är också värd att läsa.

Jag har för mig att det vid 3 års ålder också blir viktigare med "mig" och "jag" och min egen vilja. Dvs. de börjar skapa en egen atmosfär kring sig och inser att de kan och vill bestämma saker själva. Dvs. en utvecklingsfas mot egen person och självständighet. Det kan ju ta uttryck på olika sätt :D Men en del barn blir oerhört frustrerade av att inte kunna bestämma över sitt liv själva. Nu kan en 3-åring inte göra det helt själv, för det skulle bli helt tokigt. Men värt att ha i bakhuvudet när man funderar på hur det kan bli som det blir.

Jodå. Jag är människa jag oxå. Jag har skrikit på min dotter (och son) så dreglet har sprutat, jag har tornat upp mig framför dem och vrålat med gurglande dov röst och förmodligen fått orcher att framstå som trevliga tanter i jämförelse med mig. Det som händer är att min son blir livrädd och lipar och min dotter envisas ännu mer. Tio reser värre. Och fortsätter att bråka i flera dagar förmodligen för att se om jag pallar trycket. Det händer absolut inget positivt alls. Och alla är förlorare.

Klart jag ryter i ibland. Det är sunt och bra att blir arg, ledsen och glad och visa dem "lagom"-versionerna. Men jag tycker inte de ska göra som jag säger för att jag arg, utan för att jag ber dem i trevlig ton och för att de vet att det finns en anledning till att jag ber dem.

HAHAHAHA... :rofl::bow:

Vad skönt att höra att det inte bara är jag som kör den "pedagogiken"..

Appropå grundproblemet.. min 3-åring är med en sån där UNDERBAR liten viljestark dam.. tio ggr om dagen mumlar jag för mig själv " en vacker dag är hon stor nog att flytta hemifrån" Det är mitt mantra :rofl::angel:

Stå ut!

Precis så är det. Dom går från vad dom kallar det för "från jag till vi" och det är just därför som sådant som höga krav på sig själv och sin omgivning kommer i uttryck. Man är medveten om vad som är önskvärt och inte önskvärt längre eftersom som blir medveten om sin egna person.
När barnen hamnar i sina livskriser så handlar det just om identitetskris. Utvigning i tänkandet ger rätt ofta en identitetskris.
Sker också hos vuxna rätt ofta mellan 25-30 års ålder och det just för att tänkandet utvecklar sig och medvetandet blir ännu större.
Hur man lär sig hantera dessa livskriser som barn avgör i stor mån hur man klarar av att hantera sådan som vuxen.

Precis så är det. Dom går från vad dom kallar det för "från jag till vi" och det är just därför som sådant som höga krav på sig själv och sin omgivning kommer i uttryck. Man är medveten om vad som är önskvärt och inte önskvärt längre eftersom som blir medveten om sin egna person.
När barnen hamnar i sina livskriser så handlar det just om identitetskris. Utvigning i tänkandet ger rätt ofta en identitetskris.
Sker också hos vuxna rätt ofta mellan 25-30 års ålder och det just för att tänkandet utvecklar sig och medvetandet blir ännu större.
Hur man lär sig hantera dessa livskriser som barn avgör i stor mån hur man klarar av att hantera sådan som vuxen.

:o Där har vi förklaringen till att jag och mina barn "krockar" ibland; vi är alla tre treåringar!:idea:

Inte konstigt att jag känner mig som en sådan ibland:D

Supernanny börjar på tv4 på tors:angel:

Nej men jag vet inte vad ni ska göra, har inte några bra råd att ge tyvärr. Vara ännu mer konsekvent och visa henne att hennes agerande får konsekvenser (ta bort leksaker eller nåt). Hur agerar pappan när hon gör så där? Har du hjälp och stöd från honom och är ni överens om vad som gäller? Så ni inte säger olika saker, spec inte inför dottern

Hihi i värsta fall får man väl göra som styvfar gjorde med brosan när han tjura och skrek i affären. När A slängde sig på golvet och skrek gjorde styvfar likadant. Med följden av att A gav sig direkt, tyckte det var jättepinsamt och var en ängel i affären hädan efter:rofl:
Han var 5 då.

Mamma packade ihop alla våra kläder (som låg på golvet då) och leksaker i sopsäckar och ställde ut när sopbilen kom om vi vägrade städa. Sedan städade vi så snällt så :D Grejerna fick vi ju tillbaka när vi gjorde som hon sa. Väldigt effektivt:) och vi har väldigt kul åt det idag som vuxna.