Usch vad jobbigt det är när man inte trivs på sitt jobb! :(

Har bara varit på detta jobbet i ett år och har hela tiden försökt att tänka positivt och tänka att det blir nog bättre, saker kommer att ändras. Det var mycket snack om det när jag började, med projekt och organisationsförändringar och det ena med det tredje.

På sistone har jag funderat en del och när jag är helt ärlig med mig själv inser jag att inget kommer att ändras, jag kommer inte börja trivas bättre, och jag mår inte bra av detta!
Trivdes inte på mitt förra jobb heller, men då av helt andra anledningar. Jag mådde så himla dålig där på slutet och nu är jag verkligen jätterädd att det ska gå lika långt igen.
Jag känner att det är på gång, jag går konstant med en stor klump i magen, huvudvärk varenda kväll, har ingen energi eller ork...

Jag har börjat kolla efter något nytt men förra gången tog det ett år och vad om det tar lika lång tid denna gången? Ska jag känna såhär i ett helt år? :crazy:
Jag har hittat ett jobb som verkar jättebra, men jag varken orkar eller vågar hoppas, jag bli ju bara så besviken och mår ännu sämre om jag inte får det.

Jag känner att hela min personlighet har ändrats negativt på detta jobbet, jag är omotiverad och oengagerad, jag jobbar långsamt och ineffektivt och har inget kvar av den driven jag hade tidigare. Jag börjar också tveka på mina egna kunskaper och förmåga att jobba, är jag verkligen såhär dålig? Är jätterädd för att detta ska skina igenom mina ansökningar och eventuella intervjun och att jag då inte ska få jobbet på grund av nåt som egentligen inte är JAG!

Suck, att det ska vara så svårt att vara vuxen, önskar mig en tidsmaskin eller en gigantisk lottovinst!

Behövde bara gnälla lite, tar gärna emot pepp...

Jag har oxå jobbat på mitt jobb i ca 1år, o börjar mer o mer känna att Nej, detta är inte jag!.. o jag blir pga jobbet ganska omotiverad till det mesta.
jag tycker det är jobbigt m allt skitsnack på jobbet, man har ingen aning om vem som är ens vän lr vad man vågar säga...

nu har det iofs hänt mkt annat tråkigt i mitt liv som hjälper till att göra jobbsituationen ännu värre..

Jag vet inte riktigt vad man ska göra, förutom att försöka skaffa ett annat jobb, har man efter ett år inte börjat känna sej hemma lr glad över sitt jobb, så blir det nog inte bättre tyvärr...

Jag tänkte söka nytt jobb efter sommaren, vill ju ha semster:angel:, o det kanske är ngt du ska göra oxå?
tanken på att du söker andra jobb kanske får dej att må lite bättre, när du vet att du är påväg ifrån ditt gamla jobb...

Vill bara säga attjag tycker du verkar vara en otrolit stark och bra person som TROTS vantrivseln på jobbet försökt att se det positiva - och nu dessutom tagit tag i situaionen genom att söka ett annat jobb.

*** :banana: pepp :banana: pepp :banana: pepp ***

Jag har inget trollspö att svinga, men jag skickar dig en bukecontainer med LYCKA TILL!

Med din inställning kommer det att ordna sig, det kan jag lova!!!

Jag har hittat ett jobb som verkar jättebra, men jag varken orkar eller vågar hoppas, jag bli ju bara så besviken och mår ännu sämre om jag inte får det.


Men hur ska du kunna få ett nytt jobb om du inte ens söker?

Känner mej ungefär dessamma!

Visst jobbet är inte dötrist hela tiden men jag känner PRECIS som du att detta jobbet är ingenting för mej i längden! Men vet du vad? Varje dag när jag slutar och kliver ut ur jobbets dörrar är jag så himla glad! Varför? Jo mitt jobb,min lön,min arbetsplats kanske inte är bäst,men när jag går hem då lämnar jag verkligen jobbet där. Utan mitt jobb hade inte jag haft min bil,lägenhet och dom kläder jag vill ha!

Snacka om att hat-älska

PEPP till dej!!:love:

**********Raderat****************

Jag känner igen mej i de du skriver.
Jag fick första varningen i maj förra året , mådde skit o ville bara sova hela tiden.
En helg så bara brast allt, jag bara grät o grät o grät oavsett vad jag gjorde och läkaren sjukskrev mej för depression i två veckor.
Hade ganska mkt förutom jobbet som oxå påverkade mej o redde ut lite saker, käkade massa vitaminer och mådde sen bra.

I november kom samma grej.. fast denna gång var jag inte trött.
En dag när jag skulle till jobbet så tog allt bara tvärstopp, ju närmare dörren jag kom desto mer panik fick jag.
Kom aldrig fram till dörren .. jag vände och åkte hem igen.
pratade med min chef, ärligt talat så var de mamma som pratade eftersom jag helt hysteriskt bara grät o grät:angel: :crazy:
Kände mej så otroligt värdelös.

efter mkt om o men , diskussioner med chefen , så bestämde jag mejf ör att ta tjänstledigt.
Började plugga i januari o känner att min liv har vänt igen.
Ibland när de blir mkt, inför tentor o sånt, så kan jag känna lite samma panik men då får jag planera min tid o se att jag verkligen har tid med allt, då blir jag lugn igen.

Jag har sån tur att jag bor i samma hus som mina föräldrar och har inte så mkt utgifter mer än bil och mat.

Vill bara säga attjag tycker du verkar vara en otrolit stark och bra person

Det är nästan lite av ett problem det där med stärk, jag är lite FÖR stärk ibland... Jag kämpar lite för hårt och kör slut på mig själv, jag har tänkt ”jag SKA fixa detta, jag SKA trivas, det SKA bli bra”! Också säger jag åt den lilla rösten i bakhuvudet att hålla truten, även om jag vet att den har så rätt så rätt...

Tackar så mycket för peppen! :)

Men hur ska du kunna få ett nytt jobb om du inte ens söker?

Det är klart jag söker!!! Annars händer ju inget, det fattar ju jag med. Men jag vågar bara inte hoppas det går vägen... Varför skulle dom anställa lilla mig liksom...

Jag brukar säga att det ända som är bra med mitt jobb är att jag får betalt...

Tackar så mycket för peppen och hoppas du också hittar ditt drömjobb nån gång! :love:

Varför skulle dom anställa lilla mig liksom...

Men så ska du ju inte tänka! Klart de vill ha dig ;) Och vill inte de ha dig så finns det säkert någon annan som vill. Keep on searching :banana:

Nu är jobbansökan skickad, någon som vill hjälpa mig att hålla tummarna?

Det där hade kunnat vara skrivet av mig... Är hemma idag - "förkyld". Har sökt till högskola och undrar om jag kommer hålla ut under sommaren, men om jag inte kommer in på skolan måste jag fixa något nytt.

*håller en tumme* för att din ansökan tas emot med öppna armar!

Suck, att det ska vara så svårt att vara vuxen, önskar mig en tidsmaskin eller en gigantisk lottovinst!

Behövde bara gnälla lite, tar gärna emot pepp...

*peppelipepp!!!*

Ja, tänk att få vinna så mycket pengar att man kunde göra precis det man ville. Underbart!

Min jobbsituation har nått "rock bottom" och det har gått så långt att jag faktiskt är RÄDD för min chef och vad han kan tänkas hitta på. Jobbet i sig är det inget fel på, men att ständigt ha den här pressen på sig att han kan hitta på precis vad som helst för att ställa till jävulskap för mig... nää. Det håller inte längre.

Men man måste ju ha pengar. Jag har också sökt ett par jobb, men inte fått svar tyvärr, så jag försöker leta vidare. De dagar energin finns. Så jag kan förstå hur du känner dig!

Men det här fixar vi, eller hur?! Någonstans ska det väl finnas ett jobb för oss. *peppar lite till* :banana:

:crazy::crazy:Det låter ju verkligen hemskt, hoppas att det snart löser sig för dig med!

Själv är jag en bit undan ”rock bottom” än, men jag tänkte att denna gången ska jag ta tag i det hela innan det blir så illa. Så hoppas jag att det inte tar ett år innan nåt händer...

Och det kräver verkligen mycket energi att söka jobb, något man inte har alltför mycket av när man har ett jobb som stjäl all energi man har.

*peppar tillbaka* :banana:

Jag har inte samma problem som du, jag trivs rätt bra på mitt jobb faktiskt. Men jag kommer nog däremot inte kunna vara kvar där alls då jag i förra veckan hamnade på sjukhus och höll på att stryka med. Då kom mycket fram om hur jag egentligen mår med prestationsångest och stress.
Nu ska jag börja gå hos en psykolog, förhoppningsvis plugga i sommar - något jag älskar även om det är lite dåligt för prestationsångesten och därmed sluta på jobbet. Kanske slutar jag något innan och tar en "sabbatsmånad" eller så.

Vad jag menar med detta är att var inte för stark, var inte för ihärdig, det är det inte värt. Gör vad du vill göra - livet är för kort för annat och defentivit för skört.

Och det kräver verkligen mycket energi att söka jobb, något man inte har alltför mycket av när man har ett jobb som stjäl all energi man har.

*peppar tillbaka* :banana:


Jo, det är ju lite det som är problemet.
Att det inte finns så mycket energi över till annat än att just jobba och vara bekymrad. Och jag har inte råd att bara sluta heller, måste ha nåt annat först.

Tack för peppen! :bow:

Massa pepp och tummhållning härifrån!
Jag var i ungefär samma situation för ett par år sedan och jag är inte avundsjuk på er som har det så nu :crazy:. Just när hela man själv ändras, då är du klok som drar öronen åt dig. Men du är INTE dålig på ditt jobb, det kan jag inte tänka mig! Om det känns alltför mycket som att den känskan ska lysa igenom, så försök hitta ett väldigt neutralt och kortfattat sätt att prata om det, så att du kan signalera att du vet om att du inte är på topp, men tror att du kan hämta upp lätt igen. Typ "Vi tänker olika kring XX (arbetsmetod, -fördelning, vad det än må vara) och jag kan inte bidra så mycket som jag vill göra på ett jobb på grund av det. Sånt tär ju lite såklart". Funkade bra för mig i alla fall, fast det tog sin lilla tid.

Pepp igen, och till Poxz också, ni klarar det :bump::bump::bump:

Vad jag menar med detta är att var inte för stark, var inte för ihärdig, det är det inte värt. Gör vad du vill göra - livet är för kort för annat och defentivit för skört.

Mycket kloka ord.

Usch, detta är en sån vecka där jag känner att jag vill kräkas bara jag ser kontoret...

Förra veckan var det en dam på besök på kontoret som hade jobbat här tidigare, numera pensionär. Hon sa att ”HERREGUD vad skönt att slippa komma hit oftare, här är ju så dött att det är helt otroligt! Hur ORKAR ni?” Ja, tänkte jag, hur orkar man egentligen?!?

I början försökte man ju; pratade, försökte skämta, skratta och bjuda på sig själv. Men efter ett tag insåg jag att det är lönlöst, det är inte värd att lägga energi på, det är helt enkelt ingen som er intresserad och man blir bara ledsen och besviken.

Har inte hört nåt om jobbet jag sökte, så då är det nog kört. Fan... :cry:

Sedan jag skrev mitt förra inlägg i den här tråden har jag blivit erbjuden ett nytt jobb och hunnit börja på det.

Och jag känner mig 10kg lättare... Helt otroligt skönt.

Ibland går det snabbt när det händer något och det kommer överraskande. Så ge inte upp!

:bump:

Vad himla bra, grattis!!!! :bump::bump:

Hoppas jobbet är jätteroligt och att du kommer stormtrivas där! :)

Nu har jag kontaktat han som rekryterade mig till detta jobbet, samt uppdaterat mitt cv hos några olika rekryteringsföretag som jag använde sist jag skulle byta jobb. Hoppas bollen sätts i lite mera rullning för mig nu...

I dag är en riktigt hemsk dag, har en jätteklump i magen och svårt att andas. Måste BORT härifrån!! :crazy:

Jag trivs inte på mitt jobb heller. Gör allt i min makt för att hitta ett nytt jobb men det verkar vara helt omöjligt. :crazy:

Vad bra, då har du taget ett stort steg i rätt riktning och själv satt fart på den där bollen...! Hoppas du får napp. :)

Förra veckan var jag faktiskt på en intervju, men det kändes inte riktigt som det var nåt för mig. Man skulle jobba som konsult, och det är nog inte riktigt min grej. Så jag letar vidare och hoppas drömjobbet kommer min väg...

Oj det var som att läsa mina egna tankar när jag läste ditt första inlägg i denna tråd. Jag är i precis samma sits... ! Men mitt driv är inte helt borta, ÄN, men det kommer nog tyvärr att bli så.

Ett tips, bäst att söka sig TILL något, inte från något... för annars är risken stor att man hamnar på fel plats igen.Precis som både du och jag gjorde sist! (om jag tolkat det hela rätt!)

Många lyckönskningar!

Ett tips, bäst att söka sig TILL något, inte från något...

Du har så HIMLA rätt!!! Försöker verkligen tänka på detta nu när jag tittar på annonser. För vartenda jobb jag tror jag tycker verka intressant frågar jag mig själv en extra gång om jag är helt 100 på att detta verkligen är det jag vill göra. Men lätt är det inte alltid!

Jaha, flera jobb sökt, men knappt ett svar... Suck...
Och nu börjar det bli sommartider och inte så många jobb att söka...

Pratade precis med en kompis här, han har blivit headhuntad till ett kanonjobb. Jag var referens till honom och pratade med hans rekryterare tidigare i veckan och det lät verkligen hur bra som helst. Varför kan ingen headhunta mig också!?! :cry:

Nej, det är väl bara att kämpa vidare, men varför kan det inte gå smidigt för mig också, bara EN gång?!? Suck, suck och dubbeltsuck...

Oj, vad jag känner igen mig! Har nyligen sagt upp mig från mitt jobb för samma anledning. Skulle egentligen ha jobbat kvar där i 3mån till, men väljer att flytta i förtid bara för att komma härifrån.

Jag blir nervös, tillknäppt, osäker och mår inte alls bra på kvällen när jag vet att jag ska till jobbet och det är ännu värre på morgonen. När jag slår portkoden till dörren och tar ett steg in så börjar allting, jag vill bara springa därifrån.

Nu har det gått så långt att mitt lilla sömnproblem blir gigantiskt, jag kan inte sova för att jag är så stressad, gråter för ingenting och mår verkligen inte alls bra. I måndags gav jag upp och gick till läkaren när jag knappt kunnat sova någonting på en vecka. Fick sömnpiller som jag reagerade jättestarkt på och blev jättedålig, men jag var lycklig över det, för då kunde jag inte gå till jobbet. Sjukt att det kan gå så långt.

Håller tummarna för att det ska ordna sig för dig och att du får ett jobb där du trivs och det finns bra arbetskamrater! :) Finns det ingen möjlighet till att du kan få tjänstledigt? Plugga till något annat?

Delvis KL

Jobbigt för er som har det så pissigt rent ut sagt. Min sambo är i samma sits, men jag blir nästan bara förbannad numera, han har klagat i över ett år över att han inte vill vara kvar men han gör ingenting konkret åt det.
Synd att han känner så, men söker man inga jobb får man inget nytt heller :cool:

För min del känns det rätt okej, jag tycker många faktorer i mitt jobb är första klassens dynga.
Men samtidigt så är det ett jobb, jag kan lämna ifrån mig grejorna och gå hem, jag tar aldrig med mig jobbet hem och det ska mycket till innan jag har övertid.
Och hade jag inte mitt jobb hade jag fått sitta sysslolös på rumpan och titta i taket och dessutom hade jag inte haft råd med varken djuren, bilen eller att köpa roliga saker :p

Tjänstledigt kommer jag aldrig att få här, det vet jag då det är andra som försökt och inte fått.

Hoppas det löser sig för oss båda med nya jobb, nu finns det ju tyvärr inte sådär jättemycket att söka under sommaren...

Och hade jag inte mitt jobb hade jag fått sitta sysslolös på rumpan och titta i taket och dessutom hade jag inte haft råd med varken djuren, bilen eller att köpa roliga saker :p

Jo det är ju det som gör att jag håller ut, jobbet gör att jag kan rida, spela golf, resa, gå ut och äta och göra andra roliga saker som jag vill.
Det är lite därför jag är kvar här också och inte bara slutar och tar "vilket jobb som helst". Man är ju van vid en viss levnadsstandard och har lite svårt att ge släpp på den...

Det är klart jag söker!!! Annars händer ju inget, det fattar ju jag med. Men jag vågar bara inte hoppas det går vägen... Varför skulle dom anställa lilla mig liksom...

Med den attityden skulle inte jag heller vilja anstalla dig!

Na, skarpning! Av mig far du bade pepp och en spark i rumpan. Forsok att tanka positivt istallet for att tycka synd om dig sjalv.

Jag tycker att du ska satta dig ner med papper och penna och analysera dig sjalv och din situation.

* Vad gick fel pa forra jobbet? Varfor? Vad larde du dig av det? Hur kan du anvanda din nya kunskap?
* Vad ar fel pa ditt nuvarande jobb? Vilka arbetsuppgifter tycker du samst om? Vilka tycker du ar roligast? Vad kan du forandra? Vilken ar din roll pa arbetsplatsen?
* Pa fritiden: Vad tycker du att du har for egenskaper? Vilka egenskaper onskar du att du hade? Vad kan du forandra hos dig sjalv? (Har lagger jag in att jag tycker att du tex verkar ha lite dalig sjalvkansla och det ar definitivt nagot du kan forandra, sok mer om detta har pa buke, finns massor av boktips mm) Vad ar dina hobbies? Om du kunde arbeta med precis vad som helst, vad skulle da det vara? Finns det nagon logik i detta? (Tex. om du helst av allt skulle vilja vara veterinar men du har inte utbildningen och det skulle ta for lang tid/for mycket pengar osv att utbilda sig - titta pa annat runt omkring, i detta fallet tex 'djursjukskoterska' kanske har kortare utbildning eller andra arbeten med djur - detta ar alltsa bara exempel!)
* Hur soker du jobb? Var soker du jobb? Kan du tanka dig att flytta? Hur ar din ansokning utformad? Det finns massor av tips pa natet ang hur du bast presenterar dig sjalv och dina kunskaper och fardigheter.

Jo det är ju det som gör att jag håller ut, jobbet gör att jag kan rida, spela golf, resa, gå ut och äta och göra andra roliga saker som jag vill.
Det är lite därför jag är kvar här också och inte bara slutar och tar "vilket jobb som helst". Man är ju van vid en viss levnadsstandard och har lite svårt att ge släpp på den...

Detta ar valdigt vanligt tror jag men det galler ju att ha en bra balans. Kanske ar det sa att du maste valja? Villl du tjana tillrackligt sa att du har ett rikt liv pa fritiden men tycker att jobbet ar pest eller vill du ha ett jobb som du trivs battre med men dar du kanske maste ge upp golfen eller ridningen?
Det ar klart att det kan ga att fa bade och, men just nu kanske du maste fundera pa vad som vager hogst, att du slipper ga till jobbet med en klump i magen eller att du kan ata ute och spela golf? Jag sager inte att nagot ar ratt eller fel. For manga manniskor ar det just det vi kan unna oss nar vi ar lediga som gor att vi "star ut" med att inte ha varldens roligaste jobb.

Ett antal månader senare, ett antal jobb sökta, och jag är fortfarande kvar. Suck.

Under sommaren fanns det inga jobb att söka, och sen var det ju lättare att hålla ut i och med semester och sånt. Nu efter semestern är allt tillbaka i det vanliga tråkiga, och till råga på allt har också min enda bra kollega gått ut i mammaledighet, så nu är det ju ännu värre.

Det känns så himla meningslöst, jag kastar verkligen bort livet med att sitta här! :cry: Ska det verkligen vara såhär?

Inget blir bättre av tidsmaskin eller lottovinst. Bara annorlunda. Mina egna problem kan jag hantera, men tänk att få någon annans!? Huvva!

Du har försökt, och tvingats inse att du inte kan förändra (ditt arbete till något roligt). Och du söker dig vidare. Du är ju jättestark. Och klartänkt.

Dessutom vet du att du har det lite jobbigt ett tag, till du hittat något du verkligen trivs med. Du har alla förutsättningar att komma igenom det här, som jag ser det. Du vet vad du ger dig in i. Att du behöver söka dig från din situation.

Det är P E S T att vantrivas på jobbet. Det suger fetluva. Och dessutom energi. Och kreativitet. Och detta när man behöver det som bäst (till anställningsintervjuer).

Min egen situation blev ohållbar och en morgon när jag cyklade till jobbet kände jag - som blixt från klar himmel! - IDAG ska jag säga upp mig. Och det gjorde jag. På lätta fötter klev jag ut från chefens rum och började ett nytt liv. Underbart. Fast jag klev ut till arbetslöshet (vilket var planerat, tre månaders vila behövde jag för att bli människa igen) och min uppväxts Luther satt på axeln och väste att jag var en usel och otacksam människa som sade upp mig från en fast anställning (f ö samma inställning som min far gav mig en skopa av när jag berättade om mitt tilltag) var det första dagen på resten av mitt liv.

Du grejar det. Du får pepp i massor av mig.