Vilka är det som har gjort det och är ni villiga att berätta lite och svara på frågor?

*räcker upp handen*

Jag har gjort den och kan berätta en del. Vad vill du veta?! :)

tillägg: här är en länk med före och efterbilder!

http://www.annasellberg.se/foreefter.html

Tyvärr måste jag iväg och röntga foten nu, men jag svarar på dina frågor senare i kväll.

Jag gjorde i Januari i år.

Kan ni berätta hur ni upplevde det, här eller på PM. Vad hade ni inte väntat er? Vad för överraskningar bra och dåliga blev det?
Gjorde ni titthålsoperation eller öppen?
Vilken typ av operation?

Jag funderar också...
ett tips är att läsa på www.viktop.se där finns många svar

Jag gjorde med snitt. En GBP (Gastric By Pass).
Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så bra och fort som det gjort. Nackdelen för mig är att nu efter 3 månader ungefär så började håret ramla. Och gör så än,men det ska lugna sig med tiden säger de. Annars ser jag inga andra nackdelar med hela operationen eller tiden efter.Man får ju tid att tänka igenom sitt beslut innan själva operationen blir gjord.Jag fick vänta ca 2år från remiss skickades till operationsdagen.
Överraskning är väl hur snabbt man går ner i början.Hur mycket energi och ork man får.Och givetvis låg matkostnad:grin:
Kläder som blir för stora får bytas ut men det gör jag lite då och då eftersom det första året är då man går ner som mest.
Undrar du något annat så fråga på för det är lite svårt att veta precis vad du vill veta.;)
Viktop sidan kan jag varmt rek...
Ska tillägga att jag fick 2 veckors flyt och 2 veckors puree direkt efter operationen men det är väldigt olika.

Nackdelen för mig är att nu efter 3 månader ungefär så började håret ramla. Och gör så än,men det ska lugna sig med tiden säger de.

Vadå ramla?
Mitt hår är min stolthet och lycka!
Blir jag av med alltihopa?:eek:

Vad hade ni inte väntat er?
Att det skulle vara så enkelt!
Att min längtan efter choklad skulle försvinna totalt.

Vad för överraskningar bra och dåliga blev det?
Bra överraskningar: se ovan.
Dåliga: Jag hade inte förväntat mig att bli lactosintolerant, men det blev jag. Men det är inga problem - jag tål lite grann mjölk i mat osv, och så finns det massor av lactosfria produkter.

Gjorde ni titthålsoperation eller öppen?
Titthålsop.

Vilken typ av operation?
Gastric By Pass, GBP.

En annan viktsida som är bra är http://www.regndroppar.com/forum/login.php.
Viktop kan vara väldigt "konformistiskt" - det vill säga du måste tycka som vissa av dem som är där, annars kommer du att få jättestora problem och bla bla bla - det är högre i tak på det andra forumet, trots att det delvis är samma människor på båda.

Det är också viktigt att komma ihåg att varje viktop är ju unik - för vi är alla individer.
En del lever strikt efter klockan efter open, äter bara bra mat och beter sig "perfekt" enligt regelboken. Andra (som jag) är duktiga ibland och mindre duktiga ibland. Ibland får man sota för sina misstag med illamående eller magknip, men då har det oftast varit värt det! :)

Just det ja - håravfall!
Visst tappar man hår, men det är inte något stort problem.
Du blir liksom inte kal, det tunnar ur bara. Dessutom - det hår som sedan kommer tillbaka är finare och tjockare än det gamla! Åtminstone har det blivit så för mig, som altid tidigare haft tunt, fjösigt hår.
Och vad sjutton spelar det för roll om man är lite tunnhårig några månader? Att bli av med en övervikt på 30-80 kg är definitivt värt att man tappar hår en kort period på några månader!
Dessutom kommer alla runt omkring dig att fullt upp med att påpeka hur mycket du tappat i vikt, så ingen kommer att ägna en tanke åt ditt hår. det kan jag lova! :)

Hej.
Jag gjorde en Gastric By Pass den 6/2-06, vägde då 120 kg.

Dagens vikt pendlar mellan 68-70 kg.

Efter barn är det det bästa som har hänt mig, jag mår strålande, har nog haft det ganska lätt efter min operation.

Håret ramlar, och det i massor efter ett tag.

Jag fick äta flytande 4 veckor efter operationen, och efter det 2 veckors pure.

Fick en lunginflammation nästan direkt efter operationen, och det är inte kul att hosta med nyopererad mage, det kan jag lova.

Jag gjorde min operation med titthål på Södertälje sjukhus, och nu efter 2 år fick jag göra en bukplastik bekostad av landstinget, så nu är allt överhäng borta på magen, dock ska jag tillbaka i höst och fettsuga lite till, samt strama upp magen lite mer.

Har du några frågor är det bara att PM eller fråga här.

Ja man tappar hår, hur mycket är väldigt olika. Jag är också av den typen där håret är väldigt viktigt så jag har lite smått panik kan man säg. Men var hos frissan igår faktiskt och klippte upp det.Nu ser man skaplig ut igen. Eftersom man i början är i svältfas efter op så kommer kroppen i chock och det sista som kroppen prioriterar är just håret. Men när kroppen stabiliserar sig så slutar man också att tappa håret och det är väldigt olika hur mycket från person till person.Men man måste räkna med att det faller. Inte flintskallighet men är man tunnhårig innan så syns det mer självklart.Men jag anser att det är värt det då man får så mycket mer på det kroppsliga hållet. Kilona jag har(hade) skulle jag aldrig lyckats gå ner på egen hand.Hellre social,glad och orka röra mig än fet ,osocial,orkeslös.;)

En annan viktsida som är bra är http://www.regndroppar.com/forum/login.php.
Viktop kan vara väldigt "konformistiskt" - det vill säga du måste tycka som vissa av dem som är där, annars kommer du att få jättestora problem och bla bla bla - det är högre i tak på det andra forumet, trots att det delvis är samma människor på båda.

:)

Jag går inte längre in på viktop av just de orsakerna. Viktop.se är otroligt toppstyrt och man får inte ha egna idéer som inte stämmer med somliga andras. Somliga (sk högt uppsatta, dvs moderatorer) har ett mycket otrevligt sätt och mobbar öppet, ifall någon inte tycker lika. Visste inte att det fanns ett annat forum, tack för tipset. :)

Jag gjorde en Gastric Bypass för drygt fyra år sedan. Har även gjort bukplastik. Båda operationerna betalade jag själv (banklån). Gick ner från + 130 kg till 75 kg (170 cm lång) på knappt ett år.

Just nu väger jag ca 78, gick upp lite efter graviditeten, då jag sov väldigt dåligt det första halvåret (typ inget, trots att min lille son sov hela nätterna efter 2 månader) och åt ännu sämre. Av någon skum anledning så blev jag mer tolerant mot socker och snabba kolhydrater under graviditeten (dvs jag slutade dumpa), men det har försvunnit igen. Det fungerar jättebra för mig att äta LCHF! Jag dumpar inte på fett på samma sätt som på socker/kolhydrater och jag mår så mycket bättre på LCHF och är så mycket piggare och full av energi! :banana:

Det svåra är inte det första året, det går liksom av sig själv och man befinner sig mer eller mindre i någon slags rus. Efter några år kommer verkligheten ifatt och man inser att det här är för alltid. Innan jag "upptäckte" LCHF-dieten, så hade jag svårt att få i mig tillräckligt för att orka träna och bygga muskler, för jag dumpade så otroligt lätt (även efter första året) så jag hade svårt att äta tillräckligt mycket. Vanlig kost består av ganska mycket kolhydrater och jag var (är!) känslig även för pasta, potatis etc och för stora måltider och stress i samband med måltid eller att äta för fort (vilket lätt inträffar ifall man blir överhungrig och inte har kunnat/har glömt bort att äta).

Med LCHF håller jag mig mätt längre, även på mindre portioner, och blir inte lika tokhungrig dvs får inte de där blodsockersvängningarna. Innan jag började med LCHF hade jag svårt att få till måltiderna på rätt sätt och det hände alldeles för ofta att jag gick ner så lågt i blodsocker att jag blev yr, förvirrad, svimfärdig, fick konstig smak i munnen och tokmatt i kroppen och nästan kunde lägga mig ner var som helst och bara försvinna... Väldigt obehagligt. Det har faktiskt inte inträffat en enda gång sedan jag nästintill slutade helt med kolhydrater och äter efter LCHF's principer istället.

Men nämn LCHF eller, ännu värre, namnet Sten Sture Skaldeman på viktop.se och se vad det blir för reaktioner... :eek: :devil: :crazy:

Båda operationerna betalade jag själv (banklån). Gick ner från + 130 kg till 75 kg (170 cm lång) på knappt ett år.

Men varför fick du inte det av Landstinget.
130kg är helt ofattbart i min värld.

Har inte gjort än, och inte heller fått beviljat. För ett år sedan skickades remiss in och jag väntar nu på att få komma till Uppsala för bedömning.
Har en faster som gjort och hon har bara försvunnit. Tappade en del hår men det är på väg tillbaka nu.

Jag mådde väldigt dåligt av övervikten. Och redan då (2004) var köerna väldigt långa. 2 år var det minsta jag hade fått vänta, kanske ända upp till 5 år. Det görs alldeles för få viktoperationer. Men genom att betala själv fick jag en tid mindre än två månader efter läkarbesöket. Jag valde Sophiahemmet i Stockholm och det var en "vanlig" operation (inget titthål). 130 kg är nog ganska ofattbart för de flesta. Konstigt nog var det inte många som trodde att jag vägde så mycket. Men jag har alltid vägt mer än alla andra, utan att det synts liksom. Men jag hade hästgård då och arbetade med kroppen, så någon liten muskel hade jag nog på kroppen trots allt. Och jag var aldrig orörlig på det viset, jag både cyklade och promenerade och mockade etc. Men det var helt klart ett handikapp, på många många sätt.

Dessutom kommer alla runt omkring dig att fullt upp med att påpeka hur mycket du tappat i vikt, så ingen kommer att ägna en tanke åt ditt hår. det kan jag lova! :)

Det är en annan sak...
Hur förklarar ni viktnedgången? Jag tycker inte att kreti och pleti behöver veta om det.

En annan kompis till mig ska troligtvis göra en GBP, hon ska i så fall göra den på Norrtälje sjh, och eftersom dom precis börjat med den sortens op var väntetiden inte ens ett halvår där. Låter i mina öron konstigt för dom borde väl "beta av" befitliga köer först, men hon sa att dom hade sagt att hon kunde få op redan efter sommaren.

Men varför fick du inte det av Landstinget.
130kg är helt ofattbart i min värld.

Vad tror du att jag väger?:o

Det är ingen som frågat mig ännu varför jag valde operation... Så hur man ska förklara det (om jag ens kommer att göra det) vet jag inte. Men mina närmaste gläds bara med mig och min sambo ser ju redan enorm skillnad på både fysiken och psyket.
(Har gått ner 39kg hitentills och ska ner enligt beräkningarna 30kg till :grin: )

Det är en annan sak...
Hur förklarar ni viktnedgången? Jag tycker inte att kreti och pleti behöver veta om det.
Jag tycker att du ska strunta i kreti och pleti och bara bry dig om dig själv och hur du mår och känner dig.
Jag går en pulverkur nu, och i början var det många som tjafsade om det på jobbet, men efter ett tag blir det gammalt och då får man vara ifred.
En op är ju en mkt större grej, men huvudsaken är DU!
Kreti och pleti kan slänga sig i väggen!

Vad tror du att jag väger?:o

Jag tror inte så mycket där.
Eftersom du har avslöjat det på ett ungefär.

Nu så hoppas jag att du inte tar illa upp.
Du sade:
"väger som en shettlandsponny" och jag vet vad en sådan väger.

Men om du inte hade sagt något så hade jag inte haft en susning.
Mer än 100kg kan jag gissa men inte hur mycket.

Jag väger i dag 60kg och bantar mig mot 55-57kg.
Jag började på 69kg och brukade före det jag fyllde 40 väga mellan 52-55kg på 167cm.
Så för mig och sådana som jag är 130kg så ofattbart att vi inte kan relatera till det och hur många kg över 100 som någon är.
Redan 120kg är ju dubbla min vikt, 2st jag.

Jag tycker att du ska strunta i kreti och pleti och bara bry dig om dig själv och hur du mår och känner dig.
Jag går en pulverkur nu, och i början var det många som tjafsade om det på jobbet, men efter ett tag blir det gammalt och då får man vara ifred.
En op är ju en mkt större grej, men huvudsaken är DU!
Kreti och pleti kan slänga sig i väggen!

Jag kan stå upp för mig själv, det är inte det som är problemet.
Problemet är att jag inte tycker att folk har att göra med att jag gjort en operation.
Jag vill bara vara Fodong, inte tjejen som gjorde en överviktsoperation.

.... inte tjejen som gjorde en överviktsoperation.

Det är övergående.
Det blir gammalt det också och ointressant.
Och då så får du vara "bara Fodong" för resten av livet.

Jag tror att öppenhet är det som tar den mesta udden av sådant.
Sedan jag besvarar kommentarer om min okvinnliga uppsyn med "Ja, jag är trans" så lägger liksom alla ner den diskussionen.

Jag vill bara vara Fodong, inte tjejen som gjorde en överviktsoperation.

Det där är övergående. Folk har betydligt sämre minne överlag, än man kan tro. :D

Så för mig och sådana som jag är 130kg så ofattbart att vi inte kan relatera till det och hur många kg över 100 som någon är.
Redan 120kg är ju dubbla min vikt, 2st jag.

Visst är det svårt att relatera till. Jag kan knappt fatta själv att jag verkligen vägt så mycket. Hela mitt liv före skilsmässan 2005 känns mest som en ond dröm. :crazy:

Så här stor var jag när jag vägde 130 kg till mina 170 cm.

http://archive1.pixbox.se/arkivet/synligt_27/20820000-20829999/640x480/20822568.jpg

http://archive1.pixbox.se/arkivet/synligt_27/20820000-20829999/640x480/20822570.jpg

http://archive1.pixbox.se/arkivet/synligt_27/20820000-20829999/640x480/20822569.jpg

Jag har inte alltid varit överviktig. Jag var normalviktig/smal och väldigt vältränad fram till 1994-1995 ungefär. Sen började jag gå upp i vikt mer och mer.

Jag kan stå upp för mig själv, det är inte det som är problemet.Nej, det förstår jag.
Jag vill bara vara Fodong, inte tjejen som gjorde en överviktsoperation.Men du har en mycket stark personlighet som lyser igenom allt annat så det enda man ser är Fodong! Din storlek bleknar brevid din personlighet. Jag tror att överviktsoperationen också kommer att blekna.

Tror också att det är ävergående som allt annat.Den största förändringen är ju det första året sen vänjer sig folk.Men man kommer ju aldrig ifrån kommentarerna om viktnedgången och förändringarna som blir,men folk är ju sådana. Det ska pratas en massa i början sen lägger sig allt med tiden,oavsett vad det gäller.

Så det där är 130kg.
Jag skulle nog inte se skillnaden mellan typ 100-150kg.

Generöst av dig att dela med dig av bilder.
Tack för det.

Jag kan stå upp för mig själv, det är inte det som är problemet.
Problemet är att jag inte tycker att folk har att göra med att jag gjort en operation.
Jag vill bara vara Fodong, inte tjejen som gjorde en överviktsoperation.

Då blir du Fodong som tar tag i problemet och gör vad som krävs.
Hur kan det vara så illa. var stolt över dit beslut. Jag tror att alla beundrar en som klarar att gå så mycket ned i vikt, hur ni än gör.

En kollega till mig gjorde en för två år sedan. Hon var mycket öppen med det på jobbet iaf (svårt att vara annat när man är sjukskriven länge och resultatet är uppenbart). Jag har bara sett positiva reaktioner och hurrarop. Det här är en människa som provat ett otal kurer och vv och allt möjligt. Alla är bara glada åt den glada, positiva, rörliga kollega vi fått ingen tänker på operationen nu.

Så det där är 130kg.
Jag skulle nog inte se skillnaden mellan typ 100-150kg.

Generöst av dig att dela med dig av bilder.
Tack för det.

Så lite så. Och det är väldigt skönt att vara normalviktig igen. :D

I so agree. Huvudet på spiken liksom!

Så lite så. Och det är väldigt skönt att vara normalviktig igen. :D

Tack för bilderna Lupin! :bow:
Vi ser ungefär likdana ut, om du tittar på första bilden i min bildtråd som jag lagt in tidigare i tråden.

Jag tillhör ju dem som inte gick ner allt efter open, utan har cirkus 25 kg kvar, men det spelar ingen roll - det är ändå otroligt skönt att ha blivit av med de där kilona "på toppen".
Resten kan jag leva med, liksom! :)

Det är viktigt att tänka på att vi alla är olika - och att man kanske inte blir den där fotomodellsmala skönheten man var i tonåren, före barnen eller innan en sjukdom - igen. Man måste ha realistiska förväntningar på vd open kan göra för ens kropp, så att säga!

Likaså löser inte en viktnedgång eventuella andra problem man har. Tillhör man dem som använder mat som tröst och för att döva ångest, kan man må väldigt dåligt efteråt när inte den hjälpen finns längre. Därför är det viktigt att man ser till att ha någon att prata med om man skulle behöva det.
Jag har själv aldrig känt något behov av att "prata om min övervikt" efter open, men jag ser ju att somliga på nätet verkar ha ett oändligt behov av att göra det.

Det handlar nog väldigt mycket om vad man har för självkänsla och hur man ser på sig själv som person. Jag tyckte jag var helt okej även när jag var som tjockast - för min självkänsla sitter inte i min vikt!

Lustigt är också att när jag var som tjockast så hade jag minsann ett förhållande - nu 30 kilo smalare så är jag singel. *s*

Jag väger i dag 60kg och bantar mig mot 55-57kg.
Jag började på 69kg och brukade före det jag fyllde 40 väga mellan 52-55kg på 167cm.


(forlat for tillfallig tradkapning):
:eek:
nar jag var pa 53-54kg (168cm) trodde folk att jag hade anorexia och jag fick skavsar pa mina hoftben av jeansen. detta var for nagra ar sedan. idag ligger jag pa 61-62 och jag far komplimanger for att jag inte ar sa smal som nar jag vagde ca 58kg for nagra manader sen.

tank sa olika det kan vara.

Lupin: du namnde "dumpning" vad ar det?

Vad kostar en sådan operation om man bekostar den själv?

Nirak

Fast, jag ser alltså inte ut så längre. :p Gjorde GBP för drygt 4 år sedan och tillhör de lyckosamma som gått ner i stort sett all övervikten. Har ca 5-8 trivselkg som jag vill bli av med, om inget annat så för vänsterknäets skull. Jag väger precis under 78 nu. :banana:

Nåt av det bästa var nog att bli av med överflödet på magen...finns hemska bilder på det med, före och efter bukplastiken. 2,5 kg försvann via bukopen. :angel:

skriver mer senare......2-åringen har ett sammanbrott.... :grin:

Hoppar in i tråden!

Sist jag kollade upp det så låg det runt 120.000kr.

För min del är jag rätt så säker på att en bukplastik skulle tillkomma efteråt också så då skulle det hela sluta på en kvarts miljon... det är en ganska tuff helrenovering...

Ni som gjort dessa operationer, vet ni vad er ursprungliga övervikt bottnat i?
Var det svårt att få remiss?

Jag är liksom smalt byggd med smala höfter och så.
Så jag tillhörde de udda som naturligt passade i size Zero.
Men visst var jag smal och ändå så åt jag jämt.

En kvarts miljon är givetvis en attans massa pengar men å andra sidan är det ju faktiskt vad många människor lägger ned på köksrenoveringar och inredning...

Jag tycker att det kan vara värt att tänka på det. Varför tvekar vi (jag säger vi nu, även om jag vet att det inte gäller alla) ofta inför att göra en "renovering" av oss själva? Jag talar nu inte om skönhetsoperationer, utan om sådant som rör vår hälsa som viktoperationer eller t.ex. besök hos terapeuter. Jag har bekanta som tvekar att uppsöka psykologer eller terapeuter trots att de säger att de har behov av att bearbeta saker och ting. Det skäl som de anger är att det är för dyrt. Å andra sidan så kan de lägga 15000 kr på en ny soffa eller renovera badrummet för 150000 kr.

Jag har hört många som säger att de är tveksamma till att genomgå en landstingsbetald viktoperation om det inte garanterar att de samtidigt kan betala för att avlägsna överflödig hud. Att betala detta själv är ju givetvis inget som alla har råd med ens med banklån - så jag förstår ju att alla inte har råd. Men många människor tycks ju ändå ha ganska mycket pengar till annat. Varför då inte prioritera om? Är det något som gör att man tycker att man inte är värd att få må bra?

jo, jag med. mer at det pojkaktiga hallet antar jag? jag tror dock att jag ar "naturligt" tung och dessutom lite utav en muskelknutta.

Hoppar in i tråden!

Sist jag kollade upp det så låg det runt 120.000kr.

För min del är jag rätt så säker på att en bukplastik skulle tillkomma efteråt också så då skulle det hela sluta på en kvarts miljon... det är en ganska tuff helrenovering...

Ni som gjort dessa operationer, vet ni vad er ursprungliga övervikt bottnat i?
Var det svårt att få remiss?

Vad har du för prisuppgifter på bukplastiken? Jag betalade 45000 kr. Har aldrig hört talas om att det skulle gå på 100 papp.

Jodå, jag vet varför jag blev fet, men det är inget jag vill gå in på.

Det är inte svårt att få remiss, man ska vara psykiskt stabil och vara över ett visst BMI (som jag inte minns på rak arm). Sen får man vänta några/många år ifall man vill att samhället ska betala. Jag valde att ta banklån, men så ägde jag en hästgård och kunde ta lån på den. Plus att jag ville börja leva igen NU, inte om några år. Om jag hade väntat tror jag inte att jag hade levt nu.

Likaså löser inte en viktnedgång eventuella andra problem man har. Tillhör man dem som använder mat som tröst och för att döva ångest, kan man må väldigt dåligt efteråt när inte den hjälpen finns längre. Därför är det viktigt att man ser till att ha någon att prata med om man skulle behöva det.

Tyvärr pratas det för lite före och erbjuds alldeles för lite eftervård typ samtalsterapi = ingen alls. Det är en väldigt stor sak i livet att gå ner så mycket i vikt på så kort tid. Många klarar inte av det mentalt och bröjar missbruka alkohol och/eller sex. Den som varit överviktig och rent av fet i hela sitt liv vet inte vem h*n är som smal. Det är en helt annan identitet. Jag hade turen att ha varit både smal och vältränad större delen av mitt liv, tidigare, och visste vem jag var. Jag blev väldigt glad över att återupptäcka mig själv igen! Mitt riktiga jag liksom. :laugh:

Jag har själv aldrig känt något behov av att "prata om min övervikt" efter open, men jag ser ju att somliga på nätet verkar ha ett oändligt behov av att göra det.

Inte jag heller. Har aldrig haft något behov av att älta vare sig varför jag blev fet (vet jag redan) eller hur fort jag gick ner eller hur många/få kg jag gått ner och/eller varför jag inte går ner fler...etc etc. Jag identifierar mig inte ens som viktopererad. Jag är Jag. Min GBP är inget jag tänker på speciellt mycket. Men jag tänker inte speciellt mycket på att jag opererat bort blindtarmen heller (januari 2007, lite snöpligt dock att få blindtarmsinfl som vuxen haha).

Det handlar nog väldigt mycket om vad man har för självkänsla och hur man ser på sig själv som person. Jag tyckte jag var helt okej även när jag var som tjockast - för min självkänsla sitter inte i min vikt!

Jag tror det kan vara farligt att identifiera sig som fd fet eller viktopererad och inte gå vidare. Visst är det omvälvande att bli smal och "normal", men det finns viktigare saker i livet. Rensa ogräs tex, eller tvätta bilen. :angel:

Lustigt är också att när jag var som tjockast så hade jag minsann ett förhållande - nu 30 kilo smalare så är jag singel. *s*

Och jag fann mig själv igen och även styrkan att ta mig ur ett destruktivt förhållande med en alkoholiserad och kontrollerande man. Den sista gången han föreslog skilsmässa (vanligt förekommande förut, ett bra sätt att hålla mig på mattan...) så tackade jag för mig och gick. Han blev så häpen och chockad att han ansåg att eftersom jag gick med på skilsmässan så skulle jag inte ha ett rött öre. Eller hur. :grin: :D

Du har kanske blivit mer kräsen och inte nöjer dig med vem som helst, helt enkelt? :idea:

Åsså var det de där 10 tecknen.

Många är snåla. Många fattar inte heller vad viktoperationen innebär. Många har väldigt orealistiska föreställningar om en magsäcksoperation. Jag vet tjejer under 30, som kanske har 20 kg övervikt, som liksom inte giter ta tag i det och blir sura för att de inte kan få remiss att stympa magsäcken, för de är inte tillräckligt överviktiga.

Jag blir lika trött varje gång. Tyvärr går det inte att resonera med dem och tala dem till rätta heller, har jag märkt. Somliga verkar hellre bli ännu fetare och spela med sin hälsa på pin kiv, så att de kan få en remiss till slut. Och så tycker de ännu mera synd om sig själva... Offer-mentaliteten är läskigt utbredd. :crazy:

Och så finns det föräldrar med överviktiga, minderåriga barn, som lägger skulden på övervikten på barnet och som hellre väntar in barnets 18-årsdag, så att de kan få remiss till magssäcksoperation... Många förstår inte vilket handikapp det innebär att vara magsäcksstympad och att det handikappet varar livet ut.

Vad har du för prisuppgifter på bukplastiken? Jag betalade 45000 kr. Har aldrig hört talas om att det skulle gå på 100 papp.

Jodå, jag vet varför jag blev fet, men det är inget jag vill gå in på.

Det är inte svårt att få remiss, man ska vara psykiskt stabil och vara över ett visst BMI (som jag inte minns på rak arm). Sen får man vänta några/många år ifall man vill att samhället ska betala. Jag valde att ta banklån, men så ägde jag en hästgård och kunde ta lån på den. Plus att jag ville börja leva igen NU, inte om några år. Om jag hade väntat tror jag inte att jag hade levt nu.

Oj, ja 45´låter ju trotsallt bättre. Jag fick uppgift på vad en stor bukplastik skulle kosta där det ev. skulle gå ett ärr "runt om" (fattar nog inte riktigt själv så vet knappt hur jag ska förklara) samt att man flyttade naveln.

Nej jag menar inte alls att ni skulle berätta om vad det är som i grunden har byggt på övervikten, men att det kan vara bra att man själv vet om vad det är som har orsakat det hela så man inte hamnar i samma mönster igen.

Jag kan känna som du, jag vill börja leva igen nu! Inte om några år.

För mig är det inte lätt att få en remiss, jag har blivit nekad två gånger. Dels anses jag inte ha tillräckligt stor övervikt och dels så är jag väl inte vad som anses psykiskt stabil. Dock så tror jag till stor del att den psykiska ostabiliteten starkt hänger samman med min övervikt ( ja och min självsyn, självrespekt/självkänsla).

Härligt att höra att det gått så bra!!

En kvarts miljon är givetvis en attans massa pengar men å andra sidan är det ju faktiskt vad många människor lägger ned på köksrenoveringar och inredning...

Jag tycker att det kan vara värt att tänka på det. Varför tvekar vi (jag säger vi nu, även om jag vet att det inte gäller alla) ofta inför att göra en "renovering" av oss själva? Jag talar nu inte om skönhetsoperationer, utan om sådant som rör vår hälsa som viktoperationer eller t.ex. besök hos terapeuter. Jag har bekanta som tvekar att uppsöka psykologer eller terapeuter trots att de säger att de har behov av att bearbeta saker och ting. Det skäl som de anger är att det är för dyrt. Å andra sidan så kan de lägga 15000 kr på en ny soffa eller renovera badrummet för 150000 kr.

Jag har hört många som säger att de är tveksamma till att genomgå en landstingsbetald viktoperation om det inte garanterar att de samtidigt kan betala för att avlägsna överflödig hud. Att betala detta själv är ju givetvis inget som alla har råd med ens med banklån - så jag förstår ju att alla inte har råd. Men många människor tycks ju ändå ha ganska mycket pengar till annat. Varför då inte prioritera om? Är det något som gör att man tycker att man inte är värd att få må bra?


Mitt första svar till dig försvann så nu ska jag försöka få med allt igen!:crazy:
Jag håller med dig! Det viktigaste man borde investera i är ju egentligen sig själv.

Att jag personligen tvekar är att jag vill veta ordentligt vad som är grunden till min övervikt, arbeta med det, så att jag inte lånar en massa pengar genomgår stora operationer och några år senare står där med samma problem igen.

Vad kostar en sådan operation om man bekostar den själv?

Nirak

Jag har för mig att jag betalade 92 000 kr för fyra år sedan.

Lupin: du namnde "dumpning" vad ar det?

Ursäkta, jag missade din fråga igår. :o

Att dumpa är den antabus-effekt som man vill uppnå med en magsäcksoperation. Man tål helt enkelt inte längre socker och fett i större mängder, men speciellt inte socker. Ifall man ändå äter socker (tex om man råkar dricka en vanlig cola istf den light man beställde...) så mår man jättedåligt. Man får hjärtklappning, blir grön-blek och kallsvettas och darrig i hela kroppen och framför allt mår man illa på ett sätt man inte trodde fanns...kan få väldigt ont i magen med och man slutar fungera normalt. Det går över efter ett tag, hur länge beror lite på hur mycket man fick i sig, och det bästa är att lägga sig ner och vila under tiden. Om man har möjlighet. Det är nog den vanligaste socker-dumpningen. Man mår så dåligt att man helst avhåller sig från socker i form av vitt bröd, godis, kakor, läsk etc.

Om man äter för fort eller för fet mat (kan också variera från gång till gång) så blir man oftast väldigt trött. Man kan somna sittande ifall det vill sig illa. Inte bra om det händer när man kör bil. :eek:

En intressant effekt är att man blir fullare på mindre än förut. Allt man äter och dricker hamnar ju direkt i (tunn-)tarmen, istället för som innan i magsäcken. Så när man dricker ett glas vin slår det till direkt och i alla fall jag blir helt snurrig av ett halvt glas. :o Sen så får man se till att dricka före maten, eller ca en halvtimme efteråt, annars dumpar man då med (ifall man dricker samtidigt som man äter).

Den här dumping-effekten avtar lite med tiden, eftersom kroppen blir bättre på att känna av och ta till sig födan. Men det finns de som med vilje lär sig att tåla socker igen. Och så finns det de som säger att de inte känner av dumping-effekten så mycket ens från början. En del fördärvar då medvetet sin operation genom att fortsätta äta fel mat och går dels inte ner så mycket i vikt och dels går en del upp ganska mycket igen.

För att operationen, som bara är ett verktyg!, ska fungera i längden så måste man själv ta ansvar för vad man stoppar i sig. Det är inget universalmedel och det är inte läkarnas eller någon annans fel ifall man blir tjock igen efter några år. Vilket ganska många tydligen blir, tyvärr. Någonstans brister det i informationen, många har som sagt en orealistisk syn på vad en GBP innebär. Många verkar inte förstå att det är upp till en själv till stor del hur resultatet blir i längden.

Sen har kanske en del en orealistisk syn på hur mycket man kan gå ner i vikt efter en operation. Jag har för mig att de flesta går ner ca 75% av sin övervikt och sen stannar där eller går upp ett par, tre kg innan vikten stabiliseras. Och sen händer inget med vikten. Där tror jag att man har mycket att hämta genom att äta på ett annat sätt. Den vanliga kosten med 55-60% kolhydrater fungerar nog extra dåligt för en viktopererad, eftersom näringsupptaget blir förvrängt. Tex så har man ett för alltid försämrat upptag av protein, eftersom tunntarmen är rejält avkortad. Och jag tror (tycker det verkar som) att kolhydrater tas upp lättare än innan?

Jag kan eg bara ta mig själv som exempel, eftersom man reagerar och fungerar lite olika (och äter olika också antar jag). Jag vägde strax över 130 kg som mest och gick på ett år ner till 75 kg. Det är mer än 75%, för om jag skulle gått ner 75% av övervikten så skulle jag hamnat på 85 kg. Den "vanliga" kosten fungerar inte för mig, jag har kvar en stark dumping-effekt efter drygt 4 år och har inte mått bra på normalkost med 55-60% kolhydrater. Men sen jag gick över till LCHF har det hänt grejor! Både viktmässigt och energimässigt. :banana:

En faktor, rent allmänt, för viktminskningen efter en magsäcksoperation, tror jag är hur mycket av tunntarmen de kortar av (man tar inte bort den, utan gör en slinga, har jag för mig). På mig kortade de av tunntarmen med 120 cm. Det vanligaste lär vara ca 90 cm. Trots att jag gjorde operationen på Sophiahemmet och betalade de nästan 100 000 kr själv, så lyckades de missa ett par detaljer. En mindre(?) grej var att de inte lyckades skriva ner mitt förnamn rätt. Jag fick ett helt annat namn i förnamn i journalen, men personnumret stämde i alla fall. :angel: En annan miss, som jag grunnat på sedan dess, är att kirurgen missuppfattade hur länge jag varit överviktig. Jag sa till honom att jag varit tjock i ca 10 år vid det första läkarbesöket (där han skulle avgöra om man bl.a. var tillräckligt tjock och inte hade några psykiska problem), men i journalen stod det att "patienten har varit överviktig hela livet". Jag vet inte om den missuppfattningen låg till grund för att han sen kortade av min tunntarm med 120 cm istf de mer vanliga ca 90 cm? För att få bättre effekt? Jag har ingen aning om vad som gör att kirurgerna kortar av olika mycket?

Jag har dessutom haft tur som sluppit en massa biverkningar efter operationen. De senaste två åren har jag haft återkommande magsmärtor som troligtvis berott på förstoppning. Vilket de flesta läkare har velat avhjälpa genom att ge mig än mer fiber och mina besvär blev bara värre och värre. Jag har varit inne akut några gånger under 2006-2008 pga magsmärtorna, men i dec 07 slutade jag helt med de olika fibertillskotten och blev faktiskt något bättre i magen! Och efter att jag har slutat äta kolhydrater i form av bröd, potatis, pasta, ris etc så fungerar magen nästintill perfekt utan vare sig förstoppningar eller motsatsen, helt av sig själv och magsmärtorna har försvunnit. :grin:

Tyvärr är man ganska utlämnad åt sig själv i vården, om man inte bor i en storstad där många har gjort en sådan här operation. Okunskapen bland vårdpersonal rent allmänt är skrämmande stor. De flesta vanliga läkare har inte en susning vad en Gastric Bypass innebär eller hur det påverkar kroppen i stort. Tex att man har ett sämre upptag av läkemedel (och vitaminer/mineraler....) och att exvis p-piller inte fungerar alls efter en GBP (noll upptag = inget skydd). Och att man inte kan ta tabletter som är hur stora som helst, eftersom passagen mellan den lilla magfickan (på ca 25 ml) och tunntarmen är ca 1 cm i diameter. Kapslar med gelatinhölje kan man skippa helt eller så får man dra isär kapslarna och hälla ut innehållet och på nåt sätt få i sig det på annat vis. Flytande fungerar bäst. Och det sämre upptaget kan även innebära att värktabletter inte har samma verkan vid smärta. :crazy:

Det finns mer att skriva, men det här blev nog långt nog. :angel:

Oj, ja 45´låter ju trotsallt bättre. Jag fick uppgift på vad en stor bukplastik skulle kosta där det ev. skulle gå ett ärr "runt om" (fattar nog inte riktigt själv så vet knappt hur jag ska förklara) samt att man flyttade naveln.

Jag gjorde en sk stor bukplastik, där de tog bort en jättestor trekantig bit från framsidan av magen. Operationsärret från magsäcksopen försvann då. Och sen drog kirurgen ihop sårkanterna, med mycket möda, så att jag fick ett nytt, fast tunnare, ärr mittfram på magen, från under brösten och ner och ett vågrätt ganska långt ärr precis ovanom pubesområdet. De stramade upp vid pubesberget (lyfte upp lite) så att jag får raka av könshåren lite längre upp sedan dess. :angel: Och så stansade de ut naveln och flyttade den. Tyvärr hamnade den lite snett, vilket syntes när jag var gravid. Den putade nämligen ut åt fel håll när jag var höggravid och det såg jättekonstigt ut. :eek:

Av vad jag har sett så är det lättare att få en viktoperation om man betalar själv, än om landstinget ska betala. Eftersom det är staten som betalar då, så tror jag att man gör hårdare bedömningar mentalt. Men jag vet åtminstone EN som inte borde fått remiss, som på något sätt lyckats fejka sin mentala hälsa. :crazy: H*n bytte matmissbruk till alkohol- och sexmissbruk efter viktnedgången och mådde fortfarande lika dåligt rent psykiskt.

Du skriver så jättebra Lupin. Men jag måste bara trycka på en sak:
måste man själv ta ansvar för vad man stoppar i sig
Det har tyvärr många missat redan innan operationen.

Tack så mycket. :)

Visst är det så, att man har ett ansvar för vad man stoppar i sig, även före operationen. Men ofta ligger det ganska svåra grejor bakom. Jag säger inte att det är så här för alla som är feta, men jag träffade ganska många både före och efter min GBP och det verkar vanligt med sexuella övergrepp som grund för övervikten. Plus andra hemska upplevelser.

Där menar jag att det behövs mer info och bättre uppföljning efter operationen. Eftervården är jättedålig. Det är upp till var och en att ta kontakt med kurator/psykolog etc om man får problem att hantera den massiva viktnedgången. Och detta trots att "man" är medveten om svårigheterna som många får, rent mentalt. Det allra bästa är om man kommer till rätta med den psykiska biten före en sk viktoperation.

Trots att jag gjorde min operation privat, på ett välkänt och "fint" sjukhus, så har jag inte varit på ett enda återbesök. Har inte blivit kallad och när jag ringde och frågade en tid efteråt så ansågs det inte behövas, eftersom jag bodde nere i Skåne. :confused: Ändå heter det att det ingår fria (?) återbesök efteråt och jag tror t.o.m. att det står på deras hemsida att man ska dit igen för uppföljning efter si och så lång tid. Och jag är inte helt nöjd med min upplevelse på sjukhemmet, föraktet mot feta är massivt. Även inom vården. Och tydligen även på ett sjukhem där man har tagit på sig att göra de här operationerna privat. :(

.......vilket syntes när jag var gravid. Den putade nämligen ut åt fel håll när jag var höggravid .....

Hur klarade huden av att både tänja ut sig och dra ihop sig vid en graviditet efter bukplastiken?
Min hud räckte knappt som det var.
Dock drog den ihop sig bra.

Men det är ju några här på forumet som har gjort bukplastik efter en graviditet för att huden inte drog ihop sig.
Önskade du någon gång att du väntat med plastiken till efter graviditeten?

Det har jag en helt annan förståelse för, för dem som har en svår bakgrund. Men många sitter bara och stoppar i sig mat och åker bil överallt och fattar inte varför de går upp i vikt...

jag är inte opererad själv men har sett några i omgivningen som opererats.
Några reflexioner:
Två jag har sett som opererats gick ner i vikt jättefint efter OP, men har sen gått upp igen. En av dem är verkligen GIGANTISK i omfång igen (skulle gissa på nånstans mellan 150-200, men vet inte), större nu än före OP tror jag. (har ingen kontakt med människan längre, men har sprungit på henom då hän tränar i gruppen före mig på behandlingsbadet på sjukhuset...) Hän har alltid småätit en massa och skyllt övervikten på sjukdom. Och grejen är ju att det går jättebra att småäta lite hela tiden även efter OP = Op var fel val i detta fallet, bevisligen.
Den andra jag sett opererad har också gått upp igen, om än inte lika mycket. Och där är orsaken också densamma - småätande.
En tredje bekant är nyopererad GBP. Har opererats tidigare med svångrem runt magsäcken och gått upp igen ändå.

Jag vill inte förringa Er som opererat Er, men någonstans tror jag att man behöver ta tag i grundproblemet innan man sätter kniven i någon. VARFÖR har man gått upp i vikt? Skulle det gå att gå ner utan att operera? LCHF-dieten/livsstilen är ju kanske extrem, men jag har sett viktras med den metoden på nära håll.
Och kanske behöver man stöd på något sätt för att sluta småäta, för med mitt lilla urval som stöd så verkar det vara ett av problemen till att man inte går ner så mkt man skulle kunna och kanske t.o.m går upp i vikt igen.
Sen är det kanske inte fel med operationen som hjälp på traven. Men grundproblemen först, som sagt.

Själva grunden med en op är att man ska lära sig att äta rätt kost. Jag äter idag med mellanmål inräknat 6gg. Och varje huvudmåltid ska innehålla allt enligt tallriksmodellen. Dels för att vi ska få i oss all näring och då får man knöka ihop allt på en och samma gång. Inte lätt då man inte kan äta så mycket var gång. Mellanmålen består i ex frukt,bröd etc. Att småäta ser jag inget utrymme för. Jag finner nu ingen anledning att små äta när jag är mätt hela tiden.Dricka gör man före och efter måltiderna.Jag kan inte dricka till måltiderna (dumpar).Är enormt känslig för sötsaker. Fet mat är inte att tänka på.Att vi som GBP opas hinner fundera innan operationen är meningen.Jag fick lära mig att äta rätt innan op gjordes och det har gjort det lättare för mig efter op. Man går till dietist från det att man fått träffa kirurgen första gången (bedömning) fram tills op görs. Sedan är det regelbundet besök hos dietist.
Operationen är ett hjälpmedel att komma in på rätt bana.En operation löser inte övervikten,utan är ett redskap för att ändra sina kostvanor. Man måste vara införstådd med vad en operation innebär.Massa arbete för den opererade kan jag lova.Mycket mat tänk och sakta bygga upp kondition.Går man in med tron om att en operation löser allt så är man helt fel ute och då misslyckas allt.

Hur klarade huden av att både tänja ut sig och dra ihop sig vid en graviditet efter bukplastiken?
Min hud räckte knappt som det var.
Dock drog den ihop sig bra.

Men det är ju några här på forumet som har gjort bukplastik efter en graviditet för att huden inte drog ihop sig.

Önskade du någon gång att du väntat med plastiken till efter graviditeten?

Ibland ska man ha tur. :D Jag blev oplanerat, oväntat och chockartat gravid drygt två månader efter den stora bukplastiken. Oväntat och chockartat eftersom jag var stämplad som barnlös tillsammans med exet, vi hade gjort div utredningar och jag hade t.o.m. förlikat mig med tanken på att jag var barnlös och skulle så förbli. Det tog ganska lång tid för chocken att lägga sig och något av det första jag gjorde var att ringa min bukplastikkirurg. Han gratulerade direkt! Och sen sa han att det inte var någon fara för läkningen, magen skulle växa långsamt och egentligen inte förrän på slutet. :)

Nu fick jag ingen superduperjättebebismage, som man har sett div foto på, utan en ganska lagom. Tillräckligt liten för att gömma sig i en vanlig vinterjacka och överraska vissa grannar när de insåg att jag varit gravid under vintern och fött en son i mitten av april 06. :p Jag hade dessutom turen att slippa de obligatoriska (?) delade magmusklerna. Om det berodde på att jag var ihopsydd längs med eller om jag hade sluppit i vilket fall som helst vet jag inte. Men magmusklerna delade sig inte i alla fall (kirurgen sa att det kunde ske och skulle i så fall bli något smärtsamt eftersom jag var ihopsydd längs med, men att han gärna sydde ihop mig igen, efteråt, ifall det skedde).

Sen hade jag den otroligt lyxiga turen att magen blev platt direkt efter förlossningen. Allting bara drog ihop sig och jag kan inte se att jag har 1 ynka mm extra, lös/slappare, hud så här efteråt. Jag såg ju de andra nyblivna mammornas lösa, degiga och ganska stora magar på BB-avdelningen och skämdes nästan för att min bebismage var osynlig. Ingen som såg mig hade kunnat tro att jag precis fött. :o

Jag tänkte aldrig att jag ångrade. Jag blev gravid högst oplanerat och väntat och det är mitt livs mirakel. :love: Ingen bukplastik i världen skulle kunna komma före det.

Min mage i v 38, från sidan och framifrån.

http://archive1.pixbox.se/arkivet/synligt_23/20840000-20849999/640x480/20841094.jpg

http://archive1.pixbox.se/arkivet/synligt_23/20840000-20849999/640x480/20841093.jpg

Bristningarna som syns fick jag pga fetman. Min mage var större då än när jag var gravid. Och jag gick upp väldigt fort när jag gick upp i vikt som tjock. Första rundan ökade jag 30 kg på ett år 1993-1994 (från 65 till 95 kg. Ingen angenäm upplevelse, men jag var djupt olycklig och deprimerad och mycket självdestruktiv).

Det där ser ju helt normalt ut.
Vad kul.
Jag förstår att du inte ångrade något.
Du var ju inte med och planerade själv.
Utan barn gjorde som barn brukar, kommer som de vill.

Mina magmuskler delade inte på sig under någon av mina 3 graviditeter, så det är nog olika det där.
Och efter första graviditeten så drog allt ihop sig på en enda gång.
Det gick sedan trögare och trögare för varje barn.

Hur fungerade det med ätandet under graviditeten då?

Jag vill inte förringa Er som opererat Er, men någonstans tror jag att man behöver ta tag i grundproblemet innan man sätter kniven i någon. VARFÖR har man gått upp i vikt? Skulle det gå att gå ner utan att operera? LCHF-dieten/livsstilen är ju kanske extrem, men jag har sett viktras med den metoden på nära håll.

Och kanske behöver man stöd på något sätt för att sluta småäta, för med mitt lilla urval som stöd så verkar det vara ett av problemen till att man inte går ner så mkt man skulle kunna och kanske t.o.m går upp i vikt igen.
Sen är det kanske inte fel med operationen som hjälp på traven. Men grundproblemen först, som sagt.

Du har så rätt så! Läs gärna mitt långa inlägg (eller de andra med för den delen). :angel: Många tror att en operation är ett trollspö som läkaren viftar med och sen sker något magiskt och allting ordnar sig. Många vägrar inse att man har ett personligt ansvar för hela sitt liv. Att gå igenom allt vad det innebär med en magsäcksstympning och sen fördärva det genom att äta sig fet igen är så urbota dumt att man frågar sig om det inte borde vara straffbart. :crazy:

En viktoperation är enbart ett verktyg. Dvs ett verktyg. Det stora, livslånga jobbet får man göra själv. Och det är inget som tar slut bara för att övervikten mirakulöst försvunnit. Verktyget har sin bästa verkan det första året, då man går ner mest mer eller mindre automatiskt. Och många (inkl jag) går omkring i ett fantastiskt rus det första året-ettochetthalvt. Sen kommer en viss baksmälla, där man tvingas inse att nu måste jag ta mig i kragen och göra resten av jobbet själv, livet ut. :grin: Och det är där alldeles för många faller i gropen och det är där vårdapparaten på sätt och vis sviker. Men man har fortfarande ett eget ansvar för sitt liv. Det är jag som väljer vad jag stoppar i munnen, ingen annan.

Jag önskar att jag hade känt till LCHF för flera år sedan, då hade jag kanske inte behövt göra en operation. Jo, bukplastiken! Men jag hade kanske sluppit magsäcksstympningen. Jag tror aldrig jag har mått så här bra, som jag gör nu när jag lever med LCHF. Och jag klarar av den extrema kosten, trots min GBP, mycket bra. Det är bara ibland (väldigt sällan) som jag reagerar på det myckna fettet. Och jag tror det beror på att jag inte äter de där vanliga kolhydraterna längre. :banana:

Jag kan ju bara tala för mig själv, och kanske är jag ovanligt självanalyserande, envis och vägrar befatta mig med offer/martyr-mentaliteten? Men jag tror att det har fungerat bra för mig, just för att jag visste var problemet låg före operationen. Delvis genom eget arbete, delvis genom punktvisa insatser hos kuratorer/psykologer.

Det har jag en helt annan förståelse för, för dem som har en svår bakgrund. Men många sitter bara och stoppar i sig mat och åker bil överallt och fattar inte varför de går upp i vikt...

Förnekelsen är stark. Överallt. :grin: Ta bara nikotinisterna. :devil: :angel:

Själva grunden med en op är att man ska lära sig att äta rätt kost. Jag äter idag med mellanmål inräknat 6gg. Och varje huvudmåltid ska innehålla allt enligt tallriksmodellen. Dels för att vi ska få i oss all näring och då får man knöka ihop allt på en och samma gång. Inte lätt då man inte kan äta så mycket var gång. Mellanmålen består i ex frukt,bröd etc. Att småäta ser jag inget utrymme för. Jag finner nu ingen anledning att små äta när jag är mätt hela tiden.Dricka gör man före och efter måltiderna.Jag kan inte dricka till måltiderna (dumpar).Är enormt känslig för sötsaker. Fet mat är inte att tänka på.Att vi som GBP opas hinner fundera innan operationen är meningen.Jag fick lära mig att äta rätt innan op gjordes och det har gjort det lättare för mig efter op. Man går till dietist från det att man fått träffa kirurgen första gången (bedömning) fram tills op görs. Sedan är det regelbundet besök hos dietist.
Operationen är ett hjälpmedel att komma in på rätt bana.En operation löser inte övervikten,utan är ett redskap för att ändra sina kostvanor. Man måste vara införstådd med vad en operation innebär.Massa arbete för den opererade kan jag lova.Mycket mat tänk och sakta bygga upp kondition.Går man in med tron om att en operation löser allt så är man helt fel ute och då misslyckas allt.

Det där är väldigt olika från landsting till landsting. Jag har aldrig varit hos dietist och ärligt talat tycker jag inte att de är så informerade eller duktiga. :angel: De kör efter livsmedelsverkets rekommendationer och ärligt talat är det nog de som gör folk feta. :cool:

Visst kan man äta fet mat. Jag äter enligt LCHF sedan ett par månader tillbaka och äter relativt mycket fett. Och är på väg att ta bort de där sista, envisa kg. :idea:

Jag upplever dietistens råd och tips som bra och fungerar på mig och mitt leverne. Man kan väl alltid begära att få dietist kontakt om man vill det?
Jag kan inte äta feta dressingar etc.Jag blir dålig då. Visst kan man äta begränsad mängd fett man måste ju också ha fett.Men rimliga mängder menade jag.

Det där ser ju helt normalt ut.
Vad kul.
Jag förstår att du inte ångrade något.
Du var ju inte med och planerade själv.
Utan barn gjorde som barn brukar, kommer som de vill.

Mina magmuskler delade inte på sig under någon av mina 3 graviditeter, så det är nog olika det där.
Och efter första graviditeten så drog allt ihop sig på en enda gång.
Det gick sedan trögare och trögare för varje barn.

Hur fungerade det med ätandet under graviditeten då?

Jag kände mig helt normal under graviditeten. :D Det jag däremot ogillade var min korkade BM som varenda gång jag träffade henne lite elakt frågade hur det kändes att behöva bli tjock igen. Jag svarade, sammanbitet vänlig, varenda gång att jag var gravid, inte tjock. Sen bytte jag BM till slut. :angel:

Jag var typ konstant hungrig under graviditeten. Från mitten nån gång var jag tvungen att äta något varje timme. Jag blev gravid i juli och strax före jul slutade jag dumpa på sötsaker och kunde äta några småkakor eller en handfull skumtomtar. Och det gjorde jag lite då och då. Men varken så mycket eller så ofta som somliga andra gravida antar jag, för jag gick bara upp måttliga 15 kg och gick ner 12-13 kg på ett par veckor. Sen försvann resten också när jag ammade.

Fast jag var otroligt korkad. :o Från och med förlossningen drack jag Vitargo +ELECTROLYTE som törstsläckare. Jag tänkte inte på att den var en ren kolhydratbomb. Och gick upp från 75 kg till 82 sommaren 06. :crazy: Och de däringa efter-graviditeten-kg har varit sega att dras med. Tills nu, sen jag övergick till LCHF. Tröttheten och orkeslösheten har försvunnit och så även ca 4,5 kg den senaste månaden. :laugh:

Om jag inte hade druckit upp ett par stora hinkar med Vitargo, så anar jag att jag hade tillhört de som "äts upp" till viss del under amningen. Och jag hoppas få chansen en gång till. Håll gärna tummarna i sommar! :banana:

Jag upplever dietistens råd och tips som bra och fungerar på mig och mitt leverne. Man kan väl alltid begära att få dietist kontakt om man vill det?
Jag kan inte äta feta dressingar etc.Jag blir dålig då. Visst kan man äta begränsad mängd fett man måste ju också ha fett.Men rimliga mängder menade jag.

Hur länge sedan var det du gjorde operationen?

Januari i år :grin:

Vilken puckad barnmorska.

Jag skall hålla alla tummar för dig i sommar.
Lycka till med allt.

Okej. Det är jättebra att du får hjälp av dietist, ifall du känner att det behövs. Det är, om inget annat, en radikalt annorlunda ät-teknik som krävs och om din dietist har erfarenhet av viktopade personer, så kan hon säkert ge stöd och hjälp med den biten.

Det första året tappar man väldigt mycket vikt, i stort sett vad eller hur man än gör. Men med facit i hand ger jag dig gärna lite råd och rekommendationer, om du vill? Jag har varit opererad i drygt fyra år nu.

I början var jag också väldigt känslig för både fett och socker. Fettdelen lugnade sig efter första dryga året. Men eftersom jag var noga med att inte äta småkakor eller minsta lilla bit smågodis eller annat skit (inkl vitt bröd tex) så bibehöll jag dumpningseffekten.

Om du kan redan nu, så håll dig gärna till GI-kost. Långsamma kolhydratet, tillräckligt med fett (jag kan varmt rekommendera en sked flytande omega-3 olja varje dag) och så mycket protein du orkar få i dig. Just proteinupptaget är kraftigt hämmat och det första året kompletterade jag med proteintillskott (whey 80, chokladsmak, som jag mixade med kaffe/vatten) ett par gånger per dag, men i alla fall en gång per dag. Jag tar fortfarande proteintillskott, men inte lika ofta. Efter så här pass lång tid är det lättare att äta över huvud taget.

Ta det lite lugnt med de snabba kolhydraterna, inkl frukt! Frukt är oerhört sött och kan göra att dumpningseffekten avtar. Det finns frukt med bara lite kolhydrater, tex hallon, som man kan äta med gott samvete. Och alla ovanjordgrönsaker och kanske en och annan morot. :idea:

vilket svar! tack ska du ha :)

Jag skall hålla alla tummar för dig i sommar.
Lycka till med allt.

Tack ska du ha. :)

vilket svar! tack ska du ha :)

Varsågod. :laugh: Hoppas du (och alla andra) har överseende med mina långrandiga inlägg. :o

jag är inte opererad själv men har sett några i omgivningen som opererats.
Några reflexioner:
Två jag har sett som opererats gick ner i vikt jättefint efter OP, men har sen gått upp igen. En av dem är verkligen GIGANTISK i omfång igen (skulle gissa på nånstans mellan 150-200, men vet inte), större nu än före OP tror jag. (har ingen kontakt med människan längre, men har sprungit på henom då hän tränar i gruppen före mig på behandlingsbadet på sjukhuset...) Hän har alltid småätit en massa och skyllt övervikten på sjukdom. Och grejen är ju att det går jättebra att småäta lite hela tiden även efter OP = Op var fel val i detta fallet, bevisligen.
Den andra jag sett opererad har också gått upp igen, om än inte lika mycket. Och där är orsaken också densamma - småätande.
En tredje bekant är nyopererad GBP. Har opererats tidigare med svångrem runt magsäcken och gått upp igen ändå.

Jag vill inte förringa Er som opererat Er, men någonstans tror jag att man behöver ta tag i grundproblemet innan man sätter kniven i någon. VARFÖR har man gått upp i vikt? Skulle det gå att gå ner utan att operera? LCHF-dieten/livsstilen är ju kanske extrem, men jag har sett viktras med den metoden på nära håll.
Och kanske behöver man stöd på något sätt för att sluta småäta, för med mitt lilla urval som stöd så verkar det vara ett av problemen till att man inte går ner så mkt man skulle kunna och kanske t.o.m går upp i vikt igen.
Sen är det kanske inte fel med operationen som hjälp på traven. Men grundproblemen först, som sagt.


Jag förstår hur du resonerar, men enligt läkare och forskare är operation i stort sett det enda sätt att gå ned i vikt och behålla den. Så även om vissa misslyckas så antar jag att fler lyckas.

I mitt fall tex. så har jag gått på överviktsenheten hos en dietist/terapeut i nåt halvår ungefär och hon hittar inga stora avvikelser i varken mitt ätbeteende eller mitt val av mat. Troligtvis är mitt problem att jag äter lite för mycket helt enkelt. Jag äter bara när jag är hungrig och jag småäter inte, men troligtvis krävs det lite mer mat för mig att bli mätt än för normala människor.
Jag är ingen storkonsument av socker och fett, snarare tvärtom. Men även nyttig mat kan man bli fet av om man äter lite för mycket.

Tack för tipsen ,ska absolut prova dom.

absolut! lycka till i sommar :)

Jag kan rekommendera dig att läsa "Fettskrämd". Där tar författaren upp vad som händer i kroppen när man är fet och varför det är svårt/omöjligt att gå ner i vikt med sk vanlig kost. Läs gärna även Sten Sture Skaldeman med. Han har bl.a. skrivit en jättebra bok som heter "GI-Noll. Viktminskning för kvinnor". Om jag hade vetat då vad jag vet nu, så hade jag väntat med magsäcksstympningen och gett LCHF en ärlig chans i 3-6 månader först. :idea:

Tack för tipsen ,ska absolut prova dom.

Du får gärna fler, säg bara till. Ett av mina bästa tips är promenader. :) Och gärna lättare styrketräning när du känner att du orkar, för att behålla/öka muskelmassa och öka fettförbränningen.

Sen kan jag rekommendera att inte ha bråttom med bukplastiken eller nån annan plastik. Man blir väldigt slapp i huden till att börja med, men med tiden drar den ihop sig mer än man tror. Ha inte för bråttom, vänta gärna två år efter operationen för bästa resultat. Då har vikten troligtvis stabiliserat sig och huden fått en chans att dra ihop sig lite mer själv.

Jag förstår hur du resonerar, men enligt läkare och forskare är operation i stort sett det enda sätt att gå ned i vikt och behålla den.


Kirurger har bra lobbyister.

Jag kan rekommendera dig att läsa "Fettskrämd". Där tar författaren upp vad som händer i kroppen när man är fet och varför det är svårt/omöjligt att gå ner i vikt med sk vanlig kost. Läs gärna även Sten Sture Skaldeman med. Han har bl.a. skrivit en jättebra bok som heter "GI-Noll. Viktminskning för kvinnor". Om jag hade vetat då vad jag vet nu, så hade jag väntat med magsäcksstympningen och gett LCHF en ärlig chans i 3-6 månader först. :idea:


tack för tipset, ska kolla upp det. Vill ju undvika operation om det går.

Du har så rätt så! Läs gärna mitt långa inlägg (eller de andra med för den delen). :angel: Många tror att en operation är ett trollspö som läkaren viftar med och sen sker något magiskt och allting ordnar sig. Många vägrar inse att man har ett personligt ansvar för hela sitt liv. Att gå igenom allt vad det innebär med en magsäcksstympning och sen fördärva det genom att äta sig fet igen är så urbota dumt att man frågar sig om det inte borde vara straffbart. :crazy:
På den punkten är jag helt enig med dig.
tvångsvård och tvångsdiet verkar vara det enda som hjälper på personen jag nämnde i inlägget.
Jag förstår hur du resonerar, men enligt läkare och forskare är operation i stort sett det enda sätt att gå ned i vikt och behålla den. Så även om vissa misslyckas så antar jag att fler lyckas.

I mitt fall tex. så har jag gått på överviktsenheten hos en dietist/terapeut i nåt halvår ungefär och hon hittar inga stora avvikelser i varken mitt ätbeteende eller mitt val av mat. Troligtvis är mitt problem att jag äter lite för mycket helt enkelt. Jag äter bara när jag är hungrig och jag småäter inte, men troligtvis krävs det lite mer mat för mig att bli mätt än för normala människor.
Jag är ingen storkonsument av socker och fett, snarare tvärtom. Men även nyttig mat kan man bli fet av om man äter lite för mycket.
Läkare och forskare i all ära, men de är ibland ganska trångsynta...

Jag förstår om du är inne på operationslinjen, om du väger som en shetlandsponny (sen hoppas jag för din skull att det då är en slank en, för mina väger närmare 250 kg... min första avelshingst vägde 201 när han var riktigt smal...)

OM jag vore i dina skor så skulle jag testa någon av extremdieterna, GI i första hand och i andra hand LCHF, och se hur kroppen reagerar på det. (här (http://kolhydrater.ifokus.se) kanske du kan hitta ngt matnyttigt om detta tänkande)
(själv ska jag börja med lite regelbundna vanor och sundare kosthållning, som jag tror räcker i mitt fall...)
Får inte detta heller någon önskad effekt för dig, DÅ skulle jag kanske överväga en operation.

Gör det. Min allra största rekommendation, med facit i hand, är att undvik operation ifall det finns minsta möjlighet. Visst, man går ner i vikt, men man har ett stort handikapp för resten av livet. Jag tror benhårt på LCHF och önskar att infon fanns lika tillgänglig för 4-5 år sedan. Men, bättre sent än aldrig. :D

... men troligtvis krävs det lite mer mat för mig att bli mätt än för normala människor.

Så har min mamma och min dotter det.
De har fått lära sig att leva utan att äta sig mätta.
De äter bara så mycket att de dämpar sin hunger.

Inte längre vrålhungrig = mätt i deras värld.

Skulle du kunna leva så, så kan det ju vara ett sätt.

På den punkten är jag helt enig med dig.
tvångsvård och tvångsdiet verkar vara det enda som hjälper på personen jag nämnde i inlägget.

Läkare och forskare i all ära, men de är ibland ganska trångsynta...

Jag förstår om du är inne på operationslinjen, om du väger som en shetlandsponny (sen hoppas jag för din skull att det då är en slank en, för mina väger närmare 250 kg... min första avelshingst vägde 201 när han var riktigt smal...)

OM jag vore i dina skor så skulle jag testa någon av extremdieterna, GI i första hand och i andra hand LCHF, och se hur kroppen reagerar på det. (här (http://kolhydrater.ifokus.se) kanske du kan hitta ngt matnyttigt om detta tänkande)
(själv ska jag börja med lite regelbundna vanor och sundare kosthållning, som jag tror räcker i mitt fall...)
Får inte detta heller någon önskad effekt för dig, DÅ skulle jag kanske överväga en operation.

Ja, alltså det var inte alls min idé om operation.
Det är läkare och vänner som tycker att jag ska betänka alternativet. Själv vill jag kunna leva normalt och en viktminskning skulle hjälpa mig att komma dit, men en operation gör i sin tur att jag inte kan leva normalt ändå...

Så har min mamma och min dotter det.
De har fått lära sig att leva utan att äta sig mätta.
De äter bara så mycket att de dämpar sin hunger.

Inte längre vrålhungrig = mätt i deras värld.

Skulle du kunna leva så, så kan det ju vara ett sätt.

Jag ska försöka tänka på det.

Det är ett ganska så krävande sätt.
De måste liksom räkna hela tiden.

Inte kalorier men liksom antal.
Antal mackor.
Antal potatisar.
Antal fiskpinnar.
O.s.v.

Eftersom att min mamma har problemet och klarar utav att kontrollera det så visste vi redan tidigt vad dottern led utav.
Och vad vi skulle göra.
Vi har tränat henne i detta sedan hon var runt 5år.
Då så kunde hon äta tills att hon spydde utan att känna att hon borde ha slutat.

Under en lång tid så fick hon inte äta mera än vad jag åt.
På det viset så fick hon lära sig vad en normal "nåja" vuxen äter.
Nu så äter jag mera än de flesta så det är ju inget stort "straff".
Hon håller vikten bra även på ganska så mycket mat.
Äter hon litet mindre, typ som genomsnittet, så blir hon för smal.

Hon är liten, 157cm och blir inte större.

I mitt fall tex. så har jag gått på överviktsenheten hos en dietist/terapeut i nåt halvår ungefär och hon hittar inga stora avvikelser i varken mitt ätbeteende eller mitt val av mat. (---).

Precis så var det för mig också!

Själv är jag snarare sån att när jag mår riktigt riktigt kass - då äter jag ingenting alls! Tappade exempelvis 15 kg på två månader för en massa år sedan, på grund av olycklig kärlek ...
När jag mår bra och trivs med livet äter jag som alla andra. Mer ibland, mindre ibland, bra ibland, dåligt ibland ... Jag ägnar inte mat särskilt många tankar alls, faktiskt! :)

Och jag försökte verkligen ALLT innan jag till sist gjorde en op.

Två åren innan open gick jag i en KBT-grupp på Överviktsenheten här i Uppsala i ett halvår för att lära mig äta rätt. Jag levde på runt 2000 kcal per dag i månader - ingenting hände!
Av alla oss i gruppen (8st) så var det en (1) som faktiskt gick ner i vikt. De flesta av oss andra stod mer eller mindre stilla, trots att vi inte gjorde annat än pratade om hur vi skulle äta, när vi skulle äta, hur vi mådde när vi åt, tränade tänkande, skrev matdagbok, övade oss i att betvinga impulser, motionerade, och så vidare.
Jag säger inte att det var bortkastad tid - men jag gick inte ner ett skvatt i vikt ...

Sedan har jag vid flera tillfällen pratat med den psykiatriker jag gått hos sedan 1996 för min deppighet, för jag ville veta i fall han trodde jag hade en ätstörning.
Jag har berättat vad och hur jag äter och så vidare - för jag trodde också från början att orsaken låg i mitt innersta och att terapi skulle hjälpa mig. Men han höll inte med om det, och han känner mig ju rätt bra vid det här laget ... ;)

Dessutom provade jag lowcarb under sammanlagt fyra månder innan open utan att tappa ett enda kilo. Jag var till sist nere i 10 kolhydrater per dag och cirka 2000 kcal i intag.
Jag blev otroligt seg i huvudet, och sedan blev jag plötsligt deprimerad, fick hjärtklappning, panikattacker och mådde verkligen pyton - och fick då veta att lowcarb är inte bra när man har problem med serotoninet. Så det var det! :)

Hur som helst:
Jag tycker att man ska akta sig väldigt mycket för att dra parallellen "mår dåligt = är tjock" - för det är inte så enkelt!
Det finns massor av människor som mår dåligt som är jättesmala - och andra som mår dåligt och som förutom att de gör det, har den genetiska dispositionen för att bli feta, och därför får ytterligare ett problem på halsen.

Jag har för övrigt ett eget fetmaprojekt pågående här hemma: tre råttor bor nämligen i en bur i vardagsrummet, två kommer ur en kull och den tredje ur en annan. De är inköpta samma dag, exakt lika gamla, får samma mat, motionerar lika mycket och så vidare. De två mörka råttorna är smala och den tredje, ljusa råttan, är tjock.
Min vita råtta har helt enkelt en genetisk disposition för fetma - precis som jag. :)

Till sist skulle jag vilja säga att många av de som ältar och ältar sin viktop, är människor som om de varit smala ältat något annat - svårt att sluta röka, dåliga relationer, pillermissbruk, värk, depressioner, mobbing, problem på jobbet eller vad det nu är man fastnar på.
Vissa odlar sin "offermentalitet" för det är både lätt och bekvämt att stanna tryggt i tänkandet "det är synd om mig" i stället för att ta steget ut och våga leva.

Men för mig är viktopen något jag passerat, något som alltid kommer att vara en del av mitt liv - men inte något som dominerar det.
Jag är inte Sofiplopp - den viktopade.
Jag är Sofiplopp - mig själv!

Jag pratar gärna om open så här, när andra frågar och vill veta, men i övrigt har jag lagt open och det bakom mig och lever i vardagen som alla andra!

Lycka till ni som tänker göra en viktop! :banana:

På den punkten är jag helt enig med dig.
tvångsvård och tvångsdiet verkar vara det enda som hjälper på personen jag nämnde i inlägget.

Läkare och forskare i all ära, men de är ibland ganska trångsynta...

Jag förstår om du är inne på operationslinjen, om du väger som en shetlandsponny (sen hoppas jag för din skull att det då är en slank en, för mina väger närmare 250 kg... min första avelshingst vägde 201 när han var riktigt smal...)

OM jag vore i dina skor så skulle jag testa någon av extremdieterna, GI i första hand och i andra hand LCHF, och se hur kroppen reagerar på det. (här (http://kolhydrater.ifokus.se) kanske du kan hitta ngt matnyttigt om detta tänkande)
(själv ska jag börja med lite regelbundna vanor och sundare kosthållning, som jag tror räcker i mitt fall...)
Får inte detta heller någon önskad effekt för dig, DÅ skulle jag kanske överväga en operation.

Varför inte börja med att tvångsvårda alla niktonister???
Det är vansinnigt att folk får gå rökavvänjningskurser för tusentals kronor på skattebetalarnas bekostnad, och sedan ändå fortsätter att blossa och så småningom ligga sjukvåden till last.
En lungcancerpatient, som fått cancer på grund av rökningen, kostar sjukvården flera miljoner kronor - det är betydligt mer än en fetmaop som kostar ungefär 100 000 kronor medöppet snitt, och 80 000 kr med titthål.

Sedan är problemet ofta inte att gå ner i vikt. Det svåra är att stanna där nere, och detär det som open hjälper till med.
Man är helt enkelt tvungen att förändra sina matvanor och dessutom har open innburit för mig i alla fall att jag helt enkelt tappat intresset för viss mat.

Pizza tex - urrk!
Skinka, fetaost, keso, tomat och lite dressing - mums!

Choklad - urrk urrk!
Småkakor - max en eller två - sen tar det stopp ...

Mjukt bröd - blir en tung äcklig klump i magen
Knäckebröd - mums! :d

Hamburgare med bröd och dressing - blääk!
Stekt kycklingfilé med grönsaker och en klick smaksatt yoghurt - mums! :d

Och så vidare!

Jag kan riktigt LÄNGTA efter ett knaprigt grönt äpple eller en banan, några svarta oliver eller en bit gurka med lite salt.
På något vis har också min smak och min längtan efter mat förändrats totalt av open - och det har ALDRIG någon bantningsmetod tidigre lyckats med!

När jag avlivade blåöga så tröståt jag köttfärsås och spaghetti. Det måste vara ett steg åt rätt håll. För när jag verkligen tänker efter så är det oftast mat jag är sugen på, inte godis. Men det har tagit lite tid (minst sagt) att komma dit.

Nu tappade jag tilltron till överviktsenheten. 2000 kcal? Det håller de allra flesta kvinnor som passerat 30 år i jämnvikt. Tacka tusan för att du inte gick ner!

Nu tappade jag tilltron till överviktsenheten. 2000 kcal? Det håller de allra flesta kvinnor som passerat 30 år i jämnvikt. Tacka tusan för att du inte gick ner!

Saken är den att många övervktiga äter FÖR LITE!
Om du inte äter så håller du inte förbränningen igång och kroppen hamnar på sparlåga.
1800 - 2 000 kcal om dagen var alltså kombinerat med en timmes motion cirka tre-fyra dagar i veckan.

Går jag in på Viktskolan på AB och räknar ut vad jag ska äta varje dag hamnar jag på 1800 kcal - före ev motion etc ...

Sedan är det stor skillnad på 2000 BRA kcal och 2000 "dåliga" dito, och därmed också på hur kroppen "använder" dem.
400 gram choklad är ungfär 2000 kcal - och det lika mycket som en vettig frukost, lunch, middag och två mellanmål innehåller!

Till sist: om du är rejält överviktig så gör du av med MER kcal än en som är smal, eftersom det "kostar" dig mera att röra din stora, tunga kropp. En person som väger 130 kg bränner alltså fler kcal varje dag utan att röra sig mer än en som är lika lång och väger hälften så mycket.

:)

Precis, det ska kosta mer än 2000kcal/dag att hålla igång sen sådan hydda. (Obs ska).

Varför inte börja med att tvångsvårda alla niktonister???
Det är vansinnigt att folk får gå rökavvänjningskurser för tusentals kronor på skattebetalarnas bekostnad, och sedan ändå fortsätter att blossa och så småningom ligga sjukvåden till last.
En lungcancerpatient, som fått cancer på grund av rökningen, kostar sjukvården flera miljoner kronor - det är betydligt mer än en fetmaop som kostar ungefär 100 000 kronor medöppet snitt, och 80 000 kr med titthål.

Sedan är problemet ofta inte att gå ner i vikt. Det svåra är att stanna där nere, och detär det som open hjälper till med.
Man är helt enkelt tvungen att förändra sina matvanor och dessutom har open innburit för mig i alla fall att jag helt enkelt tappat intresset för viss mat.

Jag är inte helt klar över om detta var positiv eller negativt inställd kommentar till mitt inlägg där jag skrev om tvångsvård och tvångsdiet för en specifik person.
Men i detta fallet så har man ju uppenbart kapitalt misslyckats eftersom personen ifråga inte har fattat galoppen utan på något sätt lyckats gå upp mer i vikt än h*n tappade efter operationen. H*n är större i omfång nu än innan operationen - som var för cirkus 10 år sedan (har tappat tidsbegreppet så jag vet faktiskt inte riktigt, men något sådant). Och jag tror faktiskt inte att det är möjligt att gå upp så mycket i vikt om man både opererar sig och får bättre matvanor. Men efter att ha sett personen ifråga ta en chokladkaka till mellanmål i stället för *anything else* (mer än en gång dessutom) så kan jag förstå...
Jag kan också ta en chokladkaka till mellanmål ibland, men jag håller mig i alla fall kvar på den vikt jag har - även om den är lite i överkant....

.
Jag kan också ta en chokladkaka till mellanmål ibland, men jag håller mig i alla fall kvar på den vikt jag har - även om den är lite i överkant....

Det är sånt som får mig att tappa hakan...:eek:
Jag skulle aldrig i mitt liv äta godis istället för en måltid.
Jag känner en massa magra och normalviktiga som gör det däremot. Livet är bra jävla orättvist.;)

Men det är ju inte så konstigt?
Man kan äta en chokladkaka och välja bort en måltid och ändå vara smal. Man får välja! Det är antagligen bättre att äta mat, men kalorimässigt kan du ju käka en choklabit istället.

Nirak

Nu tappade jag tilltron till överviktsenheten. 2000 kcal? Det håller de allra flesta kvinnor som passerat 30 år i jämnvikt. Tacka tusan för att du inte gick ner!

Tänkte också på det.
Jag ligger på 2000 kcal när jag tränar.
1200 när jag vill krympa lite.

Nej det kan man inte.

Inte alla iaf.

Inte jag. T ex.

Tja, när jag tränade innebandy, två träningar i veckan plus matcher inklusive häst och ridning häst sex dagar i veckan och ett stillasittande jobb gjorde jag av med obetydligt över 2000 kcal och jag är 1.76 och pendlar i vikt mellan 67 och 70.

Kroppen går orimligen på sparlåga i det läget. Alltså, jag vet mycket väl att en stor kropp tar mer energi för att röra sig, att en muskelrik kropp gör av med mer i vila än en med storre fettprocent men det ändrar ju inget. Man gör av med det man gör av med och ska man gå ner måste ju intaget vara mindre än uttaget.

Precis som lil-sis säger, SKA använda mer. Men om det inte gör det då?

Jag är inte helt klar över om detta var positiv eller negativt inställd kommentar till mitt inlägg där jag skrev om tvångsvård och tvångsdiet för en specifik person.
Men i detta fallet så har man ju uppenbart kapitalt misslyckats eftersom personen ifråga inte har fattat galoppen utan på något sätt lyckats gå upp mer i vikt än h*n tappade efter operationen.
(---)
Jag kan också ta en chokladkaka till mellanmål ibland, men jag håller mig i alla fall kvar på den vikt jag har - även om den är lite i överkant....

Jag var väl lite ironisk, kan man nog säga, men jag tycker lite grann att ditt inlägg speglar den allmänna inställningen till överviktiga personer: det är den dåliga karaktären som är boven, fram med tvångsvården!
Och då undrade jag varför man inte tvångsvårdar rökare också ...

Saken är ju den att vi vet inte VARFÖR h*n gått upp i vikt. Det kan exempelvis bero på att h*n gjort en sorts överviktsop som man ofta gjorde tidigare, där man satte ett band runt magsäcken, och som lett till stora problem för de som gjorde den. Många av de patienterna har opererats om till GBP, och då gått ner i vikt igen.
H*n kanske lider av en ämnesomsättningsrubbning, eller äter medicin eller mår väldigt dligt psykiskt eller ... Ja, det finns en massa orsaker!

Och jag äter också onyttigt ibland. Man är bara människa, faktiskt! och vi som är eller har varit rejält överviktiga har pecis samma längtan som alla andra efter något gott ibland!
Du kan hitta mig också på pizzerian med en pizza på tallriken, och tycka att "men hon har ju minsann opererat sig - hur KAN hon äventyra sin op sådär?".
Men jag äter en halv barnpizza - resten tar jag med hem till hunden. Och för mig är det jätteviktigt att vara social med mina vänner ibland, och när jag är på pizzerian så äter jag en pizza - för det gör dom!

Man måste respektera människors val även om det i våra ögon är fel val!

:)

Tja, när jag tränade innebandy, två träningar i veckan plus matcher inklusive häst och ridning häst sex dagar i veckan och ett stillasittande jobb gjorde jag av med obetydligt över 2000 kcal och jag är 1.76 och pendlar i vikt mellan 67 och 70.

Kroppen går orimligen på sparlåga i det läget. Alltså, jag vet mycket väl att en stor kropp tar mer energi för att röra sig, att en muskelrik kropp gör av med mer i vila än en med storre fettprocent men det ändrar ju inget. Man gör av med det man gör av med och ska man gå ner måste ju intaget vara mindre än uttaget.

Precis som lil-sis säger, SKA använda mer. Men om det inte gör det då?

Ingen aning! Jag är varken dietist eller sjuksköterska eller fetmaforskare!

Jag gjorde som de sa, eftersom de sa att så skulle det vara.
För övrigt skulle jag nog äta 1800 kcal per dag, inte 2 000 kcal. jag tror jag minns fel. 2 000 är nog det jag ska ligga på nu, ungefär.

Hur som helst ledsnade jag på att pratandet och tänkandet inte ledde till något, så jag testade att äta nutrilett en vecka och tappade raskt ett par kilo - men då åkte jag ut från KBT:n, för man fick inte göra så eftersom det forskades på oss.
Man skulle ändra sitt TÄNKANDE och lära sig äta rätt.
Men det spelade ingen roll hur mycket jag tänkte och funderade och rotade efter anledningen till just mitt ätande.
Enda sättet för mig att öht tappa kilon är att minska intaget rejält, och så fort jag gjort open tappade jag ju 35 kg på 6 månader också. Och nu står jag still sedan 2 år tillbaka, plus att jag ändrat smak och sällan äter onyttigheter - även om det såklart ändå händer ibland.

Så KBT:n fick mig verkligen att förstå att mitt problem inte satt i huvudet - utan i kroppen! :)
Och det är därför jag blir så trött när folk drar alla överviktiga över en kam, och menar att vi ska "förstå grundorsaken", "reda ut vårt själsliv", "ta reda på VARFÖR vi äter" och så vidare.
Jag vet faktiskt precis varför jag äter: JAG GILLAR MAT!
Svårare än så är det inte! ;)

Jag var för övrigt supermotiverad att gå ner i vikt sista åren före open, och gjorde otroligt stora ansträngningar, men inget hände. Och har man dragit på sig 35 i BMI eller mer är en op enda utvägen, som det ser ut i dag.
Okej, det finns en massa extrema dieter, men man orkar oftast inte följa dem mer än en kortare period - sedan går man upp igen - och vad har man vunnit då?
Ingenting ...

Här är en bra länk till Sahlgrenska i GBG, där man forskat på fetma och överviktsop sedan 1970-talet. Rekommenderas!
http://www.obesitas.med.gu.se/

Ja tänka sig smal lär ju fungera så där!

Extrema dieter har jag ingen tilltro till, däremot att lägga sig under sitt energibehov.

Du kan hitta mig också på pizzerian med en pizza på tallriken, ...

Man det är ju skillnad på att äta typ 2 pizzor och att äta en 1/3 dels pizza.
Man kan ju äta sådant som man vill ha men begränsa sig så att det inte blir galet.
När jag var som mest fysiskt aktiv så smällde jag lätt i mig 2 pizzor.
Och det är ju ingenting som man liksom behöver göra bara för att äta pizza.

Man det är ju skillnad på att äta typ 2 pizzor och att äta en 1/3 dels pizza.
Man kan ju äta sådant som man vill ha men begränsa sig så att det inte blir galet.
När jag var som mest fysiskt aktiv så smällde jag lätt i mig 2 pizzor.
Och det är ju ingenting som man liksom behöver göra bara för att äta pizza.

Nej, men folk TROR ju att man äter pizza varenda dag om man gör det någon gång ibland!

Jag minns en gång innan open när jag hade levt nyttigt i flera veckor. Sedan gick yngste sonen och jag på McD, han åt normal portion, jag åt en enkel hamburgare med bröd - inga strips eller annat, lightläsk och en kopp kaffe efteråt.
Och så folk stirrade!
Typ "Vad gör hon här som är så tjock?", "Klart att hon är fet som äter på McD, hon går säkert hit varenda dag ..." och så vidare.
Då hade jag räknat på det hela innan besöket och planerat in hamburgaren i min dagsranson av kcal - men det kunde ju inte de som glodde på mig veta.
MORALISKT sett så får man nämligen inte äta skräpmat någonsin om man är fet - däremot är det helt okej att fortsätta röka samtidigt som man klagar högljutt på hur svårt det är att sluta ... :grin:

Men fetma är ett otroligt svårt stigmata i samhället ...

Det finns en bra bok som heter "Operation; nytt liv" av DNs ledarskribent Hanne Kjöller. Klart läsvärd, vare sig ni tänker operera er eller ej. :)

Ja tänka sig smal lär ju fungera så där!

Extrema dieter har jag ingen tilltro till, däremot att lägga sig under sitt energibehov.

Ja, och min op hjälper mig att klara det rent praktiskt/fysiskt.
Det är som att ha en inbyggd dietist i magen! :)

Jag var väl lite ironisk, kan man nog säga, men jag tycker lite grann att ditt inlägg speglar den allmänna inställningen till överviktiga personer: det är den dåliga karaktären som är boven, fram med tvångsvården!
Och då undrade jag varför man inte tvångsvårdar rökare också ...

Saken är ju den att vi vet inte VARFÖR h*n gått upp i vikt.
Ärligt talat, jag är OCKSÅ överviktig med BMI fetma. Och jag vet att det inte bara handlar om karaktär. Men jag vet också att jag själv har ätit mig till mina kilon.

Jag syftar på EN ENDA person som jag har träffat regelbundet under många år, om än inte de senaste åren. Och DEN PERSONEN har verkligen ingen koll på hur man bör äta, kan jag konstatera efter att ha sett personens matvanor.
Personen ifråga var iväg på hälsohem en period, före sin operation och gick då ner markant i vikt. Det bevisar ju att det skulle gå att minska i vikt eller åtminstone hålla sig kvar på samma vikt om h*n skulle lägga manken till och i alla fall försöka äta mer rätt. EN chokladkaka till mellanmål ena dagen uppföljt med ett lass kakor nästa dag, nersköljt med en burkläsk. Och en vetelängd nästa, med kaffe och socker. Typ. Hade det varit enstaka tillfällen hade det varit en sak, men när det upprepar sig hela tiden så är det ju liksom ett mönster.
Och om man då FÅR en överviktsoperation, borde man då inte i alla fall försöka lära sig att äta lite mer rätt? Annars är man ju liksom tillbaka från scratch igen, med småätandet och kakor och godis och bullar...
I detta fallet funkade ju "tvångsvården", dvs vistelsen på hälsohem. Men bara kortsiktigt, tyvärr.

Men har man inte kommit tillrätta med ett ev grundproblem så hjälper inte viktoperationen, den tar ju inte bort anledningen till att många äter som de gör. Depressioner etc.

Men det är ju inte så konstigt?
Man kan äta en chokladkaka och välja bort en måltid och ändå vara smal. Man får välja! Det är antagligen bättre att äta mat, men kalorimässigt kan du ju käka en choklabit istället.

Nirak

Tänkte mer på att jag har ett friskare ätbeteende än många normalviktiga:D

Man det är ju skillnad på att äta typ 2 pizzor och att äta en 1/3 dels pizza.
Man kan ju äta sådant som man vill ha men begränsa sig så att det inte blir galet.
När jag var som mest fysiskt aktiv så smällde jag lätt i mig 2 pizzor.
Och det är ju ingenting som man liksom behöver göra bara för att äta pizza.

Jag klarar inte att äta mer än en halv pizza...

Men har man inte kommit tillrätta med ett ev grundproblem så hjälper inte viktoperationen, den tar ju inte bort anledningen till att många äter som de gör. Depressioner etc.
Exakt vad jag också har försökt säja.
Och gett ett exempel på ett fall som visat på att så inte alltid är fallet.
Behöver väl inte ens vara en depression utan kan ju lika gärna vara ett sockerberoende och en oförmåga att säja nej till dessa impulser.
Eller helt enkelt viss eller total okunskap om hur man lagar bra mat.

Oavsett vilket så borde ju sjukvården verkligen följa upp dem som opererats för att hjälpa dem tillrätta även efter operationen, så att det inte blir till ogjort arbete.

Många är snåla. Många fattar inte heller vad viktoperationen innebär. Många har väldigt orealistiska föreställningar om en magsäcksoperation. Jag vet tjejer under 30, som kanske har 20 kg övervikt, som liksom inte giter ta tag i det och blir sura för att de inte kan få remiss att stympa magsäcken, för de är inte tillräckligt överviktiga.




"Ibland har jag sån lust att bara åka till vårdcentralen och få en tid för en sådan där operation!"

Sagt förra veckan av min 120-kilos väninna, 23 år gammal, som heller inte ens vill testa att sluta äta pizza och hamburgare :crazy:

Men har man inte kommit tillrätta med ett ev grundproblem så hjälper inte viktoperationen, den tar ju inte bort anledningen till att många äter som de gör. Depressioner etc.

Men det är inte säkert att övervikten beror på ett psykiskt problem!

Det kan vara två helt olika, separata problem, i samma människas liv! :)

Om det vore så enkelt att man kunde "tänka bort övervikten" - varför startas inte massor av "tänka-rätt-grupper" i stället för att man gör överviktsoperationer?!

En hundragrams chokladkaka per dag, extra, utöver vad kroppen behöver ger ungefär 25 kilos övervikt på ett år.

**KL***

Ärligt talat tycker jag att den här tråden har kommit helt ur kurs.
Fodong ville veta mer om överviktsopar, men här sitter jag och försvarar överviktigas rätt att faktiskt få hjälp med en svår sjukdom.
För ja - fetma är en SJUKDOM - oavsett orsakerna till den!

Jag blir så innerligen trött på alla dessa moralkakor som kastas på oss överviktiga, eller före deta överviktiga.
Man VET att överviktiga har ett annat sätt att uppleva aptit och mättnadskänsla.
Man VET att överviktiga har en annan insulinproduktion, som gör det oerhört svårt att sluta äta i tid.
Man VET att det inte handlar om dålig karaktär eller "att kunna hejda sig" utan att det är impulser som ligger mycket djupare än vad vi kan komma åt med ren "tankekraft".
Utan vår drift att äta hade vi ju faktiskt inte överlevt som art!

Men det är ingen idé att försöka förklara det, för vi hamnar bara i diskussionen "jag har minsann en tjock kompis som bara äter och äter och om h*n bara ..." eller "jag vet minsann en som gjorde en sån där op och den personen har minsann gått upp allting efteråt, så ...".
Jaha - ock?

Alla cancersjuka blir inte heller friska - men ska vi låta bli att behandla 100 lungcancersjuka för att 10 av dem kanske inte klarar att sluta röka efter lungcanceropen utan röker sig vidare ner i graven?
Eller ska vi sluta hjälpa unga tjejer med självskadebeteende för att de inte slutar skära sig efter varje vända till BUP eller behandlingshemmet, och för att många av dem tar livet av sig ändå, trots insatser för hundratusentals kronor?
Ska vi låta bli att skicka en ambulans till mc-förare som kört 200 km i timmen och brakat in i ett träd - han valde det ju faktiskt själv?!
VARFÖR ska alla möjliga andra kategorier av "självskadande sjukdomar" få hjälp av sjukvården - men inte just överviktiga?
Vi jobbar faktiskt också och betalar skatt - och vi har lika stor rätt till vård som alla andra grupper i samhället som av olika anledningar inte fixar att reda ut sina problem på egen hand!

Och jag blir verkligen ledsen när jag ser att sååååå många människor här på Buke lever kvar i fördomen att feta människor är karaktärslösa slappisar som minsann visst skulle kunna banta "om de bara skärpte till sig lite".
VISST - det var precis just därför Lupin, jag, Cilvia,prinsus_, Bellapops med flera, gjort våra viktopar, som hjälpt oss alla till ett mycket bättre liv.
Vi är helt enkelt ett gäng karaktärslösa loosers som absolut hade fixat att banta bort alla dessa kilon om vi bara tagit oss samman och skärpt till oss lite och inte ätit så många pizzor eller druckit så mycket läsk eller varit så himla lata och försoffade ...
Öh ... :cool:

Tänk att det är så omöjligt att bjussa på medkänsla när det gäller just överviktiga människor.
Varför? Ja, det kommer jag nog aldrig att kunna förstå!

Lycka till ni som tänker opa er - och till er andra vill jag bara säga: sluta moralisera över oss som är överviktiga!
De flesta av oss gör faktiskt så gott vi kan - även om ni inte tror oss när vi säger det!

Och därmed sätter jag streck i debatten för mig själv!

Tjipp tjopp! :banana:

Tackar soffiplopp för att hon har orken att förklara. Jag tror inte någon som inte varit i denna sits kan förstå vad det handlar om. Det är så himla lätt att bara döma ut och slänga skuld och skam omkring sig.

*kryper tillbaka in under filten*

"Ibland har jag sån lust att bara åka till vårdcentralen och få en tid för en sådan där operation!"

Sagt förra veckan av min 120-kilos väninna, 23 år gammal, som heller inte ens vill testa att sluta äta pizza och hamburgare :crazy:

:D Jaja, låt henne göra det så märker hon att det inte är så himla lätt. De slänger inte precis viktoperationer efter en bara för att man är tjock. :grin:

Min första kontakt med en läkare på VC ang viktoperation slutade i tårar. Jag hade samlat mod i flera månader och till slut vågade jag ringa och beställa tid för ett samtal ang operation, har för mig att det var juni-juli 2003. Min husläkare var borta, så det blev en medelålders vikarierande tysk läkare med stark brytning. Och han malde ner mig direkt. Jag skulle minsann inte tro att jag kunde få en operation bara för att jag kände för det! Jag fick minsann skylla mig själv och även klara mig själv, för det var inte vårdens uppgift att dela ut viktoperationer till feta, bara för att man var trött på att vara tjock. Etc etc, tills han övergick till att prata om vilken förträfflig läkare han var och vilka fantastiska patienter han hade hemma i Tyskland. 5 min aggression mot feta + 25 min självförhärligande malande och sen viftade han ut mig.

Ett halvår senare hittade jag till en sida med info om viktoperationer och upptäckte att man kunde göra det här privat och slippa köerna på flera år, ifall man ens hittade en läkare som beviljade remiss. Föraktet mot feta är djupt rotat, även inom vårdapparaten. Och trots att jag betalade operationen själv och låg en knapp vecka på ett tjusigt privat vårdhem som Sophiahemmet, så fick jag min beskärda del även där. För 92 000 kr fick jag inte bara magsäcken bortkopplad och tunntarmen avkortad, jag fick även ligga i smärtor för att ingen kom när jag ringde på klockan och när de väl kom fnystes det bara. Och jag fick bara vatten....de näringsdrycker jag var lovad uteblev med förklaringen (av ssk) att jag hade ju att ta av, jag var ju här för att gå ner i vikt efter operationen, då skulle jag minsann inte ha någon föda. Etc etc. Ringde jag på och bad om en handduk så att jag kunde duscha, så kom aldrig ssk/ussk tillbaka... Av operationschocken och omställningen för kroppen blev min astma kraftigt värre och jag fick ta flera doser om dagen och fick torsk på tungan som ett brev på posten. Men inte fick jag någon hjälp med det heller. Vårdpersonalens allmänna inställning var att jag var fet = äcklig = helt ok att förndedra och ge sämre vård. Trots att jag betalt nästan 100 000 kr. Jag var inte fiiiiiin nog som patient tydligen.

**KL***

Ärligt talat tycker jag att den här tråden har kommit helt ur kurs.
Fodong ville veta mer om överviktsopar, men här sitter jag och försvarar överviktigas rätt att faktiskt få hjälp med en svår sjukdom.
För ja - fetma är en SJUKDOM - oavsett orsakerna till den!

Jag blir så innerligen trött på alla dessa moralkakor som kastas på oss överviktiga, eller före deta överviktiga.
Man VET att överviktiga har ett annat sätt att uppleva aptit och mättnadskänsla.
Man VET att överviktiga har en annan insulinproduktion, som gör det oerhört svårt att sluta äta i tid.
Man VET att det inte handlar om dålig karaktär eller "att kunna hejda sig" utan att det är impulser som ligger mycket djupare än vad vi kan komma åt med ren "tankekraft".
Utan vår drift att äta hade vi ju faktiskt inte överlevt som art!

Men det är ingen idé att försöka förklara det, för vi hamnar bara i diskussionen "jag har minsann en tjock kompis som bara äter och äter och om h*n bara ..." eller "jag vet minsann en som gjorde en sån där op och den personen har minsann gått upp allting efteråt, så ...".
Jaha - ock?

Alla cancersjuka blir inte heller friska - men ska vi låta bli att behandla 100 lungcancersjuka för att 10 av dem kanske inte klarar att sluta röka efter lungcanceropen utan röker sig vidare ner i graven?
Eller ska vi sluta hjälpa unga tjejer med självskadebeteende för att de inte slutar skära sig efter varje vända till BUP eller behandlingshemmet, och för att många av dem tar livet av sig ändå, trots insatser för hundratusentals kronor?
Ska vi låta bli att skicka en ambulans till mc-förare som kört 200 km i timmen och brakat in i ett träd - han valde det ju faktiskt själv?!
VARFÖR ska alla möjliga andra kategorier av "självskadande sjukdomar" få hjälp av sjukvården - men inte just överviktiga?
Vi jobbar faktiskt också och betalar skatt - och vi har lika stor rätt till vård som alla andra grupper i samhället som av olika anledningar inte fixar att reda ut sina problem på egen hand!

Och jag blir verkligen ledsen när jag ser att sååååå många människor här på Buke lever kvar i fördomen att feta människor är karaktärslösa slappisar som minsann visst skulle kunna banta "om de bara skärpte till sig lite".
VISST - det var precis just därför Lupin, jag, Cilvia,prinsus_, Bellapops med flera, gjort våra viktopar, som hjälpt oss alla till ett mycket bättre liv.
Vi är helt enkelt ett gäng karaktärslösa loosers som absolut hade fixat att banta bort alla dessa kilon om vi bara tagit oss samman och skärpt till oss lite och inte ätit så många pizzor eller druckit så mycket läsk eller varit så himla lata och försoffade ...
Öh ... :cool:

Tänk att det är så omöjligt att bjussa på medkänsla när det gäller just överviktiga människor.
Varför? Ja, det kommer jag nog aldrig att kunna förstå!

Lycka till ni som tänker opa er - och till er andra vill jag bara säga: sluta moralisera över oss som är överviktiga!
De flesta av oss gör faktiskt så gott vi kan - även om ni inte tror oss när vi säger det!

Och därmed sätter jag streck i debatten för mig själv!

Tjipp tjopp! :banana:

För att tjocka människor syns på ett annat sätt och är så äckligt fula med all fetma? :angel: De flesta rökare är ju smala (nikotinet både ökar förbränningen och dämpar aptiten) och smal = bättre. Och rökare skriker ju högt och tar plats när det blir inskräkningar i deras rätt att röka och förpesta för andra. Som nyligen, när en kommun förbjöd rökare att röka på arbetstid och en rökare gick ut i media, högst förorättad över kommunens storebrorsfasoner. Tjocka människor tar inte riktigt den platsen i Sverige.

Man är ju en sämre sorts människa om man är tjock (det vet ju alla) och vissa fördomsfulla individer fortsätter att anse att man är en sämre sort, även om man gjort en viktop och är normalviktig idag. Man blir liksom pestsmittad. Jaså, du har varit ett fetto. Jaha, då kan man ju inte umgås med dig, för feta är så äckliga. :grin: Min första barnmorskas förakt klarade hon inte av att dölja vid någon av våra träffar och det ska ändå föreställa en utbildad person.

Men visst är det så att det finns olika anledningar till varför man äter sig fet. Och visst är det väl ändå så att man har ett personligt ansvar? Jag värjer mig lite mot sjukdomsstämpeln på fetma. Är det verkligen en sjukdom? Jag har svårt för sjukdomsstämpeln på alkoholism också. Och det beror på att jag på nära håll upplevt att man som alkoholist inte behöver ta personligt ansvar för att sluta dricka, eftersom det är en sjukdom. :crazy:

Kan det vara så att man är mer benägen att "sköta sig" efter en viktoperation, om man har betalt den själv, än om man får den av gratis av landstinget? För sanningen är ju den att alldeles för många äter sig överviktiga och feta igen, något eller några år efteråt. Eller handlar det om ett förakt för sig själv som person? Att man på något sätt fortfarande mår dåligt och "straffar" sig själv genom att bli tjock igen, trots operationen?

En sak är i alla fall säker. Tjocka människor är inte = glada människor. Man visar upp en glad fasad möjligtvis, men inte tusan mår man bra av att vara fet. Varken psykiskt eller fysiskt.

...tills han övergick till att prata om vilken förträfflig läkare han var och vilka fantastiska patienter han hade hemma i Tyskland.
Där så spädde du på mina fördomar om Tyskar.
De fick mycket näring förra året med mina Tyska hyresgäster.

..... jag fick även ligga i smärtor för att ingen kom när jag ringde på klockan och när de väl kom fnystes det bara. Och jag fick bara vatten....de näringsdrycker jag var lovad uteblev med förklaringen (av ssk) att jag hade ju att ta av, jag var ju här för att gå ner i vikt efter operationen,...

Men fy så oproffessionellt.
Klagade du inte efteråt?

(Jag kan fundera över hur otrevlig man skulle kunna vara mot någon som väljer att sterilisera sig. Syndens operation. Men där så var den allmänna vården mycket trevlig och omtänksam.)

Jag värjer mig lite mot sjukdomsstämpeln på fetma. Är det verkligen en sjukdom? Jag har svårt för sjukdomsstämpeln på alkoholism också. Och det beror på att jag på nära håll upplevt att man som alkoholist inte behöver ta personligt ansvar för att sluta dricka, eftersom det är en sjukdom.
Men missbruk är väl en sjukdom.
Och i själva den sjukdomen så ingår ju att just inte kunna ta ansvar för sin hälsa på egen hand.
Man behöver olika typer av hjälp.
Du tog hjälp av en viktop.
Den är din "ätavakt".
Alkoholister får terapi och antabus.

Tjocka människor är inte = glada människor.
Det här hoppas jag att det inte är sant.
För jag har flera vänner som jag uppfattar som att de är tillfreds med livet även om de har en stor kroppshydda.
Och att de aldrig skulle åtgärda storleken eftersom att det är en del av dem.

Jag får inte någon känsla av moralkakor i tråden däremot att tanken provas fram och tillbaka, och eventuella nackdelar med operation och alla tänkbara orsaker till övervikt.

Att det är ett enromt problem, möjligen så stort att vi kan tala om epidemi i västvärlden visar ju på att det verkligen behövs alla möjliga insatser, både för individens hälsa och livskvalité samt samhällsekonomin. Det är inte speciellt svårt att tänka sig att sjukvårdskostnaderna för en operation vida understiger kostnader för fetmarelaterade sjukdomar om man inte kommer tilll rätta med det.

Men nog måste vi väl få ventilera olika sätt att skaffa sig fetma/övervikt och olika behandlingsmetoder?

Och min ingång, med energirekommendationen du fick, tycker jag är skrämmande. Det känns ytterst snedvridet att få rådet att äta så pass mycket att man inte går ner, oaktat vad man "ska". Detta ska känns då som fel utgångspunkt från dom som ska ligga i framkant med behandlingar.

Och min ingång, med energirekommendationen du fick, tycker jag är skrämmande. Det känns ytterst snedvridet att få rådet att äta så pass mycket att man inte går ner, oaktat vad man "ska". Detta ska känns då som fel utgångspunkt från dom som ska ligga i framkant med behandlingar.

Fast Viktklubben och Viktväktarna rekommenderar också ett intag av mer än 1800 kcal per dag för oss som är ordentligt tunga...
Så det anses nog vara en sanning att man ska gå ned 0,5-1 kg per vecka på det intaget. Sen att det inte fungerar på mig är ju en annan sak...

Men missbruk är väl en sjukdom.
Och i själva den sjukdomen så ingår ju att just inte kunna ta ansvar för sin hälsa på egen hand.
Man behöver olika typer av hjälp.
Du tog hjälp av en viktop.
Den är din "ätavakt".
Alkoholister får terapi och antabus.

Nja, nu drar du kanske lite vittgående slutsatser om bakgrunden till just min övervikt. Man kan som sagt inte dra alla överviktiga/feta över samma kam. All övervikt handlar inte om matmissbruk i den meningen. Och jag har i alla fall inte "bytt" ett missbruk mot ett annat, som tydligen är väldigt vanlig bland missbrukare. Något jag också har sett hos en viktopererad med stora problem. H*n bytte mat/godismissbruk mot sex- och alkoholmissbruk efter viktopen. Det var ett par år sedan jag var i kontakt med personen och har ingen aning om hur h*n har det nu.

Men visst, någon slags missbruk kanske man kan kalla det trots allt? Jag vet inte. Komplicerat. Jag åt mig tjock för att dämpa min ångest och för att straffa mig själv. Och kanske som en självuppfyllande profetia? Jag har fått höra ända sedan barnsben hur tjock, ful och äcklig jag är av min mamma och jag kan säga att jag hade ingen normal självbild tidigare. Jag var hjärntvättad av min mamma och trodde på det hon sa och det gjorde nog alla andra också. Så när jag började gå upp i vikt och till slut vägde ofantligt mycket (på relativt kort tid dessutom), var det ingen som reagerade. Helt plötsligt var jag tjock, ful och äcklig, precis som jag fått höra hela mitt liv. Inte ens när jag var smal och vältränad (tack och lov för fotobevis!!!) fick jag höra något annat än hur tjock, ful och äcklig jag var, totalt värdelös och meningslös. Jag blev t.o.m. än mer hånad och föraktad av min mamma när jag var smal och vältränad. :crazy: Jag var patetisk, löjlig och äcklig.

Det är ju inte heller så att en viktoperation hindrar övervikt för all framtid, tyvärr. Det är ett verktyg just för stunden, ett väldigt bra verktyg om man kan hantera det på rätt sätt. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på att viktopererade personer har ätit sig tillbaka till fetma igen, efter några år. Man kan äta sig förbi dumpningseffekten. Jag har hört det ryktas att åksjuketabletter tar bort dumpningen. Dvs tar man åksjuketabletter så kan man äta vad som helst igen utan att riskera att man dumpar. Smart! :grin: Jag har aldrig provat och känner mig inte heller sugen på att prova. Jag är mer intresserad av att behålla hälsan och äta för att må bra. Jag har inget behov av att äta kakor, godis, dricka sprit etc längre. Jag mår bra inuti nuförtiden, jag behöver inte dölja mig längre.

Alla alkoholister får inte terapi eller antabus. Bara de som har insikt om sitt missbruk och söker hjälp. Jag var gift med en alkoholist, när jag till slut insåg att han var det, och inte bara riskerade bli det, så föll vår värld ihop. Han kunde inte längre gömma sig bakom min hjälsamma oro att han kanske drack för mycket och riskerade bli fast. När jag insåg att han faktiskt var fast rämnade allt. Men han hade som sagt inga problem och kunde sluta när han ville, fast han ville bara inte, eftersom han inte hade några problem. Sen att han aldrig var helt nykter hörde inte till saken. :crazy:

Jag vet inte om det är en sjukdom eller inte, eller om det var rätt att klassa alkoholism som sjukdom. Jag har för lite kunskap om det. Men jag har hört folk resonera som så att eftersom det är en sjukdom så behöver man inte bry sig, för det är ju inget man kan påverka själv i så fall. Och då kan man lika gärna fortsätta tycka synd som sig och fortsätta supa, öppet eller i smyg. För det är ju ändå en sjukdom, typ. Men alla resonerar säkert inte så. Men måste det innebära att det är en sjukdom bara för att alkoholister inte kan ta ansvar? Eller menar du att det hör till själva sjukdomsbilden? Är rökning också en sjukdom, eftersom det helt klart handlar om ett missbruk? Nikotinister är ju också missbrukare och de klarar ju inte av att ta ansvar för sin rökning och hur den påverkar andra i omgivningen och kan inte stå emot suget fast de kanske vill. Men klassas det som sjukdom? Klassas allt missbruk som sjukdom, oavsett vad man missbrukar? :confused:

Snurriga tankar från en något snurrig Lupin, som precis tagit en långpromenad på två timmar i stekande sol. :angel:

Det här hoppas jag att det inte är sant.
För jag har flera vänner som jag uppfattar som att de är tillfreds med livet även om de har en stor kroppshydda.
Och att de aldrig skulle åtgärda storleken eftersom att det är en del av dem.

Jag kan såklart inte tala för alla. Det finns säkert någon som är tillfreds med livet, trots att de knappt kan knyta skorna pga magen eller inte har sett sin snopp på flera år. Men det är en myt att man automatisk är glad/are eller fryntlig bara för att man är tjock. Jag höll i alla fall masken utåt, ingen hörde mig klaga och jag var trots allt hyggligt rörlig trots min storlek. Jag mockade, lastade hö/halm, cyklade och klippte gräsmattan precis som alla andra. Och förnekelsen är stark. Jag vet inte vem jag skulle anförtrott mina innersta tankar och känslor åt egentligen, man biter ihop och låtsas som om allt är bra och går under inuti.

Om jag inte hade "hittat" och fått gjort viktoperationen, så hade jag varit död inom fem år. Förmodligen fortare än så. Men inte pga fetman i sig, för alla mina värden var på topp. Utan pga de underliggande orsakerna till att jag ätit mig så stor, som skydd mot omvärlden. Ett skydd som inte fungerade. :grin:

"Ätavakten" som du kallar det är väl snarare min snålhet. Jag har inte lust att ha slängt ut en förmögenhet i onödan. :D Och jag vill absolut inte hamna där jag var innan, jag är inte den personen längre. Och så min envishet. Har jag satt båten i sjön får jag banne mig ro den i land. Jag är inget offer. Går jag upp i vikt igen har jag bara mig själv att skylla, ingen annan väljer vad jag stoppar i mig. Det är min skyldighet mot mig själv (och mot mitt barn) att jag inte låter mig hamna i den situationen igen.

Jag vet inte om jag bara snurrar till det nu. Känner mig lite off pga solen och värmen. :o

Fast Viktklubben och Viktväktarna rekommenderar också ett intag av mer än 1800 kcal per dag för oss som är ordentligt tunga...
Så d