Tack
@Maja_Kandi och ni andra för fina kommentarer.
Men vad tråkigt Maja att du känner så! Jag vet precis hur det känns och hur frustrerande det är. Hur många hästar har du nu? Är det för att du känner att det blir för mycket att hålla igång alla tro? Små grejer känns lätt överväldigande när man är i den där svackan och allt blir en nedåtgående spiral. Jag hade 3 hästar ett tag och det var för mycket för att jag skulle hinna med, allt blev halvdant gjort. Sen fick jag ta bort min gamle förra sommaren (skada, sörjer honom än
) och har nu 2. Det är absolut lättare med 2, men egentligen borde jag bara ha 1.. det är vad jag hinner/vill lägga tidsmässigt i stallet just nu. Men Rozalies mamma är en så speciell häst att jag inte vet om jag nånsin kommer att kunna sälja henne (jag har en liten fundering på att ev. kunna låna ut henne som avelssto) och Rozalie är så fantastisk och perfekt för mig att jag aldrig vill släppa henne. Så jag har faktiskt tagit beslutet att inte ens försöka hålla igång båda två nu och jag har bestämt mig för att låta bli att ha dåligt samvete för att Flamman inte rids. Hon får naturligtvis pyssel och skötsel i vanlig ordning ändå. Men det är antingen det eller att båda går lite på halvfart och det inte blir nått ordentligt med nått.
Det känns mycket lovande inför den mörka hösten som väntar nu, jag tror att det kommer bli bra och min motivation är på topp!
Jag hoppas det vänder för dig med och att du kan hitta en lösning som fungerar för dig!
Ja alltså, det är nog huvudet på spiken. Jag har tre hästar nu, dels ponnyn som ska hållas igång som jag hade tänkt tävla lite i höst. Sen nordisen på tre år som skulle ridas in ordentligt nu. Också Kaptenen. Sen har vi gården som det ska göras så mycket på, det nya jobbet som tar väldigt mycket mer tid än mina tidigare jobb... Tiden räcker inte. Orken räcker inte. När jag tittar ut och ser allt jag har att göra, allt jag borde göra, får jag så dåligt samvete mot alla hästar att jag helt enkelt inte orkar göra nånting. Jag får tvinga mig ut för att packa hösäckar och mata... Det är liksom inte roligt. Igår tog jag mig ut på tur med ponnyn och vovvan och det är ju jättemysigt när man väl kommer iväg, men det är lätt att fastna på det negativa och se hur dåligt det går och bara ge upp. Igår skrittade jag på långa tyglar i 45 minuter... Antingen jobbar jag 5-14.30 eller 10-18. Egentligen är eftermiddagspassen super, då skulle jag hinna en häst på morgonen och en på kvällen, men jag orkar inte pallra mig ut. När jag kommer hem vill jag bara slänga mig ner och ta det lugnt, umgås med min sambo och helt enkelt bara vara. Och när vi ätit middag är det nästan mörkt ute... Åh, gnäll gnäll. Jag hoppas det blir bättre snart.
Jag tycker du ska vara lite snäll mot dig själv. För min del tycker jag att det är fantastiskt att du klarar att ha så många hästar! Jag tror de allra flesta drabbas av "intressekriser" då och då när livet runtom blir lite för mycket. Kan du få in lite nytt människoblod i stallet? Börja träna tillsammans med någon? Ibland krävs det lite yttre pepp för att man själv ska hitta sugen. Kram
Ja det ironiska i kråksången är ju att det faktiskt gått bra med hästarna nu. Alla tre har funkat. Och DÅ tappar jag sugen? Men förut när jag miste två hästar och allt var uppochner med skador hit och dit, då höll jag i? Jag undrar hur det är fatt med mig själv ibland... Jag tror räddningen på nåt vis hittills varit att jag bara haft unghästar. Det är inget tvång att aktivera en unghäst varje dag, det är korta pass och alltid utvecklande och roligt. Nu har jag en ponny som ska utbildas framåt och tränas helst varje dag, och en fyraåring som inte längre ska unghästdaltas och hållas igång flera dagar i veckan... Som tur är så är nordisen såld och jag hoppas han åker snart... Har funderat hit och dit väldigt många gånger på hur jag ska göra. Kanske låna ut Kaptenen? För att sälja verkar vara alldeles dött.
KL
Jaja, för att sluta gnälla. I förrgår fick Kaptenen på sig sin sko igen och jag tömkörde honom en stund på kvällen. Han var jättefin men är himla stel i vänster varv, svårt att böja sig ordentligt, och jag inbillar mig konstant att han är halt (vilket han inte är). Efter en stunds jobb blev han dock riktigt mjuk och fin. Fortfarande dåligt med energi och ork och blir därmed lite lång och öppen i formen, vilket jag faktiskt struntade i. Tog bara lite jogg och lite tempoväxlingar, märks att han är trött.
Ikväll var vi ut på en kort tur. Idag bytte jag taktik helt från sist vid vattnet. När han fjantade för pölar ignorerade jag bara och lät honom ta valfri väg runt och berömde när han gick förbi. En gång blev jag dock irriterad. Han kliver glatt över diken (observera kliver, inte hoppar) och nu har de grävt ur dikena ordentligt så det är väldigt markerade diken. Han klev glatt över det första från vägen ut på en lägda utan att blinka. Skrittar på, upp från lägdan till vägen igen, förbi en bäck och sen tänkte jag bara gå ner på lägdan på andra sidan bäcken igen, men se det gick han minsann inte med på! Jag provade bara att vara positiv, minsta antydan framåt fick han beröm. Men nejdå, han skulle ICKE. Till slut kom en bil och jag klev av, hoppade över det hela 30 cm breda diket och då kunde han minsann hoppa över och nästan meja ner mig på kuppen.
Jag hoppade upp och red vidare och berömde. Under ridturen sprang vi förbi lite vattenpölar som han tacklade som vanligt, trängde sig ut i snårskogen för att slippa. En gång tog han faktiskt fart och skuttade över två pyttepölar som han utan problem kunnat gå mellan. Jag berömde massor, hellre framåttänk med skutt än envist stannande. Han var riktigt trevlig över lag, jag har honom hellre pigg än sådär extremt trög som han var sist. Kan vara så att han orkar mer nu när de börjat sova inne och han nästan är klar med fällningen, samt att det var kväll och svalt ute.
På vägen hem galopperade vi längs ena lägdan, fri galopp hemåt. Väldans glad häst fick egen motor och tyckte bestämt att det var lite kul.
Knepig är han allt, har mycket mer energi när man rider själv än med sällskap. Idag behövde jag inte driva nånting... Ikväll var just en sån kväll då jag vill ha kvar honom, sådär mycket så att det nästan gör ont. Jäkla ambivalens...
och några P&J
