2 åring med mycket egen vilja.

[Imogen]

Jag är inte emot att andra ger tips, men när jag får ett tips som jag känner direkt går emot hur vi vill ha situationen. Då vill jag inte testa det, vi har vårt sätt ni har ert.

Mina tips var att när hon väl sitter på sin stol, innan bytandet och springandet har börjat; Försök avleda och hålla hennes uppmärksamhet så att hon inte börjar med stolsbytande m.m. Prata med henne, fråga massa saker, både om maten och allt möjligt. Räkna saker på tallriken, hur många hon har av olika saker. Be henne berätta vad hon har på tallriken, vilken som är godast osv.

Vad i detta är inte hur ni vill ha situationen? Om ni sen när hon väl väljer att lämna sin plats hanterar det annorlunda än vad vi gör är en sak. Men varför skulle det diskvalificera tips för att inte hamna i situationen? Om du nu inte av princip är emot att avleda och förebygga, men det tror jag inte.

 

[Tassa]

Jag gillar inte tankesättet om att barn trotsar eller testar föräldrarna. Barn vet inte hur de ska uppföra sig och bara gör det de känner för. Och det funkar ju inte alltid så bra. Av de svar du har fått och din respons på svaren har jag lite svårt att förstå vad du är ute efter. Antingen får du gilla läget, inte göra någon grej av det och försöka tänka att det är något som går över. Eller så får du ta striden och göra vad du kan för att hon ska göra det du begär av henne. (eftersom de svar du redan har fått inte har passat er)

Jag upplever det som att ju mer jag tjatar om saker desto besvärligare blir sonen. Går han mig på nerverna tar jag ett djupt andetag, låser in mig på toan eller liknande så att jag kan lugna ner mig själv.

 

[kahe]

Jag har också funderat på hur vi gör just vid maten. Nu har jag ett väldigt matglatt barn så att få i honom mat är inget problem. Ofta sitter han också så länge han aktivt äter.
Han sitter antingen i barnstol fortfarande men kan välja vuxenstol också. På stolar sitter man, inte står. Står man på stolen slutar det nämligen i regel med att man själv eller stolen ramlar så jag tycker som sagt det är en relevant regel. Likaså äter man vid bordet. Springer man runt kan man dels sätta i halsen och dels kan hunden äta upp maten (vilket han dessutom blir sjuk av).
Byte av stolar har inte varit något direkt problem. Däremot det där att sitta ner... Vi har "sitt på rumpan" och det funkar hyfsat. Sen är det klart att man kan få säga till igen en stund senare. Lyssnar han inte så sätter vi honom ner alt att han får byta till barnstol eller lämna bordet, lite beroende på situation. Likaså om det börjar lekas för mycket med maten (dvs stoppa all mat i vattnet, medvetet slänga ner den på hunden osv. Lite kladd/sorterande osv bryr jag mig inte om), beror i regel på att han är färdig och då tar vi bort tallriken. Protesterar han får han en chans till med orden att i så fall får du äta, inte leka. Funkar rätt bra.
Givetvis handlar det inte om att som straff inte få mer mat (eller inte få vara med). Han får en chans till om han vill.

Alltså detta är ju superviktigt! Varför lär man barnet regler? För att man tycker att det är kul att bestämma? Nej - för att göra tillvaron säker och dräglig för alla inblandade. Alltså: man sitter ner och äter, man drar inte katten i pälsen, man håller förälder i handen i trafikerade miljöer. Sen finns det annat som inte är så viktigt ur detta hänseende, som att barnet ska sova i sin egen säng eller ha mössa på sig ute. Det är inget jag strider med en tvååring om, vill hon sova i vår säng eller ta av sig mössan får hon göra det.

När man pratar om att ge barnet utrymme till inflytande så handlar det ju att man som vuxen hittar rimliga valmöjligheter åt barnet, alltså typ vill du ha spagetti eller fjärilspasta till middag, eller vill du ha de blommiga eller randiga byxorna idag. Men sådant som handlar om grundläggande säkerhet och respekt för andra individer (föräldrar inkluderade), det kan barnet inte välja bort. Och det är vi som föräldrar som måste få barnet att förstå skillnaden.

 

[Lipperta]

Du pratar mycket om er familj, din familj gör på det sättet och familjen tycker om det.
Din dotter är en del av er familj och hon är i en period där det är väldigt jobbigt för henne att hålla på den regeln just nu.

Du har fått jättebra tips på saker du kan pröva, men du vill inte för så gör inte din familj.
Vad vill du ha för svar? ''Kör på ditt sätt, det funkar''?

 

[Rhinos]

Jag skrev en fråga på sociala medier tidigare och blev mest påhoppad. Så nu ställer jag frågan på nytt här, då jag hoppas på lite mer vuxna svar.

ALLA familjer har olika regler hemma hos sig och jag lägger inga som helst värderingar hur det ser ut hos någon annan eller hur andra gör. Alla hittar vi de sätt som passar våra familjer bäst.

Jag anser oxå att min uppgift som förälder är att förbereda mitt barn för livet, inte att sopa vägen framför och göra allt så enkelt som möjligt.

Till mitt problem.
Vi är mitt i en enorm testa gränser period, vilket är fullt normalt och det är ett barn sätt att utvecklas på. Som förälder sliter man sitt hår ibland, men man vet att det bara är en period (tills nästa kommer).
Men vi har kommit till en fas vid frukosten som jag inte riktigt vet hur jag faktiskt ska lösa på bästa sätt.

Vi har våra platser vid köksbordet. Dottern sitter på en juniorstol då det nästintill blir ett övergrepp om vi skulle tvinga ned henne i barnstolen igen. Det har funkar mycket bra och hon har suttit på den i några månader. Nu har vi kommit i en fas där alla gränser ska testas, vilket är helt normalt, jag vet.
Men hur gör man för att orka med det?

Hos oss äter vi i köket, inga undantag. Det gäller hela familjen. mellanmål kan ätas där vi befinner oss, men just frukost och middag är två måltider som ALLTID äts i köket. Man sitter på sin stol tills man ätit klart och då får man gå ned, har dottern ätit klart först får hon gå ned och leka men får leka tyst för sig själv tills vi vuxna som väntar på varandra har ätit klart. Det har fungerat toppen från start.
Nu vill man inte sitta på sin stol och äta längre, det är inga som helst fel på maten och våra diskussioner ligger inte någonstans kring maten. Utan att man sitter still på sin stol medan man äter, man flyttar inte runt och man äter heller inte samtidigt som man springer runt huset och leker.

Men hur orkar jag med att hålla kvar just den regeln, för det blir ett ständigt skrik när man sätter sig på stolen. Maten hjälper hon till att plocka fram, förbereda och hälla upp på sin tallrik. Hon smakar alltid, man kan inte tycka om allt men man ska i vart fall smaka på maten. Är det bara ris och grönsaker som faktiskt äts den dagen, då är det så. Men hon vill sitta på alla stolar samtidigt, byter gärna 14 gånger per måltid osv. och det är den delen jag vill försöka lösa.

Hur löser ni dessa situationer?
Nej jag anser inte att det är för höga krav på en 2åring att man sitter vid bordet och äter. Jag vill heller inte plocka fram verken padda eller leksaker.
Problemet är inte maten utan springet i benen och gränstestandet.

Så som jag ser det finns det två alternativ när det uppstår situationer som liknar det du beskriver:

1. Stå på sig och hålla på det som är bestämt, men då får man också vara beredd på att det kan uppstå konflikter.

2. Släppa kraven och försöka stå ut med att saker och ting inte sker så som man skulle vilja.

I just den situation som du beskriver har jag svårt att förstå vad det är du tycker är ett problem? Är det att hon rent fysiskt inte sitter på sin stol eller är det att hon testar gränserna? Hur gör ni i dagsläget när hon hoppar av stolen? Eftersom det är viktigt för er att hon sitter på sin stol under måltiden så får ni nog stå ut med att det blir skrik när ni sätter henne på stolen.

Jag tycker du har fått väldigt bra tips från flera i tråden, och om vi hade haft liknande problem här hemma hade jag nog gjort likt det @em-pirre föreslagit - frågat om han var klar när han lämnar stolen, antagit att han varit det om han sprungit iväg men låtit honom komma tillbaka och äta om han åter satte sig på sin stol.

 

[Kattennizze]

Alltså, ursäkta men är du på riktig

En orosanmälan för att man ta bort en del leksaker för barnet när det inte plockar undan dem? Den underbemannade och överarbetade socialtjänsten har nog fullt upp med reella problem utan att behöva få in såna anmälningar att slösa tid på.

Men läs vad jag skriver i stället. Jag skrev i generellt och inte om den nämnda användaren. Ser du distinktionen? Och ja, om en föräldre hotar sina barn med olika straff i tid och otid hade jag definitivt gjort en orosanmälan. Vilket faktiskt har hänt i verkligheten och där föräldern fick det stödet hen behövde i sitt föräldraskap. Det var definitivt inget som socialtjänsten tog lätt på, eftersom det är ett allvarligt beteende från en förälder och det skapar otrygga barn som kan få - observera kan- stora problem i framtiden.

 

[Kattennizze]

Det jag ville ha ut av tråden var hur andra gör under de här utvecklingsperioderna. Inte hur jag väljer att uppfostra mitt barn.

Att någon uttrycker sig att vi är kärlekslösa i vårt hem, det är lite att gå över gränsen. Jag tar att folk inte gör som jag gör. Alla barn och familjer är olika och gör på olika sätt. Men jag tar inte att folk ska komma med pekpinnar över hur jag gör, när jag frågar hur andra tar sig igenom de olika faserna.

I vår familj äts maten vid bordet i köket, anser någon att det är konstigt. Låt gå, varför ska jag indroducera andra ställen att äta på och teknik när jag anser att vi inte vill ha det. Vi tittar på tv max 2h/vecka totalt i familjen. Paddan används vid speciella tillfällen. För det är sådana vi är som familj.
Att vi uppfostrar vårt barn utan kärlek för att vi vill sitta vid bordet och äta? Då är det i mitt tycke mer kärlekslöst att inte lära sitt barn enkla regler och ge sitt barn uppgifter efter dess förmåga.

Det utvecklingsstegen betyder är att barn testar för att lära sig. Att lägger man handen på plattan, då blir det varmt = då är det dumt att göra det igen..

Lägger mitt barn sig på golvet och skriker för att hon inte får en clementin när vi handlar. Då tar jag henne under armen och åker hem, lämnar mina varor och åker och handlar senare. Men det är kanske oxå kärlekslöst, det bästa kanske hade vart om jag gett henne clementinen hon bad om för att slippa ta den diskussionen och skjuta det till nästa? Eller undvika att ha mitt barn med alls?

Jag hade aldrig bara åkt hem om min unge hade legat på golvet och skrikit som tvååring eftersom det hade ju betytt att mitt barn hade känts sig helt misslyckad. Aha, du kan inte uppföra dig nu, se vad du har ställt till med, och minsann jag fick inte handla nu bara för att du inte kan skärpa dig!! Det är så lätt att det blir så, och det är inte bra för någon. Jag blir illa berörd av att du hela tiden skriver din familj- era regler- ni ska inte lägga er i hur vi gör typ. Det sistnämnda tycker jag är allvarligast eftersom jag tror att alla vinner på att man reflekterar över sitt beteende och försöker förbättra sig som förälder. Varför ens skriver du en tråd när du skiter i vad folk skriver? Trodde du att alla skulle skriva, sätt fast en sele på unge och låt henne sitta där på stolen och skämmas - problem solved? För om du inte sätter de där berömda gränserna nu så kommer ungen bli kriminell!
Mina egna barn sitter knappt fem minuter på sina stolar, om de vill byta med varandra skiter väl jag i så länge jag slipper flytta på mig eftersom jag är rätt lat. De är skolbarn. Och de verkar inte vara på väg mot kriminella vanor hoppas jag, inget som i dagsläget tyder på det i alla fall. Jag kunde inte bry mig mindre var de sitter bara de är vid matbordet, helst i sittande ställning och äter. Det är regeln att de ska äta vid matbordet, om det så är stående på skallen bryr jag mig inte om, bara de är där.
För övrigt hade jag inte heller gett barnet clementinen i det första exemplet utan avlett med något annat.

 

[Kattennizze]

Alltså detta är ju superviktigt! Varför lär man barnet regler? För att man tycker att det är kul att bestämma? Nej - för att göra tillvaron säker och dräglig för alla inblandade. Alltså: man sitter ner och äter, man drar inte katten i pälsen, man håller förälder i handen i trafikerade miljöer. Sen finns det annat som inte är så viktigt ur detta hänseende, som att barnet ska sova i sin egen säng eller ha mössa på sig ute. Det är inget jag strider med en tvååring om, vill hon sova i vår säng eller ta av sig mössan får hon göra det.

När man pratar om att ge barnet utrymme till inflytande så handlar det ju att man som vuxen hittar rimliga valmöjligheter åt barnet, alltså typ vill du ha spagetti eller fjärilspasta till middag, eller vill du ha de blommiga eller randiga byxorna idag. Men sådant som handlar om grundläggande säkerhet och respekt för andra individer (föräldrar inkluderade), det kan barnet inte välja bort. Och det är vi som föräldrar som måste få barnet att förstå skillnaden.

Jag håller inte med, många regler finns till för att föräldrarna ska utöva makt över maktlösa barn. Det jag vänder mig emot är regler som är skapade för att det ska bli lugn och ro - för föräldern. Inte för barnen. Sedan måste man skilja på barnens mognadsnivå, en tvååring klarar inte av sitta still längre stunder, men man kan naturligtvis med hot och våld tvinga fram ett önskvärt beteende så att föräldern är nöjd. Inte barnet. En sele är ett sådant exempel, selar man fast barnet vid stolen är ju problemet löst och den berömda gränsen satt. Man kan ju sen som grädde på moset samla guldstjärnor som barnet då får som belöning, om du sitter här i selen 20 min och vi äter mat i lugn och ro så får två finfina guldstjärnor! Och sen när du fått ihop tio stycken går vi på bio!
I ditt exempel är det enda som jag håller hårt på förutom trafikerade miljöer, och det är mössan. Mössa på om det är kallt annars kan du frysa. Och det kan inte ett barn ta ansvar för själv innan de kommer upp tonåren förhoppningsvis.

 

[kahe]

Jag håller inte med, många regler finns till för att föräldrarna ska utöva makt över maktlösa barn. Det jag vänder mig emot är regler som är skapade för att det ska bli lugn och ro - för föräldern. Inte för barnen. Sedan måste man skilja på barnens mognadsnivå, en tvååring klarar inte av sitta still längre stunder, men man kan naturligtvis med hot och våld tvinga fram ett önskvärt beteende så att föräldern är nöjd. Inte barnet. En sele är ett sådant exempel, selar man fast barnet vid stolen är ju problemet löst och den berömda gränsen satt. Man kan ju sen som grädde på moset samla guldstjärnor som barnet då får som belöning, om du sitter här i selen 20 min och vi äter mat i lugn och ro så får två finfina guldstjärnor! Och sen när du fått ihop tio stycken går vi på bio!
I ditt exempel är det enda som jag håller hårt på förutom trafikerade miljöer, och det är mössan. Mössa på om det är kallt annars kan du frysa. Och det kan inte ett barn ta ansvar för själv innan de kommer upp tonåren förhoppningsvis.

Jo tack, det vet jag, är själv uppväxt med en sådan förälder och det är inget som jag kommer att utsätta mitt barn för. När jag skrev ”man” så menar jag mig själv och de flesta av mina vänner som har barn. Sedan finns det så klart de (inklusive min egen förälder) som sätter upp regler för att de tycker om att utöva makt. Jag utgick från vad jag anser är ett gott och rimligt föräldraskap.

Däremot ser jag att det finns en diskurs i sociala medier som går ut gå att särskilja ett gott (”nära”) föräldraskap från ett dåligt, auktoritärt sådant, alltså att positionera sig gentemot andra föräldrar genom sättet att beskriva hur man förhåller sig till sitt barn. Och den diskursen tycker jag är lite knepig.

 

[hastflicka]

Jag forvanas over hur oerhort fordommande manga ar. Bara den egna synen pa barn och "uppfostran" ar ratt och allt annat fordomms som nast intill barnmisshandel.
Alla ar vi olika och metoder och satt att jobba med barn, eller andra manniskor oavsett alder, varierar mycket mellan olika individer. Inte bara ar vi olika i hur vi lar oss, men ocksa i hur vi lar ut. Det finns manga bra satt, som kanske inte fungerar for alla.

Jag ar gammal nog att vara mamma till de flesta har ... mina barn, och flera av mina vanner's barn har vid flera tillfallen talat om "vilka bra foraldrar" vi var under deras uppvaxt och nu senare i vuxen alder och sjalva foraldrar. Bade den av mina barn som har egna, och ett par vanners barn som ocksa har barn har sagt att de tanker behandla sina barn som vi behandlade alla barn i vart hem.

Just utan att fordomma. Utan att ha forutfattade meningar om varfor och vad. Utan att snarare alltid fraga barnet, "Varfor?" "Vad tanker du?" Har barnet en forklaring som ar godtagbar backar jag, ("Jag har sa mycket spring i benen att jag maste rora mig" ar legitimt och de riktigt sma barnen far hjalp med att de far den fragan) och barnet far springa fram och tillbaka i hallen tills det kan sitta still igen, men sedan ar det stolen som galler.
Vid matbordet satt man pa stolen (dock ar det ocksa ett stalle dar man far uppdrag att hamta "glomda" artiklar som servietter eller bestick) om man ar ett barn som inte kan sitta lange. Det galler att ligga ett steg fore och att "set them up for success".

Om jag ser ett visst monster i hur lange barnet kan sitta stilla, sa ber jag barnet hamta fler servietter, eller en sked fran banken, eller vad det kan vara, sa att barnet bade "hjalper till" och far rora sig straxt innan jag forvantar mig att det borjar skruva pa sig och vilja ner. Med en tvaaring skulle jag be dem hjalpa mig nar jag gar och hamtar.

Jag gjorde som vissa har, nar barnet klart havdade att det var klart sa man "tack for maten" och fick ga ifran bordet. (Det foljde dock det yngsta barnet. De aldre fick ha talamod att sitta kvar tills det yngsta var klart, och for att det skulle fungera pratades det i stort sett bara om saker som barnen var interesserade i runt matbordet medan de satt dar.)
Sager barnet att de atit fardigt tar jag bort tallriken och anser att barnet ar klar. Sjalvklart. Vem ar jag annars att inte acceptera deras ord for vad de sager?
Kommer barnet tillbaka och vill ata nar alla andra har atit klart far barnet sjalvklart ata. Tallriken som stalldes in i kylskapet aker ut pa bordet och barnet far ata hur mycket och lange det vill, men sitter sjalv vid bordet och maten ar kall.
Med ett sa litet barn som tva aring sag jag till att halla mig upptagen med att plocka runt bordet/koket nar barnet satt sjalv pa stolen sa jag kunde hjalpa till nar det behovdes. Att sitta sjalv och ata kall mat ar inte ett straff, det ar en konsekvens av att man ater efter alla andra.

 

[TeamLundVer]

Är det då inte bättre att utnyttja det? Om inte annat så låter det mycket trevligare än att slänga hans saker i soporna?

Vi börjar alltid där.

 

[Petruska]

Du pratar mycket om er familj, din familj gör på det sättet och familjen tycker om det.
Din dotter är en del av er familj och hon är i en period där det är väldigt jobbigt för henne att hålla på den regeln just nu.

Du har fått jättebra tips på saker du kan pröva, men du vill inte för så gör inte din familj.
Vad vill du ha för svar? ''Kör på ditt sätt, det funkar''?

Precis.

Vad jag förstår är de tre i familjen. En av dessa delar inte uppfattningen att "i vår familj sitter man still under måltiderna". Den personen verkar inte riktigt räknas in i "vår familj". Den personen har väldigt begränsad talan.

Jag blir så.ledsen av det TS skriver.

 

[Tora]

Vi börjar alltid där.

Men då är det ju bara att inte låta det gå så långt. Du är ju ändå vuxen och borde kunna hantera situationen.

Saken är den att min pappa hade en förkärlek att hota med olika saker. Jag skulle inte få åka och rida om jag inte gjorde datten eller ditten. Det lärde mig absolut ingenting. Däremot väckte det en massa frustration, vrede och maktlöshet.

Man säger ju att det finns inget ont som inte för något gott med sig och det skulle vara i så fall att jag ”alltid” reagerat enormt på orättvisor och när någon behandlar mig felaktigt. Den ilskan har gett mig ork att stå upp för mig och mina rättigheter även i extrem motvind. Men jag är tveksam till att det var värt det.

Saken är den att min pappa är egentligen en jättebra förälder men just det här hotandet väcker ilska hos mig än idag när jag tänker tillbaks på det. Det finns bättre sätt att ”få barn att lyda” än genom hot.

 

[YaHilweh]

Precis.

Vad jag förstår är de tre i familjen. En av dessa delar inte uppfattningen att "i vår familj sitter man still under måltiderna". Den personen verkar inte riktigt räknas in i "vår familj". Den personen har väldigt begränsad talan.

Jag blir så.ledsen av det TS skriver.

Du får bli ledsen i vad jag skriver, det är helt okej.
Men du verkar veta hur vår familj fungerar, det är bra.
Prata med mig och inte om mig tack!

 

[em-pirre]

Men då är det ju bara att inte låta det gå så långt. Du är ju ändå vuxen och borde kunna hantera situationen.

Saken är den att min pappa hade en förkärlek att hota med olika saker. Jag skulle inte få åka och rida om jag inte gjorde datten eller ditten. Det lärde mig absolut ingenting. Däremot väckte det en massa frustration, vrede och maktlöshet.

Man säger ju att det finns inget ont som inte för något gott med sig och det skulle vara i så fall att jag ”alltid” reagerat enormt på orättvisor och när någon behandlar mig felaktigt. Den ilskan har gett mig ork att stå upp för mig och mina rättigheter även i extrem motvind. Men jag är tveksam till att det var värt det.

Saken är den att min pappa är egentligen en jättebra förälder men just det här hotandet väcker ilska hos mig än idag när jag tänker tillbaks på det. Det finns bättre sätt att ”få barn att lyda” än genom hot.

Jag tror att man kan göra det på många olika sätt. Jag uppfattade aldrig det som hot då mina föräldrar varnade mig för vilka konsekvenser vissa handlingar eller ickehandlingar saker kunde få. Jag tänkte bara "aha, men då gör jag som dom säger och då är det bra så". Eller då gjorde jag tvärtom och fick en konsekvens.

Så det är nog väldigt individuellt hur man uppfattar det också. Vissa barn knske skadas ganska mycket av det medan andra rycker på axlarna.

Samtidigt är jag medveten om att det nog generellt sett är fel, och jag har väldigt lätt för att spontant tänka att här ska minsann den vuxna bestämma. Nu vet jag ju att jag inte enbart kan lyssna på första bästa tanke som ploppar upp i huvudet, främst för att jag jobbar väldigt mycket med npf-barn och har gjort det ganska länge.

Kort råd till ts och alla som umgås med barn eller varför inte vuxna också. Och djur.
"Välj dina strider".

 

[YaHilweh]

Men hur tycker du ert sätt fungerar då?

Mycket bra då frågan fortfarande inte handlar om matsituationen utan utvecklingen. Ni verkar tro att jag inte gör annat än att bråka med mitt barn, att vi skriker på varandra jämt och att jag inte bryr mig ett dugg om henne.

Vårt sätt har funkat mycket bra hela tiden och gör fortfarande. Jag har en nöjd och glad dotter som älskar att få vara med och göra saker.
Hon har väldigt mycket humör, men det har alla barn. Nu är hon inne i en fas som är fullt naturlig i barnets ålder, och jag undrade därför hur andra hanterar den utvecklingsfasen.

 

[YaHilweh]

Alla? I alla perioder? Under alla olika omständigheter som kan föreligga?

Svaret på den frågan är solklart - nej.

Vilket du inte accepterar. För att du anser att barnet ska kunna.

Jag utgår efter vad mitt barn är kapabel till, varför skulle jag försöka pekpinna andra föräldrar när det är de föräldrarna som känner sina barn bäst?

 

[em-pirre]

Mycket bra då frågan fortfarande inte handlar om matsituationen utan utvecklingen. Ni verkar tro att jag inte gör annat än att bråka med mitt barn, att vi skriker på varandra jämt och att jag inte bryr mig ett dugg om henne.

Vårt sätt har funkat mycket bra hela tiden och gör fortfarande. Jag har en nöjd och glad dotter som älskar att få vara med och göra saker.
Hon har väldigt mycket humör, men det har alla barn. Nu är hon inne i en fas som är fullt naturlig i barnets ålder, och jag undrade därför hur andra hanterar den utvecklingsfasen.

...vilket många har svarat på men då börjar du gorma om att ert sätt inte är fel och ni gör som ni vill. Det är väldigt svårt att diskutera med dig känner jag.

 

[YaHilweh]

Hur vet du att orsaken till beteendet är att hon testar gränser?
Att det inte kan vara annat som t.ex. att styrning av uppmärksamhetsfokus och impulser fallerar?
Och för tydlighetens skull så undrar jag av ren nyfikenhet inte för att vara ifrågasättande.

För att problemet jag upptog i början av tråden var ett exempel. Jag vet vid vilka situationer mitt barn reagerar på olika sätt.
Det är inte direkt så att jag inte lyssnar på mitt barn och bara bryr mig om mig själv, som många verkar tro. Då hade jag aldrig skaffat barn.

 

[YaHilweh]

...vilket många har svarat på men då börjar du gorma om att ert sätt inte är fel och ni gör som ni vill. Det är väldigt svårt att diskutera med dig känner jag.

Låt då bli att diskutera, om jag är så svår att diskutera med