Acceptera att man inte kommer att få några barn?

[Return_to_the_moon]

Är det någon som har velat ha barn, men inte lyckats få några, och sedan lärt sig leva med det utan någon större sorg? Hur kommer man i så fall dit?

Jag försökte få barn med mitt ex i 3år och det blev inget. Jag kollade upp mig men och det såg bra ut.

Nu är jag singel och barnasuget är inte där. Har några år kvar till 40 om jag skulle råka träffa någon jag verkligen faller för. Känns dock föga troligt och jag tror inte heller att jag skulle lyckas bli gravid.

För mig känns det ok än så länge. Jag accepterar läget och tror ändå att det bästa för mig är ett liv utan barn.

 

[Diabetikern]

Jag visste tidigt att barn för mig inte var ett alternativ så redan i yngre tonåren ställde jag in mig på det. Min diabetes har förstört mycket. Jag kan bli gravid javisst kroppen kommer dock inte klara fullfölja graviditeten.

Jag trodde jag var ok med det länge. Nu är jag 38 och titt som tätt kommer känslan av sorg över mig för att jag inte kan få egna. Sambon har 2 barn sedan tidigare som jag lärde känna som 10-11 åringar samt så har min bror 2 fantastiska flickor som jag gärna umgås med.

Man lär sig leva med det. Jag har inte behövt gå och prata med någon men jag tror det kan vara viktigt att ha en ventil där det går att dryfta.

Ibland vet jag inte om jag blir mer sorgsen över att inte ge min mor några barnbarn eller barn för egen skull.

Ibland så suger livet och då känns det lite värre men många ggr reflekterar jag inte över det alls.

 

[Ray]

Jag visste tidigt att barn för mig inte var ett alternativ så redan i yngre tonåren ställde jag in mig på det. Min diabetes har förstört mycket. Jag kan bli gravid javisst kroppen kommer dock inte klara fullfölja graviditeten.

Jag trodde jag var ok med det länge. Nu är jag 38 och titt som tätt kommer känslan av sorg över mig för att jag inte kan få egna. Sambon har 2 barn sedan tidigare som jag lärde känna som 10-11 åringar samt så har min bror 2 fantastiska flickor som jag gärna umgås med.

Man lär sig leva med det. Jag har inte behövt gå och prata med någon men jag tror det kan vara viktigt att ha en ventil där det går att dryfta.

Ibland vet jag inte om jag blir mer sorgsen över att inte ge min mor några barnbarn eller barn för egen skull.

Ibland så suger livet och då känns det lite värre men många ggr reflekterar jag inte över det alls.

Pratade med en kvinna en gång som hade 2 barn och fått operera bort livmodern och alltså inte kunde få fler.
Hon hade heller inte haft någon tanke på att få fler. Men just det att hon visste att det inte gick gjorde att hon sörjde ändå... Lite att beslutet inte var hennes längre.
Just känslan att man inte får bestämma själv hur det blir är nog en sorg i sig.

 

[karamba]

Jag och mitt ex försökte skaffa barn i 5-6år utan att lyckas, när vi valde att gå ifrån varandra så tog det bara 3-4 månader innan hans nya vart gravid. Då kände jag verkligen att nä, det blir nog inga barn för mig.

Min nuvarande sambo har ett barn sen tidigare, men tyvärr känner jag inte alls att det barnet är ”mitt” på något vis även om barnet var väldigt liten när vi träffades. Sambon vill ha fler barn så småningom, så om 5-6år kan han tänka sig att vi gör ett försök... Tyvärr känns 5år fruktansvärt långt borta när jag redan har drömt och längtat i flera år, och i slutändan så tror jag ju inte att jag kan få några barn hur som helst. Så ja, jag försöker acceptera att det inte blir några barn för mig. Vissa dagar är jobbigare än andra, men man lär sig att leva med det större delen av tiden ..

 

[kevina]

De senaste par åren har jag funderat massor på denna frågan. Jag tänkte inte speciellt mkt på det tills för ett par år sedan då jag insåg att tiden höll på att rinna ut.
Det är intressant det där för jag har flera vänner som säger att de aldrig funderat på barn egentligen men vetskapen om att nu är det snart kört har ändå känts lite märkligt och sorgligt.
Själv funderar jag mkt nu på hur gärna jag vill ha barn. Dvs vill jag ha barn så mycket så det är värt att skaffa barn själv. Egentligen vill jag inte det men om alternativet är att få barn själv eller inte några barn. Hur gärna vill jag ha barn?
Sen har många i min släkt haft problem att få barn så den vetskapen har jag alltid haft med mig. Många har fått göra ivf/äggdonation etc och även de som varit unga. Så jag är medveten om att det kan bli en lång och svår resa. Sen har jag vissa sjukdomar som jag idag kan hantera bra men... vad händer om jag blir sjukare och då är ensamstående.. Hur tufft blir det?
Dessutom kan jag ibland tänka att det kanske ändå hade varit lämpligt för mig att tänka på äggdonation så barnet har mindre risk att få vissa sjukdomar jag har. Sjukdomar som har varit tuffa för mig men inte är dödliga.