Alltså, den där maten...

[Kattennizze]

Jag lyssnade på ett avsnitt av Meny (sveriges radio) i vintras. Det handlade om små barns "matutveckling" bl.a intervju med en barndietist. Tyckte det var både tänkvärt och lärorikt. Tror avsnittet hade rubriken: "Så får man barn att äta". Är själv förälder, bonusmormor och förskollärare och har mött många små filurer med olika syn på mat och ätande. Det viktigaste är att måltiden är positiv och trevlig...

Jodå. Men om man har barn som är lite speciella funkar det ju inte på det vanliga sättet. Inget av mina barn äter hemma eftersom de är upptagna av att slåss och hålla koll på varandra. Därför går de också ner i vikt på sommaren och eftersom de redan är så magra får de inte gå ner mer, således slutade jag att tjata och lät de äta vad de ville, nästan. De lever på fil, flingor, godis, kakor, bullar, massor av frukt, både torkad och färsk. De kan inte ens smaka på allt, de har svårt för både lukt och konsistens. Mackor äter de också. Idag åt de popcorn till lunch som de själva mickrade malligt. Tror jag dock ska köra på popcorn i kastrull i stället så jag kan olja in dem mer så de får mer kalorier. Makaroner och ketchup är annars standard, någon grönsak har de nog inte ätit sedan bebistiden, men ketchup innehåller ju tomater så jag får vara nöjd med det.

 

[Kattennizze]

Just det, bullar innehåller ju mjölk....och kanel och det är ju bra.

 

[em-pirre]

Jag var ett sånt barn. Jag känner många såna barn.

Jag gör ingen grej av det och uppmuntrar att smaka. Äter de inte så gör dom inte det. Kanske de tar ett glas mjölk och ett knäckebröd i stället.

Jag hade inte börjat koka specialmat eller så. Det känns lite overkill.

 

[Corax]

Tack för alla era svar!!

Han är ofta med och lagar mat men han vill nästan aldrig äta den.
Jag tycker också att vi försöker behandla honom som en individ som måste få ha egna åsikter men det här med maten har jag blivit lite handfallen av. Och då framförallt scenariot "Barn får mat han gillar, äter lite, säger han är mätt och vill ha en macka". Jag har svårt att förhålla mig till det.
Ska man då Ge honom en macka?
Jag är ju rädd för att han bara vill ha mackor då och aldrig äta maten. Borde inte det också kunna bli någon form av 'matstörning' framöver?
Fast det borde vara så att om maten är tillräckligt god någon dag så väljer han den före?

I själva verket är jag nog inte så orolig över situationen just nu utan jag är lite nervös för hur det blir i framtiden. Jag vill som sagt att han ska ha ett sunt förhållande till mat och tycka det är roligt att både äta och laga.

 

[TinyWiny]

Tack för alla era svar!!

Han är ofta med och lagar mat men han vill nästan aldrig äta den.
Jag tycker också att vi försöker behandla honom som en individ som måste få ha egna åsikter men det här med maten har jag blivit lite handfallen av. Och då framförallt scenariot "Barn får mat han gillar, äter lite, säger han är mätt och vill ha en macka". Jag har svårt att förhålla mig till det.
Ska man då Ge honom en macka?
Jag är ju rädd för att han bara vill ha mackor då och aldrig äta maten. Borde inte det också kunna bli någon form av 'matstörning' framöver?
Fast det borde vara så att om maten är tillräckligt god någon dag så väljer han den före?

I själva verket är jag nog inte så orolig över situationen just nu utan jag är lite nervös för hur det blir i framtiden. Jag vill som sagt att han ska ha ett sunt förhållande till mat och tycka det är roligt att både äta och laga.

Jag stod också lätt handfallen över det faktum att mitt barn inte kunde äta mer av det som fanns på bordet i början men efter att ha sett hen äta plockmat började det gå upp ett ljus. Hen kunde helt enkelt inte sleva i sig som syskonet utan behövde flera olika smaker och konsistenser för att kunna fortsätta äta så mycket som hen behövde. Jag insåg att mitt eget behov av diverse tillbehör inte var särskilt långt ifrån hens behov. Jag kan verkligen inte äta utan rätt tillbehör, det går verkligen inte. Det måste vara rätt smaker och olika konsistenser annars växer det i munnen och jag mår illa. Testa med plockmat. Det behöver inte vara svårare än att lägga upp de grönsakerna han gillar på olika fat. Vill han ha en macka så hade jag gett en macka. Kanske äter han mer av maten om han får bryta med konsistensen av mackan? Det är ju inte ovanligt att äta bröd till mat och det kan ju vara hans grej. Sålänge maten är lustfylld så hade jag inte brytt mig så mycket men det är klart, jag hade inte gett skogaholmsmacka med nutella på.

 

[Lingon]

Jag hade serverat maten och anpassat den till barnets åsikter i rimlig mån t.ex. om barnet inte tycker om sås så slipper hen det. Men varit tydlig med att det här är vad vi äter till middag idag. Du väljer själv hur mycket du vill äta men det blir inget annat efter middagen.

 

[Inte_Ung]

Jag är ju rädd för att han bara vill ha mackor då och aldrig äta maten.

Jaha och vad är det för problem med det då?

Jag hade en petig unge en gång, den fick äta korv varje dag om den ville det.
Det ville den i ca 2 veckor sedan så blev vår mat mer spännande.
Numera så är den ungen en ung vuxen som gillar att prova olika maträtter.

Sensmoral - gör ingen affär av det hela och se till att barnet får i sig näring.
Hungriga barn tappar fokus på sin övriga utveckling.

 

[Inte_Ung]

Jag vill som sagt att han ska ha ett sunt förhållande till mat och tycka det är roligt att både äta och laga.

Då så är det sista som du skall göra att köra någon typ av maktkamp runt maten.
Det kommer med garanti att ge en svår relation till mat.
Minnet blir Mat=något som man bråkar om

 

[Luff]

Tack för alla era svar!!

Han är ofta med och lagar mat men han vill nästan aldrig äta den.
Jag tycker också att vi försöker behandla honom som en individ som måste få ha egna åsikter men det här med maten har jag blivit lite handfallen av. Och då framförallt scenariot "Barn får mat han gillar, äter lite, säger han är mätt och vill ha en macka". Jag har svårt att förhålla mig till det.
Ska man då Ge honom en macka?
Jag är ju rädd för att han bara vill ha mackor då och aldrig äta maten. Borde inte det också kunna bli någon form av 'matstörning' framöver?
Fast det borde vara så att om maten är tillräckligt god någon dag så väljer han den före?

I själva verket är jag nog inte så orolig över situationen just nu utan jag är lite nervös för hur det blir i framtiden. Jag vill som sagt att han ska ha ett sunt förhållande till mat och tycka det är roligt att både äta och laga.

Ja du ska ge honom en macka. :-)

 

[Luff]

Jodå. Men om man har barn som är lite speciella funkar det ju inte på det vanliga sättet. Inget av mina barn äter hemma eftersom de är upptagna av att slåss och hålla koll på varandra. Därför går de också ner i vikt på sommaren och eftersom de redan är så magra får de inte gå ner mer, således slutade jag att tjata och lät de äta vad de ville, nästan. De lever på fil, flingor, godis, kakor, bullar, massor av frukt, både torkad och färsk. De kan inte ens smaka på allt, de har svårt för både lukt och konsistens. Mackor äter de också. Idag åt de popcorn till lunch som de själva mickrade malligt. Tror jag dock ska köra på popcorn i kastrull i stället så jag kan olja in dem mer så de får mer kalorier. Makaroner och ketchup är annars standard, någon grönsak har de nog inte ätit sedan bebistiden, men ketchup innehåller ju tomater så jag får vara nöjd med det.

Det finns micropopcorn med smör.

 

[Sol]

Mina barn är (3 och 8 år) också "kinkiga" med maten. Vi lagar ingen specialmat till dem. Vill de inte äta slipper de och så får de lite stadigare kvällsfika innan de lägger sig.

 

[hoppeloppe]

Jag minns att jag hade en period då jag bara åt köttbullar till lunch/efter skolan och det har inte gett mig några problem, samma med mitt syskon som bara åt pannkakor en period och fiskbullar en annan. Godis var det enbart på lördagar i begränsad mängd.

Däremot tvingade fröken mig att äta blodpudding i skolan och det har satt sina spår.

En period med tex pannkakor tycker inte jag är någon fara, de får oftast i sig det som behövs ändå och sedan börjar annan mat bli mer intressant. Att smaka på olika mat är bra, sålänge det inte är något tvång, för tvång eller någon slags straff vid matbordet tror jag kan ge problem framåt.

 

[Cherarriduracell]

Finns det NÅGON som utsatts av mat-tjat, på nivån gråter-i-skolmatsalen medan fröken tvingar en att smaka BARA EN LITEN BIT, trugar och har sig och man vill verkligen INTE, men måste eftersom det inte finns någon annan utväg, smakar den lilla biten, vill kräkas, hatar det, varpå fröken/mattjataren lite obehagligt ler "där ser du, det var väl inte så illa va???" Och själv sedan bestämt sig för att "nä mattjatare, du har rätt, det var ju jättegott!!!"

???

Allt jag lärde mig av det var att aldrig ens lägga upp något som kunde vara äckligt på tallriken eftersom "man måste smaka på allt/äta upp allt man tagit till sig". I vuxen ålder har man ju makt att fräsa ifrån lite mer om någon beter sig som ett jävla as i matsammanhang och jag har smakat mycket, kravlöst och lärt mig gilla en hel del jag aldrig ätit eller smakat på förr, just för att det är ok att smaka lite och sen inte vilja ha mer.

 

[Hyacinth]

Jag tycker det viktiga är att man äter. Har man ätit för lite får man något mer. Det får ju jag också. Skulle aldrig säga till någon "att då får man var hungrig". Herregud, mitt BARN skulle strypt mig i sömnen av ilska i så fall. Dessutom tycker jag det är taskigt. Mitt BARN småäter helst, jag försöker styra upp det i lite större måltider men gör lätt mellanmål om det behövs. Är BARNET hungrig som en varg en timme innan planerad middag slänger jag fram nötter, frukt eller en smörgås, jag flyttar hellre på middagen än umgås med ett hungrigt BARN. Hen accepterar inte ett "om två timmar" eller "då skulle man ätit mer", och blir rätt utmattande att umgås med vid lågt blodsocker.

I en annan sån här tråd tog jag upp att jag tror de som haft/har ätstörningar är noggrannare med att inte pressa i matsituationer. Vi vet hur jobbigt det kan bli när ätande blir ett problem. Har man inte haft en ätstörning så ser man inte det katastrofscenario i alla fall jag ser som konsekvens av att tjata.

 

[Sar]

Det verkar vara många som kräver att barnet ska smaka på allt, men jag blir nyfiken! Vägrar de aldrig?? Och vad gör ni om de vägrar smaka (antar att ni inte tvångsmatar ) jag vet inte om jag har ovanligt bångstyriga och egensinniga barn men de skulle nog bara höja på ögonbrynen och tro att jag blivit galen om jag sa något om att de måste smaka något de inte vill äta. Inte en chans att jag skulle få i dem nåt de inte vill ha ( mediciner är ett helsikes lirkande, fullständigt omöjligt att tvinga i dem eller försöka "beordra" dem att ta det t.ex. utan det är mutor på hög nivå och så kan man väl inte hålla på varje middag heller?)

Vi kör "smaka på allt men spotta ut om det är något man inte gillar". Skulle nu inte barnet vilja smaka hade jag nog bara sagt att "-då kan du kanske prova sen?"

 

[Mirtai]

Jag är nog väldigt hård i förhållande till många här. Vi är 6 personer i familjen, och aldrig att jag skulle ställa mig och laga individuell mat till alla bara för att de vill.

Nu anpassar vi såklart maten och låter bli att servera sådant som vi vet att någon absolut inte äter. Alltså passar vi på att göra köttfärssås när 11-åringen inte är hemma

Man måste inte smaka eller tycka om. Men man måste sitta med vid bordet och umgås och så väljer man att äta det man vill.

Gällande att äta annat senare anpassar vi det med åldern. En treåring kan inte förstå konsekvensen av att inte äta medan en elvaåring förstår på ett helt annat sätt.

Vi bråkar inte, mer än om ungarnas trista inställning att alltid reagera med ett "åh, det vill jag inte ha" oavsett vad vi serverar

 

[Lingon]

Vi kör "smaka på allt men spotta ut om det är något man inte gillar". Skulle nu inte barnet vilja smaka hade jag nog bara sagt att "-då kan du kanske prova sen?"

Jag skulle ärligt talat aldrig acceptera att mitt barn spottade ut mat som går att äta. Förutom om barnet är en bebis eller motsvarande som man inte kan förvänta sig ett trevligt bordsskick. Spotta ut får man göra om det är något fel på maten (sur mjölk, ett fiskben eller liknande). Eller möjligtvis om man råkat få en stor bit stark chili i munnen av misstag. Men inte för att man inte tycker om det. Jag säger till mitt barn att hon ska svälja snabbt och skölja ner det med dricka.

 

[Tora]

Jag skulle ärligt talat aldrig acceptera att mitt barn spottade ut mat som går att äta. Förutom om barnet är en bebis eller motsvarande som man inte kan förvänta sig ett trevligt bordsskick. Spotta ut får man göra om det är något fel på maten (sur mjölk, ett fiskben eller liknande). Eller möjligtvis om man råkat få en stor bit stark chili i munnen av misstag. Men inte för att man inte tycker om det. Jag säger till mitt barn att hon ska svälja snabbt och skölja ner det med dricka.

Om mina barn smakar på något och jag ser hur det vänder sig i munnen på dom för att dom tycker det smakar så illa så skulle jag aldrig i livet kunna tvinga dom att svälja det.

Att tvinga någon att svälja ner något som dom tydligt visar att dom tycker väldigt illa om är ju fruktansvärt. Du får förlåta mig men i mina öron låter det som ett övergrepp

 

[Thrillie]

Finns det NÅGON som utsatts av mat-tjat, på nivån gråter-i-skolmatsalen medan fröken tvingar en att smaka BARA EN LITEN BIT, trugar och har sig och man vill verkligen INTE, men måste eftersom det inte finns någon annan utväg, smakar den lilla biten, vill kräkas, hatar det, varpå fröken/mattjataren lite obehagligt ler "där ser du, det var väl inte så illa va???" Och själv sedan bestämt sig för att "nä mattjatare, du har rätt, det var ju jättegott!!!"

???

Allt jag lärde mig av det var att aldrig ens lägga upp något som kunde vara äckligt på tallriken eftersom "man måste smaka på allt/äta upp allt man tagit till sig". I vuxen ålder har man ju makt att fräsa ifrån lite mer om någon beter sig som ett jävla as i matsammanhang och jag har smakat mycket, kravlöst och lärt mig gilla en hel del jag aldrig ätit eller smakat på förr, just för att det är ok att smaka lite och sen inte vilja ha mer.

Just det där var jag också med om, var väldigt kräsen som barn, men mina föräldrar tvingade mig aldrig att smaka om jag verkligen inte ville. Lärare i skolan däremot verkade se det som sitt livs uppgift att jag smakade på ALL mat
Mamma tog tillslut ett rejält snack med lärarna om att aldrig tvinga mig (jag tog ju liksom inte av det jag inte ville äta, så jag slösade ju inte på mat..).
Men än idag har jag väldigt svårt att prova nya saker, just pga pressen av lärarna som liten. Det blev sån ångest när man satt där och alla vid bordet stirrade på en när läraren tvingade en att smaka. Usch så hemskt.

 

[Sar]

Jag skulle ärligt talat aldrig acceptera att mitt barn spottade ut mat som går att äta. Förutom om barnet är en bebis eller motsvarande som man inte kan förvänta sig ett trevligt bordsskick. Spotta ut får man göra om det är något fel på maten (sur mjölk, ett fiskben eller liknande). Eller möjligtvis om man råkat få en stor bit stark chili i munnen av misstag. Men inte för att man inte tycker om det. Jag säger till mitt barn att hon ska svälja snabbt och skölja ner det med dricka.

Va, allvarligt?! Hur ska då barnet våga prova nya smaker/rätter/ingredienser om man är tvungen att svälja ner något man kväljs utav? Sedan behöver man ju inte spotta rakt ut på tallriken utan hellre ta en servett och spotta ut i.
Vi har barn som äter nästan allt och jag tror faktiskt att det beror på att de alltid kan vara säkra på att inte behöva svälja om det är dåligt. De smakar också om (fast inte samma middag) även om de vet att de inte tyckte att det var en höjdare tidigare.