Alltså, den där maten...

Mitt barn har aldrig kväljts av nån mat så ni behöver inte oroa er för att jag tvingar henne svälja sånt hon kväljs av (hon är inte kräsen). Men bara för att hon av någon anledning inte tycker att falafel är gott (hon har fått för sig att vegetariskt per automatik är äckligt oavsett vad det är, skolans vegetariska har nog inte imponerat på henne tyvärr) betyder det inte att hon får spotta ut det sittandes vid matbordet. Bättre bordsskick än så kräver jag faktiskt av mitt barn när barnet passerat en viss ålder (d.v.s. den åldern då finmotoriken är tillräckligt bra för att kunna äta någorlunda utan spill och kladd).
Bara tanken att tvinga någon att svälja mat denne inte tycker om får mig att må illa.

Kommer ihåg själv hur det var när man var liten och fick något i munnen man inte tyckte om. Ibland var det själva konsistensen som gjorde att maten bara växte i munnen, tack och lov att jag hade förnuftiga människor runt omkring mig för det mesta. Och de få oförnuftiga hade jag vilja säga ett par sanningens ord idag.
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Och man hjälper inte barnet heller genom att tvinga det att svälja mat. Det om något riskerar att skapa problem med mat.

Och jag tror inte att barnet får bästa möjliga förutsättning att tycka om olika sorters mat om man när barnet ska smaka något utgår från att barnet inte tycker om det och redan från början ger det alternativet spotta ut maten. Alldeles för många är för snabba med att berätta för barn vad de inte borde tycka om att äta. När barnet frågar om hen får smaka så är det rätt många vuxna som svarar något i stil med: "Ja, visst får men jag vet inte om du tycker om det". Jag har hört det rätt ofta faktiskt. Det har varit något som varit absolut förbjudet att säga till vårt barn. Har hon velat smaka något då har vår reaktion alltid varit "Självklart får du det. Det är jättegott!". Det är tyvärr för många vuxna som inte låter barn få bilda sin egen uppfattning om ny mat helt utan att de signalerat att de tvivlar på att barnet tycker om det.

När man smakar på nåt nytt så tror jag att det är större chans att man tycker om det om alla runt omkring en är positiva till maten än om någon/några säger till en att man nog inte kommer tycka om det.
 
Och jag tror inte att barnet får bästa möjliga förutsättning att tycka om olika sorters mat om man när barnet ska smaka något utgår från att barnet inte tycker om det och redan från början ger det alternativet spotta ut maten. Alldeles för många är för snabba med att berätta för barn vad de inte borde tycka om att äta. När barnet frågar om hen får smaka så är det rätt många vuxna som svarar något i stil med: "Ja, visst får men jag vet inte om du tycker om det". Jag har hört det rätt ofta faktiskt. Det har varit något som varit absolut förbjudet att säga till vårt barn. Har hon velat smaka något då har vår reaktion alltid varit "Självklart får du det. Det är jättegott!". Det är tyvärr för många vuxna som inte låter barn få bilda sin egen uppfattning om ny mat helt utan att de signalerat att de tvivlar på att barnet tycker om det.

När man smakar på nåt nytt så tror jag att det är större chans att man tycker om det om alla runt omkring en är positiva till maten än om någon/några säger till en att man nog inte kommer tycka om det.
Är det någon i denna tråden har skrivit att man inte skall uppmuntra sina barn att smaka på mat? Däremot inte tvinga dom att smaka och framför allt inte tvinga dom att svälja mat dom inte tycker om.
 
@Lingon det är ingen i tråden som ens har föreslagit att någon ska utgå från att barn inte gillar men vet barnet att utvägen att spotta ut finns (spotta kanske är fel ord, man puttar ju ut det ur munnen i en servett/papper) så vågar de också testa. Jag tror inte att det generella är att säga, smaka, du gillar det nog inte men du får spotta ut, för det vore ju dumt men att barnet vet att utvägen finns kan vara ett sätt att få barnet att våga prova. Att tvinga någon att tugga och svälja mat hen inte gillar är helt enkelt inte schysst någonstans.

Barn är enormt olika i sina smak och det beror inte på uppfostran, maten eller hur de bemöts alla gånger utan det är så iallafall. Mitt ena barn åt allt med god aptit som liten och gör än idag medans mitt andra barn var väldigt noga med smak och konsistens redan som bebis. Att ge en burk barnmat var bara att glömma, det skulle hen aldrig ätit medans syskonet gärna åt sådant. Detta trots att hen fick börja med exakt samma saker, på exakt samma premisser som syskonet. Däremot kan man skapa problem genom att tvinga sitt barn att äta något hen inte klarar. Det är ju ett välkänt fenomen att det som ger illamående vill man inte ha. Något som nyttjats av alldeles för många föräldrar när de kommit på sina barn med att röka eller dricka alkohol. Det är verkligen så genomvidrigt att jag inte har ord för det.

Att bemöta något så viktigt och basalt, något som kan ställa till med så mycket problem och så mycket ångest med tvång är helt enkelt inte rätt väg att gå. Det ger ingen matglädje, det ger matångest. Jag kan fortfarande som 45-åring inte säga att jag njuter av mat och jag mår direkt illa om någon börjar prata njutningsfullt om mat. Mat är fortfarande ett nödvändigt ont för mig trots att jag har bestämt själv vad jag ska äta i drygt trettio år. Jag kan omöjligt äta sådan mat som det bjöds på i mitt föräldrahem, det går absolut inte, inte en chans. Tvång kan förstöra så enormt mycket helt i onödan.

Världen står inte och faller med att en person inte vill äta falafel men det kan göra livet till ett helvete att tvingas till det. Vi har våra barn till låns en kort stund. Under den tiden är det vårt ansvar att guida dem så att de har möjlighet att bli starka, tänkande, självständiga vuxna. Vi har ingen rätt att tvinga våra barn till sådant som inte är helt nödvändigt för att de ska må bra. (Man kan enkelt testa om det är av nöden tvunget att tvinga eller om det är maktutövande man pysslar med genom att fråga sig om någon som är vuxen skulle tycka det är okej, att tvinga på vantar vid tio minus är okej men inte att tvinga någon att svälja mat hen ogillar skarpt.) Varje onödig tvingande handling vi utför mot våra barn säger dem att deras vilja inte är något värd. Att deras integritet inte är något värd och då lär vi dem inte att bli självständiga vuxna, vi lär dem att andra vet bättre vad de behöver och vill ha än de själva vet. Man tar ifrån människan dess värde och då går det lätt illa. De hoppar om någon säger hoppa istället för att lyssna på sig själva.
 
@Lingon det är ingen i tråden som ens har föreslagit att någon ska utgå från att barn inte gillar men vet barnet att utvägen att spotta ut finns (spotta kanske är fel ord, man puttar ju ut det ur munnen i en servett/papper) så vågar de också testa. Jag tror inte att det generella är att säga, smaka, du gillar det nog inte men du får spotta ut, för det vore ju dumt men att barnet vet att utvägen finns kan vara ett sätt att få barnet att våga prova. Att tvinga någon att tugga och svälja mat hen inte gillar är helt enkelt inte schysst någonstans.

Barn är enormt olika i sina smak och det beror inte på uppfostran, maten eller hur de bemöts alla gånger utan det är så iallafall. Mitt ena barn åt allt med god aptit som liten och gör än idag medans mitt andra barn var väldigt noga med smak och konsistens redan som bebis. Att ge en burk barnmat var bara att glömma, det skulle hen aldrig ätit medans syskonet gärna åt sådant. Detta trots att hen fick börja med exakt samma saker, på exakt samma premisser som syskonet. Däremot kan man skapa problem genom att tvinga sitt barn att äta något hen inte klarar. Det är ju ett välkänt fenomen att det som ger illamående vill man inte ha. Något som nyttjats av alldeles för många föräldrar när de kommit på sina barn med att röka eller dricka alkohol. Det är verkligen så genomvidrigt att jag inte har ord för det.

Att bemöta något så viktigt och basalt, något som kan ställa till med så mycket problem och så mycket ångest med tvång är helt enkelt inte rätt väg att gå. Det ger ingen matglädje, det ger matångest. Jag kan fortfarande som 45-åring inte säga att jag njuter av mat och jag mår direkt illa om någon börjar prata njutningsfullt om mat. Mat är fortfarande ett nödvändigt ont för mig trots att jag har bestämt själv vad jag ska äta i drygt trettio år. Jag kan omöjligt äta sådan mat som det bjöds på i mitt föräldrahem, det går absolut inte, inte en chans. Tvång kan förstöra så enormt mycket helt i onödan.

Världen står inte och faller med att en person inte vill äta falafel men det kan göra livet till ett helvete att tvingas till det. Vi har våra barn till låns en kort stund. Under den tiden är det vårt ansvar att guida dem så att de har möjlighet att bli starka, tänkande, självständiga vuxna. Vi har ingen rätt att tvinga våra barn till sådant som inte är helt nödvändigt för att de ska må bra. (Man kan enkelt testa om det är av nöden tvunget att tvinga eller om det är maktutövande man pysslar med genom att fråga sig om någon som är vuxen skulle tycka det är okej, att tvinga på vantar vid tio minus är okej men inte att tvinga någon att svälja mat hen ogillar skarpt.) Varje onödig tvingande handling vi utför mot våra barn säger dem att deras vilja inte är något värd. Att deras integritet inte är något värd och då lär vi dem inte att bli självständiga vuxna, vi lär dem att andra vet bättre vad de behöver och vill ha än de själva vet. Man tar ifrån människan dess värde och då går det lätt illa. De hoppar om någon säger hoppa istället för att lyssna på sig själva.

Om jag inte "tvingat" henne att äta falafel hade hon smakat det första gången och sen bestämt sig för att hon inte tycker om det och så hade det varit med det. Nu har jag insisterat på att varje gång vi äter falafel (vilket inte är superofta) så ska hon äta en. Hon kväljs inte av den, hon mår inte illa av den. Hon bara sa att hon inte tyckte att det var gott. Och vet du vad? Min taktik funkade :-) Igår när vi åt falafel så hade vi tzatziki till, en annan sak som hon smakat och sagt att hon inte tycker om, vi sa åt henne att det blir extra gott om man äter falafel och tzatziki tillsammans. Efter middagen kom hon till mig och berättade stolt att det var gott med falafel och tzatziki tillsammans! Min taktik funkade :-) Vissa smaker behöver man äta några gånger innan man tycker om dem.

Mitt barn är generellt väldigt okomplicerad med maten och har inga problem med något matmässigt. Vissa saker är godare än andra men hon har aldrig kväljts av något varken smak eller konsistens. Så något måste jag ha gjort rätt :-) Hos oss är det förbjudet att säga att mat är äcklig. Man kan säga att man inte tycker om den. I vissa fall ska man smaka lite ändå. I andra fall så slipper hon smaka, t.ex. när hon smakat flera gånger och fortfarande inte tycker om det. Många gånger har hon ändrat sig när hon smakat det några gånger. Andra gånger inte. VI har insisterat på att när vi äter tzatziki så ska hon smaka en liten klick. Men ris smaksatt med kardemumma slipper hon äta då hon smakat det så många gånger och fortfarande inte tycker om det.

Jag tror att med barn måste man skilja på tre olika tyckanden om mat:
-Sånt de faktiskt inte tycker om
-Sånt de fått för sig att de inte tycker om
-Sånt som det tar några gånger att lära sig tycka om

Och om man alltid ger barnet alternativet att man kan äta macka istället för middag så är det många barn som skulle välja macka. Någon enstaka gång kan jag erbjuda macka efteråt. Om hon verkligen inte tyckte om maten t.ex. den råkade bli för stark eller nåt. Men hade jag gett henne det alternativet varje middag hade hon petat i middagar hon tycker är rätt ok att äta och bara ätit de middagar som var hennes favoritmat.

När jag var liten skulle jag äta middagen. Så var det med det. Även om jag inte tyckte att det var gott. Jag är idag en rätt okräsen person, äter det mesta, älskar mat och är lite av en matnörd. Men det gäller ju att känna sitt barn. Alla är olika. På mitt barn funkar detta, hon är okomplicerad matmässigt och jag vet att hon kan äta middag borta utan att kompisarnas föräldrar, mor-/farföräldrar eller andra ska behöva anpassa maten efter henne. Hon äter och är nöjd. Hon kanske inte äter allt. Men det finns alltid tillräckligt mycket hon äter för att hon ska bli mätt. Men självklart hade hon liksom många barn bara ätit pasta många middagar om jag låtit henne. Inte för att hon inte tycker om såsen utan för att det är så gott med pasta utan något till (tycker hon).
 
Om jag inte "tvingat" henne att äta falafel hade hon smakat det första gången och sen bestämt sig för att hon inte tycker om det och så hade det varit med det. Nu har jag insisterat på att varje gång vi äter falafel (vilket inte är superofta) så ska hon äta en. Hon kväljs inte av den, hon mår inte illa av den. Hon bara sa att hon inte tyckte att det var gott. Och vet du vad? Min taktik funkade :-) Igår när vi åt falafel så hade vi tzatziki till, en annan sak som hon smakat och sagt att hon inte tycker om, vi sa åt henne att det blir extra gott om man äter falafel och tzatziki tillsammans. Efter middagen kom hon till mig och berättade stolt att det var gott med falafel och tzatziki tillsammans! Min taktik funkade :-) Vissa smaker behöver man äta några gånger innan man tycker om dem.

Mitt barn är generellt väldigt okomplicerad med maten och har inga problem med något matmässigt. Vissa saker är godare än andra men hon har aldrig kväljts av något varken smak eller konsistens. Så något måste jag ha gjort rätt :-) Hos oss är det förbjudet att säga att mat är äcklig. Man kan säga att man inte tycker om den. I vissa fall ska man smaka lite ändå. I andra fall så slipper hon smaka, t.ex. när hon smakat flera gånger och fortfarande inte tycker om det. Många gånger har hon ändrat sig när hon smakat det några gånger. Andra gånger inte. VI har insisterat på att när vi äter tzatziki så ska hon smaka en liten klick. Men ris smaksatt med kardemumma slipper hon äta då hon smakat det så många gånger och fortfarande inte tycker om det.

Jag tror att med barn måste man skilja på tre olika tyckanden om mat:
-Sånt de faktiskt inte tycker om
-Sånt de fått för sig att de inte tycker om
-Sånt som det tar några gånger att lära sig tycka om

Och om man alltid ger barnet alternativet att man kan äta macka istället för middag så är det många barn som skulle välja macka. Någon enstaka gång kan jag erbjuda macka efteråt. Om hon verkligen inte tyckte om maten t.ex. den råkade bli för stark eller nåt. Men hade jag gett henne det alternativet varje middag hade hon petat i middagar hon tycker är rätt ok att äta och bara ätit de middagar som var hennes favoritmat.

När jag var liten skulle jag äta middagen. Så var det med det. Även om jag inte tyckte att det var gott. Jag är idag en rätt okräsen person, äter det mesta, älskar mat och är lite av en matnörd. Men det gäller ju att känna sitt barn. Alla är olika. På mitt barn funkar detta, hon är okomplicerad matmässigt och jag vet att hon kan äta middag borta utan att kompisarnas föräldrar, mor-/farföräldrar eller andra ska behöva anpassa maten efter henne. Hon äter och är nöjd. Hon kanske inte äter allt. Men det finns alltid tillräckligt mycket hon äter för att hon ska bli mätt. Men självklart hade hon liksom många barn bara ätit pasta många middagar om jag låtit henne. Inte för att hon inte tycker om såsen utan för att det är så gott med pasta utan något till (tycker hon).

Går världen under om hon inte äter falafel eller varför är det så viktigt? Visst behöver vissa saker smakas på många gånger men det är inte det det handlar om. Det är tvånget och att inte få spotta ut. Att smaka ska vara att upptäcka, vara nyfiken, en glädje. Inte att tvingas och att inte få spotta ut. Du skriver att du måste gjort någonting rätt, tja, då menar du att alla som har barn som inte äter allt, som mår illa, som kväljs, gör fel då? Barn är individer, de är olika men en sak är gemensam och det är att tvång aldrig är en bra väg att gå.

Det är faktiskt inte så att många barn väljer smörgås före mat för all framtid. Det är en märklig föreställning som jag gissar bottnar i skräcken för att barnet ska rata allt och enbart äta smörgås. Få barn gör det, de väljer mat om de vågar men har man flera gånger blivit itvingad mat kan smörgås bli ett säkert kort. Något som barnet vet att hen kan äta utan att må dåligt. Sedan har endel barn perioder då de bara vill ha en enda sak och den saken kan vara smörgås eller något helt annat men vad spelar det för roll? Det är en period och är det ändå positivt runt måltiden så kommer barnet börja äta annat efter ett tag (om hen är frisk i övrigt). Huvudsaken är att måltiden är en trevlig stund och att alla mår väl och går nöjda från bordet. Att ordet mat förknippas med något positivt.

Att du själv är inte är kräsen är mer en slump än ett resultat av tvång. Det kunde lika gärna blivit tvärtom. Jag tror mer på forskningen som säger att man inte ska tvinga barn än enstaka personers egna tolkning av vad deras föräldrars tvång har gjort med dem. Att tro att tvång från ens egna föräldrar var något bra får mig att tänka på de som anser att de själva inte har lidit av att få stryk av sina föräldrar och därför slår sina egna barn, det är de som säger så som är värst skadade.

Menar du att det är vanligt att barn helst enbart äter pasta?
 
Matglädje är en vanesak. Jag som inte ens har egna barn trodde att alla visste att man måste smaka på någonting upp till 10 ggr innan man börjar gilla det.

Själv har jag flera vänner som använder sig av Sapere-metoden även hemma. Barnet måste specificera exakt vad det är det inte tycker om med maten. Om det är smaken, om det är för att det är svårtuggat, om det är för att det är för lättuggat, är det för surt, för beskt, etc. Det kanske är så enkelt att maten är för varm eller för kall. Kanske är det för vattnigt eller för stabbigt. Jag håller med om att det är för enkelt att bara avfärda mat med att man inte tycker om den och så slipper man äta och så är det bra så. Mat är lite mer komplext än så och även om inga barn i Sverige svälter ihjäl så handlar det ju också om att öppna upp så att barnet inte blir en totalt inskränkt individ som bara äter ett par maträtter i vuxen ålder. Inte för överlevandet skull, men för matglädjens skull. Barnen tränas dessutom i att sätta ord på sin upplevelse. Vad är det som gör en tårta god? Vad är det med melonen som är extra trevlig? Man skapar en medvetenhet istället för en inskränkthet.

Men jag tror att det är lika viktigt att inte tvinga i barnet mat, som att inte göra mat till en tröst, till någonting som är känslofyllt och som framkallar ångest. Gillar man inte något så gillar man det inte, men man ska nog inte komma undan med ett axelryck och få en macka stoppad i käften istället. Livet är mer komplicerat än så.
 
Vara barn var fodda pa 70-80 talet och alla tre var tvungna att smaka. Den aldste var mellan 3-4 ar nar en kompis skulle komma och halsa pa efter lunchen ... Sonen at ungefar 2 tuggor och sa att han var matt. SA ... jag stallde in tallriken i kylskapet och nar kompisen med barn kom forklarade jag att sonen skulle inte fa fika forran han hade atit atminstone halften pa tallriken.
Jag varmde upp hans mat och han at allt medan kaffet gjordes i ordning :angel:

Senare i livet har de alla tre sagt sig vara tacksamma att vi tvingade dem att smaka ("Har, 2 artor kan du ata upp") da de alla tre nu ater precis allt och ar beredda att smaka vad som helst.
 
Jag försöker nog tänka hur jag skulle göra om det var en vuxen som åt. Om jag själv inte gillar maten tar jag en macka istället eller gör egen mat. Då vill jag inte tvinga sonen att äta något han inte gillar heller.

Men nu när han är lite större pratar vi mycket om olika sorters mat. All mat kanske inte är jätte god, men man behöver ju äta ändå. Alltså vi försöker skilja på sånt som är jätte äckligt och mindre gott. Man behöver ju äta även om maten inte är helt fantastisk, men är det super äckligt kan man ta en macka istället. Jag är också ärlig mot honom om vi äter något som jag inte tycker är så gott, men jag visar att jag äter lite ändå eftersom jag jag behöver äta. Men vi gör inte så stor grej av det.

Jag blev tvingad att äta när jag var liten, vid ett tillfälle kräktes jag på tallriken för att det var så äckligt. Det sätter ju sina spår helt klart.
 
Att du själv är inte är kräsen är mer en slump än ett resultat av tvång. Det kunde lika gärna blivit tvärtom. Jag tror mer på forskningen som säger att man inte ska tvinga barn än enstaka personers egna tolkning av vad deras föräldrars tvång har gjort med dem. Att tro att tvång från ens egna föräldrar var något bra får mig att tänka på de som anser att de själva inte har lidit av att få stryk av sina föräldrar och därför slår sina egna barn, det är de som säger så som är värst skadade.

Det är väl det gamla vanliga, det är skillnad på korrelation och kausalitet. Jag blev inte tvingad att äta, vad jag minns, men jag har haft det lite halvkämpigt med mat ändå (har dock blivit bättre på äldre dagar). Vad jag vet blev inte heller maken tvingad att äta, men han äter ungefär allt.

(Å jag tvingar inte min unge att äta något hon inte vill äta, och vill hon spotta ut så får hon göra det. Jag kommer inte heller göra dubbla måltider, men jag ska ärligt säga att jag kommer hellre göra stuvade makaroner varje dag i två veckor i sträck än att bråka om mat.)
 

Liknande trådar

Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
2 901
Hästvård Långt inlägg men vill gärna ha synpunkter och idéer då jag börjar tvivla på hur jag själv tänker! Jag har en 4årig häst som går med en...
Svar
3
· Visningar
814
Senast: Roheryn
·
Hemmet Har funderat på en grej främst idag när jag gått med dammsugaren i högsta hugg och frenetiskt städat varje liten vrå. Tycker det blir...
20 21 22
Svar
423
· Visningar
18 706
Senast: Nytant
·
Mat Jag tycker inte om att laga mat. Så jag vill sluta med det (åtminstone till vardags). Samtidigt vill jag äta nyttigt, veganskt...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
4 642
Senast: Tilly_85
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp