AnonymKonfunderad
Trådstartare
Anonymt konto för att beskriva min situation.
Jag är gravid. Otroligt nog, jag borde inte kunna bli det. Haft dubbelsidig svår infektion för ett par år sen och då är det IVF som gäller. Praktiskt taget steril.
Var ihop med en yngre kille, själv är jag äldre. Vi hade inget skydd och låg friskt i 1 års tid ( har tidigare blivit gravid väldigt lätt), inget hände. Jag gjorde slut då jag kände att jag inte kunde satsa på en kille som fortfarande bor hemma och inte tar tag i sig själv. Hans familj är bra, men jag blir irriterad på att det daltas med honom, när vi sågs skrev hans mor hela tiden för att se hur han ska ta sig hem, om han behöver skjuts och om en massa andra saker. Han behövde inte betala för sig hemma, sa upp sig från sitt förra jobb utan att ordna ett nytt. Sen arbetslös till jag krävde att han skaffade ett jobb om vi ens skulle fundera på någon seriös framtid.Han gjorde det. Tyvärr tog det slut ändå.
Jag har själv blivit sjukskriven sen ngn månad för utmattningssyndrom och har hållit mig undan, har fullt upp med mig själv och hur jag ska komma tillbaka. Har ägnat mig åt rehab och att ta mig till min unghäst jag rider in, varit där 3 gånger i veckan, inget avancerat men så att jag har någon rutin.
Ja,sen uteblev mens och jag tog test. Gravid mitt i allt detta. Han vill behålla, jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte varför han tror att han ska klara att vara förälder när han inte ens kan ta hand om sig själv? Förhållandet tog slut för att jag tog mitt förnuft till fånga. Han är sjukskriven för depression innan han ens kommit ut i vuxenlivet, betalat sina egna räkningar och försörjt sig.
Anledningen till att jag tänker på vad han är kapabel till, är att jag själv är ett maskrosbarn från väldigt dåliga uppväxtförhållanden, utan annan vuxen förebild än en missbrukande, gravt psykisk sjuk förälder som både tog livet av husdjur och ägnade sig åt fysisk/psykisk misshandel, lät oss svälta och på det hela taget en väldigt olämplig start. Jag har gått många år i terapi och äter medicin sen många år.
Det känns som att jag tvivlar på mig själv för mycket för att kunna lita på att någon i hans situation vet vad den pratar om (det kan bli jag som får stå själv med allting medan han gnäller om förkylningar och huvudvärk och depressioner och allt..)
Det är stormigt i huvudet just nu. Dels för att jag vet att detta kan vara sista gången jag är gravid, både pga alla ärrbildningar och pga min ålder, har bara några fertila år kvar. Han verkade inte ha planer på att bjuda in mig på jul till sin familj, utan låta mig sitta hemma själv, gravid och förvirrad. Ja, tills jag sa att det kändes orimligt, då hade han ju tänkt det. Är ofta så.
Igår skrev han att han var lite förkyld, och sen hade han kollat på film. Jag vill skrika.
Utifrån sett verkar det som att det kommer bli jag som ska vara drivande, ta ansvaret själv i slutändan och ge upp mitt eget liv. Jag vet inte vad jag klarar av, på min sida finns ingen släkt eller familj att vända sig till.
Igår var jag övertygad om abort. Har ångest o det svänger fram och tillbaka. Ska jag avsluta detta, och inte veta om jag kan bli förälder igen, kanske ångra mig? Eller genomföra det och ta det gradvis? Tänk om det är ett barn med handikapp?
Hjälp
Jag är gravid. Otroligt nog, jag borde inte kunna bli det. Haft dubbelsidig svår infektion för ett par år sen och då är det IVF som gäller. Praktiskt taget steril.
Var ihop med en yngre kille, själv är jag äldre. Vi hade inget skydd och låg friskt i 1 års tid ( har tidigare blivit gravid väldigt lätt), inget hände. Jag gjorde slut då jag kände att jag inte kunde satsa på en kille som fortfarande bor hemma och inte tar tag i sig själv. Hans familj är bra, men jag blir irriterad på att det daltas med honom, när vi sågs skrev hans mor hela tiden för att se hur han ska ta sig hem, om han behöver skjuts och om en massa andra saker. Han behövde inte betala för sig hemma, sa upp sig från sitt förra jobb utan att ordna ett nytt. Sen arbetslös till jag krävde att han skaffade ett jobb om vi ens skulle fundera på någon seriös framtid.Han gjorde det. Tyvärr tog det slut ändå.
Jag har själv blivit sjukskriven sen ngn månad för utmattningssyndrom och har hållit mig undan, har fullt upp med mig själv och hur jag ska komma tillbaka. Har ägnat mig åt rehab och att ta mig till min unghäst jag rider in, varit där 3 gånger i veckan, inget avancerat men så att jag har någon rutin.
Ja,sen uteblev mens och jag tog test. Gravid mitt i allt detta. Han vill behålla, jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte varför han tror att han ska klara att vara förälder när han inte ens kan ta hand om sig själv? Förhållandet tog slut för att jag tog mitt förnuft till fånga. Han är sjukskriven för depression innan han ens kommit ut i vuxenlivet, betalat sina egna räkningar och försörjt sig.
Anledningen till att jag tänker på vad han är kapabel till, är att jag själv är ett maskrosbarn från väldigt dåliga uppväxtförhållanden, utan annan vuxen förebild än en missbrukande, gravt psykisk sjuk förälder som både tog livet av husdjur och ägnade sig åt fysisk/psykisk misshandel, lät oss svälta och på det hela taget en väldigt olämplig start. Jag har gått många år i terapi och äter medicin sen många år.
Det känns som att jag tvivlar på mig själv för mycket för att kunna lita på att någon i hans situation vet vad den pratar om (det kan bli jag som får stå själv med allting medan han gnäller om förkylningar och huvudvärk och depressioner och allt..)
Det är stormigt i huvudet just nu. Dels för att jag vet att detta kan vara sista gången jag är gravid, både pga alla ärrbildningar och pga min ålder, har bara några fertila år kvar. Han verkade inte ha planer på att bjuda in mig på jul till sin familj, utan låta mig sitta hemma själv, gravid och förvirrad. Ja, tills jag sa att det kändes orimligt, då hade han ju tänkt det. Är ofta så.
Igår skrev han att han var lite förkyld, och sen hade han kollat på film. Jag vill skrika.
Utifrån sett verkar det som att det kommer bli jag som ska vara drivande, ta ansvaret själv i slutändan och ge upp mitt eget liv. Jag vet inte vad jag klarar av, på min sida finns ingen släkt eller familj att vända sig till.
Igår var jag övertygad om abort. Har ångest o det svänger fram och tillbaka. Ska jag avsluta detta, och inte veta om jag kan bli förälder igen, kanske ångra mig? Eller genomföra det och ta det gradvis? Tänk om det är ett barn med handikapp?
Hjälp
Hoppas ni inte dömer mig, det är mycket rädslor just nu
