Är ett barn vår väg till lycka?

[enjoyable]

Jag står här i livet, snart 25 år fyllda (herregud vad tiden går fort), har en sambo sedan 1,5 år tillbaka som jag vill dela mitt liv med.
Vi känner oss inte helt nöjda. Vardagen flyter på, samma grej, dag ut och dag in. Vi planerar att köpa hus framåt hösten, men sen då? Vardagen kommer ju fortfarande se likadan ut. Någonting fattas lixom.
Senaste månaderna så har vi fått extremt sug på att skaffa barn. Så fort jag ser ett barn på teve eller när jag är ute så bara smälter jag och längtan blir bara större.
När jag och sambon träffades så var vi helt emot barn, aldrig i livet typ. Men nu är de helt annorlunda.
Jag är livrädd för tanken att bli gravid, men jag vill så gärna.
Kära buke, är ett barn våran väg till lycka? Är de det som fattas i vårat förhållande?

 

[Raderad medlem 19815]

Om ni vill ha barn så är det klart att ni blir lyckligare av att ha barn, än att inte ha barn.

 

[Tassetass]

Jag personligen skulle fundera ett varv extra på om barnsuget är ett resultat av att ni inte känner er helt nöjda, att det bara flyter på, att "något" fattas eller om barnsuget är något helt självständigt, om du förstår hur jag menar?

Jag och maken ska ha vårt första barn om en månad och vad som gjorde att det kändes rätt för mig att skaffa barn var just att vår relation och vår vardag var så himla bra. Inget fattades och ingen var missnöjd utan ett barn skulle bara innebära en jäkla massa grädde på moset.

Men det är hur jag fungerar, hur jag sätter ord på saker och ting och hur det var för specifikt mig och maken. Det kan lika gärna vara precis så som @Diskurs så kärnfullt sa: är det barn ni vill ha så kommer ni förstås bli lyckligare av det!

 

[Mia_R]

Jag tycker det är en farlig väg att slå in på att skaffa ett barn för att bli lycklig, det är snarare gjort för olycka och spiken i kistan. Jag tycker Tassetass resonerar klokt, det är inte barnet som ska ordna upp livet, är du/ni missnöjda med hur ni har det så gör en förändring, sen kan ni skaffa barn.

 

[SusieQ]

25 är ju ingen ålder, vänta med att skaffa barn tills du känner att du inte behöver fråga andra om det är det du bör göra. Annars hade jag och sambon samma inställning, vi skulle aldrig ha barn någon av oss, men båda kände att vi ville iaf och skaffade ett, och iaf för mig var det det bästa som kunde hänt.

 

[Andromedae]

Jag tycker inte att det är rättvist mot ett barn att bli planerad för att föräldrarnas liv är "tomma". Barnet är en egen individ som förtjänar att få finnas för sin egen skull och för att föräldrarna individuellt känner att de vill ha ett barn i sitt liv, inte för att förgylla föräldrarnas förhållande.

Generellt sett tror jag sällan att det är barn som "fattas" i ett förhållande. Snarare innebär ett barn påfrestningar på relationen som om den redan är svajig eller innehållslös knappast kommer att bli starkare.

Jag har ett barn och han är onekligen det bästa som har hänt mig, men jag skulle aldrig våga säga åt någon annan att skaffa barn. Det är du som måste reda upp de situationer som onekligen kommer att uppstå: alltså är det du som måste kunna övertyga dig själv om att du vill ha barn.

 

[enjoyable]

Alltså, de är absolut inget fel mellan mig och min sambo. Vi älskar varandra och de är inte svajigt på något sätt.
När jag säger att något fattas så menar jag med att jag tycker lixom vardagen är tråkig. Jag kan inte komma på hur vi kan ändra våra rutiner och sådant grejs, utan allt bara flyter på och vi båda är lixom nöjda men endå inte.

 

[Mia_R]

Alltså, de är absolut inget fel mellan mig och min sambo. Vi älskar varandra och de är inte svajigt på något sätt.
När jag säger att något fattas så menar jag med att jag tycker lixom vardagen är tråkig. Jag kan inte komma på hur vi kan ändra våra rutiner och sådant grejs, utan allt bara flyter på och vi båda är lixom nöjda men endå inte.

Men då får ni ju som sagt se till att ändra på vardagen, det är ju inte en unges uppgift att göra livet roligt.

 

[susanne]

Alltså, de är absolut inget fel mellan mig och min sambo. Vi älskar varandra och de är inte svajigt på något sätt.
När jag säger att något fattas så menar jag med att jag tycker lixom vardagen är tråkig. Jag kan inte komma på hur vi kan ändra våra rutiner och sådant grejs, utan allt bara flyter på och vi båda är lixom nöjda men endå inte.

Jag förstår precis vad du menar (jag har en gammal kompis som varit i precis samma situation, förutom att de varit sambo i väldigt många år. Det blev barn och allt blev precis så som önskat).
Din vardag kommer att se annorlunda ut med ett hus. Ni har dessutom varit sambo en väldigt kort tid och du är ganska ung fortfarande. Ha inte bråttom när det kommer till barn. Det är inget man kan prova på som med annat (som går att sälja e.d.).

 

[Raderad medlem 19815]

Apropå tomhet och att något saknas så tycker jag att ni @Mia_R och @Andromedae drar lite stora växlar på det.

TS skriver ju att hon längtar efter barn och att hon vill så gärna. Det kanske är därför det känns tomt?

Något år efter att vi fick vårt första barn så kände jag verkligen sådär, att det var någon som fattades. Något år senare kom lillebror och det var ju han som hade fattats, honom vi hade längtat efter. Så kändes det.

 

[Raderad medlem 19815]

Men då får ni ju som sagt se till att ändra på vardagen, det är ju inte en unges uppgift att göra livet roligt.

Men varför skaffade du själv barn? Det var alltså inte för att du själv tyckte att det verkade roligt?

 

[Andromedae]

Alltså, de är absolut inget fel mellan mig och min sambo. Vi älskar varandra och de är inte svajigt på något sätt.
När jag säger att något fattas så menar jag med att jag tycker lixom vardagen är tråkig. Jag kan inte komma på hur vi kan ändra våra rutiner och sådant grejs, utan allt bara flyter på och vi båda är lixom nöjda men endå inte.

Fast det är ju lite det som är grejen med vardag: den är inte så speciell i sig, så man får jobba på att göra den intressant. Man har vardag med barn också. Sanningen att säga har jag nog mer rutiner nu än vad jag hade innan jag fick barn, för nu är det ytterligare någon som ska ha sitt. Visst är det roligt att ha barn (för mig i alla fall) men det är inte en shortcut till att få ett roligt liv. Du som vuxen är själv ansvarig för att fylla ditt liv med vad du nu tycker är viktigt.

Vill du ha ett barn för att du vill ha ett barn med allt vad det innebär, ja, då är det ju upp till dig. Men vill du det så tror jag högst sannolikt att du känner det inombords, oavsett vad andra tycker om saken.

 

[nejlica]

Du som vuxen är själv ansvarig för att fylla ditt liv med vad du nu tycker är viktigt.

Men om man till exempel tycker att familj är väldigt viktigt, är det inte precis det man gör om man skaffar barn då?

Nu vill jag inte på något sätt jämföra ett djur och ett barn, jag vet att det inte är samma sak, men jag skulle kunna skriva exakt samma sak om att skaffa häst typ:

"Senaste månaderna så har jag fått extremt sug på att skaffa häst. Så fort jag ser en häst på teve eller när jag är ute så bara smälter jag och längtan blir bara större.
När jag och sambon träffades så var jag helt emot (egen) häst, aldrig i livet typ. Men nu är de helt annorlunda.
Jag är livrädd för tanken att bli hästägare, men jag vill så gärna."

Det betyder inte på något sätt att jag tycker att något fattas i relationen till min sambo, men jag känner att något fattas i mitt liv. Det blir vardag med en häst också, men min förhoppning är ju att det blir en roligare vardag med den än utan, det blir ytterligare en sak i mitt liv som är viktig och rolig.
Vill man ha barn så tycker jag inte att det är fel att resonera så, vill man däremot bara ha en lösning på ett problem så håller jag med om att det blir fel!

 

[Fibusen]

Jag tycker också ts låter lite knepig,känns som jag vill föreslå att köpa en kattunge/hundvalp istället för att skaffa ett barn.

Ett barn skaffar man för att man just vill ha barn,och inte bara/delvis för att fylla ut det där tråkiga i vardagen.

Vägen till lycka kan vara lång och krokig,men jag anser inte att det är helt ok att sätta en annan människa till världen bara för att se om man själv blir lycklig.

Formulera om frågan och fråga er själva,"Kan vi göra ett ev barn nöjd/lycklig med det vi kan erbjuda" istället för att fråga buke om ni kommer bli lyckligare av ett barn.

 

[Andromedae]

Raderat

 

[Andromedae]

@nejlica Och läser jag ditt inlägg ordentligt ser jag ju t o m att vi tycks resonera på samma sätt

 

[Chili]

Jag tycker också ts låter lite knepig,känns som jag vill föreslå att köpa en kattunge/hundvalp istället för att skaffa ett barn.

Ett barn skaffar man för att man just vill ha barn,och inte bara/delvis för att fylla ut det där tråkiga i vardagen.

Vägen till lycka kan vara lång och krokig,men jag anser inte att det är helt ok att sätta en annan människa till världen bara för att se om man själv blir lycklig.

Formulera om frågan och fråga er själva,"Kan vi göra ett ev barn nöjd/lycklig med det vi kan erbjuda" istället för att fråga buke om ni kommer bli lyckligare av ett barn.

Fast samma sak gäller väl om man ska skaffa katt eller hund? Det är också en levande varelse som blir "tråkig vardag" när nyhetens behag lagt sig.

Att skaffa familj är ju höjden av lycka för väldigt många och jag håller med fler i tråden som är inne på samma spår; det kan ju vara den stora saknaden i livet att man inte har barn. Bara för att man inte ville ha barn för några år sedan behöver ju inte det innebära att längtan efter att skaffa barn idag är något slags placebo för att slippa göra något åt sitt påstått tråkiga liv.

 

[Fibusen]

Fast samma sak gäller väl om man ska skaffa katt eller hund? Det är också en levande varelse som blir "tråkig vardag" när nyhetens behag lagt sig.

Att skaffa familj är ju höjden av lycka för väldigt många och jag håller med fler i tråden som är inne på samma spår; det kan ju vara den stora saknaden i livet att man inte har barn. Bara för att man inte ville ha barn för några år sedan behöver ju inte det innebära att längtan efter att skaffa barn idag är något slags placebo för att slippa göra något åt sitt påstått tråkiga liv.

Det var mest ironiskt,trots att ett husdjur kan man ju få något nytt och spännande med,komma iväg på kurser,och är det fortfarande tråkigt så finns det möjlighet till försäljning/omplacering,det är lite svårare med ett barn.

 

[skiesabove]

Mitt barn var inte planerat, och livet hade känts tomt och tommare år för år (jag är snart 28). Skulle det inte vara mer liksom? Vi är inte intresserade av att festa varje helg som resten av vår umgängeskrets, och att köpa häst gjorde det ju lite bättre men det fyllde inte det där hålet helt. Sambon pratade ibland om att skaffa barn men vi ville ha livet perfekt ordnat först (fasta jobb till båda, renoverat klart huset) och jag var skeptisk, har inte känt mig som att det är något för mig och har dessutom trott att jag skulle ha svårt för att få barn och kanske därmed mentalt ställt in mig på att det inte skulle bli några för min del.

Men att bli gravid och få barn, det har varit en otroligt märklig (positiv) upplevelse. Det är som att hon alltid har funnits, hon tar inte upp någon extra plats. Hon tar den lediga platsen som fanns där .

Så det behöver inte alls vara fel att fylla tomheten med ett barn . Tomheten kan vara en barnlängtan man inte fattar är barnlängtan, för att man inte identifierar sig som en "barnlängtande person".

 

[Raderad medlem 19815]

Men då får ni ju som sagt se till att ändra på vardagen, det är ju inte en unges uppgift att göra livet roligt.

Du får jättegärna svara på det här, du skaffade alltså inte barn för att du tyckte det verkade roligt?