Att ändra tankar och känslor

Hur hivar man ut oönskade tankar från ens huvud? Jag vet faktiskt inte. Men hur gjorde jag då när jag hivade ut panikångesten från mitt liv? En del var att acceptera känslan. En annan del var att kontrollera andningen. En tredje del var att vara närvarande i nuet. En fjärde teknik jag använde var att flytta perspektiv fram och tillbaka. Var är känslan och var är den inte? Och så använde jag yoga och meditation för att komma in i kroppen och bli medveten om vad som hände i mig.

Det där gick så klart inte på en pisskvart. Det krävdes målmedvetenhet och mängder med arbete. Så jag gick väl egentligen direkt till känslan och bearbetade den, i stället för att ändra tankarna som skapade känslan. De ändrades liksom på köpet men jag jobbade egentligen inte aktivt med dem, mer än att jag gjorde mig själv medveten om dem.

Igår fick jag en knäpp idé. Skulle jag agera på den eller inte? Jag gick till labbet med mig själv. Vad tänkte jag? Vad kände jag? Varifrån kom känslan? Och vad hade jag för motiv? Jag kom fram till att jag egentligen hade två motiv. Det ena motivet var bra och hade nog gynnat mig. Det andra motivet var dåligt. Det avgjorde saken. Jag la idén i soporna.

Det är inte alltid jag klarar av att göra sådana här analyser. Det kräver en medvetenhet och klarsynthet som inte alltid finns. En del känslor kan bottna i något annat än det man tror från början. Frustration är t.ex. nära besläktat med ilska, men ursprunget till frustrationen kan vara rädsla som är en mer trögflytande krampaktig känsla jämfört med ilska som har mer kraft och styrka. Det är rätt intressant att studera det där och lära sig att identifiera var saker och ting kommer ifrån.

Även om jag klarar av att vara medveten om vad jag tänker på och vad jag känner så saknar jag verktyg att gå direkt på tankarna, än mindre ändra dem. Inte ens när jag mediterar klarar jag av att ha tankarna i styr. Kanske är det en fråga om övning? Det som egentligen funkar bäst för att styra undan oönskade tankar är när jag måste hålla medveten koncentration på något annat. En sån grej är ridning. Senioren kan man inte sitta och slarvrida. Han kräver att ryttaren rider. Mycket nyttigt. Nu när jag återfått en del energi funderar jag på om jag ska använda den till att rida mer regelbundet. Dags att köpa ridhuskort kanske?

 

[tuaphua]

Vad härligt att du ser att du vill göra något framöver, som rida tex.

Nu är ju det inte medicinen för alla. Men för just mig är hästarna väldigt bra "gratis" mindfulness. Man blir ju i nuet med de som kräver ngt/om man vill utvecklas och pressar sina gränser.

Ang övriga tycker jag det låter som du är på helt rätt väg.
Jag har ju gått en herrans massa terapi för att lära mig bli av med oönskade tankar. Jag hade tur att råka på en otroligt duktig terapeut, som både hade feelingen och var extremt välutbildad inom många olika sorters terapi.

För mig blev KBT för stelbent. Jag gick in i duktig-flicka och pressade utan att få ihop känslor och tankar riktigt. Jag blev botad till hälften kan man säga.
Men schematerapi däremot funkade bättre för just mig. Då blev det mer sammansvetsat med känslor och tankar och jag lärde mig hantera de grundproblemen som gav sig uttryck i känslor och diverse fysiska symptom.

Just det där med att bemöta sina känslor med olika argument, vrida och vända på det och försöka se ur andra "ögon än sina egna" tycker jag är nyttigt. Och förstå sina behov, varför man känner som man gör. För att sen kunna bemöta det och på sikt ändra känslan till något sundare.

Men det verkar ju vara det du sysslar med. Det tar tid. Men är möjligt. Och bara det kan ju ge en lite mer hopp.

Som du säger är ju yogan och tex ridningen mer att hantera det som är än bota grundorsaken. Men det kan ju vara välbehövligt att ta till under resans gång. Så det är ju skitbra att du kan så mkt om din kropp och yoga. Och att senioren finns för den delen!

 

[Magiana]

Vad härligt att du ser att du vill göra något framöver, som rida tex.

Nu är ju det inte medicinen för alla. Men för just mig är hästarna väldigt bra "gratis" mindfulness. Man blir ju i nuet med de som kräver ngt/om man vill utvecklas och pressar sina gränser.

Ang övriga tycker jag det låter som du är på helt rätt väg.
Jag har ju gått en herrans massa terapi för att lära mig bli av med oönskade tankar. Jag hade tur att råka på en otroligt duktig terapeut, som både hade feelingen och var extremt välutbildad inom många olika sorters terapi.

För mig blev KBT för stelbent. Jag gick in i duktig-flicka och pressade utan att få ihop känslor och tankar riktigt. Jag blev botad till hälften kan man säga.
Men schematerapi däremot funkade bättre för just mig. Då blev det mer sammansvetsat med känslor och tankar och jag lärde mig hantera de grundproblemen som gav sig uttryck i känslor och diverse fysiska symptom.

Just det där med att bemöta sina känslor med olika argument, vrida och vända på det och försöka se ur andra "ögon än sina egna" tycker jag är nyttigt. Och förstå sina behov, varför man känner som man gör. För att sen kunna bemöta det och på sikt ändra känslan till något sundare.

Men det verkar ju vara det du sysslar med. Det tar tid. Men är möjligt. Och bara det kan ju ge en lite mer hopp.

Som du säger är ju yogan och tex ridningen mer att hantera det som är än bota grundorsaken. Men det kan ju vara välbehövligt att ta till under resans gång. Så det är ju skitbra att du kan så mkt om din kropp och yoga. Och att senioren finns för den delen!

Jag gick i KBT för panikångesten. Jag upplevde den som en ta-sig-i-kragen-terapi. Och det var inte bättre än tidigare hemmasnickrade ta-sig-i-kragen-terapier. Det funkade delvis ett tag, men inte i längden. Så fort jag råkade ut för något pressande eller svårt, då återinsjuknade jag.

Jag fick KBT även för blodfobin. Jag kan väl påstå att det blev lite bättre men långt ifrån bra då jag fick ett bakslag mitt i terapin och jag kom aldrig förbi det. Så hur jag ska bota det där, det vet jag inte.

 

[Tora]

Även om du inte vill kalla det glad så tycker jag att du låter gladare i dina inlägg

Jag tycker helt ärligt att det är härligt att du verkar må bättre

 

[tuaphua]

Jag gick i KBT för panikångesten. Jag upplevde den som en ta-sig-i-kragen-terapi. Och det var inte bättre än tidigare hemmasnickrade ta-sig-i-kragen-terapier. Det funkade delvis ett tag, men inte i längden. Så fort jag råkade ut för något pressande eller svårt, då återinsjuknade jag.

Jag fick KBT även för blodfobin. Jag kan väl påstå att det blev lite bättre men långt ifrån bra då jag fick ett bakslag mitt i terapin och jag kom aldrig förbi det. Så hur jag ska bota det där, det vet jag inte.

Jag ser ju lite att du verkar funka som mig till viss del och bita ihop lite för länge. Ha instinkt att bara pressa tills det går.
Det går ju liksom inte när man nått den gränsen att kroppen säger ifrån(via panikångest, depression etc).

Och för mig och kanske även för dig, skulle jag amatörmässigt och via nätet(jätteseröst va?), gissa att kbt blir för mkt pressa för att funka helt.
Man kan göra det som en rutin av praktiska saker som måste genomföras utan att få med känslorna fullt när man är sån som lärt sig separera känslor från tankar och köra på.

För mig hade schematerapin det helhetsgrepp som krävdes för just mig. Det är ju både handfasta övningar etc som i kbt. Men också mer att man går tillbaks till varför, hur, när etc i känslor och kopplar ihop allt.
Det kan man säkert göra på olika sätt och utan just schematerapi.

Men jag förstår att KBT blev "för lite/för ytligt" för dig.

 

[Magiana]

Även om du inte vill kalla det glad så tycker jag att du låter gladare i dina inlägg

Jag tycker helt ärligt att det är härligt att du verkar må bättre

Jag är uppe ur gropen men är generellt ganska labil faktiskt. Humöret svänger hit och dit på ett sätt jag inte är van vid. Glad är jag aldrig. Som bäst kan jag vara lugn. Eller så kan jag vara uppe i varv med en smula frustration och en knivsudd aggression. Båda är ju bättre än apati och lite annan skit i alla fall.