Stockholm_86
Trådstartare
Är det någon här som har gjort det?
Jag ska försöka fatta mig kort, men jag har känt senaste året att min bästa vän kanske inte är den vännen jag behöver. Vi har känt varandra i 10 år. Vi har bott tillsammans. Vi har rest tillsammans. Jag är oehört tacksam för den vänskapen vi har haft och allt vi har delat. Men någonstans på vägen började det uppstå sprickor mellan oss
Jag känner ibland att hon anser sig veta vad som är bäst för mig, oavsett om det är val av pojkvän eller jobb. Det får mig att känna mig förminskad och ibland även sårad. Hon är själv väldigt lättstött, vilket gör att jag ofta känner att jag får trampa på äggskal (säger man så?) kring henne för att inte råka säga fel sak och göra henne upprörd. Det är ganska ofta som hon talar illa om andra vänner inför mig, vilket får mig att fundera på vad hon egentligen säger om mig när jag inte är där. Hon är egentligen, i grund och botten, en bra och snäll tjej. Men jag tror att hon är så osäker på sig själv att hon ofta beter sig märklig.
Jag vet att ni vill skriva "Prata med henne!", men de gånger jag försökt så har det antingen förvärrat situationen eller bara inte hjälpt. Jag tror helt enkelt inte att hon är en tillräckligt trygg och mogen människa för att kunna hantera så jobbiga diskussioner. För ett år sedan så ansåg jag att hon gick för lågt när hon hade åsikter om mitt privatlv och vad som var bäst för mig, så jag pratade med henne och ärligt talat så blev det bara en väldigt obekväm diskussion på alla sätt men förändrade ingenting. Hon slutade säga sina åsikter, med det känns inte riktigt som att det spelade någon roll eftersom jag vet att hon ändå tänkte dem. Och förmodligen pratade om det med sina andra vänner i stället (har jag förstått nu i efterhand, efter en kommentar som dök upp i helgen som fick vissa poletter att trilla ner).
Mycket konflikter senaste åren har gjort att jag får en klump i magen när jag tänker på det, och jag har lite dåligt samvete över att jag tänker tanken på att mitt liv kanske skulle vara lite enklare utan henne. Jag har fler nära vänner, men jag vet också att jag är den enda nära vän som hon har. Och det gör att jag får ännu mer dåligt samvete över att jag ens tänker i de banorna. Vid något tillfälle har jag dragit mig undan ett tag, och tänkt att vänskapen kanske på ett naturligt sätt kommer svalna. Men då har hon hört av sig efter ett tag och undrat varför jag aldrig tar mig tid för henne. Så jag vet att antingen kommer vi vara bästa vänner (i hennes ögon) för alltid, eller så kommer jag behöva prata med henne och säga att jag faktiskt inte känner mig lika bekväm med vår vänskap längre och förklara varför. Vilket inte skulle bli en lugn diskussion och en någorlunda naturlig brytning, utan förmodligen århundradets jobbigaste och mest obekväma "break up".
Är det någon här som har liknande erfarenheter? Skulle verkligen behöva lite input.
Jag ska försöka fatta mig kort, men jag har känt senaste året att min bästa vän kanske inte är den vännen jag behöver. Vi har känt varandra i 10 år. Vi har bott tillsammans. Vi har rest tillsammans. Jag är oehört tacksam för den vänskapen vi har haft och allt vi har delat. Men någonstans på vägen började det uppstå sprickor mellan oss
Jag känner ibland att hon anser sig veta vad som är bäst för mig, oavsett om det är val av pojkvän eller jobb. Det får mig att känna mig förminskad och ibland även sårad. Hon är själv väldigt lättstött, vilket gör att jag ofta känner att jag får trampa på äggskal (säger man så?) kring henne för att inte råka säga fel sak och göra henne upprörd. Det är ganska ofta som hon talar illa om andra vänner inför mig, vilket får mig att fundera på vad hon egentligen säger om mig när jag inte är där. Hon är egentligen, i grund och botten, en bra och snäll tjej. Men jag tror att hon är så osäker på sig själv att hon ofta beter sig märklig.Jag vet att ni vill skriva "Prata med henne!", men de gånger jag försökt så har det antingen förvärrat situationen eller bara inte hjälpt. Jag tror helt enkelt inte att hon är en tillräckligt trygg och mogen människa för att kunna hantera så jobbiga diskussioner. För ett år sedan så ansåg jag att hon gick för lågt när hon hade åsikter om mitt privatlv och vad som var bäst för mig, så jag pratade med henne och ärligt talat så blev det bara en väldigt obekväm diskussion på alla sätt men förändrade ingenting. Hon slutade säga sina åsikter, med det känns inte riktigt som att det spelade någon roll eftersom jag vet att hon ändå tänkte dem. Och förmodligen pratade om det med sina andra vänner i stället (har jag förstått nu i efterhand, efter en kommentar som dök upp i helgen som fick vissa poletter att trilla ner).
Mycket konflikter senaste åren har gjort att jag får en klump i magen när jag tänker på det, och jag har lite dåligt samvete över att jag tänker tanken på att mitt liv kanske skulle vara lite enklare utan henne. Jag har fler nära vänner, men jag vet också att jag är den enda nära vän som hon har. Och det gör att jag får ännu mer dåligt samvete över att jag ens tänker i de banorna. Vid något tillfälle har jag dragit mig undan ett tag, och tänkt att vänskapen kanske på ett naturligt sätt kommer svalna. Men då har hon hört av sig efter ett tag och undrat varför jag aldrig tar mig tid för henne. Så jag vet att antingen kommer vi vara bästa vänner (i hennes ögon) för alltid, eller så kommer jag behöva prata med henne och säga att jag faktiskt inte känner mig lika bekväm med vår vänskap längre och förklara varför. Vilket inte skulle bli en lugn diskussion och en någorlunda naturlig brytning, utan förmodligen århundradets jobbigaste och mest obekväma "break up".
Är det någon här som har liknande erfarenheter? Skulle verkligen behöva lite input.
