Jag är uppvuxen i ett litet samhälle där väldigt många visste vem mamma och pappa, och därmed vem jag, var och med tre äldre syskon som var aktiva mest överallt var det många som visste vem jag var den vägen också. Jag ogillade det skarpt, tyckte inte alls om att alltid vara "X:s yngsta" eller "Y:s lillasyster". Även utan det så hade tillräckligt många vetat vem jag var, skolorna jag gick i var ju inte enorma direkt.
Minns fortfarande hur skönt det var när jag flyttade från samhället som 19-åring och kunde välja helt själv vem som fick veta vem jag var och inte. Jag skyr inte uppmärksamhet överlag, t.ex. på mitt gamla jobb med ca 350 anställda var det verkligen så att "Alla känner apan men apan känner ingen" då jag höll på mycket med utbildning och alla visste vem jag var, men då var det självvalt och bara trevligt. Jag är dessutom på väg mot en yrkesbana som kan innebära en del uppmärksamhet, men det gör mig inte heller något just för att det är självvalt.
Huvudet på spiken! Att själv välja och därmed vara den som tar/tagit initiativet är en väldig skillnad gentemot att vara kändis pga någon annan.
Jag har ett behov av att inte alla vet vem jag är. För min del handlar det delvis om min uppväxt, tror jag. Jag var den annorlunda och "utbölingen" på den lilla ort som vi flyttade till när jag gick på mellanstadiet.
Jag har alltid haft åsikter och gärna uttryckt dem - även om de inte alltid landat väl på sina ställen. På så sätt utmanade jag ganska mycket genom att både hävda min rätt att få vara mig själv och vara den som borde veta sin plats eftersom jag var ny.
Med tiden blev jag väl mer inlemmad i samhället där vi bodde, men jag stack ut - inte för att jag sökte uppmärksamhet, utan för att jag inte var rädd för att uttrycka mig.
Jag är än idag en person som gärna tar debatten och på olika vis försöker påverka i samhället. Men jag är inte företrädare för något parti och/eller "vald" för särskilda åsikter.
Det kostar på att vara den personen, för med det engagemanget så blir man (vare sig man vill eller ej) omtalad och människor vet vem man är. Jag tar plats, helt enkelt.
Jag har funderat mycket på varför jag liksom inte kan låta bli att sticka ut när jag nu också lider av att vara igenkänd. Väldigt märkligt, men önskan att "göra något" är nog större än önskan att passa in.
Nu låter det som om jag är väldigt kontroversiell och så är det verkligen inte. Däremot så är engagemanget stort.
Numera bor jag i en större stad och jag är ganska anonym till vardags och det trivs jag bra med.
