Att inte få ut något särskilt av parförhållande?

Lyraolissy

Trådstartare
Är man ett miffo då?
Jag har haft flera förhållanden och det är alltid samma visa,i början är det mysigt, massa sängtid. Sen efter ett tag känner jag mig bara begränsad.
Känns som jag måste underhålla och roa min karl. Även om han är av typen som följer med på hundpromenad och till och med rider med mig så kommer alltid den känslan smygande.
Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation. Någon som känner igen sig? Mina vänner lever de flesta i relationer och verkar vara otänkbart på annat vis för många människor.
 
Nej, du är inte miffo! Min mamma kommer aldrig mer skaffa sig en karl, hon skiljde sig när hon var 40 och har inte träffat nån sen dess. Min bästa vän (40-års ålder) vill inte heller ha nån. Dom är nöjda med hur livet är, dom har sina intressen och vänner, och känner inte behovet alls att ha en partner.

Jag var själv ett bra tag, för första gången i hela mitt liv typ, och under den tiden växte jag otroligt mycket som person, och tillslut så njöt jag av att vara själv. Ingen att anpassa sig efter, ingen att planera middag med, var jag trött och slut så kunde jag ta några mackor till kvällsmat, eller svänga förbi på pizzerian. Ingen stress när jag var i stallet, för det satt ingen hemma och väntade. Jag tyckte fasiken det var riktigt nice tillslut.

Jag hade absolut kunnat leva utan partner. Utan att tveka! Ensamhet är inget som skrämmer mig, tvärt om nästan, jag behöver mycket egentid, även när jag är i en relation, och jag upplever att andra har svårt att acceptera det ibland.

Nu träffade jag en kille som jag blev blixtförälskad i, men av olika omständigheter så gick det inte då, varpå jag blev själv. Sen ordnade det upp sig, och jag är fortfarande lika megakär, så för honom är det värt att vara i en relation. Men skulle det skita sig med oss så tror jag att jag kommer välja att vara utan. Jsg är 31 och har en 5-åring varannan vecka.
 
Jag är 60 om några dar, har dejtat en enda gång i mitt liv och aldrig mera, jag vill inte dela livet med nån då jag värderar friheten högre än nåt annat. Jag kommer hem när jag vill, åker när jag vill och dit jag vill, träffar vem jag vill, äter vad jag vill och när jag vill och behöver inte ta hänsyn till någon. Friheten är värd mycket mera än allting annat.
Det där med "sängtid" har aldrig intresserat mig det minsta heller trots påtryckningar av den jag dejtade så det var mycket därför det sprack innan det ens blev nåt stadigt.
 
Ja jag känner mycket motvilja mot att bara " hänga med en kille " . Träffas gärna ett par timmar men när man ska spendera först hela dagen ihop sen även sova ihop tycker jag bara det blir så himla jobbigt, vill hellre ses några timmar på dagen eller sent på kvällen och sova, men sover fan i mig så mycket bättre ensam med hundarna.
Jag har bott ihop med killar och även haft särbo förhållande då vi träffats några dar i veckan, men alltid känt att det varit ett krav att underhålla varenda karl, att de behövt mig mer än jag behövt dom...
 
Nu är ju visserligen min sits lite annorlunda eftersom jag är singel, men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva tillsammans med någon. Bor för första gången ensam, bodde med föräldrarna och två syskon innan, och det är jätteskönt. Mina rutiner, mina val, min inredning, allt är liksom på mina villkor (en rätt utomjordisk känsla när man växt upp i en stor syskonskara där alla velat få sin vilja fram). Dessutom med två hästar som tar tid, och så ska det jobbas utöver det, jag kan faktiskt inte se hur jag skulle få tid till något annat i mitt liv.

Det hade förmodligen varit annorlunda om jag redan hade haft en pojkvän, och om vi hade bott tillsammans, men att dejta och lägga ner tid på att träffa någon som det i slutänden inte blir något med ändå, nej tack. Jag har nog lite trott innan att jag måste vara i ett förhållande (= att vara två som delar på utgifterna) för att ha möjlighet att bo så som jag vill, med eget stall hemma, men nu gör jag det och jag gör det ensam. Och att ha någon som ständigt ger en dåligt samvete och som en bara hinner träffa någon timme efter klockan åtta på kvällen, då kan det lika gärna vara.
 
Nu lever jag visserligen i en parrelation men jag älskade livet som singel också och kan verkligen förstå de som väljer att leva så. De relationer du kort beskriver låter rätt tråkiga med att du måste roa partnern och de kan tänka sig hänga på dig ibland, låter väldigt passivt från deras sida. Jag är mycket hellre singel än i en dålig relation.
 
Känns som jag måste underhålla och roa min karl.
Fast det där behöver du jobba på. Din partner är en egen vuxen person som får ta ansvar för sin egen fritid. Det är inte ditt ansvar. Varför träffar du ens killar som vill hänga med dig på allting du gör och inte har egna intressen?

Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation.
Du har aldrig varit kär! Är man kär i någon vill man spendera tid med den personen, det blir inget krav eller negativt måste, utan någonting man längtar efter och som ger energi.

Träffa en kille du blir kär i så ska du se att det blir en annan känsla.
 
Fast det där behöver du jobba på. Din partner är en egen vuxen person som får ta ansvar för sin egen fritid. Det är inte ditt ansvar. Varför träffar du ens killar som vill hänga med dig på allting du gör och inte har egna intressen?


Du har aldrig varit kär! Är man kär i någon vill man spendera tid med den personen, det blir inget krav eller negativt måste, utan någonting man längtar efter och som ger energi.

Träffa en kille du blir kär i så ska du se att det blir en annan känsla
.

Jag tror inte att det där är allas sanning faktiskt. Sista biten låter farligt nära; vänta bara tills du får Egna barn, DÅ förstår du!
Det finns personer jag älskar här i världen, men jag skulle inte för mitt liv vilja dela vardagen med någon av dem. Somliga av oss funkar helt enkelt inte i parrelationer tror jag, inte på ett sätt som hör hemma i 'normen' i alla fall.

Och till TS: det är inte ett dugg konstigt! =)
 
Fast det där behöver du jobba på. Din partner är en egen vuxen person som får ta ansvar för sin egen fritid. Det är inte ditt ansvar. Varför träffar du ens killar som vill hänga med dig på allting du gör och inte har egna intressen?


Du har aldrig varit kär! Är man kär i någon vill man spendera tid med den personen, det blir inget krav eller negativt måste, utan någonting man längtar efter och som ger energi.

Träffa en kille du blir kär i så ska du se att det blir en annan känsla.
Haha jo då jag har varit kär :) men du nämner ju standardfraserna är man kär vill man vara med personen hela tiden,nej inte JAG , jag pallar inte hur mkt jag en älskar killen och de jag haft har inte varit några påhäng , bara vanliga förhållandetyper som dig, antar jag :)
 
Jag tror inte att det där är allas sanning faktiskt. Sista biten låter farligt nära; vänta bara tills du får Egna barn, DÅ förstår du!

Fast man fattar verkligen inte hur det är att få barn innan man får dem, är min erfarenhet.. :)

OnT: Du är inte onormal på nåt sätt TS. Tvåsamhet är inte för alla. Och visst att det kan ändras med olika människor och i olika tider i livet, men då får man ju ta det därifrån. Fasen så skönt säger jag, att känna sig nöjd på egen hand! Slippa jaga och känna att man är halv eller sämre ute för att man inte är i en parrelation. Du har ju dig och är du nöjd med det, grattis! :up: Mår man inte bättre av att vara i en relation kan man ju lika gärna låta bli.

Dok håller jag med @Ramona om att tänket om att underhålla sin partner låter supertrist. Det hade jag aldrig orkat, jag har mina intressen och han får skaffa egna. Hade iofs inte klagat om han velat följa med på mina men det har jag inte lyckats värva nån till i vettig utsträckning, undrar varför, hund & hästsport som är så roligt för en ointresserad.. :angel:
 
Fast man fattar verkligen inte hur det är att få barn innan man får dem, är min erfarenhet.. :)

Nej det är möjligt, men de kommentarerna brukar falla i ton med att man inte förstår hur Fint och Bra det är med barn innan man får egna... och det är ju verkligen inte alltid sant. Att det är fint och bra alltså.
Lite som @Ramona sa: "Då har du aldrig varit kär!" Som om det vore självklart att det är någonting som fungerar för alla bara man hittar rätt partner. Det tror inte jag.
 
Fast man fattar verkligen inte hur det är att få barn innan man får dem, är min erfarenhet.. :)

OnT: Du är inte onormal på nåt sätt TS. Tvåsamhet är inte för alla. Och visst att det kan ändras med olika människor och i olika tider i livet, men då får man ju ta det därifrån. Fasen så skönt säger jag, att känna sig nöjd på egen hand! Slippa jaga och känna att man är halv eller sämre ute för att man inte är i en parrelation. Du har ju dig och är du nöjd med det, grattis! :up: Mår man inte bättre av att vara i en relation kan man ju lika gärna låta bli.

Dok håller jag med @Ramona om att tänket om att underhålla sin partner låter supertrist. Det hade jag aldrig orkat, jag har mina intressen och han får skaffa egna. Hade iofs inte klagat om han velat följa med på mina men det har jag inte lyckats värva nån till i vettig utsträckning, undrar varför, hund & hästsport som är så roligt för en ointresserad.. :angel:

Jag tänker att de som säger att det är fantastiskt att tex få barn- det är ju fantastiskt för att den personen antagligen ville ha barn.
För någon som inte vill ha barn är det inte säkert att det blir fantastiskt. Därför kan man enligt mig inte säga att "det är fantastiskt att få barn" då jag tror det inte gäller för alla.

På samma sätt tror jag det är med parrelationer eller att skaffa häst eller skaffa orm eller något annat.För den som vill det är det fantastiskt.. :)
 
Min vän och hans flickvän ses ca en gång i veckan, de smsar lite om det är något viktigt annars håller de tyst tills de ses på helgen.
Det funkar utmärkt för dom och de verkligen trivs!
De brukar planera något roligt att göra den dagen sedan åka hem och mysa i soffan,sover tillsammans sen åker hon på morgonen efter frukost.

Jag bor bor med min pojkvän och skulle aldrig kunna tänka mig att bara prata/ses/röra vid varandra en gång i veckan, jag tycker det är jobbigt och tomt när han inte är hemma på en halv dag och han samma om jag åker iväg länge, länge = över 6 timmar:angel:
Jag och pojkvännen föredrar att inte göra något, det bästa med att vara i en relation enligt oss är att man kna vara ensam tillsammans. Vi ser på film, spelar ds, sitter med en laptop eller telefonen. Gaming etc.
Känner vi för att åka skidor,bada eller vad som så gör vi det.

Det handlar bara om att veta vad du själv vill sen hitta någon som vill samma.
 
Idag lever jag med en sambo, har köpt hus tillsammans. Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag sagt att noway. Jag vill vara själv. Mysa räckte gott och väl med min hund.

Sedan träffade jag min sambo och allt känns så lätt. Vi brukar skämta om att det är tur vi bor ihop annars skulle vi knappt träffas.

Jag har aldrig känt att jag måste underhålla honom, eller att han väntar på mig när jag är i stället mm. Vi har separata liv fast ändå gemensamt och för oss fungerar det alldeles utmärkt. Tycker man ändrar sig lite ju äldre man blir. Livserfarenhet osv inget konstigt med det.
Man ska göra det som passar en själv och det man trivs bäst med. Livet är alldeles för kort för att jaga en mall som inte riktigt passar
 
Jag har aldrig haft någon allvarlig relation och aldrig varit sambo och saknar det inte. Trivs med att bestämma över mitt liv själv. Sedan hjälper det ju att jag är asexuell och inte behöver sängkammarbiten.
 
Jag tänker att de som säger att det är fantastiskt att tex få barn- det är ju fantastiskt för att den personen antagligen ville ha barn.
För någon som inte vill ha barn är det inte säkert att det blir fantastiskt. Därför kan man enligt mig inte säga att "det är fantastiskt att få barn" då jag tror det inte gäller för alla.

ah du tänker så. Jag tänkte mer på de som tvärsäkert säger att "om jag hade barn skulle jag si och så" eller tycker att sömnbrist kan inte vara så farligt eller att en orolig mamma ska skärpa sig osv etc. Man vet inte hur det är att få barn innan man fått dem, och omvänt kan man givetvis aldrig säga hur en annan människa kommer uppleva det.
 

Liknande trådar

Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
11 591
Senast: LovingLife
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 778
Senast: jemeni
·
  • Artikel
Dagbok En sak som jag var rädd för innan jag skilde mig var att det skulle vara plågsamt att vara ensam och att jag skulle “längta ihjäl mig”...
Svar
18
· Visningar
1 839
Senast: cassiopeja
·
Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
8 572
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp