Att inte vilja bo ihop/umgås hela tiden?

[Lyraolissy]

Jag är så förb.. olycklig..

Jag klarar inte av att umgås mycket ,och absolut inte bo ihop.
Min kille och jag har semester nu, och har tillbringat flera veckor ihop, och jag håller på att bli tokig.
Jag orkar inte umgås, jag orkar verkligen inte.

Tycker om att ha mitt eget, ha mina egna rutiner, vara ensam helt enkelt.

Även i vardagen , utan semester tycker jag det är jobbigt att umgås intensivt.
Passar mig utmärkt att bara träffas någon gång i veckan.

Är det BARA jag som inte vill flytta ihop, och umgås hela tiden?

Jag vill aldrig flytta ihop känner jag, medans min kille vill flytta ihop och leva med mig.
jag mår illa varje gång han börjar tjata om att kolla på nytt hus osv.

Jag kommer aldrig att vilja bo ihop med någon.
Och jag har sagt det till honom flera gånger, vi har då kommit fram till att jag ska ha en liten etta, men han tar för givet att jag kommer vara i huset mesta tiden ändå, vilket jag inte tänkt.

Är så svårt att inte vara som de flesta andra.

Vi har varit ihop i sju år i år, så det är inget nytt.
Och jag har provat att bo både med honom och andra, men jag mår bara fruktansvärt dåligt av att bo ihop med någon, att behöva anpassa mig efter dom, och att de vill göra det mesta tillsammans,

Jag vill ju göra mitt eget och ha mitt eget liv.
Jag är så nöjd med att jobba, motionera, träna hundarna, rida , vill göra sånt på min fritid.
Inte sitta i en soffa och bli fet ihop med killen( han äter chips jämt, vilket jag med gör då)

=D

ÅH jättejättedåligt skrivet, men undrar helt enkelt om någon är lika onormal som jag är?

 

[Lyraolissy]

Tilägg.
har googlat efter att inte vilja bo ihop och inte vilja umgås.
Får massor med träffar och det är bara frågor i stil med " min kille vill inte flytta ihop" hur får jag honom att vilja bli sambo" varför vill han inte bo ihop".

 

[bollen__]

En person nära mig känner ungefär så. Alltså vill bo särbo. Men jag har inte nått konkret att komma med!

 

[lady_vip]

Man behöver ju verkligen inte sitta ihop för att man bor ihop. Vi brukar skämta om att vi delar hyran och ibland stämmer det verkligen. Vi kanske bara sover i samma säng ibland och ses 2 minuter på morgonen och 2 minuter på kvällen.

Men du får nog hitta någon som känner likadant. En person som inte resonerar likadant blir jobbigt. Exempelvis har min sambo 6 veckors semester själv i sommar, vi har en vecka gemensamt, sen har jag 2 veckor själv. Superviktigt för oss båda.

 

[Raderad medlem 6459]

Men det är ju helt normalt att vilja bo själv! Jag älskar att bo själv så för min del krävs det att det verkligen funkar till 1000 med egentid, frihet etc för att jag ska kunna vara sambo för annars är det inte värt det för mig.

Som @lady_vip skriver så är nog det viktigaste att man är likadana båda två för annars blir det nog väldigt tufft att ständigt känna att den andra vill mycket mer eller mindre än en själv. Och särbo är ju precis lika okej att vara som att vilja vara sambo!

 

[thessie]

Jag är så förb.. olycklig..

Jag klarar inte av att umgås mycket ,och absolut inte bo ihop.
Min kille och jag har semester nu, och har tillbringat flera veckor ihop, och jag håller på att bli tokig.
Jag orkar inte umgås, jag orkar verkligen inte.

Tycker om att ha mitt eget, ha mina egna rutiner, vara ensam helt enkelt.

Även i vardagen , utan semester tycker jag det är jobbigt att umgås intensivt.
Passar mig utmärkt att bara träffas någon gång i veckan.

Är det BARA jag som inte vill flytta ihop, och umgås hela tiden?

Jag vill aldrig flytta ihop känner jag, medans min kille vill flytta ihop och leva med mig.
jag mår illa varje gång han börjar tjata om att kolla på nytt hus osv.

Jag kommer aldrig att vilja bo ihop med någon.
Och jag har sagt det till honom flera gånger, vi har då kommit fram till att jag ska ha en liten etta, men han tar för givet att jag kommer vara i huset mesta tiden ändå, vilket jag inte tänkt.

Är så svårt att inte vara som de flesta andra.

Vi har varit ihop i sju år i år, så det är inget nytt.
Och jag har provat att bo både med honom och andra, men jag mår bara fruktansvärt dåligt av att bo ihop med någon, att behöva anpassa mig efter dom, och att de vill göra det mesta tillsammans,

Jag vill ju göra mitt eget och ha mitt eget liv.
Jag är så nöjd med att jobba, motionera, träna hundarna, rida , vill göra sånt på min fritid.
Inte sitta i en soffa och bli fet ihop med killen( han äter chips jämt, vilket jag med gör då)

=D

ÅH jättejättedåligt skrivet, men undrar helt enkelt om någon är lika onormal som jag är?

Jag är precis likadan

 

[Lyraolissy]

nej precis.
Förr jobbade han kontorstider och jag blandade tider vilket gjorde att vi inte var på varandra hela tiden.
Det funkade sådär, m jag erkännr att jag mådde som bäst de dagar jag var ledig under dagen och jobbade kvällen, så vi bara behövde sova ihop och umgås ngra timmar,,, det räcker så väl för mig.

Nu har han nytt jobb, å vi kan vara lediga flera dagar ihop+ semester just nu.

Och han verkar inte ha några som helst problem att vara med mig hela tiden.
jag brukar få köra iväg honom, be honom åka till sinaföräldrar och sova där eller träffa sina kompisar.
Jag står inte ut.

Och att sova iop varje natt orkar jag inte med, han kollar på film halva natten, jag kan inte sova, och sen vaknar ja av mig själv kl 6 på morgonen ,är morgonmänniska.

Inatt skulle jag ligga i soffan, då ska han komma efter och ligga där också, är såå klängigt, så jag fick ett utbrott igår.

 

[Kaos]

Jag är precis likadan. Såhär skrev jag i en annan tråd om just detta:

Jag och mitt ex flyttade ihop efter fyra år. Jag hade då först bott ensam hemifrån i ett år för att få leva självständigt ett tag. Efter att vi flyttat ihop gick allt bra i ungefär ett halvår. Pga ett flertal omständigheter gick förhållandet sedan utför, och ett år senare gjorde jag slut med mitt ex. Det går knappt en dag utan att jag tänker på hur tacksam jag är över att jag har en egen lägenhet att bo ensam i. Med min personlighet och mina psykiska problem står jag helt enkelt inte ut med att ha någon annan inpå mig.

 

[Lyraolissy]

Den tråden ska jag läsa!!!!!

 

[Squie]

Hur ser eran dialog ut? Vet han om hur du känner?

Hemma hos oss lever vi tre liv. Jag har ett, han har ett och så har vi ett ihop.

Annars så känner jag en tjej som lever ensam, hon klarar inte av att ha partner och har aldrig klarat av det heller. Hon har berättat att varje gång som ett förhållande har börjat likna seriöst så rymmer hon hemifrån och strax efter så är förhållandet över.

 

[Lyraolissy]

Vi har pratat om detta flertalet gånger, och jag har alltid varit såhär.
Dock så tror han och säger att jag bara inbillar mig att det är jobbigt, att jag intalar mig själv det och så tycker jag så.
Han förstår inte att det är allvar riktigt känns det som.

Jag ä'r dock ganska social och har många bra vänner, och umgås gärna med folk, men det är på ett helt annat sätt då, jag väljer själv när jag känner för att umgås några timmar.
När jag varit iväg och träffat en vän får jag ofta energi, av honom blir jag bara dåsig för det är för nära inpå hela tiden.
Har absolut inget med känslor för killen att göra,utan det är bara att jag inte vill vara nära hela tiden.
Annars trivs jag bra ihop med honom

saken är också den att jag ALLTID varir såhär, vi var ganska unga när vi träffades och redan då sa jag ring inte varje dag, vi kan höras var tredje dag och liknande saker, så han vet redan från början att jag är som jag är.

Och då tyckte han om det, och sa att det var så skönt att jag"inte var klängig som andra tjejjer".
Men det har aldrig varit ett spel från min sida, jag var bara sån helt enkelt och är det fortfarande och mår skit över att han inte kan inse att jag menar allvar, att jag inte orkar bo ihop och göra allt ihop längre.

 

[McFlurry]

Har du tydligt sagt till honom att du vill vara särbo?

Jag är själv sambo och har ett väldigt stort behov av egen tid. Vissa dagar sover bara ihop, resten av tiden befinner vi oss i vart sitt rum. Min sambo har inte det behovet av ensamtid men han accepterar att jag har det så för oss är det inga problem. Ibland åker han hem till sina föräldrar och sover där några nätter också. Passar mig ypperligt

 

[purity_666]

Nej alla behöver inte vara sambos. Jag känner "vuxna" som har varit särbos i 20 år och säger att just det har fått deras förhållande att fungera. Jag har varit sambo, men sen levt ensam i flera år och jag kan nog inte tänka mig att bli sambo igen. Jag vill ha mitt liv.

Det kanske skulle funka om han hade mycket egna projekt på sin fritid. Så han gjorde sitt och jag gjorde mitt och sen kanske vi käkade och sov ihop.

Men nej, man måste inte vara sambo. Vill han ha hus får han väl skaffa hus. Du kan ha ditt eget ändå

 

[Lillgrådis]

Som introvert personlighetstyp och med egna tidskrävande intressen, så förstår jag mycket av hur du tänker och känner. Men när du skriver vad du vill göra på din fritid, motionera, rida och träna hundarna - hur reagerar han om du faktiskt gör allt detta och låter honom tänka ut något eget att underhålla sig med under tiden? Blir han sur eller beklagar sig på något sätt? Har han några egna intressen som inte ni sysslar med tillsammans eller kan han förväntas skaffa sig det, för att avlasta pressen på att ni ska göra allt tillsammans jämt?

Visst behöver man anpassa sig ibland, men du måste nog kunna hitta en känsla av att "få lov" att bete dig som om du var själv trots att han är hemma om du ska stå ut i längden. Kanske bestämma ett fåtal saker under dagen som ni gör gemensamt och som kanske är lite roligare än att sitta i soffan och äta chips (om det nu inte råkar vara bådas favoritsyssla förstås) och sedan att du får vara "fri" resten av tiden, och inte minst gå och lägga dig och gå upp när det passar dig. Inte be om lov för att få egen tid att motionera eller rida, och inte ha dåligt samvete för det heller utan bara göra det om ni inte råkar ha bestämt något gemensamt just den tiden.

Vet han och förstår han vad en introvert personlighetstyp är (om du är det, vilket det låter lite som)? Det ÄR enormt dränerande på energi att umgås nära hela tiden dag ut och dag in och det är absolut inget du inbillar dig eller kan välja bort, utan en typisk egenskap för en introvert person. Sedan kan man kanske hitta ett läge där man ändå lyckas känna sig så avslappnad i att få lov att gå undan och vara själv att det går bra ändå. Om du känner igen dig i beskrivningen som introvert så kanske han borde läsa till exempel Linus Jonkmans bok "Introvert - den tysta revolutionen" för att fatta att det inte är ett påhitt från din sida, att du är långt ifrån ensam om att reagera som du gör och att det inte är något som du kan bestämma dig för att ändra på bara sådär.

 

[lady_vip]

Jag hade en sambo som hela tiden efterlyste mig. Jag blev galen och försökte anpassa mig, till slut insåg jag att jag blivit kuvad och vi separerade.

Min nuvarande sambo efterlyser enbart mig om något dragit ut väldigt på tiden och han blivit orolig. Typ "drar till stallet och rider", 7 timmar senare undrar han om jag lever

 

[Lyraolissy]

Jodå jag får absolut göra det jag vill på min fritid.
Just nu går jag upp tidigt och går en långpromenad,rider, plockar blåbär och liknande medan han sover till kl 12.
Jag tror det är mycket som du skriver att jag främst får dåligt samvete över att jag vet att han vill umgås och göra saker ihop med mig hela tiden, medans jag vill göra saker för mig själv.

Han har inga speciella intressen, och gör sällan sånt han borde göra, tar tex flera veckor innan han tar tag i att klippa gräset om man låter det vara..
han sitter mest vid tvn och äter skräp.

När jag var själv åt jag nyttigt , nu sitter jag där med honom och dom där äckliga chipspåsarna och vräker i mig jag också.

Han förstår helt enkelt inte att det är allvar med att jag mår dåligt av att umgås hela tiden, om jag går ner och tittar på tv kommer han efter, går jag upp och tittar på tv kommer han efter, jag får be honom att inte följa efter annars vill han vara i samma rum jämt..

Och sova ihop, jag vet att jag är jättemärklig nu, men jag har aldrig tyckt det varit så himla mysigt att sova ihop, tycker det är obekvämt ,även om det är mysigt ibland, men jag sover oftast bäst när jag får sova själv.

Ska läsa mer om introvert, har läst något om de förr, men inget djupare.
Ska kolla- intressant!

 

[Angel]

Tänkte bara inflika att jag förstår precis hur du känner dig. Enda gången jag klarar av att vara tillsammans med pojkvänner dygnet runt är när jag är nykär. Då är väl hjärnan lite förvirrad av alla hormonerna. Så fort det blir "vardag" så måste jag ha rätt mycket eget space annars blir jag direkt otrevlig. Sova ihop gör jag gärna men jag behöver ha saker som bara är mina också. Stallet fungerar ok som substitut till egen lägenhet så länge jag är där ett par timmar om dagen men får jag inte det så går det bara inte.

Problemet är ju ofta dessutom att ju mer man drar sig undan den andra parten i en relation desto klängigare blir den andra personen om den inte har någon förståelse för problemet.

 

[Lillgrådis]

Det finns en liknande bok "Tyst" av Susan Cain också men den har jag ännu inte tagit mig genom. Jonkmans bok tyckte jag däremot var jäkligt bra och lättläst. Jag visste i och för sig att jag var en introvert personlighet sedan tidigare, men hade inte riktigt fattat och säkert inte lyckats förmedla att det beror inte på ovilja eller någon allmän konstighet att jag blir slutkörd fysiskt och psykiskt av att umgås 24/7 eller känner dåligt samvete av att inte göra det.

Och att jag är inte en helt asocial person bara för att jag njuter av att dra mig undan på hotellrummet en stund om jag är iväg på kurs eller konferens med övernattning flera dagar, jag måste bara få en chans att ladda batterierna utan bruset från andra människor.

 

[escodobe]

Särbo är underskattat! Min dröm är att ha två lägenheter med en dörr emellan. Jag är sambo sex dagar i veckan och det funkar bra just för att sambon är ungefär likadan. Vi har bägge två egna liv förutom vårt gemensamma och ingen av oss är svartsjuk eller i behov av ständig bekräftelse.

Jag hade även ett annat förhållande under fem år, där vi var särbos men spenderade mycket tid ihop och han satt bara hemma och tittade påbtv/dator men han krävde inte min närvaro för att göra det.

 

[fejko]

Jag hade nog haft svårt att vara tillsammans med någon vars största nöje är att sitta framför TV:n och äta chips
Det låter faktiskt som om ni är väldigt olika. Kanske du skulle passa bättre ihop med någon annan lite sportigare kille? Eller åtminstone någon som har ett eget intresse!