Att sluta sätta krokben för sig själv

Tokyo

Trådstartare
Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?
 
Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Har du någon funktionsvariant som gör att du kanske behöver extra stöd/annat stöd alt medicinering?
Kanske annan terapiform etc?
 
Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Det första som ringer i mitt huvud är att du är utsatt för psykisk misshandel.....
 
Det är inte så att ni har hamnat i en ond cirkel tillsammans? Dina försök att jobba med dig själv faller platt intet då andra redan uppfattar dig på ett sätt och ser inte din förändring även om den finns där? Det är jättesvårt att ändra andras syn på en själv, för även när man inte längre är den personen så är man fortfarande det i deras sinnen och deras förväntningar på en.
 
Twitter Handle: Notorious d.e.b. @debihope
Timestamp: 12:23 PM – 24 Jan 2010

Before you diagnose yourself with depression or low self esteem, first make sure you are not, in fact, just surrounded by assholes.



Skitstövlar finns det gott om. Är du en av dem? Eller är du utsatt för dem?
 
Senast ändrad:
Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Vad säger din terapeut?
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857
  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
743
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 248
Senast: Gunnar
·
  • Artikel
Dagbok Det fortsätter att mala tankar om ensamhet i min skalle till och från. Ibland ramlar jag ner i en liten grop och allt känns eländigt...
Svar
2
· Visningar
591
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp