Att vara två i en tvåsamhetsnorm

[Killaloe]

En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ?

Det tycker jag kan vara så himla tydligt, att en blir annorlunda när en tar med sig sin partner (och helt ärligt avskyr jag när vänner envisas med att alltid ta med sin respektive oavsett vad det är för tillställning). Jag vet själv att jag blir lite mindre frispråkig/mer allvarlig när min sambo är med om jag träffar vänner där det normalt sett är tramsigt. Det är otroligt frustrerande att komma på fet i efterhand att jag har anpassat mig efter sambons humör/åsikter och inte är som jag brukar.

Dock förväntar sig få (förutom våra föräldrar) att vi ska vara överens om allt, vilket jag är otroligt glad över. Jag känner väl kanske att mina vänner inte hade varit mina vänner om dessa förväntade sig att jag och sambon skulle vara en gemensam person med samma åsikter.

Men ja, framförallt sambons föräldrar blir chockade när jag inte har samma åsikter - men här tror jag även könsroller spelar roll. Sambon förväntas kunna mer för han är äldre, mer utbildad och man medans jag ska stå bakom och le lite sött så det blir alltid dålig stämning när jag säger vad jag tycker.
Mina föräldrar förväntar sig mer att jag ska bevaka sambons intressen typ när vi gör grejer ihop, så den stackaren inte behöver ha tråkigt. Och det tror jag också mer beror på könsroller, att jag ska vara omhändertagande, snarare än tvåsamhetsnormen.

 

[Brandgul]

Ja men jag tänkte som två! Eller du upplever inte det som något större problem när normen följs kanske du menar?

Jag förstår inte riktigt hur du menar. Men vi är inte tillsammans för att uppfylla en norm.

Vi träffades och trivdes i varandras sällskap och gillade att ligga med varandra och det är väl samma sak vi gillar fortfarande.

Men med huset fullt med ungar är det väldigt praktiskt att vara två och inte en eller fem.

Och vem annars än barnens föräldrar skulle orka med dem? Det är ju rätt jobbigt också! Det sliter stundvis på humör och ork och även då tycker jag att två är praktiskt, inte att en norm ska uppfyllas.

Jag har alltid haft svårt för normer och det är kanske därför jag inte sett det som något större problem i denna fråga. Jag har först i väldigt vuxen ålder insett att det är något jag borde anpassat mig efter. Men jag har liksom missat det... Jag tror även att min umgängeskrets har påverkat mycket. Jag har nog helt enkelt undvikit sådana som gillat normativan parmiddagar etc.

 

[Killaloe]

Men att vara fler i en kärleksrelation eller polygami, det äcklar mig

Alltså jag försökte att ignorera detta för att inte dra tråden för mycket OT, men alltså det går inte.

Hur kan du sitta och säga att folks relationer äcklar dig? På vilket sätt är polygami ett problem för dig som gör att du bara måste uttrycka dina åsikter om relationer som inte är för dig? Det är helt jäkla horribelt att du, i tråd på tråd, kan sitta och nedvärdera/fördöma andras val samt skuldbelägga och skamma hur andra lever när det på intet sätt angår dig eller är direkt skadligt/olagligt.

 

[Raderad medlem 120709]

Men att vara fler i en kärleksrelation eller polygami, det äcklar mig.

Är det något som är äckligt så är det att vara så fördömande som du är. Okej om du själv bara vill leva i tvåsamhet, men för det behöver du inte sitta och spy galla över de som vill något annorlunda.

 

[emma-vsm]

Intressant ämne! Jag funderade häromdagen att skapa en liknande tråd utifrån mina funderingar:
Jag är väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut nu, men funderar över hur andra tänker på relationer och den typ av liv som jag tror att jag vill ha. Jag är 35 år snart och har aldrig varit särskilt sugen på barn. Jag tycker inte familjelivet verkar lockande.
Personen jag har (någon typ av) kärleksrelation med nu (snubbe) har inte samma tankar om framtiden som jag. Om han blev ekonomisk oberoende skulle han resa runt i världen och träffa folk. Jag skulle istället leva mitt liv på en gård med massor djur. Han trivs jättebra i sin lägenhet i stan, jag älskar mitt hus på landet. Vi har på många sätt inte samma framtidsvisioner.
Det känns för mig, just nu iaf, som att jag får det bästa av två världar, utekvällar i stan och lugnet på landet. Inte vara sambo. Men på något sätt känns det som att det finns förväntningar om att man bör hitta en partner som man vill dela, om inte allt, så det mesta i livet, med. Jag tycker det är en oerhört stark norm som inte är helt lätt att förhålla sig till om man bryter mot den.

 

[Nepenthe]

När jag var singel kände jag mer pressen utifrån att hitta någon än att JAG ville hitta någon.

Jobbar på en mansdominerad arbetsplats och fick ofta frågor om när jag skulle hitta någon. Även kommentarer som att jag var för självständig ock skrämde iväg killar. En frågade seriöst om jag var lesbisk. Alla försökte hitta anledningar till varför.

Jag hade varit i relationer som tog mer energi än vad de gav och efter ett tag, om jag kände att folk var seriöst intresserade av mitt privatliv (varför? egentligen, låt mig vara!) så brukade jag förklara det att jag vill isåfall hitta någon som berikar mitt liv, inte drar ner mig.

Nu lever jag i en särborelation är 32 år och vill inte ha barn
Konstigt nog ifrågasätts detta med "men jag förstår inte" Det enda folk skulle behöva förstå är att jag mår bra

Många anlednignar till att jag landat i att jag inte vill ha barn (sorry OT) är pga bukefalos och så många kloka människor här

 

[Lingon]

Jag har varit gift ett tag nu. Närmar sig 10 år. Har inte varit singel sen studentlivet. För mig är tvåsamhetsnormen inget problem då jag och min man oftast faller inom normen (inte strävat efter det men det är så det blivit). Vi är väldigt tighta samtidigt som vi båda behöver mycket tid själva. Vi har inga problem att göra saker var för sig. Jag umgås mest med mina vänner själv och han mest med sina vänner själv. Sen vad andra förväntar sig bryr jag mig inte om. Jag har svårt för folk som sitter ihop med sin partner och som slutar vara en egen person.

 

[Amha]

Jag är inte så himla engagerad i hela den här tvåsamhetsnormsdiskussionen, jag vet att normen finns och suger men mycket mer än så är det inte för min del.

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

Det där är ju väldigt intressant. Jag går ofta på fester och liknande utan min partner helt enkelt då han inte har något större intresse av många sådana tillställningar. I enstaka fall har jag bett honom att följa med. När jag har åkt till min mamma tidigare har jag flera gånger gjort det själv och varit borta några dagar. Inga konstigheter. I sommar planerar han in ett äventyr på ett par dagar. Där det skiter sig är om jag inte är riktigt frisk och lämnas med barnen. Det blir mäktigt att inte ha avlastning om det är längre tid än någon natt.

I övrigt så, vi är olika personer som lever ihop och gillar olika saker. Inget konstigt att vi åker på olika aktiviteter. Jag kan väldigt sällan se någon anledning till att jag ska släpa med mig min partner på saker han tycker är trist men det är klart att jag skulle sakna honom om han var borta länge.

 

[Hedinn]

Jag har lite samma upplevelser som @emma-vsm då jag under några år nu träffat en person där målet inte är att flytta ihop och skaffa barn. Jag tycker det funkar jättebra att vara särbo och just eftersom intresset för familj saknas finns det ju heller inget ”behov” av att flytta ihop.

Men det är rätt krångligt för många andra att ta in, även öppensinnade personer. Gissningsvis har min ålder betydelse, knappt 30 år gammal är det väl ”fel” att inte vilja ha hela paketet, antar jag. Är nog mer accepterat att välja att leva som sambo om man är äldre och redan haft den ”riktiga” tvåsamheten med barn och giftermål en gång, kan jag tänka mig.

Men jag håller på att utbilda mig inom ett yrke där jag vill kunna göra karriär, förhoppningvis även delvis utomlands. Min partner är definitivt inte intresserad av att bo utomlands men så länge vi inte bor ihop skulle jag kunna ta ett sånt erbjudande utan större problem. Som sambo vore det ju värre, eftersom det då skulle krävas att vi flyttade isär.

Så jag är jättenöjd, men får fortfarande emellanåt frågan om när vi ska flytta ihop.

 

[Rhinos]

Lever tillsammans med en man och upplever precis som @Lingon att tvåsamhetsnormen inte är ett problem för mig i dagsläget. Jag trivs att vara två och skulle inte vilja vara fler. Skulle absolut kunna bo med fler vuxna som står mig nära, men inte i en kärleksrelation. Framförallt skulle det vara smidigt med barnpassning .

Att leva som singel trivdes jag bra med innan och skulle inte ha några problem att göra det igen om det nu skulle bli så av någon anledning. När jag jobbade på en mansdominerad arbetsplats upplevde jag precis som @Nepenthe att många frågade mig ”hur det gick med kärleken”, trots att jag inte var ute efter ett förhållande. Det var en norm att man alltid skulle söka en partner. När jag svarade att jag inte letade efter en partner var det inte ovanligt med kommentaren ”du kommer nog hitta någon så småningom”.

Å andra sidan har denna tråd gjort mig medveten om att jag själv spär på tvåsamhetsnormen utan att vara medveten om det. Jag tar ofta för givet att mina kompisar tar med sina partners på olika aktiviteter, och det är mer accepterat att en tar med sig en partner än en nära kompis/släkting. Självklart skulle jag inte ta illa upp om någon gjorde det, men jag hade inte tagit det för givet. Om någon ska ut och resa tar jag också för givet att man gör det tillsammans med sin partner.

Jag passar mig dock för att fråga en människa som lever singel om den hittat en partner eftersom jag vet att många trivs som singlar. Jag frågar heller inte när folk hade tänkt skaffa barn, om jag inte står personen nära och vet att denne inte tar illa upp av en sådan fråga.

 

[Milosari]

Jag känner mig rätt färdig med det där med tvåsamhet. Jag har verkligen verkligen försökt men det funkar inte för mig. Jag lockas av tanken med relationsanarki, men tänker att det kompliceras av känslor. Om inte mina, så andras.

Som mitt liv ser ut nu så har jag en väninna som jag delar allt utom bostad och ekonomi med. Vi har daglig kontakt, vi umgås med varandras familjer, vi reser tillsammans, hjälps åt med barnen och hittar på saker utan barnen tillsammans. Vi har planerat för ett gemensamt liv i flera år framåt. Det är mycket mental kärlek men noll fysisk. Så den täcker ju inte upp alla behov. Det behövs fler personer. Jag vill aldrig mer behöva leva efter någon annans behov av monogami, men vet inte hur man löser det rent praktiskt. Mer än att jag är ärlig nu mot alla jag träffar att det aldrig kan vara ett alternativ. Fast eftersom det inte finns ett behov av att ha någon sexuell primärpartner så håller jag mig borta från de som aktivt letar efter ”den rätta”.

 

[Milosari]

Jag ska kanske tillägga att jag inte har hört någon direkt negativ kommentar om att jag har separerat. Båda mina föräldrar har levt ensamma större delen av sina liv. Eller ensamma och ensamma. Utan partners heter det. Båda har rika sociala liv, tror inte att de blir särskilt ifrågasatta heller.

 

[Sezziyanen]

Det här är helt galet egentligen. Gud, även om man är två som lever ihop på ett eller annat sätt så är man ju fortfarande en egen människa.
Här är sambon just nu utomlands i 10 dagar - semester. Utan mig! ve och fasa. Och jag går inte och gråter här hemma eller skriver snyftiga meddelanden. Samma sak när han förra hösten jobbade borta i 6v. Han kommer ju hem liksom. Jag kanske anses som kall(?) och konstig som inte går och saknar honom som många av de här "tävlande övergivna" verkar göra; jag tycker såklart om när han är hemma, men jag klarar mig alldeles ypperligt när han är bortrest, då passar jag på att fylla dagarna med extragrejer ...och sen blir jag glad över att han är hemma när han kommer hem igen... Jag fattar inte att man förväntas växa ihop bara för att man lever ihop.

Kall? Jag tycker snarare att det tyder på en stark, stabil och trygg relation.

 

[Kiwifrukt]

När jag var singel kände jag mer pressen utifrån att hitta någon än att JAG ville hitta någon.

Jobbar på en mansdominerad arbetsplats och fick ofta frågor om när jag skulle hitta någon. Även kommentarer som att jag var för självständig ock skrämde iväg killar. En frågade seriöst om jag var lesbisk. Alla försökte hitta anledningar till varför.

Jag hade varit i relationer som tog mer energi än vad de gav och efter ett tag, om jag kände att folk var seriöst intresserade av mitt privatliv (varför? egentligen, låt mig vara!) så brukade jag förklara det att jag vill isåfall hitta någon som berikar mitt liv, inte drar ner mig.

Nu lever jag i en särborelation är 32 år och vill inte ha barn
Konstigt nog ifrågasätts detta med "men jag förstår inte" Det enda folk skulle behöva förstå är att jag mår bra

Många anlednignar till att jag landat i att jag inte vill ha barn (sorry OT) är pga bukefalos och så många kloka människor här

Det här har jag också upplevt. Fast tvärtom, när jag jobbade på en mansdominerad arbetsplats var det ingen som sa nått över huvudtaget. Däremot mina kvinnliga kollegor på den andra arbetsplatsen verkade bli sjukligt provocerade av att jag inte har en pojkvän, likadant med folk jag träffat i stallet. De letar liksom "fel" på mig för att jag inte har någon pojkvän, typ "för kräsen", "jobbiga intressen", "träffar inte folk" och lyckas de inte med det hänger lesbisk rätt nära till hands. Släkten kunde också hålla på och tjata, men det är några år sen så nu har de nog gett upp hoppet om mig.

Det är inte det att jag inte vill, för det hade jag nog velat innerst inne. Men jag vill ju en pojkvän för att jag vill vara med just honom och inte för att pleasa alla andra. Och då måste ju han vilja vara med mig också. Det är väl en kombination av att jag (faktiskt) är väldigt kräsen och har svårt för att bli kär, och skulle jag bli det är killen aldrig kär i mig. En del verkar tycka att visar någon intresse är det bara att hugga till, för jag kan ju inte vara utan?

Barn vill jag inte ha, no matter what. Det provocerar om möjligt ännu mer. Det verkar som om en kvinnas enda önskan i livet ska vara att yngla av sig? Jag hatar kommentaren "du kommer ångra dig när du får egna" alternativt "det kommer ändras när du blir äldre". Hallå, jag fyller 30 nästa år, jag tror faktiskt jag hade ångrat mig redan i så fall. Jag är ingen tjurig tonåring som de kan övertala att gå in på den heliga familjestigen.

 

[Sezziyanen]

Jag har inget problem med nån tvåsamhetsnorm, tvåsamhet mm.. Jag mår nog som bäst i en sån faktiskt, förutsatt att det är rätt person förstås. Däremot vet jag att det blir direkt destruktivt (åtminstone för mig) att inte ha sitt "egna". Självklart måste man kunna ha sina egna intressen, kunna resa iväg en vända själv..osv. Tror faktiskt att det är mycket hälsosamt i det stora hela.

 

[Bulldoozer]

Jag är i en sån där antagligen besvärande tvåsamhet då jag och maken i perioder gör mycket saker ihop då vi har samma intressen. Vi tränar en del ihop fast vi är ju oftast i olika delar av lokalen och fokuserade på vår egen träning om vi inte råkar köra samma övning eller ber den andra kolla tekniken på nåt lyft. Nu har vi ju börjat köra agility också tillsammans och det är ju mycket roligare att köra ett pass tillsammans än själv! Nu låter jag ju inte bli att åka och träna (varken mig själv eller hundarna) bara för att han inte tränar när jag tänker träna. Sen så är jag ju borta minst hälften av nätterna på en månad då jag jobbar natt och i vissa perioder har vi knappt sett varandra på nått dygn då vi gått om varann. Jag känner inget behov av att släpa med mig honom överallt heller men erkänner att man blir lat i en tvåsamhet när man dessutom trivs ihop, slappar hellre en kväll med maken än gör mig omaket att åka iväg nånstans. Vi har väldigt mycket gemensamt och ligger på samma nivå, det lite som att vara gift med sin bästa kompis (fast jag skulle inte stå ut med att bo ihop med nån av mina väninnor)..
Till icke tvåsamhet; jag är mest förundrad över att fler inte är singlar istället för att leva ihop i bedrövliga relationer (har gjort det själv men inte så länge tack och lov). Skulle jag och maken separera så skulle jag troligen sikta in mig på att vara singel för alltid för jag kommer aldrig någonsin inleda en (seriös) relation som är sämre än den jag har idag.
Jag har gett två relationsråd till dottern: "Är det krångligt och komplicerat så är det inte värt det då är det bättre att vara själv" och "Om du ska träffa nån så välj nån som har en tidskrävande hobby så kan du pyssla med det du vill göra utan gnäll" .

 

[Badger]

Skulle vi kunna diskutera det lite? Jag tänker inte på problematiken att vilja ha flera kärleksrelationer. Inte heller direkt på att vara singel i en tvåsamhetsnorm. Mer hur tvåsamhetsnormen påverkar en när en trots allt tror sig vilja dela/delar delar liv med någon i något mer än en vänskapsrelation.

Vi började prata i en annan tråd om skillnaden i uttrycket "Min man/pojkvän" resp "Mannen i mitt liv". Och om betydelsen att det utåt syns att en är gift/inte syns.

Googlade lite random och mina funderingar går nog häråt: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Relationsanarki fast mer ett monogamt förhållningssätt. Tyckte också denna var väldigt intressant: https://www.svd.se/singelliv-inte-okej-i-andras-ogon Från 2003. Även om den handlade om singlar så var det en del tankar om värden i livet som riskerar att inskränkas i en relation. Jag tänker inte direkt på bra/dåliga förhållanden utan mer hur vi påverkas/förhåller oss till/reflekterar över tvåsamhetsnormen.

Funderar ni något över detta? Hur går era tankar?

Nej jag funderar inte över det. Jag trivs bra med min man och vill inte ha fler. Jag känner mig inte bunden och gråter inte om han reser bort, och tar barnet under armen och åker iväg själv ett par veckor om året. Jag var singel till jag var 29 (eller en pojkvän här, en där, men inget samboskap). Vi gillar att diskutera, men både mot mina vänner och min man är jag mer försvarande om de får motstånd.

Bland folk jag har som bekanta bor någon med två och några har öppet och så några samkönade, flera på jobbet, och ett antal singlar. Väninnorna är merparten gifta med man, inga barn och tänker inte skaffa. Med vännerna umgås det mycket ofta utan att släpa runt på partners och ibland kanske jag och min kompis och hennes man åker någonstans över dagen osv, de håller också koll på om min mamma vill med ett tag tränade jag med en annan väninnas sambo ett par gånger i veckan. Jag tror jag varit på ett par parmiddagar faktiskt, men det var min mans vänner. Det är praktiskt taget standard bland folk med barn att gå varannan person på fest också och bland mina vänner att inte hänga mest med sin partner på fest om man fick med hen utan med vännerna.

Men när jag var singel länge så märktes att singlar inte är så accepterat, eller många frågar -har du hittat någon, hela tiden. Och om man hör om någon som är singel och aldrig setts med ngn person så spekuleras det i om hen gillar ena eller andra sorten. I samma ögonblick hen bor ihop med ena eller andra sorten rycker folk på axlarna och slutar spekulera har jag erfarenhet av. Så det känns som att singel är en sak som liksom sticker ut, märks när man själv är det och hur andra pratar om de som är det.

 

[Problematisk]

Alltså jag försökte att ignorera detta för att inte dra tråden för mycket OT, men alltså det går inte.

Hur kan du sitta och säga att folks relationer äcklar dig? På vilket sätt är polygami ett problem för dig som gör att du bara måste uttrycka dina åsikter om relationer som inte är för dig? Det är helt jäkla horribelt att du, i tråd på tråd, kan sitta och nedvärdera/fördöma andras val samt skuldbelägga och skamma hur andra lever när det på intet sätt angår dig eller är direkt skadligt/olagligt.

Tack! Jag satt på händerna här och upprepade för mig själv att jag INTE skulle kommentera, men det var nästan omöjligt att låta bli. Och sen såg jag att du hade gjort det så bra redan

 

[athena_arabians]

En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ? Jag tänker i stil med att upplever ni att ni två ses mer som par än som två individer? Alltså kan ni skilja ut ett förhållningssätt eller varierar det helt med vilka övriga indivier i gruppen är?

Definitivt inte plus att vi har absolut inte lika åsikter om allt. Däremot tänker jag inte starta ett gräl när andra är närvarande, då nöjer jag mig med att bara markera att "... och jag håller inte med där". Jag bara tar inte gräl offentligt och i det avseendet är vi likadana. Har vi saker mellan oss som behöver diskuteras mer intensivt tar vi det när vi är ensamma.

 

[Hedinn]

Men är det verkligen så att folk förväntar sig att man ska sitta ihop? Och kan det variera beroende på ålder eller hur länge man varit ett par? För mig låter det inte alls som typisk norm, men jag kan ju ha fel.

Kommer själv från en familj där mina föräldrar spenderat flera månader på varsin sida jorden, trots att de är gifta, pga jobb och annat, så det är ju fullt möjligt att det färgar mig. Men jag kan ärligt inte komma på någon i bekantskapskretsen som sitter ihop på en sån nivå att de inte kan göra saker på varsitt håll?

Det finns ett par jag har en nära relation till, som, enligt min uppfattning, "sitter ihop". Men de kan ändå träffa folk och göra större och mindre resor utan den andre. Rätta mig gärna om jag har fel, men är verkligen en del i tvåsamhetsnormen att man ska sitta ihop på den nivån?