Att vara två i en tvåsamhetsnorm

Jag är inte så himla engagerad i hela den här tvåsamhetsnormsdiskussionen, jag vet att normen finns och suger men mycket mer än så är det inte för min del.

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

Men vilka är det som reagerar så? Jag skulle aldrig ens reflektera över att det är konstigt att man vill göra saker själv. Hade tyckt det var märkligare om din man följde med på din ridresa och typ satt av tiden på hotellrummet när du rider (det förutsätter ju då att han inte vill rida själv) för att man absolut inte kan åka iväg själv.

Min sambo åker iväg ibland till kontoret i annan stad och är borta ca 3 dagar eller åker iväg till sin mamma för att hjälpa henne på sjukhuset (hon har allvarlig sjukdom dock stabilt just nu) och jag tycker varken det är jobbigt eller skönt att han åker utan det är bara normalt. Jag (och dottern) klarar oss och hade vi inte gjort det hade jag sett mig som en rätt unfit förälder/människa.
 
Nu är jag ju singel och folk i min omgivning har nog gett upp för länge sedan det här med att jag skulle vara i någon vanlig, monogam parrelation. Men visst märker jag av normerna kring relationer ändå.

Tex så har jag flera män i min bekantskapskrets. Flera av dem är gifta och jag tror att i princip alla är i heterosexuella, monogama relationer.

Med i princip alla så har det någon gång kommit kommentarer från annat håll om att det är konstigt att vi umgås så mycket, eller så är männen oroliga för att andra ska se det som konstigt. Att de, som är i fasta förhållanden med kvinnor, umgås flitigt med en annan kvinna är många obekväma med. Vid flera tillfällen har jag frågat om det skulle vara samma reaktion om jag var en man eller om jag gått ut som lesbisk (personerna som kommenterat har inte vetat någonting alls om min sexuella läggning). Varje gång har det framkommit att nä, då hade det inte varit samma sak.

Att männen tycker om mig som person, utan att tycka mindre om sina partners, det går inte ihop för många. Det har blivit otrohetsrykten, det har varit rädslor för otrohetsrykten, det har varit gemensamma vänner som undrar om inte männens partners tar illa upp av vår vänskap osv.

Jag blir tokig på det.
 
Jag är singel sen mer än 10 år tillbaka och jag trivs förbannat bra med det. Det är sällan jag saknar en karl. Men många verkar ta för givet att jag saknar. Barn känner jag att det kvittar. Det ska jävligt mycket till innan jag överväger att skaffa en. Skaffar hellre en hundvalp eller ett föl. Kanske till och med en hamster. Blir så fruktansvärt provocerad av att alla tror att jag vill ha en karl och skaffa barn. Och det ständiga tjatet från nya människor, " varför har inte du nån karl? " "varför har inte du några barn?" " Du kommer ångra dej, barn är det bästa som finns " morsan var så rädd att jag skulle bli själv så hon tyckte jag skulle bli lesbisk om ingen karl ville ha mej O_o som om ett fruntimmer skulle vilja ha mej då :banghead: jag sa bara över min döda kropp :yuck:
 
Jag är singel sen mer än 10 år tillbaka och jag trivs förbannat bra med det. Det är sällan jag saknar en karl. Men många verkar ta för givet att jag saknar. Barn känner jag att det kvittar. Det ska jävligt mycket till innan jag överväger att skaffa en. Skaffar hellre en hundvalp eller ett föl. Kanske till och med en hamster. Blir så fruktansvärt provocerad av att alla tror att jag vill ha en karl och skaffa barn. Och det ständiga tjatet från nya människor, " varför har inte du nån karl? " "varför har inte du några barn?" " Du kommer ångra dej, barn är det bästa som finns " morsan var så rädd att jag skulle bli själv så hon tyckte jag skulle bli lesbisk om ingen karl ville ha mej O_o som om ett fruntimmer skulle vilja ha mej då :banghead: jag sa bara över min döda kropp :yuck:

Det hjälper inte att vara gift och ha barn. Alla frågar bara istället varför man inte skaffar fler barn...
 
Jag är singel sen mer än 10 år tillbaka och jag trivs förbannat bra med det. Det är sällan jag saknar en karl. Men många verkar ta för givet att jag saknar. Barn känner jag att det kvittar. Det ska jävligt mycket till innan jag överväger att skaffa en. Skaffar hellre en hundvalp eller ett föl. Kanske till och med en hamster. Blir så fruktansvärt provocerad av att alla tror att jag vill ha en karl och skaffa barn. Och det ständiga tjatet från nya människor, " varför har inte du nån karl? " "varför har inte du några barn?" " Du kommer ångra dej, barn är det bästa som finns " morsan var så rädd att jag skulle bli själv så hon tyckte jag skulle bli lesbisk om ingen karl ville ha mej O_o som om ett fruntimmer skulle vilja ha mej då :banghead: jag sa bara över min döda kropp :yuck:
Just det där tankesättet tror jag är vanligt. Att om man inte följer normerna så är det ofrivilligt. Ingen som vill ha en, eller att partnern inte vill något (det senare gissar jag är vanligare som tjej, men jag kan ju ha fel). Jag märker av det i alla fall, även om det inte uttalas direkt. Folk tar liksom lite för givet att jag inte kan vara nöjd som särbo och som förhållandet ser ut, utan att det är min (äldre, manliga) partner som inte vill flytta ihop och jag rättar mig efter det.
 
:banghead: hopplöst alltså. Hur man än gör så har man räva bak. Fattar inte varför folk har såna bekymmer över andras liv :meh:

En bekants mamma (!!) frågade mig 1-2 ggr/år i några års tid om jag inte skulle skaffa fler barn. Hon frågade alltså det när vi råkade springa på varandra på stan (vilket inträffade 1-2 ggr/år) direkt efter att ha sagt hej och frågat hur det var med mig nuförtiden. Varje gång svarade jag att det inte blir några fler barn eftersom vi är fullständigt nöjda med det antal barn vi har.

Ja, folk lägger sig i andras liv alldeles för mycket.
 
En bekants mamma (!!) frågade mig 1-2 ggr/år i några års tid om jag inte skulle skaffa fler barn. Hon frågade alltså det när vi råkade springa på varandra på stan (vilket inträffade 1-2 ggr/år) direkt efter att ha sagt hej och frågat hur det var med mig nuförtiden. Varje gång svarade jag att det inte blir några fler barn eftersom vi är fullständigt nöjda med det antal barn vi har.

Ja, folk lägger sig i andras liv alldeles för mycket.
:banghead::banghead::banghead: jag hade fått bryt alltså
 
Det hjälper inte att vara gift och ha barn. Alla frågar bara istället varför man inte skaffar fler barn...

Ja, samma här. Dottern är ju inte makens biologiska barn så frågorna kom rätt fort när vi ska skaffa barn, maken har helt sonika sagt att han redan har ett barn (dottern), då blir det ska ni inte skaffa en till? :meh: Särskilt efter att hans syster ynglade av sig för några år sen så blev det ett jä**a tjat om när vi ska skaffa fler, fatta att vi är nöjda liksom.
 
Jag lever i en parrelation och trivs faktiskt väldigt bra. Han skulle gärna få åka iväg en helg utan mig så kan jag slappa ensam i soffan:)

Jag känner inte någon press på att jag måste vara i en relation. Jag trivs ju som sagt i en raltion men tyckte det var skönt att vara ensam också.

De jag umgås med vet att jag inte vill ha barn så den frågan får jag aldrig. Har svårt att tro att någon utomstående kan häva ur sig ''men ska inte du göra x snart?'' ''Ska inte du dränka dig snart?'':o Jag KAN inte hålla sånt inne, det bara åker ut :arghh:
 
Jag funderar ganska mycket på det faktiskt. Visserligen är jag väl tämligen ung i dessa sammanhang, men ändå. Jag har aldrig haft ett förhållande, och kan inte se framför mig att jag skulle ha det i framtiden heller. Med det liv jag vill leva finns det helt enkelt inte plats för en till person så tätt inpå, och än mindre barn. Detta verkar dock vara en ganska så kontroversiell åsikt. Jag har otaliga gånger fått höra "Men såklart du ska ha en man, du kommer ju bli jätteensam annars!", "Hur ska du då skaffa barn hade du tänkt? Klinik i Danmark eller?" och "Det är väl självklart att du ska ha en man som kan stötta dig i livet!". :banghead:
Nej, jag är en självständig fri kvinna som inte vill binda upp mig.

Hejja! Stå på dig! :banana:

Vänd på resonemangen, det brukar bita.
"Varför vill inte du ha barn?"
"Varför vill du ha barn?"
"Men tänk om du ångrar dig?"
"Men tänk om DU ångrar dig?!"

Jag är 37 och bor ensam (men har gärna goda och nära relationer inom bekvämt avstånd) och jag vet precis vad du går igenom. Allt från folks kommentarer till riktad reklam på facebook. Just nu är det konstbefruktning på tapeten för enligt facebook är det troligen det man ska fundera på när man är barnlös vid min ålder... :D Jag trivs utmärkt med mitt liv och är glad att jag inte trillat in i "ekorrhjulet"... ;) Det finns andra personlighetstyper som trivs bättre där! :)
 
Jag är väldigt dålig på det här med tvåsamhet.
Jag har väldigt svårt att se att jag skulle vilja bo med någon igen.
Upplever inte att min omgivning ifrågasätter mig särskilt mycket vänner.
Mina vänner känner mig och vet hur jag fungerar. På jobbet är jag känd som hon den konstiga, oseriösa så det är ingen som direkt höjer på ögonbrynen där heller.
 
En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ? Jag tänker i stil med att upplever ni att ni två ses mer som par än som två individer? Alltså kan ni skilja ut ett förhållningssätt eller varierar det helt med vilka övriga indivier i gruppen är?
Nja jag upplever inte mycket sånt men så umgås jag och sambon inte i så "pariga" kretsar heller. Om något så suckar sällskapet när vi börjar tjafsa med varandra. :o:D
 
Nu är jag ju singel och folk i min omgivning har nog gett upp för länge sedan det här med att jag skulle vara i någon vanlig, monogam parrelation. Men visst märker jag av normerna kring relationer ändå.

Tex så har jag flera män i min bekantskapskrets. Flera av dem är gifta och jag tror att i princip alla är i heterosexuella, monogama relationer.

Med i princip alla så har det någon gång kommit kommentarer från annat håll om att det är konstigt att vi umgås så mycket, eller så är männen oroliga för att andra ska se det som konstigt. Att de, som är i fasta förhållanden med kvinnor, umgås flitigt med en annan kvinna är många obekväma med. Vid flera tillfällen har jag frågat om det skulle vara samma reaktion om jag var en man eller om jag gått ut som lesbisk (personerna som kommenterat har inte vetat någonting alls om min sexuella läggning). Varje gång har det framkommit att nä, då hade det inte varit samma sak.

Att männen tycker om mig som person, utan att tycka mindre om sina partners, det går inte ihop för många. Det har blivit otrohetsrykten, det har varit rädslor för otrohetsrykten, det har varit gemensamma vänner som undrar om inte männens partners tar illa upp av vår vänskap osv.

Jag blir tokig på det.

Även här känner jag igen mig. Jag har mycket lättare för att umgås med killar än med tjejer, umgås nästan uteslutande med killar och har som sagt också jobbat nästan enbart med killar. Men alltid kommer det någon kommentar om att man inte kan umgås så nära med någon av motsatt kön (eh, jo?) utan att utveckla känslor, eller så blir killens flickvän förbannad eller så antyder någon (utomstående) att vi kanske inte ska umgås för mycket med hänsyn till killens flickvän. :banghead: Om jag kontrar med att "ingen säger att x, som är min enda kvinnliga vän/kollega, och jag umgås för mycket eller att x:s man kan bli svartsjuk, och hon kan ändå stå och krama mig" så är jag barnslig, för det är inte samma sak. :meh:

Priset var ju en kollegas sambo som satt på jobbet flera gånger i veckan för att "kontrollera" att hennes kille inte var otrogen. Man brukar ju definitivt vara otrogen på arbetstid, mitt framför näsan på sina övriga kollegor, liksom. När hon fattade att jag var ganska mycket äldre än killen ifråga (folk tror jämt att jag är mycket yngre, eller blandar ihop mig med min lillasyster som är åtta år yngre än jag) slutade hon plötsligt komma dit och blev supertrevlig när hon någon gång var där. Innan dess sa hon inte ens hej.
 
Har man ett kan jag tänka mig att man blir bombad med frågor om när nästa kommer, att bara ha ett barn är väl ibland nästan mer provocerande än att inte ha nåt... Men har man två eller fler borde väl frågorna bli färre, eller?
Ibland kan man få en känsla av att frågorna kommer tills man har tre, varvid hälften börjar fråga om det inte blev lite många :D och hälften säger, synd att alla är kön X ska ni försöka tills ni får en av den andra varianten.

Jag gissar att gift med en person och att ha en flicka och en pojke är minst provocerande. Allt annat genererar kommentarer.

Fast som 40+ med ett barn kan jag säga att frågor om fler verkar upphöra vid 40 :D det är Aftonbladet som bidragit med "biologiska klockan" tm som säger att det är för sent sedan, misstänker jag.
 
Priset var ju en kollegas sambo som satt på jobbet flera gånger i veckan för att "kontrollera" att hennes kille inte var otrogen. Man brukar ju definitivt vara otrogen på arbetstid, mitt framför näsan på sina övriga kollegor, liksom. När hon fattade att jag var ganska mycket äldre än killen ifråga (folk tror jämt att jag är mycket yngre, eller blandar ihop mig med min lillasyster som är åtta år yngre än jag) slutade hon plötsligt komma dit och blev supertrevlig när hon någon gång var där. Innan dess sa hon inte ens hej.

Känner igen det där... också. Inte just komma och kolla på arbetsplatsen, men det har hänt att jag blivit förföljd ute på stan och på nätet av kvinnor (partner + partners vänner) för att partner varit övertygad om att mannen varit otrogen med mig. Hon var visserligen inte psykiskt stabil, men herregud vad less jag blev! Less på att hon inte tog diskussionen med partnern istället och less på vännerna som rakt av köpte hennes knäppa idéer och hjälpte henne.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 695
Senast: Roheryn
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
5 418
Hundhälsa ...eller bara jag som gjort något fatalt fel? Snälla, döm mig inte för hårt. Borde kanske inte skriva egentligen men tankarna går runt...
2 3
Svar
54
· Visningar
4 845
  • Låst
  • Artikel
Dagbok (Ni som kommer ihåg något av mina tidigare dagboksinlägg i år bör varnas om att jag kommer skriva ett typ precis likadant gnällinlägg...
Svar
4
· Visningar
1 949

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp