Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda för jag menar att det handlar mestadels om saker som skulle kunna vara del av en alldeles vardaglig verklighet, inte fantastiska eller magiska liksom. Det går inte att argumentera emot utan extrema personliga påhopp och att hen också uttrycker att hen blir psykiskt instabil (vilket också är tydligt. Det är inget tomt hot). Det är en person som i egna ord varit till och från gränspsykotisk under hela sitt liv men aldrig velat söka vård för det utan själv utbildat sig inom fältet och med god framgång ägnat sin yrkesverksamhet till liknande svårigheter hos andra.
Det som jag tolkar som
vanföreställningar, som säkert ibland har inslag av hallucinationer är ganska vardagliga saker som skulle kunna vara sanna, tex att hon betalat en faktura flera gånger (och att vi tittar på kontoutdraget att det bara dragits en gång påverkar inte uppfattningen) eller att en sak fanns i nyköpt bil som aldrig varit där. Det senare sades redan vid inköpet, ”så bra med en x” och nu senare blir det då problem för att x är borta, kanske stulen.
Jag vet ju att det enda som sker om jag försöker emotsäga är att personen blir otrygg, instabil och aggressiv. Jag läser på och försöker anpassa mig. Även något som ”jag accepterar att du ser det så, det låter väldigt oroande (eller annat adverb), men min syn på det hela är annorlunda” tolkas som att jag invaliderar och förklarar galen, fastän det är ett ordagrant citat från informationssida kring hur vanföreställningar hanteras.
Det som är min fråga är; efter att jag valt att inte gå emot, vad gör jag då? Det kan ju bli jättekonstigt när personen fortsätter uppleva att det finns ett ekonomiskt hot kring att företag som fakturerar personen går in i personliga konton och tar mer pengar, eller att saken nu är borta och därmed måste vara stulen (dvs polisanmälan, otrygghet -> tänk om de kommer hem och dödar mig i sömnen. Det sista händer bara om jag ”provocerar” säger att de inte har någon anledning eller möjlighet så länge hon inte använder BankID på annans uppmaning).
Är det bästa att ”gå med” där också, i följderna? Såklart med tillägg att jag ser att hemmet är tryggt pga a, b, c.
Det går i perioder, men senaste halvåret, som också haft en hel del fysisk sjukdom, så sker det regelbundet med någon eller några månaders mellanrum. Däremellan är hen inte bara som vanligt utan i mina ögon också tankemässigt och känslomässigt flexibel, strävar efter nya insikter och förfining av sin person.
Självklart ser både jag och min anhöriga att det ter sig som demens. Det finns svårigheter med dagvillhet, ordhämtning och balans. Men det är viktigt för personen att det inte patologiseras och möjligheten att det beror på trötthet, utmanande levnadssituation över längre tid osv. Antagligen för att det funnits med hela livet och (därför) också pga en otrygghet kring om vård kan göra gott.
Vad gör jag med ”efterdyningarna ”? Det är tydligt för mig att det inte går att ta upp i efterhand heller utan att personen förlorar balansen igen. Det önskar jag inte för någon av oss. Men för mig är det svårt att inte få ”skydda” min verklighetsuppfattning, utan att bara ta de beskrivningarna, framför allt eftersom de ofta kommer med personangrepp (att jag utnyttjar mina kompisar precis som jag utnyttjar personen, att jag bara klagar på bilen när jag menar att inget är stulet). Det blir kanske extrasvårt för att personen mellan varven är pålitlig, klok och någon att hålla i när det blåser. Men plötsligt är det hen som ÄR stormen liksom. Självklart förstår jag att det är jobbigast för hen, men jag har också ett egenintresse av att kunna hantera detta bättre.
Jag behöver hitta ett sätt där inte jag blir måltavla för all aggression och ombytlighet, jag orkar inte riktigt. Jag förstår också att hur jag bemöter är största möjligheten att påverka hur utsatt jag blir i dessa lägen.
Vad gör jag?
Det som jag tolkar som
vanföreställningar, som säkert ibland har inslag av hallucinationer är ganska vardagliga saker som skulle kunna vara sanna, tex att hon betalat en faktura flera gånger (och att vi tittar på kontoutdraget att det bara dragits en gång påverkar inte uppfattningen) eller att en sak fanns i nyköpt bil som aldrig varit där. Det senare sades redan vid inköpet, ”så bra med en x” och nu senare blir det då problem för att x är borta, kanske stulen.
Jag vet ju att det enda som sker om jag försöker emotsäga är att personen blir otrygg, instabil och aggressiv. Jag läser på och försöker anpassa mig. Även något som ”jag accepterar att du ser det så, det låter väldigt oroande (eller annat adverb), men min syn på det hela är annorlunda” tolkas som att jag invaliderar och förklarar galen, fastän det är ett ordagrant citat från informationssida kring hur vanföreställningar hanteras.
Det som är min fråga är; efter att jag valt att inte gå emot, vad gör jag då? Det kan ju bli jättekonstigt när personen fortsätter uppleva att det finns ett ekonomiskt hot kring att företag som fakturerar personen går in i personliga konton och tar mer pengar, eller att saken nu är borta och därmed måste vara stulen (dvs polisanmälan, otrygghet -> tänk om de kommer hem och dödar mig i sömnen. Det sista händer bara om jag ”provocerar” säger att de inte har någon anledning eller möjlighet så länge hon inte använder BankID på annans uppmaning).
Är det bästa att ”gå med” där också, i följderna? Såklart med tillägg att jag ser att hemmet är tryggt pga a, b, c.
Det går i perioder, men senaste halvåret, som också haft en hel del fysisk sjukdom, så sker det regelbundet med någon eller några månaders mellanrum. Däremellan är hen inte bara som vanligt utan i mina ögon också tankemässigt och känslomässigt flexibel, strävar efter nya insikter och förfining av sin person.
Självklart ser både jag och min anhöriga att det ter sig som demens. Det finns svårigheter med dagvillhet, ordhämtning och balans. Men det är viktigt för personen att det inte patologiseras och möjligheten att det beror på trötthet, utmanande levnadssituation över längre tid osv. Antagligen för att det funnits med hela livet och (därför) också pga en otrygghet kring om vård kan göra gott.
Vad gör jag med ”efterdyningarna ”? Det är tydligt för mig att det inte går att ta upp i efterhand heller utan att personen förlorar balansen igen. Det önskar jag inte för någon av oss. Men för mig är det svårt att inte få ”skydda” min verklighetsuppfattning, utan att bara ta de beskrivningarna, framför allt eftersom de ofta kommer med personangrepp (att jag utnyttjar mina kompisar precis som jag utnyttjar personen, att jag bara klagar på bilen när jag menar att inget är stulet). Det blir kanske extrasvårt för att personen mellan varven är pålitlig, klok och någon att hålla i när det blåser. Men plötsligt är det hen som ÄR stormen liksom. Självklart förstår jag att det är jobbigast för hen, men jag har också ett egenintresse av att kunna hantera detta bättre.
Jag behöver hitta ett sätt där inte jag blir måltavla för all aggression och ombytlighet, jag orkar inte riktigt. Jag förstår också att hur jag bemöter är största möjligheten att påverka hur utsatt jag blir i dessa lägen.
Vad gör jag?
” är mer sannolikt att landa bra än mycket annat jag provat. Att avleda/byta ämne kan jag försöka mer, och på olika sätt. Min upplevelse är att t.o.m. milda eller bekräftande sätt att göra det tas som tecken på att jag nedvärderar eller anser personen galen eller mig ha rätt att bestämma vad samtalet ska handla om och därmed mer värd som människa. (
) Min bästa är att lägga på om vi pratar i telefon. Vi har en överenskommelse om att det alltid är okej då vi båda har problem med hjärntrötthet. Så om läget är att ämnesbyte upplevs förminskande, även om det bara är ”du jag ringde för jag funderade på x” är det det bästa. 
Ska tänka på det med gamla kollegor. Hon brukar berätta om en där de två nog hade liknande instabilitet och de hade en pakt att åka till varandra om det sket sig för att kunna skydda från dåliga beslut och ”slippa söka vård”. Jag kontaktade den vännen inför min anhörigas senaste jämna födelsedag och vi åkte dit och firade, så där finns en etablerad kontakt och mycket goodwill. Annars är ju leden av kollegor rejält uttunnade när en närmar sig åttio.
Men jag får hjälp senare idag så det är lugnt. Och jag har ställt saker i vägen så katten inte kan gå i det trasiga. Önskar mer ork att hjälpa. Men skönt nog är det aggressiva över nu. 
