Besviken av att INTE få diagnos?

[_Charlotte_]

Jag vet inte om jag är helt knäpp eller inte... Men jag behöver skriva av mig och gärna höra era erfarenheter eller så.

Som några av er kanske har läst tidigare mår jag inte bra. Jag går på psyk och har där gjort diverse utredningar, mot de olika "vanliga" diagnoserna. Jag har hela tiden fått höra att det finns hjälp att få, bara de vet vad jag har för problematik kan jag få rätt hjälp etc.
Jag har därför satt allt mitt hopp till att få en diagnos som jag inte redan har. Typ bipolär, borderline eller något sånt. Något "eget" liksom, som jag kan medicinera och gå i terapi för. Något som kan förklara varför jag mår som jag mår.

Idag fick jag då beskedet att det är "bara" depression, generaliserat ångestsyndrom och social fobi. Alltså det jag redan vet.

Många kanske skulle tycka att det känns som en lättnad att inte ha någon "permanent" diagnos, men jag känner mest för att lägga mig ner och dö. Jag hade hoppats så mycket på att få en diagnos som både förklarar mitt mående, och som jag kan få hjälp för. Att "bara" vara deprimerad och ha ångest har jag ju redan både medicinerats mot och gått i terapi för, helt utan framgång.
Och all den där hjälpen, den finns för dem som har "svårare" diagnoser. Inte det som jag har, det kan jag inte få hjälp för varken mot/hos arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller någon annanstans. Det gör att hela framtiden känns ännu mer hopplös än den redan gjorde, när det enda lilla "hoppet" jag hade släckts.

Jag har gråtit konstant sedan jag kom ut från psyk. Det känns så otroligt hopplöst att inte ha fått en diagnos, då jag själv också har trott att jag har något sådant efter att ha läst, pratat med andra osv. Och så säger de att det "bara" handlar om depression och ångest, som jag som sagt redan provat flera mediciner mot, utan framgång. Och som jag trots över ett år i terapi inte ser någon bättring i.

Vad gör jag nu liksom? Vad ska jag nu hoppas på, när jag enbart har de diagnoser jag redan kände till och har provat hjälp för? Hur tar jag mig vidare, någon annanstans än två meter ner i jorden?

 

[nexxa]

Förstår din tanke precis, ibland vill man bara ha en diagnos så man kan sätta igång och börja läka men ibland är det ju inte så enkelt..Depression och social fobi är ett tungt lass att dra så som det är redan och att vården ofta har brist på personal gör att det kan bli svårt att få in en fot och har man lyckats få det kan det ibland bli så att man träffar en ny psykolog varje gång och då går ju varje tillfälle åt till att berätta hela historiken igen.

Din vårdcentral du tillhör, har de någon psykolog? Det är ju himla smidigt att ha allt i ett på samma ställe så kan både läkaren och psykologen kommunicera snabbare och lättare. Vilka preparat har du testat och hur länge? Har du känt någon skillnad och var det i positiv eller negativ riktning? Vissa mediciner kan ta en månad innan de börjar hjälpa och då kan tiden tills dess nästan bli värre med biverkningar och att man ibland mår ännu sämre psykiskt, kommer man "bara" över den tröskeln så man hinner få se hur medicinen verkar är det bra!

Har du blivit erbjuden kognitiv beteendeterapi? Även om hela ens jag stretar emot så mildras social fobi ju mer man utsätter sig för obekväma situationer, och det behöver inte vara några stora sociala sammanhang utan små som sedan blir större och större.

Har själv social fobi som jag håller i schack. Ser till att vistas bland folk i princip dagligen på ett eller annat sätt. Tar jag en paus från det på ett par dagar blossar paniken upp igen.

 

[purity_666]

Svaret sitter inte i en diagnos. Du har ju dessutom diagnoser. Jag är bipolär. Enda skillnaden nu mot innan den diagnosen är att jag fått lägga till en medicin. Jag har ingen hjälp utöver det, inget specialinriktat stöd. Kön till psykolog är lika lång, min doktor tycker vi ska ses en gång om året och jag mår fortfarande skit periodvis.

Jag har en vän som är borderline. Inte heller hon har blivit mer hjälpt av sin diagnos och den "specialhjälp" hon ska få. Hon blir inlagd på akutpsyk, blir suicidal ibland osv.

Med det vill jag bara ha sagt att även om en diagnos kan vara skönt så är det inte lösningen på allt. Nu slipper du ju en permanent diagnos. Se det positiva i det. Du är ju den du är, du har de problem du har. Det är vad du har att jobba med. Du kan visst få hjälp från AF och FK, det fick jag innan jag fick borderlinediagnosen.

Du ska hoppas på att få rätt hjälp. KBT för din sociala fobi. Prova annan medicinering mot ångest och depp. Du inser väl själv det "störda" i att hoppas vara mer sjuk än du är?

 

[_Charlotte_]

Din vårdcentral du tillhör, har de någon psykolog? Det är ju himla smidigt att ha allt i ett på samma ställe så kan både läkaren och psykologen kommunicera snabbare och lättare.

Ja, jag gick där i ca ett år innan de remitterade mig till psyk då både psykologen och läkaren misstänkte något annat än "bara" depressionen. Jag kom inte framåt alls under den tid jag gick där.

Vilka preparat har du testat och hur länge? Har du känt någon skillnad och var det i positiv eller negativ riktning?

Tyvärr kommer jag inte ihåg alla nu... Men bland annat citalopram, mirtazapin och venlafaxin mot depressionen, och atarax, buspiron och theralen mot ångest. Jag har mest fått olika negativa biverkningar av dem, någon har t.ex. hjälpt lite mot ångesten men gett otroligt jobbiga biverkningar istället etc.
Jag vet inte hur länge jag provat de olika medicinerna, men tillräckligt länge för att de ska ha en chans att börja verka iallafall (enligt läkare)

Har du blivit erbjuden kognitiv beteendeterapi?

Nej, det har jag inte. Jag gick i KBT för några år sedan pga en annan fobi, men tyvärr avslutades det innan jag var "klar" så att säga.

 

[_Charlotte_]

Med det vill jag bara ha sagt att även om en diagnos kan vara skönt så är det inte lösningen på allt. Nu slipper du ju en permanent diagnos. Se det positiva i det. Du är ju den du är, du har de problem du har. Det är vad du har att jobba med. Du kan visst få hjälp från AF och FK, det fick jag innan jag fick borderlinediagnosen.

Nej, det är självklart inte lösningen på allt och så menade jag inte heller. Ber om ursäkt om det lät så!
Men då både jag, och remitterande läkare och psykolog, har trott att det ligger något "mer" bakom än "bara" depression och ångest, hade jag hoppats på att få en förklaring liksom. Lite klarhet.

Det enda jag hört från AF är att personer med diagnoser som bipolär, borderline, adhd, add, autismspektrumstörning och liknande kan få anpassade "program" eller vad det heter. Depression och ångest räknas inte in där utan ska i stort sett vara i samma program som friska personer. Det är den information jag har fått.

Du ska hoppas på att få rätt hjälp. KBT för din sociala fobi. Prova annan medicinering mot ångest och depp. Du inser väl själv det "störda" i att hoppas vara mer sjuk än du är?

Ja, jag är medveten om att det låter ganska stört. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner mig så otroligt besviken över att det "bara" är det jag redan visste. Som jag ju inte kommer någon vart med alls, hade det varit något "mer" eller annat, kanske en annan typ av medicin och terapi hade hjälpt. Nu känns det som om jag har provat i stort sett allt redan.

 

[förvirrad]

Jag fick en diagnos för några år sedan. Den enda hjälp den har gett mig är att jag själv har möjlighet att förstå varför det blir som det blir ibland. Från vården och samhället i övrigt har hjälpen varit obefintlig alternativt på en nivå som inte passar mig.
Jag är inte ledsen över min diagnos för den hjälper mig men någon utökad hjälp har jag som sagt inte fått. Det är sorgligt att man ska behöva få en diagnos för att få rätt hjälp som det verkar vara för dig.

 

[_Charlotte_]

Jag fick en diagnos för några år sedan. Den enda hjälp den har gett mig är att jag själv har möjlighet att förstå varför det blir som det blir ibland. Från vården och samhället i övrigt har hjälpen varit obefintlig alternativt på en nivå som inte passar mig.
Jag är inte ledsen över min diagnos för den hjälper mig men någon utökad hjälp har jag som sagt inte fått. Det är sorgligt att man ska behöva få en diagnos för att få rätt hjälp som det verkar vara för dig.

Tråkigt att höra att du inte får hjälp
På vilket sätt känner du att din diagnos hjälper dig? Är det det att du kan ha mer förståelse för varför du fungerar på ett visst sätt, eller är det något annat?

 

[purity_666]

Försök vänd på det och se det positiva i att slippa vara sjukare. Jag förstår precis vad du menar. Jag gick odiagnostiserad i flera år och självklart undrar man. Jag kan dock inte säga att det var en lättnad att få beskedet. Ofta är ju de diagnoserna permanenta. Jag hade hellre haft något som man ser lite mer hoppfullt på att man kan bli fri från. Jag VILL ju vara frisk.

Fast du har inte provat KBT mot din sociala fobi. KBT är den mest effektiva metoden mot fobier. Mediciner är en hel djungel. Jag har panikångest/ångest utöver min bipolaritet och det tog länge innan jag fick ångesten under kontroll. Jag fick prova massa mediciner för att hitta något som lindrade. Du har ju inte provat alla än. Olika mediciner verkar olika, olika kombinationer verkar olika. Det kommer hela tiden nya rön. KBT kan ju också hjälpa bra mot ångest, hur man hanterar sina tankar och attacker.

Du kommer få stöd från AF, även om det kanske inte blir i samma program. Du har ju ändå en sjukskrivning i ryggen att luta dig emot. Det viktigaste, tycker jag, är att inte gräva ner sig. Att inte identifiera sig med sina problem. Att försöka se till vad man faktiskt klarar, istället för att se vad man inte klarar. Det är svårt och är man i ett sämre skov så är det ännu tuffare. Men hjälpen finns därute, ni har bara inte hittat rätt än.
Sen måste man tyvärr vara lite framåt idag för att få rätt hjälp. Man blir inte erbjuden saker, utan måste fråga, pressa och tjata. Det är synd, men så ser det ut idag.

 

[förvirrad]

Jo jag kan förstå varför jag reagerar som jag gör och det gör att jag kan säga "förlåt" till mig själv. I slutändan gör det mig mer avslappnad och därmed minskar endel av de problem som gärna uppstår med diagnosen i fråga. Tyvärr kan inte allt kompenseras bort utan jag har problem inom vissa områden och där skulle jag gärna vilja ha hjälp av samhället (orkar tex inte jobba heltid) men den hjälp jag blir erbjuden är stöd i bostaden från hab (ja jag behöver det) vilket ökar på stressen iom att det tar ytterligare tid från jobbet och gör att jag kan jobba ännu mindre. Något stöd med kortare arbetstid är det inte tal om trots att jag upprepade gånger kört huvudet i väggen. Jag har pga av detta avsagt mig hjälp från hab för jag har hellre oordning hemma än är totalt sönderstressad. Som tur är har jag inga barn så ingen kan klaga på att dammsugaren är mycket underutnytjad.
Det här inlägget låter kanske som att jag tagit på mig offerkoftan men jag mår bra idag även om dammråttorna har tävlingsbanor på mina golv.

 

[_Charlotte_]

Försök vänd på det och se det positiva i att slippa vara sjukare. Jag förstår precis vad du menar. Jag gick odiagnostiserad i flera år och självklart undrar man. Jag kan dock inte säga att det var en lättnad att få beskedet. Ofta är ju de diagnoserna permanenta. Jag hade hellre haft något som man ser lite mer hoppfullt på att man kan bli fri från. Jag VILL ju vara frisk.

Ja, självklart VILL jag också vara frisk, så rent logiskt är det ju positivt att jag har sånt jag kan bli frisk ifrån. Men det KÄNNS inte så.

Du kommer få stöd från AF, även om det kanske inte blir i samma program. Du har ju ändå en sjukskrivning i ryggen att luta dig emot

Sjukskrivning? Nej, det har jag inte. Jag har "bara" arbetsträning nu, som de sagt att de bara kan förlänga om någon ny diagnos tillkommer.

Men hjälpen finns därute, ni har bara inte hittat rätt än.
Sen måste man tyvärr vara lite framåt idag för att få rätt hjälp. Man blir inte erbjuden saker, utan måste fråga, pressa och tjata. Det är synd, men så ser det ut idag.

Nej... Det är där jag hade hoppats på en ny diagnos, att liksom få "nya" vägar att ta till, eller andra mediciner, eller något. Något nytt som ger lite nytt hopp liksom.
Och en diagnos som förklaring, "ingen" tar en depression så seriöst känns det som och man får definitivt inte hjälp snabbare med en så "enkel" diagnos. Och tjata och pressa på orkar och klarar jag ju inte.

 

[_Charlotte_]

Jo jag kan förstå varför jag reagerar som jag gör och det gör att jag kan säga "förlåt" till mig själv. I slutändan gör det mig mer avslappnad och därmed minskar endel av de problem som gärna uppstår med diagnosen i fråga. Tyvärr kan inte allt kompenseras bort utan jag har problem inom vissa områden och där skulle jag gärna vilja ha hjälp av samhället (orkar tex inte jobba heltid) men den hjälp jag blir erbjuden är stöd i bostaden från hab (ja jag behöver det) vilket ökar på stressen iom att det tar ytterligare tid från jobbet och gör att jag kan jobba ännu mindre. Något stöd med kortare arbetstid är det inte tal om trots att jag upprepade gånger kört huvudet i väggen. Jag har pga av detta avsagt mig hjälp från hab för jag har hellre oordning hemma än är totalt sönderstressad. Som tur är har jag inga barn så ingen kan klaga på att dammsugaren är mycket underutnytjad.
Det här inlägget låter kanske som att jag tagit på mig offerkoftan men jag mår bra idag även om dammråttorna har tävlingsbanor på mina golv.

Det låter väldigt jobbigt!
Varför kan du inte få hjälp att kunna jobba deltid? Deltidssjukskrivning eller något?
Det verkar ju heldumt att du har rätt till hjälp, men inte får hjälp så du kan ta emot det.

 

[förvirrad]

Jag har inte bråkat med dem på några år nu men det svar jag fick när sjukintyg osv skickades in var rena hånet. Att få den typen av kommentarer slänga i ansiktet drog ner mig i en ännu djupare depression än jag redan var i då. Idag jobbar jag för tillfället deltid av eget val men lönebortfallet svider rejält och jag har tur som har en såpass bra lön och en chef som accepterar det hela så jag har den möjligheten. Tyvärr är det ju många som inte har denna möjlighet. Den minskade tiden räcker dock inte till för att få hjälpen från hab utan den går åt till återhämtning för att orka med morgondagen.

 

[purity_666]

Nej... Det är där jag hade hoppats på en ny diagnos, att liksom få "nya" vägar att ta till, eller andra mediciner, eller något. Något nytt som ger lite nytt hopp liksom.
Och en diagnos som förklaring, "ingen" tar en depression så seriöst känns det som och man får definitivt inte hjälp snabbare med en så "enkel" diagnos. Och tjata och pressa på orkar och klarar jag ju inte.

Fast då tänker du lite galet, även om jag som sagt förstår frustrationen. Annan medicin vänder sig ju mot problem du inte har. Att få medicin mot problematik som inte finns är ju meningslöst. Har du inte manier tex får du ingen hjälp av medicin som riktar sig mot de bipolära med maniska skov. Du behöver ju hitta den medicin/kombinationen som hjälper just dig. Jag får fortfarande äta venlafaxin för att hålla ångesten på plats. Enbart medicinen som är stämningsstabiliserande skulle inte funka. Det finns nog ingen mirakelmedicin som tar allt.
När jag fick min diagnos flyttades jag till en ny, specialinriktad, avdelning på psyk. Jajamen nu skulle jag få specialvård minsann. Vad har hänt? Ja under första året träffade jag 3 olika läkare för alla var vikarier på korta vikariat. Nu har jag en läkare som anser att vi ska ses 1-2 gånger per år. Det är allt. Ett tag hade jag en kontaktperson som kollade läget per telefon varannan vecka.
Jag har inte blivit erbjuden några inriktade insatser alls. Jo mina anhöriga har blivit erbjudna att gå på någon anhörigföreläsning. Det är allt. Det låter väldigt stort och fint när folk pratar om all hjälp man kan få, men verkligheten ser inte ut så.

Varför är du inte sjukskriven? Anser din läkare att du är arbetsför? Jag var sjukskriven länge innan jag fick min diagnos. Nu ska jag tillbaka i arbete.
Du behöver ju koncentrera dig på att få den hjälp du kan få utifrån läget som det är. Har du vän/anhörig som kan kämpa åt dig? Min mamma har fått ta striden med psyk när jag varit illa ute.

Sen gällande omgivningens reaktioner. Man får inte ökad förståelse för att man har en diagnos, snarare får man mer sneda blickar. Hon som har borderline får jättemycket förutfattade meningar om hur hon ju då "ska vara" och det är inte positivt. När jag varvar upp i mina perioder är det ingen som förlåtande säger "ja men hon har ju borderline, hon kan inte hjälpa det". Ångest och depression kan folk förstå. Det är såpass vanligt idag, det kan man relatera till.

Jag förstår att du är besviken på din situation just nu. Men du är samma person ändå, det hade du varit oavsett diagnos. Kanske behöver du också ändra på saker i din tillvaro för att må bättre/kunna fungera bättre. Det brukar vara viktigt med rutiner. Äta/sova som man ska. Utmana dig själv och din sociala fobi så den inte får ta över. Skriv mail till din psykavdelning om du inte orkar ringa. Förklara hur beskedet fått dig att må och fråga vad nästa steg blir. Skicka det här inlägget dig. Stäng inte in dig och ge upp.

 

[_Charlotte_]

Fast då tänker du lite galet, även om jag som sagt förstår frustrationen. Annan medicin vänder sig ju mot problem du inte har. Att få medicin mot problematik som inte finns är ju meningslöst. Har du inte manier tex får du ingen hjälp av medicin som riktar sig mot de bipolära med maniska skov. Du behöver ju hitta den medicin/kombinationen som hjälper just dig. Jag får fortfarande äta venlafaxin för att hålla ångesten på plats. Enbart medicinen som är stämningsstabiliserande skulle inte funka. Det finns nog ingen mirakelmedicin som tar allt.
När jag fick min diagnos flyttades jag till en ny, specialinriktad, avdelning på psyk. Jajamen nu skulle jag få specialvård minsann. Vad har hänt? Ja under första året träffade jag 3 olika läkare för alla var vikarier på korta vikariat. Nu har jag en läkare som anser att vi ska ses 1-2 gånger per år. Det är allt. Ett tag hade jag en kontaktperson som kollade läget per telefon varannan vecka.
Jag har inte blivit erbjuden några inriktade insatser alls. Jo mina anhöriga har blivit erbjudna att gå på någon anhörigföreläsning. Det är allt. Det låter väldigt stort och fint när folk pratar om all hjälp man kan få, men verkligheten ser inte ut så.

Varför är du inte sjukskriven? Anser din läkare att du är arbetsför? Jag var sjukskriven länge innan jag fick min diagnos. Nu ska jag tillbaka i arbete.
Du behöver ju koncentrera dig på att få den hjälp du kan få utifrån läget som det är. Har du vän/anhörig som kan kämpa åt dig? Min mamma har fått ta striden med psyk när jag varit illa ute.

Sen gällande omgivningens reaktioner. Man får inte ökad förståelse för att man har en diagnos, snarare får man mer sneda blickar. Hon som har borderline får jättemycket förutfattade meningar om hur hon ju då "ska vara" och det är inte positivt. När jag varvar upp i mina perioder är det ingen som förlåtande säger "ja men hon har ju borderline, hon kan inte hjälpa det". Ångest och depression kan folk förstå. Det är såpass vanligt idag, det kan man relatera till.

Jag förstår att du är besviken på din situation just nu. Men du är samma person ändå, det hade du varit oavsett diagnos. Kanske behöver du också ändra på saker i din tillvaro för att må bättre/kunna fungera bättre. Det brukar vara viktigt med rutiner. Äta/sova som man ska. Utmana dig själv och din sociala fobi så den inte får ta över. Skriv mail till din psykavdelning om du inte orkar ringa. Förklara hur beskedet fått dig att må och fråga vad nästa steg blir. Skicka det här inlägget dig. Stäng inte in dig och ge upp.

Tack för ditt (dina) svar och tips.

Jag HAR inte ens någon läkarkontakt nu. Är in på psykakuten, ändrar någon medicin, ingen uppföljning. Upprepa. Så ser min läkarkontakt ut...
Så jag har liksom inte ens någon läkare som kan tycka att jag ska vara sjukskriven.

Jag har ingen anhörig som kan kämpa åt mig, tyvärr. Jag måste göra det själv.
Den sociala fobin är ändå det minsta problemet nu känner jag, det är det andra som känns jobbigast och svårast. Och att prova andra mediciner och inte ens ha en läkarkontakt.

 

[Squie]

Vad vill du ha för hjälp?

 

[DarkInNight]

Ja, självklart VILL jag också vara frisk, så rent logiskt är det ju positivt att jag har sånt jag kan bli frisk ifrån. Men det KÄNNS inte så.

Jag är rätt dålig på att uttrycka mig så jag brukar hålla mig borta från sådana här trådar så jag inte uttrycker mig klantigt.

Men! Vill bara säga att jag helt och fullt förstår din önskan om att hitta något "riktigt" fel. Något som går att sätta fingret på, något som går att behandla, något som kan förklara varför man mår skit.

Har också en historia med depression, ångest etc.
Nu när jag blev gravid igen så började jag må dåligt igen. Gick till läkaren som sa att det var depression, jag började gråta och säga att jag inte ville vara deprimerad igen. Och då frågade hon just det "önskar du dig sjuk?". Ja faktiskt gjorde jag det, att något prov skulle visa att jag hade en brist på något eftersom det är mer konkret och lättbehandlat än depression.
Nu visade det sig vara järnbrist och det var verkligen en enorm lättnad att ha hittat ett fel som gick att behandla istället för att gå igenom hela depressionshistorien igen.

Så ja, ibland önskar man att man kan hitta något konkret som är fel för att det oftast blir lättare att behandla.

Försök att ta hand om dig.

 

[_Charlotte_]

Vad vill du ha för hjälp?

Jag vet inte. Någon medicin som hjälper, eller terapi som hjälper. Eller både och.
Och någon sorts "sysselsättningshjälp", för arbeta kan jag bara inte som det är nu.

 

[_Charlotte_]

Så ja, ibland önskar man att man kan hitta något konkret som är fel för att det oftast blir lättare att behandla.

Försök att ta hand om dig.

Jag tycker inte alls du är dålig på att uttrycka dig, tvärtom!
Men ja, så är det väl, att jag liksom hade hoppats på att få något konkret. En "anledning" liksom, inte "bara" depression och ångest. För det har jag ju redan kämpat mot så länge, utan förbättring, så en ny diagnos hade väl gett lite nytt hopp liksom.

 

[Squie]

Jag vet inte. Någon medicin som hjälper, eller terapi som hjälper. Eller både och.
Och någon sorts "sysselsättningshjälp", för arbeta kan jag bara inte som det är nu.

Och vilket ansvar har du själv?

Vad vill du ha för terapi?
Vad vill du ha för piller?
Vad vill du ha för "sysselsättningshjälp"?

Klura på det, du måste veta själv för att kunna söka hjälp. De är inga tankeläsare...någon av dem.

 

[_Charlotte_]

Och vilket ansvar har du själv?

Vad vill du ha för terapi?
Vad vill du ha för piller?
Vad vill du ha för "sysselsättningshjälp"?

Klura på det, du måste veta själv för att kunna söka hjälp. De är inga tankeläsare...någon av dem.

Men hur ska jag kunna veta det? Jag vet inte vad det finns för terapi och vad som passar mina behov, detsamma gäller medicin och sysselsättning. Jag vet ju inte alls vad som finns.