Blandras för 25 papp, någon?

[Modig_Korn]

Ärligt talat kan jag tycka att det finns några hål att fylla vad gäller raser. Oklart vilken pälstyp, temperament, mentalitet den skulle ha men hundar som är runt knähöjd (människans knähöjd, inte "knähund" som är stor som ett marsvin på styltor). Finns inte jättemånga raser som är runt 40cm, medan det finns jättejättemånga som är 45cm+ och jättemånga under 35cm. Sen finns det säkert många raser som kan passa nån som vill ha en 40cm hund men de raserna har oftast ett höjdspann som sträcker sig genom oönskade höjder/svackor.

Tycker jag att man borde avla fram en ras från scratch för det? Njae... Först och främst bör man ju se till raser som redan finns, varje land räknar jag med, har minst en inofficiell hundras som inte räknas till FCI eller dylikt. Här i Sverige har vi ju flertalet som Svensk vit älghund, Gotlandsstövare och Hälleforshund men vi har ju även en ras som är så innoficiell att inte ens SKK räknar de som en egen ras, dvs Hedehund. Nog för att alla dessa är jakthundar men globalt sett måste det ju finnas inofficiella raser som täcker alla möjliga behov som någon har haft för dem. Raser som möjligen redan uppfyller FCI's krav för att bli egna raser eller borde kunna bli det inom en snarare framtid än 40-50år.

 

[Sporthorse]

Ganska roande att läsa dom olika beskrivningarna om hundarna,.
Kollade på en hujnd som ser väldigt lik ut en storpudel tex
"Kimberlens Flo "Sickan" pensionerad från avel
Sickan är en välkänd profil i Malmös kulturliv. Hennes husse äger evenemangsbåten TinTin och den välkända Blå Båten. Sickan rör sig vant på båtarna och i hamnen, hon går ibland på egna små utflykter i hamnen och besöker folk på de andra båtarna. Med sitt artiga sätt blir hon alltid inbjuden och ofta också bjuden på något gott. Sickan har nästan aldrig koppel på sig, det behövs inte. Man pratar med henne i vanlig samtalston och något annat behövs inte för att ha bra kontakt.
"

 

[mandelblom]

Jag hoppar in som utomstående här och hävdar att det finns luckor att fylla i rasdjungeln. Jag skulle t.ex. vilja ha en mellanstor sällskapshund med kort päls. Tycker inte att jag har helt orimliga krav, men det enda jag kan komma på som skulle kunna komma i närheten är väl kanske dalmatiner då (och de fäller nåt helt hysteriskt med små, hårda hår..).

Jag är typen som skulle vilja kunna ha en brukshund, men samtidigt inser att mitt hästintresse kommer att komma först och därför vill jag ha en hund som kan hänga med i stallet och träna lite lagom men inte behöver massor av fokuserat och specificerad träning för att vara nöjd. Jag vill inte ha en miniliten hund eller en jättestor och jag vill ha kort päls så jag slipper ha med mig hela stallet hem i pälsen.

Utseendet verkar ju också vara en rätt viktig komponent när folk väljer hund, så rent krasst kanske det ändå fattas sällskapsraser som ser ut som t.ex. huskies, BCs eller aussies. Specifik, riktad avel på den typen av hundar hade kanske kunnat få bort lite av den udda korsningsmarknaden och gjort det lättare för folk att välja en sällskapshund i stället för en krävande bruksras?

 

[Mia_R]

Om man nu tycker att det fattas en ras och man gillar en ganska vanlig blandning borde man väl vara intresserad av att få en standard och att det görs hälsoundersökningar av blandningarna, i synnerhet som man helt öppet går ut och säger att det är en tidsfråga innan den blir godkänd? Är man rädd att om den blir en ras att den per automatik kommer bli sjuk? Att folk kommer tjäna pengar på den? Att den inte längre kommer att bli till vad man gör den till, för det gäller bara blandraser med tvivelaktig bakgrund och inte rashundar?

 

[AraSlei]

Alltså, sett till egenskaper finns det garanterat renrasiga hundar som passar till det allra mesta, vissa jakthundar och sporthundar undantaget (tänker typ gråwachtel och draghundsmixar som det verkar finnas ett behov av).
Problemet är ju att folk inte vill köpa hund efter egenskaper, utan efter utseende.

 

[mandalaki]

Jag hoppar in som utomstående här och hävdar att det finns luckor att fylla i rasdjungeln. Jag skulle t.ex. vilja ha en mellanstor sällskapshund med kort päls. Tycker inte att jag har helt orimliga krav, men det enda jag kan komma på som skulle kunna komma i närheten är väl kanske dalmatiner då (och de fäller nåt helt hysteriskt med små, hårda hår..).

Jag är typen som skulle vilja kunna ha en brukshund, men samtidigt inser att mitt hästintresse kommer att komma först och därför vill jag ha en hund som kan hänga med i stallet och träna lite lagom men inte behöver massor av fokuserat och specificerad träning för att vara nöjd. Jag vill inte ha en miniliten hund eller en jättestor och jag vill ha kort päls så jag slipper ha med mig hela stallet hem i pälsen.

Utseendet verkar ju också vara en rätt viktig komponent när folk väljer hund, så rent krasst kanske det ändå fattas sällskapsraser som ser ut som t.ex. huskies, BCs eller aussies. Specifik, riktad avel på den typen av hundar hade kanske kunnat få bort lite av den udda korsningsmarknaden och gjort det lättare för folk att välja en sällskapshund i stället för en krävande bruksras?

Fast då menar du specifik, riktad avel för att få bort huskyns, BC-ns och aussiens grundläggande karaktär?

 

[mandelblom]

Fast då menar du specifik, riktad avel för att få bort huskyns, BC-ns och aussiens grundläggande karaktär?

Typ, ja. Eller mer skapa en ny ras som ser ut som de raser som verkar vara poppis, men som har sällskapstemperament. Jag inser att de här inne som älskar sina bruksraser skriker i högan sky av att jag ens tar upp det, men faktum kvarstår att många köper hund på utseende snarare än egenskaper, som @AraSlei skrev här ovan. Är det då inte bättre med uppstyrd avel mot friska, sunda hundar med tilltalande utseende och sällskapstemperament?

Jag kanske ska förtydliga att jag inte har några planer på att utveckla nya raser, detta är ett högst teoretiskt resonemang. Men behovet verkar onekligen finnas. Är det fel att arbeta för att fylla det hålet? Det är ju i så fall en helt annan grej än blandrasavel med de hundar man råkar ha tillhands sas, tanken är ju i så fall att avla målinriktat på egenskaper och utseende precis som hos vilken ras som helst.

 

[Preussen]

Jag tycker nog inte att det saknas någon hundras om man inte är ute efter just merlefärg och blå ögon hos sällskapshund. Däremot finns det bristande avel och hälsa på de hundraser som finns. T.ex. tycker jag att (en bra) Cavalier King Charles Spaniel är den perfekta sällskapshunden. Den är snäll, lättlärd, liten men robust, vänlig mot barn, gillar att hänga med utan att klättra på väggarna av att ta det lugnt, lagom pälsskötsel. Men tyvärr p.g.a hälsoproblem så är den inte ett alternativ i mångas ögon.
Det man ser när man tar många vallhundar och jakthundar och tar bort vallningen och jakten i dem är att man får skarpa och osäkra hundar med diverse mental problematik. Den gruppen hundar som jag tycker verkar ha funkat bäst att sällskapsavla utan att de blir koko är just retrievers och spaniels. Jag tror knappt det går att få stabila Huskeys och BCs när man plockar bort de egenskaper som gör dem till de hundar de är.

 

[Sel]

Fast arbetar åt just det hållet gör man ju redan tycker jag, på gott och ont. på spetssidan har vi eurasier bland annat, tillsammans med Klee Kai som ju är en relativt ny ras. Båda avsedda som gårds/sällskapshundar.
Bland de lockiga finns det ju ingen hejd på sällskapsavlade raser tycker jag och detsamma inom korthår i alla storlekar. Det enda som saknas är kanske en sällskapshund som ser ut som en BC (vilket ju är en motsägelse i sig eftersom de ser ut som både hippan och happan tack och lov!), och där är väl den där miniatyraussien (som inte heter så) på god väg?
Jag förstår verkligen inte vad som saknas, utöver viljan att kanske anpassa sig efter sin blivande familjemedlem också.

 

[Gnist]

varje land räknar jag med, har minst en inofficiell hundras som inte räknas till FCI eller dylikt. Här i Sverige har vi ju flertalet som Svensk vit älghund, Gotlandsstövare och Hälleforshund

Hälleforshund (Rasen registrerades hos Svenska Kennelklubben år 2000) och svensk vit älghund (1993 godkändes rasen av Svenska Kennelklubben) ingår i Grupp 5 och gotlandsstövare ingår i grupp 6 (erkänd som en egen ras av Svenska Kennelklubben och Nordisk Kennelunion).

Så jag skulle inte direkt kalla dem för inofficiella raser i om att de alla tre ingår i Skk, de stambokförs, alla prov och för rasen hälsokrav för avel går att söka reda på osv, så de exemplen är ju miltals långt ifrån vad diverse doodelhundar är i dagsläget

 

[Migo]

Typ, ja. Eller mer skapa en ny ras som ser ut som de raser som verkar vara poppis, men som har sällskapstemperament. Jag inser att de här inne som älskar sina bruksraser skriker i högan sky av att jag ens tar upp det, men faktum kvarstår att många köper hund på utseende snarare än egenskaper, som @AraSlei skrev här ovan. Är det då inte bättre med uppstyrd avel mot friska, sunda hundar med tilltalande utseende och sällskapstemperament?

Jag kanske ska förtydliga att jag inte har några planer på att utveckla nya raser, detta är ett högst teoretiskt resonemang. Men behovet verkar onekligen finnas. Är det fel att arbeta för att fylla det hålet? Det är ju i så fall en helt annan grej än blandrasavel med de hundar man råkar ha tillhands sas, tanken är ju i så fall att avla målinriktat på egenskaper och utseende precis som hos vilken ras som helst.

Målmedveten avel på att förstöra hundtyper som tagit 10000 år att ta fram? Nej tack.

 

[mandelblom]

Jag tycker nog inte att det saknas någon hundras om man inte är ute efter just merlefärg och blå ögon hos sällskapshund. Däremot finns det bristande avel och hälsa på de hundraser som finns. T.ex. tycker jag att (en bra) Cavalier King Charles Spaniel är den perfekta sällskapshunden. Den är snäll, lättlärd, liten men robust, vänlig mot barn, gillar att hänga med utan att klättra på väggarna av att ta det lugnt, lagom pälsskötsel. Men tyvärr p.g.a hälsoproblem så är den inte ett alternativ i mångas ögon.
Det man ser när man tar många vallhundar och jakthundar och tar bort vallningen och jakten i dem är att man får skarpa och osäkra hundar med diverse mental problematik. Den gruppen hundar som jag tycker verkar ha funkat bäst att sällskapsavla utan att de blir koko är just retrievers och spaniels. Jag tror knappt det går att få stabila Huskeys och BCs när man plockar bort de egenskaper som gör dem till de hundar de är.

Det kan säkert vara så. Jag är ju inte alls så insatt att jag skulle kunna ge mig på ett sådant avelsprojekt och det kanske finns egenskaper/instinkter som helt enkelt inte går att avla bort. Många retrievers och spaniels har ju mer eller mindre en bruksvariant och en sällskapsvariant, kanske finns en anledning att det inte blivit riktigt så med t.ex. BC och husky.

Å andra sidan, har man tillräckligt med tid, tålamod och generationer brukar man ju kunna få fram det mesta genom medveten korsningsavel. Det genererar ju dock stora mängder hundar som inte når målet på vägen, kanske är lite väl risky med såna raser..

Fast arbetar åt just det hållet gör man ju redan tycker jag, på gott och ont. på spetssidan har vi eurasier bland annat, tillsammans med Klee Kai som ju är en relativt ny ras. Båda avsedda som gårds/sällskapshundar.
Bland de lockiga finns det ju ingen hejd på sällskapsavlade raser tycker jag och detsamma inom korthår i alla storlekar. Det enda som saknas är kanske en sällskapshund som ser ut som en BC (vilket ju är en motsägelse i sig eftersom de ser ut som både hippan och happan tack och lov!), och där är väl den där miniatyraussien (som inte heter så) på god väg?
Jag förstår verkligen inte vad som saknas, utöver viljan att kanske anpassa sig efter sin blivande familjemedlem också.

För all del, tänkte faktiskt inte på miniaussies t.ex. Den lär väl ha börjat som ett sånt projekt och har fram tills nyss varit "hatad" i raskretsarna p.g.a. att det inte varit en erkänd ras. Nu är det ju dock det. Finns det några specifika kriterier för när en ny ras blir en ras? Bl.a. här inne ser man ju ner rätt så rejält på korsningar och korsningsavel och hävdar att det aldrig blir renraser sas (vilket de flesta såklart aldrig blir), men är det verkligen helt orimligt att t.ex. cockerpoo tillslut blir en ras? Jag förstår kanske inte riktigt behovet av just den "rasen", men den verkar ju onekligen poppis...

För övrigt undrar jag över de där korthåren. Det är ju det jag så småningom vill ha, men hittar inte det jag söker alls. Är förvisso också begränsad av utseendet, för mig r det faktiskt en komponent av viss, om inte helt avgörande, betydelse. Det är ungefär dalmatiner som finns på min lista, och de går bort p.g.a. hysterisk fällning. Staffe är trevliga, men lite för små och tilltalar mig inte utseendemässigt. Vad finns det mer i den storleksklassen och hårlaget för typ aktivt sällskap?

 

[Fisherling]

Fast arbetar åt just det hållet gör man ju redan tycker jag, på gott och ont. på spetssidan har vi eurasier bland annat, tillsammans med Klee Kai som ju är en relativt ny ras. Båda avsedda som gårds/sällskapshundar.
Bland de lockiga finns det ju ingen hejd på sällskapsavlade raser tycker jag och detsamma inom korthår i alla storlekar. Det enda som saknas är kanske en sällskapshund som ser ut som en BC (vilket ju är en motsägelse i sig eftersom de ser ut som både hippan och happan tack och lov!), och där är väl den där miniatyraussien (som inte heter så) på god väg?
Jag förstår verkligen inte vad som saknas, utöver viljan att kanske anpassa sig efter sin blivande familjemedlem också.

Minature American Shepherd är ju verkligen praktexempel av att utseendeavel inte fungerar. Jag har träffat säkert 15 stycken och ALLA har haft mentala problem av någon sort. Skygghet, osäkerhet som leder till utfall, extremt kräsna, hanar som inte kan leva normalt om en tik löper i grannskapet, tikar med riktigt jobbiga skendräktigheter, många behöver aktivering men går inte att träna, noll leklust, snabbt till stress och skall.. Förutom det har dessutom endast TVÅ varit betydligt mindre än en vanlig aussie.

Jag skulle älska om det fanns en ras på ca 40 cm som fungerade helt som sällskapshund typ som en Cavalier eller Bichon, fast med utseende som BC/Aussie/Husky. Men att försöka avla bort tusentals år av avel inriktad mot specifika egenskaper på några generationer.. Det säger sig självt att det inte går. Eller, inte går att göra bra iallafall. Balansen av egenskaper är så otroligt hårfin att det nog inte går att vattna ur utan att det blir kaos.

 

[AraSlei]

För övrigt undrar jag över de där korthåren. Det är ju det jag så småningom vill ha, men hittar inte det jag söker alls. Är förvisso också begränsad av utseendet, för mig r det faktiskt en komponent av viss, om inte helt avgörande, betydelse. Det är ungefär dalmatiner som finns på min lista, och de går bort p.g.a. hysterisk fällning. Staffe är trevliga, men lite för små och tilltalar mig inte utseendemässigt. Vad finns det mer i den storleksklassen och hårlaget för typ aktivt sällskap?

Det finns inga korthår som inte fäller sylvassa strån i mängder men en ridgeback kanske? Broholmer? I största laget kanske iofs..
Labbe?

 

[mandelblom]

Målmedveten avel på att förstöra hundtyper som tagit 10000 år att ta fram? Nej tack.

Jag förstår helt den ståndpunkten, och jag håller i sak med dig. Men den inställningen vållar bevisligen också problem eftersom utseendet är eftertraktat och troligen kommer att fortsätta vara även om alla som har t.ex. BC som vallhund fördömer all annan användning av rasen. Är det inte bättre för hundarna om det isf finns en sällskapsvariant? Vad är det som är så jättehemskt med att skapa en ny ras med en annan som grund? Det handlar ju inte om att förstöra en ras som det tagit evig tid att utveckla, utan att skapa en ny.

Jag vill IGEN understryka att det är ett teoretiskt resonemang och att jag inte alls har kunskap nog att ge mig in i ett sådant projekt. Jag ställer alltså mina frågor helt naivt och av genuint intresse, och jag inser att de rör upp känslor och nog rätt snabbt kan leda till att jag blir idiotförklarad. Snälla, försök svara pedagogiskt i stället.

 

[Fisherling]

Det finns inga korthår som inte fäller sylvassa strån i mängder men en ridgeback kanske? Broholmer? I största laget kanske iofs..
Labbe?

Finns ju olika sorters korthår, stor skillnad på Dalmatiner och Labrador

 

[AraSlei]

Finns ju olika sorters korthår, stor skillnad på Dalmatiner och Labrador

Jo, så klart. Men åtminstone min labbes päls sätter sig som nålar i huden det känns som att alla korthår har den funktionen

 

[mandelblom]

Minature American Shepherd är ju verkligen praktexempel av att utseendeavel inte fungerar. Jag har träffat säkert 15 stycken och ALLA har haft mentala problem av någon sort. Skygghet, osäkerhet som leder till utfall, extremt kräsna, hanar som inte kan leva normalt om en tik löper i grannskapet, tikar med riktigt jobbiga skendräktigheter, många behöver aktivering men går inte att träna, noll leklust, snabbt till stress och skall.. Förutom det har dessutom endast TVÅ varit betydligt mindre än en vanlig aussie.

Jag skulle älska om det fanns en ras på ca 40 cm som fungerade helt som sällskapshund typ som en Cavalier eller Bichon, fast med utseende som BC/Aussie/Husky. Men att försöka avla bort tusentals år av avel inriktad mot specifika egenskaper på några generationer.. Det säger sig självt att det inte går. Eller, inte går att göra bra iallafall. Balansen av egenskaper är så otroligt hårfin att det nog inte går att vattna ur utan att det blir kaos.

Där har du ju onekligen en poäng.. Jag tänker mig ju avel på både egenskaper och utseende, inte bara utseende (det inser jag ju också att det gått åt fanders i rätt många raser redan...) men det kanske helt enkelt inte går att få till. Det finns ju gott om exempel på t.ex. domesticeringsprojekt av vilda djur där vissa egenskaper varit starkt kopplade till färg (t.ex. vita fläckar och "tamhet", stämmer inom massor av arter..), så det kan ju säkert vara så att temperamentet sitter ihop med utseendet sas.

Det finns inga korthår som inte fäller sylvassa strån i mängder men en ridgeback kanske? Broholmer? I största laget kanske iofs..
Labbe?

Ridge har jag lekt med tanken på, men har intrycket att de är lite väl mycket hund, typ...svårtränade liksom? Jag tänker att jag helst vill ha en förlåtande hund som jag inte behöver lägga hela min själ i för att den ska överväga att lyssna på mig såpass att jag t.ex. kan ha den med lös på ridtur. Labbe passar ju bättre dock, det är sant. Kan man hitta vettiga (friska och inte halvdöda) exemplar av utställningsvarianten? Kanske bara är mina fördomar som säger att de är sega och tunga? Antar att det är den som är aktuell, även om jag önskar att jaktlabbe var på tapeten av rent utseendemässiga skäl igen. Mer fåfäng än jag vill erkänna tydligen...

 

[Fisherling]

Jo, så klart. Men åtminstone min labbes päls sätter sig som nålar i huden det känns som att alla korthår har den funktionen

Varken Millas eller Benjis päls har någonsin satt sig i min hud Dock fäller ju alla korthår något galet.
Korthårigt är ju ett väldigt brett begrepp. Husky räknar jag till exempel som korthåriga, Schäfer också

 

[mandelblom]

Jo, så klart. Men åtminstone min labbes päls sätter sig som nålar i huden det känns som att alla korthår har den funktionen

Haha skit. Kanske får hålla mig till hästar helt enkelt.