Bonuspappa..hur gör man eller vad gör man?

-westerngirl-

Trådstartare
Okej..jag och mitt ex har en flicka ihop på snart 4år, jag har träffat en ny man och vi ska nu flytta ihop.
Men hur gör man!? Hur ska man förklara för någon som aldrig har haft barn hur man ska göra? vågar man gå in och "visa" lite eller ska man bara låta det bero? Dottern är väldigt blyg när min nya är med men samtidigt så frågar hon ständigt efter honom de dagar han är hos sig. Hon vågar inte säga hans namn när han är i närheten men inga problem när vi är själva eller är med mormor och morfar.
Jag ska inte säga att han alltid tar henne på rätt sätt men visa dagar är hon så blyg att hon inte svarar på tilltal när han frågar henne hur dagen varit osv. Men jag vet ju att om han bara hade plockat fram ett pussel eller satt sig hos henne så går det över. Men han har inte riktigt ro till detta. Vi var på High Chaparall i sommras och det gick kanon bra efter en stund, men helst ska ju mamma köra vagnen och öppna glassen mm men det gick som sagt bra efter någon timme.
han påpekade även häromdagen att han upplevde att det var jobbigt när hon bryter ihop och gråter och i sådana situationer märker man lite av hans ovana vid barn.
Men någon som gått igenom detta? hur hanterar man detta på bästa sätt? jag kan inte gå runt på tå för både barnet och min nya.
Tips??
 
Nu har jag inte varit i den här situationen själv men jag tänker såhär. Ge honom viss tips och verktyg på vad han kan tänka på när vissa av dom här situationerna uppstår. Sedan hade jag försökt att låta honom ta och göra sakerna lite på sitt sätt. Jag hade nog även försökt att tänka på att jag själv inte är så snabbt framme när det händer något utan hålla mig i bakgrunden så att han får en chans att tex trösta om han nu skulle stå närmast din dotter vid tillfället. Sen tror ju jag att det kommer att komma mer naturligt ju mer han umgås med henne och det blir ju även vardag för dom båda när ni kommer att bo ihop. :)
 
Jag hoppas att det kommer bli enklare när vi väl bor ihop! Har försökt att hålla mig lite i bakgrunden men det är inte alltid så lätt, hoppas det blir bättre när de kan få en mer regelbunden kontakt. Det är så olika från gång till gång när de träffas hur bra eller dåligt det går. Alltid känsligt och försöka förklara för någon hur de ska hantera ett problem men får försöka lite oskyldigt i början.
Saker som är självklara för mig är så långt ifrån hans vardag som man bara kan komma och ibland krockar vi liksom lite bland halvätna skålar med fil och kladdiga handavtryck ;)
 
Jag har inget direkt råd att ge dig, men vi gjorde såhär: Min nuvarande sambo har inga barn sedan tidigare, aldrig bott sambo och längsta förhållandet har varat ett år. Värsta partykillen osv. Jag lät det gå ganska länge innan han fick träffa barnen och det fick bli lite sådär opretentiöst med bara något i taget och ofta med en friluftsaktivitet-läs upptäcktsfärd i skogen eller liknande.

Jag var extremt tydlig med att diskutera hur jag ser på barnuppfostran, mina värderingar, vilka regler jag redan höll stenhårt på och vilka som inte är lika viktiga osv. Jag kollade hur han ställde sig till detta och vilka värderingar han ansåg viktiga. Vilka intressen var viktigt för honom att bevara, vad är sådant han kan reta sig på osv av vardagliga ting.
Jag tydliggjorde vad jag förväntade mig av honom men samtidigt så var jag extremt noga med att säga att tycker jag att något blir galet så kommer jag inte " dra ned byxorna på dig framför barnen" utan då tar vi det enskilt. Det har även inneburit för mig att jag backat upp honom i beslut han fattat där och då som jag kanske hade gjort annorlunda, men återigen, visa inte sådana sprickor för då hittar barnen dom fortare än man anar och sällan lir det bra för förhållandet.
Första veckan hade han lite svårt att säga ifrån då alla fyra testade. Kommer ihåg första gemensamma lördagen och lördagsgodis serveras till film och de vet väldigt väl att godispapper etc slängs i sopkorg och inte på golvet. Visst gjorde dom det och han plockade upp. Så det blev ett litet samtal och att han inte behöver oroa sig över att säga till, för barn behöver tydliga regler. Då sa han ifrån direkt nästa gång och han fick en tumme upp av mig och tackolov så har det fortsatt i samma spår. Ungarna accepterade det hela omg.

Sedan har vi försökt göra en hel del saker gemensamt med barnen, fiska, baka, se på film, spela spel etc. Vilket sedan runnit över att det bara blev de som gjorde saker tillsammans just med målsättningen av att de ska finna sina egna platser i sammanhanget.
Det har gått drygt ett år nu sedan varannanveckasboende med honom ständigt boendes här började och det har gått otroligt bra. Barnen är väldigt förtjusta i honom och ibland kommer det ett pappa av bara farten (trots att de bor varannan vecka hos sin pappa som är suverän på många sätt) de kommer lika gärna till honom som till mig. Han får idag spontana kramar av samtliga, även tonåringen.
Jag tror det var bra att först skola in dom med varandra när vi visste vart vi stod i relationen samt att vi var extremt tydliga med att det här är inte er nya pappa, för ni har redan en pappa. Det lyfte en tung börda från barnens axlar, att det var okej att inte älska honom, för kärlek måste komma av sig självt och det kan vi idag konstatera att det gjort från samtliga åt båda riktningarna.

Överlag annars, så är jag extremt rak i min kommunikation, så tycker jag något så bär jag inte runt på det utan tar upp det med en gång. Och i vanlig ton. Han är också extremt lyhörd, så det är sällan att jag behöver tjata. Jo om smutsiga strumpor ;) det är så nedran tråkigt att behöva dra ut varje strumpa som är skitig och ihopknöcklad innan jag hivar den i maskinen, tvättar jag den som den är så lär den inte bli ren eller spec torr i rimlig tid. Sånt kan jag tvingas påminna om flera gånger, vilket resulterade igår att jag helt enkelt sa, nu har jag nog bett dig fixa dina strumpor innan du slänger dom i tvättkorgen säkert vid sju-åtta tillfällen, snart kommer jag tvätta dom som dom är eller så får du tvätta dom själv. Å andra sidan är jag duktigt lat på att bära ned min temugg från sovrummet -så jag får igen. Livet små vardagsgruff :love:


Mitt råd är att du sätter dig ner med honom och diskuterar just basic saker som flingor och kladdiga avtryck. Vad gäller nu? Vad kan han acceptera, hur ska ni jobba åt samma håll, då slipper ni otroligt mycket slitningar er emellan. I övrigt, var sak har sin tid, stressa inte fram något bara för att du/ni har en önskan om något annat (dotterns blyghet mot honom)

Sorry för långt och flummigt inlägg.
 
Jag är partnern som blev sambo med en pappa på heltid och hans son på halvtid. Det har varit väldigt kämpigt och är fortfarande ibland. Oftast går det bra, men det är jättesvårt att ta en naturlig plats som vuxen när man som jag dels inte är förälder själv och dels ställer mycket högre krav på honom än vad hans föräldrar gör. Eller snarare vill ställa högre krav, men gör det inte eftersom vi inte har fått den relationen. Det har varit och är mycket skuldkänslor och oro inför att han märker hur jag känner och att han inte ska vara bekväm hos oss osv. I perioder blir det bättre men sedan hamnar jag i periferin igen, pga arbetstider och stall ser jag honom knappt vissa veckor.
 
Nu har jag inte varit i situationen men tips är nog bra, samt att diskutera barnuppfostran och regler men jag tror att det är viktigt att lämna själva relationen till dem så att de löser just den biten själva men att du finns att rådgöra med. Saker som funkar med dig funkar kanske inte lika bra med din karl utan de behöver hitta en annan väg.
 
Okej..jag och mitt ex har en flicka ihop på snart 4år, jag har träffat en ny man och vi ska nu flytta ihop.
Men hur gör man!? Hur ska man förklara för någon som aldrig har haft barn hur man ska göra? vågar man gå in och "visa" lite eller ska man bara låta det bero? Dottern är väldigt blyg när min nya är med men samtidigt så frågar hon ständigt efter honom de dagar han är hos sig. Hon vågar inte säga hans namn när han är i närheten men inga problem när vi är själva eller är med mormor och morfar.
Jag ska inte säga att han alltid tar henne på rätt sätt men visa dagar är hon så blyg att hon inte svarar på tilltal när han frågar henne hur dagen varit osv. Men jag vet ju att om han bara hade plockat fram ett pussel eller satt sig hos henne så går det över. Men han har inte riktigt ro till detta. Vi var på High Chaparall i sommras och det gick kanon bra efter en stund, men helst ska ju mamma köra vagnen och öppna glassen mm men det gick som sagt bra efter någon timme.
han påpekade även häromdagen att han upplevde att det var jobbigt när hon bryter ihop och gråter och i sådana situationer märker man lite av hans ovana vid barn.
Men någon som gått igenom detta? hur hanterar man detta på bästa sätt? jag kan inte gå runt på tå för både barnet och min nya.
Tips??

Jag träffade min sambo som har en dotter som nu är 4. Då var hon 2. Det jag har tyckt har varit viktigt har varit att jag och min sambo har kunnat diskutera kring hans dotter och oss och hur vi vill att vår familj ska se ut med alltifrån hur löser man konflikter, vad håller vi på för rutiner och regler här hemma osv osv. Vi har verkligen varit måna om att vi vuxna ska vara överens så att vi kan bemöta flickan på ett bra sätt (jag tänker mycket av det där som man diskuterar med sin respektive när man väntar barn). I situationer som uppstår har vi också pratat även fast flickan är med för att i stunden kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt.

Så fort flickan började känna sig trygg med mig så var jag ensam med henne, till en början kortare stunder för att sedan hitta på aktiviteter ihop. Det har verkligen utvecklat vår relation jättemycket!

Jag tror också det är bra att vara förberedd på att det förmodligen kommer att uppstå avundsjuka och vara förberedd på hur man ska hantera det. Iaf min sambos flicka har i perioder varit väldigt avundsjuk på mig och velat ha pappa helt för sig själv. Vi har pratat mycket kring hur vi ska hantera det och hittade en väg som funkade för oss.

Det tog ungefär ett år innan alla bitar föll på plats och jag och sambons dotter fick en relation som verkligen bär.
 
Jag lever i en bonusfamilj sedan nästan 20 år tillbaka, där jag är den biologiska mamman. Barnet är nu vuxet och utfluget, min partner har en starkare föräldraroll än barnets biologiska pappa. (Vi hade under några år också ett gemensamt fosterbarn, men då hade vi varit en familj i många år redan.)

Jag förstår nog inte riktigt din fråga är jag rädd. För mig har det varit självklart att barnet och den nye vuxne helt enkelt får lära känna varandra, ungefär som vem som helst lär känna varandra. Det är deras egen relation, och den styr och ställer inte jag med.

Sedan skulle jag heller aldrig någonsin flytta ihop med någon som inte känner mitt barn och som mitt barn inte känner, vilket ju ditt inlägg visar att ditt barn och din partner inte heller gör. Jag skulle aldrig kräva av ett barn att bo ihop med en vuxen som barnet inte är helt bekväm med.

Det är snarare så att en partner som tyckte att det var en bra idé att bo med mig och ett barn som han inte älskade, därigenom skulle visa väldigt tydligt att vi inte delar väsentliga värderingar och att det är helt kört med familjebildning för vår del.
 
Jag har inga egna barn, men håller med @Petruska att det verkar inte som en jättebra idé att flytta ihop med någon som barnet inte känner...
Hur länge har ni varit ett par?
Hur mycket/ofta träffas din nya och dottern?
 
De har träffats varannan vecka under ett års tid nu, vi har tagit det väldigt lugnt och som sagt ibland går det super bra och de leker, stimmar och har kafferep på löpande band men sen ibland är det som om kanske båda blir lite blyga om det var längesedan de träffades (ca 1v). Han har ett jobb som gör att han ibland är borta lite i perioder och då är det lite svårt när det känns som man ska börja om. Jag och dottern har pratat väldigt mycket om att D ska flytta in och att hon fortfarande har sin pappa men att D kommer finnas där lite mer än hon är van vid nu, vilket hon är väldigt positiv till. Känner att det är viktigt att ha en öppen dialog även med henne då det känns som att de förstår väldigt mycket mer än man tror.
Såklart ska jag inte gå in och styra deras relation, det löser sig nog längst vägen känner jag men ibland känns det som att man vill komma med lite tips utan att trampa någon på tårna. Han har som sagt aldrig levt ihop med barn och är van att bo själv. Så lyckas stackarn hitta mig som är omgiven av både hästar hundar katter och barn ;) det blir en liten krock som jag försöker dämpa men det kanske är bäst att ta det som det kommer?
 
Du får ge dem tid att utveckla sin egen relation. Det är klart att du kan komma med lite tips om hur dottern brukar reagera i olika situationer. Men det är inte säkert att dina tips gör så stor nytta. Dina erfarenheter bygger på din relation med dottern med de kommer med tiden att ha sin egen grej och sitt eget sätt att vara. Ge båda den tid de behöver så löser det sig.
 
Ge dem tid. Jag hade jätte svårt att acceptera och ta mig till mamma och pappas nya partner när dom separerade men relationen utvecklades allt mer och mer med deras nya respektive och sedan var det inga problem. Jag var visserligen lite äldre än vad din dotter är men jag kan se tillbaka på mig själv än idag och jämföra mig själv med en unghäst. Det är alltid bäst att introducera dem när dom är "gröna" och det blir lättare i längden.
 
Det enda sätt jag kan tolka det du skriver om barnets och mannens relation, är att det inte är moget för att bo ihop. Både för att det blir en underlig belastning för barnet att ha någon som hon inte är familjär med närvarande i sitt hem, och för att du inte alls vet hur relationerna kommer att utvecklas i längden. Du litar ju inte på deras relation, och så länge du inte gör det, är det väl en väldigt konstig idé att de ska bo ihop. Du skriver ju också att det "krockar" och så vidare. Varför ska de utsättas för sådana krockar i sitt hem genom att bo ihop?
 
Jag menar inte att de krockar utan att han inte är van vid livet på landet bara. Men blir det verkligen lättare av att vänta? i mitt fall känns det ju som att de kanske träffas lite för sällan och därför uppstår dessa problemen? om man tittar på resten av inläggen som också har erfarenhet av sånt här så ser det ju ut som att det blir lättare i längden om man faktiskt bor ihop? Jag menar det är ju väldigt svårt att få en trygg relation med någon man träffar sporadiskt eller är jag helt ute och cyklar? Känns som att man lättare kommer in i ett vardagslunk och att det blir mer naturligt allting?
Jag ser inte att deras relation kommer bli till det sämre av att bo under samma tak utan snarare att den kommer utvecklas till mer tillit och att det här är en vuxen som faktiskt kommer att stanna i vår familj och han kommer inte bli en ny pappa men ändå ett stöd?
 
Jag håller med - ge dem tid. det tar tid att etablera ett förhållande, det måste komma naturligt.
När jag träffade min "man", så hade jag två tonårsbarn ( 16 o 13 år) och han hade inga, och var yngsta barnet själv.
Han sa direkt att "jag kan inget om barn, jag kommer att stötta dig i allt du säger o gör, för jag vet att du vet vad du sysslar med när det gäller dina barn". och det fungerade utmärkt i många år :love: En enda gång röt han i, och sa, lägg av, var tyst och lyssna på vad din mamma säger! och jag kan bara säga, som han lyssnade den gången :love:
nui är mina barn utflygna sedan några år tillbaka, och de har en bra relation med min man.
Som min man, inte som "pappa".
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Min mamma dog innan sina egna föräldrar, dvs innan min mormor och morfar. Min mormor och morfar hade även två andra barn. När min...
Svar
1
· Visningar
988
Senast: Piaff
·
Hundhälsa Min 10-åriga dvärgpinscher hanterar inte sitt nya liv i småbarnsfamilj så väl, utan visar tecken på stress. Han är skrälligare än...
2
Svar
23
· Visningar
2 744
Senast: Lingon
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 964
Senast: mars
·
Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 097
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Lite besviken på hab faktiskt
  • Jag vill inte vara så trött 😭

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp