Molnet

Trådstartare
Nytt nick då jag inte vill bli igenkänd men jag vet att Buke är fantastiskt på att peppa och ge råd.

Jag har tappat stinget och tycker det mesta är trist. Är som en gråsten både i ansiktet och i själen.

Jag gör vad jag ska varje dag men helst inte mer än så. Varje motgång är skit och tålamodet räcker inte långt. Ridningen är det där lilla extra som ger lite energi. Efteråt brukar jag må lite bättre än innan.

Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna för att ha en depression (även om jag på nät-tester får poäng som indikerar en lättare depression.) Jag har ingen tilltro till vården och vill absolut inte käka piller. Det är helt enkelt inte min grej att döva känslolivet med medicin, få en massa biverkningar och sen är ändå inte problemet i grunden löst.

Jag tycker annars att jag är ganska bra på att ta hand om mig, även om jag numera har lite sämre kosthållning då jag gärna tar genvägar till att utfodra mig själv, eftersom jag inte orkar laga mat i särskilt stor omfattning. Motion har jag inte tid med, förutom ridningen och jag orkar inte gå upp tidigare på morgonen för att gå en promenad.

Jag skulle behöva prata med någon, men vet inte vem.
 
Det finns ju flera sätt att få prata med någon förutom genom en vanlig läkare. Kyrkan har bra samtalsstöd. Sedan finns möjligheten att söka sig privat till terapeut, kurator etc. Jag är inte med i kyrkan (det behöver man inte vara för att få samtalshjälp) men om jag kände att jag behövde prata med någon skulle jag inte tveka att vända mig dit, mkt med tanke på vilka otroliga människor som finns i den lokala församlingen.

Har du märkt någon skillnad i ditt mående med årstiderna? Mitt mående är relativt årstidsbundet och jag får ofta en dipp på våren faktiskt. Nu till hösten får jag en höjning vilket behövs inför vintern :D

Beroende på din ålder kan det ju vara bra att göra en allmän hälsostatus för att kolla så inget i kroppen är ur balans (det finns ju mycket som ändras med åldern så även om man haft bra värden tidigare är det inte säkert att man har det nu).

Buke är också bra :up: *stor kram*
 
Det är helt enkelt inte min grej att döva känslolivet med medicin, få en massa biverkningar och sen är ändå inte problemet i grunden löst.
.
Har du tidigare erfarenhet av medicinering? För din beskrivning stämmer inte med hur antidepressiva fungerar.
För mig funkar det tvärtom så att jag får mer känslor av medicinen än utan.

Jag äter sedan kanske 20-30 år tillbaka en låg dos SSRI. Utan dem bli jag avtrubbad och nedstämd. Med dem fungerar jag mer normalt, Jag har toppar och dalar och har starkare känslor åt bägge hållen. Biverkningar har jag över huvud taget inte haft några.

Jag tror att en god början är att kontakta din vårdcentral och får deras hjälp att komma till en samtalskontakt.
 
Nytt nick då jag inte vill bli igenkänd men jag vet att Buke är fantastiskt på att peppa och ge råd.

Jag har tappat stinget och tycker det mesta är trist. Är som en gråsten både i ansiktet och i själen.

Jag gör vad jag ska varje dag men helst inte mer än så. Varje motgång är skit och tålamodet räcker inte långt. Ridningen är det där lilla extra som ger lite energi. Efteråt brukar jag må lite bättre än innan.

Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna för att ha en depression (även om jag på nät-tester får poäng som indikerar en lättare depression.) Jag har ingen tilltro till vården och vill absolut inte käka piller. Det är helt enkelt inte min grej att döva känslolivet med medicin, få en massa biverkningar och sen är ändå inte problemet i grunden löst.

Jag tycker annars att jag är ganska bra på att ta hand om mig, även om jag numera har lite sämre kosthållning då jag gärna tar genvägar till att utfodra mig själv, eftersom jag inte orkar laga mat i särskilt stor omfattning. Motion har jag inte tid med, förutom ridningen och jag orkar inte gå upp tidigare på morgonen för att gå en promenad.

Jag skulle behöva prata med någon, men vet inte vem.

Samtalskontakt kan man som sagt hitta på andra ställen än via vården. Vet inte vilken ålder du är i och var du bor, men ungdomsmottagningar har kuratorer och då behöver man ingen remiss.

Jag sökte mig till vården, har visserligen lite mer än lättare depression, men har fått jättebra hjälp. Går på mediciner, men var som du skeptisk. Fick massa biverkningar, men fick då byta sort till en som funkar jättebra! Jag får energi av medicinen och känner mer känslor än tidigare! För. 3 månader sen var jag mest apatisk, om jag kände något så var det ledsen. Nu är jag som vanligt och känner både positiva och negativa känslor. Så det kan vara värt ett försök.
 
Ang. mediciner så är min tanke att du ska följa ditt hjärta. Låt ingen tvinga dig till något som du inte själv vill.

/Squie - som valde bort piller, idag stärkt o ute på andra sidan.
 
Nytt nick då jag inte vill bli igenkänd men jag vet att Buke är fantastiskt på att peppa och ge råd.

Jag har tappat stinget och tycker det mesta är trist. Är som en gråsten både i ansiktet och i själen.

Jag gör vad jag ska varje dag men helst inte mer än så. Varje motgång är skit och tålamodet räcker inte långt. Ridningen är det där lilla extra som ger lite energi. Efteråt brukar jag må lite bättre än innan.

Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna för att ha en depression (även om jag på nät-tester får poäng som indikerar en lättare depression.) Jag har ingen tilltro till vården och vill absolut inte käka piller. Det är helt enkelt inte min grej att döva känslolivet med medicin, få en massa biverkningar och sen är ändå inte problemet i grunden löst.

Jag tycker annars att jag är ganska bra på att ta hand om mig, även om jag numera har lite sämre kosthållning då jag gärna tar genvägar till att utfodra mig själv, eftersom jag inte orkar laga mat i särskilt stor omfattning. Motion har jag inte tid med, förutom ridningen och jag orkar inte gå upp tidigare på morgonen för att gå en promenad.

Jag skulle behöva prata med någon, men vet inte vem.
Säkert en idé som kan ge lite kritik (men man kan ju tänka utöver annat som folk föreslår), men kan du inte kolla dina mineral och vitaminvärden lite? Trött, grått humör och orkeslöshet kan man kanske få om man äter dåligt och man får ju inte mer energi till att äta bra direkt bara av pepp. Någon promenad kan också bättra på humöret säger forskningen (för depression). Om du inte orkar kolla värden kanske du kan gå förbi ett apotek och köpa multivitaminer (även om jag vet att det inte ska vara bra rakt över att äta.) eller en affär och köpa ngt hm blutsaft eller vad det heter. (en som vet att ett liv på makaroner och champinjoner kan ge mineralbrist, ynklig syn på livet och stor trötthet.)
 
Det finns ju flera sätt att få prata med någon förutom genom en vanlig läkare. Kyrkan har bra samtalsstöd. Sedan finns möjligheten att söka sig privat till terapeut, kurator etc. Jag är inte med i kyrkan (det behöver man inte vara för att få samtalshjälp) men om jag kände att jag behövde prata med någon skulle jag inte tveka att vända mig dit, mkt med tanke på vilka otroliga människor som finns i den lokala församlingen.

Har du märkt någon skillnad i ditt mående med årstiderna? Mitt mående är relativt årstidsbundet och jag får ofta en dipp på våren faktiskt. Nu till hösten får jag en höjning vilket behövs inför vintern :D

Beroende på din ålder kan det ju vara bra att göra en allmän hälsostatus för att kolla så inget i kroppen är ur balans (det finns ju mycket som ändras med åldern så även om man haft bra värden tidigare är det inte säkert att man har det nu).

Buke är också bra :up: *stor kram*

Det är inte helt unikt att jag får en dipp efter sommaren.

Jag har funderat på det där med kyrkan, men inser att jag har en fördom/åsikt som gör det lite svårt att anförtro sig till någon där och jag vet inte riktigt hur jag ska komma över det. Det kan möjligen fungera om jag delar upp deppigheten i orsak och verkan och bara vädrar orsaken med den religiöse. Jag vet inte ens om det går att dela upp på det viset.

Har du tidigare erfarenhet av medicinering? För din beskrivning stämmer inte med hur antidepressiva fungerar.
För mig funkar det tvärtom så att jag får mer känslor av medicinen än utan.

Jag äter sedan kanske 20-30 år tillbaka en låg dos SSRI. Utan dem bli jag avtrubbad och nedstämd. Med dem fungerar jag mer normalt, Jag har toppar och dalar och har starkare känslor åt bägge hållen. Biverkningar har jag över huvud taget inte haft några.

Jag tror att en god början är att kontakta din vårdcentral och får deras hjälp att komma till en samtalskontakt.

Ja, jag har mångårig erfarenhet men då var det mot ångest, inte depression. Medicinen tog udden av problemet men botade inget, vilket jag ser som ett problem. Att käka medicin är inget jag gör lättvindigt. Då var jag tvungen. Det är jag inte idag. En del mediciner blir man beroende av och får ganska jävliga utsättningssymptom när man ska bli av med dem.

Säkert en idé som kan ge lite kritik (men man kan ju tänka utöver annat som folk föreslår), men kan du inte kolla dina mineral och vitaminvärden lite? Trött, grått humör och orkeslöshet kan man kanske få om man äter dåligt och man får ju inte mer energi till att äta bra direkt bara av pepp. Någon promenad kan också bättra på humöret säger forskningen (för depression). Om du inte orkar kolla värden kanske du kan gå förbi ett apotek och köpa multivitaminer (även om jag vet att det inte ska vara bra rakt över att äta.) eller en affär och köpa ngt hm blutsaft eller vad det heter. (en som vet att ett liv på makaroner och champinjoner kan ge mineralbrist, ynklig syn på livet och stor trötthet.)

Jag vet att maten har betydelse för måendet men tror inte att jag äter alltför dåligt. Jag är ganska känslig och kan ofta notera vilken mat som jag mår dåligt av och vilken som är bättre. Men det blir en del ravioli till lunch då jag inte orkar fixa matlåda. Annars äter jag ute, gör sallad eller något annat som är ganska enkelt. Fuskvarianten av stora mått är när jag käkar macka med jordnötssmör och kompletterar med avokado. Eller en måltidsbar kompletterad med kokt broccoli.

Promenader vet jag inte hur jag ska få tid till. När jag orkat kliva upp en vanlig vardag åker jag till jobbet och när jag kommit hem och ätit, blir det stallet. Sedan är det läggdags.

Lunchrasten är ju ett alternativ men jag avskyr miljön runt jobbet. Asfalt, buller och avgaser. Sånt gör mig på dåligt humör.

Samtalskontakt kan man som sagt hitta på andra ställen än via vården. Vet inte vilken ålder du är i och var du bor, men ungdomsmottagningar har kuratorer och då behöver man ingen remiss.

Jag sökte mig till vården, har visserligen lite mer än lättare depression, men har fått jättebra hjälp. Går på mediciner, men var som du skeptisk. Fick massa biverkningar, men fick då byta sort till en som funkar jättebra! Jag får energi av medicinen och känner mer känslor än tidigare! För. 3 månader sen var jag mest apatisk, om jag kände något så var det ledsen. Nu är jag som vanligt och känner både positiva och negativa känslor. Så det kan vara värt ett försök.

Jag är helt klart för gammal för ungdomsmottagningen, men funderade idag på vägen hem om jag skulle anlita en person jag känner och som har en viss form av terapeutisk verksamhet. Det kostar en slant förstås och så kommer jag att få "hemläxa" och då måste jag skaka fram tid (och ork) till det. Tröttsamt att jag liksom måste pressa mig till saker hela tiden.
 
Det är inte helt unikt att jag får en dipp efter sommaren.
/.../
Ja, jag har mångårig erfarenhet men då var det mot ångest, inte depression. Medicinen tog udden av problemet men botade inget, vilket jag ser som ett problem. Att käka medicin är inget jag gör lättvindigt. Då var jag tvungen. Det är jag inte idag. En del mediciner blir man beroende av och får ganska jävliga utsättningssymptom när man ska bli av med dem.
Jag tänker inte försöka övertyga dig om något alls men har en liten infallsvinkel bara.

Medicin mot ångest är starkare grejor än de mot depression.
Rena SSRI-preparat som bara rättar till kemisk obalans har inte så stora biverkningar och har i låga doser inga utsättningssymptom alls - i normalfallet.

Det finns de som äter dem enbart dagarna före mens för att mota PMS-symptom. Dvs man kan äta dem någon dag i månaden och det funkar.
 
Har du varit till vårdcentralen och kollat sköldkörteln(TSH,T3 och T4), B12, järn, D3 osv?
Sköldkörtelproblem kan ge depressionssymtom. Det kan även järn-, D3- och B12-brist.
 
Jag tänker inte försöka övertyga dig om något alls men har en liten infallsvinkel bara.

Medicin mot ångest är starkare grejor än de mot depression.
Rena SSRI-preparat som bara rättar till kemisk obalans har inte så stora biverkningar och har i låga doser inga utsättningssymptom alls - i normalfallet.

Det finns de som äter dem enbart dagarna före mens för att mota PMS-symptom. Dvs man kan äta dem någon dag i månaden och det funkar.
SSRI används för ångestsyndrom, har biverkningar och både insättnings- och utsättningssymtom. Dock är biverkningarna försumbara med tanke på vilken skillnad de kan göra. Insättningen kan vara extra jobbig då många läkare låter bli att berätta om hur det kan vara, ökad ångest och nedstämdhet gör att många slutar innan det ger effekt. SNRI som också "bara rättar till kemisk obalans" är kanske det du tänker på, används för svårare depressioner och mer när det gäller ångestrelaterade tillstånd. För PMS räcker det att ta några dagar per månad, dock funkar det inte så när det gäller ångest/depression. Naturalförloppet för depression är 6-12 månader så ofta skrivs det ut för 6 månader till att börja med. Återinsjuknande är vanligt, vanligare än vid terapi då det är färre som återinsjuknar.
 
Det är inte helt unikt att jag får en dipp efter sommaren.

Jag har funderat på det där med kyrkan, men inser att jag har en fördom/åsikt som gör det lite svårt att anförtro sig till någon där och jag vet inte riktigt hur jag ska komma över det. Det kan möjligen fungera om jag delar upp deppigheten i orsak och verkan och bara vädrar orsaken med den religiöse. Jag vet inte ens om det går att dela upp på det viset.

Genom att jag inte tror på Gud och följdaktligen inte är med i kyrkan så har jag en rätt hög tröskel vad det gäller att anförtro mig till någon inom kyrkan. Samtidigt vet jag att det inte är så deras tro och uppdrag fungerar. De är manade att hjälpa en i kris, oavsett om man är troende eller ej. Jag har som sagt aldrig kontaktat kyrkan i en sådan här situation men skulle mycket väl kunna göra det, eftersom de som verkar här är fenomenala. Kyrkoherden som höll i min fars begravning är toppen och vi hade ett långt väldigt bra samtal innan begravningen (delvis för att han inte bott här så länge och inte kände pappa väl).

Jag ropar på @Lejonelle , jag tror nog hon kan förklara bättre hur det funkar med diakoni.

Annars instämmer jag med flera här att kolla upp sig rent fysiskt hos en läkare är en bra idé.
 
Det jag tänker när jag läser ditt inlägg är:
1: Gå till vårdcentralen, byt om du inte trivs/litar på den du går på nu. Det som de troligen gör (eller ska göra) är att ta blodprover och utesluta fysiska orsaker så som sköldkörtelproblem, B12-brist m.m.
2: Hittar de inget så lär du bli erbjuden att prova Sertralin. Jag äter dessa och jag har ett bättre känsloliv på så sätt att jag känner mig glad och mår bättre generellt. Jag kan fortfarande bli ledsen/nedstämd/arg osv men detta i mer normala proportioner, inte som innan då en liten motgång kunde förstöra allt och jag tyckte att allt blev jobbigt och svårt. En annan positiv bieffekt är att jag helt slipper PMS. Jag fick lite biverkningar i början, mådde sämre, blev tröttare och lite dålig i magen men sen försvann det och jag mådde gradvis bättre.
3: Be att få remiss till psykolog eller annan samtalskontakt när du är hos läkaren, se till att du listat dig på en vårdcentral som har egen psykolog eller terapeut. Jag blev uppringd samma dag och hade en tid inom en vecka. I början gick jag en gång i veckan och sen med lite längre mellan gångerna. Haft uppehåll nu i sommar och ska dit om ett par veckor igen. Det hjälper så klart att prata och reda ut orsaken men i mitt fall så är jag övertygad om att tabletterna har spelat störst roll. Det kostar som ett vanligt läkarbesök och högkostnadsskyddet gäller om du har remiss.

Många är oroliga eller skeptiska till att äta antidepressiva. Jag älskar Sertralin och är jätteglad att jag började på dem, de har hjälpt mig oerhört mycket. Terapin har också varit till hjälp men utan tabletterna är jag övertygad om att jag inte hade kunnat tillgodogöra mig eller ta till mig av terapin. De gör att jag kan se mer objektivt på saker och ting. Jag upplever inte alls att jag går på ngn slags konstgjord känsla, tvärtom är jag mig själv igen på väldigt länge. Min teori är att om man är deprimerad en längre period så sjunker serotonin halten av naturliga orsaker och efter ett tag så vänjer sig kroppen vid att producera mindre serotonin och tycker att det är normalmängd men i själva verket har man för lite. Ingen aning om det stämmer men Sertralin verkar genom att öka serotoninet. Hade jag haft högt blodtryck hade jag också ätit medicin och jag hade inte tänkt att jag det var något fel med det men med antidepressiva är det så känsligt och fördomarna är många.Skulle du uppleva att du mår dåligt eller att de inte fungerar så kan du alltid sluta, man blir inte beroende. Ge det tid bara, i alla fall 6 månader. I vilket fall som så ska du inte gå runt och må dåligt under en längre tid, om du funderar i banor som att "jag tror att jag kan vara deprimerad" så är det högst troligt att du är det. Det är inget konstigt eller ovanligt men heller inget du ska behöva gå med. Att inte ha tilltro till vården är vanligt, jag hade själv riktigt tråkiga erfarenheter då min förra vårdcentral var hemsk. Listade om mig och fick ett helt annat bemötande, både min läkare och psykolog är fantastiska och jag kommer aldrig mer nöja med en dålig vårdcentral. Sök privat om det känns bättre, men sök!
 
Min teori är att om man är deprimerad en längre period så sjunker serotonin halten av naturliga orsaker och efter ett tag så vänjer sig kroppen vid att producera mindre serotonin och tycker att det är normalmängd men i själva verket har man för lite. Ingen aning om det stämmer men Sertralin verkar genom att öka serotoninet.
SSRI hämmar återupptaget av serotonin i synapserna. Det ökar det inte. Man har även serotonin i magen. :)
Dessutom är det inte bevisat att depression beror på serotoninbrist. Man har gjort studier där folk fick olika medel som sänkte serotoninet men de blev inte deprimerade för det.
Fast mår man bättre av antidepressiv medicin så ska man ju ta det i stället för att gå runt i mörker.
Själv har jag provat citalopram (SSRI), venlafaxin (SNRI), mirtazapin (NaSSA. Tog den för sömnproblem men blev deprimerad av den) och buspiron (mot ångest men är lite antidepressiv också). Den enda jag mått bättre av är buspiron, de andra mådde jag sämre av. Sånt där är ju väldigt individuellt och man får prova sig fram.
 
Jag har cirka 25 års erfarenhet av vården. De kunde aldrig hjälpa mig ordentligt, helt oavsett vem jag gick till. Jag har också ätit ett par olika SSRI-peparat, men dessa har inte botat mig. Till slut hittade jag alternativ som hjälpte.

Mitt humör går ju lite upp och ner, även om det är ganska mycket ner just nu. Jag har en massa besvikelse i kroppen, måste ta beslut som är svåra och hur jag än gör blir det inte riktigt bra eller rätt och slätt jobbigt. Så i dagsläget är jag rätt uppgiven och vantrivs med situationen som den är.
 
Har du varit till vårdcentralen och kollat sköldkörteln(TSH,T3 och T4), B12, järn, D3 osv?
Sköldkörtelproblem kan ge depressionssymtom. Det kan även järn-, D3- och B12-brist.

Nej, jag har inte kollat det. Jag är nog inte beredd att genomgå en blodprovstagning förrän jag är hotad till livet. Lite deppighet är småsaker i jämförelse.

Dessutom kan jag se att det finns en annan orsak till deppigheten som är mer trolig än att jag har brist på något.
 
Jag tänker inte försöka övertyga dig om något alls men har en liten infallsvinkel bara.

Medicin mot ångest är starkare grejor än de mot depression.
Rena SSRI-preparat som bara rättar till kemisk obalans har inte så stora biverkningar och har i låga doser inga utsättningssymptom alls - i normalfallet.

Det finns de som äter dem enbart dagarna före mens för att mota PMS-symptom. Dvs man kan äta dem någon dag i månaden och det funkar.

Olika preparat ger olika resultat. Vissa kan göra en till zombie, andra faktiskt hjälpa. Man måste prova ut.
 
Jag gick in på svenska kyrkans hemsida nyss. Där stod bl.a. Diakonin vill hjälpa människor att hitta sin plats i livet i förhållande till Gud och till andra människor.

Jag fick lite dålig smak i munnen av det då det antyder att utgångspunkten är att varje enskild person är separerad från skapelsen och allt annat och andra. Separationen är en skapelse av det dualistiska sinnet, vilket är det som de flesta ser som sin verklighet, även jag. Motsatsen är det som de kristna kallar för frälsning, men det finns väl rätt mycket förvirring kring det där och ingen vet om att förvirringen finns. Varför kallar man annars Gud för Han eller Herren?

Jag har jobbat en hel del med min egen utveckling och hade i våras en rätt speciell upplevelse då jag kände att all energi som finns i mig, finns också utanför mig. Energin är obegränsad och "jag" är mitt i flödet. Efter cirka 2 sekunder började jag åter tänka och då var jag tillbaka i det gamla sättet att se omvärlden, d.v.s. allt kretsar kring "jag, mig, mitt och så är det omvärlden där utanför".

Det här är inget jag pratat med någon om. En person har jag nämnt det för men annars håller jag tyst om det. Jag känner mig lite osäker på min egen upplevelse och vet inte riktigt om det faktiskt är det som våra nutida andliga lärare pratar om. Det känns som om jag öppnat dörren till något, men att dörren sedan stängts.

Jag misstänker att det här är rätt mycket över huvudet på de flesta, så det kanske bara orsakar förvirring.
 
Jag gick in på svenska kyrkans hemsida nyss. Där stod bl.a. Diakonin vill hjälpa människor att hitta sin plats i livet i förhållande till Gud och till andra människor.

Jag fick lite dålig smak i munnen av det då det antyder att utgångspunkten är att varje enskild person är separerad från skapelsen och allt annat och andra. Separationen är en skapelse av det dualistiska sinnet, vilket är det som de flesta ser som sin verklighet, även jag. Motsatsen är det som de kristna kallar för frälsning, men det finns väl rätt mycket förvirring kring det där och ingen vet om att förvirringen finns. Varför kallar man annars Gud för Han eller Herren?

Jag har jobbat en hel del med min egen utveckling och hade i våras en rätt speciell upplevelse då jag kände att all energi som finns i mig, finns också utanför mig. Energin är obegränsad och "jag" är mitt i flödet. Efter cirka 2 sekunder började jag åter tänka och då var jag tillbaka i det gamla sättet att se omvärlden, d.v.s. allt kretsar kring "jag, mig, mitt och så är det omvärlden där utanför".

Det här är inget jag pratat med någon om. En person har jag nämnt det för men annars håller jag tyst om det. Jag känner mig lite osäker på min egen upplevelse och vet inte riktigt om det faktiskt är det som våra nutida andliga lärare pratar om. Det känns som om jag öppnat dörren till något, men att dörren sedan stängts.

Jag misstänker att det här är rätt mycket över huvudet på de flesta, så det kanske bara orsakar förvirring.

Men du, en spontan tanke. Är du HSP:are? High sensitive person?
 
Men du, en spontan tanke. Är du HSP:are? High sensitive person?

Det är mycket möjligt. Jag har kollat lite på det och det är en hel del som stämmer, men det finns också en del som inte stämmer. Men det väger väl mer åt att jag är det.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp