"Det ständigt dåliga samvetet".

Har inte läst hela tråden och svarar på grundinlägget.

Jag har inte dåligt samvete över saker jag inte får ihop. Jag kan dock få lite panik över att tiden inte räcker till.

Pussla ihop vardagen med alla måste och allt man vill göra är inte alltid det lättaste men jag har flera ggr kommit på mig själv med att bara sova 4h för att hinna med allt.

På vinterhalvåret speciellt hösten tycker jag det är jobbigt iom att dagarna blir "kortare" och motivationen tryter för man måste börja hålla sig inne.

Vi lever ett väldigt aktivt liv och de livsval jag gjort (bland annat hästar) gör att man binder upp sig med tid. Ibland önskar jag att jag gjort andra val i livet men i det stora hela är jag nöjd och man får ta det som det kommer. Jag kommer inte hinna med allt jag vill så är det bara. Försöka prioritera vad som är viktigt här och nu.

Det enda som ger mig dåligt samvete är när jag är stressad i stallet. Avskyr att rusa igenom händer väldigt sällan då stallet är min tillflyktsort och blir på riktigt dåligt humör när jag stressat där.
Hästarna har det inte dåligt för att jag någon gång inte tar mig tiden att göra allt men jag mår dåligt av att inte göra det.

Man får välja det som man mår bra av att göra.
 
Nu skriver jag inte detta för att omvända någon utan bara visa på att det kan se annorlunda ut. Man behöver inte ha dåligt samvete över sina barn. Barn behöver inte allt hela tiden (nu pratar jag ständig curling).

Att ständigt ha dåligt samvete över sina barn gör att i alla fall jag funderar på vilka extrema krav man har som förälder.
Att vara trött eller inte hinna med är en annan sak. Det borde dock vara nog för att inte ha dåligt samvete över. Då har man ju prioriterat på ett sätt man inte är nöjd och måste leva med beslutet annars måste man ju planera annorlunda nästa gång.
Jag tänker bara på det rent praktiska. Tiden och energin som går åt till att ta hand om barn. Inte på något dåligt samvete över föräldraskapet.
 
Men vill du verkligen företa dig alla de där sakerna? Skulle du inte göra dem i så fall? Och varför anser du att du "borde" allt det där? Förlåt om det låter jättekorkat men jag förstår inte riktigt.

Du låter lite enkelspårig tycker jag faktiskt. :) Det är inte alltid så enkelt att göra saker om energin inte räcker till, då blir det en fråga om att prioritera vila. Varför jag borde är för jag vill göra dem, men energin inte räcker.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Väldigt krasst så finns det tre alternativ i ett sådant läge. 1. Bli bekväm med att vara den som håller bilen ren. 2. Bli bekväm med att bilen inte är ren. 3. Avsluta partnerrelationen så att man slipper reta sig på partnern men då måste du fortfarande välja mellan 1 och 2 (fast det är bara du som smutsar ner bilen då).

Just sådan smutsstress tycker jag själv är en väldigt tydlig inifrånstress. Jag kan t ex åka till jobbet med ett diskberg i köket, helt avslappnad. Om jag har mycket på jobbet och är trött när jag kommer hem igen kan diskberget plötsligt kännas som beviset för att jag lever i MISÄR. Då är det väldigt tydligt att det bara är i mitt huvud. :p

Du har en poäng med att det ofta är en sorts inifrånstress, tror inte jag skulle tänka så mycket på bilen om jag var helt utvilad i övrigt.

Bilen ska vi förresten gemensamt ta tag i nu, när vi orkar. :p
 
Du låter lite enkelspårig tycker jag faktiskt. :) Det är inte alltid så enkelt att göra saker om energin inte räcker till, då blir det en fråga om att prioritera vila. Varför jag borde är för jag vill göra dem, men energin inte räcker.

Men då får du väl prioritera bort andra saker som tar energi. Elller så kan du inte det just nu och då kommer vi ju tillbaks till accepterandet av läget.
 
KL
Min son tvättade sina kläder/sängkläder själv sen han var ca 8 år, dessutom lagade han maten 1 gg/v.
Han förfogade själv över barnbidraget o månadspeng som skulle räcka till kläder/skor o nöjen.
Nu curlar han själv sina unga vuxna o sambons unga vuxna barn, tillhopa 4 stycken som bor hemma utan att betala vare sig hyra eller mat.
 
KL
Min son tvättade sina kläder/sängkläder själv sen han var ca 8 år, dessutom lagade han maten 1 gg/v.
Han förfogade själv över barnbidraget o månadspeng som skulle räcka till kläder/skor o nöjen.
Nu curlar han själv sina unga vuxna o sambons unga vuxna barn, tillhopa 4 stycken som bor hemma utan att betala vare sig hyra eller mat.
Redig kille.
Mitt barn hade gått i skitiga kläder och inte brytt sig...
 
Blir lite imponerad av alla som inte har dålig samvete. Känns helt främmande i min värld att inte känna sig otillräcklig.
Den känslan har ju för mig inte bara att göra med hur mycket man får gjort. Utan att jag också har många ställen jag vill vara på och kan bara vara på ett i taget. Och när jag är på en plats försakar jag saker på en annan plats. Det ger mig dåligt samvete och är inget jag kan organisera bort heller.
Jag får mer dåligt samvete ju äldre jag blir över människor som jag älskar och vill vara med och som kan försvinna när som helst.

Jag vill prioritera min familj och då måste jag säga nej till andra. Det ger ett slags dåligt samvete för att jag inte ställer upp.

Låter underbart att bara kunna rycka på axlarna om man inte kan ställa upp för en gid vän, förälder, jobb eller annat. Jag känner mig alltid som en skit i sånna lägen.
 
Blir lite imponerad av alla som inte har dålig samvete. Känns helt främmande i min värld att inte känna sig otillräcklig.
Den känslan har ju för mig inte bara att göra med hur mycket man får gjort. Utan att jag också har många ställen jag vill vara på och kan bara vara på ett i taget. Och när jag är på en plats försakar jag saker på en annan plats. Det ger mig dåligt samvete och är inget jag kan organisera bort heller.
Jag får mer dåligt samvete ju äldre jag blir över människor som jag älskar och vill vara med och som kan försvinna när som helst.

Jag vill prioritera min familj och då måste jag säga nej till andra. Det ger ett slags dåligt samvete för att jag inte ställer upp.

Låter underbart att bara kunna rycka på axlarna om man inte kan ställa upp för en gid vän, förälder, jobb eller annat. Jag känner mig alltid som en skit i sånna lägen.
Jag fattar inte riktigt det där med dåligt samvete. Dåligt samvete får jag när jag gör eller inte gör något som jag tycker är fel. Om t ex en kompis ber om flytthjälp så får jag inte dåligt samvete om jag säger nej pga jobb eller att jag är sjuk eller annan anledning. För att få dåligt samvete ska det vara att jag säger nej bara för att jag inte vill och t o m drar en lögn om att jag inte kan. Jag förknippar inte dåligt samvete med stress så. Snarare har det med värderingar att göra (t ex att man ska ställa upp för vänner om man kan).
 
Blir lite imponerad av alla som inte har dålig samvete. Känns helt främmande i min värld att inte känna sig otillräcklig.
Den känslan har ju för mig inte bara att göra med hur mycket man får gjort. Utan att jag också har många ställen jag vill vara på och kan bara vara på ett i taget. Och när jag är på en plats försakar jag saker på en annan plats. Det ger mig dåligt samvete och är inget jag kan organisera bort heller.
Jag får mer dåligt samvete ju äldre jag blir över människor som jag älskar och vill vara med och som kan försvinna när som helst.

Jag vill prioritera min familj och då måste jag säga nej till andra. Det ger ett slags dåligt samvete för att jag inte ställer upp.

Låter underbart att bara kunna rycka på axlarna om man inte kan ställa upp för en gid vän, förälder, jobb eller annat. Jag känner mig alltid som en skit i sånna lägen.
Jag ser det där som något som.utifrån har placerats i mig, av typ en ond makt, av den enda anledningen att jag anses vara kvinna, och TILLRÄCKLIG är vad en som anses vara kvinna aldrig kan bli.

Sen analyserar jag sådana känslor från det hållet.
 
Blir lite imponerad av alla som inte har dålig samvete. Känns helt främmande i min värld att inte känna sig otillräcklig.
Den känslan har ju för mig inte bara att göra med hur mycket man får gjort. Utan att jag också har många ställen jag vill vara på och kan bara vara på ett i taget. Och när jag är på en plats försakar jag saker på en annan plats. Det ger mig dåligt samvete och är inget jag kan organisera bort heller.
Jag får mer dåligt samvete ju äldre jag blir över människor som jag älskar och vill vara med och som kan försvinna när som helst.

Jag vill prioritera min familj och då måste jag säga nej till andra. Det ger ett slags dåligt samvete för att jag inte ställer upp.

Låter underbart att bara kunna rycka på axlarna om man inte kan ställa upp för en gid vän, förälder, jobb eller annat. Jag känner mig alltid som en skit i sånna lägen.

Jag förstår inte varför man ska ha dåligt samvete eller känna sig otillräcklig för det.
Ingen kan göra allt och vara överallt samtidigt. Det är lika för alla och en del av livet.
Jag gör så gott jag kan och det är tillräckligt.
Vad blir bättre av att jag får dåligt samvete eller känner mig otillräcklig? Det gör inte att jag kan göra mer, bara att jag mår dåligt och vem vinner något på det?
 
Jag förstår inte varför man ska ha dåligt samvete eller känna sig otillräcklig för det.
Ingen kan göra allt och vara överallt samtidigt. Det är lika för alla och en del av livet.
Jag gör så gott jag kan och det är tillräckligt.
Vad blir bättre av att jag får dåligt samvete eller känner mig otillräcklig? Det gör inte att jag kan göra mer, bara att jag mår dåligt och vem vinner något på det?
Klart det inte hjälper. Men känslan kommer ändå tycker jag.
 
Jag ser det där som något som.utifrån har placerats i mig, av typ en ond makt, av den enda anledningen att jag anses vara kvinna, och TILLRÄCKLIG är vad en som anses vara kvinna aldrig kan bli.

Sen analyserar jag sådana känslor från det hållet.
Min sambo (som är man) känner sig ofta otillräcklig så det är nog inte bara könsnormer utan lite personlighet också.
 
Min sambo (som är man) känner sig ofta otillräcklig så det är nog inte bara könsnormer utan lite personlighet också.
Troligen är den del av det som har med könsnormer att göra lättare att få bukt på än vad personlighetsdrag är. Jag tar det i alla från den änden med hyggligt resultat.
 
Blir lite imponerad av alla som inte har dålig samvete. Känns helt främmande i min värld att inte känna sig otillräcklig.
Den känslan har ju för mig inte bara att göra med hur mycket man får gjort. Utan att jag också har många ställen jag vill vara på och kan bara vara på ett i taget. Och när jag är på en plats försakar jag saker på en annan plats. Det ger mig dåligt samvete och är inget jag kan organisera bort heller.
Jag får mer dåligt samvete ju äldre jag blir över människor som jag älskar och vill vara med och som kan försvinna när som helst.

Jag vill prioritera min familj och då måste jag säga nej till andra. Det ger ett slags dåligt samvete för att jag inte ställer upp.

Låter underbart att bara kunna rycka på axlarna om man inte kan ställa upp för en gid vän, förälder, jobb eller annat. Jag känner mig alltid som en skit i sånna lägen.

Otillräcklig i förhållande till vad? Det är där jag menar att man har alla möjligheter att sänka ambitionsnivån och verkligen välja vad man vill prioritera. När man har gjort det blir man trygg med att man hinner det man själv prioriterat högst i den mån tid finns. Och det handlar om just mitt liv, inte någon annans.
 
Otillräcklig i förhållande till vad? Det är där jag menar att man har alla möjligheter att sänka ambitionsnivån och verkligen välja vad man vill prioritera. När man har gjort det blir man trygg med att man hinner det man själv prioriterat högst i den mån tid finns. Och det handlar om just mitt liv, inte någon annans.
I förhållande till det man vill.
Och jag håller med i sak att det handlar om att välja och prioritera. Men att välja blir lite att välja bort också. Om jag vill prioritera A så kommer jag behöva skära ner på B fast jag vill göra B också.

Mannen hade det idag eftersom han jobbat mycket och dessutom prioriterat kul med kompisar några helger på raken. För att han vill vara mer tid med familjen OCH med vännerna. Äta kakan och ha den kvar. Man prioriterar men är inte nöjd helt enkelt.
 
I förhållande till det man vill.
Och jag håller med i sak att det handlar om att välja och prioritera. Men att välja blir lite att välja bort också. Om jag vill prioritera A så kommer jag behöva skära ner på B fast jag vill göra B också.

Mannen hade det idag eftersom han jobbat mycket och dessutom prioriterat kul med kompisar några helger på raken. För att han vill vara mer tid med familjen OCH med vännerna. Äta kakan och ha den kvar. Man prioriterar men är inte nöjd helt enkelt.

Fast jag tänker att det är skillnad på att medvetet i lugn och ro bestämma prioriteringarna och bestämma att det ÄR tillräckligt att följa dem. Mot att inte vara tydlig mot sig själv och andra och hela tiden känna sig otillräcklig.

Ju tidigare man accepterat att vissa saker är lågt prioriterade , blir känslan av otillräcklighet mindre, eftersom man redan kommit överens med sig själv vad som är viktigast.

Sedan behövs insikterna att man inte kan hinna allt, att man behöver vila för att må bra och att livet är kort. Ett tag trodde jag att ålder var det avgörande i dessa insikter, men det är nog mer personlighetsdrag.
 
Jag tycker att vi verkar prata om två olika saker här.

Den ena är att inte hinna allt man vill. Tex hålla tre hästar i kondition plus gå på teater varje vecka. Osv.

Den andra är att inte hinna/förmå/vara allt man känner att man borde.

Den första får man ju lösa genom prioriteringar. Och i grunden är det ju BRA att det finns så mycket som är roligt.

Den andra är mer problematisk. Och det är den andra jag tänker mig att frågeställningen handlar om.
 
Fast jag tänker att det är skillnad på att medvetet i lugn och ro bestämma prioriteringarna och bestämma att det ÄR tillräckligt att följa dem. Mot att inte vara tydlig mot sig själv och andra och hela tiden känna sig otillräcklig.

Ju tidigare man accepterat att vissa saker är lågt prioriterade , blir känslan av otillräcklighet mindre, eftersom man redan kommit överens med sig själv vad som är viktigast.

Sedan behövs insikterna att man inte kan hinna allt, att man behöver vila för att må bra och att livet är kort. Ett tag trodde jag att ålder var det avgörande i dessa insikter, men det är nog mer personlighetsdrag.
Ja det måste jag hålla med om.
Det kräver lite eftertanke och ett beslut. Har man tagit ett beslut så står man ofta för det.

Men det är rätt svårt att sätta ribban för vad man orkar i livet.
Dåligt samvete betyder ju att man själv tycker man kunde bättre. Vet man med sig att man gjort vad man kunnat så är det oftast inget samvetesproblem.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 350
Senast: Grazing
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 261
Senast: Snurrfian
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 668
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ Jag har varit deprimerad i minst 10 år. Jag förstår inte varför jag inte kan bli bättre. I grunden har jag egentligen ett bra liv...
Svar
16
· Visningar
2 024

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp