Dilemma

[Fresubin]

Behöver lite relationsråd av er..

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år . Min sambo har ett musikintresse som han haft sedan långt innan vi träffades. Han spelade då ett ett litet okänt band som innebar någon träff då och då med rep och någon liten spelning då och då. Jag var glad att han hade ett intresse som han brann för, och det är såklart viktigt med egentid.
Efter 3 år in i förhållandet lämnade han det lilla bandet p.g.a olika anledningar och fick erbjudande om att få testa att vara med i ett annat band. Han tackade ja till detta och var väldigt exalterad över detta, och jag var glad över att han verkade lycklig. Jag insåg nog aldrig vad detta skulle innebär för oss två. Jag visste väl någonstans att detta bandet var mer seriöst, då dom började repa 3 ggr i veckan ca 4 timmar per gång. Jag tyckte att 3 dagar i veckan var max vad man borde spendera på ett intresse då han jobbar heltid och jobbar sent 2 dagar i veckan, och dom dagar han slutade tidigare gick åt till rep. Efter ett år i bandet kommer han hem och är sjukt glad och säger att bandet har blivit signat av ett stort skivbolag, jag blir väl lite ställd och vet inte om jag skall skratta eller gråta, jag blir ju oerhört glad för hans skull. hans dröm liksom. jag blir också totalt livrädd för att ta upp mina farhågor kring detta då jag ju älskar honom och inte ville riskera vårat förhållande. Tiden rullade på och jag tror vi båda två blundande lite för detta, han märkte att jag var ganska kort i tonen och tyst när bandet kom på tal.
Igår tog han upp att han mår väldigt dåligt över hela grejen med bandet och vi har gråtit och pratat ut. han tror att bandet kan bli stort och att det kommer innebära att han måste använda våra semesterveckor till spelningar osv. men att det här känns som once in a lifetime chans.

Han är 34 år gammal och jag är 30. jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det. Det hade varit så stor skillnad om detta hade hänt i 20 års åldern då man är mer fri, säger han.

hur ska vi tackla det här problemet, jag vill ju självklart att han ska hålla på med sitt intresse men jag tycker det går över till något annat när han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?
Han säger nu att han älskar ju mig och är 110% säker på att han inte kan leva utan mig och tänker därför hoppa av bandet.
jag känner mig som svarta fåret här nu och jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra.
men han säger att han hela tiden haft en dålig magkänsla kring att bandet blev signat, då han ju jobbar heltid och egentligen mår dåligt över en osäker tillvaro där han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv. men jag vet inte om han säger detta till mig nu bara för att han vet att jag inte skulle må bra av hela situationen..
Lite input? förlåt för långt inlägg

 

[Sleepy]

det här känns som once in a lifetime chans.

Fantastiskt roligt ju.

jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det.

Varför tvivlar du och vad har det med bandet att göra?

han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?

Varför skulle du "sitta hemma"? Du har väl egna ben att gå på?

jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra

Håller med.

han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv.

Det däremot vore ju dumt.

 

[mandalaki]

Jag tror inte att det går att lösa, dessvärre. Satsar man på musik så är det en livsstil snarare än ett jobb. Att bilda familj med en musiker riskerar att sluta med att man får hela ansvaret för barnen, musiker är borta JÄMT.

Säger detta med erfarenhet från en anhörig, som satsade på musiken och fortfarande gör det. Han spelar, skriver låtar och repar överallt och jämt. Några flickvänner passerade tills han träffade den nuvarande, som han bildat ett nytt band med. Annars hade de nog inte setts särskilt mycket.

 

[Luff]

Men ge det ett år eller två. Ni har ju ett stadigt förhållande.
Om det är ert förhållande du tvekar över så är det nog mer än musiken som kan komma emellan er.
Vad är det för skillnad på om det är en satsning på vilken karriär/intresse som helst? Jag vet mängder med par där den ena är ute och åker på diverse hundutställningar eller hästtävlingar och tillbringar veckornas fritid med att träna och sköta om sina djur.
Nu har han sin chans.Varför skulle han inte testa?
Signering behöver inte betyda ett skit. Jag har sett flera band signa och sen har det inte hänt ett skrutt. Men det vore ju fantastiskt om det går bra.

 

[Fresubin]

Fantastiskt roligt ju.
Varför tvivlar du och vad har det med bandet att göra?
Varför skulle du "sitta hemma"? Du har väl egna ben att gå på?
Håller med.
Det däremot vore ju dumt.

Jag tvivlar på det eftersom åtminstone i min skalle går inte rockstjärneliv och familjeliv särskilt bra ihop.
Självklart har jag egna ben och kommer inte bara sitta hemma, jag menade mer att han kommer vara ute och resa se världen och jag fortsätter vårat "gemensamma" liv här hemma under tiden, det är väl det som gör ont i hjärtat,

 

[Fresubin]

Jag tror inte att det går att lösa, dessvärre. Satsar man på musik så är det en livsstil snarare än ett jobb. Att bilda familj med en musiker riskerar att sluta med att man får hela ansvaret för barnen, musiker är borta JÄMT.

Säger detta med erfarenhet från en anhörig, som satsade på musiken och fortfarande gör det. Han spelar, skriver låtar och repar överallt och jämt. Några flickvänner passerade tills han träffade den nuvarande, som han bildat ett nytt band med. Annars hade de nog inte setts särskilt mycket.

Jo du kan nog ha rätt, dock vet jag inte om det nödvändigtvis är så att han måste satsa på musiken, mer än som hobby. På honom nu låter som att han kommer självklart inte sluta med musiken men att detta är lite väl stort.

 

[Fresubin]

Men ge det ett år eller två. Ni har ju ett stadigt förhållande.
Om det är ert förhållande du tvekar över så är det nog mer än musiken som kan komma emellan er.
Vad är det för skillnad på om det är en satsning på vilken karriär/intresse som helst? Jag vet mängder med par där den ena är ute och åker på diverse hundutställningar eller hästtävlingar och tillbringar veckornas fritid med att träna och sköta om sina djur.
Nu har han sin chans.Varför skulle han inte testa?
Signering behöver inte betyda ett skit. Jag har sett flera band signa och sen har det inte hänt ett skrutt. Men det vore ju fantastiskt om det går bra.

Ja det är väl ett alternativ att ge det ett år eller så som han får testa och se hur det går. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så sårad och bortvald. Känslan är att han väljer musiken framför vårat liv tillsammans och familjeliv.

 

[Lizans]

Behöver lite relationsråd av er..

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år . Min sambo har ett musikintresse som han haft sedan långt innan vi träffades. Han spelade då ett ett litet okänt band som innebar någon träff då och då med rep och någon liten spelning då och då. Jag var glad att han hade ett intresse som han brann för, och det är såklart viktigt med egentid.
Efter 3 år in i förhållandet lämnade han det lilla bandet p.g.a olika anledningar och fick erbjudande om att få testa att vara med i ett annat band. Han tackade ja till detta och var väldigt exalterad över detta, och jag var glad över att han verkade lycklig. Jag insåg nog aldrig vad detta skulle innebär för oss två. Jag visste väl någonstans att detta bandet var mer seriöst, då dom började repa 3 ggr i veckan ca 4 timmar per gång. Jag tyckte att 3 dagar i veckan var max vad man borde spendera på ett intresse då han jobbar heltid och jobbar sent 2 dagar i veckan, och dom dagar han slutade tidigare gick åt till rep. Efter ett år i bandet kommer han hem och är sjukt glad och säger att bandet har blivit signat av ett stort skivbolag, jag blir väl lite ställd och vet inte om jag skall skratta eller gråta, jag blir ju oerhört glad för hans skull. hans dröm liksom. jag blir också totalt livrädd för att ta upp mina farhågor kring detta då jag ju älskar honom och inte ville riskera vårat förhållande. Tiden rullade på och jag tror vi båda två blundande lite för detta, han märkte att jag var ganska kort i tonen och tyst när bandet kom på tal.
Igår tog han upp att han mår väldigt dåligt över hela grejen med bandet och vi har gråtit och pratat ut. han tror att bandet kan bli stort och att det kommer innebära att han måste använda våra semesterveckor till spelningar osv. men att det här känns som once in a lifetime chans.

Han är 34 år gammal och jag är 30. jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det. Det hade varit så stor skillnad om detta hade hänt i 20 års åldern då man är mer fri, säger han.

hur ska vi tackla det här problemet, jag vill ju självklart att han ska hålla på med sitt intresse men jag tycker det går över till något annat när han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?
Han säger nu att han älskar ju mig och är 110% säker på att han inte kan leva utan mig och tänker därför hoppa av bandet.
jag känner mig som svarta fåret här nu och jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra.
men han säger att han hela tiden haft en dålig magkänsla kring att bandet blev signat, då han ju jobbar heltid och egentligen mår dåligt över en osäker tillvaro där han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv. men jag vet inte om han säger detta till mig nu bara för att han vet att jag inte skulle må bra av hela situationen..
Lite input? förlåt för långt inlägg

Jag är gift med en musiker. Han spelar i flera band samt spelar in i studio till och från. Repar en del och övar han hemma de kvällar han är hemma.

Jag tycker att det är bra, han har sitt intresse och jag har mitt som tar mycket tid. Jag skulle aldrig klara av att han krävde att jag ägnade maximalt det ena eller andra antalet dagar åt mitt intresse. Jag kräver inte heller att han ska begränsa sitt.

Dock är vi två i hemmet, och vi hjälps åt med vad som behöver göras där. Är han borta en vecka så får han väl storstäda innan han åker så kan jag göra det innan han kommer hem. En hel del kommunikation behövs också för att få ihop barn, djur och intressen. Liksom att kanske prioritera varandra när båda har möjlighet (inte vara kvar extra länge i stallet när han är hemma/inte sitta med instrument eller maila med bokare när jag kommit hem).

Att sakna varandra/ha egen tid är nyttigt och viktigt för mig. Där är man förstås olika. De konflikter vi haft handlar aldrig om att vi är borta från varandra utan om hur vi ska sköta vårt gemensamma hem någorlunda jämlikt.

Ibland hänger jag (och kanske barn/djur) med på spelningar eller kortare turnéer. Kul att se honom i den miljön när han gör det han brinner för.

Kontentan är att det funkar fint för oss men ställer krav på kommunikation! Vi väljer att leva tillsammans men som två individer med mycket egen tid. Jag vet att det inte passar alla. Om man är svartsjukt lagd kan det troligen också vara tufft att vara tillsammans med en turnerande musiker.

 

[Snubbelfot]

Det första jag tänker är att engagemanget och tidsåtgången låter jämförbart med vad många lägger på sitt hästintresse. Och det funkar ju - eller i de helt ohållbara fallen så bryter parterna upp och var och en hittar en ny partner med matchande acceptans. Litet krasst, men så ser det ju ut.

Det andra jag tänker, efter 25+ år i underhållningsbranschen, är att det faktiskt kan gå att kombinera familj och musik. Svårare om man just är på väg upp och slå igenom som headline artist/band eftersom det innebär en period av intensivt engagemang. Betydligt lättare på sikt. Inte ens de mest framgångsrika och uppbokade "rockstjärnorna" i landet har fullt upp jämt utan har oftast glesare perioder mellan produktionsperioder. En stor andel av mina vänner är yrkesmusiker på heltid, och de allra flesta har familj med barn. Det kräver ibland att alla involverade är rejält flexibla, och tillvaron ser på gott och ont inte ut precis som i familjer med andra yrken, men det är absolut inte omöjligt. I gengäld kan det bli extra mycket familjetid i lugnare perioder eller t ex dagtid på vardagar.

Jag skulle inte ta ut så mycket bekymmer i förskott just kring den potentiella utmaningen att förena musikeryrket som sådant med familj. Däremot skulle jag såhär med litet perspektiv tänka efter både två och tre gånger kring att satsa stort på just karriär i eget artistnamn (eller band). Empirin talar tyvärr till nackdel för sådana satsningar.

 

[mandalaki]

Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så sårad och bortvald. Känslan är att han väljer musiken framför vårat liv tillsammans och familjeliv.

Då är det nog det som är problemet, snarare än hur man praktiskt ordnar tid tillsammans när den ena är musiker.

 

[Lingon]

Jag tycker mig se två olika frågeställningar:

1) Vad vill han? Vill han satsat helhjärtat på musiken och säga upp sig från jobbet? Går det att kombinera? Eller vad vill han?

2) Kan du leva med det han väljer? Du kan egentligen inte ta ställning innan du vet vad han vill och tänker välja. Vill du vara den som sköter det mesta med hem och framtida barn?

Rockstjärneliv och familj kan visst funka. Några av världens största har det så men det kräver alldeles säkert en partner som trivs med att man i perioder träffas sällan och som trivs med att dra runt vardagen själv under perioder.

Angående att lägga sommarsemestern på att åka runt på spelningar så kanske du kan åka med och få se lite av Sverige (eller var turnén nu ska vara)? Om du har möjlighet d.v.s. inga djur eller annat som kräver att du är hemma.

 

[mandalaki]

Svårare om man just är på väg upp och slå igenom som headline artist/band eftersom det innebär en period av intensivt engagemang.

Exakt så. Min anhörige hoppar på div spelningar med andra band än det egna, vilket gör att han reser inte bara i Sverige utan även i Finland, Norge, Tyskland och USA. Han måste ju betala räkningarna även om han inte är någon stjärna.

 

[starcraft]

Alla är vi olika, men så som du skriver så är du ett vi hela tiden. Det är "våra semesterveckor", det är att du är hemma och lever ert gemensamma liv när han är borta. Enda sättet att kunna trivas i din situation och att er relation ska överleva detta som jag set det, är att du börjar leva ditt egna liv. Han kommer använda sina semesterveckor till detta, men du är väl fri att använda dina på vilket sätt du vill? Antingen hänger du på eller så är du hemma och har det gott, eller reser världen runt på egen hand eller med vänner. Alla passar såklart inte till detta. Men om han avstår för din skull så tror jag att det slutar i bitterhet. Om han däremot testar något år och inser att han hellre vill ha ett familjeliv som du/ni tänkt och därmed av egen vilja ich för sin egen skull hoppar av är en annan sak.

Skulle min nuvarande göra något sånt hade jag bara tyckt att klart han ska testa och se hur det blir, så får man prata och utvärdera allt eftersom. Klart det är jobbigt att vara ifrån varandra, men min kille hade ju inte varit den han är om han inte får göra saker som han vill och blir lycklig av.

 

[stjarnhimmel]

Ja det är väl ett alternativ att ge det ett år eller så som han får testa och se hur det går. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så sårad och bortvald. Känslan är att han väljer musiken framför vårat liv tillsammans och familjeliv.

Jag är hobbymusiker och har många musiker som vänner och de flesta har familj. Men det krävs att man är flexibel. Ovanstående citat där du känner dig bortvald är något jag reagerar på. Inte för att det är fel att känna så. Men - ni verkar vilja leva olika? Ha olika livsstil? Att ni har olika drömmar?

Antingen får någon ge upp sina drömmar.
Jag tror det blir problem om folk ska ge upp sina drömmar med bitterhet som följd.

 

[Fresubin]

Jag tycker mig se två olika frågeställningar:

1) Vad vill han? Vill han satsat helhjärtat på musiken och säga upp sig från jobbet? Går det att kombinera? Eller vad vill han?

2) Kan du leva med det han väljer? Du kan egentligen inte ta ställning innan du vet vad han vill och tänker välja. Vill du vara den som sköter det mesta med hem och framtida barn?

Rockstjärneliv och familj kan visst funka. Några av världens största har det så men det kräver alldeles säkert en partner som trivs med att man i perioder träffas sällan och som trivs med att dra runt vardagen själv under perioder.

Angående att lägga sommarsemestern på att åka runt på spelningar så kanske du kan åka med och få se lite av Sverige (eller var turnén nu ska vara)? Om du har möjlighet d.v.s. inga djur eller annat som kräver att du är hemma.

Du har helt rätt i att det är dessa två frågeställningar.
Jag har självklart sagt att han får välja helt själv hur han skall göra, det kan jag inte säga något om. Det som är problemet är att jag har en känsla av nu att jag kommer bli väldigt olycklig i en relation där han kommer vara borta så pass mycket. Jag har sjukdomar som gör att föräldrarollen kommer bli tuff för mig, och jag kommer behöva all hjälp jag kan få. ja är också en person som ser gärna ser att det skall vara rättvis fördelning . att man tar ungefär 50/50 var liksom. En annan sak jag tänker på är, om jag hade ett intresse som tog lika mycket tid som hans kanske kommer göra, då skulle vi aldrig ses? Det hade ju inte varit säkert att mitt intresse passade in i hans tidsramar. och jag kan heller inte frångå det faktum att allt blir på han premisser?

 

[purity_666]

Om det är på "era semesterveckor" kan du väl följa med om han ska till nåt spännande ställe. När bandet grejar inför kvällens spelning kan du ta sightseeing i stan.
Egentligen ser jag inte så stor skillnad mellan det där och folk som har sin partners jobbandes hemifrån i veckorna, förutom att din kille är borta allt på en gång och sen hemma längre perioder.

 

[Fresubin]

Jag är hobbymusiker och har många musiker som vänner och de flesta har familj. Men det krävs att man är flexibel. Ovanstående citat där du känner dig bortvald är något jag reagerar på. Inte för att det är fel att känna så. Men - ni verkar vilja leva olika? Ha olika livsstil? Att ni har olika drömmar?

Antingen får någon ge upp sina drömmar.
Jag tror det blir problem om folk ska ge upp sina drömmar med bitterhet som följd.

Förstår att det krävs mycket flexibilitet. Någon som kanske hade funkat tidigare i livet om vi vore yngre, men jag vill ta vårat förhållande till nästa steg med familj osv.
Det där med att vi vill helt olika vet jag faktiskt inget om.. han säger att han vill ha familj. han uttrycker också en stor osäkerhet kring det här med bandet, att han är rädd vad det innebär och att det egentligen är långt utanför hans comfort zone och att han heller inte vill leva det musikerlivet och sen komma hem till ingenting. Jag vet inte hur jag skall få honom att tala om för mig VAD det är han verkligen vill.

 

[stjarnhimmel]

Du har helt rätt i att det är dessa två frågeställningar.
Jag ha3r självklart sagt att han får välja helt själv hur han skall göra, det kan jag inte säga något om. Det som är problemet är att jag har en känsla av nu att jag kommer bli väldigt olycklig i en relation där han kommer vara borta så pass mycket. Jag har sjukdomar som gör att föräldrarollen kommer bli tuff för mig, och jag kommer behöva all hjälp jag kan få. ja är också en person som ser gärna ser att det skall vara rättvis fördelning . att man tar ungefär 50/50 var liksom. En annan sak jag tänker på är, om jag hade ett intresse som tog lika mycket tid som hans kanske kommer göra, då skulle vi aldrig ses? Det hade ju inte varit säkert att mitt intresse passade in i hans tidsramar. och jag kan heller inte frångå det faktum att allt blir på han premisser?

Känner du att du vill ha barn just nu?
Om han är osäker på vad som händer med bandet kan ni ju avvakta lite. Han kanske inte alls gillar musikerlivet om han får göra det på allvar? För det kan vara riktigt slitigt och jag vet också vissa som efter ett par år lagt av eller snarare spelar mer hemmavid för att slippa långa turnéer.

 

[Fresubin]

Känner du att du vill ha barn just nu?
Om han är osäker på vad som händer med bandet kan ni ju avvakta ett eller två år. Han kanske inte alls gillar musikerlivet om han får göra det på allvar? För det kan vara riktigt slitigt och jag vet också vissa som efter ett par år lagt av eller snarare spelar mer hemmavid för att slippa långa turnéer.

Nej barn är inte aktuellt just nu p.g.a att min egna situation med jobb osv är väldigt osäker just nu, det ligger kanske 1- max 2 år framåt i tiden. Mer än så "kan" jag inte vänta med tanke på åldern och då får allt runt omkring med jobb och liknande lösa sig ändå om det fortfarande är pannkaka. Du har helt rätt i att han kanske inte alls kommer tycka om musikerlivet, jag vet dock inte om jag kommer klara av att vänta för att se vilket liv han väljer.
han kan prata mycket om allt när det kommer till bandet men prat om familj osv hör jag aldrig något om förutom när jag själv tar upp det.

Vi har helt klart en del att reda ut.

 

[Zack]

Aaaaah tänk om min sambo skulle säga att MAX 3 kvällar i veckan bör jag ägna mig åt min hobby, inte mer!!!

Ni verkar ju ha en stadig relation så varför inte ge det ett par år och sen utvärdera...

Behöver lite relationsråd av er..

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år . Min sambo har ett musikintresse som han haft sedan långt innan vi träffades. Han spelade då ett ett litet okänt band som innebar någon träff då och då med rep och någon liten spelning då och då. Jag var glad att han hade ett intresse som han brann för, och det är såklart viktigt med egentid.
Efter 3 år in i förhållandet lämnade han det lilla bandet p.g.a olika anledningar och fick erbjudande om att få testa att vara med i ett annat band. Han tackade ja till detta och var väldigt exalterad över detta, och jag var glad över att han verkade lycklig. Jag insåg nog aldrig vad detta skulle innebär för oss två. Jag visste väl någonstans att detta bandet var mer seriöst, då dom började repa 3 ggr i veckan ca 4 timmar per gång. Jag tyckte att 3 dagar i veckan var max vad man borde spendera på ett intresse då han jobbar heltid och jobbar sent 2 dagar i veckan, och dom dagar han slutade tidigare gick åt till rep. Efter ett år i bandet kommer han hem och är sjukt glad och säger att bandet har blivit signat av ett stort skivbolag, jag blir väl lite ställd och vet inte om jag skall skratta eller gråta, jag blir ju oerhört glad för hans skull. hans dröm liksom. jag blir också totalt livrädd för att ta upp mina farhågor kring detta då jag ju älskar honom och inte ville riskera vårat förhållande. Tiden rullade på och jag tror vi båda två blundande lite för detta, han märkte att jag var ganska kort i tonen och tyst när bandet kom på tal.
Igår tog han upp att han mår väldigt dåligt över hela grejen med bandet och vi har gråtit och pratat ut. han tror att bandet kan bli stort och att det kommer innebära att han måste använda våra semesterveckor till spelningar osv. men att det här känns som once in a lifetime chans.

Han är 34 år gammal och jag är 30. jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det. Det hade varit så stor skillnad om detta hade hänt i 20 års åldern då man är mer fri, säger han.

hur ska vi tackla det här problemet, jag vill ju självklart att han ska hålla på med sitt intresse men jag tycker det går över till något annat när han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?
Han säger nu att han älskar ju mig och är 110% säker på att han inte kan leva utan mig och tänker därför hoppa av bandet.
jag känner mig som svarta fåret här nu och jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra.
men han säger att han hela tiden haft en dålig magkänsla kring att bandet blev signat, då han ju jobbar heltid och egentligen mår dåligt över en osäker tillvaro där han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv. men jag vet inte om han säger detta till mig nu bara för att han vet att jag inte skulle må bra av hela situationen..
Lite input? förlåt för långt inlägg