Dilemma

[athena_arabians]

TS: Jag tror det är väldigt svårt att begränsa någon, oavsett hur en gör det. Skulle du verkligen kunna leva med att han gör den här satsningen eller skulle det alltid finnas en suck när när han ska iväg på turné?

Att lyckas som musiker är verkligen inte lätt, det är trots allt inte ett yrke som alla andra. Personligen hade jag haft svårt att släppa chansen om jag fick den om jag vore musiker.

Det är lite klyschigt men ni behöver verkligen prata med varandra, helt ärligt och inte skuldbeläggande. Klarar ni inte det själva ta gärna hjälp av någon.

Jag är särbo och vi är ifrån varandra pga våra respektive jobb också. Vi gjorde upp från dag ett att inget gnöl om den andra får jobb och måste åka iväg flera månader utomlands. Det har vi faktiskt hållit också och vi har varit ihop i lite över sju år. Det är jäkligt tufft ibland men eftersom vi har en väl fungerande kommunikation går det bra.

 

[tuaphua]

Jag har varit tillsammans med 3 musiker varav 2 spelade i band. Det är för mig inget problem. Ja, de är borta en del och det är en speciell livsstil.
Men jag har stort behov av egentid och har själv både jobb och hobby som kräver tid och att jag är borta en del.
Jag har iom det heller inga prob med att vara tillsammans med man i hästbranschen som också måste vara borta en del.

Jag tror man måste vilja leva lite på samma vis. Jag hade själv aldrig valt att leva på ett sätt jag inte mår bra av bara för att jag älskar någon som inte vill leva så. Jag har provat det och valde att göra slut trots att han ville ändra sig och anpassa sig efter mig. Jag ville inte vara den som gjorde att han inte fick leva som han ville.

Jag förstår också att du inte vill hänga på på turneer och spelningar hur som helst. Det är inte alltid det funkar optimalt för övriga i bandet. När man gör något sånt måste man liksom få vara i rätt sinnestillstämning för att det ska bli rätt. Och om kreti och pleti hakar på kan de ev störa. Nu kanske de älskar dig och du kanske bara skulle tillföra bra saker. Men det blir lite för komplicerat att riskera bjuda med en man gillar och sen kommer det ev någon jobbig jävel som man då kanske inte kan säga nej till heller.

Jag tycker det verkar svårt iom att du verkar vilja leva så annorlunda mot hur din kille ev måste leva i början om han vill satsa på det här. Och att du vill ha barn och har sjukdomar/problem.

De 2 bandmusiker jag var tillsammans med har idag båda barn. Den ena har i stort slutat med musiken. Den andra kör på med det iom en sambo som sköter barn med hjälp av familj när han är på turné/spelar/repar etc. Den första var inte i position att signas av någon bra och få en bra deal. Så att han slutade känns rätt väntat. Han är grym på sitt andra jobb och tjänar mkt bra där. Hans dröm har alltid varit att få barn och familj som nr ett.
Den andra killen är betydligt mer begåvad och är signad av större bolag. Han ÄR liksom musik för mig. En sån som han måste hålla på med det för att inte må dåligt tror jag. Barn och familj har varit intressant. Men inte lika som för kille nr 1.

Så summa summarum: Vad jag trivs med är ju inte samma som vad du eller någon annan trivs med. Ibland räcker inte kärleken som skäl för att vara ihop om man vill olika saker. Och kanske vill din sambo det du vill. Det vet bara han tror jag.
Lycka till!

 

[tornblomma]

Jag är uppväxt med en musiker-pappa som var borta på turné ofta flera veckor i sträck. När han var hemma var han å andra aidan en mycket närvarande, rolig och skön pappa! När jag blev lite större fick jag ibland följa med på turné. Åka i turnébussen, bo på hotell, äta ute på restaurang. Jag tyckte att det var jättekul!
Min mamma jobbade också och om det strulade när pappa var på turné så brukade jag bo hos farmor, vilket jag trivdes bra med!

Jag tror absolut att familjeliv går att lösa, bara man ser möjligheterna! Om man absolut måste leva ett inrutat 8-17-liv kan det såklart bli problem, men barn vänjer sig!
Jag har jättemånga bra minnen av min barndom med resor, bussar och backstage. Jag lärde mig snabbt att prata med allt och alla, kunde roa mig själv och vande mig med att alla dagar var olika.

 

[Sander]

Jag är uppväxt med en musiker-pappa som var borta på turné ofta flera veckor i sträck. När han var hemma var han å andra aidan en mycket närvarande, rolig och skön pappa! När jag blev lite större fick jag ibland följa med på turné. Åka i turnébussen, bo på hotell, äta ute på restaurang. Jag tyckte att det var jättekul!
Min mamma jobbade också och om det strulade när pappa var på turné så brukade jag bo hos farmor, vilket jag trivdes bra med!

Jag tror absolut att familjeliv går att lösa, bara man ser möjligheterna! Om man absolut måste leva ett inrutat 8-17-liv kan det såklart bli problem, men barn vänjer sig!
Jag har jättemånga bra minnen av min barndom med resor, bussar och backstage. Jag lärde mig snabbt att prata med allt och alla, kunde roa mig själv och vande mig med att alla dagar var olika.

Om du fått din skönhet från din pappa så måste han onekligen ha varit framgångsrik. Tummen upp för ett bra inlägg!

 

[rutans]

Jag tycker att du ska fundera på vad du inte kan kompromissa om. Sedan kolla om det kommer att fungera i erat förhållande.

Jag menar inte att man inte ska kompromissa i ett förhållande eller att han inte ska följa sin dröm. Men du ska heller inte hålla tillbaka dina drömmar och bli olycklig pga. att du står tillbaka för honom. Känns det helt fel hur mycket ni än pratar och även om ni testar ett tag så kanske det är fel för dig. Du verkar sedan tidigare vara besvärad av tiden det tar, även du ska må bra!

 

[tornblomma]

Om du fått din skönhet från din pappa så måste han onekligen ha varit framgångsrik. Tummen upp för ett bra inlägg!

Tack! Vi var nog lika på många sätt men främst personlighetsmässigt

 

[rutans]

Jag är uppväxt med en musiker-pappa som var borta på turné ofta flera veckor i sträck. När han var hemma var han å andra aidan en mycket närvarande, rolig och skön pappa! När jag blev lite större fick jag ibland följa med på turné. Åka i turnébussen, bo på hotell, äta ute på restaurang. Jag tyckte att det var jättekul!
Min mamma jobbade också och om det strulade när pappa var på turné så brukade jag bo hos farmor, vilket jag trivdes bra med!

Jag tror absolut att familjeliv går att lösa, bara man ser möjligheterna! Om man absolut måste leva ett inrutat 8-17-liv kan det såklart bli problem, men barn vänjer sig!
Jag har jättemånga bra minnen av min barndom med resor, bussar och backstage. Jag lärde mig snabbt att prata med allt och alla, kunde roa mig själv och vande mig med att alla dagar var olika.

Men det innebär ju också att TS vill ta på sig största ansvaret för familjen. TS vill ju ha barn, men det innebär ju inte automatiskt att TS under flertalet perioder är ensam med dessa.

 

[tornblomma]

Men det innebär ju också att TS vill ta på sig största ansvaret för familjen. TS vill ju ha barn, men det innebär ju inte automatiskt att TS under flertalet perioder är ensam med dessa.

Varför? Eller jag fattade kanske inte riktigt hur du menar?

 

[stjarnhimmel]

Varför? Eller jag fattade kanske inte riktigt hur du menar?

Borttaget

 

[mandalaki]

Ett gott råd till övriga kvinnor i tråden är att välja bort kulturarbetare. De har i regel dålig ekonomi och är dessutom ansvarslösa.

Hoppas att bukefalisterna har omdöme nog att inte låta dig trolla den här tråden också.

 

[tanten]

Jag tvivlar på det eftersom åtminstone i min skalle går inte rockstjärneliv och familjeliv särskilt bra ihop.
Självklart har jag egna ben och kommer inte bara sitta hemma, jag menade mer att han kommer vara ute och resa se världen och jag fortsätter vårat "gemensamma" liv här hemma under tiden, det är väl det som gör ont i hjärtat,

Känslan är att han väljer musiken framför vårat liv tillsammans och familjeliv.",

Ok - så det kokar ner till missunsamhet. Att du inte får vara med om olika roliga saker som han?

Såhär i början av tråden tycker jag det mest låter som om du vill att han ska sitta hemma med dig. Inte leva ett liv han drömt om.

Kanske kolliderar era drömmar så hårt att det är bäst att ge upp förhållandet?
Du vill att han ska vara hemma. Han vill satsa på sitt band. Hur kul är det för honom att skippa den där karriären för att du ska få rå om honom på heltid?
Och hur kul är det för dig att leva med någon bitter som längtar till musikerlivet men offrat det för att du vill ha ett hemmaliv?

 

[rutans]

Varför? Eller jag fattade kanske inte riktigt hur du menar?

Det jag menade var att barnet, i det här fallet du inte alls behöver lida av en pappa som är borta regelbundet. Men att mamman i det här fallet TS kanske lider av det.

 

[mandalaki]

Ok - så det kokar ner till missunsamhet. Att du inte får vara med om olika roliga saker som han?

Såhär i början av tråden tycker jag det mest låter som om du vill att han ska sitta hemma med dig. Inte leva ett liv han drömt om.

Kanske kolliderar era drömmar så hårt att det är bäst att ge upp förhållandet?
Du vill att han ska vara hemma. Han vill satsa på sitt band. Hur kul är det för honom att skippa den där karriären för att du ska få rå om honom på heltid?
Och hur kul är det för dig att leva med någon bitter som längtar till musikerlivet men offrat det för att du vill ha ett hemmaliv?

Fast det tolkar jag inte som missunsamhet, alltså att han skulle få roligare än henne. Tolkar det helt enkelt som att hon inser att hon skulle få sköta familjen eftersom han skulle vara borta mycket.

Missunsamhet ser jag inte alls, däremot att hon är svartsjuk på hans eventuella musikframtid.

 

[rutans]

Varför? Eller jag fattade kanske inte riktigt hur du menar?

Jag förstår att du inte fattade. Hade ändrat och lyckats radera bort några ord

 

[hastflicka]

Jag är uppväxt med en musiker-pappa som var borta på turné ofta flera veckor i sträck. När han var hemma var han å andra aidan en mycket närvarande, rolig och skön pappa! När jag blev lite större fick jag ibland följa med på turné. Åka i turnébussen, bo på hotell, äta ute på restaurang. Jag tyckte att det var jättekul!
Min mamma jobbade också och om det strulade när pappa var på turné så brukade jag bo hos farmor, vilket jag trivdes bra med!

Jag tror absolut att familjeliv går att lösa, bara man ser möjligheterna! Om man absolut måste leva ett inrutat 8-17-liv kan det såklart bli problem, men barn vänjer sig!
Jag har jättemånga bra minnen av min barndom med resor, bussar och backstage. Jag lärde mig snabbt att prata med allt och alla, kunde roa mig själv och vande mig med att alla dagar var olika.

Och tank sa mycket du larde dig fran det. Inte bara att mota nya manniskor och att bli sjalvstandig, men att VAGA ta chansen till nya upplevelser och aventyr nar den uppenbarade sig.

 

[MJLee]

Eftersom barn ändå inte är planerat inom 1-2 år enligt dig så varför kan din sambo inte få följa sin dröm tills dess? Jag tror personligen att om han ger upp sin dröm för er nu, något som han uppenbarligen älskar, så kommer det att bli något som gnager, inte nu men längre fram.

Varför inte komma överens om just 1-2 år där han helhjärtat satsar på sin dröm och sedan när ni är redo för familjebildning så utvärderar ni och känner ni/du om det inte kommer att fungera då tar ni tillsammans beslutet om att hans satsning/barn inte fungerar eller kommer att fungera.

 

[Lipperta]

Självklart ska han köra på sin dröm!

Allt annat är för mig otänkbart.

Min sambo är också musiker och skulle han komma med i ett band och bli signat och jag skulle vara orsaken till att han ger upp sin dröm, om 30 år fan vad bitter han skulle vara. Oavsett om vi fortfarande är tillsammans eller ej. Nej, det känns verkligen inte ok.

Sitt inte hemma på semesterveckorna, följ med, gör en egen semster, åk till kompis, sitt inte hemma och tyck synd om dig själv.
Att ha en man med sånt driv är ju bara roligt.

Vänta ett par år och se vad som kommer.

Jag är verkligen jätteglad för hans skull, hälsa det om tråden någonsin kommer på tal

 

[AnnDerry]

Behöver lite relationsråd av er..

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år . Min sambo har ett musikintresse som han haft sedan långt innan vi träffades. Han spelade då ett ett litet okänt band som innebar någon träff då och då med rep och någon liten spelning då och då. Jag var glad att han hade ett intresse som han brann för, och det är såklart viktigt med egentid.
Efter 3 år in i förhållandet lämnade han det lilla bandet p.g.a olika anledningar och fick erbjudande om att få testa att vara med i ett annat band. Han tackade ja till detta och var väldigt exalterad över detta, och jag var glad över att han verkade lycklig. Jag insåg nog aldrig vad detta skulle innebär för oss två. Jag visste väl någonstans att detta bandet var mer seriöst, då dom började repa 3 ggr i veckan ca 4 timmar per gång. Jag tyckte att 3 dagar i veckan var max vad man borde spendera på ett intresse då han jobbar heltid och jobbar sent 2 dagar i veckan, och dom dagar han slutade tidigare gick åt till rep. Efter ett år i bandet kommer han hem och är sjukt glad och säger att bandet har blivit signat av ett stort skivbolag, jag blir väl lite ställd och vet inte om jag skall skratta eller gråta, jag blir ju oerhört glad för hans skull. hans dröm liksom. jag blir också totalt livrädd för att ta upp mina farhågor kring detta då jag ju älskar honom och inte ville riskera vårat förhållande. Tiden rullade på och jag tror vi båda två blundande lite för detta, han märkte att jag var ganska kort i tonen och tyst när bandet kom på tal.
Igår tog han upp att han mår väldigt dåligt över hela grejen med bandet och vi har gråtit och pratat ut. han tror att bandet kan bli stort och att det kommer innebära att han måste använda våra semesterveckor till spelningar osv. men att det här känns som once in a lifetime chans.

Han är 34 år gammal och jag är 30. jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det. Det hade varit så stor skillnad om detta hade hänt i 20 års åldern då man är mer fri, säger han.

hur ska vi tackla det här problemet, jag vill ju självklart att han ska hålla på med sitt intresse men jag tycker det går över till något annat när han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?
Han säger nu att han älskar ju mig och är 110% säker på att han inte kan leva utan mig och tänker därför hoppa av bandet.
jag känner mig som svarta fåret här nu och jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra.
men han säger att han hela tiden haft en dålig magkänsla kring att bandet blev signat, då han ju jobbar heltid och egentligen mår dåligt över en osäker tillvaro där han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv. men jag vet inte om han säger detta till mig nu bara för att han vet att jag inte skulle må bra av hela situationen..
Lite input? förlåt för långt inlägg

Det låter för mig som om du målar fan på väggen?
Han har precis blivit signerad, det kanske faller platt om ett år och så fortsätter han spela i något garage några timmar i veckan i fortsättningen?
Eller så går det bra för honom, men visar sig att han visst har tid över för dig och familjen?
Eller så går det bra men han blir borta konstant och har inte tid för varken dig eller en familj?

Oavsett, är det inte värt att bara ta ett djupt andetag och ge det tex ett år och se vad som händer?
Jag är en person med mycket att göra, jämt. Men det har egentligen inte varit ett stort problem att kunna hitta tid till ett förhållande, problemet har varit att dejter/partners ser framför sig att jag aaaaldrig kommer vara hemma/tillgänglig när de hör vad jag får gjort/vill få gjort på en vecka och så faller det. Det är som att de blir stressade av tanken att jag kan vara upptagen (trots att de inte verkar svartsjuka eller kontrollerande), och det låter lite som dig just nu?

 

[Snurrfian]

Eftersom barn ändå inte är planerat inom 1-2 år enligt dig så varför kan din sambo inte få följa sin dröm tills dess? Jag tror personligen att om han ger upp sin dröm för er nu, något som han uppenbarligen älskar, så kommer det att bli något som gnager, inte nu men längre fram.

Varför inte komma överens om just 1-2 år där han helhjärtat satsar på sin dröm och sedan när ni är redo för familjebildning så utvärderar ni och känner ni/du om det inte kommer att fungera då tar ni tillsammans beslutet om att hans satsning/barn inte fungerar eller kommer att fungera.

Så gjorde en släkting till mig, hens band slog igenom stort men när det blev klart att de skulle till USA för en turné och hen just fått ett barn så bestämde sig hen för att kliva av. Partnern var kanske den som var mest emot det men backade upp släktingen. Att hem skulle kliva av alltså, partnern kunde mycket väl tänka sig att följa med på turne. Det fanns flera anledningar till varför hen klev av men familjen var en stor. Nu har det gått många år och hen har plockat upp musiken igen och gör lite spelningar med kompisar men konstaterar samtidigt att hen fortfarande är glad för sitt beslut men ångrar heller inte hur mycket de jobbade för att slå igenom.

 

[Lipperta]

Jag är en person med mycket att göra, jämt. Men det har egentligen inte varit ett stort problem att kunna hitta tid till ett förhållande, problemet har varit att dejter/partners ser framför sig att jag aaaaldrig kommer vara hemma/tillgänglig när de hör vad jag får gjort/vill få gjort på en vecka och så faller det. Det är som att de blir stressade av tanken att jag kan vara upptagen (trots att de inte verkar svartsjuka eller kontrollerande), och det låter lite som dig just nu?

Tror att folk kan vara lite rädda att inte ha något att göra själva. Dvs partnern åker och har kul och den andr sitter hemma ensam och väntar på att hen ska komma hem.