Aj vad det träffade mig rakt i hjärtat. Jag var som sagt där men ingen vet vad som händer i framtiden. Jag är tacksam varje dag för att jag inte avslutade, att dödshjälp inte finns för de som var i min situation för hade det funnits hade jag tagit emot den hjälpen. Då hade det varit legitimt att avsluta.
Det många inte vet och inte förstår är att när du är i den situationen så finns det inte så särskilt mycket hjälp mer än smärtlindring att få redan i dagsläget. Du är inte intressant som patient, det finns ingen chans att du ska kunna komma tillbaka och då läggs inga resurser på dig och du får kämpa dig blå för att överhuvudtaget få de hjälpmedel du måste ha. Det tog ett år ifrån att behovet var konstant tills jag fick en egen rullstol! Ett helt år! Samtalsstöd finns inte när det handlar om fysiska sjukdomar, vare sig för den som drabbas eller dess familj och sjukhusvistelserna innebär enbart akuthjälp, sedan skickas du hem oavsett. Även om du som jag spytt konstant i flera år och inte kan behålla något. Du vätskas upp, kalium fylls på och sedan skickas du hem. Det skulle aldrig ske med någon som i övrigt är frisk men alternativet att stanna tills du kan behålla något finns inte. Det skulle innebära att du får ligga där tills du dör. Redan idag är alltså vården, hjälpmedels och den mänskliga hjälpen man behöver ha under all kritik när man är svårt sjuk. Redan idag känner eller kände iallafall jag mig, som en belastning, något krångligt och jobbigt och skulle dödshjälp för de som är i den situation jag var finnas så skulle många inklusive jag själv känna pressen att låta övriga slippa den belastning jag innebar. Jag hade som sagt enormt höga doser morfin. Jag var helt neddrogad och ändå tog det bara topparna. Resten fick jag hantera så gott jag kunde. Jag hade inget liv. Jag försökte bara överleva. Minut för minut. Jag hade ingen framtid enligt proffsen men jag ville. Åh vad jag ville ha en framtid och ett liv även om jag bara önskade att det som var då skulle ta slut och enda sättet någon visste var att avsluta det hela för gott. Jag kunde inte tänka ett år framåt, inte ens en vecka. Tanken på att leva med den enorma smärtan, sömnlösheten och allt annat elände lika lång tid som jag hade levat då gjorde att jag föll ner i ett bottenlöst hål. Så jag lät bli. Jag levde minut för minut och försökte bara överleva.
Inte ens när det vände fick jag hjälp. Ingen sjukgymnastik, ingen hjälp med att lära mig gå och använda och bygga upp min kropp rätt. Ingen samtalskontakt då heller för att kunna ventilera den enorma skräcken för att detta bara var tillfälligt och att kroppen skulle fallera igen och för att ventilera alla krav omgivningen direkt la på mig. Ingenting. Med dödshjälp, tja, frågan är om jag ens hade fått den lilla hjälpen jag fick.
