En dag till

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.
 

Jag vill exempelvis inte behöva förklara för någon om jag är förkyld t.ex. Det syns ju. Den typen av självklarheter. Eller om jag gråter så vill jag inte behöva förklara att jag är ledsen. Det syns ju också. (Orsaken syns däremot inte men det är inte det det gäller här.)
.
Jag tänker att det är just såna här saker som människor tänker olika kring. Tex vill vissa ha en fråga om de är förkylda och andra vill inte det. Vissa tycker det är omtänksamt att folk frågar om det medan andra tycker att personen är otrevlig om den frågar.
 
Vad är det som du vill få tillbaka av andra? Vad behöver du av andra?
Omtanke. Respekt.

Alltså det är fullt normalt att fråga nån som snorar om dom är förkylda. Det kan ju bero på fysik, pga av pollen och massa andra saker. Det är en rätt vanlig fråga. Många frågar mig det tex, och nej jag är inte förkyld, jag har allergi och det är nåt helt annat men symptomen i näsan är liknande. Hellre att dom frågar än går och tror att jag är nån förkyld smittohärd.

Tar du verkligen illa upp över att nån bryr sig och frågar detta? Du kan inte relatera till att man frågar för att man bryr sig?

Att man frågar ”är du ledsen? ” är oxå ett sätt att bry sig om någon och öppna upp till att den andra ska ha en möjlighet att berätta varför.

Båda frågorna kan ställas i omtanke för att man bryr sig. Annars finns ingen anledning att ställa frågorna. Du föredrar alltså nån som inte ställer omtänksamma frågor utan enbart dömmer dig på vad han eller hon tror?
Ovanstående var exempel. Men jag skulle alltså förklara kroppspråk och ansiktsuttryck. Hon ville att jag verbalt skulle förklara mig hela tiden. Det är något helt annat än det vanliga sociala snacket.
 
Fy vilket otrevligt och själviskt uttalande ! Jag hoppas din syster aldrig läser detta.
Det som är självklart för mig är inte självklart för dig. Inte skulle jag behandla dig som skit för det. Vad ger dig rätten att behandla andra så?
Så som man själv vill bli behandlad får man oxå behandla andra.
Jag skulle avsky att bli behandlad som ett barn. Måtte det aldrig hända för då får jag frispel. Det får jag för övrigt redan på min morsa som ska tala om saker för mig som jag redan vet. Mansplaining är ju ett uttryck, men vet inte vad det kallas när andra ägnar sig åt fenomenet.
 
Jag vill exempelvis inte behöva förklara för någon om jag är förkyld t.ex. Det syns ju. Den typen av självklarheter. Eller om jag gråter så vill jag inte behöva förklara att jag är ledsen. Det syns ju också. (Orsaken syns däremot inte men det är inte det det gäller här.)


Lägg av. Jag måste inte kommentera exakt allt. Jag har annat att göra.
Jag skulle fråga "är du förkyld" för att uppmärksamma personen och visa att jag bryr mig. Om det var en person som jag inte bryr mig om eller är viktig för mig så skulle jag ignorera det. Samma sak om andra "självklara" grejer. Men det är hur jag fungerar.
 
Omtanke. Respekt.


Ovanstående var exempel. Men jag skulle alltså förklara kroppspråk och ansiktsuttryck. Hon ville att jag verbalt skulle förklara mig hela tiden. Det är något helt annat än det vanliga sociala snacket.
En del människor är ju sådana; väldigt verbala och behöver att andra är det också. Andra låter det fysiska tala mer. Det handlar bara om att vi är olika, oavsett om man har en diagnos eller ej. Ska man samspela med andra så behöver man ta hänsyn till det.
 
En del människor är ju sådana; väldigt verbala och behöver att andra är det också. Andra låter det fysiska tala mer. Det handlar bara om att vi är olika, oavsett om man har en diagnos eller ej. Ska man samspela med andra så behöver man ta hänsyn till det.
Jag har aldrig upplevt att jag behövt förklara mina ansiktsuttryck eller kroppsspråk för någon annan tidigare. Det tar dessutom så mycket energi av mig att jag faktiskt inte orkar.
 
Jag har aldrig upplevt att jag behövt förklara mina ansiktsuttryck eller kroppsspråk för någon annan tidigare. Det tar dessutom så mycket energi av mig att jag faktiskt inte orkar.
Men så har du ju inte så mycket umgänge heller. Det kanske kan hänga ihop? Och jag håller med, det är jobbigt att behöva vara verbal om man inte är så van och så bra på det. Till exempel så är mannen i mitt liv mycket mer verbal än vad jag är, och jag har fått lära mig (läs tvinga mig) att prata mer om hur och vad jag känner. Jobbigt på flera sätt, men i slutänden mår jag bättre av det.
 
Har du berättat det för din syster?
Inte mer än att jag inte tänker förklara självklarheter.

Men så har du ju inte så mycket umgänge heller. Det kanske kan hänga ihop? Och jag håller med, det är jobbigt att behöva vara verbal om man inte är så van och så bra på det. Till exempel så är mannen i mitt liv mycket mer verbal än vad jag är, och jag har fått lära mig (läs tvinga mig) att prata mer om hur och vad jag känner. Jobbigt på flera sätt, men i slutänden mår jag bättre av det.
Nej, det hänger inte ihop. Jag har inga problem alls att prata med folk. Jag har inga problem att tala om hur jag tänker och känner heller, men jag vill som sagt inte sjunka ner till barnnivå med vuxna människor. Det är liksom även en viss ansträngning att umgås med dem som är barn på riktigt också så jag gör helst inte det heller.
 
Inte mer än att jag inte tänker förklara självklarheter.


Nej, det hänger inte ihop. Jag har inga problem alls att prata med folk. Jag har inga problem att tala om hur jag tänker och känner heller, men jag vill som sagt inte sjunka ner till barnnivå med vuxna människor. Det är liksom även en viss ansträngning att umgås med dem som är barn på riktigt också så jag gör helst inte det heller.
Du har tidigare skrivit att andra människor inte intresserar dig, och nu att du inte vill anpassa dig till dem. Men du vill att andra ska intressera sig för dig, och anpassa sig till dig? (T ex genom att inte fråga om du är ledsen eftersom du inte vill ha en sån fråga, eller inte ifrågasätta ditt bostadsval, för du har redan fattat ditt beslut).

Jag tror det är en ekvation som är svår att få ihop, annat än om det är en professionell relation, som frisören eller psykologen.
 
Inte mer än att jag inte tänker förklara självklarheter.

Jag tänker mig att om du säger till någon att du inte vill förklara självklarheter, så blir den personen ledsen, sårad och till och med arg, eftersom det är en dumförklaring.

Om du istället sagt det du skrev tidigare: att "Det tar dessutom så mycket energi av mig att jag faktiskt inte orkar " så blir det inget påhopp utan en förklaring till varför du inte vill (orkar) förklara saker.

Ser du skillnaden?
 
Jag tänker mig att om du säger till någon att du inte vill förklara självklarheter, så blir den personen ledsen, sårad och till och med arg, eftersom det är en dumförklaring.

Om du istället sagt det du skrev tidigare: att "Det tar dessutom så mycket energi av mig att jag faktiskt inte orkar " så blir det inget påhopp utan en förklaring till varför du inte vill (orkar) förklara saker.

Ser du skillnaden?
Ja, jag ser skillnaden. Jag minns inte exakt hur jag sa till syrran men kontentan var att det var tvärnej att gå med på hennes önskemål. Jag var extremt nära väggen, möjligen i den t.o.m. så bara att prata ö.h.t. var en ansträngning.
 
Du har tidigare skrivit att andra människor inte intresserar dig, och nu att du inte vill anpassa dig till dem. Men du vill att andra ska intressera sig för dig, och anpassa sig till dig? (T ex genom att inte fråga om du är ledsen eftersom du inte vill ha en sån fråga, eller inte ifrågasätta ditt bostadsval, för du har redan fattat ditt beslut).

Jag tror det är en ekvation som är svår att få ihop, annat än om det är en professionell relation, som frisören eller psykologen.

Bra fråga.
 
Hör det till din standardtaktik att bara svara på en bråkdel av vad som skrivs? Jag är nämligen inte pigg på att försöka diskutera med någon som bara verkar läsa 5% av det jag säger och ignorera resten.

Med det sagt, läs om och läs rätt. Det du ser som självklart är inte självklart för alla runtom, för alla kommer inte att dela ditt tankesätt, din världsåskådning eller dina kunskaper om vissa saker. Och att utgå från att de då är puckade och jobbiga för att de inte kan tänka exakt som du gör, det är bara otrevligt. Jag tror att du riskerar att bränna ut dig mer om du fortsätter i det spåret än om du försöker ta till dig en annan och mer syn på saker och ting.

Aldrig får något tillbaka? Är du säker på att det är så? Jag misstänker nämligen att det visst kan vara så att du får men inte på det sätt du önskar, och då känner du att det lika gärna är skit samma. Eller så har du blivit så bränd av tidigare relationer att din syn på dem är helt skev, men då får du söka hjälp för det så att du faktiskt kan bygga hälsosamma relationer i framtiden istället för alltid anta att alla bara är ute efter att ta och ta.

Så jo, som nämnts tidigare i tråden är du väldigt rigid på vissa områden. Du är så stenad på att allt ska vara precis på ditt sätt, annars är det fel och då är det typ det vidrigaste som finns. Inga som helst gråzoner eller nyanser, bara svartvitt tänk.


Men detta är ju dagboksdelen? Inget debattinlägg?
Och skyldighet att svara på allt och alla inlägg torde aldrig föreligga. Det är en ganska rigid inställning det med.
 
Men detta är ju dagboksdelen? Inget debattinlägg?
Och skyldighet att svara på allt och alla inlägg torde aldrig föreligga. Det är en ganska rigid inställning det med.

Nej, men TS har uttryckt en del kontroversiella åsikter om sånt som berör mig personligen, och då är det svårt att hålla tyst. Att sedan mötas med någon enstaka mening som mest syftar till att fortsätta klaga och inte bemöta eller ge det jag säger nån eftertanke gör inte saken bättre, det känns som att mina åsikter blir ogiltigförklarade pga att jag har en sån diagnos som det uttryckts mycket negativa tankar om.

Så inte för att jag tycker det finns någon skyldighet att svara ingående på inläggen, men när det är en genomgående sak att finta undan precis allt jag skriver så blir jag både fundersam och taggig, och då märks det i mina inlägg. Det här må vara dagboks-delen av forumet, men trådarna är offentliga och då tycker jag att folk faktiskt får tänka efter hur de uttrycker sig om t ex funktionsvariationer och andra känsliga ämnen.

Men det spelar ingen roll längre, jag ska undvika TS trådar i fortsättningen eftersom det är tydligt att vi inte kommer att förstå varandra.
 
När jag var på sida 2 skapade jag ett nytt inlogg bara för att kunna svara i tråden (har glömt mitt förra). Men när jag läst igenom hela tråden känns mitt svar som jag skrev då inte längre relevant, där du är just nu tror jag inte att insikterna jag ville dela med mig av är hjälpsamma.

Jag vill bara säga att jag förstår. När jag var utmattad och mitt i mörkret var jag väldigt vass och taggig. Jag såg inget värde i mig själv, och kunde för mitt liv inte tro att någon annan gjorde det heller. Jag orkade ingenting och stötte bort allt som inte passade mig för stunden. Allt var blä. Jag var hopplös och värdelös, trodde jag.

Men trots att jag sett mig själv som värdelös största delen av mitt liv KÄNNER och VET jag nu att det inte är sant. Det trodde jag aldrig skulle hända, men det gjorde det. Efter mycket terapi, bakslag, framsteg, kamp och vila. Det är en jävla process! Kräver stort tålamod och ibland orkar man inte och vill bara skita i allt. Man märker ofta själv bakslagen 1000 ggr mer än framstegen. Men vi som följer dig här SER dina framsteg, och bara i den här tråden kan man se hur många som bryr sig om dig. Som tar sig tiden att svara dig. Som erbjuder dig sitt stöd. Du ÄR betydelsefull!
 
Nej, men TS har uttryckt en del kontroversiella åsikter om sånt som berör mig personligen, och då är det svårt att hålla tyst. Att sedan mötas med någon enstaka mening som mest syftar till att fortsätta klaga och inte bemöta eller ge det jag säger nån eftertanke gör inte saken bättre, det känns som att mina åsikter blir ogiltigförklarade pga att jag har en sån diagnos som det uttryckts mycket negativa tankar om.

Så inte för att jag tycker det finns någon skyldighet att svara ingående på inläggen, men när det är en genomgående sak att finta undan precis allt jag skriver så blir jag både fundersam och taggig, och då märks det i mina inlägg. Det här må vara dagboks-delen av forumet, men trådarna är offentliga och då tycker jag att folk faktiskt får tänka efter hur de uttrycker sig om t ex funktionsvariationer och andra känsliga ämnen.

Men det spelar ingen roll längre, jag ska undvika TS trådar i fortsättningen eftersom det är tydligt att vi inte kommer att förstå varandra.
Jag har varken tid, ork eller lust att svara på allt. Jag jobbar 75% vilket tar mig hela dagen. Min ork är begränsad. Det tar energi att formulera svar så jag väljer att inte svara på allt. Det känns inte heller nödvändigt att göra det.

Av någon anledning så förväntas jag alltid stå ut med jobbiga krävande människor (och annat påfrestande), men så fort jag är lite jobbig (läs: mår dåligt), då drar alla som en avlöning. Det är en snedfördelning där. Jag har fan nog av att försöka ratta mitt liv och behöver inte extra påfrestningar. Jag ger av min tid, energi och resurser om det finns ett överskott, men inte annars eftersom det då blir på min bekostnad.

Och genom att du sitter och kräver svar utan att kunna ta in min syn på saken, bekräftar bara mina fördomar :meh:.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
7 702
Senast: _Taggis_
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag hittade några gamla anteckningar som jag skrev för 7-8 år sedan: “Jag önskar att jag kunde få en injektion med livslust som varade...
Svar
0
· Visningar
1 332
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Igår var det fettisdagen och det bjöds på minisemlor på mitt jobb. Jag är alldeles galen i semlor – de innehåller väl typ alla triggers...
Svar
6
· Visningar
1 908
Senast: Unafraid
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok En stor del av min tid går fortfarande åt till att försöka jaga vidare efter något som kan lösa mina hälsoproblem och få mig att må...
Svar
5
· Visningar
1 172
Senast: Sar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Jättehungrig katt
  • Kattbilder #9
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp